Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

TRIBUNALENS BESLUT (första avdelningen)

den 12 september 2013(*)

”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Offentlig upphandling av tjänster – Invändning om rättegångshinder – Yrkande om ogiltigförklaring – Artikel 263 första och femte styckena FEUF – Artikel 122 i förordning (EG) nr 207/2009 – Fråga huruvida talan har väckts för tidigt – Ställning som svarande – Tribunalens behörighet – Skadeståndsyrkande – Artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler – Upptagande till sakprövning”

I mål T‑556/11,

European Dynamics Luxembourg SA, Ettelbrück (Luxemburg),

European Dynamics Belgium SA, Bryssel (Belgien),

Evropaïki Dynamiki – Proigmena Systimata Tilepikoinonion Pliroforikis kai Tilematikis AE, Aten (Grekland),

företrädda av advokaterna N. Korogiannakis, M. Dermitzakis och N. Theologou,

klagande,

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av N. Bambara och M. Paolacci, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten P. Wytinck,

svarande,

angående dels en talan om ogiltigförklaring av det beslut som fattats av harmoniseringsbyrån i det öppna anbudsförfarandet AO/029/10 med rubriken ”Programvaruutveckling och underhållstjänster”, vilket delgavs sökandena genom skrivelse av den 11 augusti 2011 att tilldela andra anbudsgivare kontraktet och förkasta den första sökandens anbud, dels skadeståndstalan,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden J. Azizi (referent), samt domarna S. Frimodt Nielsen och M. Kancheva,

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Beslut

 Tillämpliga bestämmelser

A –  Allmänna bestämmelser

        Enligt artikel 263 första stycket andra meningen FEUF ska Europeiska unionens domstol ”även granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man”.

        I artikel 263 femte stycket FEUF anges följande: ”I de akter genom vilka unionens organ och byråer inrättas kan särskilda villkor och former föreskrivas för talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot akter som antas av dessa organ eller byråer och som ska ha rättsverkan i förhållande till dem.”

        I rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1) (nedan kallad varumärkesförordning nr 207/2009) genom vilken Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) inrättades, föreskrivs i artikel 122, som har rubriken ”Laglighetskontroll”, följande:

”1. Kommissionen ska kontrollera lagligheten av de åtgärder som [harmoniseringsbyråns] direktör vidtar, för vilka det inte föreskrivs i gemenskapslagstiftningen att laglighetskontroll ska företas av något annat organ, samt av de åtgärder som vidtas av den budgetkommitté som ska inrättas inom [harmoniseringsbyrån] i enlighet med artikel 138.

2. Kommissionen ska begära att de i punkt 1 angivna åtgärder som är olagliga ska ändras eller ogiltigförklaras.

3. Varje medlemsstat eller varje person som är direkt och personligt berörd kan till kommissionen hänskjuta varje åtgärd som uttryckligen eller underförstått avses i punkt 1 för prövning av dess laglighet. Denna framställning ska riktas till kommissionen inom en månad från den dag då den berörda parten först fick kännedom om den aktuella åtgärden. Kommissionen ska fatta beslut inom tre månader. Om inget beslut har fattats inom denna tid ska ärendet anses ha avslagits.”

        I artikel 124 i varumärkesförordning nr 207/2009, med rubriken ”Direktörens befogenheter”, föreskrivs bland annat följande:

”1. [Harmoniseringsbyrån] ska ledas av en direktör.

2. Direktören ska särskilt ha följande uppgifter och befogenheter:

c)      Han ska göra en beräkning av [harmoniseringsbyråns] inkomster och utgifter och genomföra budgeten.

f)      Han får delegera sina befogenheter.

3. Direktören ska biträdas av en eller flera vice direktörer …”

        Artikel 143 i varumärkesförordning nr 207/2009, med rubriken ”Finansiella bestämmelser”, har följande lydelse:

”När kommissionen och revisionsrätten har lämnat sitt yttrande skall styrelsen anta de interna finansiella bestämmelserna för upprättandet och genomförandet av [harmoniseringsbyråns] budget. I den utsträckning det är förenligt med [harmoniseringsbyråns] särskilda karaktär ska de finansiella bestämmelserna vägledas av de budgetbestämmelser som gäller för andra organ som har inrättats av [unionen].”

        I artikel 185.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002, med budgetordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen), föreskrivs följande:

”Kommissionen skall anta en rambudgetförordning för de organ som inrättas av gemenskapen, som är juridiska personer och som faktiskt beviljas anslag som belastar budgeten. De finansiella bestämmelserna för dessa organ får endast avvika från ramförordningen efter överenskommelse med kommissionen och förutsatt att detta är nödvändigt på grund av särdragen i deras verksamhet.”

        I artikel 74 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2343/2002 av den 23 december 2002 med rambudgetförordning för de gemenskapsorgan som avses i artikel 185 i budgetförordningen (EGT L 357, s. 72, och rättelse i EGT L 2, 2003, s. 39), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 652/2008 av den 9 juli 2008 (EUT L 181, s. 23) föreskrivs följande: ”Relevanta bestämmelser i … budgetförordningen samt i förordning … nr 2342/2002 ska tillämpas på offentlig upphandling, om inte annat följer av punkterna 4–7 i denna artikel.”

B –  Harmoniseringsbyråns förordning CB‑3‑09

        Enligt artikel 33 första stycket i harmoniseringsbyråns budgetkommittés förordning CB‑3‑09 av den 17 juli 2009 om finansiella bestämmelser för harmoniseringsbyrån ska ”harmoniseringsbyråns direktör fungera som utanordnare” och ”verkställa budgeterade inkomster och utgifter i enlighet med [harmoniseringsbyråns] finansiella bestämmelser under eget ansvar och inom ramen för beviljade anslag”.

        I artikel 34.1 i förordning CB‑3‑09 föreskrivs bland annat följande: ”Direktören får delegera sina genomförandebefogenheter till anställda inom [harmoniseringsbyrån] som omfattas av tjänsteföreskrifterna, enligt de villkor som fastställs av direktören och inom de ramar som ges i delegationsbeslutet.”

      I artikel 74.1 i förordning CB‑3‑09 föreskrivs följande: ”Relevanta bestämmelser i … budgetförordningen samt i förordning nr 2342/2002 ska tillämpas på offentlig upphandling, om inte annat följer av punkterna 4–7 i denna artikel.”

 Bakgrund till tvisten

      Sökandena, European Dynamics Luxembourg SA, European Dynamics Belgium SA och Evropaïki Dynamiki – Proigmena Systimata Tilepikoinonion Pliroforikis kai Tilematikis AE är verksamma i informationsteknik- och kommunikationsbranschen och inger regelbundet anbud i olika anbudsförfaranden som anordnas av unionens institutioner och byråer, bland dessa harmoniseringsbyrån.

      Genom meddelande om upphandling av den 15 januari 2011 publicerade harmoniseringsbyrån i tillägg till Europeiska unionens officiella tidning (EUT 2011/S 10-013995) en anbudsförfrågan med referensnummer AO/029/10 och med rubriken ”Programvaruutveckling och underhållstjänster”. Det offentliga kontraktet avsåg tillhandahållande av datatjänster till harmoniseringsbyrån avseende prototyputformning, analys, utformning, grafisk design, utveckling, testning och installation av informationssystem, samt tillhandahållande av teknisk dokumentation, utbildning och underhåll beträffande dessa system.

      Enligt punkt II.1.4 i meddelandet om upphandling avsåg upphandlingen tilldelning av ramavtal upp till en högsta löptid på 7 år med tre separata tjänsteleverantörer. I punkt 14.2 i förfrågningsunderlaget (bilaga I till anbudshandlingarna) preciserades att dessa ramavtal skulle ingås separat enligt ett ”kaskadsystem”. Detta system innebär att om den anbudsgivare som kommit på första plats inte kunde tillhandahålla de efterfrågade tjänsterna skulle harmoniseringsbyrån vända sig till den som kommit på andra plats och så vidare.

      Enligt punkt IV.2.1 i meddelandet om upphandling ska kontraktet tilldelas det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. I punkt VI.4.1 anges att behörigt organ vid överprövning är Europeiska kommissionen och att behörigt organ vid medling är Europeiska ombudsmannen. I punkt VI.4.2 anges att den rättsliga grunden för överprövning är artikel 118 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) (nu artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009) och att framställning ska göras till kommissionen inom två veckor från den dag då den berörda parten först fick kännedom om den aktuella åtgärden.

      Genom skrivelser av den 19 och den 24 januari och den 1 februari 2011, ställda till harmoniseringsbyrån, framförde sökandena klagomål avseende vissa oegentligheter och mot det sätt på vilket anbudsförfarande AO/029/10 genomfördes. Harmoniseringsbyrån svarade genom skrivelser av den 28 januari och den 4 februari 2011 i vilka deras klagomål tillbakavisades. Harmoniseringsbyrån uppmärksammade även sökandena på möjligheten att inge klagomål till kommissionen i enlighet med artikel 122 i varumärkesförordning nr207/2009.

      Genom skrivelse av den 16 februari 2011 ställd till harmoniseringsbyrån upprepade sökandena sin kritik avseende bristande tydlighet och tvetydighet vad gäller vissa tekniska kriterier i förfrågningsunderlaget och begärde att dessa skulle ändras.

      Genom skrivelse av den 4 mars 2011 inkom sökandena med klagomål till kommissionens generaldirektorat för den inre marknaden och för konkurrens. De uppmanade kommissionen att undersöka harmoniseringsbyråns handlande i egenskap av upphandlande myndighet, särskilt vad avser påstådda oegentligheter i samband med hanteringen av anbudsförfarande AO/029/10 och de tidigare ramavtalen för underhåll med nummer 4020070018, som harmoniseringsbyrån i maj 2007 tilldelat tre företag, däribland den tredje sökanden, i enlighet med kaskadsystemet.

      Genom skrivelser av den 8 och den 9 mars 2011 ställda till harmoniseringsbyrån framförde sökandena ånyo invändningar mot villkoren och formerna för genomförandet av anbudsförfarande AO/029/10.

      Den 11 mars 2011 inkom den första sökanden med ett anbud till följd av meddelandet om upphandling av den 15 januari 2011.

      Genom skrivelse av den 30 maj 2011 meddelade kommissionen sökandena dels att den ansåg att klagomålet inlämnats för sent och att det således inte kunde prövas av kommissionen, dels att den överlämnat vissa anklagelser till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) då dessa omfattades av OLAF:s befogenhet. Genom skrivelse av den 13 december 2011 meddelade OLAF harmoniseringsbyrån att den avskrivit ärendet i den del det avsåg ett annat meddelande om upphandling som också publicerats i tillägg till Europeiska unionens officiella tidning (EUT 2011/S 55-089144).

      Genom skrivelse av den 31 maj 2011 ställd till kommissionen bestred sökandena att deras klagomål skulle avvisas för att det inkommit försent och uppmanade ånyo kommissionen att pröva detta.

      Genom skrivelse av den 11 augusti 2011 (nedan kallat den omtvistade skrivelsen) informerade harmoniseringsbyrån sökandena om resultatet av anbudsförfarande AO/029/10 (nedan kallat tilldelningsbeslutet) och angav att den första sökandens anbud inte hade antagits, eftersom det inte visat sig vara det ekonomiskt mest fördelaktiga. I denna skrivelse fanns även en jämförande tabell i vilken det framgick hur många poäng detta anbud tilldelats och hur många poäng som respektive anbud från de tre anbudsgivare som erhållit de högsta poängtalen erhållit.

      Genom skrivelse av den 12 augusti 2011 begärde sökandena att harmoniseringsbyrån skulle ge dem information om följande: För det första den exakta sammansättningen av de utvalda anbudsgivarnas konsortier samt namnen på dessa anbudsgivares partner eller potentiella underleverantörer och den procentandel av kontraktet som de tilldelats. För det andra de poäng som deras anbud tilldelats och de som de utvalda anbudsgivarnas anbud tilldelats för vart och ett av de tekniska tilldelningskriterierna tillsammans med en detaljerad jämförande analys av starka och svaga punkter i dessa anbud för varje underkriterium samt en förklaring av deras relativa fördelar och de ytterligare tjänster eller tjänster av högre kvalitet som de utvalda anbudsgivarna erbjudit i förhållande till sökandenas anbud. För det tredje en detaljerad avskrift av utvärderingsrapporten. För det fjärde de utvalda anbudsgivarnas finansiella anbud. För det femte namnen på medlemmarna i utvärderingskommittén för att kunna kontrollera om det fanns en eventuell intressekonflikt. Sökandena påstod även att det fanns intressekonflikter vad gäller två av de tre utvalda anbudsgivarna samt att det förekommit vissa oegentligheter vid harmoniseringsbyråns tillämpning av de finansiella kriterierna vid utvärderingen av de finansiella anbuden. Sökandena begärde slutligen att harmoniseringsbyrån inte skulle teckna kontrakt med de tre utvalda anbudsgivarna förrän de erhållit och gått igenom harmoniseringsbyråns svar.

      Genom skrivelse av den 26 augusti 2011 tillsände harmoniseringsbyrån sökandena ett utdrag ur utvärderingsrapporten bestående av den kvalitativa utvärderingen av deras anbud enligt tre kriterier, nämligen kvaliteten på underhållstjänsterna avseende programvaran, affärsdelen och kvaliteten på kundtjänsterna. Harmoniseringsbyrån meddelade dem vidare, dels namnen på de utvalda anbudsgivarna, dels två tabeller där det framgick vilka poäng som tilldelats dessa samt den första sökanden för sina tekniska respektive finansiella anbud.

      Genom skrivelse av den 29 augusti 2011 ställd till kommissionen framförde sökandena klagomål avseende att kommissionen ännu inte hade undersökt de omständigheter som den informerats om i sökandenas skrivelser av den 4 mars och den 31 maj 2011. De bestred vidare lagenligheten av tilldelningsbeslutet med avseende på ”nya oegentligheter” som inträffat under anbudsförfarande AO/029/10. De utvalda anbudsgivare som kommit på andra och tredje plats borde således ha uteslutits från anbudsförfarandet på grund av dels en intressekonflikt, dels att det konsortium som den tredje anbudsgivaren tillhörde inbegrep en aktör som varit ansvarig för att förbereda förfrågningsunderlaget. Sökandena uppmanade således kommissionen att undersöka ”harmoniseringsbyråns utvärderingsförfarande vid anbudsförfarande AO/029/10 och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa dess förenlighet med tillämplig unionslagstiftning”.

      Genom skrivelse av den 2 september 2011 ställd till harmoniseringsbyrån framförde sökandena klagomål avseende de upplysningar de fått om resultatet av anbudsförfarandet och gjorde gällande att dessa var otillräckliga, särskilt vad gäller att inga uppgifter lämnades om parterna i utvärderingsrapporten avseende de utvalda anbudsgivarna samt exakt vilka dessa anbudsgivare var. De gjorde vidare gällande att ”metoden för finansiell utvärdering” som harmoniseringsbyrån använt vid utvärderingen av de finansiella anbuden hade manipulerats och upprepade sina anklagelser från de tidigare skrivelserna.

      Genom skrivelse av den 15 september 2011 ställd till sökandena hänvisade harmoniseringsbyrån till sin motivering i den omtvistade skrivelsen och i sin skrivelse av den 26 augusti 2011, vilken motivering harmoniseringsbyrån ansåg tillräcklig. Harmoniseringsbyrån sade sig emellertid vara beredd att tillhandahålla ytterligare detaljer avseende de finansiella kriterierna och översända en jämförande tabell. Vad gäller ”metoden för finansiell utvärdering” som användes av harmoniseringsbyrån angav denna att den grundades på en arbetshypotes där viktningsfaktorerna berodde på den situation som rådde vid harmoniseringsbyrån vid tiden för utarbetandet av tilldelningskriterierna vid anbudsförfarandet.

      Genom skrivelse av den 16 september 2011 ställd till harmoniseringsbyrån upprepade sökandena sin kritik och ifrågasatte den förklaring som getts avseende användningen av ”metoden för finansiell utvärdering” på grundval av en arbetshypotes, bestred resultaten av anbudsförfarande AO/029/10 och uppmanade harmoniseringsbyrån att ompröva sitt ställningstagande.

 Förfarandet och parternas yrkanden

      Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 oktober 2011.

      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara tilldelningsbeslutet, som delgetts genom den omtvistade skrivelsen, i den del den första sökandens anbud förkastas,

–        ogiltigförklara alla därmed sammanhängande beslut som meddelats av harmoniseringsbyrån, däribland besluten att tilldela den första, andra och tredje anbudsgivaren i kaskadsystemet det aktuella kontraktet,

–        förplikta harmoniseringsbyrån att betala sökandena 67 500 000 euro för den skada dessa lidit med anledning av det aktuella anbudsförfarandet,

–        förplikta harmoniseringsbyrån att betala sökandena 6 750 000 euro för den skada dessa lidit på grund av förlorade möjligheter och kränkning av deras anseende och trovärdighet, och

–        förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

      Sökandena har åberopat tre grunder, delvis uppdelade i flera delar, till stöd för sin talan. Som första grund har det gjorts gällande att harmoniseringsbyrån har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 100.2 i budgetförordningen genom att ha gett sökandena otillräckliga uppgifter och förklaringar om hur den upphandlande myndigheten resonerat när den antog tilldelningsbeslutet. Den andra grunden avser flera fall av uppenbart oriktig bedömning, bland annat vad gäller användningen av nya eller okända tilldelningskriterier som är oförenliga med förfrågningsunderlaget och otillräckligt förklarade (den andra grundens första del), användningen av en felaktig metod för finansiell utvärdering som gett upphov till snedvridning (den andra grundens andra del), omständigheten att harmoniseringsbyrån manipulerats av de utvalda anbudsgivarna (den andra grundens tredje del) samt förhållandet att föremålet för upphandling ändrats (den andra grundens fjärde del). Som tredje grund har sökandena gjort gällande åsidosättande av principen om likabehandling, bland annat på grund av att utvalda anbudsgivare inte har uteslutits trots att de befann sig i en intressekonflikt, av artiklarna 93.1 f, 94 och 96 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för budgetförordningen (EGT L 357, s. 1) och av principen om god förvaltningssed.

      Harmoniseringsbyrån har, genom separat handling som inkom till tribunalens kansli den 31 januari 2012, framställt en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114 i tribunalens rättegångsregler med avseende på talan om ogiltigförklaring och skadestånd. Sökandena har den 26 april 2012 inkommit med ett yttrande avseende denna invändning.

      Genom sin invändning om rättegångshinder har harmoniseringsbyrån yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan om ogiltigförklaring och skadestånd, då det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

      Sökandena har i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder upprepat sina yrkanden från ansökan och yrkat att tribunalen ska ogilla invändningen om rättegångshinder och pröva målet i sak.

 Rättslig bedömning

A –  Inledande synpunkter

      Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om en part så begär, meddela beslut i frågan om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. I enlighet med artikel 114.3 ska, om inte tribunalen bestämmer annat, återstoden av förfarandet avseende begäran vara muntligt.

      Enligt artikel 114.4 i rättegångsreglerna ska tribunalen pröva invändningen om rättegångshinder eller låta prövningen anstå till den slutliga domen. I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar för att nämnda invändning om rättegångshinder ska kunna prövas. Följaktligen saknas anledning att inleda det muntliga förfarandet.

B –  Upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring

1.     Parternas argument

      Harmoniseringsbyrån har med sin invändning om rättegångshinder framfört tre grunder för att talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning. För det första har talan väckts för tidigt. Enligt harmoniseringsbyrån måste ett administrativt förfarande vid kommissionen med stöd av artikel 122.3 i varumärkesförordning nr 207/2009 ha inletts innan talan kan väckas vid unionsdomstolen. Talan har emellertid väckts innan fristen för att inleda ett administrativt förfarande i nämnda artikel löpt ut varför den väckts för tidigt och därför inte kan tas upp till sakprövning. Det skulle inte vara någon skillnad om kommissionens administrativa kontroll var frivillig, eftersom sökanden i förevarande fall faktiskt har ingett klagomål i enlighet med artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009. För det andra, och i andra hand, anser harmoniseringsbyrån inte att den kan ha ställning som svarande mot bakgrund av att talan, efter det att det administrativa förfarande enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 hade avslutats, borde ha väckts mot kommissionen. För det tredje, och i tredje hand, har harmoniseringsbyrån gjort gällande att tribunalen saknar behörighet att pröva talan. Även om kommissionens kontroll enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 endast är frivillig, grundas klagomålet vid kommissionen och talan vid domstolen på samma faktiska omständigheter och har samma syfte, vilket leder till att det tidigare inlämnade klagomålet ska ges företräde framför talan vid domstolen. Talan ska således avvisas av tidsskäl (ratione temporis).

      Harmoniseringsbyrån har inledningsvis gjort gällande att artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 ska tolkas mot bakgrund av artikel 263 andra stycket FEUF. Enligt gällande relevant budgetlagstiftning utgör det omtvistade tilldelningsbeslutet en rättsakt från harmoniseringsbyråns direktör. I förekommande fall hade denne delegerat sin administrativa befogenhet till vice direktören vid harmoniseringsbyrån, C. Archambeau, som undertecknade tilldelningsbeslutet. Vidare bör hänvisningen i punkt VI.4.1 i meddelandet om upphandling till artikel 118 i förordning nr 40/94 förstås som en hänvisning till artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009.

      Vad gäller den första invändningen om rättegångshinder avseende att talan om ogiltigförklaring väckts för tidigt har harmoniseringsbyrån för det första anfört att genomförandet av det administrativa förfarandet vid kommissionen i enlighet med artikel 122.3 i varumärkesförordning nr 207/2009 är en obligatorisk förutsättning för att talan ska kunna väckas. För att denna talan ska kunna tas upp till sakprövning krävs således att den väcks sedan det administrativa förfarandet avslutats. Harmoniseringsbyrån har för det andra hävdat att även om det administrativa förfarandet enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 skulle vara frivilligt så har talan likväl väckts för tidigt, eftersom sökandena avsiktligen inlett det administrativa förfarandet enligt nämnda bestämmelse.

      Harmoniseringsbyrån har påpekat att sökandena den 29 augusti 2011 lämnade in ett klagomål till kommissionen mot det tilldelningsbeslut som fattades efter anbudsförfarandet AO/029/11 och att kommissionen i enlighet med artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 kunde fatta ett beslut ända till den 29 november 2011. Enligt artikel 122.3 i varumärkesförordningen ska klagomålet anses ha avslagits om kommissionen inte har fattat beslut inom denna tid (tribunalens beslut av den 9 juli 2009 i målen T-176/08 och T-188/08, infeurope mot kommissionen, ej publicerade i rättsfallssamlingen, punkterna 38 och 39 respektive 34 och 35), med följd att fristen för att väcka talan mot detta underförstådda beslut att avslå klagomålet enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF började löpa den 29 november 2011.

      Harmoniseringsbyrån anser att artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 även ska tolkas mot bakgrund av artikel 263 femte stycket FEUF i vilken det föreskrivs ett undantag för unionens byråer vad gäller unionsdomstolarnas direkta lagenlighetskontroll av deras akter. Enligt harmoniseringsbyrån ska de särskilda villkoren enligt artikel 263 femte stycket FEUF i enlighet med allmänna unionsrättsliga principer anses avse förfaranden för lagenlighetskontroll, vilka är obligatoriska eller frivilliga, vad avser de steg som ska tas för att väcka talan vid unionsdomstolen. När dessa särskilda villkor, som de som föreskrivs i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009, är obligatoriska, måste de med nödvändighet iakttas av den enskilde innan talan väcks.

      Enligt harmoniseringsbyrån är det administrativa förfarandet i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 obligatoriskt, på så sätt att det inte går att väcka talan medan detta förfarande pågår. Detta motiveras av principerna om processekonomi och ett effektivt domstolsskydd enligt vilka kommissionen måste ingripa kraftfullt, snabbt och utan kostnader för parterna. Tribunalen har slagit fast, dels att kommissionens administrativa kontroll enligt nämnda bestämmelse måste ske innan talan väcks vid unionsdomstolen (se besluten i de ovan i punkt 40 nämnda målen infeurope mot kommissionen, punkt 38 respektive 34 och där angiven rättspraxis), dels att det genom denna bestämmelse inrättas en möjlighet till lagenlighetskontroll av akter som antas av harmoniseringsbyråns direktör, särskilt på området för offentlig upphandling, för vilket det i unionsrätten inte föreskrivs någon lagenlighetskontroll genom något annat organ (se besluten i de ovan i punkt 40 nämnda målen infeurope mot kommissionen, punkt 37 respektive 32 och där angiven rättspraxis). Harmoniseringsbyrån har preciserat att det saknar betydelse att denna rättspraxis härrör från tiden då artikel 230 EG fortfarande var i kraft och inte särskilt hänvisade till talan om ogiltigförklaring av beslut av byråer som kan upptas till sakprövning enligt rättspraxis, som den kodifierats i artikel 263 FEUF.

      Harmoniseringsbyrån har av ovannämnda överväganden dragit slutsatsen att talan som väckts i enlighet med artikel 263 FEUF inte kan tas upp till sakprövning, eftersom detta skulle innebära ett kringgående av de särskilda och obligatoriska skyldigheter som anges i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009. Den sistnämnda bestämmelsen angavs särskilt i punkt VI.4.2 i meddelandet om upphandling och det var med stöd härav som sökandena ingav sitt klagomål den 29 augusti 2011. Harmoniseringsbyrån har påpekat att förevarande talan väcktes den 21 oktober 2011, det vill säga innan det administrativa förfarandet vid kommissionen, som kunde ha pågått till och med den 29 november 2011, hade avslutats.

      Enligt harmoniseringsbyrån skulle, även om det administrativa förfarandet enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 skulle anses vara frivilligt – vilket inte är fallet, talan om ogiltigförklaring inte kunna tas upp till sakprövning då den väckts för tidigt. Den omständigheten att förfarandet påstås vara frivilligt saknar nämligen betydelse i förevarande fall, eftersom sökandena avsiktligt valt att använda sig av nämnda förfarande och dessutom inte väntat till dess att det avslutats innan de väckte talan. Talan om ogiltigförklaring kan således inte tas upp till sakprövning, oavsett om det administrativa förfarandet vid kommissionen är frivilligt eller ej, eftersom talan i båda fallen väckts innan det administrativa förfarandet avslutats.

      Vad gäller den andra invändningen om rättegångshinder, att harmoniseringsbyrån inte skulle kunna ha ställning som svarande, har denna påpekat att enligt tribunalens praxis (se ovan i punkt 40 nämnda beslut i målen infeurope mot kommissionen, punkt 39 respektive 35 och där angiven rättspraxis) borde sökandena ha väckt talan enligt artikel 263 FEUF mot kommissionens underförstådda avslagsbeslut och inte mot harmoniseringsbyråns tilldelningsbeslut. Talan om ogiltigförklaring ska således under alla omständigheter avvisas.

      Vad gäller den tredje invändningen om rättegångshinder, avseende tribunalens bristande behörighet, har harmoniseringsbyrån påpekat att kommissionens administrativa lagenlighetskontroll enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 grundar sig på samma faktiska omständigheter som de som är föremål för prövning vid tribunalen enligt artikel 263 FEUF och har samma syfte som domstolsprövningen i fråga. Tribunalen har dessutom slagit fast att unionslagstiftaren inte avsett att det administrativa förfarande som avses i artikel 122 i förordningen ska utgöra ett alternativ för enskilda att tillvarata sina intressen jämfört med att väcka talan vid unionsdomstolen (se ovan i punkt 40 nämnda beslut i målen infeurope mot kommissionen, punkt 38 respektive 34 och där angiven rättspraxis).

      Härav har harmoniseringsbyrån dragit slutsatsen att även om det i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 föreskrivna förfarandet inte är obligatoriskt så fyller det en funktion av att ersätta förfarandet vid unionsdomstolen. I motsats till förfarandet vid ombudsmannen är en sökande fri att välja mellan de två förfaranden som finns enligt vad som bäst gynnar dennes intressen. När ett avgörande meddelas efter att ett av dessa förfaranden har avslutats kan emellertid det andra förfarandet inte längre väljas. Enligt harmoniseringsbyrån är det, då sökandena lämnat in ett klagomål till kommissionen i enlighet med artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 innan de väckte talan i enlighet med artikel 263 FEUF, inte längre möjligt att väcka sistnämnda talan varför denna ska avvisas. Tribunalen är nämligen av tidsskäl (ratione temporis) inte längre behörig att pröva talan.

      Sökandena har yrkat att invändningen om rättegångshinder ska ogillas. De har dels bestritt att artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 är tillämplig i det aktuella målet, dels att talan skulle vara väckt för tidigt, att det är obligatoriskt att inleda förfarandet vid kommissionen innan talan väcks, att harmoniseringsbyrån inte skulle kunna ha ställning som svarande och att tribunalen saknar behörighet.

2.     Unionsdomstolens behörighet att pröva talan mot harmoniseringsbyråns akter

      Tribunalen ska först pröva den tredje avvisningsgrunden, det vill säga huruvida unionsdomstolen – oberoende av tillämpningsområdet för bestämmelserna i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 – är behörig att pröva en talan mot harmoniseringsbyråns akter.

      I artikel 263 första stycket andra meningen FEUF, vilken infördes genom Lissabonfördraget och trädde i kraft den 1 december 2009, stadgas en ny primärrättslig bestämmelse. Enligt nämnda bestämmelse ska unionsdomstolen ”även granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man”. Syftet med denna bestämmelse är att fylla en betydande lucka i den tidigare versionen av denna artikel, nämligen artikel 230 första stycket EG, och följaktligen i det kodifierade systemet att väcka talan i fördraget, genom att uttryckligen göra det möjligt att väcka talan vid unionsdomstolen mot inte bara institutionernas akter i den mening som avses i artikel 13 FEU utan även mot tvingande akter från unionens organ och byråer (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T-411/06, Sogelma mot Europeiska byrån för återuppbyggnad, REG 2008, s. II-2771, punkt 33 och följande punkter, särskilt punkt 36 i vilken det hänvisas till domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, svensk specialutgåva, volym 8, s. 529).

      Enligt artikel 115.1 i varumärkesförordning nr 207/2009 utgör harmoniseringsbyrån en av unionens byråer i den mening som avses i artikel 263 första stycket andra meningen FEUF.

      Tribunalen är följaktligen behörig att pröva en talan som väckts mot harmoniseringsbyråns akter. Till dessa akter hör sådana som antagits av dess direktör vad gäller offentlig upphandling och som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.

3.     Tillämpningsområdet för artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009

      Det ska därefter prövas om, och i förekommande fall i vilken omfattning, tribunalens behörighet begränsas eller ändras genom artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009.

      I artikel 122.1 i förordningen, med rubriken ”Laglighetskontroll”, föreskrivs att ”[k]ommissionen ska kontrollera lagligheten av de åtgärder som byråns direktör vidtar, för vilka det inte föreskrivs i gemenskapslagstiftningen att laglighetskontroll ska företas av något annat organ …”. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse villkoras således av att det inte sker någon lagenlighetskontroll av de åtgärder som byråns direktör vidtar hos ett annat organ. Tribunalen, i egenskap av rättskipande organ vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 19.1 första meningen FEU utgör ett sådant annat organ, eftersom den utövar en sådan lagenlighetskontroll enligt artikel 263 första stycket andra meningen FEUF.

      Härav följer, tvärtemot vad harmoniseringsbyrån har gjort gällande, att förevarande mål inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 och, följaktligen, att i synnerhet artikel 122.3 andra meningen i förordningen enligt vilken ”[d]enna framställning ska riktas till kommissionen inom en månad från den dag då den berörda parten först fick kännedom om den aktuella åtgärden” inte är tillämplig. Harmoniseringsbyrån kan således inte göra gällande att ett ingivande av klagomål till kommissionen avseende en akt som antagits av harmoniseringsbyråns direktör, eller genomförandet av ett administrativt förfarande med anledning därav, eller ett eventuellt uttryckligt eller underförstått beslut med anledning av klagomålet i någon som helst form utgör ett obligatoriskt villkor för att en talan ska kunna väckas vid unionsdomstolen mot en sådan akt enligt artikel 263 första stycket andra meningen och 263 fjärde stycket FEUF.

      Denna bedömning bekräftas av en teleologisk tolkning av artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009. När den lucka som anges i punkt 50 ovan fortfarande fanns i lydelsen av de primärrättsliga bestämmelser som reglerar fördragets system för domstolskontroll utgjorde den omständigheten att unionslagstiftaren gav kommissionen i uppdrag att granska lagenligheten, såsom föreskrivs i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 nämligen ett svar på det av unionslagstiftaren uppfattade behovet av att framkalla ett beslut av kommissionen för att det åtminstone indirekt skulle bli möjligt att väcka talan vid unionsdomstolen mot akter som antas av unionens organ eller byråer. Formuleringen ”akter … för vilka det inte föreskrivs i gemenskapslagstiftningen att laglighetskontroll ska företas av något annat organ” bekräftar således att det var fråga om att ge kommissionen subsidiära restkontrollbefogenheter för att säkerställa unionsdomstolens prövning, åtminstone genom ett mellanliggande uttryckligt eller underförstått kommissionsbeslut i den mening som avses i artikel 122.3 tredje och fjärde meningen i varumärkesförordning nr 207/2009. Senast i och med ikraftträdandet av artikel 263 första stycket andra meningen FEUF har emellertid detta förlorat sitt berättigande och kan inte utgöra grund för att anse att förfarandet enligt artikel 122 i förordningen är ett obligatoriskt steg innan talan väcks vid unionsdomstolen.

      Harmoniseringsbyrån har emellertid till stöd för sin invändning om rättegångshinder gjort gällande att sedan Lissabonfördragets ikraftträdande ska artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 tolkas även mot bakgrund av artikel 263 femte stycket FEUF, i vilken det anges att ”[i] de akter genom vilka unionens organ och byråer inrättas kan särskilda villkor och former föreskrivas för talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot akter som antas av dessa organ eller byråer och som ska ha rättsverkan i förhållande till dem”.

      Det ska emellertid konstateras att artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 av de skäl som anges i punkt 55 ovan inte är tillämplig i förevarande mål, med följd att de kriterier som däri anges inte kan betraktas som ”särskilda villkor och former” i den mening som avses i artikel 263 femte stycket FEUF.

      Artikel 263 femte stycket FEUF kan under alla omständigheter inte påverka tribunalens behörighet, som den anges i artikel 263 första stycket andra meningen FEUF (se punkterna 49 och 52 ovan). En motsatt tolkning skulle nämligen strida mot den tydliga uppdelningen mellan å ena sidan den lagstiftande och den verkställande makten och å andra sidan den dömande makten som underligger artiklarna 13 FEU och 19 FEU samt vara oförenlig med unionsdomstolens skyldighet att ”säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen” i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 19.1 andra meningen FEU. Detta gäller i än högre grad då kommissionen enligt lydelsen av artikel 122.2 i varumärkesförordning nr 207/2009 ”ska begära att de i punkt 1 angivna åtgärder som är olagliga ska ändras eller ogiltigförklaras” vilket förutsätter att denna institution har konstaterat att det förekommit olagligheter och därmed avgör frågan om huruvida akter som antagits av harmoniseringsbyråns direktör är lagenliga eller ej på samma sätt som en domstol. På samma sätt förutsätter lydelsen av artikel 122.3 första meningen, enligt vilken ”[v]arje medlemsstat eller varje person som är direkt och personligt berörd kan till kommissionen hänskjuta varje åtgärd … för prövning av dess laglighet” är en kontrollbefogenhet som liknar den som tillkommer domstolen enligt artikel 230 andra och fjärde styckena EG. Även om det ur lagstiftarens synvinkel vid den tidpunkt då artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 antogs kunde anses att det kunde täcka en eventuell lucka i fördragets skyddssystem att ge kommissionen en sådan befogenhet vad gäller lagenlighetskontrollen, har denna befogenhet under alla omständigheter förlorat sin betydelse efter ikraftträdandet av artikel 263 första stycket andra meningen FEUF (se punkt 56 ovan).

      Det framgår av vad ovan sagts att artikel 263 femte stycket FEUF inte avser ett sådant fall som avses i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009, vilken tilldelar en befogenhet att kontrollera lagenligheten av akter som antas av ett av unionens organ eller av en av dess byråer till en separat institution. Kriterierna ”särskilda villkor och former” i den mening som avses i artikel 263 femte stycket FEUF ska i stället förstås så att de avser att detta organ eller denna byrå inrättar villkor och former som är helt interna och som föregår en domstolsprövning och som bland annat reglerar ett system för självövervakning eller ett förlikningsförfarande för att undvika att en tvist tas till unionsdomstolen. På så sätt föreskrivs, vad gäller offentlig upphandling, i artiklarna 33 och 34 i Europeiska centralbankens beslut 2007/497/EG av den 3 juli 2007 om regler för upphandling (EUT L 184, s. 34) ett internt överklagandeförfarande vid ett prövningsorgan för upphandling (Procurement Review Body) samtidigt som unionsdomstolens exklusiva behörighet och självständighet i tvister mellan ECB och en anbudsgivare inte påverkas.

      Slutligen, i den mån harmoniseringsbyrån till stöd för sin invändning om rättegångshinder har åberopat besluten i målen infeurope mot kommissionen (punkt 40 ovan; punkterna 37 och 38 respektive 33 och 34 i dessa beslut) i vilka det slogs fast att den i artikel 118.3 i förordning nr 40/94 (nu artikel 122.3 i varumärkesförordning nr 207/2009) föreskrivna fristen för att inkomma med klagomål till kommissionen visar att det är obligatoriskt att inleda ett sådant administrativt förfarande innan talan väcks vid unionsdomstolen med stöd av artikel 230 EG, är det tillräckligt att konstatera att denna äldre rättspraxis blev obsolet när artikel 263 första stycket andra meningen FEUF trädde i kraft (se punkterna 49 och 52 ovan).

      Mot denna bakgrund kan inte heller harmoniseringsbyråns huvudargument att det utgör en obligatorisk förutsättning att inleda ett administrativt förfarande enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 för att kunna väcka talan vid tribunalen, och att detta följaktligen är ett villkor för att talan ska kunna tas upp till sakprövning, godtas.

4.     Huruvida det är av betydelse att sökandena har inlett ett förfarande enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009

      Harmoniseringsbyrån har hävdat att, eftersom sökandena avsiktligt inlett det administrativa förfarandet enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009 genom att inge ett klagomål till kommissionen genom sin skrivelse av den 29 augusti 2011 var de tvungna att avvakta resultatet av detta förfarande innan de väckte talan, vilken för övrigt skulle ha riktats mot kommissionens slutliga beslut. Sökanden har däremot bestritt att de ingett ett sådant klagomål i enlighet med artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009.

      Det saknas i förevarande fall anledning att avgöra frågan huruvida sökandenas skrivelse av den 29 augusti 2011 utgjorde ett klagomål i den mening som avses i artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009. Även om så skulle vara fallet framgår det av övervägandena i punkterna 49–62 ovan att inledande av ett sådant klagomålsförfarande vid kommissionen inte skulle ha hindrat sökandena att inom de frister som anges i artikel 263 sjätte stycket FEUF väcka talan mot tilldelningsbeslutet, såsom det delgetts dem genom den omtvistade skrivelsen. Harmoniseringsbyrån har nämligen, utöver lydelsen av artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009, vilken inte är tillämplig i förevarande mål (se punkt 55 ovan), och obsolet rättspraxis avseende besluten i målen infeurope mot kommissionen (punkt 40 ovan), inte åberopat någon rättslig grund för en sådan begränsning av sökandenas rätt till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389). Sökandena skulle i stället, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 49–62 ovan, ha löpt en betydande risk för att inte kunna väcka talan mot harmoniseringsbyråns beslut inom fristen om de hade varit tvungna att avvakta utgången av förfarandet vid kommissionen.

      Följaktligen kan inte enbart den omständigheten att sökandena i sin skrivelse av den 29 augusti 2011 försökt få kommissionen att fortsätta sin undersökning av deras klagomål av den 4 mars 2011 leda till att deras talan om ogiltigförklaring som väckts vid tribunalen med stöd av artikel 263 FEUF ska avvisas.

5.     Följder för bedömningen av de rättegångshinder som åberopats

      Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 49–62 ovan finner tribunalen att sökandenas talan, i den del den avser yrkandena om ogiltigförklaring, varken ingetts för tidigt eller ska avvisas och den första grunden för invändningen om rättegångshinder kan således inte godtas. Detsamma gäller den andra och den tredje grunden för invändningarna om rättegångshinder, eftersom tribunalens materiella och tidsmässiga (ratione temporis) behörighet följer direkt av artikel 263 första stycket andra meningen FEUF och inte endast indirekt av artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009. Den sistnämnda bestämmelsen kan inte, då den inte är tillämplig, begränsa tribunalens behörighet. Härav följer att harmoniseringsbyrån i förevarande mål har ställning som svarande och att frågan huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning inte är beroende av att det inletts ett administrativt förfarande vid kommissionen i enlighet med artikel 122 i nämnda förordning.

      Invändningen om rättegångshinder ska således ogillas i den del den avser talan om ogiltigförklaring.

C –  Huruvida skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning

      Harmoniseringsbyrån anser att på grund av att talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning så ska även skadeståndstalan avvisas. Harmoniseringsbyrån har i andra hand yrkat att tribunalen vad avser skadeståndstalan ska slå fast att den inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund med stöd av artikel 111 i rättegångsreglerna på grund av att artikel 44.1 c i rättegångsreglerna har åsidosatts. Ansökan innehåller nämligen inte ens en kortfattad beskrivning av grunderna för skadeståndsyrkandena eller de rättsliga omständigheter som underligger dessa och uppfyller således inte kravet att skadans natur och omfattning ska anges med tillräcklig tydlighet. I synnerhet har sökandena inte i ansökan angett några bevis för det påstådda olagliga handlandet och inte med tillräcklig tydlighet angett sambandet mellan detta handlande och den skada som sökandena lidit.

      Sökandena har bestritt att deras skadeståndstalan ska avvisas.

      Det ska för det första erinras om att mot bakgrund av övervägandena i punkterna 49–62 ovan kan harmoniseringsbyråns huvudargument, att skadeståndstalan ska avvisas som en omedelbar följd av att talan om ogiltigförklaring ska avvisas, inte godtas.

      Vad för det andra gäller harmoniseringsbyråns andrahandsargument om åsidosättande av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna erinrar tribunalen om att enligt artikel 21 första stycket jämförd med artikel 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna ska alla ansökningar innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och domstolen kan utöva sin kontroll, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. För att uppfylla dessa krav ska en ansökan med yrkande om ersättning för skada som påstås ha vållats av en av unionens institutioner innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa det handlande som läggs institutionen till last, skälen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den skada som sökanden säger sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada (se tribunalens dom av den 2 mars 2010 i mål T-16/04, Arcelor mot parlamentet och rådet, REU 2010, s. II‑211, punkt 132 och där angiven rättspraxis).

      I förevarande mål kan emellertid inte harmoniseringsbyrån göra gällande att sökandena har åsidosatt formkraven i sin ansökan då denna innehåller tillräckligt med upplysningar för att det påstått olagliga handlande som läggs harmoniseringsbyrån till last ska kunna identifieras, skälen till varför sökandena anser att det finns ett orsakssamband mellan detta handlande och den skada som de påstår sig ha lidit samt skadans art och omfattning. Utan att föregripa prövningen av huruvida skadeståndsyrkandena är välgrundade har nämligen sökandena utförligt redogjort för de olika omständigheterna i punkterna 126–155 i ansökan under den särskilda rubriken ”Skadestånd”. De har till stöd härför utgått från grunderna för sina yrkanden om ogiltigförklaring (punkterna 126, 133–136 och 140), och förklarat att det föreligger ett orsakssamband (punkt 137) samt preciserat den påstådda skadans art och omfattningen av den skada som är en följd av det olagliga handlandet (punkterna 139 och 141–148 avseende förlust av kontraktet och punkterna 150–155). I förevarande mål behöver tribunalen således, tvärtemot vad harmoniseringsbyrån anser, inte söka bland de olika grunder som anförts till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring och bland dessa identifiera de som enligt sökandena utgör grunden för skadeståndsyrkandena, eller bedöma och kontrollera huruvida det eventuellt finns ett orsakssamband mellan det i detta sammanhang åberopade handlandet och den påstådda skadan (se, för ett liknande resonemang, tribunalens beslut av den 11 januari 2012 i mål T-301/11, Ben Ali mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 72 och följande punkter), något som kunde ha motiverat att skadeståndstalan skulle avvisas med stöd av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna.

      Harmoniseringsbyrån har i förevarande mål för det tredje inte preciserat varför den anser att skadeståndstalan helt saknar rättslig grund enligt artikel 111 i rättegångsreglerna, varför inte heller detta argument kan godtas. Då harmoniseringsbyrån inte ingått i svaromål på denna punkt, inbegripet vad avser dess påstått olagliga handlande, kan tribunalen under alla omständigheter i detta skede inte slutgiltigt avgöra huruvida de olika yrkandena om ogiltighet som sökandena framställt är välgrundade (se punkt 31 ovan).

      De grunder som harmoniseringsbyrån har anfört till stöd för sin invändning om rättegångshinder avseende skadeståndstalan kan således inte godtas till någon del.

      Av vad ovan anförts följer att talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning och att harmoniseringsbyråns invändning om rättegångshinder ska ogillas.

 Rättegångskostnader

      Det finns skäl att låta frågan om rättegångskostnader anstå.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Invändningen om rättegångshinder ogillas.

2)      Frågan om rättegångskostnader anstår.

3)      

Luxemburg den 12 september 2013

Justitiesekreterare

 

       Ordförande

E. Coulon

 

       J. Azizi

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

A –  Allmänna bestämmelser

B –  Harmoniseringsbyråns förordning CB‑3‑09

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

A –  Inledande synpunkter

B –  Upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring

1.  Parternas argument

2.  Unionsdomstolens behörighet att pröva talan mot harmoniseringsbyråns akter

3.  Tillämpningsområdet för artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009

4.  Huruvida det är av betydelse att sökandena har inlett ett förfarande enligt artikel 122 i varumärkesförordning nr 207/2009

5.  Följder för bedömningen av de rättegångshinder som åberopats

C –  Huruvida skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning

Rättegångskostnader


* Rättegångsspråk: engelska.