Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 16 januari 1997. - Unità Socio-Sanitaria Locale nº 47 di Biella (USSL) mot Istituto nazionale per l'assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (INAIL). - Begäran om förhandsavgörande: Pretura circondariale di Biella - Italien. - Arbetstagare - Förmedling av arbetstagare - Lagstadgat monopol. - Mål C-134/95.



Rättsfallssamling 1997 s. I-00195



Sammanfattning

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Fråga som avser att möjliggöra för den nationella domstolen att bedöma om en nationell bestämmelse som inte är relevant i den aktuella tvisten är förenlig med gemenskapsrätten

(EG-fördraget, artikel 177)

2 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Etableringsfrihet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Fördragets bestämmelser - Inte tillämpliga på en situation som enbart avser en medlemsstats inre förhållanden

(EG-fördraget, artiklarna 48, 52 och 59)

Sammanfattning



3 Domstolen kan inte besvara en fråga som en nationell domstol har ställt, när det på ett uppenbart sätt framgår att den tolkning av en gemenskapsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen begärt saknar samband med förfarandets förlopp eller med syftet med tvisten vid den nationella domstolen, eller när frågan är hypotetisk och domstolen inte förfogar över uppgifter om de sakförhållanden eller rättsliga förhållanden som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt besvara de frågor som ställts till den.

Så är fallet när den nationella domstolen begär att EG-domstolen skall ge den nationella domstolen vägledning om tolkningen av gemenskapsrätten för att möjliggöra för denna att bedöma frågan om huruvida en nationell bestämmelse, som den nationella domstolen enligt de uppgifter EG-domstolen förfogar över inte förefaller vara tvungen att tillämpa för att lösa den aktuella tvisten, är förenlig med gemenskapsrätten.

4 Artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget är inte tillämpliga på en situation där alla omständigheter är begränsade till att avse en medlemsstats inre förhållanden. Så är fallet när ett företag med säte i en medlemsstat tillhandahåller tjänster till ett offentligt organ med säte i samma medlemsstat, utan att använda sig av, eller ens planera att använda sig av, arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater.

Parter



I mål C-134/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Pretura circondariale die Biella (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Unità Socio-Sanitaria Locale (USSL) no 47 di Biella

och

Instituto nazionale per l'assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (INAIL),

angående tolkningen av artiklarna 48, 49, 54 och 90 i EG-fördraget,

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden på fjärde avdelningen, tillförordnad avdelningsordförande på sjätte avdelningen, J.L. Murray samt domarna C.N. Kakouris, P.J.G. Kapteyn (referent), G. Hirsch och H. Ragnemalm,

generaladvokat: M.B. Elmer,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Unità Socio-Sanitaria Locale no 47 di Biella (USSL), genom advokaten Marco Bozzalla, Biella,

- INAIL, genom advokaterna Pasquale Varone, Pasquale Napolitano och Vittorio Lai, Rom,

- Italiens regering, genom professorn Umberto Leanza, chef för avdelningen för diplomatiska tvister vid utrikesministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av Danilo del Gaizo, avvocato dello Stato,

- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Gereon Thiele, Assessor vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Enrico Traversa, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vi sammanträdet den 26 september 1996 av: INAIL, den italienska regeringen och kommissionen,

och efter att den 24 oktober 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl



1 Pretura circondariale di Biella har genom beslut av den 30 mars 1995, som inkom till domstolens kansli den 24 april samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende två frågor om tolkningen av de gemenskapsrättsliga principer som avses i artiklarna 48, 49, 54 och 90 i EG-fördraget.

2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Unità Socio-Sanitaria Locale no 47 di Biella (nedan kallat USSL) och Istituto nazionale per l'assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (nedan kallat INAIL), ett offentligt organ för försäkring mot arbetsplatsolyckor, i fråga om betalning av socialförsäkringsavgifter.

3 I artikel 1.1 i lag nr 1369 av den 23 oktober 1960 (nedan kallad 1960 års lag) föreskrivs ett förbud för företagsledare att ge en mellanhand, en underleverantör eller någon annan form av verksamhet, häri inbegripet en kooperativ sammanslutning, i uppdrag att utföra rena arbetsprestationer med hjälp av arbetskraft som är anställd och avlönad av mellanhanden eller underleverantören, oavsett arten av det arbete eller den tjänst som motsvarar dessa prestationer.

4 USSL ingick ett avtal om tillhandahållande av socialtjänster med kooperativet La Famiglia för hela året 1987.

5 Den 21 december 1993 krävde INAIL genom en formell underrättelse att USSL skulle betala avgifter för social trygghet på 9 200 105 LIT för perioden den 1 januari till den 31 december 1987, med avseende på lönerna till de arbetstagare som var sysselsatta i samband med detta avtal.

6 INAIL ansåg nämligen att avtalet mellan USSL och kooperativet La Famiglia utgjorde fiktiv förmedling av arbetskraft, vilket är förbjudet enligt artikel 1.1 i 1960 års lag, eftersom de arbetstagare som var medlemmar av kooperativet i själva verket utförde sina arbetsuppgifter under ledning av personalen från USSL. Enligt INAIL borde dessa arbetstagare ha ansetts som anställda direkt av USSL, som då i egenskap av verklig arbetsgivare är skyldig att betala försäkringsavgift för arbetsplatsolyckor och yrkesskador.

7 USSL bestred den formella underrättelsen från INAIL genom att den 21 januari 1994 väcka talan vid Pretore di Biella.

8 I beslutet om hänskjutande har Pretore di Biella hänvisat till artikel 1.1 i 1960 års lag och artikel 11.1 i den italienska lagen nr 264 av den 29 oktober 1949 (nedan kallad 1949 års lag), enligt vilken förmedling av arbetskraft samt all annan verksamhet som mellanhand mellan utbud och efterfrågan av avlönad arbetskraft är förbjuden, förutom den offentliga arbetsförmedlingen, även om denna verksamhet utförs kostnadsfritt.

9 Pretore di Biella konstaterar att det skydd som föreskrivs i den italienska lagen gäller oberoende av om arbetstagaren har gett uttryck för en motsatt åsikt och att tillämpningen av detta skydd i det nuvarande ekonomiska och politiska läget skulle medföra att möjligheterna på arbetsmarknaden minskas ytterligare, genom att alla former av verksamheter som kan skapa en större konkurrens på denna marknad görs olagliga.

10 Enligt den nationella domstolen förefaller följaktligen artikel 1.1 i 1960 års lag jämförd med artikel 11 i 1949 års lag, i vilken det föreskrivs att arbetsförmedling endast får utföras av ett offentligt monopol, strida mot gemenskapsrättens grundläggande principer i fråga om frihet att utföra arbete, näringsfrihet, etableringsfrihet, frihet att möta utbud och efterfrågan samt i fråga om fri konkurrens, såsom dessa principer kommer till uttryck i artiklarna 48, 49, 54 och 90 i EEG-fördraget, eftersom den italienska staten i varje fall inte lyckas uppfylla efterfrågan på arbetsmarknaden.

11 Eftersom Pretore di Biella under dessa omständigheter ansåg att tvistens lösning beror på hur de ovannämnda gemenskapsrättsliga bestämmelserna skall tolkas, vilandeförklarade det därför målet och ställde följande frågor till domstolen:

"1) Är artikel 1.1 i lag nr 1369 av den 23 oktober 1960 jämförd med artikel 11.1 i lag nr 264 av den 29 oktober 1949 förenlig med de gemenskapsrättsliga principer som föreskrivs i artiklarna 48, 49, 54 och 90 i EEG-fördraget?

2) Är dessa principer direkt tillämpliga, vilket medför att den italienska lagstiftningen inte är tillämplig?"

12 Mot bakgrund av det sammanhang i vilket den nationella domstolen har begärt ett förhandsavgörande, skall det inledningsvis påpekas att enligt fast rättspraxis kan domstolen inte besvara en fråga som en nationell domstol har ställt, när det på ett uppenbart sätt framgår att den tolkning av en gemenskapsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen begärt saknar samband med förfarandets förlopp eller med syftet med tvisten vid den nationella domstolen, eller när frågan är hypotetisk och domstolen inte förfogar över uppgifter om de sakförhållanden eller rättsliga förhållanden som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt besvara de frågor som ställts till den (dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 61).

13 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att den konkreta omfattningen av målet vid den nationella domstolen definieras i artikel 1.1 i 1960 års lag, enligt vilken all form av medling och förmedling i fråga om anställningsförhållanden är förbjuden.

14 Tolkningsfrågorna har emellertid en vidare omfattning, eftersom den nationella domstolen i dessa även tar upp frågan om huruvida artikel 11.1 i 1949 års lag - där det föreskrivs ett förbud för all form av medling, även kostnadsfri, då förmedlingen utförs av auktoriserade kontor - är förenlig med gemenskapsrätten.

15 Även om det är riktigt att den nationella domstolen har uttryckt tvivel på huruvida den effekt som uppkommer till följd av att de båda ovannämnda bestämmelserna tillämpas på den italienska arbetsmarknaden är förenlig med gemenskapsrätten, innehåller varken beslutet om hänskjutande eller de skriftliga yttrandena några uppgifter om de sakförhållanden eller rättsliga förhållanden som är nödvändiga för att domstolen skall kunna tolka gemenskapsrätten, i synnerhet konkurrensrätten, med avseende på den situation som sålunda skapats på den italienska marknaden.

16 Eftersom den nationella domstolen även har underlåtit att redogöra för varför artikel 11.1 i 1949 års lag skall tillämpas som sådan i målet vid den nationella domstolen, kan frågan endast besvaras i den mån den avser artikel 1.1 i 1960 års lag och i detta avseende aktualiserar en tolkning av fördragets bestämmelser i fråga om fri rörlighet för personer och frihet att tillhandahålla tjänster.

17 Det framgår vidare av fast rättspraxis att domstolen, inom ramen för ett förfarande enligt artikel 177 i fördraget, inte är behörig att uttala sig om huruvida en nationell åtgärd är förenlig med gemenskapsrätten. Domstolen är dock behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla de tolkningsfakta som framgår av gemenskapsrätten och som gör det möjligt för denna domstol att i det aktuella målet bedöma om åtgärden är förenlig med nämnda rättsordning (se bland annat dom av den 12 juli 1979 i mål 223/78, Gorsoli, Rec. 1979 s. 2621, punkt 3).

18 Mot bakgrund av att Pretore di Biella har hänvisat till principerna om fri rörlighet för personer och frihet att tillhandahålla tjänster, skall tolkningsfrågorna förstås så, att de i huvudsak avser att klargöra om artiklarna 48, 52 och 59 är till hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken all form av medling och förmedling i fråga om anställningsförhållanden är förbjuden (den första frågan) och om dessa bestämmelser har direkt effekt (den andra frågan).

Den första frågan

19 Enligt fast rättspraxis är artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget inte tillämpliga på verksamheter där alla omständigheter är begränsade till att avse en medlemsstats inre förhållanden (Dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elser, Rec. 1990, s. I-1979, punkt 37, av den 28 januari 1992 i mål C-332/90, Steen, Rec. 1992, s. I-341, punkt 9, och av den 16 februari 1995 i mål C-24/94 till C-35/94, Aubertin m.fl., REG 1995, s. I-301, punkt 9).

20 Det framgår av beslutet om hänskjutande att kooperativet La Famiglia är ett företag som har sitt säte i Italien och som tillhandahåller tjänster till ett offentligt organ, USSL, som även det har sitt säte i Italien.

21 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 24 i sitt förslag till avgörande finns det i handlingarna i målet varken några uppgifter som tyder på att de berörda tjänsterna har tillhandahållits av arbetstagare från andra medlemsstater eller att detta har planerats.

22 Det saknas uppgifter som visar att det föreligger ett samband med någon av de situationer som avses i gemenskapsrätten inom området för fri rörlighet för personer och frihet att tillhandahålla tjänster.

23 Under dessa omständigheter skall den första frågan besvaras så, att artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget inte är tillämpliga på en situation som den i förevarande fall, där alla omständigheter är begränsade till att avse en medlemsstats inre förhållanden.

Den andra frågan

Mot bakgrund av svaret på den första frågan behöver den andra frågan inte besvaras.

Beslut om rättegångskostnader



Rättegångskostnader

24 De kostnader som har förorsakats den italienska respektive den tyska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 30 mars 1995 förts vidare av Pretura circondariale di Biella - följande dom:

Artiklarna 48, 52 och 59 i fördraget är inte tillämpliga på en situation där alla omständigheter är begränsade till att avse en medlemsstats inre förhållanden.