(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/6 syftar till att stärka den inre marknaden och öka tillgången på veterinärmedicinska läkemedel, samtidigt som man säkerställer bästa möjliga skydd för folk- och djurhälsan och miljön. Framför allt syftar den till att begränsa spridningen av antimikrobiell resistens genom konkreta åtgärder för att främja återhållsam och ansvarsfull användning av antimikrobiella medel till djur, i enlighet med One health-modellen (2).

(2)

Det är viktigt för folkhälsan att alla antimikrobiella medel är effektiva, men vissa av dem anses vara viktigare än andra, på grund av att de är förstahandsval för behandling av allvarliga infektioner hos människor och på grund av tillgången på eller avsaknaden av alternativa behandlingsmöjligheter. När det har utvecklats antimikrobiell resistens mot en antimikrobiell substans som används för att behandla en specifik infektion för vilken det saknas behandlingsalternativ och när denna resistens sprids är konsekvenserna för folkhälsan avsevärda och potentiellt livshotande. Människors hälsa, djurs hälsa och miljön är kopplade till varandra och är alla viktiga delar av One health-modellen, eftersom hanteringen av antimikrobiella medel i en sektor kan påverka den antimikrobiella resistensen i andra sektorer.

(3)

Enligt artikel 37.4 i förordning (EU) 2019/6 ska kommissionen anta delegerade akter där det fastställs kriterier som gör det möjligt för kommissionen att bestämma vilka antimikrobiella medel eller grupper av antimikrobiella medel som uteslutande bör användas för människor.

(4)

Flera internationella organisationer och flera länder har utarbetat kriterier för att precisera eller rangordna den betydelse antimikrobiella medel eller klasser av antimikrobiella medel har för human- och veterinärmedicin. De kriterierna har utarbetats för användning i riskhanteringsstrategier i samband med användning av antimikrobiella medel inom hälso- och sjukvård och djurhållning. Prioritering av mycket viktiga antimikrobiella medel är ett värdefullt verktyg till stöd för en evidensbaserad strategi för riskhantering.

(5)

Kriterierna för att bestämma vilka antimikrobiella medel som uteslutande ska användas för människor bör vara tydliga och relevanta samt återspegla de senaste vetenskapliga rönen. Kommissionen fick vetenskaplig rådgivning från Europeiska läkemedelsmyndigheten (nedan kallad läkemedelsmyndigheten) den 31 oktober 2019 (3), i enlighet med artikel 37.6. Läkemedelsmyndigheten har i sin rådgivning beaktat expertutlåtanden från nationella behöriga myndigheter, Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. I samband med att denna rådgivning utarbetades organiserades ett vetenskapligt seminarium i Bryssel den 14 juni 2019 med deltagande av läkemedelsmyndighetens expertgrupp och internationella organisationer. Där fick deltagarna möjlighet att utbyta åsikter och dela med sig av sin sakkunskap, ur ett globalt perspektiv, om hur sådana kriterier ska fastställas. Läkemedelsmyndighetens expertgrupp beaktade resultatet av dessa diskussioner när den slutförde rådgivningen, och kommissionen har beaktat denna rådgivning i enlighet med artikel 37.6 i förordning (EU) 2019/6.

(6)

Ett antal länder inom och utanför unionen har genomfört åtgärder för att begränsa användningen av vissa antimikrobiella medel, men få av dem har lagstiftat om förbud mot att använda dem i veterinärmedicin. Förbud mot användning av ett antimikrobiellt medel till djur är en av de strängaste riskhanteringsåtgärder som kan vidtas, och därför bör sådana åtgärder vidtas med försiktighet. Om möjligt bör andra befintliga riskhanteringsåtgärder vidtas i första hand, såsom att förbättra djurhållningen, biosäkerheten och hanteringen av djurbesättningen, att använda vaccinering på ett bättre sätt och att begränsa användningen av antimikrobiella medel till särskilda omständigheter.

(7)

Vilka antimikrobiella medel som uteslutande ska användas för behandling av vissa infektioner hos människor bör bestämmas på grundval av sunda kriterier. Med hjälp av dessa kriterier bör man kunna identifiera de antimikrobiella medel som är mycket viktiga för att skydda människors hälsa och som därför enbart bör användas inom humanmedicin. Kriterierna bör också göra det möjligt att identifiera de antimikrobiella medel vars användning till djur skulle kunna öka spridningen av antimikrobiell resistens, eller utgöra en risk för detta, genom överföring av resistens, vilket kan innefatta korsresistens eller co-selektion för resistens mot andra antimikrobiella medel, från djur till människor. Dessutom bör man med hjälp av dessa kriterier kunna identifiera de antimikrobiella medel som inte är nödvändiga för djurhälsan och där det inte skulle leda till någon avsevärd negativ effekt på djurhälsan om de inte används inom veterinärmedicin.

(8)

I samband med bedömningen av om ett antimikrobiellt medel skulle kunna användas uteslutande för behandling av vissa infektioner hos människor är det viktigt att fastställa om det skulle leda till betydande sjuklighet eller betydande dödlighet eller få stora konsekvenser för djurs välbefinnande och folkhälsan om det antimikrobiella medlet inte används inom veterinärmedicin. I det sistnämnda fallet bör man undersöka om det finns adekvata alternativa läkemedel för behandling av de berörda sjukdomarna hos de berörda djurslagen.

(9)

När man överväger att använda alternativa läkemedel i stället för vissa antimikrobiella läkemedel är det viktigt att dessa produkter är lämpliga och tillgängliga. Sådana alternativ bör utgöras av godkända läkemedel i lämpliga formuleringar för behandling av sjukdomen hos de djurslag som behöver behandlas. Användningen av dem bör innebära en lägre risk för folkhälsan i fråga om antimikrobiell resistens än användningen av de antimikrobiella läkemedel som de är tänkta att ersätta.

(10)

I undantagsfall när det finns vetenskapliga belägg för att det föreligger tvingande folkhälsoskäl bör kriteriet icke-nödvändigt för djurhälsan beakta möjligheten av att ett antimikrobiellt medel uteslutande används för människor, även om det inte finns något alternativt läkemedel för veterinärmedicinskt bruk, förutsatt att det endast skulle leda till begränsad sjuklighet eller begränsad dödlighet om ett sådant antimikrobiellt medel inte används. I sådana undantagsfall bör de två andra kriterierna (stor betydelse för människors hälsa och risk för överföring av resistens) fortfarande uppfyllas för att ett sådant antimikrobiellt medel uteslutande ska användas för människor.

(11)

Det framgår av artikel 152.1 i förordning (EU) 2019/6 att befintliga produkter som har godkänts i enlighet med tidigare lagstiftning ska anses vara godkända i enlighet med den förordningen, med undantag för godkännanden av antimikrobiella veterinärmedicinska läkemedel som har reserverats för människor. Kriterierna i den här akten är tillämpliga på antimikrobiella medel som ännu inte har godkänts för den veterinärmedicinska marknaden, men också tillämpliga på antimikrobiella substanser i befintliga veterinärmedicinska läkemedel.

(12)

Det är allmänt erkänt att de nödvändiga, tillgängliga beläggen för att bedöma om kriterierna är uppfyllda varierar beroende på status för godkännandet för försäljning av det antimikrobiella medlet eller gruppen antimikrobiella medel: 1) godkänt enbart inom humanmedicin, 2) godkänt enbart inom veterinärmedicin, 3) godkänt inom både human- och veterinärmedicin, 4) inte godkänt vare sig inom human- och veterinärmedicin. Därför bör de tillgängliga beläggen beaktas när kriterierna tillämpas.

(13)

I enlighet med artikel 153.2 i förordning (EU) 2019/6 bör denna förordning tillämpas från och med den 28 januari 2022.