Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

52012DC0750_supplement_1.pdf52012DC0750_supplement_0.pdf

52012DC0750

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN Den årliga tillväxtstrategin för 2013 /* COM/2012/0750 final */



Inledning

Den pågående ekonomiska och finansiella krisen inom EU har fungerat som en katalysator för genomgripande förändringar. Effekterna av den återspeglas i den djupgående omstrukturering av våra ekonomier som f.n. äger rum. Processen är omvälvande, politiskt påfrestande och socialt svårhanterlig – men ändå är det nödvändigt att nu lägga grunden till en framtida tillväxt och konkurrenskraft som är smart, hållbar och inkluderande.

Om det nödvändiga reformarbetet ska kunna fortsätta, måste EU visa att vår strategi fungerar, att den på sikt kommer att ge resultat samt att den kommer att genomföras på ett sätt som rättvist sprider effekterna över våra samhällen. Att rätta till de problem som skapats i det förflutna, och ge EU en mer hållbar utvecklingsväg inför framtiden, är ett ansvar som delas av EU:s medlemsstater och institutioner. Med utgångspunkt i det faktum att våra ekonomier är nära sammanlänkade, omformar EU nu sin ekonomiska styrning för att formulera en praktisk politik som på ett bättre sätt kan bemöta nuvarande och framtida utmaningar.

I och med föreliggande årliga tillväxtöversikt inleds den europeiska planeringsterminen för 2013. Därmed fastställs också hur detta delade ansvar kan utnyttjas för att driva på förändringar inom hela EU, och därmed lägga grunden för en återgång till tillväxt och nya arbetstillfällen.

Ramen

Den ekonomiska situationen i EU förblev skör under 2012. För året som helhet väntas nu BNP minska med 0,3 % i EU som helhet och 0,4 % i euroområdet. Det kommer att ta tid innan någon hållbar återhämtning uppnåtts[1]. Efter flera år av svag tillväxt har krisen nu fått allvarliga sociala konsekvenser. Inledningsvis dämpade välfärdssystemen en del av följderna men nu ger sig effekterna till känna över hela linjen. Arbetslösheten har ökat betydligt och svåra levnadsförhållanden och fattigdom breder ut sig. Dessa svårigheter är särskilt synliga inom euroområdet, men drabbar även länder som inte deltar i eurosamarbetet.

Att krisen har pågått så länge, har inte gynnat medlemsstaterna i deras försök att uppfylla Europa 2020-målen på områdena sysselsättning, FoU, klimat/energi, utbildning, och på det hela taget uppfyller Europa inte sina mål i den takt som föreskrivs[2]. Ändå krävs det framsteg på alla dessa områden för att övergå till en smart, hållbar och inkluderande europeisk ekonomi.

Även om utmaningarna varierar kraftigt mellan olika länder och inom euroområdet, försvåras situationen för EU som helhet av att återhämtningen ser ut att bli långsam. De skuldnivåer som byggts upp av offentliga och privata aktörer begränsar omfattningen av nya insatser och investeringar. Skatte- och penningpolitiska instrument har utnyttjats till det yttersta och handlingsutrymmet är nu begränsat. Strukturreformer är ett avgörande inslag i återställandet av EU:s konkurrenskraft, men sådana beslut är ofta svåra att fatta. Insynen i fråga om målen för nuvarande politik och betoningen av rättvisa med avseende på samhällseffekterna kommer att vara mycket viktigt för att upprätthålla reformtakten.

Utsikterna på kort sikt är alltjämt ovissa, men det finns också en mer positiv utveckling med i bilden. Makroekonomiska obalanser som har ackumulerats under lång tid håller f.n. på att korrigeras och delar av EU håller på att återfå konkurrenskraften, även om det fortfarande är lång väg att gå för att undanröja skillnaderna i resultaten[3]. Framsteg görs med att konsolidera de offentliga finanserna, och viktiga åtgärder har vidtagits för att minska spänningarna på finansmarknaderna. Det är viktigt att framhålla, att det för de länder som har genomfört omfattande reformer finns inledande tecken på att reformerna börjar ge resultat. Bland annat syns minskad skuldsättning inom den offentliga och den privata sektorn i ett antal medlemsstater, samtidigt som exporten ökar i flera länder som tidigare haft stora underskott i bytesbalansen.

Under 2012 har det på EU-nivå redan gjorts stora insatser för att skapa förutsättningar för en hållbar återhämtning efter den onda cirkel som uppstått på grund av bristerna i våra finansiella system, spänningarna på marknaden för statsobligationer och låg ekonomisk tillväxt:

§ Inrättandet av en europeisk stabilitetsmekanism kommer att bli en trovärdig säkerhet till stöd för euroländer med begränsad tillgång till finansiering.

§ Stats- och regeringschefernas antagande av en tillväxt- och sysselsättningspakt vid Europeiska rådets möte i juni 2012 bör kunna bli en stimulans för de insatser som på alla nivåer görs av EU:s lagstiftare och förvaltningar för att uppbåda de tillväxtalternativ som finns – från ett fullständigt genomförande av den inre marknaden till ett mer målinriktat utnyttjande av EU:s strukturfonder. Kommissionen har också nyligen föreslagit en strategi för förbättring av energimarknadernas funktion samt åtgärder för en förstärkt industripolitik.

§ Nya regler för att stärka den ekonomiska styrningen, särskilt inom euroområdet, håller på att genomföras (de sex nyckellagarna – six pack), har genomförts (fördraget om stabilitet, samordning och styrning) eller bör snart kunna antas (de två nyckellagarna – two pack).

§ Europeiska centralbanken har vidtagit viktiga åtgärder för att bevara den finansiella stabiliteten inom euroområdet.

Andra viktiga beslut som kommer att påverka Europas framtid är också föremål för diskussion:

§ Vi behöver alltjämt en övergripande överenskommelse om EU:s fleråriga budgetram för 2014–2020. Detta kommer att vara nödvändigt för att återskapa tillväxt och konkurrenskraft i Europa och för att uppnå Europa 2020-målen.

§ Viktiga åtgärder övervägs för att förstärka den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Parallellt med föreliggande översikt lägger kommissionen fram ett utkast till ett faktiskt EMU. Vid Europeiska rådets möte i december 2012 kommer dessa frågor att diskuteras.

De årliga landspecifika rekommendationer som antogs i juli 2012[4] bör ligga till grund för åtgärder från medlemsstaternas sida. Genomförandet är föremål för en kontinuerlig dialog mellan medlemsstaterna och kommissionen, och framstegen kommer att granskas under våren. Såsom framgår av rapporten från Europaparlamentet om den europeiska planeringsterminen[5] spelar övervakning på EU-nivå en viktig roll för att samordna och komplettera medlemsstaternas egna insatser.

Prioriteringarna

Syftet med föreliggande årliga tillväxtöversikt är att fastställa de ekonomiska och sociala prioriteringarna för EU under 2013 genom att på ett övergripande sätt vägleda medlemsstaterna och EU i genomförandet av deras politik. I och med översikten inleds den tredje europeiska planeringsterminen för politisk samordning, genom vilken nationella prestationer och prioriteringar ses över kollektivt på EU-nivå under första halvåret varje år. Europeiska rådet kommer att utfärda en handledning i mars 2013 och medlemsstaterna kommer att lägga fram uppdaterade nationella program senast i mitten av april 2013, utifrån vilka kommissionen kommer att lägga fram specifika rekommendationer för varje land.

Utmaningen på kort sikt är att återupprätta konsumenternas förtroende och stabilisera det ekonomiska och finansiella läget, samtidigt som det genomförs strukturreformer till grund för en hållbar sysselsättningsskapande återhämtning som gör att ekonomin kan omvandlas på medellång sikt. En sådan justering kommer att ta tid, och därför måste åtgärderna vidtas redan nu.

På grundval av de positiva tecknen som tyder på att de redan inledda reformerna börjar ge resultat anser kommissionen att de prioriteringar som fastställdes i fjolårets översikt i stort fortfarande är giltig och att insatserna på nationell nivå och på EU-nivå under 2013 åter bör inriktas på följande fem prioriteringar:

§ Fortsätta den differentierade, tillväxtfrämjande finanspolitiska konsolideringen.

§ Återupprätta normal långivning i ekonomin.

§ Främja tillväxt och konkurrenskraft i dag och i morgon.

§ Ta itu med arbetslösheten och de sociala följderna av krisen.

§ Modernisera den offentliga förvaltningen.

1. Fortsätta den differentierade, tillväxtfrämjande finanspolitiska konsolideringen

På grund av krisen har den offentliga skuldkvoten i euroområdet på bara några år ökat från 60 % till 90 % av BNP i genomsnitt. De offentliga finanserna behöver snabbt ses över för att upprätthålla välfärdssystem och offentliga tjänster, begränsa statens och myndigheternas kostnader för refinansiering och undvika negativa spridningseffekter för ekonomin i övrigt, inbegripet eventuella spridningseffekter till andra länder. Den demografiska utvecklingen kommer även fortsättningsvis att öka trycket på de åldersrelaterade utgifterna. Särskild uppmärksamhet måste ägnas finanspolitiken i euroområdet, där effekterna av ohållbar nationell finanspolitik på andra medlemsstater är mycket större än annorstädes.

Den just nu starkaste övergripande trenden inom konsolideringen av de offentliga finanserna visar att framsteg görs: underskotten i de offentliga finanserna inom euroområdet förväntas sjunka från i genomsnitt drygt 6 % av BNP under 2010 till strax över 3 % under 2012. Den offentliga skulden förväntas kulminera vid 94,5 % nästa år inom euroområdet och 2014 inom hela EU, och därefter torde dess procentandel av BNP börja minska.

Den finanspolitiska konsolideringen har kortsiktiga negativa effekter på tillväxten. Det är troligare att denna effekt är starkare i samband med finansiella kriser, då finansieringsvillkoren för andra ekonomiska aktörer också är hårda. Detta är dock inte den enda faktor som påverkar tillväxten, för beroende på vilka korrigeringsåtgärder som väljs kommer finanspolitikens multiplikatoreffekter att vara olika. Erfarenheten visar exempelvis, att i länder med en relativt hög andel offentliga utgifter av BNP och relativt höga skattesatser utgör finanspolitisk konsolidering, som uppnåtts genom utgiftsminskningar snarare än genom ett ökat skatteuttag, ett starkare långsiktigt stöd för tillväxten. Mellan 2009 och 2012 uppnåddes den finanspolitiska konsolideringen genom att i ungefär samma grad utnyttja både utgifts- och intäktsåtgärder: utgifterna beräknas ha minskat med 2 procentenheter av BNP och inkomsterna ökat med 1,3 procentenheter.

Dessutom skulle alternativet att skjuta upp de finanspolitiska korrigeringarna bli mer kostsamt. Ett flertal medlemsstater kan inte finansiera sina behov genom att vända sig till marknaden, eller kämpar för att begränsa skillnaden mellan köp- och säljkursen för sina obligationer på grund av tvivel om de offentliga finansernas hållbarhet. För att återställa investerarnas förtroende, minska kostnaderna för återbetalningsavtalen och skapa finanspolitiskt manöverutrymme, behövs i dessa länder en beslutsam insats i lämplig takt för att ge de offentliga finanserna en hållbar kurs. Den negativa effekten på tillväxten kan till stor del mildras, förutsatt att finanspolitiken är väl utformad. En återställd finanspolitisk hållbarhet kommer att gynna både offentliga och privata aktörer i dessa länder och kommer dessutom att bidra till den övergripande finansiella stabiliteten i EU.

Varje medlemsstat befinner sig i ett unikt finansiellt och ekonomiskt läge, och det är därför som kommissionen förespråkar en differentierad finanspolitisk konsolideringsinsats, avpassad efter respektive land. I enlighet med stabilitets- och tillväxtpakten bör dessa strategier inriktas på de strukturella snarare än de rent nominella framsteg som uppnåtts, och bygga på samlade justeringar som stöder både tillväxt och social rättvisa. En differentierad strategi som denna medverkar också till att rätta till nuvarande underskott i bytesbalansen.

Stabilitets- och tillväxtpakten utgör en lämplig ram för en flexibel och effektiv finanspolitisk justering. De finanspolitiska målen uttrycks i nominella termer, vilket är vad som ofta får genomslag i tidningarnas rubriker. I och med pakten läggs emellertid tonvikten på det underliggande saldot och de konsolideringsinsatser som rekommenderats av rådet uttrycks sålunda i strukturella termer[6]. Om dessa villkor är uppfyllda, kan en medlemsstat enligt paktens regler få längre tid på sig att korrigera sitt alltför stora underskott, om en värre ekonomisk situation än väntat gör det omöjligt att uppnå det uppställda målet. Denna regel tillämpades t.ex. på den tidsfrist som Spanien och Portugal fått för att minska sitt underskott i de offentliga finanserna till under 3 % av BNP: under 2012 förlängdes fristen med ett år så att detta mål inte behöver vara uppfyllt förrän 2014. När alltför stora underskott väl korrigerats av medlemsstaterna för att kunna nå det medelfristiga budgetmålet, kommer de offentliga finanserna att kunna ligga kvar på hållbara nivåer.

För de medlemsstater som inte kan söka sig till marknaden för att refinansiera sina skulder krävs en snabb finanspolitisk justering för att skyndsamt återställa investerarnas förtroende. Koncentrerade insatser, i enlighet med de ekonomiska anpassningsprogrammen, kommer också att underlätta den nödvändiga korrigeringen av makroekonomiska obalanser. Detta faktum stöds av den positiva justering som nu äger rum på Irland, i Portugal och Rumänien. I Grekland har processen emellertid varit längre och kostsammare på grund av en rad faktorer, t.ex. återkommande osäkerhet om genomförandet av programmet.

För medlemsstater med större finanspolitiskt manöverutrymme kan de automatiska stabilisatorerna få full effekt, i enlighet med paktens regler. Konsolideringstakten kan främja tillväxten, men medlemsstaterna bör beakta de finanspolitiska riskerna med försenad konsolidering på grund av problemen med höga skuldnivåer, en åldrande befolkning och relativt låg tillväxtpotential i vissa länder, liksom de negativa konsekvenser som en ändring av marknadens bedömningar skulle medföra.

Kommissionen kommer även fortsättningsvis att vara uppmärksam på den realekonomiska utvecklingen. I synnerhet torde kommissionens förestående vinterprognos, som beräknas komma ut i början av nästa år, visa om medlemsstaterna har följer den överenskomna vägen för minskning av det strukturella underskottet och om en justering av tidsfristen för korrigeringen av det alltför stora underskottet kan motiveras, under fullständigt beaktande av stabilitets- och tillväxtpaktens anda och bokstav.

Att återställa sunda offentliga finanser är en lång process. Bland annat tack vare EU:s strikta regler om god förvaltning och de nationella finanspolitiska ramarna, vilka föreskrivs i EU-lagstiftningen, kommer dessa insatser att få effekt på sikt. Dessa bestämmelser förutsätter bl.a. uppställandet av numeriska finanspolitiska regler, oberoende finanspolitiska institutioner och planering på medellång sikt, med lägesrapportering utifrån flera aspekter.

På de offentliga finansernas utgiftssida är det nödvändigt att granska den övergripande effektiviteten och effektiv resursanvändning. Även om läget skiftar från land till land, har kommissionen rekommenderat urskillning i samband med planerade nedskärningar för att därigenom bevara framtida tillväxtpotential och centrala sociala skyddsnät. Kommissionen anser särskilt att

§ investeringar i utbildning, forskning, innovation och energi bör prioriteras och om möjligt stärkas, samtidigt som effektiviteten av dessa utgifter måste säkerställas. Särskild uppmärksamhet bör även riktas mot att bevara eller öka omfattningen av och effektiviteten i arbetsförmedlingarnas tjänster och de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna, t.ex. fortbildning av arbetslösa och garantiordningar för ungdomar.

§ moderniseringen av de sociala trygghetssystemen bör fortsättas för att garantera deras effektivitet, ändamålsenlighet och hållbarhet. Reformerna av pensionssystemen bör intensifieras för att anpassa pensionsåldern till den förväntade livslängden, begränsa tillgången till förtidspensionssystemen och möjliggöra ett längre arbetsliv. Också mot bakgrund av de demografiska utmaningarna och de allt högre åldersrelaterade utgifterna krävs reformer inom hälso- och sjukvården för att säkerställa kostnadseffektivitet och hållbarhet, vilket bäst sker genom att koppla systemens resultat till det dubbla målet effektivare användning av offentliga resurser och tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet.

På de offentliga finansernas intäktssida visar den senaste utvecklingen att många medlemsstater har höjt inkomstskatten eller mervärdesskattesatserna[7]. Alltjämt finns emellertid utrymme för att förskjuta det totala skattetrycket mot skattebaser med mindre negativ effekt på tillväxt och sysselsättning samt att göra skattesystemen mer effektiva, konkurrenskraftiga och rättvisa. En sådan omläggning kräver en paketlösning som säkerställer rättvis fördelning och är anpassad till omständigheterna i de enskilda medlemsstaterna. Därför rekommenderar kommissionen följande:

§ Skatten på arbete bör sänkas betydligt i länder där den är relativt hög och hämmar sysselsättningen. För att göra reformerna intäktsneutrala skulle t.ex. skatt på konsumtion, fortlöpande fastighetsbeskattning och miljöskatter kunna ökas.

§ Extraintäkterna bör höjas, helst genom att bredda skattebasen snarare än att öka skattesatser eller skapa nya skatter. Skattebefrielse, sänkt moms eller befrielse från punktskatter bör begränsas eller avskaffas. Miljöskadliga subventioner bör fasas ut[8]. Skattemoralen bör förbättras genom systematiska insatser för att minska den svarta ekonomin, bekämpa skatteflykt[9] och effektivisera skatteförvaltningen.

§ Bolagsskattens koppling till lånefinansiering bör försvagas.

§ Fastighets- och bostadsbeskattningen bör reformeras för att förhindra återkommande finansiella risker inom bostadssektorn. Det bör göras en särskild översyn av de aspekter av skatteordningarna som ökar hushållens benägenhet att skuldsätta sig, exempelvis genom skattelättnader för bostadslån.

Landsspecifika rekommendationer har utfärdats för de flesta av dessa åtgärder och sakkunnigbedömningar görs på EU-nivå för att beskriva läget och framhålla de bästa metoderna. Genomförandet är nu den största utmaningen.

2. Återupprättad normal långivning i ekonomin

Krisen har under en längre tid påverkat den ekonomiska situationen för många offentliga och privata aktörer, vilket påverkar investerarnas och långivarnas förtroende och effektiviteten inom finanssektorn. Spänningarna på marknaderna för statsobligationer och inom banksektorn har förstärkt varandra, vilket skapat allvarliga finansieringsproblem för många låntagare. Utvecklingen har också lett till en uppspaltning av det finansiella systemet utefter de nationella gränserna, vilket lett till att den finansiella verksamheten återgått till de nationella hemmamarknaderna. Den därigenom begränsade eller kostsamma tillgången till finansiering för många företag och hushåll som vill investera har hittills utgjort ett betydande hinder för återhämtningen i hela Europa. Samtidigt innebär de höga skuldsättningsnivåerna att många ekonomiska aktörer måste minska sin finansiella exponering eller öka sina besparingar. Sådana sätt att minska skuldsättningen kan också hämma den ekonomiska återhämtningen på kort sikt. Problemen är särskilt markanta i euroområdets mer utsatta medlemsstater.

På EU-nivå har insatser påbörjats för att hantera risker för finanssektorn och korrigera de tidigare svagheterna i våra regelverk och tillsynssystem:

§ En samordnad insats har gjorts för att bedöma riskerna för banksektorn och problemen med att rekapitalisera bankerna. Redovisning av förluster och sanering av bankernas balansräkningar är avgörande insatser för att förbättra tilltron till marknaderna och måste genomföras utan förseningar.

§ EU:s nya tillsynsmyndigheter är på plats sedan januari 2011 och arbetar med att utforma en gemensam regelbok med striktare bestämmelser för finansinstituten. En snabb överenskommelse om kommissionens förslag om krav på bankernas tillgång till kapital och likviditet, system med insättningsgarantier och bankavveckling krävs för att skapa ett mer heltäckande regelverk för förebyggande och hantering av finanskriser.

§ Den närmare övervakningen av hushållens skuldnivåer och därmed sammanhängande finansiella risker, såsom bubblor på fastighetsmarknaden, genomförs f.n. av Europeiska systemrisknämnden och det nya EU-förfarandet för att åtgärda makroekonomiska obalanser.

§ Som ett sätt att stärka den ekonomiska och monetära unionen har kommissionen föreslagit en bankunion med en gemensam övervakningsmekanism under överinseende av Europeiska centralbanken, för att ytterligare integrera reglerna för banktillsynen på EU-nivå. Tack vare denna mekanism kommer banker som misslyckas med att anskaffa kapital på marknaderna också att direkt kunna rekapitaliseras genom den europeiska stabilitetsmekanismen.

På nationell nivå kan medlemsstaterna göra mer för att främja alternativa finansieringskällor, öka likviditeten och minska företagens traditionella beroende av bankfinansiering, t.ex. genom att

§ främja nya kapitalkällor, t.ex. utlåning mellan företag, skapa fler möjligheter att utfärda företagsobligationer och underlätta tillgången till riskkapital.

§ minska antalet sena betalningar från myndigheter. Förseningarna har ökat ytterligare under krisen, vilket särskilt drabbar små och medelstora företag i ett redan bistert företagsklimat. EU-direktivet om betalningsförseningar som ska vara genomfört senast mars 2013 kommer att minska fördröjningen till 30 dagar och förbättra systemet för ersättning vid sen betalning.

§ utveckla rollen för offentligägda banker och garantiinstitutioner i finansieringen av små och medelstora företag. Detta kan täcka några av de risker som tas av privata investerare och kompensera för bristen på eget kapital eller för den ringa storleken på det företag som ska få finansiering, bl.a. genom nya former för värdepapperisering.

§ stötta innovativa system såsom offentliga ordningar för att ge bankerna möjlighet att låna till lägre ränta om de ökar sin långfristiga utlåning till företag och ger små och medelstora företag billigare och mer lättillgängliga lån.

§ åstadkomma en välavvägd strategi för utmätning i samband med hypotekslån, till skydd för utsatta hushåll utan att bankernas balansräkning blir överbelastad. Detta inbegriper åtgärder för att införa individuella insolvensförfaranden som möjliggör ändringar av hypoteksvillkoren för att undvika utmätning.

Det är dessutom viktigt att till fullo utnyttja EU:s befintliga eller nya finansiella instrument, så att dessa kan fungera som katalysator för målinriktade investeringar, särskilt inom viktig infrastruktur:

§ Tack vare utbetalningen av ytterligare 10 miljarder euro till Europeiska investeringsbanken (EIB) kommer denna att kunna tillhandahålla extrafinansiering på 60 miljarder euro under de kommande tre till fyra åren, och kommer dessutom att frigöra upp till tre gånger detta belopp från andra finansiärer.

§ Utfärdandet av projektobligationer utgör ett viktigt nytt riskdelningsinstrument för att frigöra privat finansiering från exempelvis försäkringsbolag och pensionsfonder, vilket således fungerar som ett komplement till traditionella banklån. EIB har redan kommit långt med förberedelserna av flera projekt.

§ Som en del av tillväxt- och sysselsättningspakten fortsätter kommissionen att samarbeta med medlemsstaterna om att omfördela och påskynda utnyttjandet av EU:s strukturfonder till stöd för tillväxt, särskilt för små och medelstora företag. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att i sina nationella reformprogram ange hur de avser utnyttja strukturfonderna för att understödja tillväxtfrämjande prioriteringar under nästa programperiod (2014–2020). Det fullständiga utnyttjandet av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation har redan uppbådat 2,1 miljarder euro i riskkapital och bidragit med 11,6 miljarder euro i lån till små och medelstora företag.

3. Främja tillväxt och konkurrenskraft i dag och i morgon

Till följd av krisen förändras ekonomin snabbare, varvid vissa mer traditionella branscher drabbats särskilt hårt och nya uppstickare har svårt att utvecklas. Den raska omstruktureringstakten är en utmaning, men den innebär också en möjlighet att utnyttja nya potentiella källor till tillväxt och sysselsättning[10]. Sådana justeringar är ett komplement till långsiktigt konkurrensrelaterade utmaningar för många av våra ekonomier, och tjänar dessutom ofta till att korrigera dessa. Rapporten om varningsmekanismer som antogs parallellt med föreliggande översikt visar att prisutvecklingen i kombination med annan konkurrens än den som sker genom priset på ett positivt sätt bidrar till att förbättra externa obalanser, även om det sker med en viss tidsförskjutning.  De medlemsstater som står under hårt marknadstryck har genomfört betydande reformer, men mer behöver göras för att förbättra den interna och externa konkurrenskraften i ett stort antal medlemsstater.

Som framgår av de nya landsspecifika rekommendationerna, finns det inte någon universallösning, men det finns ändå gemensamma mål, olika reformer som kan övervägas och många exempel på framgångsrika metoder – inklusive världsledande europeiska exempel på olika områden. Det kan ta tid innan effekterna av vissa reformer visar sig, medan andra ger omedelbara resultat.

Vissa ramvillkor måste finnas på nationell nivå och prioriteringarna omfattar följande:

§ Påskynda innovation och ny teknik samt höja de offentliga och privata investeringarnas nivå inom FoU. Riktat stöd från myndigheter och större konkurrens om forskningsanslagen kommer att spela en viktig roll i detta sammanhang.

§ Förbättra utbildningssystemens resultat och allmänna färdighetsnivåer, så att arbetslivet och utbildningssystemen kopplas närmare till varandra.

§ Förbättra företagsklimatet genom att lätta på formaliteterna för att starta företag, förenkla förfarandena för tillstånd, licensiering och skattedisciplin samt minska företagens totala administrativa börda. Särskilda hinder för verksamhet inom arbetsintensiva sektorer, t.ex. byggbranschen, företagstjänster, logistik, turism och partihandel bör undanröjas.

§ Frigöra den gröna ekonomins potential genom att införa ett förutsägbart regelverk och främja framväxten av nya marknader och teknik. Särskilt ambitiösare renoveringsprogram för ökad energieffektivitet – inbegripet, men inte begränsat till, de krav på energieffektivitet som återfinns i EU:s direktiv – kan leda till betydande besparingar och nya arbetstillfällen, utöver miljöfördelarna. Förbättrad avfallshantering, vattenförvaltning och materialåtervinning har också en betydande potential att leda till nya jobb, samtidigt som ett bidrag lämnas till att trygga försörjningen av knappa resurser och råvaror.

EU:s inre marknad erbjuder företagen många utvecklingsmöjligheter och konsumenterna chansen att dra nytta av bättre tjänster och produkter. På tjänsteområdet kan många vinster göras om medlemsstaterna förbättrar genomförandet av tjänstedirektivet genom att agera på följande sätt:

§ Fullgöra sina skyldigheter att avskaffa begränsningar som grundar sig på tjänsteleverantörens nationalitet eller bosättningsort.

§ Se över nödvändigheten och proportionaliteten i reglerna om professionella tjänster, särskilt fasta tariffer och begränsningar av företagsstrukturer och kapitalinnehav.

§ Se över tillämpningen av bestämmelsen om friheten att tillhandahålla tjänster för att undanröja omotiverad överlappande lagstiftning inom exempelvis bygg-, företags- och turismsektorn och säkerställa öppen en prissättning inom hälso- och sjukvårdssektorn.

§ Stärka konkurrensen i detaljistledet genom att minska antalet restriktioner på driftsnivå, särskilt genom att undanröja ekonomisk behovsprövning.

Resultaten inom den europeiska branschen för nättjänster får också ett tydligt genomslag inom resten av ekonomin och kan förbättras avsevärt på följande sätt:

§ Utveckla lämpliga incitament för en snabb och landsomfattande utbyggnad av höghastighetsstrukturer för internet och utveckling av mobil datatrafik. Därutöver måste medlemsstaterna frigöra frekvensband för trådlöst bredband.

§ Säkerställa ett fullständigt införlivande och genomförande av det tredje energipaketet, och i synnerhet ge tillträde till nätverk, säkerställa de nationella tillsynsmyndigheternas oberoende och befogenheter samt gradvis fasa ut reglerade energipriser samtidigt som utsatta konsumenter skyddas.

§ Påskynda genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet genom att begränsa fragmenteringen av flygledningstjänsterna och förbättra organisationen av luftrummet.

§ Konkurrensutsätta den nationella persontrafiken på järnväg, särskilt genom lika villkor för tillträde till infrastrukturen.

§ Bättre integrera hamnarna i logistikkedjan genom att undanröja hinder för tillträde till hamntjänster.

§ Genom att undanröja återstående restriktioner för cabotage, i syfte att förbättra matchningen mellan utbud och efterfrågan vid internationella transporter.

§ Tillämpa harmoniserade regler om öppenhet och informationskrav för företag och konsumenter i enlighet med e-handelsdirektivet.

Produktmarknadernas resultat skulle också avsevärt förbättras om nationella standardiseringsorgan uppnådde de mål som uppställts på EU-nivå, i synnerhet att övergå från nationella till europeiska normer. Man bör till fullo utnyttja anmälan av tekniska föreskrifter för IKT-produkter och tjänster (IKT – informations- och kommunikationsteknik) för att underlätta deras omsättning på den inre marknaden.

4. Insatser mot arbetslösheten och de sociala följderna av krisen

Under de senaste tolv månaderna har antalet arbetslösa stigit med 2 miljoner och uppgår nu till över 25 miljoner. Arbetslösheten är 10,6 % i EU och 11,6 % i euroområdet. Långtidsarbetslösheten ökar och nästan varannan arbetslös har varit utan arbete i över ett år. Situationen varierar avsevärt i hela Europa, med en nationell arbetslöshetsnivå som varierar från i genomsnitt mindre än 5 % till över 25 %. Ungdomar har drabbats särskilt hårt, med en ungdomsarbetslöshet som ligger över 50 % i vissa länder[11], men även andra åldersgrupper berörs.

Med tanke på arbetslöshetsperiodernas längd, den snabba omstruktureringen av ekonomin och svårigheterna med att hitta arbete finns en risk för att arbetslösheten kommer att bli alltmer strukturell och att ett ökande antal människor drar sig tillbaka från arbetsmarknaden[12]. Det finns också tydliga tecken på att risken för fattigdom och social utslagning ökar i många medlemsstater[13]. Det ökade trycket på socialförsäkringssystemen påverkar också deras möjligheter att fullgöra sina välfärdsuppgifter.

Den svaga tillväxtutsikterna och fördröjningen mellan den ekonomiska återhämtningen och återhämtningen på arbetsmarknaden innebär att det inte finns några utsikter till en omedelbar eller automatisk förbättring av sysselsättningssituationen. Detta innebär en stor utmaning för EU som helhet – liksom för de länder som drabbats hårdast – och påkallar fastare åtgärder från myndigheternas och arbetsmarknadsparternas sida.

Utöver effekterna av den nuvarande krisen innebär den strukturella utvecklingen mot en åldrande och snart krympande arbetsför befolkning i delar av Europa särskilda utmaningar. Att uppmuntra förtidspensionering av äldre arbetstagare i hopp om att ungdomar ska anställas i deras ställe, är en strategi som tidigare på det hela taget har visat sig ineffektiv och mycket kostsam, och bör därför inte användas längre.

Trots de höga arbetslöshetsnivåerna finns även tecken på kompetensbrist och obalanser, med vissa regioner eller sektorer som saknar arbetskraft som passar deras behov. Att öka deltagandet på arbetsmarknaden, höja kompetensnivån och underlätta rörligheten är alltjämt mycket angelägna prioriteringar.

Flera ambitiösa reformer genomförs f.n. i hela Europa. I länder med finansiella problem har åtgärder vidtagits för att göra arbetstiderna mer flexibla inom företag, minska avgångsvederlagen för normala anställningskontrakt och förenkla individuella eller kollektiva uppsägningsförfaranden. Åtgärder har också vidtagits för att öka flexibiliteten i lönesättningen, t.ex. underlätta villkoren för företag som inte går med på kollektivavtal med krav på högre ersättningsnivåer och översynen av branschavtalen.

Mot en återhämtning med ökad sysselsättning

Ytterligare ansträngningar för att förbättra arbetsmarknadens återhämtningsförmåga och investera i personalutveckling är helt avgörande om företagen ska kunna ges hjälp med att anställa och anpassa sig samt för att fler människor ska förbli aktiva och tillvarata de möjligheter som ges. Vid sidan av myndigheterna har arbetsmarknadens parter en viktig roll att spela. Därför rekommenderar kommissionen särskilt följande:

§ Sänkt skatt på arbete, särskilt för lågavlönade, som en del av ett bredare arbete med att förflytta skattebördan bort från arbetskraften. Tillfälligt sänkta sociala avgifter eller subventionssystem för nyanställda, särskilt lågutbildade och långtidsarbetslösa, skulle också kunna övervägas för att främja skapandet av arbetstillfällen, förutsatt att de är målinriktade.

§ Fortsatt modernisering av arbetsmarknaderna genom en förenkling av arbetsrättslagstiftningen och utarbetande av nya flexibla arbetsformer, inklusive förkortad arbetstid och inrättande av arbetsmiljöer som främjar ett längre arbetsliv. En minskning av skillnaderna i sysselsättning mellan olika typer av anställningskontrakt torde också bidra till att minska segmenteringen av arbetsmarknaden och begränsa svartarbetet i flera länder. Effekterna av arbetslöshetsförmånerna bör kontrolleras för att garantera lämpliga ersättningsnivåer och effektiva krav på de arbetssökande.

§ Övervakning av effekterna av lönesystemen, särskilt indexeringsmekanismerna, och vid behov genomföra ändringar av dem i enlighet med de nationella samrådsförfarandena, för att bättre återspegla produktivitetsutvecklingen och främja skapandet av arbetstillfällen. Det är viktigt att nivån på minimilönerna når en jämvikt mellan ökad sysselsättning och tillräckliga inkomster.

§ Utnyttjande av sysselsättningsmöjligheterna inom expanderande sektorer, såsom den gröna ekonomin, hälso- och sjukvården och IKT, genom en framtidsorienterad och pålitlig rättslig ram, utveckling av erforderliga färdigheter och målinriktat offentligt stöd[14].

Att förbättra anställbarheten, särskilt bland ungdomar

Samtidigt bör medlemsstaterna göra mer för att bekämpa arbetslösheten, förbättra anställbarheten och främja tillgången till sysselsättning eller en återgång till arbetslivet, särskilt för långtidsarbetslösa och ungdomar. Detta inbegriper exempelvis nedanstående åtgärder:

§ Stärka de offentliga arbetsförmedlingarna och intensifiera arbetsmarknadsåtgärderna, inklusive kompetensökning, individualiserat stöd i samband med de sökandet av arbete, stöd till entreprenörskap och egenföretagande samt ett stödsystem för att underlätta flytt för att kunna ta anställning på annan ort. Trots vissa ytterligare resurser till dessa insatser eller ansträngningar för att öka effektiviteten, motsvarar stödet knappast den ökning av antalet registrerade arbetssökande som ägt rum i flera länder.

§ Minska antalet ungdomar som slutar skolan i förtid och underlätta övergången från skola till arbetsliv genom utveckling av kvalificerande praktik- och lärlingsplatser samt modeller för dubbelt lärande – klassrumsundervisning kombinerad med praktisk erfarenhet på arbetsplatsen. Insatser för att utveckla entreprenörsfärdigheter behövs för att stödja skapandet av nya företag och förbättra de ungas anställbarhet[15].

§ Utveckla och genomföra garantiordningar för ungdomar så att alla unga under 25 år får ett erbjudande om anställning, fortsatt utbildning, lärlingsplats eller praktik inom fyra månader efter avslutad formell utbildning eller efter att ha blivit arbetslösa. Sådana system kan samfinansieras av Europeiska socialfonden[16].

§ Underlätta inträdet på arbetsmarknaden och tillgången till arbete för den andra inkomsttagaren i familjen genom lämpliga skatte- och bidragsincitament och barnomsorg av god kvalitet som erbjuds till ett överkomligt pris.

§ Förbättra möjligheterna till livslångt lärande, även för de äldre inom arbetslivet, genom en förstärkning av partnerskapen mellan offentliga och privata institutioner som tillhandahåller, tillämpar och uppdaterar särskilda färdigheter.

§ Stärka kopplingarna mellan utbildning, livslångt lärande och arbetsmarknadens behov. Kortvariga (två år) kvalifikationskurser inom den högre utbildningen inriktade på områden med en konstaterad brist på kvalificerad arbetskraft, liksom riktade program för rörlighet, kan visa sig vara särskilt effektiva under nuvarande omständigheter.

§ Uppmuntra arbetstagarnas rörlighet över gränserna genom att undanröja rättsliga hinder och underlätta erkännandet av både yrkeskvalifikationer och yrkeserfarenhet. Samarbetet mellan arbetsförmedlingar bör stärkas. Eures-plattformen kan utnyttjas som grund för en fördjupad integration av den europeiska arbetsmarknaden.

Främja social inkludering och bekämpa fattigdom

Utöver dessa åtgärder krävs ytterligare ansträngningar för att säkerställa de sociala trygghetssystemens effektivitet i fråga om att motverka effekterna av krisen, främja social inkludering och förhindra fattigdom:

§ Det bör utvecklas strategier för aktiv inkludering, som innefattar ett effektivt och välavvägt inkomststöd, åtgärder för bekämpning av fattigdom, också barnfattigdom, samt bred tillgång till prisvärda och högkvalitativa tjänster, såsom sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster, barnomsorg, bostäder och energiförsörjning.

§ Kopplingen mellan försörjningsstöd och aktiveringsåtgärder bör stärkas genom mer personanpassade tjänster (”en egen kontaktperson”) och insatser för att förbättra utnyttjandet av åtgärder till förmån för utsatta grupper. När arbetsmarknaden börjat återhämta sig, blir det viktigt att fasa ut krisrelaterade åtgärder, samtidigt som centrala skyddsnät bibehålls.

5. Modernisera den offentliga förvaltningen

De knappa offentliga finanserna har medfört en ny dynamik i moderniseringen av den offentliga förvaltningen. Inom EU står de offentliga utgifterna för närmare 50 % av BNP och omkring 17 % av den totala arbetskraften är sysselsatt inom den offentliga sektorn.

Under åren har många medlemsstater vidtagit åtgärder för att förbättra såväl den offentliga tjänstesektorns effektivitet som öppenheten och kvaliteten i den offentliga förvaltningen och rättsväsendet. Dessa reformer har varit särskilt omfattande i länder som befunnit sig i ett finansiellt nödläge. Exempel på detta är omorganisation av lokala och centrala myndigheter, rationalisering av den offentliga sektorns betalsystem och förvaltningen av statsägda företag, reformer av förfarandena för offentlig upphandling, en regelbunden övergripande granskning av utgiftsnivåerna och främjande av effektiviseringsåtgärder inom den offentliga sektorn, såsom ökad användning av delade tjänster och it-lösningar. I flera fall har medlemsstaterna och kommissionen samarbetat genom tillhandahållande eller utbyte av tekniskt bistånd.

Olika åtgärder som redan beskrivits – t.ex. ett fullständigt och korrekt införlivande av EU-lagstiftning, effektiviteten i skatteuppbörden och hälso- och sjukvårdssystemen, behovet av en minskning av antalet betalningsförseningar och de offentliga arbetsförmedlingarnas roll – kan ha ett betydande positivt inflytande och bör eftersträvas. Dessutom anser kommissionen att följande åtgärder i särskilt hög grad gynnar tillväxt:

§ En sund ekonomisk förvaltning genom ett fullständigt utnyttjande av möjligheterna till offentlig upphandling för att underbygga konkurrensen på marknaden, bl.a. att utveckla e-upphandlingens potential inom hela den inre marknaden. Sådana insatser bidrar inte bara till mer effektivitet och rättvisa, utan bidrar också till korruptionsbekämpningen.

§ En förenkling av regelverket för företagen och en minskning av den administrativa bördan och byråkratin, särskilt på nationell nivå.

§ En utbyggnad av driftskompatibel digitalisering inom den offentliga förvaltningen i syfte att främja användarvänliga arbetsprocesser för tjänsteleverantörer och mottagarna av dessa tjänster samt ökad administrativ förenkling och öppenhet. Gränsöverskridande driftskompatibla internettjänster och samverkan mellan forskningscentrum inom hela EU är särskilt viktigt.

§ En förbättring av domstolarnas kvalitet, oberoende och effektivitet samt garantier för att avgöranden i enskilda mål kan nås inom rimlig tid samt ett främjande av alternativa tvistlösningsmekanismer. Därigenom torde företagens kostnader minska och landets förmåga att locka till sig utländska investerare stärkas.

§ Ett högre utnyttjande av EU:s strukturfonder genom att stärka den administrativa kapaciteten redan i år, för att snabbare kunna fördela de outnyttjade medlen.

Sammanfattning

EU:s ekonomi håller långsamt på att ta sig ur den djupaste finansiella och ekonomiska krisen på årtionden. Medlemsstaterna har olika utgångslägen och arten och omfattningen av de utmaningar som de står inför är inte enhetliga och reformtakten varierar. Läget är alltjämt instabilt. Genomförandet av reformerna är på gång och betydande justeringar görs alltjämt, men det finns tecken på att vi under det kommande året får se en återhämtning. I de medlemsstater som har genomfört långtgående reformer börjar ansträngningarna bära frukt: obalanserna minskas och konkurrenskraften förbättras.

Denna process innebär inte enbart en återgång till tillväxt, utan också att grunden läggs för en tillväxt med andra kvaliteter efter krisen. De strukturella reformerna på nationell nivå och EU-nivå måste stärka EU:s förmåga att konkurrera globalt, vilket genererar tillväxt på hemmaplan byggd på verksamhet som är hållbar och som förser EU med de riktlinjer och verktyg som krävs för att skapa en blomstrande, inkluderande och resurseffektiv framtid. Solidaritet och rättvisa – inom enskilda länder men också över hela Europa – är viktiga faktorer för att säkerställa att de ansträngningar som görs kan godtas politiskt och socialt och bli till nytta för alla.

Många viktiga beslut har redan fattats i medlemsstaterna och på EU-nivå. Nu gäller det att hålla kursen och verkligen genomföra vad som har överenskommits. För att återställa förtroendet och skapa ny tillväxt är det också viktigt att upprätthålla takten i reformerna, särskilt på följande områden:

· För att kunna återställa de offentliga finansernas hållbarhet måste de ledas in på rätt spår igen. Detta är viktigt inte enbart för investerarnas förtroende på kort sikt, utan också för att tillgodose behoven i ett åldrande samhälle och bevara framtidsutsikterna för kommande generationer. Den finanspolitiska konsolideringen kan ske på olika sätt och i varierande takt: Medan vissa medlemsstater snabbt behöver minska sina underskott, har andra ett större manöverutrymme. Eventuella kortsiktiga negativa effekter på tillväxten kan mildras genom lämpliga åtgärder på de offentliga finansernas utgifts- respektive intäktssida.

· Ansträngningarna för att restaurera den finansiella sektorn måste fortsätta om den finansiella stabiliteten ska kunna återställas och bättre finansieringsvillkor för ekonomin, bl.a. genom alternativa finansieringskällor, ska kunna erbjudas. Det krävs ytterligare framsteg på EU-nivå för att bygga upp en integrerad tillsyn och stärka reglerna om finansinstitutens verksamhet.

· De strukturella reformerna måste intensifieras för att främja tillväxten och konkurrenskraften.  Det finns också ett stort antal åtgärder att överväga på nationell nivå, med EU:s lagstiftning att tillgå som en katalysator för förändringar. Många erfarenheter kan hämtas från medlemsstaternas och tredjeländernas bästa arbetsmetoder.

· Arbetsmarknadssituationen och den sociala situationen kräver omedelbara åtgärder. En intensifiering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, en förstärkning och förbättring av de offentliga arbetsförmedlingarna, förenklad arbetsrättslagstiftning och en löneutveckling som leder till nya arbetstillfällen är väsentliga inslag i en sådan strategi. Ungdomarnas situation pockar på särskild uppmärksamhet. Ansträngningar bör intensifieras för att främja social inkludering och förebygga fattigdom genom att stärka centrala skyddsnät.

· Tillväxtstrategier på såväl nationell nivå som EU-nivå kan endast genomföras om den offentliga förvaltningen är effektiv. Mer kan göras för att genomföra moderniseringar, t.ex. när det gäller offentlig upphandling, digitalisering av den offentliga förvaltningen, förhöjd kvalitet inom ett rättsväsende med större oberoende och ett effektivt utnyttjande av EU:s strukturfonder.

Riktlinjerna i föreliggande årliga tillväxtöversikt kommer att diskuteras på EU-nivå som en förberedelse inför Europeiska rådets vårmöte i mars och som ett stöd i förberedelserna av de uppdaterade nationella programmen och de landsspecifika rekommendationerna. Kommissionen kommer att bedriva ett nära samarbete med nationella myndigheter, också de nationella parlamenten, EU-institutionerna och andra berörda parter, för att skapa en känsla av gemensamt ansvar och se till att utvecklingen blir en del i EU:s större ansträngningar för att ta sig ur krisen och att lägga grunden till en smart, hållbar och inkluderande tillväxt inom hela EU.

[1]       Närmare upplysningar om den ekonomiska situationen och arbetslösheten återfinns i kommissionens ekonomiska höstprognos som offentliggjordes den 7 november 2012 och de handlingar som följer med föreliggande översikt.

[2]       För en översyn av framstegen med att uppfylla Europa 2010-målen, se Europa 2020 – för en smartare och grönare EU-ekonomi för alla i Eurostat, Statistics in focus, 39/2012.

[3]       Den andra årliga rapporten om varningsmekanismen (COM(2012) 751) för att identifiera makroekonomiska obalanser antas av kommissionen i anslutning till föreliggande rapport.

[4]       De landspecifika rekommendationerna återfinns på följande adress: http://ec.europa.eu/europe2020/making-it-happen/country-specific-recommendations/index_en.htm

[5]       Europaparlamentet, Betänkande om den europeiska planeringsterminen för samordningen av den ekonomiska politiken, genomförande av 2012 års prioriteringar [2012/2150(INI)], oktober 2012.

[6]       Saldot för de offentliga finanserna är uttryckt i strukturella termer när de korrigerats för cykliska effekter och engångsinsatser och tillfälliga åtgärder.

[7]       Europeiska kommissionen, Tax reforms in EU Member States 2012 i serien European Economy, 6/2012.

[8]       Under 2013 kommer medlemsstaterna också att få nya intäkter från handeln med utsläppsrätter när den tredje etappen av EU:s system för handel med utsläppsrätter inleds.

[9]       Kommissionen lägger inom kort fram en åtgärdsplan för att intensifiera kampen mot skattebedrägerier och skatteflykt, tillsammans med riktlinjer för att åstadkomma god förvaltning på skatteområdet.

[10]     Den första versionen av rapporten om integrationen av den inre marknaden (COM(2012) 752) som medföljer denna översikt innehåller exempel på tillväxtkällor som ännu inte utnyttjats. Närmare upplysningar finns även i kommissionens kommande studie The cost of non-Europe: the untapped potential of the Single Market.

[11]     På senare år har kommissionen satt samman insatsgrupper för att stötta de länder som har den högsta ungdomsarbetslösheten i arbetet med att omfördela EU-medel till fortbildnings- och arbetstillfällen för ungdomar. De första resultaten återfinns här: http://ec.europa.eu/commission_2010-2014/president/pdf/council_dinner/youth_action_team_sv.pdf  

[12]     Utkastet till gemensam sysselsättningsrapport som bifogats föreliggande översikt innehåller närmare uppgifter.

[13]     Sedan 2008 har antalet personer som riskerar fattigdom och social utslagning ökat i 13 av de 23 medlemsstater som det fanns uppgifter om 2011.

[14]     Kommissionen beskriver olika sätt att utnyttja denna potential i sitt meddelande Att skapa förutsättningar för en återhämtning med ökad sysselsättning (COM(2012) 173) av den 18 april 2012.

[15]     Den 20 november 2012 antog kommissionen ett meddelande om nytänkande kring utbildning (COM(2012) 669).

[16]     Kommissionen lägger inom kort fram ett ”ungdomsjobbpaket”.

INLEDNING

Utkastet till gemensam sysselsättningsrapport utarbetas med anledning av artikel 148 i EUF-fördraget och utgör en del av den årliga tillväxtöversikten som är startskottet för den europeiska planeringsterminen för 2013. I egenskap av viktigt underlag för den skärpta ekonomiska styrningen underbygger rapporten de viktigaste sysselsättningsrelaterade budskapen i den årliga tillväxtöversikten. Rapportens analyser grundar sig på sysselsättningsläget och den sociala situationen i EU, genomförandet av sysselsättningsriktlinjerna[1], granskningen av de nationella reformprogrammen som ledde till de landspecifika rekommendationer som rådet antog i juli 2012 samt på utvärderingen av hur dessa hittills har genomförts.

Rapporten har utarbetats vid en tidpunkt när följande situation råder:

Återhämtningen på sysselsättningsfronten har avstannat. Sysselsättningen krymper och utsikterna för 2013 är dystra. Nya arbetstillfällen skapas alltjämt i dämpad takt som dessutom försämras, trots den outnyttjade sysselsättningspotentialen inom vissa sektorer och detta gäller hela den inre marknaden. Segmenteringen av arbetsmarknaden har fortsatt att öka, med fler och fler tillfälliga anställningskontrakt och mer deltidsarbete. Skatten på arbete är fortfarande hög och har höjts ytterligare i ett antal medlemsstater.

Arbetslösheten stiger åter och har nått rekordnivåer inom euroområdet, tillsammans med en långtidsarbetslöshet som nått oroväckande omfattning, särskilt i medlemsstater där budgetkonsolideringen är kraftfull. Mer än en femtedel av de unga på arbetsmarknaden är arbetslösa och risken finns för en förlorad generation.

Skillnaderna i arbetslöshetstalen mellan medlemsstaterna har ökat dramatiskt och återspeglar asymmetriska chocker och arbetsmarknadernas olika motståndskraft mot kriser. Löner och arbetskostnader har börjat anpassas, men effekterna av reformerna är ännu inte fullt synliga. Tecknen på en försämring av jobbmatchningsprocessen på de europeiska arbetsmarknaderna bekräftas och risken finns att den ökade strukturella arbetslösheten blir bestående.

De genomsnittliga hushållsinkomsterna minskar i många medlemsstater och färska uppgifter tyder på en trend mot fler fattiga och djupare fattigdom samt social utestängning med allt fler arbetande fattiga och större social polarisering i många medlemsstater.

Socialskyddets effekter som automatisk stabiliseringsmekanism har försvagats sedan 2010, vilket har lett till fler fattiga. Skillnaderna är stora mellan hur effektivt medlemsstaternas använder sina resurser för att minska fattigdomen.

Sysselsättnings- och arbetsmarknadssituationen i EU, och särskilt i vissa medlemsstater, påkallar mer beslutsamma insatser från myndigheterna och arbetsmarknadens parter. Ambitiösa reformer håller på att genomföras, men ytterligare ansträngningar behövs för att modernisera våra arbetsmarknader och göra investeringar i humankapitalet för att skapa villkor för en återhämtning med ökad sysselsättning.

1. Den senaste tidens trender i utvecklingen av arbetsmarknad och samhälle

Prognoserna för ekonomin och arbetsmarknaden är negativa och har försämrats under de senaste månaderna. År 2012 blir ett negativt år i sysselsättningshänseende och de små BNP-ökningar som förväntas 2013 kommer inte att räcka till för att skapa sysselsättning och minska arbetslösheten. Mer positiva utsikter för arbetsmarknaden förväntas under 2014. EU är för närvarande den enda större regionen i världen där arbetslösheten fortsätter att stiga.

Återhämtningen på sysselsättningsområdet har avstannat och i stället minskar sysselsättningen. Antalet personer i åldrarna 20–64 i arbete inom EU har minskat med 0,2 % från andra kvartalet 2011 till andra kvartalet 2012. Åren 2008–2011 sjönk sysselsättningen med 1,7 %, vilket visar på en större motståndskraft än i USA under samma period (-5,8 %). Nedgången var dock mer uttalad i euroområdet, framför allt i de stater som vidtog en mer omfattande budgetkonsolidering. Sedan början på den ekonomiska och finansiella krisen 2008 har nu 5 miljoner arbetstillfällen försvunnit, varav 4 miljoner inom euroområdet. Fluktuationerna i den totala sysselsättningen sedan början av krisen har främst påverkats av deltidsarbete och tillfälliga anställningskontrakt, men de fasta anställningskontrakten har också påverkats.

Figur 1: Sysselsättning och arbetslöshet i EU:s 27 medlemsländer, 2005–2012

Källa: Eurostat, nationalräkenskaper och EU LFS

Ett positivt drag är att sysselsättningen bland äldre arbetstagare har ökat med 1,8 procentenheter mellan 2008 och 2011, jämfört med den nedgång på 1,5 procentenheter som skett av den allmänna sysselsättningsgraden. Kvinnor har också klarat den ekonomiska krisen relativt sett bättre än män, då deras sysselsättningsgrad ligger på nästan samma nivå som år 2008, medan männens sysselsättningsgrad under samma period har minskat med 2,6 procentenheter. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten minskat med 3,8 procentenheter.

Arbetslösheten ökar igen och har nått rekordnivåer i euroområdet. Den totala arbetslösheten inom EU ligger för närvarande på 10,6 %, medan den i euroområdet har nått 11,6 %, den högsta nivån sedan EMU:s tillkomst. I maj 2012 överskred antalet arbetslösa i EU för första gången någonsin 25 miljoner, och denna siffra har ökat med ytterligare 0,75 miljoner under det påföljande kvartalet, vilket motsvarar en total ökning nästan 9 miljoner sedan 2008. Arbetslösheten är på väg uppåt i flertalet medlemsstater, och bara sex länder uppvisar en nedgång i arbetslösheten under de senaste tolv månaderna fram till och med augusti 2012.

Långtidsarbetslösheten har nått oroväckande nivåer. Andra kvartalet 2012 hade 11,1 miljoner arbetslösa EU-medborgarna varit utan arbete längre än tolv månader, vilket motsvarar 4,6 % av den aktiva befolkningen[2]. Detta utgör en ökning på 4,8 miljoner jämfört med 2008. År 2011 var 70 % av alla långtidsarbetslösa i EU-27 koncentrerade till de sex största medlemsstaterna, varvid mer än 21 % av det totala antalet långtidsarbetslösa i EU fanns i Spanien, som stod för 1,6 miljoner av ökningen på 3,7 miljoner av antalet långtidsarbetslösa under perioden 2008–2011.

Sannolikheten för att arbetslösa ska hitta ett arbete har minskat i de flesta medlemsstater sedan krisen började, och detta gäller både för korttids- och långtidsarbetslösa. Denna minskning har varit särskilt markant i medlemsstater som vidtagit kraftfulla åtgärder för att konsolidera sina offentliga finanser. I Spanien har sannolikheten minskat från 50 % till 30 % och i Grekland från 25 % till 15 %, medan den har varit stabil i Nederländerna och förbättrats i Tjeckien och Estland.

Figur 2: Långtidsarbetslösa i % av den aktiva befolkningen, 2008 och 2011

        Källa: Eurostat, EU-LFS

Långtidsarbetslösheten har ökat inom alla grupper, men framförallt bland unga och lågutbildade personer. Risken att bli långtidsarbetslös var år 2011 emellertid över 55 % för äldre arbetstagare, medan siffran för unga människor bara låg på omkring 30 %. År 2011 var långtidsarbetslösheten bland lågutbildade fyra gånger högre än bland högkvalificerade arbetstagare. Också bland tredjelandsmedborgare var långtidsarbetslösheten dubbelt så hög jämfört med den genomsnittliga arbetstagaren i EU under 2011. Vissa medlemsstater har kunnat begränsa omfattningen på långtidsarbetslöshet, antingen eftersom lågkonjunkturen varit kortare eller genom effektiva arbetsmarknadsinstitutioner.

Mer än en femtedel av de unga på arbetsmarknaden är arbetslösa. De ungas situation på arbetsmarknaden utgör både ett ekonomiskt och socialt krisläge med 5,52 miljoner unga utan arbete. De senaste tolv månaderna har arbetslösheten bland unga ökat i flertalet medlemsstater; i två medlemsstater har den fortsatt att ligga över 50 % och i sex över 30 %. År 2011 minskade sysselsättningsgraden för unga i åldrarna 20 och 34 år som åtminstone har gymnasieutbildning med 4,2 procentenheter till 77,2 % jämfört med 2008, vilket tyder på växande svårigheter i övergången från utbildning till sysselsättning.

Elever som slutar skolan i förtid har dåliga sysselsättningsutsikter. Elever som slutar skolan i förtid är enligt många den mest utsatta undergruppen inom EU:s unga arbetskraft. Över hela EU är mer än hälften av dem som slutat skolan i förtid arbetslösa. Andelen elever som slutar skolan i förtid har minskat från 14,1 % år 2010 till 13,5 % år 2011. Stora olikheter finns alltjämt i antalet skolavhopp mellan medlemsstaterna, men de som har infört effektiva och heltäckande åtgärder för att motverka förtida skolavhopp har också upplevt avsevärda förbättringar. Skolavhoppen är fortsatt frekventare bland unga människor från mindre gynnad bakgrund, bland migranter och etniska minoriteter som t.ex. romer och bland pojkar.

Andelen unga som varken arbetar eller studerar fortsätter att öka. Än mer oroande är att ökningarna var högre i de medlemsstater vars nivåer redan var högre. Trots att ökningen för unga män har varit större, är andelen unga utan arbete eller studieplats alltjämt större för unga kvinnor i nästan alla EU-länder.

Figur 3: Andel unga som varken arbetar eller studerar bland 15–24 åringar (%)

Källa: Eurostat, LFS

Spridningen av arbetslösheten mellan medlemsstaterna har märkbart ökat de senaste åren, särskilt i euroområdet. Olikheterna kännetecknas också på regional och lokal nivå av fickor med mycket hög ungdoms- och långtidsarbetslöshet på subnationell nivå. I augusti 2012 var arbetslösheten lägst i Österrike med bara 4,5 %, medan den var 25,1 % i Spanien. En stor andel av de arbetslösa är koncentrerad till relativt få länder. Antalet arbetslösa i Italien, Spanien och länder med ekonomiska stödprogram (Grekland, Irland, Portugal och Rumänien) står för nästan hälften av alla arbetslösa i EU, och denna andel har ökat kraftigt under krisen.

Figur 4: Förändringar av arbetslöshetstalen (procentenheter) under de senaste tolv månaderna och de tre sista månaderna fram till och med augusti 2012 samt fördelningen av arbetslösheten mellan augusti 2009 och augusti 2012

Källa: Eurostat

Anmärkningar: Eurostat. Andra diagrammet: Uppgifter saknas för augusti 2012 vad gäller fem medlemsstater. Uppgifter som används: Juni för Estland och Lettland, juli för Grekland, Ungern och Förenade kungariket.

Klyftan har ökat mellan medlemsstaterna både i fråga om sysselsättningsindikatorerna och de sociala indikatorerna. Detta är särskilt tydligt mellan de södra och perifera EU-länderna. De medlemsstater som hittills har visat snabbare återhämtningsförmåga är oftast de nord- och centraleuropeiska länderna. Chockerna förefaller vara asymmetriska, men mycket ofta har länder med relativt osegmenterade arbetsmarknader, starka välfärdssystem och en förmåga att tillfälligt anpassa arbetstimmar och arbetstid (intern flexibilitet) klarat sig bättre.

Färsk statistik visar att löner och arbetskraftskostnader har börjat återställa jämvikten i bytesbalansen. År 2011 uppvisade arbetsmarknaderna i EU tydliga tecken på förbättrad lönedynamik, med måttligt ökade nominella enhetsarbetskostnader efter reala minskningar 2010. Realkompensationen per anställd minskade 2011 i omkring hälften av medlemsstaterna och utvecklades långsammare än produktiviteten, vilket bekräftade trenden med en minskande löneandel som inletts 2010. De nominella enhetsarbetskostnaderna varierar något i de olika medlemsstaterna. I allmänhet följer utvecklingen av enhetsarbetskostnaderna allt oftare mönster som hjälper till att återställa jämvikten i bytesbalansen, med en allt tydligare differentiering mellan länder med större behov att minska arbetslösheten och återställa jämvikten i bytesbalansen och länder med en mer hållbar återhämtning och överskott i bytesbalansen.

Figur 5: Årlig tillväxttakt för den nominella enhetsarbetskostnaden (NULC) (andra kvartalet 2011/andra kvartalet 2012) och trenden i åtta utvalda medlemsstater (de som erhållit en landsspecifik rekommendation om löner), andra kvartalet 2008– andra kvartalet 2012

Anmärkning: Säsongsrensade kvartalsvisa uppgifter

Källa: Eurostat. Diagram 1: I fråga om Cypern är jämförelsen första kvartalet 2011 och första kvartalet 2012 (uppgifter saknas om första kvartalet 2012)

Källa: Eurostat

Mönstret från tiden före krisen med starkare reallönedynamik i länder med dåliga arbetslöshetsresultat har vänt sedan 2010. Denna utveckling har bidragit till att konkurrenskraften i de exportinriktade sektorerna gradvis har förbättrats. Både efterfrågan på arbetskraft och lönenivån förefaller oftare vara mer oförändrad i sektorer exponerade för internationell handel i länder som tydligt har inlett eller nästan slutfört en korrigering av sitt underskott i bytesbalansen. Beläggen tyder vidare på att reallönedynamiken var starkare fram till 2009, men att detta mönster har vänt sedan 2010.

De genomsnittliga hushållsinkomsterna minskar i många medlemsstater. Mellan 2009 och 2011 har hushållens disponibla bruttoinkomster minskat i två av tre medlemsstater och situationen mellan länderna divergerade ytterligare. I flertalet medlemsstater försvagade den långdragna ekonomiska krisen och arbetsmarknadskrisen kombinerat med behovet att konsolidera de offentliga finanserna (bl.a. sänkta förmåner och skattehöjningar) de nationella automatiska stabilisatorernas skyddande effekter över tiden, allt eftersom vissa stödmottagares rätt till förmåner har löpt ut eller deras ersättningsnivåer har sänkts. Hushållens inkomster har särskilt i de medlemsstater med förlängd recession minskat till följd av detta. Den budgetkonsolidering som skett sedan 2010 verkar ha bidragit till att avsevärt minska hushållens disponibla inkomster.

Figur 6: Förändring av hushållens disponibla bruttoinkomster under krisen

Källa: Eurostat, nationalräkenskaper.

Den andel av EU:s befolkning som anser att deras hushåll har ekonomiska svårigheter är historiskt hög, sedan den generellt ytterligare ökat under de senaste månaderna. Ökningen 2012 från år till år av den finansiella stressindikatorn i den lägsta kvintilen var särskilt stark i Spanien och Italien (en ökning med 10 procentenheter) medan en minskning rapporterades i sex medlemsstater.

Nya uppgifter tyder på fler fattiga, djupare fattigdom och social utestängning. Andelen personer som riskerar fattigdom eller social utestängning har ökat i fler medlemsstater sedan 2008 än de där denna andel minskat. Vissa grupper har drabbats särskilt hårt (bl.a. barn, hushåll med en ensamstående förälder, människor i aktiv ålder, särskilt unga). Fattigdomsstatistiken bekräftar att de som befinner sig i riskzonen för fattigdom blir allt fattigare i många länder, särskilt i dem där risken totalt sett att hamna i fattigdom är hög. År 2010 var medianinkomsten för personer inom EU som riskerar fattigdom 22 % lägre än fattigdomströskeln, vilket visar att fattigdomsklyftan sedan 2008 vidgats i de flesta medlemsstaterna.

Figur 7: Antal personer som riskerar att drabbas av fattigdom eller social utestängning (AROPE) i EU:s medlemsstater 2008–2011

Källa: EU-SILC * uppgifter: SILC 2011(2010)

Fattigdomen bland arbetande och den sociala polariseringen ökar i många medlemsstater. Arbetande fattiga utgjorde en tredjedel av de arbetsföra vuxna som riskerar att drabbas av fattigdom år 2011. År 2010 levde 8,4 % av de sysselsatta under fattigdomsgränsen och risken var betydligt större för familjer med underhållsberoende barn (10,7 %). Förekomsten av fattigdom bland förvärvsarbetande ökade bland kvinnor, men är alltjämt högre bland män. Fattigdom bland förvärvsarbetande ökade väsentligt i en av tre medlemsstater mellan 2006 och 2010, bl.a. i några av de rikaste medlemsstaterna med mer motståndskraftiga ekonomier och arbetsmarknader. Faktorer som t.ex. lönejusteringar, kortad arbetstid, korttidsarbete samt fler deltidsarbeten och tillfälliga kontrakt kan ha bidragit till detta.

2. Stora arbetsmarknadsproblem

De senaste tendenserna på arbetsmarknaderna beror delvis på konjunktursvängningar, och särskilt på den djupa ekonomiska krisen, men de sammanhänger också med strukturella och institutionella arbetsmarknadsproblem som påverkar ekonomin och hur arbetsmarknaderna fungerar.

Nettoökning av nya arbetstillfällen (sysselsättningstillväxten) har stadigt minskat både på EU-nivå och i medlemsstaterna, med undantag av år 2010. Sedan mitten av 2011 har EU åter sjunkande sysselsättningstal. Detta utgör nettoresultatet av färre tillsatta vakanser (icke förvärvsarbetande som får arbete) och fler uppsägningar, vilket kräver åtgärder som stimulerar efterfrågan på arbetskraft och ett tillväxtmönster med ökad sysselsättning[3]. Samtidigt rapporteras dock avsevärda framgångar från sysselsättningsskapande program som får stöd från strukturfonderna och sammanhållningsfonden både i form av skapad sysselsättning brutto och antal nystartade företag som fått stöd.

Figur 8: Index över arbetslöshetstal och antal tillsatta vakanser i EU-27, första kvartalet 2007– fjärde kvartalet 2011

Källa: Beräkningar av kommissionens avdelningar på grundval av uppgifter från Eurostat

Potentialen för nya arbetstillfällen i vissa nyckelsektorer kan utnyttjas i större utsträckning om kompetensbristen åtgärdades. Miljöindustrin beräknas skapa cirka 8 miljoner nya arbetstillfällen fram till 2020, varav upp till 2,8 miljoner på grund av resurseffektivitetsåtgärder, 2 miljoner till följd av energieffektivitetspolitiken och ytterligare 3 miljoner till följd av utvecklingen av sektorn för förnybar energi[4]. År 2012 beräknas 3,4 miljoner människor arbeta inom miljöindustrin i hela EU, en ökning från 2,7 miljoner år 2008, vilket visar att det även i nuvarande ekonomiska klimat finns en potential för sysselsättningstillväxt inom den gröna sektorn. Mellan 2005 och 2009 bidrog sektorn för förnybara energier till att skapa mer än 300 000 nya arbeten. Åren 2008–2011 skapade sektorn för hälsovårds- och socialtjänster cirka 1 866 000 nya arbetstillfällen. Efterfrågan på nya anställningar inom denna sektor förväntas dessutom öka med sammanlagt 8 miljoner beräknade nya arbetstillfällen mellan 2010 och 2020. Inom IKT-sektorn förväntas fram till 2015 upp till 700 000 lediga platser finnas tillgängliga. Båda sektorerna står inför liknande utmaningar när det gäller att ersätta en åldrande arbetskraft med yngre medarbetare. Betydande kompetensbrist rapporteras generellt inom den gröna ekonomin, IKT-sektorn och hälso- och sjukvården, särskilt i yrken som är mycket tekniska till sin karaktär.

Skatten på arbete är fortfarande hög och har till och med höjts i flera medlemsstater, men förändringar i sammansättningen minskar arbetskraftskostnaderna. En hög skattekil utgör ett negativt incitament för arbete för sekundära försörjare och för lågavlönade och lågutbildade arbetstagare och kan ha en negativ inverkan på sysselsättningen på aggregerad nivå. År 2011 låg den genomsnittliga skattekilen för EU-27 på 39,6 % jämfört med 21 % i Schweiz, 29,5 % i USA och 30,8 % i Japan och Kanada. Skattekilen i EU ökade i genomsnitt med 0,3 procentenheter mellan 2010 och 2011, vilket även påverkar låginkomsttagare. Ökningen har generellt varit högst i de medlemsstater som redan har höga skattekilar. Detta har dock främst berott på förändrade personliga inkomstskatter som i ett antal fall åtföljts av minskade sociala avgifter för arbetsgivare vilket sänkt arbetskraftskostnaderna.

Figur 9: Den totala skattekilen för låginkomsttagare (låginkomsttagare (som här definieras som dem som tjänar högst 67 % av medellönen) år 2011 samt den årliga förändringen 2010-2011

Kort beskrivning: * Uppgifter EU- länder (Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta och Rumänien) utanför OECD finns endast för 2010. * * Cyperns uppgifter gäller 2007. För dessa länder avser ändringarna av skattekilen för 2009–2010 (för Cypern 2006–2007). Källa: OECD

Segmenteringen av arbetsmarknaden har fortsatt att öka med fler och fler tillfälliga anställningskontrakt och deltidsarbete. Mellan 2007 och 2011 ökade andelen personer med ofrivilliga visstids- och deltidsarbeten i 21 av de 27 medlemsstaterna. Skillnaderna är stora mellan medlemsstaterna, men Medelhavsländerna och Polen kännetecknas av den starkaste segmenteringen. Den asymmetriska lagstiftningen om anställningsskydd mellan fasta anställningar och visstidsanställningar/tillfälliga anställningar är huvudorsaken till segmenteringen av arbetsmarknaden. År 2011 hade 60,4 % i åldersgruppen 15–64 år tillfälliga arbetskontrakt utan att de själva ville det. Sannolikheten för få fast anställning är lägre i medlemsstater med strängare lagstiftning om anställningsskydd.

Figur 10: Andelen personer med ofrivillig visstids- eller deltidsanställning (2007–2011) samt övergångar från tillfälligt till fast arbete (uppgifter från 2010)

Kort beskrivning: *Uppgifterna för Slovenien avser 2011. * * Uppgifter för Irland finns endast för 2007.

Källa: Eurostat, LFS och SILC

De unga är kraftigt överrepresenterade i tillfälliga arbeten på EU:s arbetsmarknader och deras situation har med tiden försämrats. År 2011 arbetade 42,5 % av de unga i EU med tillfälliga anställningskontrakt jämfört med 14,0 % av den genomsnittliga befolkningen i arbetsför ålder. Beläggen visar att tillfälliga arbeten bland unga i viss mån kan fungera som språngbräda till en fast anställning, men detta gäller bara i en del andra medlemsstater där andelen övergångar från tillfällig till fast anställning är särskilt låg.

Figur 11: Anställda i fast och tillfälligt arbete, egenföretagare och sammanlagd sysselsättning (15–64 år), första kvartalet 2007–första kvartalet 2012

Källa: Eurostat

Deltidsanställningarna har stått för en betydande del av ökningen av arbetstillfällena under krisen. Medan den totala sysselsättningsgraden sjönk mellan 2008 och 2010 och antalet heltidsanställda sjönk med 6,2 miljoner ökade antalet deltidsarbetande med 1,1 miljoner under samma period. Deltidsarbetena har stadigt blir fler och fler de senaste åren och uppgick till 18,8 % år 2011. Ungefär en tredjedel av de sysselsatta kvinnorna är deltidarbetande, jämfört med bara 8,1 % av männen, vilket är en spegling av att barnomsorgen bara täcker 28 % av barnen under 3 år och 84 % av barnen över 3 år.

Sedan en tid finns tecken på försämringar av jobbmatchningsprocessen på de europeiska arbetsmarknaderna. För de flesta medlemsstaterna har Beveridgekurvan, som länkar samman arbetslöshetstalen med lediga arbetstillfällen, förflyttats ytterligare åt höger. Tre medlemsstater har emellertid förflyttat sig längs Beveridgekurvan (Belgien, Österrike och Finland) sedan början av 2008 och för en medlemsstat har kurvan förflyttas inåt (Tyskland), vilket visar på en förbättring av arbetsmarknaderna och matchningsprocessen. Försämringen kan bero på bristande överensstämmelse mellan den kompetens och utbildning som krävs för vissa arbeten, ökande långtidsarbetslöshet, inadekvata åtgärder mot demografiska förändringar och brister i arbetsförmedlingarnas tjänsteutbud. Den kan dock även vara en följd av friktioner och hinder för geografisk och yrkesmässig rörlighet, asymmetrisk information mellan arbetsgivare och arbetstagare. EU-medborgare ställs alltjämt inför juridiska, administrativa och praktiska hinder när de flyttat till andra EU-länder. Ytterligare reformer planeras för att omvandla Eures[5] till ett efterfrågedrivet verktyg för rekrytering, praktik och jobbmatchning inom EU, vilket gör det möjligt för medlemsstaterna att utveckla sina Eures-tjänster i enlighet med sina specifika ekonomiska behov, exempelvis genom att stödja underrepresenterade yrken och särskilda grupper av arbetstagare, bl.a. unga människor.

Figur 12: Beveridgekurvan, EU-27, första kvartalet 2008–tredje kvartalet 2012

Källa: Eurostat, de uppgifter som använts är de följande: arbetslöshetstal (%), och ii) arbetskrftsbristsindikatorn (%), hämtade från resultaten i EU:s företagsundersökning.

Den ihållande strukturella arbetslösheten riskerar att bli bestående. Att Beveridgekurvan förflyttats utåt kan vara tillfälligt, eftersom arbetsmarknaden tenderar att reagera på och anpassa sig till förändringar i ekonomin, t.ex. genom ändrad lönedynamik, omskolning eller intensifierade arbetsmarknadsåtgärder. Men förflyttningen kan också peka på mer långvariga strukturella problem som hotar att permanent höja de strukturella arbetslöshetsnivåerna. Insamlade uppgifter visar att nivån på den strukturella arbetslösheten mätt med en arbetslöshetsnivå där lönestegringsgraden är stabil (NAWRU) har sedan krisens början ökat i de flesta EU-länder och denna ökning har utvecklats jämsides med försämringen av Beveridgekurvan.

Figur 13: Arbetslöshetsnivå med stabil lönestegringsgrad (%) (NAWRU ) per medlemsstat

Källa: AMECO

Utgifterna per arbetslös för den aktiva arbetsmarknadspolitiken har på senare tid minskat. Beläggen visar att en aktiv arbetsmarknadspolitik har en positiv effekt på sysselsättningen, i synnerhet för kvinnor och lågutbildade. Medlemsstaterna med lägst långtidsarbetslöshet återfinns också bland dem som har högst deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder, även om andra faktorer kan ha bidragit till dessa goda resultat. De faktiska resurserna för den aktiva arbetsmarknadspolitiken per arbetslös har dock minskat med mer än 20 % mellan 2007 och 2010[6].

Figur 14: Deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder (ALMP) 2010 och långtidsarbetslöshet 2011

Källa: Eurostat

Socialtrygghetssystemets skyddande effekt på hushållsinkomsten som en automatisk stabilisator började försvagas efter 2009. Under krisens inledningsfas spelade sociala förmåner en viktig roll för att hålla uppe hushållens inkomster. I eurozonen bidrog nettosocialförmåner och sänkta skatter positivt till förändringen av hushållens disponibla bruttoinkomst under 2009 och under de två första kvartalen 2010. Under krisens andra fas började dock denna effekt att försvagas. I slutet av 2010 började de sociala förmånernas inverkan på förändringen av hushållens bruttoinkomst bli negativ. I vissa länder omfattas allt fler människor inte av något system alls. Försvagningen sammanhänger med en ”automatisk” sänkning av bidragen med tiden, en utfasning av den första tidens fakultativa inkomststödåtgärder och, i vissa länder, med nedskärningarna av sociala utgifter som har ingått som en del i budgetkonsolideringsprogrammen.

Stora skillnader finns mellan medlemsstaterna i hur effektivt de använder sina resurser, dvs. de resultat och den minskning av fattigdomen som de åstadkommer per utgiftsenhet när utgiftsmönster och socialskyddsbestämmelsernas strukturer är likartade. Skatte- och förmånssystemen hör till de viktigaste instrumenten för att förebygga och åtgärda inkomstfattigdomen. År 2010 minskade utbetalningarna av socialtrygghetsförmåner (exklusive pensioner) fattigdomen i EU från 26 % till 16 %, dvs. med 37 %. Och ändå når medlemsstaterna som betalar ut likvärdiga belopp för social trygghet ganska olika resultat, och vice versa. Vissa länder lyckades minska fattigdomen bland barn och gamla eller sjuklediga med hjälp av lägre utgifter än andra. Vissa länder kan ha högre förmånsnivåer eftersom de lyckas korta ner bidragsperioden genom att snabbt få folk i arbete igen. Om en balans kan hittas mellan förmåner som omfattar alla och sådana som är inkomstprövade, respektive mellan kontanta förmåner och in natura-förmåner kan det bidra till att sätta människor i arbete. Mätningar av socialskyddsutbetalningarna i förhållande till fattigdomsreduktionen tyder på att vissa system är effektivare än andra. Bulgarien, Lettland, Polen och Rumänien är exempel på länder med belopp och svaga effekter. Spanien, Italien, Portugal och Cypern (och Grekland) uppvisar liknande resultat men med högre utgifter. De uppnår också sämre resultat än EU-genomsnittet när det gäller att minska barnfattigdomen.

Stora utmaningar kvarstår med genomförandet av strategierna för aktiv integration, som parallellt är koncentrerade på lämpligt inkomststöd, inkluderande arbetsmarknader och tillgång till tjänster av god kvalitet. I många medlemsstater märks nu en utveckling mot en aktiv social politik och åtgärder för att undanröja negativa ekonomiska incitament till arbete. Fortfarande finns ihållande skillnader i socialstödens täckningsnivå och minimiinkomster mellan medlemsstaterna och problem återstår även när det gäller att nå ut till grupper som drabbats allra mest av fattigdom (t.ex. hemlösa och romer). Adekvat inkomststöd är ett bra sätt att underlätta övergång till arbete, främja social integration samt driva på den samlade efterfrågan. Kvalitativ barnomsorg till överkomligt pris gör det lättare för föräldrar att delta på arbetsmarknaden och ger barnen de bästa chanserna i livet, men belägg finns också för att de mest utsatta familjernas arbetsmarknadsdeltagande generellt ligger lägre på grund av faktorer som tillgänglighet och tillgång, pris, bidragsberättigande, och föräldraval.

3. Strukturella arbetsmarknadsreformer

Vid sitt möte den 1–2 mars 2012 fastställde Europeiska rådet, på grundval av kommissionens årliga tillväxtöversikt för 2012, de politiska riktlinjerna för medlemsstaternas nationella reformprogram som ska innehålla medlemsstaternas planer för arbetsmarknadsreformer för att uppnå EU:s överordnade mål enligt sysselsättningsriktlinjerna. På grundval av kommissionens förslag antog rådet landsspecifika rekommendationer med särskild inriktning på de områden där medlemsstaterna bör vidta politiska reformer inom den övergripande ramen för riktlinjerna för sysselsättningspolitiken.

I följande avsnitt beskrivs de politiska åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för sina nationella reformprogram och prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten för 2012.

3.1. Mobilisera arbetskraft för tillväxt

Flera medlemsstater (Belgien, Tjeckien, Estland, Ungern, Irland och Portugal) håller på att stärka sin aktiva arbetsmarknadspolitik och sina arbetsförmedlingar. I Belgien har lönebidragen höjts för anställda som ses som ”kunskapsanställda” (dvs. forskare inom den privata eller offentliga sektorn). I Tjeckien används samhällstjänst som en aktiveringsåtgärd som samordnas av arbetsförmedlingen. I Estland erbjuder det nya sysselsättningsprogrammet för 2012–2013 ett bredare urval av aktiva arbetsmarknadsåtgärder och utvidgar den målgrupp som har rätt till olika åtgärder. I Ungern har den aktiva arbetsmarknadspolitiken förstärkts genom utbildning av anställda på arbetsförmedlingarna, kundinriktade servicemodeller, servicepaket för mikroföretag och små och medelstora företag, breddning av funktioner och e-tjänster på arbetsförmedlingarnas portal samt omvandling av offentliga arbetsprojekt. I Irland håller man på att skärpa villkorligheten så att deltidsarbetande uppmuntras att gå över till heltidstjänster. I Portugal slutligen effektiviseras arbetsförmedlingarna och lönebidrag har införts för arbetslösa.

Skattetrycket på arbete är under 2011 och 2012 alltjämt högt, med en total ökning av lönekostnaden som följd, även om vissa framsteg har gjorts för en del kategorier av utsatta arbetstagare, t.ex. lågkvalificerade och lågavlönade anställda. Många medlemsstater (Belgien, Danmark, Cypern, Finland, Grekland, Spanien, Irland, Italien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slovenien och Förenade kungariket) höjde nyligen den personliga inkomstskatten, vanligen genom höjda lagstadgade skattesatser. Detta skedde ofta på tillfällig basis i form av allmänna tilläggsavgifter eller solidaritetsbidrag för höginkomsttagare (Grekland, Italien, Cypern, Luxemburg, Portugal och Spanien). Österrike och Tjeckien planerar också att inom kort vidta liknande åtgärder. De sociala avgifterna har också höjts i många länder (Österrike, Bulgarien, Cypern, Frankrike, Grekland, Ungern, Lettland, Polen, Portugal och Förenade kungariket).

Åtgärderna för att sänka skatten på arbete inriktades främst på att öka incitamenten till arbete för specifika grupper och innefattade i allmänhet förändringar i skattebasen. I t.ex. Belgien är en rad sänkningar av socialförsäkringsavgifterna inriktad på unga människor, lågavlönade samt äldre arbetstagare, och nyanställningar i små och medelstora företag eller av egenföretagare. Skattelättnadsåtgärder beviljades också låg- och medelinkomsttagare genom ökade skattetillgodohavanden och grundersättningar i Finland och Ungern. I Sverige har grundavdraget höjts för arbetsinkomst för personer över 65 år i syfte att förlänga arbetslivet.

En rad olika åtgärder främjar bildandet av nya företag och egenföretagande (Österrike, Belgien, Bulgarien, Estland, Spanien, Irland, Malta, Ungern, Polen, Portugal och Förenade kungadömet). I Österrike ger ett pilotprojekt extra stöd till lärlingar och företag som erbjuder lärlingsplatser, bl.a. rättslig rådgivning och medling. I Belgien förbättras tillgången till krediter för företag, främjas administrativa förenklingar, eller sänka socialförsäkringsavgifterna i hotell- och restaurangbranschen. I Bulgarien främjas egenföretagande genom vägledning, utbildning och hjälp att starta egna företag eller genom att nybildade småföretag får utrustning och reparationer. I Spanien förenklas möjligheterna att bilda företag genom att den administrativa bördan lättas för mindre företag och turistsektorn får förlänga sina öppettider. I Irland lämnas en rad stöd, bl.a. kapitalbidrag, lånefonder och lånegarantier, incitament för att starta företag m.m. På Malta minskas byråkratin för egenföretagare och en ny ”mikrogarantiordningen” har aviserats för att hjälpa egenföretagare och småföretag att få garantier för banklån. I Polen främjas entreprenörskap, egenföretagande och affärsverksamhet genom ESF. I Portugal får entreprenörer och egenföretagare tillgång till kredit, och arbetslösa som vill starta egna företag får tekniskt stöd. I Förenade kungariket stärktes det nationella lånegarantisystemet för att stimulera bankerna att låna ut mer pengar till små och medelstora företag.

Vissa medlemsstater har anpassat arbetslöshetsersättningarna för att underlätta återgången till arbete (Belgien, Spanien, Irland, Italien och Sverige). I Belgien innebär reformen av arbetslöshetsbidragssystemet att ersättningarna minskar tidigare och snabbare än förut. I Spanien har arbetslöshetsersättningen sänkts för flera grupper. I Portugal reduceras arbetslöshetsersättningarnas varaktighet och storlek genom en ny lag, vilket ska minska risken för bidragsberoende och långtidsarbetslöshet. I Sverige har striktare villkor, lägre inkomstersättning och maxgränser för arbetslöshetsersättning införts.

Större ansträngningar att stärka det ömsesidiga ansvaret görs i Spanien, genom att införa villkor om deltagande i arbetsmarknadsåtgärder. I Irland har tydligare villkorlighet införts för arbetssökande med särskilt fokus på långtidsarbetslösa. I Italien kommer det nya socialförsäkringssystemet för sysselsättning gradvis att ersätta det nuvarande systemet för arbetslöshetsstöd.

Flera medlemsstater har vidtagit åtgärder för att komma rätta till lönesättningen så att lönerna utvecklas i linje med produktiviteten (Grekland, Spanien och Portugal). I Spanien prioriteras i den senaste tidens arbetsmarknadsreformer företagens beslut om arbetstider och löner och underlättar för företag att välja att inte delta i sektorsavtal. I Portugal säkras en löneutveckling som ligger i linje med företagens förutsättningar genom undantag för kollektivavtal om arbetsgivarorganisationerna omfattar färre än 50 % av den totala arbetsstyrkan.

I Tyskland omfattar det sektorsbaserade minimilönesystemet fler och fler sektorer. I Ungern trädde den nya arbetslagen i kraft den 1 juli 2012, vilket innebär en höjning av minimilönen med 19 %. Lönesättningsåtgärder införs i Grekland med beslutet att minska minimilönerna och införa differentierade minimilöner för unga.

Åtgärder för att främja arbetskraftens rörlighet har vidtagits av ett antal medlemsstater (Österrike, Bulgarien, Tyskland, Spanien, Lettland och Ungern). I Österrike slutfördes införandet av det röd-vit-röda kortet, dvs. ett kriteriebaserat poängsystem för tillträde till arbetsmarknaden för tredjelandsmedborgare, genom att det också öppnats för kvalificerad arbetskraft inom bristyrken. I Bulgarien ska en ny nationell kvalifikationsram skapa insyn i yrkesutbildningen för studerande och arbetstagare och beakta arbetsgivarnas förväntningar på utbildningssystemen. I Tyskland godkändes en lag som minskar inkomstgränsen för universitetsutbildade invandrare från länder utanför EU. I Lettland har en flyttförmån föreslagits för att kompensera arbetstagare som flyttar från sin hemort för att arbeta på annan ort. I Ungern stödjer staten rörlighet genom att ge ekonomiskt stöd som täcker hyran för registrerade arbetslösa personer som flyttar minst 100 km från sin ursprungsort.

Medlemsstaterna vidtar åtgärder för att minska antalet personer som lämnar arbetsmarknaden för tidigt (Österrike, Belgien, Spanien, Danmark, Irland, Nederländerna, Ungern och Förenade kungariket). I Österrike har reformer genomförts för att minska antalet invaliditetspensioner. I Belgien har åldersgränsen höjts för äldre arbetstagares möjlighet att ta ut sparade dagar (crédit-temps) och deltida förtidspensionering har slopats. I Danmark omfattar planerna på en sjukpensionsreform att aktiveringsmöjligheterna måste vara uttömda innan en förtidspensionering kan tillgripas. I Spanien kommer höjningen av den lagstadgade pensionsåldern att påskyndas, förtidspensioneringsåldern höjs från 61 till 63 år och medför större avdrag, och möjligheten till deltidspensionering ska dras in i två år. I Irland kommer nya initiativ att göra det möjligt för personer som får sjuk- eller invaliditetsutbetalningar att både arbeta och få inkomststöd, och den lagstadgade pensionsåldern kommer fram till 2028 att öka till 68 år. I Nederländerna vidtas åtgärder för att gradvis höja pensionsåldern till 67 fram till 2023 och därefter kan den komma att bli kopplad till den förväntade livslängden. I Ungern har förtidspensionering i stort sett avskaffats. Den brittiska regeringen har nyligen aviserat sina planer på att koppla pensionsåldern till den förväntade livslängden.

Åtgärder inriktade också på att främja ett längre arbetsliv (Österrike, Belgien, Bulgarien, Tyskland, Estland, Finland, Luxemburg, Polen och Förenade kungariket). I Österrike görs aktiva arbetsmarknadsåtgärder, åtgärder för yrkesmässig återintegrering och omskolning, deltidsersättningar och sysselsättningsstöd tillgängliga för äldre arbetstagare med funktionshinder. I Belgien tvingas företag med fler än 20 anställda att vid kollektiva uppsägningar se till att de uppsagdas åldersstruktur motsvarar företagets, och de måste årligen lägga fram en plan för anställda som är 45 år eller äldre. I Tjeckien kommer pensionsåldern att höjas med två månader varje år utan någon övre gräns efter den pensionsreform som antogs i slutet av 2011. I Estland ligger fokus på äldre arbetstagare, deltagande i livslångt lärande och att säkerställa deras hälsa. I Finland görs ansträngningar för att förbättra kvaliteten på arbetslivet och välbefinnandet på arbetsplatsen, för att därigenom förlänga arbetslivslängden. I Luxemburg tvingas företag med fler än 150 anställda att öka stödet till äldre arbetstagare. I Polen görs insatser för att öka inlärningsmöjligheterna för äldre människor och förbättra undervisningskvaliteten för äldre personer. I Förenade kungariket avskaffades i oktober 2011 den automatiska pensionsåldern.

Vissa medlemsstater har vidtagit åtgärder som motverkar ett förlängt arbetsliv. I Tjeckien kommer skatten på arbete att höjas för pensionärer, vilket sannolikt minskar de äldres deltagande på arbetsmarknaden. I Frankrike har man återinfört möjligheten att gå i pension vid 60 år för dem som började arbeta när de var 18 år, om de har bidragit tillräckligt till välfärdssystemet. I Ungern har pensioneringsåldern för offentliganställda, utom dem inom sjukvården, blivit obligatorisk.

3.2. Stöd till sysselsättning, särskilt för unga

Ett antal åtgärder har vidtagits för att stödja unga människors möjligheter till anställning, särskilt de som inte har arbete eller studieplats. I Finland har en heltäckande ungdomsgaranti lanserats för att erbjuda unga människor arbete, praktik eller studier, workshopar eller arbetsmarknadsrehabilitering inom tre månader efter det att de blev arbetslösa.

En grupp länder (Belgien, Bulgarien, Spanien, Cypern, Irland, Polen, Portugal, Sverige och Slovenien) tar initiativ som syftar till att förbättra kvalitet lärlings- och praktikantkontrakt. I Belgien har ett omfattande program för praktik i företag införts för arbetslösa under 25 år som inte har hittat ett arbete efter sex månaders yrkesintegration. I Bulgarien främjas praktik inom den offentliga förvaltningen centralt och regionalt med prioritet för unga med funktionshinder. I Irland tas initiativ till att aktivera och vidareutbilda ungdomar genom 5 000 praktikplatser som är 6–9 månader långa. I Spanien har åtgärder vidtagits för att ta fram ett utbildnings- och lärlingskontrakt, och skapa ett varvat yrkesutbildningssystem. I Polen riktar ett pilotprojekt in sig på arbetslösa under 30 år genom individuellt handledarstöd, praktik och utbildningskuponger. I Portugal stöds yrkespraktik och förmedling av arbete. I Slovenien erbjuds arbetslösa under 30 år anställning under 15 månader och staten främjar frivilliga lärlingsutbildningar inom skatteförvaltningen och de institutioner som arbetar med att förebygga korruption. I Sverige beviljar staten företagen upp till 2 750 euro, per elev och år, för att stimulera antalet lärlingsplatser, och statsbidraget föreslås höjas ytterligare 2014–2016

Bland andra konkreta insatser för att stödja ungdomar som inte arbetar eller studerar märks program inriktade på yrkesutbildningsdimensionen (Tyskland, Litauen och Finland), utbildning på arbetsplatser (Lettland) och ekonomiskt stöd (Ungern). I Tyskland har unga människor med invandrarbakgrund nu förbättrade möjligheter att påbörja ett yrkesutbildningsprogram. I Litauen bekostas löner och kostnader för att organisera förvärv av färdigheter på arbetsplatser till viss del genom projektet ”Ökad sysselsättning för unga”, inriktat på personer under 29 år. I Lettland erbjuds arbetslösa i åldrarna 15-24 år att under nio veckor försöka sig på tre olika yrken i en yrkesskola. I Ungern har ”första jobbgarantin” införts, som ger full lönekompensation till arbetsgivare, inklusive bruttolönen och sociala avgifter.

I flera medlemsstater har partnerskap ingåtts med arbetsmarknadens parter för att främja lärlings- eller praktikplatser av hög kvalitet (Bulgarien, Tjeckien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Rumänien och Slovenien). I Bulgarien syftar åtgärderna till att ersätta eller understödja investerings- och arbetskraftskostnader för att skapa arbetstillfällen för ungdomar. I Tjeckien hjälper ett ESF-finansierat projekt till med företagens praktikkostnader, främst för akademiker och personer som saknar arbetslivserfarenhet och som behöver komplettera sina kompetensprofiler. I Irland ger nya åtgärder ytterligare utbildningsplatser för arbetslösa genom samarbete och utbyte mellan arbetsgivare/företag och utbildningsinstitutionerna. I Rumänien kommer företag som anställer personer under 25 år att för varje anställd under ett år slippa betala socialförsäkringsbidragen. I Slovakien kommer arbeten i den privata sektorn att subsidieras upp till minimilönenivån i ett år, medan arbetsgivarna bör bidra i minst sex månader.

Lagstiftningen om anställningsskydd har endast reformerats i ett fåtal länder (Ungern, Slovakien och Italien). I Ungern inkluderar förändringarna regelverk för dem som har flera arbeten, regler om flexibla arbetstidslösningar och förenklingar av reglerna för avsked. I Portugal har avgångsvederlagen minskats till 20 dagar per arbetsår för både tillsvidareanställningskontrakt och visstidskontrakt och lättade definitionen på individuella uppsägningar av ekonomiska skäl. I Italien har lagstiftningen om felaktiga individuella uppsägningar i företag med fler än 15 anställda reviderats för att öka flexibiliteten vad gäller utträde från arbetsmarknaden och åtgärder har vidtagits för att begränsa missbruk av atypiska anställningsavtal. I Slovakien begränsar man längden på och antalet på varandra följande visstidskontrakt och avskaffar undantag för bemanningsföretag.

Endast ett fåtal medlemsstater gör framsteg med att anpassa utbildningssystemen så att de avspeglar arbetsmarknadens behov (Belgien, Irland, Litauen, Malta och Slovakien). I Irland syftar åtgärderna till att hjälpa arbetslösa och tidigare egenföretagare att kvarstå så nära arbetsmarknaden som möjligt genom högre utbildning på deltid för att höja deras kompetens eller omskola dem till områden där varaktiga arbetstillfällen sannolikt kommer att finnas. I Litauen kommer kvalifikationerna att kartläggas i flera steg för att bättre informera människor om strukturen på kompetensefterfrågan och ringa in vilka specialiteter som är mest efterfrågade. På Malta uppmuntras studenterna att spetsa sin utbildning med kompetens som behövs inom näringslivet och genom skattetillgodohavanden som täcker upp till 80 % av kursavgifterna. I Slovakien syftar den nya yrkesutbildningslagen att stärka kopplingen mellan yrkesutbildning och arbetsmarknadens krav. Även i Belgien har de tre språkgemenskaperna reformerat yrkesutbildningen för att stärka kvaliteten, flexibiliteten och kopplingen till kraven på arbetsmarknaden

Ett antal åtgärder har vidtagits för att se över universitetens kvalitet och finansiering (Italien, Lettland och Malta). Italien har vidtagit åtgärder för att höja kursavgifterna med mellan 25 % och 100 %. När det gäller stipendier är det bara Malta som har aviserat sin avsikt bibehålla de två stipendiesystemen. Lettland har gjort en omfattande bedömning av fler än 800 högre utbildningsprogram och ett antal reformer är på gång, bl.a. rör de ackrediteringsprocessen, en ny finansieringsmodell för universiteten samt universitetsförvaltningen.

Trots uppmaningar i den europeiska planeringsterminen om att prioritera tillväxtvänliga offentliga utgifter, finns belägg för nedskärningar som missgynnar investeringarna i utbildning. Ett stort antal medlemsstater minskade sina utbildningsutgifter både 2011 och 2012 (Estland, Italien, Litauen, Lettland och Förenade kungariket) eller antingen 2011 eller 2012 (Belgien, Bulgarien, Irland, Frankrike, Cypern, Ungern, Polen, Rumänien, Slovakien, Finland). Diskussionerna om budgetkonsolideringen koncentreras på utbildningsfrågor också i Spanien. Däremot förblev anslagen stabila eller utökades i Tjeckien, Danmark, Luxemburg, Mala och Österrike.

3.3. Skydd av utsatta personer

Flera medlemsstater har vidtagit åtgärder för att ta itu med de sociala trygghetssystemens effektivitet (Estland, Lettland och Spanien). I Estland kommer tillgången till arbetslöshetsförmåner att öka betydligt från och med 2013 för att komplementtera och balansera arbetslagstiftningen reform från 2009. I Irland får utsatta människor, trots generella nedskärningar av sociala förmåner, fortfarande inkomststöd, om än på en lägre nivå. I Lettland kommer arbetslöshetsersättningarna inte längre att bero på en tjänsteårsbaserad försäkring, utan kommer att minska stegvis i upp till 9 månader. I Spanien kommer aktiveringen av minimiinkomstsystemet att länkas till den sökandes yrkeslivslängd.

Vissa medlemsstater har gått framåt med genomförandet av sina strategier för aktiv integration med inriktning på adekvat inkomststöd, inkluderande arbetsmarknader och tillgång till kvalitetstjänster (Österrike, Danmark, Finland, Frankrike, Malta, Polen och Sverige). I Österrike har en handlingsplan antagits för funktionshindrade med åtgärder som rör antidiskriminering, tillgänglighet, vård, utbildning, sysselsättning och självvalt liv. I Danmark enades man i juni 2012 om en omfattande sjukpensionsreform som begränsar tillgängligheten för personer över 40 år och inför rehabiliteringsgrupper som ska understödja hälsa, sysselsättning, utbildning och sociala tjänster. På Malta uppmuntras frivilliga organisationer genom ekonomiskt stöd att anställa missgynnade personer. I Sverige avser regeringen att ytterligare stärka utsatta gruppers ställning på arbetsmarknaden genom att utöka de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna för långtidsarbetslösa och människor med en svag ställning på arbetsmarknaden. I Portugal har en marknad skapats för sociala hyreslägenheter som ska garantera tillgång till billigt och bra boende för de mest utsatta grupperna.

Bara ett fåtal åtgärder vidtas när det gäller tillgången till tjänster som stöder en integration på arbetsmarknaden och i samhället (Tjeckien, Irland och Polen). I Tjeckien har ett småskaligt pilotprogram satts i gång på lokal nivå som erbjuder bättre bostäder och omskolning för socialt utestängda familjer (särskilt romer) som garanterar full närvaro i skolan för deras barn. I Irland stöder ESF program som syftar till att göra invandrare ekonomiskt oberoende och mer socialt integrerade genom sysselsättning eller vidareutbildning. I Polen har inkomstkriterierna höjts för att stödja arbetande fattiga och kontantbidragen från de sociala myndigheterna har ökat även för utlänningar och flyktingar som deltar i språkutbildning.

[1]               Rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (EUT L 308, 24.11.2010, s. 46).

[2]               De långtidsarbetslösa utgör i dag över 44 % av de arbetslösa.

[3]               Se Europeiska kommissionens ”Sysselsättningspaket ” från april 2012

[4]               SWD (2012) Exploiting the Employment Potential of Green Growth, 92final, 18.4.2012.

[5]               Ett nätverk av 31 europeiska arbetsförmedlingar som understöder rörlighet bland arbetstagare mellan medlemsstaterna, EES-länder och Schweiz.

[6]               OECD-uppskattningar som bygger på egna arbetsmarknadsprogram och databaser för huvudsakliga ekonomiska indikatorer.

Inledning

Korrigeringen av EU:s ekonomi efter den ekonomiska krisen fortsätter. Före sommaren präglades euroområdet fortfarande av ekonomiska spänningar, samtidigt som världsekonomin bromsades och därmed minskade möjligheterna att använda exporter för återhämtning. Därför är utsikterna för EU:s ekonomi på kort sikt fortfarande dåliga, men en stegvis återgång till tillväxt väntas under 2013, med ytterligare förbättringar under 2014. Dessa prognoser försvårar läget för många EU-länder som måste företa anpassningar. Särskilt de dåliga tillväxtprognoserna bromsar investeringen och skapandet av arbetstillfällen, och driver på arbetskraftsnedskärningarna, eftersom marginalerna för att utnyttja flexiblare arbetsmönster nu har minskat.

EU:s ekonomi står fortfarande inför svåra problem. Många medlemsstaters ekonomier kämpar fortfarande med omfattande skuldsaneringar inom den privata och den offentliga sektorn. Skuldsaneringen har att göra med upplösningen av ackumulerade ekonomiska obalanser, som i sin tur beror på tidigare ohållbara utgiftsnivåer som finansierats på kredit och i vissa fall förstärkts av tillgångsprisbubblor inom den privata sektorn och i andra fall av bristande finanspolitisk kontroll inom den offentliga sektorn. Dessa faktorer bromsar i dag tillväxten, när utgifterna minskas och intäkterna styrs till skuldavbetalning.

Den ljusa sidan är att anpassningen av EU:s ekonomi tycks gå framåt. Situationen har förbättras på finansmarknaderna efter sommaren, till följd av ett systematiskt genomförande av reformer, de framsteg som gjorts med omstruktureringen av EMU och de tunga beslut som tagits inom euroområdet, inte minst av ECB. De sårbaraste medlemsstaternas omfattande insatser börjar också bära frukt: skuldsättningen har minskat både inom den privata och den offentliga sektorn, och konkurrenskraften ökar i länder med stora konkurrenskraftsklyftor, vilket skapar förutsättningar för ytterligare anpassningar framöver. Exporter bidrar i allt större utsträckning till att förbättra de stora handelsbalansunderskotten, vilket är ett gott tecken för korrigeringens stabilitet. De stora skillnaderna mellan EU-medlemsstaternas tillväxt speglar också den pågående anpassningen: tillfälligt lägre eller negativ tillväxt är ofta en följd av omfattande anpassningar, men skapar förutsättningar för en hållbarare tillväxt och konvergens, något som borde visa sig redan under 2014.

Skuldsaneringen och anpassningsprocessen är ofrånkomliga, och beslutsfattarnas viktigaste uppgift är att hantera dessa processer och lindra de ekonomiska och sociala följder de ger upphov till.

Med tanke på de höga skuldnivåerna och de långsiktiga hoten mot de offentliga finanserna måste den finanspolitiska anpassningen fortsätta, med en differentierad, tillväxtfrämjande konsolideringsstrategi. Men eftersom finanspolitisk konsolidering kan få negativa effekter på tillväxten på kort sikt bör den genomföras på ett tillväxtvänligt sätt, dvs.

– Konsolideringens tempo måste anpassas från land till land, beroende på ländernas finanspolitiska spelrum, så att man hittar en balans mellan potentiella negativa tillväxteffekter och riskerna för skuldernas hållbarhet. Stabilitets- och tillväxtpakten och den centrala roll som det strukturella budgetsaldot spelar i pakten utgör en god ram för att styra den differentierade anpassningstakten.

– Även om man koncentrerar sig på konsolidering av utgiftssidan finns det behov av en allmän, tillväxtvänlig blandning av intäkts- och utgiftsåtgärder, med riktade insatser inom de givna finanspolitiska ramarna för att skydda viktiga tillväxtfrämjande faktorer och samtidigt garantera effektiva utgiftssystem.

Dessutom blir konsolideringen trovärdigare och dess positiva följder ökar om den på medellång sikt förankras i en finanspolitisk ram och åtföljs av reformer som är inriktade på de långsiktiga hållbarhetsfrågor som den åldrande befolkningen ger upphov till.

En sund och effektiv finanssektor är en förutsättning för en ordnad skuldsanering i den privata sektorn. Därför måste budgetkonsolideringen och omstruktureringen fortsätta, inte minst inom banksektorn, med tanke på dess betydelse för EU:s ekonomi. Men nya finansieringskällor måste också utvecklas. En samstämmig och effektiv strategi för mikro- och makrotillsyn är en förutsättning för att återställa förtroendet för banksektorns stabilitet, utveckla ett hållbart kapitalflöde till produktiva verksamhetsområden och garantera en stabil finansiering av vår ekonomi.

Det krävs strukturreformer för att underlätta anpassningar och förbättra ramvillkoren för tillväxt. Strukturreformer som förbättrar konkurrenskraften, löne- och prisflexibiliteten är en förutsättning för att vi ska kunna förbättra vår anpassningsförmåga och uppmuntra till överföring av resurser från krympande till växande sektorer. Det behövs reformer för att främja sysselsättning, investering i innovation, kunskap och tillväxt för alla om vi ska kunna hantera risken för hysteres och lindra krisens negativa inverkan på samhällsvillkoren. Hållbar tillväxt förutsätter att anpassningsbördan fördelas rättvist över hela samhället. Men det förblir ofrånkomligt att skapa en samstämmig kombination av strategier som omfattar både makroekonomiska och strukturella åtgärder, om vi vill få igång tillväxten igen. Därför måste vi agera kraftfullt på alla dessa områden, och motverka den negativa dynamiken och förbättra den ekonomiska situationen på ett hållbart sätt.

Euroområdets länder befinner sig i en särskild situation till följd av deras starka ekonomiska och finansiella kopplingar och de bieffekter detta medför.

De privata kapitalflödena inom euroområdet har tvärt bytt riktning, bort från de sårbara länderna. Den externa finansieringsklyfta som uppstod till följd av detta har överbryggats med kapital från den offentliga sektorn, vilket förebyggde en oordnad anpassning. Till följd av att alla länder allt mer koncentrerade sig på sin hemmamarknad har skillnaderna i finansieringsvillkoren både för den offentliga och den privata sektorn blivit allt större inom euroområdet. Detta har lett till mycket stram makroekonomisk politik i de sårbara länderna i euroområdet, eftersom stränga finansieringsvillkor bidrar till den nödvändiga finanspolitiska konsolideringen. Detta bromsar anpassningen, bidrar till större ekonomiska skillnader mellan länderna i euroområdet och undergräver stabiliteten i hela valutaområdet.

Euroområdet måste i första hand fortsätta sina strukturreformer och åtgärda den finansiella fragmenteringen, förbättra finansieringsvillkoren i de sårbara länderna och främja inflödet och en effektiv fördelning av kapital till stöd för anpassningen. Detta är oumbärligt om vi vill uppnå tillväxt och anpassning. Behovet av att minska de makroekonomiska obalanserna visar också att man måste ha olika tempo på den offentliga skuldsaneringen i överskotts- och underskottsländerna. Med tanke på den gemensamma penningpolitiken spelar slutligen strukturreformer som ökar pris- och löneflexibiliteten och underlättar anpassningar en allt större roll i euroområdet.

Ett fortsatt aktivt reformarbete är av största vikt för att lösa problemen. Den 8 oktober 2012 togs europeiska stabilitetsmekanismen i drift, och ECB beslutade i september 2012 att införa direkta monetära transaktioner. Det är viktiga bidrag till lösningen av det mest trängande problemet att stabilisera det finansiella läget och återställa förtroendet. Omstrukturering och utjämning av ekonomierna är åtgärder på medellång sikt, eftersom det oftast tar tid innan strukturreformer får verkan. Föreställningen om en verklig EMU växer slutligen, som ett långsiktigt mål, i och med att konkreta steg redan tas för att ge reformerna mer genomslagskraft. På så sätt har spänningarna på finansmarknaderna lättat något på senare tid, men marknaderna förblir sköra och har blivit beroende av fortsatt politiskt stöd. Därför skulle varje avbrott i reformsatsningarna omedelbart kunna leda till nya spänningar och omintetgöra den senaste tidens förbättringar.

1.           Tillväxtvänlig finanspolitisk konsolidering

Sunda och hållbara offentliga finanser är en viktig förutsättning för makroekonomisk stabilitet och därmed för tillväxt. Detta gäller inte minst i euroområdet, där den gemensamma penningpolitiken inte kan reagera på landsspecifika omständigheter och de nationella budgetarna måste återfå förmågan att verka stabiliserande vid landsspecifika chocker. Samtidigt är euroområdets länder mycket känsligare för bieffekter av ohållbar finanspolitik, särskilt genom finansiell påverkan, vilket blivit mycket uppenbart under den nuvarande krisen. Detta förutsätter ett större ansvarstagande i fråga om budgetutveckling på nationell nivå. Det är bakgrunden till den regelbaserade finanspolitiska styrning som föreskrivs i fördraget och i stabilitets- och tillväxtpakten. Om EMU ska kunna fungera korrekt måste dessa regler respekteras.

Finanspolitisk konsolidering har på kort sikt negativ inverkan på tillväxten eftersom finanspolitisk åtstramning leder till minskade utgifter. På medellång sikt överväger emellertid fördelarna. Under finanskriser kan finanspolitikens inverkan på tillväxten bli större än normalt, eftersom den s.k. multiplikatoreffekten anses vara större än under normala ekonomiska förhållanden[1]. På kort sikt kan detta innebära att konsolidering får negativa följder för skuldkvoten i förhållande till BNP om de ursprungliga skuldkvoterna, och därmed konsolideringsbehoven, är stora.

I vissa medlemsstater är konsolidering emellertid den enda lösningen, eftersom det skulle få ännu mer negativa följder om ingen konsolidering genomfördes. Om skuldnivåerna är höga och ökande måste man försöka uppnå hållbara skulder, vilket är en uppgift på medellång sikt. Kommissionens analys[2] visar att konsolidering endast leder till negativa skuldeffekter på medellång sikt under relativt osannolika förutsättningar (mycket kortsynta marknader, mycket ovanliga reaktioner hos riskpåläggen). Om man vill undvika negativa skuldeffekter är det dessutom viktigt att skapa förutsättningar för och tilltro till en permanent konsolidering, eftersom en konsoliderings positiva inverkan på riskpåläggen kan tillintetgöras om det finns oro för att konsolideringen inte är permanent. Samtidigt beror bedömningen av konsolideringskostnaderna, även på kort sikt, på vilka alternativa scenarier man jämför med, i medlemsstater med begränsat marknadstillträde. Om den finanspolitiska hållbarheten hotas kan bristande konsolidering leda till högre riskpålägg eller förlust av marknadstillträde, vilket kan leda till mycket mer dramatiska anpassningar, med mycket värre följder för tillväxten än vad som vore fallet vid konsolidering och ökad finanspolitisk hållbarhet.

Vissa EU-länder har större spelrum, men riskerna med bromsad finanspolitisk konsolidering bör analyseras noga. I dag åtnjuter vissa EU-medlemsstater rekordlåga räntor för sina offentliga skulder, och skulle därför skenbart kunna öka sin upplåning utan att riskera en ohållbar dynamik. Men även i dessa länder är skuldnivån högre än någonsin under fredstid. I nästan alla länder förväntas dessutom de offentliga utgifterna öka till följd av en åldrande befolkning och, i vissa fall, dåliga tillväxtprognoser. Det kan därför inte uteslutas att mindre stränga åtaganden om hållbar finanspolitik skulle kunna föranleda en omsvängning i marknadens stämning. Det skulle kunna få allvarliga följder, inte bara för de berörda länderna, utan för hela euroområdets krishanteringsförmåga, eftersom denna förutsätter de berörda ländernas kreditvärdighet.

Diagram 1: Offentliga underskott och skuldsättning 2012, EU:s medlemsstater (prognos för 2012, procent av BNP)

Källa: Kommissionen, European Economic Forecast, Hösten 2012.

EU:s offentliga finanser står inför stora problem, och den finanspolitiska stabiliteten måste återställas permanent (diagram 1). Problemen beror på att man tvingas minska höga skuldnivåer i en situation av dåliga tillväxtprognoser, långsiktiga utgiftstryck och en redan relativt stor skattebörda. Den övergripande principen om tillväxtvänlig finanspolitisk konsolidering förblir därför giltig. Den strategi som kommissionen förespråkar i den förra årliga tillväxtöversikten har visat sig vara effektiv, även om man inte kunnat undvika kortsiktiga negativa följder, som förklaras ovan, och de stora fördelarna blir synliga först på medellång sikt.

Konsolideringens inverkan på tillväxten kan bero på hur den genomförs. Om konsolideringen ska bli permanent och förutsättningarna för finanspolitisk hållbarhet ska förbättras måste den dessutom åtföljas av reformer som gör de offentliga finanserna mer hållbara på lång sikt, och ha stöd av sunda institutionella ramar.

Konsolideringens tempo

Konsolideringens tempo måste även framöver vara olika i olika länder, beroende på det finanspolitiska spelrummet. Med tanke på det kvarstående marknadstrycket på länder med höga skulder måste i synnerhet de länder som förlorat tillgången till finansmarknaderna eller står under stort marknadstryck fortsätta att genomföra de finanspolitiska åtaganden de gjort. Andra medlemsstater bör även fortsättningsvis efterleva sina åtaganden inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, så att automatiska stabilisatorer kan bereda vägen för de överenskomna finanspolitiska anpassningarna, samtidigt som de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet garanteras.

Stabilitets- och tillväxtpakten utgör en flexibel och effektiv ram för ett differentierat konsolideringstempo. Stabilitets- och tillväxtpaktens regler innebär att konsolideringstakten kan variera beroende på varje medlemsstats särskilda omständigheter. Inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten får länderna nominella mål, som ska sörja för öppenhet och insyn och förankra budgetpolitiken. I rådets rekommendationer fastställs det emellertid också vilka strukturella åtgärder som behövs, och som bör ta hänsyn till den offentliga sektorns finanser utan att beakta cykliska effekter och engångsinsatser. Om ett land har gjort de strukturella insatser som överenskommits men inte når sina mål, uteslutande till följd av en sämre tillväxt än väntat, kan tidsfristen för korrigeringen av det alltför stora underskottet förlängas. Denna möjlighet har utnyttjats flera gånger i det förflutna, och nyligen för Spanien och Portugal.

Hur konsolideringen genomförs

Utgiftsdriven konsolidering är att föredra, men man bör framför allt inrikta sig på en allmän, effektiv och tillväxtvänlig blandning av utgifts- och intäktsåtgärder. Analyser av tidigare konsolideringsansträngningar visar att utgiftsbaserade konsolideringar har störst chanser att lyckas. Med tanke på den relativt stora skattebördan i EU kan ytterligare skattehöjningar dessutom få negativ inverkan på tillväxten och bör därför tillämpas med försiktighet. För att minska de negativa följderna för tillväxten bör konsolideringen allmänt sett bestå av en lämplig blandning av tillväxtfrämjande åtgärder på utgiftssidan och på intäktssidan.

Det blir allt viktigare att utgifterna effektiviseras och att de offentliga finanserna är av god kvalitet rent allmänt sett, med tanke på det långsiktiga hotet mot våra offentliga finanser. I ljuset av rekordhöga skuldnivåer och de långsiktiga följderna av att befolkningen åldras kommer trycket på de offentliga finanserna sannolikt att kvarstå även efter den pågående finanspolitiska anpassningen. Det blir därför allt viktigare att se över utgifternas effektivitet för att försona behovet av hållbara offentliga finanser med tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster på en tillfredsställande nivå. Internationell bästa praxis visar att många EU-länder har stort utrymme för besparingar i de offentliga resurserna utan att behöva dra ned på tjänstenivå.

Fortsatta reformer i den offentliga förvaltningen och införandet av bästa praxis i en resultatorienterad budgetering kan bidra kraftigt till effektivare offentliga utgifter. Reformer av den offentliga förvaltningen, åtföljd av utgiftsöversyner, kan få betydande korsbefruktande effekter på resultatorienterad budgetering, både i form av målsättningar och tidsscheman. Resultatorienterad budgetering främjar ett övergripande synsätt och kräver långsiktig planering både för införandet och för att resultaten ska bli synliga, men reformer av den offentliga förvaltningen kan leda till snabba och omfattande resultat i form av effektivare offentliga utgifter och besparingar, förutsatt att reformerna förbereds med stränga utgiftsöversyner och ingår i långsiktiga strategier. Reformer av den offentliga förvaltningen bör gärna inriktas på att uppnå besparingar där det finns indikatorer (till exempel jämförelser mellan länder och inom ett och samma land) som tyder på stora besparingsmöjligheter (se även avsnitt 3). Andra åtgärder som kan påverka utgifternas effektivitet kan spegla olika utgiftsposters varierande socioekonomiska syften, till exempel fördelningsproblem. Det kan röra sig om bättre konstruerade och riktade sociala omfördelningar och statliga stöd eller andra subventioner, identifiering av produktiva projekt för offentlig investering eller effektivare tillhandahållande av kollektiva nyttigheter och offentliga tjänster. Vilket instrument man än väljer för att göra de offentliga utgifterna effektivare måste det emellertid kombineras med prestandahantering på alla nivåer i den offentliga förvaltningen.

Utgiftsbesparingar bör inte tillämpas på poster som har positiv inverkan på tillväxten och tillväxtpotentialen. Om man planerar nedskärningar bör man undvika att göra dem på områden som berör utvecklingen av humankapital och teknisk innovation. När det gäller offentlig investering i fasta tillgångar är situationen mindre entydig. Sådana investeringar bidrar bara till potentiell tillväxt om den nya infrastrukturen kompletterar privata investeringar, vilket främst är fallet i fråga om investeringar i transport, kommunikation och vissa allmännyttiga inrättningar. För det andra är offentlig investering i fasta tillgångar bara av fördel upp till en viss nivå; medlemsstater som redan har tillfredsställande infrastruktur borde snarare satsa på underhåll och eventuellt uppgradering.

På budgetarnas intäktssida står många medlemsstater fortfarande inför stora skattepolitiska utmaningar, trots den senaste tidens reformer. Vissa EU-länder skulle kunna ha nytta av åtgärder på intäktssidan för att konsolidera sina offentliga finanser och uppnå hållbarhet, även om nyttan varierar från land till land. Sådana åtgärder måste emellertid syfta till att göra skattesystemen effektivare och samtidigt garantera en rättvis fördelning av konsolideringsbördan över alla delar av samhället. Extra intäkter skulle i första hand uppnås genom en bredare skattebas, snarare än genom högre skattesatser eller nya skatter. Detta kan innebära att det blir nödvändigt att aktivt se över skatteutgifterna och andra kryphål i beskattningen av personer och företag, men också att minska möjligheterna till sänkt moms eller undantag från moms, eller också att öka minskade momssatser till nivåer som ligger närmare standardsatsen. Undantag från punktskatt kan också behöva ses över, både för att öka intäkterna och för att konkret bidra till annan offentlig politik (t.ex. hälso- eller miljöpolitiken).

Bättre skatteförvaltning kan vara ett bra komplement till intäktsökande insatser. Vissa åtgärder för att bekämpa skatteflykt, som att lyfta banksekretessen, tycks redan på kort sikt ha medfört betydande extra skatteintäkter. Men intäktsökningar till följd av bättre skatteförvaltning är ofta svåra att uppskatta i förväg och bör därför inte övervärderas som faktor i en försiktig finanspolitik, särskilt inte på kortare sikt. Bättre efterlevnad av skattereglerna skulle kunna ta sig olika uttryck, som en minskad svart ekonomi, bekämpning av potentiella momsbedrägerier och momsflykt, eller en effektivare skatteförvaltning. Att förbättra sin skatteförvaltning är en uppgift många medlemsstater står inför om de vill öka sina intäkter, minska de höga kostnaderna för alla insamlade nettointäkter och minska småföretagens tunga administrativa börda.

Intäktsneutrala reformer bör övervägas för att främja tillväxten och sysselsättningen i EU:s ekonomier. Detta gäller inte minst för medlemsstater som både har utrymme för och behov av att gå över från skatt på arbete till mindre snedvridande beskattning (konsumtionsskatt, periodiskt återkommande fastighetsskatter, miljöskatter). En skatteportfölj med en hög andel direkta skatter och sociala avgifter i kombination med en låg andel indirekta skatter kan tyda på att det finns utrymme för en sådan övergång. Intäktsneutrala reformer kan också innebära att höga bolagsskattesatser minskas.

Konsolideringen och skattereformerna bör utformas så att andra frågor som berör specifika skatter beaktas. Bolagsskatt är ofta utformad så att den snarare främjar finansiering med lån än med eget kapital. Dessutom är fastighetsbeskattningen i alltför stor utsträckning grundad på transaktionsskatt snarare än mindre skadliga skatter på fasta tillgångar, medan möjligheterna till skatteavdrag för räntor på fastighetslån gynnar skuldsättning och leder till risk för överinvestering i fastigheter. Miljöskatter skulle slutligen kunna spela en viktig roll för uppnåendet av överenskomna miljömål och bör på längre sikt kunna uppmuntra till att minska farliga utsläpp och i synnerhet utsläpp av växthusgaser. Skattereformer kommer att behöva ta hänsyn både till ekonomisk effektivitet och social rättvisa, i enlighet med kollektiva preferenser. Fördelningseffekter måste också beaktas när man utarbetar skattereformer.

Långsiktig hållbarhet

Behovet av konsolidering förstärks av den belastning av de offentliga finanserna som uppstår till följd av en åldrande befolkning. 2012 års rapport om de offentliga finansernas hållbarhet[3] visar att skuldnivån i EU kommer att vara stabil fram till 2020, tack vare de senaste årens insatser för finanspolitisk konsolidering och reformframgångar som nästan stabiliserat de åldersrelaterade utgifterna. Från och med 2021 kommer åldrandekostnaderna att öka i betydelse, och EU:s skuld kommer att börja öka igen, upp till närmare 90 % av BNP år 2030. Denna dynamik kan bara brytas med ihållande satsningar från medlemsstaternas sida. Om det strukturella saldot förbättras med 0,5 % av BNP per år fram till dess att målet på medellång sikt uppnåtts och kan bibehållas på längre sikt, så som det förespråkas i stabilitets- och tillväxtpakten, skulle skuldnivån kunna dras ned till cirka 60 % av BNP 2030.

Vissa länder tar redan itu med den åldrande befolkningens tryck på utgifterna, men mycket återstår att göra, utöver uppfyllandet av de föreliggande planerna. Många medlemsstater har redan gjort stora insatser för att reformera sina pensionssystem under det senaste årtiondet, vilket fått synbara positiva effekter på budgeten. På längre sikt väntas emellertid fortfarande en ytterligare sammanlagd ökning av pensionsutgifterna på EU-nivå[4] (+1,5 procentandelar av BNP till 2060). Det förutsätter ökade insatser för att reformera pensionssystemen, särskilt i länder där ökningarna av pensionsutgifterna beräknas ligga långt över EU-genomsnittet och där reformprocessen ännu inte inletts på allvar. Under 2012 rekommenderades de flesta medlemsstaterna att anpassa sin pensionspolitik under 2012. Stora framsteg har gjorts i flera länder, inte minst genom att de har inskränkt tillgången till tidig pensionering och harmoniserat pensionsåldern för kvinnor och män, men andra medlemsstater måste fortfarande sätta igång eller intensifiera sina reformer.

Genom att anpassa pensionsåldern efter medellivslängden skulle man kunna förbättra balansen mellan antalet år i arbetslivet och antalet år som pensionär. För att undvika ständigt återkommande besvärliga förhandlingar bör kopplingen helst följa automatiska regler. På så sätt kan man effektivt minska livsfallsriskerna och samtidigt lösa hållbarhets- och tillräcklighetsproblem, genom att uppmuntra till längre arbetsliv som ger arbetstagarna möjlighet att samla på sig ökade pensionsrättigheter. Reformerna av pensionssystemen måste kompletteras med en politik som utvecklar anställningsmöjligheterna för äldre arbetstagare och stöder ett aktivt och sunt åldrande, om man med framgång vill öka den faktiska pensionsåldern. Sådan politik bör dessutom åtföljas av en skatte- och bidragspolitik som gör det lönsamt att stanna kvar i arbetslivet och som ger tillgång till livslångt lärande.

snoovrlp1Diagram 2. Budgetutvecklingar - euroområdet

snoovrlp1

Källa: Kommissionens avdelningar

Medlemsstaterna har beslutsamt bedrivit finanspolitisk konsolidering och därmed minskat sina underskott avsevärt. Enligt kommissionens höstprognos 2012 förväntas det genomsnittliga underskottet i de offentliga finanserna i EU minska med 0,8 procentandelar under 2012 och hamna på 3,6 % av BNP. För euroområdet är situationen liknande, där sjunker underskottet till 3,3 % av BNP. Om den finanspolitiska konsolideringen fortsätter under 2013 väntas det allmänna underskottet i de offentliga finanserna i euroområdet minska under 3 % av BNP för första gången sedan 2008 (se diagram 2). I de flesta medlemsstaterna kan konsolideringens upplägg på det hela taget anses vara tillväxtfrämjande och i stort sett balanserat mellan intäkter och utgifter. Mellan 2007 och 2012 har de största utgiftsbesparingarna noterats i investeringsutgifter, insatsförbrukning och de offentliganställdas löner. Samtidigt har andelen sociala transfereringar allmänt ökat, särskilt i de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen.

Den finanspolitiska konsolideringen verkar ha varit starkare ur strukturhänseende än nominellt. Strukturanpassningarna för 2012 förväntas överstiga 1 procentandel både i EU och i euroområdet. För att uppnå detta har medlemsstaterna i genomsnitt bibehållit sina nominella underskottsmål, och under årets lopp korrigerat för de försämrade makroekonomiska villkoren Konsolideringen väntas fortlöpa stadigt under 2013, eftersom medlemsstaterna antingen måste göra den finanspolitiska insats som föreskrivs i deras förfarande för alltför stora underskott eller fortfarande måste konvergera mot sina medelfristiga mål. Detta förväntas minska det strukturella underskottet i EU med över 0,5 procentandelar under 2013.

Finanspolitisk styrning och de budgetförvaltande organen

Sunda budgetramar är en förutsättning för sund finanspolitik. Enligt fördragen förblir de slutgiltiga budgetbesluten under de nationella myndigheternas behörighet. Därför är det viktigt att medlemsstaterna agerar på nationell nivå för att bli mer förutsägbara och göra mer trovärdiga åtaganden för en försiktig finanspolitik. Direktivet om nationella budgetramverk och fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen har lett till klara förbättringar av de nationella budgetramarna. Om direktivet införlivas korrekt till slutet av 2013 bör det leda till slagtåliga budgetramar i alla medlemsstater, med snabb och enkel tillgång till omfattande statistik, medelfristig planering, realistiska prognoser och nationella finanspolitiska regler som främjar en efterlevnad av de finanspolitiska skyldigheterna enligt fördraget. 25 medlemsstater har dessutom genom fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen åtagit sig att i bindande nationell lagstiftning fastslå målet att uppnå en balanserad budget eller en budget med överskott och därmed förankra en grundläggande princip från tillväxt- och stabilitetspakten i nationella rättsliga ramar. Efterlevnaden bör ytterligare förbättras genom nationella automatiska korrigeringsmekanismer som kan utformas i enlighet med gemensamma principer och aktiveras under väldefinierade omständigheter.

Den finanspolitiska styrningen på EU-nivå har förstärkts, och kommissionen har lagt fram fler förbättringsförslag inför rådet och parlamentet. Ett lagstiftningspaket med sex rättsakter om bättre ekonomisk styrning i EU (”six-pack”)[5] har förbättrat de förebyggande aspekterna av EU:s finanspolitiska tillsyn, och ökat möjligheterna att upptäcka och korrigera finanspolitiska obalanser på ett tidigt stadium. Genom lagstiftningspaketet har nya verktyg införts, bland annat ett riktmärke för utgifter och en numerisk skuldregel. Eftersom finanspolitiken i de medlemsstater som har samma valuta blir allt mer beroende av de andra ländernas har de ekonomiska påföljderna för de länder i euroområdet som inte efterlever reglerna skärpts. I gengäld tillämpas de nu mer stegvis och i ett tidigare skede. Kommissionen har i de båda förordningar som utgör lagstiftningspaket för budgetövervakning föreslagit ytterligare förbättringar av den finanspolitiska tillsynen över euroområdets medlemsländer. Förordningen om förstärkt övervakning effektiviserar och förstärker den finanspolitiska tillsynen för medlemsstater som hotas av eller genomgår ekonomiska svårigheter, medan förordningen om skärpt övervakning av budgetpolitiken möjliggör bättre övervakning av medlemsstater i förfaranden vid alltför stora underskott för att garantera att sådana underskott korrigeras i tid. Dessutom förstärks möjligheten till förebyggande åtgärder på EU-nivå, genom att grunden läggs för en verklig samordning av budgetpolitiken i EMU, dvs. med en gemensam budgettidsfrist, och ett samordnat inlämnande av de årliga nationella budgetplanerna till kommissionen innan dessa tas upp för antagande i de nationella parlamenten.

2.           Återställande av finansiell stabilitet

De finansiella spänningarna på EU:s finansmarknader har fortsatt under det senaste året, men det finns tecken på att det nyligen skett en förbättring. De negativa återkopplingarna mellan statsobligationer, banker och tillväxt i euroområdet fortsatte att öka på den finansiella stressen och påverka förtroendet negativt. Kraftfulla politiska åtgärder av EU:s och medlemsstaternas beslutsfattare har nyligen lett till förbättringar, men ränteskillnaderna för statsobligationer i sårbara länder är fortfarande stora och instabila. Samtidigt har vissa andra EU-länder fått stora inflöden av privat kapital och haft rekordlåga, även negativa, räntesatser på sina statsobligationer. Den nära kopplingen mellan statsobligationsmarknaden och EU:s banksektor har fortsatt att utgöra stora risker för den finansiella stabiliteten i EU, och särskilt i euroområdet.

EU:s banksektor har haft fortsatta problem med likviditet och strukturell finansiering. Särskilt i de sårbara medlemsstaterna har tillgången till marknadsfinansiering för ett antal banker fortsatt att hindras. Nedgraderingar av kreditbetyg på statspapper har minskat de tillgängliga säkerheterna för bankers transaktioner inom Eurosystemet och gett upphov till nedgraderingar av bankernas egna kreditbetyg, vilket har lett till ökade finansieringskostnader för bankerna. Under första halvan av 2012 försvårades finansieringstrycket i de sårbara medlemsstaterna i euroområdet ytterligare av utflöde av insättningar, medan man i medlemsstater med högre kreditbetyg har haft inflöde av insättningar. Bankernas interna finansiering har också utsatts för tryck på grund av sämre tillväxtutsikter och därmed minskad inkomstpotential. Bankernas svar på finansieringstrycket var att gå över från utlåning utan säkerhet till utlåning med säkerhet och att emittera täckta obligationer. Detta har lett till en betydande ökning av beloppet belastade tillgångar i bankernas balansräkningar, vilket är en ytterligare källa till oro.

snoovrlp1 Diagram 3. Bankutlåning till hushåll och icke-finansiella företag – euroområdet

snoovrlp1

snoovrlp1 Källa: Kommissionens avdelningar

Bristen på marknadsbaserad finansiering och ökade kreditrisker på grund av stagnerande tillväxt hindrar bankerna från att låna ut till den reala ekonomin. Den begränsade tillgången till finansiering är särskilt kännbar för små och medelstora företag, som är ryggraden i EU:s ekonomi och står för huvuddelen av sysselsättningen. Låneproblemen är störst i sårbara länder, där banker i svårigheter har minskat utlåningen , men det är också så att de svaga tillväxtutsikterna och behovet av att minska företagens och hushållens skulder också har minskat efterfrågan på krediter (diagram 3). Samtidigt har det inte funnits några tecken på oordnade eller överdrivna skuldneddragningar även om bankerna har fortsatt de nödvändiga justeringarna av sina balansräkningar. Kapitalflödet från offentliga källor, som har dämpat utflödet av privat kapital, och de kapitaltillskottsåtgärder som samordnas av Europeiska bankmyndigheten har spelat en viktig roll i detta hänseende. Behovet av skuldneddragningar har ändå varierat mellan länderna, och banker i sårbara medlemsstater har justerat sina balansräkningar snabbare än andra. Mot bakgrund av dessa faktorer är det ett positivt tecken att bankutlåningen till den privata sektorn i euroområdet som helhet har stabiliserats under 2012 och ECB:s senaste bankutlåningsöversikt har visat att utlåningsproblemen har lättat något.

Återkomsten av statsrisker har vänt processen för finansiell integration i euroområdet. Införandet av euron och den globala prisbildningen för kreditrisker före krisen sporrade integrationen av finansmarknaderna inom euroområdet och underlättade kreditflöden mellan länderna i euroområdet. När tillgångsbubblor brast i vissa länder och statsskuldkrisen bröt ut minskade de gränsöverskridande flödena dramatiskt och kapitalet förskansades åter bakom nationella gränser. I synnerhet har kapitalflödet från länder i de norra delarna av euroområdet till länder i de södra delarna av euroområdet minskat dramatiskt under det senaste decenniet, då bankerna har minskat sin gränsöverskridande verksamhet gentemot både den offentliga och den privata sektorn i sårbara länder. Det externa finansieringsunderskott som därigenom har uppstått har överbryggats genom likvida medel från Eurosystemet och i ett senare skede genom EU- och IMF-lån enligt finansiella stödprogram. Övervikten för det egna hemlandet i statspappersinnehav har ökat, vilket har förstärkt den onda cirkeln med svaga statsobligationer och svaga banker.

Finansieringsvillkoren har utvecklats åt olika håll i länderna i euroområdet. Högre riskpremier vid gränsöverskridande utlåning har lett till en ökad finansiell fragmentering och sålunda till större skillnader i räntesatser för lån till företag och hushåll mellan länderna i euroområdet. Den privata sektorn har nu betydligt högre räntesatser i de sårbara länderna än i andra medlemsstater, särskilt de som har uppfattats som ”fristäder” på marknaden (diagram 4 och 5).

Diagram 4: Räntesatser för lån till företag || Diagram 5: Lån till företag

||

Anm.: Nya företag, löptid på upp till 1 år Källa: Kommissionens avdelningar || Anm.: Index för statspapper, tillväxttakt på årsbasis Källa: Kommissionens avdelningar

De dåligt fungerande kreditmarknaderna i euroområdet innebär stora utmaningar för den monetära unionens funktion. De pågående justeringarna och omstruktureringarna i de sårbara medlemsstaterna i euroområdet inverkar kraftigt på tillväxten. Deras justeringsprocess är beroende av att banksystemet återställer normala utlåningsvillkor; för närvarande spelar banksystemet inte den förmedlande roll som den bör på den inre marknaden. En tillsyn på mikro- och makronivå med en gränsöverskridande dimension bör bidra till att det integrerade banksystemet återställer sin funktion som finansiell förmedlare.

För att återställa villkoren för en normal utlåning till ekonomin måste man ta itu med de underliggande orsakerna till bankernas svårigheter. Djärva politiska åtgärder har vidtagits på EU-nivå för att bryta den onda cirkeln med svaga banker och svaga statsobligationer och för att ta itu med finansieringsproblemen, den finansiella fragmenteringen och de brutna penningpolitiska transmissionsmekanismerna i euroområdet.

Som ett steg på vägen mot en genuin ekonomisk och monetär union kom EU:s stats- och regeringschefer i juni 2012 överens om att arbeta mot en bankunion, med den gemensamma tillsynsmekanismen som en första konkret åtgärd. Efter den överenskommelsen lade kommissionen fram förslag om att inrätta den gemensamma tillsynsmekanismen och bevilja ECB tillsynsbefogenheter. Samtidigt skulle Europeiska bankmyndigheten anpassas till den nya ramen för banktillsyn, för att säkerställa konsekvens på EU-nivå. Syftet med den gemensamma tillsynsmekanismen är att avskaffa skillnaderna i tillsynspraxis, vilka har bidragit till trenden mot att fragmentera den europeiska finansmarknaden och att utsätta banksektorn för risker. Genom den gemensamma tillsynsmekanismen kommer det att garanteras att alla deltagande medlemsstater har fullt förtroende för banktillsynens kvalitet och opartiskhet. Detta är viktigt för att kunna garantera att kapitalflöden kommer att stödja en ombalansering på kort sikt och inte leda till nya obalanser i framtiden (se även avsnitt 3).

Genom inrättandet av den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) har euroområdet fått en stark permanent brandvägg. Genom den stora finansieringskapaciteten (500 miljarder euro) och en uppsättning flexibla instrument är ESM väl utrustad för att bryta den onda cirkeln mellan banker och statsobligationer och hjälpa till att återställa förtroende. Förutom att betala ut lån och krediter till medlemsstater i euroområdet med brist på likviditet har ESM dessutom en omfattande uppsättning instrument och kan, om vissa villkor är uppfyllda, ingripa på primär- och sekundärobligationsmarknader, under förutsättningar som inte nödvändigtvis innebär ett krav på ett fullvärdigt makroekonomiskt justeringsprogram.

Möjligheten att använda ESM för att rekapitalisera banker direkt kommer att vara ett kraftfullt verktyg för att i slutändan bryta den onda cirkeln mellan banker och statsobligationer i euroområdet. ESM kan också bevilja lån som är specifikt inriktade på bankrekapitalisering. Hittills har dock sådana lån endast kunnat beviljas till medlemsstater, vilka i sin tur har kunnat använda dem för att rekapitalisera sina banker i svårigheter. Även om det har gett en viss hjälp till stater med bristande likviditet, har detta tillvägagångssätt varit en näst bästa lösning på problemet med den inbördes kopplingen mellan banker och statsobligationer. I synnerhet tas sådana lån upp i medlemsstaternas offentliga räkenskaper och ökar deras statsskuld. För att lösa detta problem beslutade toppmötet för euroområdet i juni 2012 att så snart den gemensamma tillsynsmekanismen har inrättats tillåta att ESM rekapitaliserar banker direkt. Detta är ett stort framsteg i arbetet med att upphäva kopplingen mellan banker och statsobligationer i euroområdet och kommer att utgöra ett stort steg mot att lösa krisen i euroområdet.

ECB har vidtagit effektiva åtgärder för att lätta på bankernas finansieringsbegränsningar och reparera den penningpolitiska transmissionsmekanismen. De två treåriga långfristiga refinansieringstransaktioner som ECB genomförde i december 2011 och februari 2012 fyllde akuta refinansieringsunderskott för banker i euroområdet genom att garantera bankernas tillgång till medelfristig finansiering till låg kostnad. Eftersom finansieringstrycket fortsatte och det i vissa medlemsstater fanns tecken på allvarliga störningar i den penningpolitiska transmissionsmekanismen har ECB dock infört ett nytt verktyg – direkta monetära transaktioner – för att säkerställa en väl fungerande penningpolitik i euroområdet. Direkta monetära transaktioner är direkta transaktioner på sekundära statsobligationsmarknader som är förenade med strikta och effektiva villkor i samband med ESM-finansierade justeringsprogram. Detta verktyg har ännu inte använts men redan tillkännagivandet av det har lett till förbättringar på euroområdets statsobligationsmarknader och verktyget skapar, tillsammans med planerna på att införa bankunionen, goda utsikter att mildra de finansiella spänningarna i euroområdet och återställa villkoren för en sund utlåningspolitik.

Kraftfulla politiska åtgärder har minskat spänningarna på marknaden, men marknaderna är fortfarande mycket beroende av att stödjande politikåtgärder fortsätter och att åtaganden genomförs. Det finns fortfarande en underliggande sårbarhet i EU, särskilt i det finansiella systemet i euroområdet. Samtidigt har den långvariga krisen i euroområdet lett till att marknadsutvecklingen är starkt beroende av politikåtgärder. För att begränsa marknadsvolatilitet är det därför mycket viktigt att det råder säkerhet om vilka politikåtgärder som vidtas och att överenskomna åtgärder och nationell reformpolitik genomförs kraftfullt. Åtagandet att skapa en genuin ekonomisk och monetär union och en fullgod bankunion kommer att återställa den finansiella stabiliteten permanent.

3.           Strukturreformer för att stödja tillväxten och korrigera obalanser

Att förbättra förtroendet och få igång tillväxten på kort sikt och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt i framtiden är den största utmaningen i detta skede. I en situation med en ansträngd makroekonomisk politik är strukturreformer ett viktigt inslag i den tillväxt- och utjämningsstrategi som syftar till att utnyttja potentialen i EU:s ekonomier. Ett betydande reformarbete har utförts i sårbara länder allteftersom krisen fortgått. Även om behovet av åtgärder är större i dessa medlemsstater, är tillväxt på både kort och medellång till lång sikt ett problem för hela EU som måste hanteras kollektivt. Trots att den ekonomiska situationen är mycket olika i de olika medlemsstaterna skulle en samordnad hantering av reformer i medlemsstaterna och på EU-nivå skapa politisk genomslagskraft och lätta på begränsningarna för den ekonomiska politiken och på så sätt underlätta reformprocessen. 

Diagram 6: Bytesbalanser – euroområdet och medlemsstater || Diagram 7: Enhetsarbetskostnader och nominell ersättning per anställd – euroområdet

||

Källa: Kommissionens avdelningar || Källa: Kommissionens avdelningar

Den ekonomiska tillväxten i EU saktas för närvarande ned av dessa kvardröjande makroekonomiska obalanser och av behovet att åtgärda tidigare excesser vad gäller utlåning och konsumtion. Tillfälligt lägre tillväxt är ett inneboende inslag i en djupgående justering, eftersom en omstrukturering av ekonomin medför att resurser överförs från sektorer som inte är exponerade för internationell handel till sektorer som är det, och balansräkningarna i alla sektorer av ekonomin måste anpassas. De nödvändiga korrigeringarna fortsatte under förra året trots den svåra ekonomiska situationen och börjar nu ge resultat. Nyckeltal för bytesbalanser, handelsuppgifter och inhemsk efterfrågan visar att en justering pågår i EU, även i länder i euroområdet, men ytterligare framsteg måste göras (diagram 6). Det pågår också en justering i programländer och andra sårbara länder, även i de länder där framstegen hittills varit begränsade. Det är inte bara obalanserna i bytesbalansen som har minskat, utan även enhetsarbetskostnadsutvecklingen förefaller kunna balanseras i större utsträckning i framtiden (diagram 7). I vissa underskottsländer håller de nominella lönerna på att anpassas i både den offentliga och den privata sektorn.

snoovrlp1 Diagram 8. Bytesbalans och finansiell nettoställning i överskotts- och underskottsländer

snoovrlp1

snoovrlp1 Källa: Kommissionens avdelningar

Den pågående anpassningen av utlandsställningar förefaller vara främst strukturell. I underskottsländer har det skett en stor nedgång i importen och en viss ökning av exporten. Medan importnedgången har dominerat hittills banar den förbättrade konkurrenskraften väg för en framtida exportökning och enligt kommissionens ekonomiska höstprognos förväntas exportens bidrag till ombalanseringen att öka under prognosperioden. Om den förbättrade konkurrenskraften kan bibehållas bör exportökningen leda till att de exportinriktade industrierna utvecklas och till att justeringen blir permanent. Den externa ombalanseringen i bytesbalansen är dock ännu inte tillräckligt stor för att ändra ohållbara tendenser i obligationer (finansiell nettoställning och utlandsskuld) (diagram 8). I de flesta underskottsländer fortsätter utlandsskulden som andel av BNP att öka, och om den minskar beror det främst på stora skulduppskrivningar. Stora korrigeringar kommer att behövas, till kostnader (främst i form av sysselsättning) som kommer att bero på medlemsstatens anpassningsförmåga. Framstegen med att minska obalanserna i den bilaterala bytesbalansen mellan överskotts- och underskottsländer har blivit tydligare. För överskottsländernas del finns det också tecken på en ombalansering mot inhemsk efterfrågan, även om anpassningen av bytesbalansöverskott också visar att bytesbalansen i hela euroområdet har rört sig mot ett överskott.

Strukturreformernas fulla effekt på tillväxt och ombalansering kommer sannolikt att uppstå på medellång till lång sikt, men vinster kan också uppkomma på kort sikt. Reformprocesser är normalt förenade med anpassnings- och övergångskostnader på kort sikt, delvis för att de normalt är ojämnt fördelade mellan företag och enskilda. Strukturreformer kan dock även ha omedelbara expansiva effekter, i den mån de ökar förtroendet och förväntningarna bland de ekonomiska aktörerna. Prioritet bör ges till reformer som påverkar budgetkostnaderna minst (t.ex. reformer som främjar konkurrens och konkurrenskraft på produktmarknader eller minskar företagens administrativa börda), samtidigt som tonvikten också bör läggas vid att uppnå de bästa ramvillkoren (t.ex. förstärkt social dialog) för att stödja åtgärder på områden som traditionellt är svårare att reformera, t.ex. arbetsmarknaden. Dessutom måste synergier mellan olika reformområden övervägas. Exempelvis kan arbetsmarknadsreformer som syftar till att hålla nere enhetsarbetskostnaderna mer effektivt öka konkurrenskraften om man samtidigt genomför produktmarknadsreformer som syftar till att öka konkurrensen och pressa marginalerna. Generellt bör samspelet mellan olika reformområden och de lämpliga tidsramarna undersökas noggrant, och de särskilda förhållandena i varje medlemsstat bör beaktas.

Finansiell reglering och tillsyn har en viktig roll att spela för att säkerställa en ordnad ombalansering och hindra skadliga ekonomiska cykler med uppsving och kriser. Den nödvändiga neddragning av skuldsättningsgraden som äger rum inom den privata sektorn i vissa EU-länder, som också har samband med de strama finansiella villkor som beskrivs i avsnitt 2, kan påverka tillväxten negativt på kort sikt. Den är dock ett nödvändigt villkor för att korrigera alltför stora interna och externa obalanser. Parallellt leder en alltför stor kredittillväxt och skuldsättning i den finansiella sektorn, som skedde före krisen, till en ökning av sårbarheten inom sektorn som för med sig en stor risk för oordnad korrigering med massiva negativa effekter för den ekonomiska tillväxten. I detta sammanhang är det av avgörande betydelse att ta fram effektiva tillsynsverktyg på makro- och mikronivå för att kunna garantera att ombalanseringen, när finansieringsvillkoren i EU väl har normaliserats, fortlöper på grundval av hållbara kapitalflöden mot de mest produktiva verksamheterna och långfristiga investeringsbehoven i EU-ekonomin och att de alltför stora obalanserna inte byggs upp igen.

Produktivitetsökande strukturreformer fortsätter att vara en prioritet för att främja tillväxtutsikterna på medellång sikt och för att säkerställa en varaktig ombalansering av EU-ekonomin. Av empiriska bevis framgår att reformer som syftar till att göra produkt-, tjänste- och arbetsmarknaderna effektivare kan stimulera produktivitet och innovation och öka produktions- och sysselsättningsnivåer. Strukturreformer som är särskilt inriktade på att främja innovation, investeringar i och användning av informations- och kommunikationsteknik och ytterligare öka avregleringen av handeln kan också ha en direkt påverkan på produktiviteten. Sådana reformer gynnar också omfördelningen av arbetskraft och kapital och möjliggör en övergång mot sektorer med en hög tillväxtpotential (även gröna tillväxtsektorer och digital ekonomi). Denna typ av reformer kan dessutom spela en nyckelroll när det gäller att minska interna och externa obalanser, t.ex. genom att förbättra konkurrenskraft och exportresultat. Strukturreformer är särskilt viktiga i euroområdet där relativa priser inte kan påverkas av nominella växelkursförändringar.

Att främja möjligheterna till grön tillväxt kan leda till bättre resultat på både makro- och mikroekonomisk nivå. En övergång till koldioxidsnåla och resurseffektiva produktionsmönster kommer att lätta på det tryck på kostnadsnivåer och inflationsförväntningar som uppstår genom prischocker på råvaror. En sådan övergång kommer att minska resurs- och energiberoendet och därmed också underskottet i energidelen av handelsbalansen och kommer att öka EU-ekonomins konkurrenskraft på lång sikt. EU har utarbetat strategier för att effektivisera resursanvändningen, med ambitiösa mål som kommer att påverka alla medlemsstater. Alla fördelar av dessa strategier kommer att kunna utnyttjas till fullo endast om de åtföljs av ett stabilt och förutsebart regelverk för att styra investeringar, uppnå skatteväxlingar från arbetskraft i riktning mot miljö- och konsumtionsskatter, avveckla miljöskadliga bidrag, vidta åtgärder för att främja uppkomsten av nya gröna marknader och tekniker och göra befintliga produktions- och konsumtionsmönster grönare.

Genomslagskraften för avregleringen av produkt- och tjänstemarknader bör bibehållas. Det behövs ytterligare åtgärder för att avskaffa oberättigade begränsningar och förbättra konkurrensen på produkt- och tjänstemarknaderna, även inom detaljhandeln, reglerade yrken, bygg-, turism- och företagstjänster och nätindustrier. Detta kräver också åtgärder på EU-nivå, där en väl fungerande inre marknad både kan förbättra tillväxtpotentialen och bidra till att korrigera obalanser. För att den inre marknaden ska kunna förverkligas fullt ut krävs ambitiösa förbättringar, både i form av att stärka kontrollen av efterlevnaden och i form av ökade reforminsatser i de enskilda länderna, såsom anges i inremarknadsakterna I och II. I detta sammanhang uppmanas medlemsstaterna särskilt att vidta ambitiösa åtgärder för att genomföra tjänstedirektivet, med hänsyn till dess tillväxt- och anpassningspotential[6].

Diagram 9: Förvaltningseffektivitet, EU:s medlemsstater, 2011

Anm.: Världsbankens förvaltningseffektivitetsindex visar hur befolkningen uppfattar kvaliteten på offentliga och civila tjänster och i vilken utsträckning dessa är oberoende av politiska påtryckningar, kvaliteten på utformning och genomförande av politiken samt trovärdigheten för det offentligas engagemang för sådan politik. Indexet ligger mellan -2,5 och 2,5. Källa: Världsbanken

En viktig prioritering är att skapa en bättre affärsmiljö, bland annat genom att försöka göra den offentliga sektorn effektivare. En öppen och effektiv affärsmiljö driver på tillväxten, eftersom det främjar företagsverksamheten och minskar företagens onödiga utgifter. Det har visat sig att krånglig förvaltning eller byråkrati har allvarliga negativa följder för företagande, innovation och konkurrenskraft, och för de utländska direktinvesteringarna, som kan spela en viktig roll för att justera obalanser. En alltför stor regleringsbörda kan dessutom främja den svarta ekonomin. En effektiv offentlig förvaltning bör erbjuda tjänster till hela ekonomin utan att lägga orimliga byråkratiska bördor på de ekonomiska aktörerna (diagram 9). Om man löser problem i den offentliga förvaltningen bidrar man samtidigt till finanspolitisk konsolidering och skapar konkurrenskraft och tillväxtmöjligheter. Reformer av domstolssystemet skulle i synnerhet minska de risker och osäkerheter som är förknippade med att starta och driva företag, vilket leder till investeringar och bidrar till minskade transaktionskostnader och ökad konkurrens. Därför har flera medlemsstater redan antagit åtgärder för att skapa en flexiblare och effektivare offentlig förvaltning. Till de viktigaste reformområdena hör domstolssystemen och ökad användning av e-förvaltning och e-upphandling.

Arbetslösheten har blivit ett mycket allvarligt problem i flera EU-länder, med ökande ekonomisk, social och politisk betydelse (diagram 10). Ökande arbetslöshet åtföljs av en kraftigt växande klyfta mellan EU:s arbetsmarknader. I de flesta länderna har arbetslösheten ökat, och i vissa fall nått rekordhöga nivåer, men i vissa EU-länder har den sjunkit. Långtidsarbetslöshet och sämre anpassning av tillgång och efterfrågan på arbetskraft i många EU-länder (bland annat beroende på branschförskjutningar i vissa länder) innebär att arbetslösheten i allt större utsträckning blir strukturell, med negativa följder för den långsiktiga tillväxtpotentialen.

snoovrlp1 Diagram 10. Sysselsättningstillväxt och arbetslöshet – EU

snoovrlp1

snoovrlp1 Källa: Kommissionens avdelningar

Strukturreformer spelar en viktig roll när det gäller att ta itu med arbetslöshet och samtidigt förbättra tillväxt och främja justeringar. För att kunna minska arbetslösheten betydligt måste man skapa villkor för att på nytt uppnå förtroende och en stabil efterfrågan på arbetskraft. Samtidigt kommer en minskning av arbetslösheten att vara av central betydelse för att stärka förtroendet och säkerställa att de pågående reformerna är socialt och politiskt hållbara. En första utmaning är dock att hantera den höga och ihållande arbetslösheten i en situation med dämpad tillväxt och, i vissa länder, mot bakgrund av pågående skuldnedskrivning och extern ombalansering. Med hänsyn till de olika villkoren på de olika arbetsmarknaderna i EU måste de politiska åtgärderna vara samordnade men anpassade till de särskilda förhållandena i varje land.

Sedan krisen började har flera EU-länder vidtagit aktiva åtgärder mot en reform av arbetsmarknaden. I vissa fall har ambitiösa reformplaner antagits, med syfte att skapa gynnsammare sysselsättningsvillkor (diagram 11). Det förefaller som om de reformåtgärder som nyligen vidtagits i stort sett ligger i linje med de prioriteringar som satts upp på EU-nivå, särskilt med åtgärder för att hjälpa till att göra arbetsmarknaderna mer dynamiska, minska otrygghet och förbättra konkurrenskraften. Vissa länder med hög arbetslöshet och stora externa obalanser har antagit utmaningen att bättre anpassa lönerna och deras förmåga att anpassa arbetsmarknaden, särskilt genom att reformera lagstiftningen om anställningsskydd och lönesättningssystemet. Politiken rörande inkomstskydd, aktivering och bistånd till arbetssökande har anpassats till de växande utmaningarna på arbetsmarknaderna. Hittills har dock inte alla länder vidtagit de åtgärder som krävs för att möta de politiska utmaningar de står inför.

Diagram 11: Antal arbetsmarknadsåtgärder, per område, totalt EU

Anm.: Aktiv arbetsmarknadspolitik omfattar inte utbildning. Källa: Kommissionens avdelningar, GD ECFIN, LABREF-databasen.

Att ta itu med arbetslösheten och stödja skapande av sysselsättning bör stå högt på den politiska dagordningen. Drivkraften i arbetsmarknadsreformen bör bibehållas, särskilt i länder som står inför stora arbetsmarknadsrelaterade utmaningar. I vilken utsträckning det är möjligt att återgå till en hållbar tillväxt beror till stor del på hur framgångsrikt flaskhalsar och risker för hysteres på arbetsmarknaden hanteras. Det är brådskande att lämpliga politiska åtgärder vidtas som svar på strukturella och institutionella utmaningar på arbetsmarknaden (segmentering av arbetsmarknaden, försämrad arbetsförmedling och ihållande strukturell arbetslöshet). I länder som står inför stora utmaningar på arbetsmarknaden krävs insatser för ambitiösa strukturreformer som främjar anpassning (anställningsskyddslagstiftning, lönesättning) och att beslutade åtgärder genomförs korrekt. Särskilda åtgärder kan också övervägas för att stärka efterfrågan på arbetskraft genom att sänka skatten på arbete – särskilt för lågavlönade grupper – om skatteförhållandena medger det, och för att främja företagande och den sociala ekonomin. Dessutom behöver riktade åtgärder vidtas för att uppmuntra anställning av vissa grupper av arbetstagare som riskerar att falla ur arbetsmarknaden (t.ex. långtidsarbetslösa eller unga arbetstagare utan arbetslivserfarenhet), även i form av en kostnadseffektiv arbetsmarknadspolitik och genom att utnyttja potentialen i sektorer där det finns gott om jobb.

Bilaga. Urval av makroekonomiska indikatorer

[1]               Inget styrker emellertid de påståenden som gjorts på senare tid om att multiplikatoreffekten skulle vara mycket omfattande. Se exempelvis fält I.5, ”Forecast errors and multiplier uncertainty” i European Economic Forecast – hösten 2012, European Economy 7/2012.

[2]               Se Europeiska kommissionen (2012), Rapport om de offentliga finanserna i EMU 2012, European Economy 4/2012 GD ekonomi och finans.

[3]               Se Europeiska kommissionen (2012), ”Fiscal Sustainability Report 2012”, European Economy 8/2012.

[4]               Se Europeiska kommissionen och kommittén för ekonomisk politik (2012) ”2012 års åldranderapport: med ekonomiska och budgetmässiga beräkningar för EU:s 27 medlemsstater (2010-2060)”, Europeiska kommissionen, European Economy, nr 2.

[5]               Fem förordningar och ett direktiv, som trädde i kraft den 13 december 2011. Dessa förstärkte stabilitets- och tillväxtpakten och införde nya bestämmelser om övervakning av makroekonomiska obalanser. Se även http://ec.europa.eu/economy_finance/articles/governance/2012-03-14_six_pack_en.htm

[6]               Kommissionens avdelningar uppskattar att de vinster som är förenade med det aktuella genomförandet av tjänstedirektivet i medlemsstaterna uppgår till ca 0,8 % av EU:s BNP, medan ett något ambitiösare genomförande, där varje land uppnår EU-genomsnittet avseende hinder mot gränsöverskridande tillhandahållande och etablering av tjänsteverksamhet, skulle innebära ytterligare vinster på 0,4 % av BNP. I en extremt ambitiös situation, där varje medlemsstat skulle uppnå genomsnittet för de fem bäst presterande länderna, skulle en ytterligare BNP-tillväxt på 1,8 % kunna uppnås på EU-nivå.