Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

SKADESTÅNDSLAG (1972:207)

Skadeståndslagen

GIVEN STOCKHOLMS SLOTT DEN 2 JUNI 1972
SFS 1972:207.

Inledande bestämmelser

I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Rättsfall:

Näringsidkare, som importerat och här marknadsfört utomlands tillverkad, för enskilt bruk avsedd industriprodukt, har – oberoende av eget vållande – ansetts ansvarig för skada orsakad av sådana brister i produktsäkerheten som enl. svensk rätt skulle medföra skadeståndsskyldighet för tillverkaren H 1977:538 – Ett bolag, som tillverkat en säkerhetsanordning till en hamnkran enl. avtal med kranens säljare, skadeståndsskyldigt mot kranköparen pga. försummelse i kontrollen vid tillverkningen, oavsett om kontrollen ankommit på bolaget eller på en underleverantör H 1986:712 – Då hönsfoder, som producent sålt till äggproducent, orsakat smakfel hos äggen kunde äggproducenten inte på strikt produktansvar grunda skadeståndsrätt H 1982:380 – En lantmannaförening hade till en travtränare sålt foder, som orsakade botulinförgiftning hos en av denne omhänderhavd häst. Hästens ägare kunde inte på garantiansvar eller strikt produktansvar grunda skadeståndsskyldighet för föreningen H 1983:118 – Bilägare fick skadestånd när hans bil skadats pga. att den bensin som han tankat på en bensinstation var förorenad H 1985:641 – Strikt produktansvar för Stockholms stad i fall då lärare i skolan skadats av salmonellasmittad mat som tillretts i centralkök drivet av staden H 1989:389 – Ang. kommuns talan vid allmän domstol om skadestånd i anledning av s.k. socialhjälpsbedrägeri H 1978:234 – Fråga om ersättning för produktskada kunde åläggas tillverkare för bristande information om varans användande H 1987:417 – Fråga om skadeståndsskyldighet mot annan än uppdragsgivaren för den som av oaktsamhet lämnat oriktig uppgift i värderingsintyg betr. fast egendom H 1987:692, 2001:878 – Strikt skadeståndsansvar för innehavare av fjärrvärmeanläggning beträffande skador av vattenutsläpp från anläggningen H 1991:720; likaså för innehavare (kommun) av en renvattenanläggning 1997:468 – Men ej strikt skadeståndsansvar för dammägare för skador uppkomna med anledning av regleringsverksamhet H 1997:684 anm. även vid MB 11:18 – Revisionsbyrå ansågs skadeståndsskyldig för oaktsam rådgivning som orsakat skatteutgift, även fråga om uppskattning av skadans storlek H 1992:58, 1998:625 – Fråga om skadeståndsskyldighet på grund av oaktsamhet för uppdragstagare (Statens provningsanstalt), som efter utfört prov rörande ett tygs ljushärdighet lämnat ofullständig redovisning av analysresultaten H 1994:532 anm. även vid RB 17:3 – Fråga om skadeståndsansvar för bank pga. vårdslös rådgivning betr. skattekonsekvenser av vissa transaktioner H 1994:598 – Skadeståndsansvar för ägare av stallbyggnad och för travsällskap pga. brist hos upplåten stallbox H 1995:274, anm. vid 2:7 djurskyddslagen (2018:1192). (Bih.) – Skadeståndsansvar för arbetstagare pga. konkurrerande verksamhet som bedrivits i strid med lojalitetsplikten under bestående anställning AD 1998:80; samma fråga 2009:38, 2017:12, 2018:31H 2007:295 anm. vid Europakonventionen art. 5 – H 2007:584 anm. vid Europakonventionen art. 8 – Beställare vid generalentreprenad, på vilken AB 92 var tillämplig, hade ej rätt till ersättning på utomobligatorisk grund av underentreprenör, som genom vårdslöshet orsakat skada på beställarens egendom H 2007:758 – Part i kontraktskedja kunde vända sig mot bakre led på utomobligatorisk grund H 2014:760 – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar för utebliven vinst H 2017:9 – Se även rättsfall vid Produktansvarslag (1992:18)1 § efter denna lag.

Ang. förbud mot utmätning av skadestånd i vissa fall se UB 5:7. Jfr betr. kvittning där anm. H 1987:746 – Ang. preskriptionsavbrott avseende skadeståndsanspråk H 2005:843 anm. vid 5 § preskriptionslagen.

C-453/99 Courage och Crehan, se anm. vid 33 § konkurrenslagen (1993:20).

Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada.

Rättsfall:

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? H 1996:68 anm. vid 2:1.

[Upphävd g. Lag (2001:732).]

Allmän anmärkning:

Se numera 2:3.

SFS 2001:732

Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan.

Rättsfall:

Ang. skyldighet för arbetsgivare att ersätta anställds skada under fotbollsspel anordnat av arbetsgivaren H 1972:589 – Ang. skadeståndsskyldighet för arbetsgivare på grund av underlåtenhet att ge erforderliga instruktioner H 1973:504 och där anm. rättsfall; d:o pga. bristande övervakning från arbetsledningen 1974:359; d:o pga. underlåtenhet att förse maskin med skyddsanordning 1974:543 – Ang. skadeståndsskyldighet för fastighetsägare då sotare skadats genom att takstege rasat ner H 1973:365; då barn vid fall i trappa skadats till följd av trappräckets konstruktion 1975:319; då en person skadats genom att en nödutrymningsdörr av glas i ett affärscentrum oförmodat slogs upp 1985:269 – Fråga om skadeståndsskyldighet för ägare av hästar, vilka brutit sig ut ur inhägnad beteshage och orsakat trafikolycka på allmän väg H 1983:232 – Fråga om bensinstationsinnehavares ansvarighet för skada: genom halkning på stationsområdet H 1976:196, genom att vattnet i en för rengöring av vindrutor utställd hink blivit otjänligt 1982:386 – Fråga om skyldighet för landsting att ersätta sjukhuspatient för skada pga. felaktigt förfarande (bristande instruktion och kontroll från sjukhusledningens sida) H 1974:476 – Ang. betydelsen av att den som skadats på byggnadsplats obehörigen uppehöll sig där H 1973:141 – Fråga om skadeståndsansvar för gående på cykelbana H 1976:379H 1976:1 (skada under lek i kommunal gymnastiksal i vilken den skadade uppehöll sig utan lov) – H 1974:1 (skada vid trafik med vägfärja), 99 (ersättningsskyldighet för läkare för skada till följd av feldiagnos) – Fråga om skadeståndsskyldighet för kommun pga. underlåtenhet att varna för dykning från kommunal badbrygga H 1979:129 – I samband med att en kommun till ett musikband upplät en träningslokal och anvisade en lokal till förvaring av utrustning uppgavs från kommunens sida av försummelse felaktigt att lokalen var larmad; kommunen ansågs skadeståndsskyldig för kvarlämnad materiel som blivit stulen H 1987:710H 1987:222 (skadeståndstalan av skidåkare, som skadats vid utförsåkning, mot backens upplåtare) – Cyklist skadades när han genom en öppning i Visby ringmur åkte ut på en stig i ett kommunen tillhörigt grönområde vilken övergick i en trappa; kommunen ansågs inte vållande till olyckan H 1984:323 – Fråga i visst fall hur omfattande åtgärder som vid gatuarbete bort vidtagas till förebyggande av att gående skadades H 1981:683 – Fråga om skadeståndsskyldighet för byggnadsföretag när gångtrafikant snubblat på en tvärslå i en av företaget uppförd provisorisk gångbana H 1985:456 – Fråga om grävmaskinist varit vållande till skada på vattenledning i samband med grävning på en villatomt i fastighetsägarens närvaro H 1986:586 – Traktorförare och markägare ansågs vållande till skada på telekabel på 45 cm:s djup genom grävningsarbete utan inhämtad kabelanvisning från Televerket H 1998:617 – Fråga om skadeståndsskyldighet då deltagare i bollspel med klubbor mellan två pojklag skadats av annan deltagares klubba H 1974:585 – Jfr H 1983:617, 1999:197 och 1996:564, alla anm. vid HB 12:2 – Fråga om skyldighet för restaurangföretag att ersätta gästers ytterkläder som försvunnit från garderoben i en festvåning H 1983:701 – Se även H 1979:773 anm. vid 3:1 – Staten som väghållare ansågs vållande till trafikolycka som orsakats av grop i vägbanan H 1990:569 – Fråga, om golfspelare varit oaktsam när han genom snedträff spelat bollen utanför bangränsen och skadat en parkerad bil H 1993:149 – Fråga om skyldighet för passagerare i olovligt tillgripen bil att ersätta skada på bilen orsakad genom vårdslöshet av föraren H 2004:746 – Fråga om skadestånd för aktivitetscenter när en besökare skadats vid hopp H 2021:1050.

Ang. skadeståndsskyldighet för tillverkare av maskin, då arbetare skadats till följd av fel på skyddsanordning på maskinen H 1977:788 – Fråga om ansvar för researrangör för att resenärs väska förkommit H 1979:85 – Skolelev, som tagit med sig märlor till skolan och spritt dem bland kamraterna, ansågs ha medverkat till att en annan elev skadats av en märla, som en tredje skjutit iväg med en gummisnodd H 1980:670.

Ang. ”tredjemansskada” H 1966:210, 1972:598 (skadestånd till kraftabonnent för förlust till följd av att annan tillhörig kraftledning skadats genom utomståendes vållande); 1985:646 (en pensionärs hustru, som förtidspensionerats pga. skador för vilka hon uppbar ersättning från ett försäkringsbolag, yrkade ersättning av bolaget med det belopp som mannens folkpension minskats med pga. hennes pensionering; talan ogillades); 1988:62 (fråga om den som var ansvarig för att en kraftleverantör tillhörig elkabel brutits av vid grävningsarbete var skyldig att ersätta en företagare genom strömavbrottet uppkommen förlust pga. inställd produktion och skada bestående i att visst material måst kasseras); 1988:396 (fråga om ersättning för förlust av bonus på trafikförsäkring) – Då byggföretag som anlitats av bostadsrättsförening orsakat skada på föreningens fastighet, har allmän förmögenhetsskada, bestående i kostnad som innehavare av skadad bostadsrättslägenhet haft för ersättningsboende, ansetts ersättningsgill; rätten till ersättning kunde göras gällande direkt mot byggföretaget H 2009:16 – Se även H 1987:692 anm. vid 1:1.

Fråga om psykiska besvär och neuros, som drabbat A när hon fick veta att hennes mor dödats av B, haft sådant samband med B:s handling att B blivit skadeståndsskyldig H 1979:620 – Ang. viss fråga om adekvat orsakssammanhang i mål om skadestånd pga. rättegångsombuds försummelse H 1981:1091 – Ang. skadeståndsskyldighet för hälare då godset varit föremål för beslag men sålts exekutivt sedan beslaget hävts H 1983:419 – Sedan värnpliktiga A och B tillgripit en terrängbil för färd utom tjänsten, skadades bilen när B under återfärden körde av vägen. Skadan ansågs ha sådant samband med A:s tillgrepp att A var skyldig att ersätta den, fastän han inte deltog i återfärden H 1985:690 – Ang. adekvat kausalitet se även H 1988:396.

Ang. bevisbördan vid självständigt konkurrerande skadeorsaker H 1962:469 – Fråga om kravet på bevisning ang. det händelseförlopp vid trafikolycka som skulle läggas till grund för avgörandet H 1977:176; jfr 1981:622 – Fråga om orsakssammanhang mellan röntgenkontrastmedel och skador H 1982:421 – Se även H 1988:226 anm. vid BrB 9:6.

Fråga om ansvarighet för vårdnadshavare H 1976:458 anm. vid 2 § – Sakskada? H 1990:80 anm. vid 19 § lagen 2007:1150 under BB 22: – Genom att felaktig fläns svetsades samman med annan komponent till en kapsel i en flygplansmotor fick kapseln en så nedsatt funktion att sakskada, ej ren förmögenhetsskada, ansågs föreligga H 1996:68 – Att stulna pengar kunde utgöra utbyte av brott var ej grund för att avvisa eller ogilla den bestulnes skadeståndstalan mot den som tillgripit pengarna H 2008:861.

SFS 2001:732

Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 4 §.

Rättsfall:

H 1978:234 anm. vid 1:1 och 1996:700 anm. även vid KonkL 17:1 – Ang. vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada se H 1987:692 och 2001:878, båda anm. vid 1:1. Se även rättsfall vid1 § under Ang. ”tredjemansskada” – Skadeståndsskyldighet genom osant intygande H 1989:796 anm. äv. vid 6:1 – Sedan underhyresgäst kvarstannat i lokal efter det att hyresavtalet med hyresgästen upphört, yrkade fastighetsägaren ersättning enl. denna § på den grund att nyttjandet innefattade brott; brott ansågs ej föreligga men fastighetsägaren tilldömdes, trots yrkandets utformning, ersättning motsvarande skälig hyra H 1993:13 – Försäkringsbolag ansågs ha rätt till ersättning enl. denna § för utredningskostnader föranledda av bedräglig skadeanmälan H 1994:709 – Skadestånd vid brott mot 1993 års lag om förbud beträff. viss avkodningsutrustning uppskattat enl. RB 35:5 H 2000:325 – Fråga om skadestånd till Rikspolisstyrelsen pga. extrakostnader för polisutryckning m.m. i anledn. av brottet falskt larm H 2001:627 – Fråga om skadeståndsskyldighet för verkställande direktör i aktiebolag pga. oredligt förfarande genom att vid ett bolagets kreditköp förtiga bolagets bristande betalningsförmåga H 2002:17 – Den som döms för skattebrott är ej skyldig att enligt denna § utge skadestånd till staten för undandragen skatt H 2003:390 – Konkursbo, som använt lokal efter det att gäldenärens hyresavtal upphört att gälla, ansågs skyldigt att betala ersättning för nyttjandet motsvarande skälig hyra H 2007:519 – En bank som genom bedrägeri vilseletts att låna ut pengar var berättigad till skadestånd utan hinder av att lånelikviden använts för betalning av andra krediter hos banken H 2014:473 – Skadeståndsskyldighet vid penningtvättsbrott H 2017:1053 – En bostadsrättsförening var skyldig att ersätta en förvärvare av en bostadsrätt för skada som orsakats genom att föreningen lämnat felaktiga uppgifter om pantsättning H 2019:94 – Ang. ansvar för staten pga felaktiga uppgifter från kronofogdemyndighet H 2023:373.

SFS 2001:732

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär.

Om den som utsätts för brott i tjänsten får anses ha en särskild beredskap för angreppet, ska det vid bedömningen av om kränkningen är allvarlig särskilt beaktas om angreppet riktar sig mot den angripnes privata sfär eller är fysiskt.

Hänvisad författning:

Jfr upphävda 1:3 – Förutv. 3 § nu 5 §.

Rättsfall:

Fråga om den som utsatts för olaga diskriminering hade rätt till skadestånd enl. äldre lydelse av denna § H 1979:657 – Ersättning utdömd för lidande genom otukt med barn och otukt med ungdom H 1986:319.

Rättsfall enl. äldre lag (Strafflagen 6:3): Ärekränkande uttalanden om en person under antagande att denne vore en annan medförde skadeståndsskyldighet H 1936:207 – Skadestånd för förtal av avliden H 1966:565 – Ang. äldre lag (5:1 1 st.): Fråga om visst handlande (domares bryska utvisning av ena parten och hans ombud ur rättssalen) var att bedöma som ärekränkning eller dylik brottslig gärning H 1977:43 – Ersättning för psykiskt lidande genom kränkande behandling av omgivningen till följd av misstanke om HIV-smitta H 1990:186 anm. äv. vid 5:1 – Skadestånd för lidande genom mordförsök H 1991:766 anm. även vid 5:1; för lidande på grund av grov misshandel (livshotande skador med kniv) H 1992:541; för kränkning genom misshandelsbrott 1992:740 I och II anm. även vid 5:1; för lidande genom grovt sexuellt utnyttjande av underårig 1993:68 anm. även vid 5:1; för kränkning genom människorov och grov våldtäkt mot 9-årig flicka 1996:687 anm. även vid 5:1; för kränkning (lidande) i samband med bankrån 1997:723; i samband med butiksrån 1997:767 – Ej särbehandling av polisman vid utdömande av ersättning för lidande enl. denna § i anledning av grovt våldsbrott mot polismannen H 1994:395 – Ersättning till ett 17 mån. gammalt barn för lidande genom mordförsök; skillnaden mellan ersättn. enl. denna § och enl. 5:1 H 1993:138 – Ej ersättning enligt denna § till deltagare i rånförsök mot butik för skada genom pistolskott H 1995:661 anm. även vid 6:1 – Ersättning för kränkning genom brott utgick enl. denna § vid vållande till kroppsskada, grovt brott, grovt rattfylleri och smitning, grovt brott; även fråga om ersättningens storlek H 1997:315, likaså vid vållande till kroppsskada 1997:572, i båda fallen vid grov oaktsamhet – Ang. skadeståndsnivån vid grov kränkning av den personliga integriteten genom grövre sexualbrott mot barn H 1997:514, genom grov misshandel 1999:441, 2000:278 – Ej ersättning för kränkning vid brottet allmänfarlig ödeläggelse H 1998:310 eller vid brottet framkallande av fara för annan (BrB 3:9) 1999:334 eller vid ofredande av polisman genom att spotta honom i ansiktet 1999:725 – Däremot ersättning för kränkning vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig H 2001:742 – Polisman som spottats i ansiktet av gripen person erhöll ersättning för kränkning H 2005:738 (plenimål); däremot inte ordningsvakt som blivit utsatt för hot och visst våld av person som skulle avvisas H 2012:711 – Fråga om ersättning vid sexuellt utnyttjande av barn H 2006:79 I, II – 3-årig flicka, som utnyttjats sexuellt när hon sov, var berättigad till ersättning oavsett om hon informerats eller skulle bli informerad om övergreppen H 2007:540 – Kränkningsersättning utgick med hänsyn till omständigheterna vid bostadsinbrott H 2011:3; däremot ej vid vållande till kroppsskada genom oaktsam bilkörning under alkoholpåverkan 2012:358; ej heller vid sexuellt utnyttjande av barn då gärningsmännen var 15 och barnet 13 år 2013:569 – Fråga om det förelåg medvetet risktagande på den skadelidandes sida H 2021:1038 I – Fråga om betydelsen av provokation H 2021:1038 II.

SFS 2022:754

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar någon annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne särskilt nära. Detta gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt.

SFS 2022:754

Den som i fall som avses i 1–3 a §§ vållar skada innan han eller hon har fyllt arton år ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Rättsfall:

Ang. barns skadeståndsskyldighet enl. äldre rätt se bl.a.: H 1932:724; 1940:226; 1941:661; 1945:197; 1948:342; 1949:171, 535; 1960:599; 1964:12; 1972:397; se även H 1974:585 anm. vid 2:1 – Ang. skadeståndsskyldighet på grund av försummad vårdnadsplikt H 1939:501; 1941:661; 1945:471; 1949:617; 1954:450 B; 1956:55; 1970:463.

Bestämmande av skadeståndsskyldighet för 15-årig yngling som misshandlat 16-årig flicka H 1976:121 – Skada under lek med cykelpump som gjorts om till korkpistol; fråga om pumpens 9-årige ägare, som lämnat pumpen till en 6-åring, och hans far såsom vårdnadshavare kunde göras ansvariga för skadan H 1976:458 – Fråga om 3-åring, som under lek skadat en 2 år äldre kamrat, kunde åläggas skadeståndsskyldighet H 1977:186 – Underårig redares ansvarighet enl. SjöL ansågs ej kunna jämkas enl. denna § H 1978:14 – Fråga om jämkning av skadestånd på grund av uppsåtligt brott (mordbrand och grov mordbrand av 16-åringar) H 1993:727 anm. äv. vid 6:3 – En fordran på kränkningsersättning kan inte överlåtas innan den har fastställts H 2017:343.

SFS 2022:754

Den som i fall som avses i 1–3 a §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte är självförvållad och tillfällig ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Rättsfall:

Fråga om tillämpning av denna § vid postrån H 1979:581, vid grov misshandel 1999:441 – Äldre rättsfall H 1939:437.

SFS 2022:754

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall ersättning enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 5 §.

SFS 2001:732

Skadeståndsansvar för annans vållande och för det allmänna

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1972-0207

Den som har arbetstagare i sin tjänst ska ersätta

  1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten,

  2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott,

  3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten, och

  4. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som arbetstagaren orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten.

I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även det som sägs nedan i detta kapitel. Det som där sägs om en kommun gäller också en region och ett kommunalförbund.

Rättsfall:

Fråga om skyldighet för väghållare att pga. bristande tillsyn ersätta skada vid trafikolycka, som orsakats av halka H 1977:281 – Fråga om arbetstagare, som skadat annans egendom, varit oaktsam och handlat i tjänsten H 1977:639 – Fråga, i mål om ersättning för skador genom grävningsarbete, vem som varit arbetsgivare för en grävmaskinist, då grävningsentreprenören av ett bolag hyrt en grävmaskin jämte förare. Tillika frågor om maskinisten varit försumlig, om bolaget varit försumligt genom att inte ställa en tillräckligt kvalificerad maskinist till förfogande och hur den inbördes ansvarigheten skulle fördelas mellan entreprenören och bolaget H 1979:773 – Fråga om skada, som en 7-årig pojke vid lek på ett kommunalt fritidshem tillfogat en jämnårig pojke med ett snickarverktyg, skulle anses vållad genom fel eller försummelse på kommunens sida H 1984:764 – Fråga om landstingskommuns skadeståndsansvar pga. påstådd försummelse av läkare vid operation H 1990:442 – Fråga vilket av två företag som bar det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret för brandskada genom svetsning när skadan vållats av en erfaren svetsare som av det ena företaget hyrts in tillfälligt från det andra H 1992:21 – Fråga bl.a., om vållande till omfattande brandskada genom arbete med skärbrännare skett genom grov vårdslöshet H 1996:118 anm. vid 6 § – Av postverket i kungörelse (1966:120; numera upphävd) föreskriven begränsning i skadeståndsansvar för assurerad försändelse godtogs ej vid skada förorsakad av postpersonal genom brottsligt handlande H 1998:390 – Av biträdande jurist vid en advokatbyrå förövat bedrägeri mot utomstående ansågs ej ha så nära samband med tjänsteförhållandet att det föranledde skadeståndsskyldighet för advokatkontoret H 2000:380 – Advokatfirma ansågs ha principalansvar för anställd advokats handlande som särskilt förordnad boutredningsman H 2000:639.

SFS 2022:754

Staten eller en kommun ska ersätta

  1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar,

  2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning, och

  3. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som orsakas genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.

Rättsfall:

Fråga om skadeståndsskyldighet för kommun pga. oriktigt beslut av byggnadsnämnd H 1979:180 – Företag fick ersättning för kostnader i samband med ändring av firma som felaktigt registrerats av patent- och registreringsverket H 1982:307 – Sjöfartsverkets verksamhet för sjömätning och sjökortsframställning ej myndighetsutövning H 1983:3 – Frågor om skadeståndsskyldighet för kommun pga. påstådda fel vid handläggning av byggnadslovsärenden och efterföljande tillsyn, när uppförd byggnad skadats genom sättningar eller inträngande vatten; att den skadelidande förvärvat fastigheten först efter byggnadens uppförande hindrade ej att han kunde få skadestånd H 1984:340 I–III – Fråga om skadeståndsskyldighet för kommun pga. påstådda fel vid tillsyn över bygge H 1985:324 – Fråga om kommun vid tillsättning av lärartjänst begått fel eller försummelse som grundade skadeståndsskyldighet H 1985:360 – Fråga om felaktiga besked från försäkringskassa resp. kommun haft sådant samband med deras myndighetsutövning att felen begåtts ”vid myndighetsutövning” H 1985:696 I och II – Fråga om missvisande uppgifter i ett pressmeddelande från konsumentverket kunde anses ha lämnats ”vid myndighetsutövning” H 1987:535 – Felaktig uppgift från hälsovårdsinspektören i en kommun om fastighets sanitära olägenhet på grund av radondotterhalter ansågs lämnad vid myndighetsutövning H 1990:705 anm. även vid 5:7 – Staten ansågs ha samma presumtionsansvar som enskild depositarie för skada på kvarstadsbelagd segelbåt under förvaring på ett varv dit den överlämnats av myndighet H 1989:191 – Ej strikt ansvar för staten och ej heller styrkt försummelse hos polisen med åtföljande ansvar för staten, när efter husrannsakan i den misstänktes villa den misstänkte förts bort för förhör och pengar försvunnit från villan H 1989:607 – Att kronofogdemyndighet lät växla kvarstadsbelagda medel från USA-dollar till svenska kronor, utan att parterna i kvarstadsförhållandet tillstyrkt åtgärden, med påföljd att värdeminskning inträdde på grund av senare devalvering, ansågs utgöra sådant fel för vilket staten svarar H 1990:137, anm. äv. vid UB 16:14 – Sakskada (på husvagn) vållad genom fel eller försummelse vid den obligatoriska kontrollbesiktningen har ansetts drabba sådant intresse som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts H 1991:138 – Att HovR avvek från prejudikat av HD grundade ej skadeståndsskyldighet för staten H 1994:194 – Ej skadeståndsskyldighet för staten i anledning av domstols bedömning av rätts- och bevisfrågor vid prövning av kvarstadsyrkande när bedömningen ej var uppenbart oriktig H 1994:654; ej heller skadeståndsskyldighet när TR handlagt brottmål med jävig nämndeman 2002:88 – Ej fel eller försummelse av kronofogdemyndighet i fråga om oljemålnings äkthet vid exekutiv försäljning H 1995:112 anm. även vid UB 9:3 – Adekvat kausalitet ansågs föreligga mellan fördröjd handläggning av låneärende hos länsbostadsnämnd och låntagares ökade räntekostnader p.g.a. förhöjt ränteläge H 1998:893 – Bristande information av stadsplanearkitekt ansågs ej lämnad vid myndighetsutövning H 1999:291 – Bemyndigande av regeringen för Finsk-svenska gränsälvskommissionen att meddela vissa föreskrifter om förbud m.m. för fiske utgjorde myndighetsutövning H 2001:210; jfr 1996:370 anm. vid RF 11:14. Fråga om skadestånd för att sådant bemyndigande inte lämnats i rätt ordning H 2010:8 – Fråga om kommuns skadeståndsansvar gentemot grundskoleelev som utsatts för mobbning i skolan H 2001:755 – Skadeståndsskyldighet för kommun pga. beslut om bygglov i strid med detaljplan H 2002:94 – Fråga om fel eller försummelse av regeringen vid bedömning av talerätt i strandskyddsärende H 2003:285 – EES-avtalet har ansetts utgöra en självständig grund för statens skyldighet att ersätta skada som vållats enskild genom överträdelse av avtalet H 2004:662 – Fråga om rätt till skadestånd av staten för att brottsmisstankar ej prövats i rättegång inom skälig tid H 2005:462, 726, båda anm. även vid art. 6 i Europakonventionen – Filminstitutets beslut i frågor om produktionsstöd har ansetts innefatta myndighetsutövning H 2005:568 anm. även vid 1 § upphovsrättslagen – Tredje man som handlat kvalificerat otillbörligt i samförstånd med ena parten vid avtal, som innebar svek mot andra parten, ansågs skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada H 2005:608 – Fråga om underlåtenhet att kommunicera ansökan om rättsprövning utgjorde skadeståndsgrundande fel eller försummelse H 2007:862 – Ej skadeståndsskyldighet när intagen i häkte hängt sig i sin livrem, då Kriminalvården ej bort inse att det förelåg en verklig och omedelbar självmordsrisk H 2007:891 – Fråga om kommun blivit skadeståndsskyldig mot den som trots behörighet ej fått sökt lärartjänst, vilken tillsatts med annan som saknade behörighet H 2008:990; pga. ansökan och vidhållande av ansökan om förköp 2010:27 – Vid överträdelse av Europakonventionen i verksamhet som en kommun svarar för kan kommunen åläggas skadeståndsskyldighet även utan särskilt lagstöd H 2009:463; denna grundsats föranledde dock inte att en kommun blev ansvarig för rättegångskostnader som föranletts av oriktig myndighetsutövning av kommunen i ett bygglovsärende 2010:112 – Resning pga. uppenbart lagstridig rättstillämpning presumtion för att fel eller försummelse i denna §:s mening föreligger H 2010:577 – Skadeståndsskyldighet för staten när domstol fattat konkursbeslut utan självständig prövning av åberopad skattefordran H 2011:411 – Den som kunde ha gjort gällande äganderätt till stulen egendom men försummat detta ansågs inte ha lidit skada genom att egendomen utmätts och sålts H 2012:953 – Kommun skadeståndsansvarig för bristande tillsyn över 13-årig flicka som anlagt omfattande brand H 2013:145 – Ekonomiskt men ej ideellt skadestånd utgick pga. felaktigt ålagd miljösanktionsavgift H 2013:842 – Försäkringskassa skadeståndsansvarig för underlåtenhet att vidta serviceåtgärder med anledning av ingivna handlingar H 2013:1210.

Ang. medlemsstaternas skyldighet att ersätta skada som vållats enskilda genom överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna samt villkoren för statens skadeståndsansvar C-6/90 och C-9/90 Francovich m.fl. Förutsättningarna för statens ansvar beror på vilket slag av överträdelse det är fråga om C-5/94 Hedley Lomas, p. 24. Överensstämmelse mellan EG-institutionernas och medlemsstaternas skadeståndsansvar C-46/93 och C-48/93 Brasserie du pêcheur och Factortame, p. 42 samt C-352/98 P Bergaderm och Goupil, p. 41. Hänsyn tas till det utrymme för skönsmässig bedömning som den berörda medlemsstaten förfogar över C-424/97 Haim. Klar överträdelse att inte vidta någon som helst åtgärd för att införliva ett direktiv och uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet inom den tidsfrist som fastställts för detta C-178/94 och C-188/94C-190/94 Dillenkofer m.fl. Ang. effektivitetsprincipen och likhetsprincipen vid skadeståndskrav enl. EG-rätten C-127/95 Norbrook Laboratories. Tillämpning av svensk lagstiftning som inte var förenlig med sjätte mervärdesskattedirektivet ansågs kunna föranleda skadeståndsansvar för staten C-150/99 Stockholm Lindöpark, p. 34 ff. Ang. medlemsstats skyldighet att ersätta den skada som orsakats av underlåtenheten att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning C-201/02 Wells.

SFS 2022:754

Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 3 § upphävd g. Lag 1989:926.

Rättsfall:

Jfr H 1999:291 anm. vid 2 §.

Rättsfall ang. 3 § i tidigare lydelse: Denna § kunde inte tillämpas analogiskt i fall som var att bedöma enl. 1 § H 1983:3 – Tillämpning av denna § H 1985:696 I, 1987:867 (polismyndighet hade lämnat ut hittegods till annan än rätte ägaren) – Ang. skadeståndsskyldighet för staten då kronofogdemyndighets beskrivning av exekutivt såld fastighet var bristfällig och fel av kommunal myndighet bidragit därtill H 1987:954H 1989:191 anm. vid 2 §.

Kommuns skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar H 2017:824.

SFS 1998:715

Staten eller en kommun ska ersätta

  1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada, skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § och skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och

  2. annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan överträdelse.

Skadestånd enligt första stycket ska betalas endast i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 4 § upphävd g. Lag 1989:926.

SFS 2022:1368

En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta

  1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott,

  2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 §, och

  3. skada som barnet orsakar och som ersätts enligt 2 kap. 3 a §.

Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Om barnet står under vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.

Om beloppet som anges i andra stycket inte räcker till full ersättning åt flera som lidit skada till följd av skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel för var och en av de skadelidande.

SFS 2022:754

Ersättning enligt 1 eller 2 § för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Ersättning enligt 5 § kan jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott.

Rättsfall:

Omfattande brandskada förorsakad av arbete med skärbrännare under rivningsarbete ansågs vållad genom grov vårdslöshet; jämkning av arbetsgivarens skadestånd gjordes enl. denna § till belopp motsvarande maximibeloppet för arbetsgivarens ansvarsförsäkring H 1996:118 – Fråga om jämkning enl. 2 st. av förälders skadeståndsansvar H 2015:482.

SFS 2010:703

Talan om ersättning enligt 2 § får inte föras med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen eller av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen utan att beslutet upphävts eller ändrats.

Rättsfall:

Talan mot staten under påstående att regeringen eller riksdagen förfarit felaktigt genom att försumma att fatta beslut har avvisats H 1978:125 – Andra meningen i äldre lydelse ej hinder för talan, när regeringens avslagsbeslut antagits ha annan grund än att det överklagade beslutet ansetts riktigt eller när besvären avvisats av formella skäl H 1984:207 – Då denna § är att anse som en processuell bestämmelse, blev andra meningen i sin nya lydelse (enl. lag 1989:926) omedelbart tillämplig H 1991:794 – Denna § ej hinder mot talan mot staten med anledning av ett beslut av regeringen som tidigare av HD underkänts som grundlagsstridigt H 2000:637 (jfr 1996:370) – Skadeståndstalan med anledning av en dom i RegR avvisad, då åberopat fel i RegR ej föranlett ändring (efter resning) av domen H 2001:31 – Skadeståndstalan med anledning av dom av RegR kunde tas upp, sedan RegR i resningsärende funnit att handläggningsfel förekommit men att saken inte prövades på nytt då den blivit inaktuell; HD ansågs behörig när fel eller försummelse av regeringsråd kunde komma att prövas H 2003:263H 2004:662 anm. vid 2 §.

Ang. äldre forumregel: TR obehörig pröva talan om skadestånd för att svenska staten efter beslut av riksdagen ingått internationellt avtal H 2009:862 – Best:en ej analogt tillämplig på talan om skadestånd för långsam handläggning H 2009:873.

Ang. medlemsstats skadeståndsskyldighet för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av gemenskapsrätten, vilka beror på ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans C-224/01 Köbler.

SFS 2010:1458

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållats av fordonets förare, i den mån trafikskadeersättning kan utgå för skadan enligt trafikskadelagen (1975:1410).

SFS 1975:1411

Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej staten eller kommun med anledning av fel eller försummelse vid lotsning.

[Upphävd g. Lag (2018:23).]

SFS 2018:23

Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §.

SFS 2010:703

Arbetstagares skadeståndsansvar

För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Hänvisad författning:

Jfr SjöL 6:11 2 st. och Luftfartslag (2010:500) 9:6.

Rättsfall:

AD 1977:210, 2002:38 – Fråga om ersättningsskyldighet för anställd vid försvarsmakten för förkommen militär materiel H 1981:302 I och II – Fråga om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada på militär materiel H 1985:75 I och II – H 1986:702 anm. vid 54 § lagen 1960:729. Bih. – Fråga om synnerliga skäl för skadestånd pga. förtalsbrott H 1990:231 anm. även vid BrB 5:1; d:o pga. inköpsansvarigs underlåtenhet att företa prisjämförelser AD 2002:1 – Fråga om enhetschef använt bolags medel för verksamhetsfrämmande ändamål samt om bevisbördan för att bolaget orsakats skada AD 2009:86.

Skadeståndets bestämmande

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1972-0207

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för

  1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära,

  2. inkomstförlust,

  3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet av hushållsarbete i hemmet.

Rättsfall:

Äldre rätt: (Strafflagen 6:2 och äldre lydelse av SkadestL 5:):

Ang. ersättning för sveda och värk, förbehåll om rätt till framtida talan H 1932:150, 568; 1945:186: fullföljd talan förklarad förfallen eller ogillad, när den skadade avlidit efter underrättens dom 1941:593; 1946:529; 1948:16; i sådant fall ersättning för lyte nedsatt 1941:507 – Ersättning för sveda och värk tillerkänd 6-åring H 1932:150 – Ang. storleken av ersättning för sveda och värk resp. lyte och framtida men H 1953:609 (hänsyn bl.a. till penningvärdet); 1962:458 (avseende vid att lidande åsamkats genom brottslig gärning av synnerligen svår beskaffenhet); 1958:508; 1964:305; 1969:469; 1971:235; 1972:81 – Årligt underhåll åt 8-åring förklarat skola utgå först från det han fyllt 13 år H 1933:305; jfr numera Arbetsmiljölag (1977:1160) 5:2. Bih. – Gottgörelse för minskning i arbetsförmågan ej medgiven under tid, då den skadade ej gått miste om arbetsinkomst H 1947:68; jfr 1939:647; 1951:86 – Ang. livränta till hustru, som ej har förvärvsarbete H 1943:384.

Ang. ersättning till förut sjuk eller skadad H 1944:563; 1957:249; 1961:425, 473; 1964:177; 1969:311; 1978:281 – Ang. kroppsskada och därefter tillstötande sjukdom H 1934:86; 1939:544; 1940:382; 1950:650 – Ang. skallskada som föranledde att den skadade begick självmord H 1955:148; 1966:331 – Ang. s.k. traumatisk neuros H 1932:572; 1937:277; 1938:223; 1939:620; 1964:177 – Ang. koloxid-(gengas-)förgiftning H 1948:517; 1952:104; 1962:244 – Utebliven rekreation vid semester H 1948:646; mistad semesterersättning 1952:547 – Ersättning för hemhjälp H 1966:286; 1977:247 (bl.a. fråga om betydelsen av avtal om högre ersättning för kommunal hemhjälp än enl. fastställd taxa); avgift för vård på privat sjukhem 1967:497; 1968:23; svårt hjärnskadads vård i föräldrahemmet 1976:103.

Ang. skada, som medfört oduglighet för visst yrke H 1949:253 – Ang. förlust av ena ögat H 1975:642 (dels engångsbelopp för ideell skada dels ögonskadeförsäkring för täckande av katastrofrisken) – Ang. beräkning av livränta, när den skadade alltjämt hade huvudsakligen oförändrad arbetsinkomst H 1939:647; 1946:712; 1948:631; 1951:391; när livränta utgick jämväl enl. lagen om försäkring för olycksfall i arbete H 1945:150; när person vid två års ålder erhållit skallskada och i följd därav blivit intellektuellt efterbliven H 1961:572 – Fråga om livränta till skådespelare borde utgå med högre belopp än som svarade mot medicinsk invaliditet H 1960:256 – Förlorad arbetsförtjänst under förfluten tid: ersättning svarande mot faktisk förlust eller såsom livränta efter invaliditetsgrad? H 1957:708 – Utebliven arbetsförtjänst till följd av avbrott i studier H 1939:319; 1964:431 – Fråga vid beräknande av skadestånd för förlorad arbetsförtjänst om avdrag med hänsyn till minskade levnadskostnader under sjukhusvistelse H 1959:181 – Ang. avdrag från skadestånd för förlorad arbetsförtjänst för invalidpension m.m. H 1961:215 och där anm. äldre rättsfall – Sjukpenning avräknad från säsongarbetares ersättning för inkomstförlust endast för tid då säsongarbete skulle ha utförts H 1977:157 – Fråga om livränta upptogs f.n. ej till prövning, då svårigheter förelåg att bedöma i vad mån den skadade kunde bli berättigad därtill H 1958:550 – Fråga om statstjänsteman, som skadats vid olycksfall i arbete, ägde rätt till ersättning för s.k. obekvämhetstillägg H 1964:308 – Ang. ersättning för mistat arbetslöshetsunderstöd från arbetslöshetskassa till följd av att den skadade icke kunnat genom arbete kvalificera sig till sådant understöd H 1974:170 – Förlorad arbetsförtjänst för den skadade eller tredjemansskada för arbetsgivaren? H 1975:275 – Skadevållare ej skyldig ersätta ägare av enmansbolag bolagets kostnader för vikarie för denne med anledning av att han skadats H 1975:533 – Se även H 1982:106 (den skadade kunde till följd av skadan inte fullgöra vissa tidigare åtaganden och hade därigenom ådragit sig betalningsskyldighet mot sin utländske arbetsgivare).

Rättsfall efter 1975 års lagändring: Ang. 1 st. p. 1: Ang. utredningskravet vid yrkande om ersättning för ökade årliga kostnader för arbetskläder; även fråga om ersättning för olägenhet bestående i att den skadade ej längre kunde utöva viss fritidsverksamhet (sportdykning) H 1992:642 – Rätt till skadestånd till en ung man, som vid födseln vållats en helt invalidiserande skada (cerebral pares), ansågs omfatta ersättning för kostnad motsvarande lön till fadern för dennes vård av sonen i hemmet H 1996:639Ang. 1 st. p. 2: Fråga om ersättning till skadads barn för kostnader och inkomstförlust på grund av hemresa medan fadern, som avled kort därefter, ännu levde H 1982:668 – Att skadan medfört bortfall av tidigare möjlighet att göra besparing på traktamenten vid tjänsteresor ansågs inte vara inkomstförlust enl. 1 st. 2 H 1985:843 – Fråga vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust, om den skadelidande bort skaffa sig bättre inkomster än han gjort H 1991:662 – Ang. ersättning för merkostnader för förlängd skolgång H 1993:68 se även vid p. 3 – Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust beaktades skatteeffekten av kommunal och statlig skatt på inkomster jfrd med sjömansskatt H 1995:13 – Fråga om beräkning av ersättning för inkomstbortfall efter omskolning till nytt yrke H 1998:375 – Inkomstförlust för den som var arbetslös vid skadetillfället beräknades utifrån den högre inkomst som denne gjort sannolikt att han skulle ha fått om skadan ej inträffat H 2007:461 – Vid beräkning av inkomstförlust togs hänsyn till att den skadelidande, om hon ej skadats, såsom anställd vid EU-kommissionen hade haft en skattemässigt mer fördelaktig ställning än den hon fick som skadad H 2008:1177 – Kvinna, som blivit helt arbetsoförmögen pga. trafikolycka, drabbades av sjukdom som också skulle ha gjort henne helt arbetsoförmögen; sjukdomen skulle ej beaktas vid bestämmande av ersättning för inkomst- och pensionsförlust pga. trafikolyckan H 2009:104Ang. 1 st. p. 3: Fråga om storleken av ersättning för lyte och men H 1982:793 – Psykiskt lidande i form av oro för att ha blivit HIV-smittad ersattes som sveda och värk H 1990:186 anm. äv. vid 1:3 – Ang. skadestånd för sveda och värk vid bl.a. allvarliga psykiska besvär efter mordförsök H 1991:766 anm. även vid 1:3 – Ang. fråga om ersättning för olägenhet bestående i att den skadade ej längre kunde utöva viss fritidsverksamhet (sportdykning) H 1992:642 anm. även vid p. 1 – Ersättning för sveda och värk i anledning av misshandel, även fråga om konkurrerande skadeorsaker H 1992:740 I och II; vid bestämmande av ersättningen ej hänsyn till brottets beskaffenhet 1992:740 II, anm. även vid 1:3 – Sådan ersättning med anledning av betydande psykiska besvär efter grovt sexuellt utnyttjande av underårig H 1993:68 anm. även vid p. 2 – Vid bestämmande av skadestånd för lyte och men har ett tidigare utbetalt belopp räknats om i dagens penningvärde när beloppet avräknats från den slutliga ersättningen H 1993:192 – Fråga om storleken av ersättning för sveda och värk samt för kränkning vid människorov och grov våldtäkt avseende 9-årig flicka H 1996:687; för sveda och värk efter grov misshandel 2000:278; för sveda och värk pga. sexuella övergrepp mot ett barn 2005:919 – Förlust av rätt till s.k. jobbskatteavdrag beaktades inte vid bestämmande av skadeståndsersättning för inkomstförlust H 2010:661 – Beräkning av inkomstförlust för ägare av aktiebolag som arbetar i bolaget H 2014:455 – Ersättning för sveda och värk ska som utgångspunkt bestämmas efter de principer som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst (plenum) H 2017:938.

SFS 2001:732

Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för

  1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet,

  2. förlust av underhåll,

  3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.

Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller annars, på annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Rättsfall:

Äldre rätt (Strafflagen 6:2 och 4 samt äldre lydelse av SkadestL 5:):

Frågor, då skada medfört döden, om ersättning för läkararvode, sjukvård, begravningskostnad, sorgkläder m.m. H 1924:538 (plenum); 1935:303; 1936:106; 1938:595; 1945:403 – Såsom begravningskostnad ersattes icke biljettpris för flygfärd Chicago–Stockholm och åter H 1949:693; ej heller kostnad för framtida vård av gravplats H 1964:209 – Ang. ersättning för boutredningskostnad H 1930:86; 1943:139.

Skadestånd tillerkänt barn till gift kvinna, ehuru mannen levde H 1945:16; 1947:255; 1950:375; frånskild hustru, som genom mannens död går förlustig henne tilldömt underhåll 1932:416; moder till sjuksköterska 1945:357; moder till 17-årig son, fastän denne icke bidragit till hennes försörjning 1961:584; men ej fader till 16-årig hemmason 1934:639 – Skadeståndsanspråk ogillat med hänsyn till den dödades goda ekonomi H 1933:459 – Skadestånd jämkat med hänsyn till behållningen i boet efter den dödade eller till efterlevande barns särskilda ekonomiska förhållanden H 1936:12; 1934:359; till barnlös änka efter kortvarigt äktenskap 1935:242; med hänsyn till den vållandes ekonomiska ställning m.m. 1929:303; 1933:450 – Frågor om begränsning av skadestånd med hänsyn till den livslängd, som kunnat beräknas ha återstått för den dödade H 1933:459; 1934:459; 1935:392 – Livränta till änka har bestämts så, att den skulle, sedan hon fyllt 67 år, nedsättas med 1 000 kr., motsvarande den allmänna ålderspensionen H 1949:299; jfr tidigare 1932:391 – Ang. grunder för beräkning av livränta till änka H 1951:517; 1957:118; 1958:314 – Ang. tid för vilken livränta till änka och barn borde utgå H 1958:591 – Ang. rätt att framdeles föra talan om livränta H 1946:130; 1957:118 – Ang. verkan av skadevållandes ansvarighetsförsäkring H 1946:545 (jfr 1936:241); 1949:171 – Fråga om skadestånd borde nedsättas av hänsyn till verkställd penninginsamling till efterlevande H 1932:267; 1943:618; jfr 1947:586 – Hänsyn till barnpension H 1963:119 – Fråga om kronan, som utbetalat familjepension till dödad tjänstemans efterlevande, ägde regressrätt mot den som vållat dödsfallet H 1960:569.

Rättsfall ang. senare lydelse: Ang. 1 st. p. 1 se H 1982:668 anm. vid 1 §.

Ang. ersättning till närstående före 2001 års lagändring: Ersättning för sveda och värk har tillerkänts den som drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad H 1993:41 I och II (plenimål); likaså när närstående dödats genom grov vårdslöshet som legat mycket nära ett uppsåtligt handlande 1996:377; men inte när närstående dödats genom vårdslös handling som ej utgjort grov vårdslöshet 1999:632 – Den ersättningsberättigade kretsen ansågs pga. särskilda omständigheter kunna omfatta – förutom som i 1993 och 1996 års fall make, sambo, barn, föräldrar och sammanboende syskon – syskon som ej sammanbodde med den dödade H 2000:521 – Den som begått människorov av ett barn har ansetts inte vara skyldig att utge skadestånd till föräldrarna för psykiska besvär till följd av brottet H 2003:508.

Ej skadestånd till närstående vid dödande genom ej grovt vårdslöst handlande, när dödsfallet inträffat före ikraftträdandet av den nya p. 3 H 2003:9 – Fråga om storleken av ersättning enligt 1 st. p. 3 H 2004:26 – Fråga om den som hade ett fast förhållande och fått barn med den avlidne kunde anses ha stått denne särskilt nära H 2005:237 anm. även vid BrB24:1 – När en person genom uppsåtligt våld tillfogats skador som medförde att han var i livshotande tillstånd under ej obetydlig tid, utgick skadestånd till den som stod honom särskilt nära H 2006:181 – Fråga om storleken av ersättning enligt 1 st. p. 3 för sveda och värk; trafikskadeersättning för samma anspråk avräknades H 2006:738 – Bestämmande av ersättning till den som stod två avlidna anhöriga särskilt nära H 2007:953 – En man som haft ett parförhållande med en kvinna men inte sammanbott med henne var inte särskilt närstående H 2021:46 – Kränkningsersättning och anhörigersättning vid livshotande personskada till följd av grov vårdslöshet H 2021:746.

SFS 2001:732

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av

  1. ersättning enligt socialförsäkringsbalken eller någon annan likartad förmån,

  2. pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån.

SFS 2010:1213

Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall den utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot.

Fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

SFS 1975:404

Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som enligt detta kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.

Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet finns särskilda bestämmelser.

Hänvisad författning:

Se Lag (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor, inf. efter denna lag.

Rättsfall:

Väsentlig ändring? H 1998:807 – Löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke kunde ligga till grund för omprövning av ersättning för inkomstförlust H 2004:279 – Fråga om förutsättningar förelåg för rätt till omprövning av livränta H 2008:1217 I och II – Omfattningen av omprövning enligt denna § H 2020:159 – Att den skadelidande haft rätt till ersättning på grund av förtal även från andra skadevållare påverkade inte ersättningen H 2022:719.

SFS 2001:732

Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet.

Vid bedömningen enligt första stycket ska det särskilt beaktas om handlingen

  1. haft förnedrande eller skändliga inslag,

  2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,

  3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet,

  4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller riktat sig mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till,

  5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet eller tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids,

  6. utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande, eller

  7. innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller en liknande brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av ett sådant brott kan på yrkande av den kränkte i ett mål om gärningen efter omständigheterna förpliktas att bekosta att domen i målet förs in i en eller flera tidningar.

Rättsfall:

Ang. 3 st. se H 2014:94 anm. vid TF 7:25 – Kränkningsersättning vid grovt förtal (spridning på Internet av film som visade ett samlag) H 2015:86 – Kränkningsersättning ska som utgångspunkt bestämmas efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättningen (plenum) H 2017:938 – Kränkningsersättning vid upprepade brott med inbördes samband H 2018:1083H 2021:746 anm. vid 2 § – Fråga om ersättning för kränkning som ägt rum före 2022 års lagändring H 2023:362.

SFS 2022:754

Särskild anhörigersättning bestäms oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet till ett skäligt belopp som är lika stort för var och en av de ersättningsberättigade.

SFS 2022:754

Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för

  1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning,

  2. annan kostnad till följd av skadan,

  3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.

Rättsfall:

Äldre rättsfall ang. sakskada: frågor om reparationskostnad, värdeminskning, återanskaffnings-, försäljnings- och bytesvärde H 1936:693; 1948:401; 1958:21; 1971:126 (10 år gammal bil); prydnadsvärde 1898:290; 1919:1. Ang. stilleståndsersättning betr. bil: H 1938:147; 1939:481; 1945:295; 1959:552; 1965:165 (tillika fråga om försummelse att begränsa skadan) – Avsaknad av lustjakt under reparationstiden H 1945:440.

H 1978:207 (stilleståndsersättning betr. bil) – H 1989:251 (kommuns kostnad för hantering av skadeärende ej ersättningsgill skada) – Skadestånd i form av ersättning för kostnaderna för en ventilationsanläggning, installerad i fastighet till följd av felaktigt besked från kommun, reducerades ej med hänsyn till den nytta anläggningen kunde ha medfört H 1990:705 – Skadestånd för skada på bil och husvagn ansågs omfatta ersättning, utom för utgifter, för tre semesterdagar som ej kunnat användas för rekreation H 1992:213 – Av försäkringsbolag utbetald hittelön till upphittare av stulen personbil ansågs utgöra ersättningsgill kostnad enl. p. 2 H 1994:283 – Vid skada på sällskapsdjur (katt resp. hund) utgick ersättning för veterinärkostnader m.m. långt överstigande återanskaffningsvärdet H 2001:65 I och II – H 2004:609 anm. vid 9 § trafikskadelagen (1975:1410)H 2009:16 anm. vid 2:1 – Beräkning av skadestånd för olovlig avverkning av uppvuxna tallar H 2015:199 – Skadestånd vid partiell skada på byggnad H 2016:945.

SFS 1975:404

Skadestånd för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt.

SFS 2018:23

Gemensamma bestämmelser

Kapitlet infört g. SFS1972-0207

Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Rättsfall:

Frågor om jämkning enl. äldre lag (Strafflagen 6:1 p. 2 och äldre lydelse av SkadestL 5:5): Misshandel H 1929:130, 487; 1970:280 – Trafikskada H 1962:700 och 1977:214 (kollision mellan bil och moped); 1968:62 och 1975:502 (gående i mörker påkörd av bil); 1967:517, 1973:118 (kollision mellan bil och cykel); 1948:510, 1959:110 (passagerare hos rattfyllerist skadad); 1970:258 (ej jämkning av skadestånd till trafikskadat 9-årigt barn som medverkat till olyckan); jfr 1969:205 och där anm. rättsfall; 1974:562 B II (fotgängare som vid övergångsställe betett sig på sätt ägnat att inge missuppfattning) – Skada under arbete H 1972:81 (byggnadsarbetare); 1973:365 (sotare), 504 (verkstadsarbetare) – Dykning från badbrygga på grunt vatten H 1979:129 – Hund med osedvanligt högt värde dödad vid jakt H 1957:499 – Se även H 1973:141 anm. vid 2:1 – Jämkning enl. 2 och 3 st. H 1989:796 anm. vid 2:2 – Ersättning till deltagare i rånförsök mot butik för personskada genom pistolskott jämkad enl. 1 st. på grund av medverkan genom grov vårdslöshet H 1995:661 anm. även vid 1:3.

Ang. jämkning av skadestånd se även H 1988:495 anm. vid 19 § lagen 2007:1150 under BB 22: – Ej jämkning av skadestånd för hund dödad under jakt på den grund att hunden använts vid jakten utan att vara försäkrad H 1991:567 – När en person genom oaktsamhet orsakat sakskador på en båt saknade det betydelse för skadeståndets storlek att båten var oförsäkrad H 2017:371.

HD förhindrad pröva fråga om jämkning pga. medvållande, när yrkande om jämkning inte framställts i underinstanserna H 1994:532.

SFS 2001:732

Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

Rättsfall:

Fråga om jämkning av skadestånd pga. uppsåtligt brott H 1983:379, 1986:193, 1987:376, 1990:196, 1992:660.

SFS 1975:404

Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande och för särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan ett krav på sådan ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för kränkning, särskild anhörigersättning och ersättning för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2.

Rättsfall:

Rättsfall enl. äldre lag (Strafflagen 6:5): Då flera personer i anledning av brottsligt förfarande dömts att solidariskt ersätta skada jämte rättegångskostnad, är de skyldiga att i gäldandet härav taga del efter vad som med hänsyn till omständigheterna kan vara skäligt H 1937:264 (plenum); jfr 1953:164; 1968:387.

Ang. den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan solidariskt skadeståndsskyldiga H 1979:773 – Ej solidariskt ansvar när skadestånd för en och samma skada jämkats för flera skadevållare H 1993:727 anm. även vid 2:4.

SFS 2022:754

Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 3 §. Förutv. 4 § nu 5 §.

Rättsfall:

Rättsfall enl. äldre lag (Strafflagen 6:5): Då flera personer i anledning av brottsligt förfarande dömts att solidariskt ersätta skada jämte rättegångskostnad, är de skyldiga att i gäldandet härav taga del efter vad som med hänsyn till omständigheterna kan vara skäligt H 1937:264 (plenum); jfr 1953:164; 1968:387.

Ang. den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan solidariskt skadeståndsskyldiga H 1979:773 – Ej solidariskt ansvar när skadestånd för en och samma skada jämkats för flera skadevållare H 1993:727 anm. äv. vid 2:4.

SFS 2001:732

Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare

  1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring,

  2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,

  3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

SFS 2001:732

En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning eller särskild anhörigersättning ska inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om särskilda skäl föranleder annat.

Om det finns särskilda skäl, gäller första stycket första meningen också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande eller för särskilda olägenheter på grund av brott.

Undantag från första och andra styckena får göras i fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken.

SFS 2022:754

I ett mål om ersättning enligt 3 kap. 4 § får rätten besluta att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad, om en enskild som har förlorat målet hade skälig anledning att få saken prövad.

SFS 2018:23

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1972:207

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1972, då 6 kap. strafflagen, lagen (1899:58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt lagen (1929:28) om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

SFS 1975:404

(Omtryck)

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

SFS 1975:1411

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1976.

SFS 1986:445

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1986.

SFS 1986:650

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 1987.

SFS 1989:926

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1990.

SFS 1990:153

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1990.

SFS 1991:1555

Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1992.

SFS 1994:2065

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande den som före ikraftträdandet antagits till grundutbildning enligt lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor.

SFS 1995:24

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995. I fråga om beslut som har meddelats av Försäkringsöverdomstolen före ikraftträdandet gäller 3 kap. 7 § i sin äldre lydelse.

SFS 1995:1190

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1996.

SFS 1998:715

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

SFS 1999:935

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000.

SFS 2000:126

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2000. Den nya bestämmelserna skall dock endast tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd har framställts efter ikraftträdandet.

SFS 2001:732

(Omtryck)

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002.

SFS 2010:703

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2010.

SFS 2010:704

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:1213

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

2. Äldre bestämmelser gäller för förmåner som avser tid före ikraftträdandet.

SFS 2010:1458

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2018:23

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2018.

SFS 2019:849

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

SFS 2022:754

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

SFS 2022:1368

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2022.

Rättsfall:

Nya lagen tillämplig? H 1983:3.