Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS1975-1410

Trafikskadelag (1975:1410)

Trafikskadelagen

Inledande bestämmelser

Denna lag gäller trafikförsäkring för motordrivet fordon och ersättning från trafikförsäkring för skador i följd av trafik med sådant fordon (trafikskadeersättning).

Vid tillämpningen av lagen ska ett eldrivet fordon utan tramp- eller vevanordning alltid anses som ett motordrivet fordon, om det

  1. är konstruerat för en hastighet som överstiger 20 kilometer i timmen, eller

  2. är konstruerat för en hastighet som överstiger 14 kilometer i timmen och har en nettovikt som överstiger 25 kilogram.

Andra stycket 2 gäller inte om fordonet är avsett för användning enbart av personer med fysisk funktionsnedsättning.

Hänvisad författning:

Se vid TraF (1998:1762) 1:1 anm. förf:ar.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1965:468 (gaffeltruck); 1973:100 (hjullastare) – Ang. tävling med motorfordon inom inhägnat tävlingsområde se Lag (1976:357) om motortävlingsförsäkring.

När ett skogsfordon i samband med markberedning orsakat en skogsbrand har de uppkomna skadorna ansetts vara skada i följd av trafik H 2019:89.

Begreppet ’användning av fordon’ enl. direktiv 72/166C-514/16 Rodrigues de Andrade (Stillastående jordbrukstraktor).

SFS 2023:666

Lagen tillämpas inte på

  1. ett motordrivet fordon som är avsett att föras av gående,

  2. ett motordrivet fordon när det används för tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller liknande ändamål inom ett inhägnat tävlingsområde,

  3. ett motorredskap med en tjänstevikt av högst 2 000 kilogram som är inrättat huvudsakligen som arbetsredskap och som inte ska vara registrerat i vägtrafikregistret.

SFS 2023:666

Om det till ett motordrivet fordon som omfattas av lagen har kopplats ett fordon av något annat slag, tillämpas lagens bestämmelser om skada i följd av trafik med ett motordrivet fordon på fordonskombinationen i dess helhet.

SFS 2023:666

Trafikförsäkring

Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och inte är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet.

Försäkringsplikten fullgörs av fordonets ägare. Innehas fordonet på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas det med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år, fullgörs dock försäkringsplikten av innehavaren. Om ett fordon är registrerat i vägtrafikregistret och den som äger fordonet eller innehar det under sådana omständigheter som anges i föregående mening inte har fyllt 18 år och saknar förarbehörighet för fordonet, fullgörs försäkringsplikten av den förmyndare som har registrerats i vägtrafikregistret.

Trafikförsäkring för ett motordrivet fordon som har registrerats i vägtrafikregistret kan genom uppsägning av försäkringstagaren upphöra att gälla endast om

  1. fordonet inte längre är registrerat i vägtrafikregistret,

  2. fordonet är avställt, eller

  3. försäkringstagarens skyldighet att hålla fordonet försäkrat har upphört av någon annan anledning.

Tredje stycket skall inte tillämpas, om för fordonet gäller trafikförsäkring hos en annan försäkringsanstalt.

SFS 2006:560

Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar ej heller annan beträffande

  1. motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt förfogandelagen (1978:262) eller då fordonet brukas för att avlämnas enligt den lagen eller hemföras efter förfogande eller då det brukas i samband med besiktning för uttagning för totalförsvarets behov,

  2. motordrivet fordon under tid då fordonet innehas av Försvarsmakten enligt skriftligt avtal som har träffats av myndigheten eller då fordonet brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

SFS 1994:1731

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från trafikförsäkringsplikt beträffande

  1. motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat eller som tillhör ett Natohögkvarter som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige,

  2. annat motordrivet fordon som är registrerat eller hemmahörande i viss främmande stat.

Hänvisad författning:

Trafikförsäkringsförordning (1976:359)9 § ff, inf. här nedan.

SFS 2016:667

Trafikförsäkring får meddelas av

  1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det enligt 2 kap. 4 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),

  2. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det enligt 4 kap. 1 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, och

  3. en EES-försäkringsgivare som är verksam i Sverige enligt 2 kap. 1 § lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

En försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring. I ett tillstånd enligt 2 kap. 4 § försäkringsrörelselagen eller 4 kap. 1 § lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige kan dock skyldigheten begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett visst område. Finansinspektionen kan efter ansökan besluta om motsvarande begränsning för försäkringsgivare som driver verksamhet här enligt 2 kap. 1 § lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Finansinspektionens beslut får överklagas hos regeringen.

En försäkringsgivare som avser att meddela trafikförsäkring genom gränsöverskridande verksamhet med stöd av 2 kap. 1 § lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige men som inte har fast driftställe i Sverige ska ha en representant här i landet. Representanten ska vara bosatt i Sverige eller vara en svensk juridisk person. Försäkringsgivaren ska utfärda en fullmakt för representanten att gentemot skadelidande företräda försäkringsgivaren och att själv eller genom någon annan tala och svara för denne angående försäkringsfall. Representanten ska även ha behörighet att företräda försäkringsgivaren vid kontroll av om det finns en giltig trafikförsäkring. Försäkringsgivaren ska informera försäkringstagarna om vem som är försäkringsgivarens representant och om dennes adress. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för sådana representanter.

Hänvisad författning:

Trafikförsäkringsförordning (1976:359)7 §, inf. här nedan.

Rättsfall:

H 1956:36 (ställningsfullmakt för ortsombud).

SFS 2023:666

Om en försäkringsgivares tillstånd att meddela trafikförsäkring återkallas, ska den som har tecknat trafikförsäkring hos försäkringsgivaren och som är skyldig att ha en sådan försäkring teckna en ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

I fall som avses i första stycket upphör den tidigare trafikförsäkringen senast vid utgången av den angivna månadsfristen.

SFS 2023:666

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om försäkringsanstalts verksamhet enligt denna lag.

Hänvisad författning:

Trafikförsäkringsförordning (1976:359)8 §, inf. här nedan.

Trafikskadeersättning

För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige.

Trafikskadeersättning utgår inte för radiologisk skada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av en kärnteknisk anläggning är inskränkt enligt 26 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.

SFS 2010:972

SFS 1993:1381

I fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Rättsfall:

H 1995:13 anm. vid SkadestL 5:1 – Preskriptionsbestämmelserna i 31 § skall tillämpas också beträffande den rätt till omprövning som kan föreligga enl. denna § (jfr SkadestL 5:5) H 2001:695 II anm. även vid 31 § – Brukare av fordon som skadats ansågs ej berättigad till ersättning för allmän förmögenhetsskada H 2004:609H 2007:461 och H 2009:104 anm. vid SkadestL 5:1.

SFS 2001:734

Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon som är i trafik, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet.

Skadas motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som befordras med sådant fordon, utgår trafikskadeersättning endast om skadan har uppkommit i följd av trafik med annat motordrivet fordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet. I sådant fall utgår ersättningen från trafikförsäkringen för det andra fordonet.

Rättsfall:

Fråga om beviskravet för att skada på fordon uppkommit i följd av trafik med okänt fordon och orsakats genom vållande vid förande av det fordonet H 2006:721 – Jfr rättsfall vid FörsäkringsavtalsL (2005:104) 7:1 inf. under HB 1:.

Om det uppkommer någon annan person- eller sakskada i följd av trafik med motordrivet fordon än som anges i 10 §, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet.

För sakskada som tillfogas försäkringstagaren genom det egna fordonet utgår trafikskadeersättning enligt första stycket endast om fordonet brukades olovligen av någon annan. Ersättning enligt första stycket utgår inte för sakskada som genom det egna fordonet tillfogas fordonets brukare eller förare eller, om fordonet brukades olovligen, den som med vetskap om detta följde med fordonet eller lät egendom befordras med det.

Skadas ett spårfordon som omfattas av järnvägstrafiklagen (2018:181) och som är i trafik eller skadas person eller egendom i ett sådant fordon, utgår trafikskadeersättning enligt första stycket endast om skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av det motordrivna fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet. Skadas då också egendom som ingår i spåranläggningen, gäller det som nu har sagts även i fråga om denna skada.

Rättsfall:

Med eller utan lov? H 1927:443; 1929:333; 1934:217, 597; 1935:181. Jfr 1957:337H 1989:251 anm. vid SkadestL 5:7.

SFS 2018:184

Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Rättsfall:

Fråga om jämkning av ersättning för begravningskostnader och efterlevandes förlust av underhåll, då den avlidne begått självmord i samband med biltrafik H 1981:920; fråga om jämkning då psykiskt sjuk pga. eget handlande hamnat framför en bil och skadats svårt 1983:522 I och II – Ang. 2 st. p. 1 H 1955:102 (passiv identifikation) – Ang. 2 st. p. 2 se rättsfall vid 22 § – Ojämkad ersättning till förare med hög alkoholkoncentration H 2000:150.

SFS 2001:734

Skall trafikskadeersättning för en och samma skada utgå från trafikförsäkringarna för flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt för ersättningen.

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med högst 300 miljoner kronor, ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Om skada uppkommer i följd av trafik här i landet med ett fordon som hör hemma i något av länderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, tillämpas på begäran av den skadelidande i stället för första stycket de föreskrifter om obligatorisk motorfordonsförsäkring som gäller i det land där fordonet hör hemma.

SFS 1993:1382

Beträffande motordrivet fordon som enligt 3 § eller med stöd av 4 § 1 är undantaget från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar staten för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.

I fall som avses i första stycket gäller vad som i denna lag föreskrives om försäkringsanstalt i tillämpliga delar staten.

För ett motordrivet fordon som har undantagits från trafikförsäkringsplikt med stöd av 4 § 2 och som saknar trafikförsäkring ansvarar samtliga försäkringsgivare, som vid skadetillfället fick meddela trafikförsäkring enligt 5 § första stycket, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha betalats, om en försäkring hade funnits.

I fråga om ett fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikförsäkring har de försäkringsgivare som avses i första stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast om fordonet brukades olovligen av någon annan och antingen inte var registrerat i vägtrafikregistret eller var avställt.

De försäkringsgivare som avses i första stycket ansvarar även solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha betalats från trafikförsäkringen för ett motordrivet fordon vars identitet inte kan fastställas. Från ersättning för sakskada ska ett belopp avräknas som motsvarar en tjugondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffar. Vid skador på renar ska någon avräkning inte göras.

SFS 2023:666

Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen (2005:104) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.

Hänvisad författning:

Jfr FörsäkringsavtalsL (2005:104) 4:7, 7:2 och 3, 8:13 och 19 samt 16:3 och 4 inf. under HB 1:.

SFS 2005:113

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet

  1. för försäkringsgivaren, dennes representant enligt 27 § och den trafikförsäkringsförening som avses i 33 § att till den skadelidande ge ett motiverat besked om ersättning,

  2. för försäkringsgivaren att till försäkringstagaren utfärda ett intyg om skadehistorik, och

  3. för försäkringsgivaren att offentliggöra allmän information om hur intyg om skadehistorik används när premier för trafikförsäkring bestäms.

SFS 2023:666

Skadestånd m.m.

Den som drabbas av en skada i följd av trafik med ett motordrivet fordon får, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta. Har den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av en omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, är han berättigad till skadestånd i den delen endast om det finns särskilda skäl.

Skadestånd med anledning av en skada på ett motordrivet fordon i trafik eller på egendom som transporterats med det får jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, de särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken har inneburit och omständigheterna i övrigt.

SFS 1999:266

Den som har utgett skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Detta gäller dock ej i den mån trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 §.

Har försäkringsgivare enligt avtal om annan skadeförsäkring än trafikförsäkring utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder försäkringsgivaren intill beloppet av den utgivna ersättningen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Detsamma gäller när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört.

Rättsfall:

Fråga om regressrätt för staten för vad som enl. värnpliktslöneförfattning utbetalats för sjukvårdskostnad H 1983:496; för utländsk försäkringsgivare pga. utgiven ersättning för sjukvårdskostnad i anledning av trafikolycka i Sverige 1990:726; pga. utgiven ersättning för inkomstförlust i anledning av d:o, även fråga om tillämplig lag (svensk eller tysk) 1990:734 – Försäkringsgivaren kan inte åberopa skadevållarens grova vårdslöshet gentemot annan skadeståndsskyldig som utgett skadestånd H 2012:584.

Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt m.m.

Har en skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligeneller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Detsamma gäller om skadan har vållats genom vårdslöshet av en förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Om trafikskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18), inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen.

Om en infrastrukturförvaltare är ansvarig enligt järnvägstrafiklagen (2018:181) eller annan författning för skada till följd av spårdriften och trafikskadeersättning har utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från infrastrukturförvaltaren i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

SFS 2018:184

I avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för försäkringsanstalten att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att stå självrisk.

Förbehåll om rätt till återkrav från fysisk person får för varje skadehändelse göras gällande med högst en tiondedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringbalken som gäller för det år skadehändelsen inträffar.

SFS 2010:1220

Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon i följd av trafik med detta fordon och annat motordrivet fordon och har skadan orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på detta, får trafikskadeersättning som har utgått för skadan krävas åter från försäkringen för det andra fordonet. Har vållande eller bristfällighet förekommit även på det förstnämnda fordonets sida, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Kan enligt första stycket ersättning krävas åter från försäkringarna för två eller flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1947:331; 1953:436; 1960:559 – Fråga huruvida ena sidan borde bära hela skadan, oaktat förarna å ömse sidor ansetts vållande H 1957:631; 1958:239, 508; 1960:13; 1970:195.

Svarar trafikförsäkringarna för flera fordon solidariskt, skall försäkringarna sinsemellan taga lika del i ersättningsansvaret. Har skadan orsakats genom vållande i samband med förandet av något av fordonen eller genom bristfällighet på något av dem, skall dock försäkringen för det fordonet bära hela ersättningen i förhållande till försäkringen för fordon på vars sida varken vållande eller bristfällighet har förekommit. Föreligger vållande eller bristfällighet på flera sidor, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på olika sidor och omständigheterna i övrigt.

I fall som avses i 16 § fördelas försäkringsgivarnas inbördes ersättningsansvar efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som härrör från verksamheten här i landet och som för var och en av dem belöper på närmast föregående kalenderår.

Trafikskadeersättning som har betalats enligt 16 § andra stycket får upp till en tiondel av det prisbasbelopp som anges i 21 § krävas tillbaka från den som var skyldig att ha trafikförsäkring. Ersättningen får inte krävas tillbaka, om fordonet vid skadetillfället brukades olovligen av någon annan och antingen inte var registrerat i vägtrafikregistret eller var avställt.

Om trafikskadeersättning har betalats enligt 16 § tredje stycket och fordonet därefter blir känt, får ersättningen krävas tillbaka från den försäkringsgivare som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

SFS 2023:666

Den som på grund av ansvarighet för skada enligt 20 § har utgett ersättning till försäkringsanstalt får efter vad som är skäligt kräva ersättningen åter från annan som också är ansvarig för skadan enligt 20 §.

Försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt 21 § och försäkringspliktig som har krävts på belopp som avses i 24 § andra stycket inträder intill det utgivna beloppet i den rätt till skadestånd enligt 20 § eller den rätt till återkrav enligt 22 eller 23 § som tillkommer försäkringsanstalten respektive försäkringsanstalterna. Är försäkringstagaren eller den försäkringspliktige ansvarig för skadan enligt 20 §, äger första stycket motsvarande tillämpning.

Ersättning som har utgetts enligt denna lag får utöver vad som följer av 20–25 §§ krävas åter endast på grund av åtagande av annan än försäkringstagaren.

Skada under resa inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) m.m.

Rubriken införd g. SFS2002-0343

Den som enligt 2 kap. 4 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) eller 4 kap. 1 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige meddelar trafikförsäkring ska ha en skaderegleringsrepresentant i varje annat EES-land. Representanten ska vara bosatt i det landet eller, om det är en juridisk person, vara etablerad där.

    Försäkringsgivaren ska utfärda fullmakt för skaderegleringsrepresentanten att reglera skadelidandes anspråk på ersättning från trafikförsäkringen när

  1. den skadelidande är bosatt i det EES-land där representanten är bosatt eller etablerad,

  2. det fordon vars försäkring ska tas i anspråk är försäkrat och normalt hemmahörande i något annat EES-land än som avses i 1 och

  3. skadan har inträffat i något annat EES-land än som avses i 1 eller i ett land som ingår i systemet med grönt kort.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor beträffande skaderegleringsrepresentanter och föreskrifter om underrättelseskyldighet.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 27 § nu 30 §.

SFS 2010:2050

Om en skadelidande som är bosatt här i landet har anmält ett sådant försäkringsfall som avses i 27 § andra stycket till en försäkringsgivare i ett annat EES-land eller till en skaderegleringsrepresentant som denne har i Sverige utan att få ett motiverat besked om ersättning, svarar de försäkringsgivare som avses i 16 § solidariskt för ersättningen när det har gått tre månader sedan anmälan gjordes. Samma ersättningsansvar gäller om den utländske försäkringsgivaren inte har någon skaderegleringsrepresentant här i landet. Vad som sägs i detta stycke gäller inte om den skadelidande har vidtagit rättsliga åtgärder mot den utländske försäkringsgivaren.

Om fordonet är försäkringspliktigt men saknar trafikförsäkring, har de försäkringsgivare som avses i 16 § samma ersättningsansvar för skadan som anges i första stycket. Om fordonets identitet inte kan fastställas, svarar dessa försäkringsgivare solidariskt för den ersättning som skulle ha utgått från försäkringen. Vad som sägs i detta stycke gäller även om fordonet inte är normalt hemmahörande i ett EES-land men försäkringsfallet har inträffat i ett EES-land.

Skaderegleringen skall påbörjas senast två månader efter det att ärendet anmäldes till de försäkringsgivare som avses i 16 §. Skaderegleringen skall avbrytas, om försäkringsgivaren eller skaderegleringsrepresentanten lämnar ett motiverat besked om ersättning. Vad som sägs om skadereglering i 7 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2005:104) skall tillämpas också på skadereglering enligt denna paragraf.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skaderegleringen och föreskrifter om underrättelseskyldighet.

SFS 2005:113

Den trafikförsäkringsförening som avses i 33 § skall på begäran lämna uppgifter om vem som har meddelat trafikförsäkring för ett fordon som är normalt hemmahörande i Sverige, vem som är försäkringsgivarens skaderegleringsrepresentant och vem som äger fordonet. För fordon som har undantagits från skyldighet att ha trafikförsäkring skall uppgift lämnas om vem som ansvarar i stället för en försäkringsgivare.

Motsvarande uppgifter skall lämnas också om fordon som är normalt hemmahörande i ett annat EES-land, i den mån trafikförsäkringsföreningen har tillgång till uppgifterna.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 29 § nu 32 §.

SFS 2002:343

Visa lydelse

SFS 2023:666

Visa lydelse

SFS 2023:666

Visa lydelse

SFS 2023:666

Visa lydelse

SFS 2023:666

Visa lydelse

SFS 2023:666

Visa lydelse

SFS 2023:666

Övriga bestämmelser

Rubriken har denna placering enl.. SFS2002-0343

Så snart ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon har fått kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall enligt denna lag, skall han underrätta den försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet om händelsen. Han är vidare skyldig att på begäran lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar.

Vad som sägs i första stycket om ägaren gäller en förmyndare som enligt 2 § skall fullgöra försäkringsplikten för ett fordon.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 27 §. Förutv. 30 § nu 33 §.

SFS 2006:560

Den som vill ha ersättning enligt denna lag måste väcka talan inom tio år från skadehändelsen. Om den skadelidande begär omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207), får talan dock väckas inom tre år från tidpunkten när det förhållande som ligger till grund för omprövningsyrkandet inträdde.

Om den som vill ha ersättning har anmält skadan till försäkringsgivaren inom den tid som anges i första stycket, är fristen att väcka talan alltid minst sex månader från det att försäkringsgivaren har förklarat sig ha tagit slutlig ställning till anspråket.

Vid återkrav mellan försäkringsgivare är fristen att väcka talan alltid minst ett år från den betalning som grundar återkravet.

En talan om ett krav på självriskbelopp enligt 21 § eller om ett krav på ersättning som avses i 24 § andra stycket måste väckas inom tre år från den betalning som grundar återkravet.

I fråga om premiekrav och krav på trafikförsäkringsavgift tillämpas preskriptionslagen (1981:130).

SFS 2013:1089

En talan får väckas efter den tid som anges i 31 § första stycket endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om den skadelidande har varit förhindrad att framställa anspråket i tid.

SFS 2013:1089

Om talan inte väcks enligt 31 eller 31 a §, går rätten till ersättning förlorad.

Ett avtalsvillkor om preskription som i jämförelse med denna lag är till nackdel för den som har anspråk på trafikskadeersättning är ogiltigt. I förhållanden mellan försäkringsgivare får dock annat avtalas.

SFS 2013:1089

Det som sägs om försäkringsgivare i 31 § andra och tredje styckena samt i 31 b § andra stycket ska i ett fall som avses i 15 § gälla staten och i ett fall som avses i 16, 28 eller 29 a–29 c § gälla Trafikförsäkringsföreningen.

SFS 2023:666

Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej tagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad som föreskrives i 7 kap. utsökningsbalken. I fråga om förbud mot utmätning sedan ersättning har betalats ut gäller 5 kap. 7 § andra stycket utsökningsbalken.

Försäkringsanstalt får kvitta fordran på självriskbelopp enligt 21 § mot försäkringstagarens fordran hos anstalten. Fordran på ersättning som avses i 24 § andra stycket får kvittas mot fordran som innehas av den försäkringspliktige.

Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej i vidare mån än som följer av 19 § överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 29 §. Förutv. 32 § nu 35 §.

SFS 2002:343

I fall som avses i 16 § företräds försäkringsanstalterna i ärenden om trafikskadeersättning eller om återkrav av utgiven sådan ersättning av en trafikförsäkringsförening i vilken anstalterna är medlemmar. Detta gäller även ärenden enligt 28 §. För ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden kan föreningen utse en av anstalterna att företräda de övriga.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer stadgar för trafikförsäkringsföreningen.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 30 §. Förutv. 33 § nu 36 §.

SFS 2002:343

Om föreskriven trafikförsäkring saknas för ett motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och inte är avställt, har Trafikförsäkringsföreningen rätt till gottgörelse (trafikförsäkringsavgift) av den försäkringspliktige för den tid denne inte har fullgjort sin försäkringsplikt.

Trafikförsäkringsavgift bestäms på grundval av de årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkring har saknats. Avgiften får med tio procent överstiga högsta försäkringspremie inklusive skatt enligt lagen (2007:460) om skatt på trafikförsäkringspremie m.m. för fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som det oförsäkrade fordonet. Med fordonsslag avses personbil, lastbil, buss, motorcykel, traktor, motorredskap, moped och terrängmotorfordon. Förhöjning av premien på grund av omständigheter som ger anledning att anta att fordonet med hänsyn till innehavarens person utgör en särskild risk i trafiken får dock beaktas endast om det finns sådana omständigheter i det särskilda fallet.

Trots andra stycket får trafikförsäkringsavgift tas ut med tvåhundra kronor för tiden till dess trafikförsäkring tecknas eller försäkringsplikten upphör.

En domstol får sätta ned trafikförsäkringsavgiften, om det finns särskilda skäl.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 31 §. Förutv. 34 § nu 37 §.

Rättsfall:

H 1970:428 (moped ändrad till annan lätt motorcykel) – Fråga om jämkning av trafikförsäkringsavgift H 1985:673, 2005:324 (även fråga om beräkning av avgiften), 335 – H 1986:758 (invändning av den registrerade ägaren att B ägde fordonen samt att C tecknat och betalat trafikförsäkring för dessa) – Påstående att namnteckning på anmälan om ägarbyte förfalskats inverkade ej på skyldigheten att utge trafikförsäkringsavgift, då påståendet ej gjorts sannolikt H 2009:244.

SFS 2013:1089

Saknas föreskriven trafikförsäkring för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och ej är avställt, kan den försäkringspliktige föreläggas vid vite att fullgöra sin försäkringsplikt.

Föreläggande som avses i första stycket meddelas av länsstyrelsen i det län där den försäkringspliktige har sin adress enligt vägtrafikregistret. Mot sådant föreläggande får talan ej föras.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 32 §. Förutv. 35 § nu 38 §.

Rättsfall:

Vitesföreläggande ansågs ej kunna avse förfluten tid H 1970:418.

SFS 2002:343

Saknas föreskriven trafikförsäkring när motordrivet fordon som inte är registrerat i vägtrafikregistret eller som är avställt brukas i trafik här i landet av den försäkringspliktige eller av annan med dennes tillstånd, döms den försäkringspliktige till penningböter.

Fortsätter den försäkringspliktige under tid då han står under åtal för förseelse som avses i första stycket att begå sådan förseelse, skall vad han har gjort sig skyldig till före varje åtal anses som särskilt brott.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 33 §.

SFS 2002:343

En förare av en moped, ett motorredskap eller ett eldrivet fordon utan tramp- eller vevanordning ska, om fordonet omfattas av denna lag men inte är registrerat i vägtrafikregistret, under färd i Sverige ha med sig bevis om att fordonet är trafikförsäkrat och på begäran visa upp beviset för en bilinspektör eller polisman.

Den som bryter mot första stycket döms till penningböter. Föraren ska dock vara fri från ansvar, om han eller hon senast tredje vardagen efter förseelsen styrker hos Polismyndigheten att han eller hon hade bevis om trafikförsäkring vid tiden för förseelsen och omständigheterna ger vid handen att förseelsen har berott på tillfälligt förbiseende.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 34 §.

SFS 2023:666

Trafikförsäkring som meddelas enligt denna lag skall i fråga om skada som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon i något annat land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige, utöver vad som gäller om trafikskadeersättning enligt denna lag, täcka ersättning som enligt lagstiftningen i det land där skadan uppkommit skall omfattas av en obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detta gäller även i fråga om skada som uppkommer vid direkt färd mellan två länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om skadan tillfogas en medborgare i ett sådant land.

Tillhör fordon som avses i första stycket svenska staten skall svenska staten i stället bära ersättningsansvaret.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 35 §.

SFS 2002:343

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1975:1410

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1976.

Genom lagen upphäves

1. lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

2. lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon,

3. lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m.m.,

4. förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten.

Avtal om trafikförsäkring enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon eller motsvarande försäkring, som är gällande vid ikraftträdande och som har ingåtts för tid som delvis infaller därefter, gäller som avtal om trafikförsäkring enligt denna lag med de ändringar som följer av lagen. Försäkringstagaren får dock för tid efter ikraftträdandet frånträda avtalet och därmed förenat avtal om annan motorfordonsförsäkring med verkan en månad efter det att uppsägning har skett hos försäkringsanstalten. I sådant fall har försäkringstagaren rätt att återfå erlagd premie som belöper på tid efter frånträdandet.

Vill försäkringsanstalten med anledning av nya lagens ikraftträdande och samtidigt därmed genomföra annan ändring i avtalet om trafikförsäkring än som följer av lagen eller genomföra ändring i därmed förenat avtal om annan motorfordonsförsäkring, får det ske, om försäkringstagaren senast två månader före lagens ikraftträdande skriftligen underrättas om ändringen och om sin rätt att frånträda avtalet enligt vad nyss har sagts.

SFS 1978:91

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 1978.

SFS 1980:40

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1981.

SFS 1981:820

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.

SFS 1981:1197

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.

Har skadehändelsen inträffat före utgången av år 1981 tillämpas äldre bestämmelser beträffande förbehåll om rätt till återkrav enligt 21 § andra stycket samt beträffande återkrav enligt 24 § andra stycket.

SFS 1983:309

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1983.

SFS 1985:194

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 1985.

SFS 1989:701

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1993.

SFS 1990:152

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1990.

SFS 1990:1198

(Utkom d. 19 dec 1990.)

SFS 1991:304

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.

SFS 1992:1121

Denna lag träder i kraft i fråga om 20 § d. 1 jan. 1993 och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 1992:1121 har enligt förordning 1993:1646 trätt i kraft d. 1 jan. 1994 såvitt avser 8 §.)

(Lagen 1992:1121 har, i förhållande till Furstendömet Liechtenstein, enligt förordning 1995:1185 trätt i kraft d. 1 dec. 1995 såvitt avser 8 §.)

SFS 1993:302

Denna lag träder i kraft såvitt avser tredje stycket d. 1 jan. 1994 och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 1993:302 har enligt förordning 1993:1646 trätt i kraft d. 1 jan. 1994 såvitt avser 16 § första stycket.)

SFS 1993:303

(Utkom 18 maj 1993.)

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Regeringen får dock i förhållande till Liechtenstein sätta lagen i kraft vid en senare tidpunkt än i förhållande till i lagen angivna övriga stater.

SFS 1993:1307

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 1993:1307 har enligt förordning 1993:1646 trätt i kraft d. 1 jan. 1994.)

SFS 1993:1381

(Utkom 20 dec. 1993.)

SFS 1993:1382

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I förhållande till Liechtenstein får regeringen sätta lagen i kraft vid en senare tidpunkt än i förhållande till övriga stater.

(Lagen 1993:1382 har enligt förordning 1993:1646 trätt i kraft d. 1 jan. 1994. I förhållande till Furstendömet Liechtenstein har förordning 1993:1382, enligt förordning 1995:1185 trätt i kraft d. 1 dec. 1995.)

SFS 1993:1383

(Utkom 20 dec. 1993.)

Denna lag träder i kraft såvitt avser tredje stycket d. 1 jan. 1994 och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

SFS 1993:1384

(Utkom 20 dec. 1993.)

SFS 1994:43

(Omtryck)

SFS 1994:1731

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995.

SFS 1995:785

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995.

SFS 1998:296

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1998.

SFS 1998:382

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 1998.

SFS 1999:266

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1999.

2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje styckena tillämpas även på fordringar som har uppkommit före ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet inte är preskriberade enligt äldre bestämmelser.

3. Äldre bestämmelser om trafikförsäkringsavgift tillämpas även efter ikraftträdandet i ärenden som inte är avslutade hos trafikförsäkringsföreningen när lagen träder i kraft.

SFS 2001:562

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2001.

SFS 2001:734

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002.

SFS 2002:343

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer i fråga om de nya 28 och 33 §§ och i övrigt d. 20 jan. 2003.

(Lag 2002:343 har enligt F 2003:1 trätt i kraft d. 20 jan. 2003 såvitt avser 28 och 33 §§.)

SFS 2003:1

(Utkom d. 16 jan. 2003.)

SFS 2005:113

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006.

SFS 2005:1126

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006.

SFS 2006:560

1. Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2006.

2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om försäkringsplikt som avser tiden före ikraftträdandet.

SFS 2007:333

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2007.

SFS 2007:461

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2007.

SFS 2010:972

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lag 2010:972 träder enl. F 2021:1138 i kraft d. 1 jan 2022.)

SFS 2010:1220

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:2050

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2011.

SFS 2013:1089

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

2. Äldre bestämmelser gäller för en fordran som beror på en skada, om skadehändelsen har inträffat före ikraftträdandet. För en fordran som inte beror på en skada gäller äldre bestämmelser, om avtalet om trafikförsäkring har ingåtts före ikraftträdandet och inte förnyats därefter.

3. Äldre bestämmelser om preskription gäller för trafikförsäkringsavgift som avser tiden före ikraftträdandet. Detsamma gäller trafikförsäkringsavgift som avser tiden efter ikraftträdandet, om ärendet hos Trafikförsäkringsföreningen har inletts före ikraftträdandet men avslutas först därefter.

SFS 2014:609

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2016:667

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2018:184

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2021:1138

(Publicerad d. 4 dec. 2021)

SFS 2023:666
  1. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer i fråga om 29 a–29 f och 33 §§ och i övrigt d. 23 dec. 2023.

  2. Bestämmelserna i de nya 29 a–29 f §§ och 33 § i den nya lydelsen tillämpas även på försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. De tillämpas dock inte på likvidationsförfaranden som har beslutats före ikraftträdandet.

Lag 1975:1410

Författare: Mats Holmqvist

Författare: Matts Nordell

Författaren till den ursprungliga kommentaren.

Författare: Ingemar Persson

Författare till den ursprungliga kommentaren.

Författare: Mats Holmqvist

Trafikskadelagen ligger inom Justitiedepartementets ansvarsområde. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1976 och ersatte då dels lagen (1916:312) om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (BAL), dels lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (TFL). I den nya lagen sammanfördes bestämmelser om ersättning för trafikskador och regler om obligatorisk trafikförsäkring. Lagen bygger på s.k. no-fault-principer, dvs. att ersättning för trafikskador – med undantag av s.k. kollisionsskador – ska utgå oberoende av vållande, alltså på strikt grund. En annan viktig nyhet var att ersättningsansvaret lades direkt på trafikförsäkringsgivarna och alltså frikopplades från ägares, förares och brukares personliga skadeståndsansvar. De skadelidande ska föra sin talan direkt mot det skadeorsakande fordonets trafikförsäkringsgivare. Enligt TskL utgår ersättning för personskada även till fordonets förare. Trafikskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga grunder. Trafikförsäkringsgivares regressrätt mot skadeståndsskyldiga är starkt begränsad. Lagen innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. Slutligen finns i lagen bl.a. vissa bestämmelser om sanktioner mot den som försummat sin försäkringsplikt. – Lagen är numera anpassad till de EU-direktiv som har utfärdats på detta område. Till TskL ansluter trafikförsäkringsförordningen (1976:359) (TFO).

EU-rätten på trafikskadeområdet har succesivt växt fram genom ett antal olika direktiv: Numera gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (kodifierad version). Ett nytt direktiv med vissa ändringar har emellertid beslutats den 24 november 2021. De nationella bestämmelser som föranleds av detta direktiv ska tillämpas från och med den 23 december 2023 (se Europaparlamentets och rådets [EU] 2021/2118 av den 24 november 2021om ändring av direktiv 2009/103/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet).

Förarbeten: SOU 1950:16, SOU 1958:44, SOU 1974:87; prop. 1975/76:15, LU 1975/76:3; prop. 1977/78:16, prop. 1977/78:137, prop. 1979/80:9, prop. 1980/81:84, prop. 1981/82:50, prop. 1982/83:107, prop. 1983/84:117, prop. 1988/89:48, prop. 1989/90:2, prop. 1990/91:68, prop. 1992/93:8, prop. 1992/93:257, prop. 1993/94:33, prop. 1993/94:71, prop. 1994/95:184, prop. 1998/99:42, prop. 2001/02:68, prop. 2012/13:168, prop. 2009/10:173, prop. 2012/13:168..

Litteratur: Trafikskadelagen har kommenterats av Ulf Nordenson, i Trafikskadeersättning – Kommentar till trafikskadelagstiftningen, 1977 (härefter Nordenson, 1977). Nyare kommentarer finns i Mats Holmqvist, Trafikskadelagen – En kommentar, 2019, Norstedts Juridik, (härefter Holmqvist, 2019) och i Erland Strömbäck och Helen Bernefalk, Trafikskadelagen – Ersättning vid trafikskada, 9 uppl. 2019, Norstedt Juridik (härefter Strömbäck och Bernefalk, 2019). Se även Bill Dufwa, Vår komplicerade trafikskaderätt och framtiden, SvJT 1979 s. 401 f. Allmänna skadeståndsrättsliga frågor behandlas i Bertil Bengtsson, Erland Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, 6 uppl. 2018 och i Jan Hellner, Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl. 2014. Genom SFS 2002:343 (prop. 2001/02:133) infördes nya bestämmelser i 27–29 §§ och 33 § TskL, se även 16–19 §§ trafikförsäkringsförordningen (1976:359). Bestämmelserna, som trädde i kraft den 20 januari 2003, genomför det fjärde EU-direktivet om motorfordonsförsäkring (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG. Bestämmelserna syftar till att göra det enklare att begära ersättning från en trafikförsäkring för en skada som har inträffat i ett annat land inom Europeiska samarbetsområdet (EES) än det där den skadelidande är bosatt. Bestämmelserna kommenteras av Thomas Ericsson i Ny juridik 4/2002, se även kommentaren till rubriken närmast före 27 §.

Olika aspekter på trafikförsäkringen blev belysta i Trafikförsäkringsutredningens betänkande SOU 2009:96 En utvidgad trafikförsäkring, som inte har lett till lagstiftning.

Preskriptionsbestämmelserna i 31 och 34 §§ fick delvis nytt innehåll och de nya paragraferna 31 a, 31 b och 31 c tillkom genom SFS 2013:1089. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2015, se prop. 2012/13:168. Övergångsreglerna kommenteras i anslutning till 31 §.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 1 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Vilka fordon som är registreringspliktiga framgår av 5 § lagen (2019:370) om fordons registrering och användning. Se även prop. 1982/83:107 s. 7 f.

Författare: Mats Holmqvist

Beträffande avställning av fordon, se prop. 1975/76:15 s. 105 och 4 kap. förordning (2019:383) om fordons registrering och användning samt 10 § lagen (2019:370) om fordons registrering och användning. Se även NJA 1980 s. 295 (bogsering av registrerad men avställd lastbil som saknade motor).

Författare: Mats Holmqvist

Se Nordenson, 1977, s. 91 f.

Författare: Mats Holmqvist

Vem som är att anse som ägare avgörs enligt allmänna civilrättsliga regler, se Nordenson, 1977, s. 93. Beträffande sanktioner för det fall försäkringsplikten inte uppfylls, se 34–36 §§.

Författare: Mats Holmqvist

Undantaget gäller såväl vid kreditköp enligt 38 § 1 st. konsumentkreditlagen (2010:1846) och 1 § 2 st. lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. som vid andra fall av kreditköp med återtagandeförbehåll, se prop. 1975/76:15 s. 105; Nordenson, 1977, s. 93.

Författare: Mats Holmqvist

Undantaget för fordon som innehas på grund av avtal om leasing infördes genom SFS 1978:452, se prop. 1977/78:137 s. 91 f.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelserna i 2 § 2 st. tredje meningen infördes genom SFS 2006:560 och innebär att försäkringsplikten för det fall en omyndig som inte har förarbehörighet avseende fordonet uppges vara ägare (eller kreditköpare eller leasetagare på i andra meningen angivet sätt) ska fullgöras av den förmyndare som registrerats i vägtrafikregistret och inte av den registrerade (omyndige) ägaren. Informationsplikten enligt 30 § ska som en konsekvens härav fullgöras av den förmyndare som registrerats som ägare. Som en följd av att försäkringsplikten enligt 2 § i dessa fall åvilar förmyndaren är det också mot förmyndaren som sanktioner ska riktas för det fall försäkringsplikten inte fullgörs. Det innebär att krav på trafikförsäkringsavgift enligt 34 § TskL ska riktas mot förmyndaren, liksom att förmyndaren enligt 35 § TskL kan föreläggas att fullgöra försäkringsplikten. Vidare kan förmyndaren dömas till ansvar enligt 36 § TskL om ett avställt fordon brukas trots att trafikförsäkring saknas. Se vidare prop. 2005/06:117 Skydd för barn genom registrering av förmyndare i vägtrafikregistret, m.m., s. 16 f. och 38 f.

Författare: Mats Holmqvist

En försäkringstagare som vill säga upp försäkringen visar normalt att fordonet har avregistrerats eller avställts eller att äganderätten övergått genom en bekräftelse från vägtrafikregistret. Bestämmelserna i 3 st. – som tillkom för att hindra att en försäkring sägs upp av försäkringstagaren innan hans skyldighet att hålla försäkring upphört – infördes genom SFS 1983:309, se prop. 1982/83:107 s. 10.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelserna i 4 st. infördes genom SFS 1983:309, se prop. 1982/83:107 s. 10, s. 13.

Författare: Mats Holmqvist

I Nordenson, 1977, s. 95 uttalas att undantaget har avseende endast på fordon som staten äger. Undantaget torde emellertid nu omfatta även fordon som staten innehar med nyttjanderätt (leasing), se 2 § 1 st. tredje meningen. Staten ansvarar enligt 15 § för betalning av trafikskadeersättningen.

Författare: Mats Holmqvist

I 3 § görs vissa generella undantag från försäkringsplikten, se prop. 1975/76:15 s. 106; Nordenson, 1977, s. 95 f. Genom SFS 1993:1606, se prop. 1993/94:33 s. 21 f. och SFS 1994:1731, se prop. 1994/95:7 s. 123, har undantagen i TskL för fordon som tas i anspråk av staten anpassats till ändringar av lagstiftningen rörande rekvisitions- och förfogandelagstiftningen samt till ändrad terminologi rörande försvaret m.m. Beträffande statens ansvar för trafikskadeersättning, se 15 §.

Författare: Mats Holmqvist

Undantaget avser utländska statsfordon och fordon som ägs av Nato, se kommentar till 9 § TFO. Se även Nordenson, 1977, s 98. Beträffande ansvar för trafikskadeersättning, se 15 §.

Författare: Mats Holmqvist

Undantaget avser utländska enskilda fordon. Jfr 10-13 §§ TFO. Se även Nordenson, 1977, s 98 f. Beträffande ansvar för trafikskadeersättning, se 16 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Se t.ex. vid 7 § och 8 § TFO.

Författare: Mats Holmqvist

Begreppen personskada och sakskada har i TskL samma innebörd som i skadeståndslagen (1972:207), se kommentaren till 5 kap. 1 och 7 §§ SkL. Ersättning enligt TskL utgår endast för person- eller sakskada, däremot inte för ren förmögenhetsskada (se 1 kap. 2 § SkL) eller kränkning (2 kap. 3 § SkL). I NJA 2004 s. 566 ansågs Vägverket inte berättigat till trafikskadeersättning för kostnader avseende vissa åtgärder som utförts (sanering efter utsläpp av drivmedel) på allmän väg efter en trafikolycka, jfr NJA 2001 s. 627. I NJA 2011 s. 331 (I–II) ansågs statliga och kommunala väghållare efter trafikolycka, trots väghållaransvaret, berättigade till trafikskadeersättning för sakskada i form av kostnader som inte avsåg skyddsåtgärder (reparation av skadade vägbroar respektive åtgärdande av skadat vägmärke).

Författare: Mats Holmqvist

Uttrycket (skada) ”i följd av trafik” har övertagits från 1916 års bilansvarighetslag (BAL). Från den långa tid under vilken BAL var i tillämpning finns en rikhaltig praxis rörande den närmare innebörden av begreppet. En sammanställning av drygt 120 avgöranden i domstolspraxis och av utlåtanden av Skadeförsäkringens villkorsnämnd under tiden 1930–1976 återfinns hos Nordenson, 1977, Bilaga 1, s. 579 f. Från tiden efter TskL:s ikraftträdande, se NJA 1988 s. 221. I NJA 2007 s. 997 ansågs att en bilförare som omedelbart före planerad avfärd skrapade bilrutorna fria från is och därvid halkade omkull och skadade sig hade ådragit sig skadorna i följd av trafik med bilen. Rättsfallet och tillämpningen av 8 § analyseras ingående av Marcus Radetzki, Vad innebär uttrycket skada i följd av trafik vid tillämpning av trafikskadelagen?, SvJT 2008, s. 371 f., samt i boken Skada i följd av trafik?, Zeteo 2018-02-28. Se även Strömbäck och Bernefalk, 2019, avsnitt 3.8. med hänvisningar. Begreppet ”the use of vehicles” i artikel 3.1 i det första direktivet om motorfordonsförsäkring prövades av EU-domstolen i mål C-162/13, Damijan Vnuk mot Zavarovalnica Triglav d.d. Domstolens dom (tredje avdelningen) meddelad den 4 september 2014, EU:C:2014:2146. (Se även EU-domstolens dom av 28 november 2017 i mål C-514/16, Pinheiro Vieira Rodrigues, EU:C:2017:908, av den 20 december 2017 i mål C-334/16, Torreiro, EU:C:2017:1007, av den 15 november 2018 i mål C-648/17, BTA, EU:C:2018:917 och av den 20 juni 2019 i mål C‑100/18, Línea Directa Aseguradora, EU:C:2019:517.) I NJA 2016 s. 142 fann HD att det inte rörde sig om en skada i följd av trafik när en mobilkran välte och skadade en intilliggande byggnad. Mobilkranen användes vid tillfället som lyftredskap och kunde i det läget inte brukas som transportmedel. (Utgången synes vara väl förenlig med EU-domstolens avgörande i målet Rodrigues de Andrade, se ovan). I NJA 2017 s. 622 hade en parkerad bil satts i brand. På grund av kortslutning hade den därefter kommit i rörelse och spridit elden till en skola. Eftersom det var branden som fått bilen i rörelse ansågs en knapp billängds förflyttning inte tillräcklig för att bilen skulle anses ha varit i trafik. I NJA 2019 s. 89 var fråga om ett skogsfordon som orsakade en omfattande skogsbrand.

Författare: Mats Holmqvist

Av 1 § framgår vad som är att förstå med motordrivet fordon (se kommentaren till 1 § 1 st.).

Författare: Mats Holmqvist

Trafikskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler (se 9 §) men utgör tekniskt sett inte skadestånd. Trafikförsäkringsgivares ersättningsskyldighet utgör således inte skadeståndsansvar i den mening termen används i lagstiftningen i övrigt.

Författare: Mats Holmqvist

De bestämmelser i lagen som åsyftas med ”i fall som avses i denna lag” är – såvitt gäller de skadelidandes ersättningsrätt – 10 §, 11 §, 15–16 §§. Enligt första meningen utgår ersättning endast för skada som uppkommer i följd av trafik i Sverige. Det skadeorsakande fordonet ska alltså vid skadetillfället ha brukats i trafik här i landet.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsen i andra meningen i 1 st. går tillbaka på ett under BALs giltighetstid gällande frivilligt åtagande av trafikförsäkringsbolagen att ersätta utlandsskador av detta slag. En i lagrådsremissen upptagen regel om avräkning för den ersättning den skadelidande kunde ha uppburit enligt lagen i det land där skadan uppkommit fick på förslag av Lagrådet utgå ur propositionen. Avräkningsfrågan bedömdes dock ha ringa praktisk betydelse och antogs kunna lösas genom frivilliga överenskommelser, se prop. 1975/76:15 s. 111, s. 255 f. och s. 271.

Författare: Mats Holmqvist

Beträffande statsägda fordon kan bestämmelsen i 8 § 1 st. andra meningen antagas främst få betydelse beträffande militära fordon som används av svenska FN-kontingenter under fredsbevarande verksamhet i utlandet.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsens hemvist-begrepp är internationellträttsligt, och bestämmelsen i 10 kap. 1 § rättegångsbalken kan därför inte utan vidare vara vägledande. Tänkbart är t.ex. att en person folkbokförts i Sverige men ändå inte har sådan anknytning till landet att han anses ha hemvist här, och omvänt kan en person som ännu inte folkbokförts här ändå internationellträttsligt anses ha hemvist här, jfr SOU 1976:39. Bestämmelsen diskuteras i prop. 2013/14:243 s. 40 f.

Författare: Mats Holmqvist

Ersättning i utlandsfallen ska bestämmas enligt svensk lag, alltså enligt TskL. Det betyder bl.a. (se 9 §) att regeln i 5 kap. SkL om avräkning av s.k. samordningsförmåner blir tillämplig. I princip ska även utländska förmåner avräknas enligt denna regel, se vidare kommentaren till 9 §.

Författare: Mats Holmqvist

Lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor reglerar enligt en s.k. kanaliseringsregel exklusivt frågor om ersättning för radiologisk skada (närmare definierad i 7 § den lagen), och det har därför blivit nödvändigt att här göra undantag för sådan skada (jfr 12 § 2 st. BAL). Lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor innebär i huvudsak att radiologisk skada ska på objektiv grund ersättas av innehavare av en kärnteknisk anläggning, som är skyldig att täcka sin ansvarighet genom försäkring eller annan säkerhet.

Författare: Mats Holmqvist

Undantaget i TskL för radiologisk skada gäller bara i de fall då rätten att göra gällande ersättningsanspråk mot annan än innehavaren av den kärntekniska anläggningen är inskränkt enligt 26 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, den s.k. kanaliseringsregeln (se prop. 2009/10:173 s. 131). Bestämmelserna i förevarande stycke utfärdades redan år 2010 men trädde i kraft först den 1 januari 2022 (se SFS 2021:1138 och prop. 2009/10:173 s. 112 f.). De justeringar som nämnda lagändringar medförde i förevarande bestämmelse innebar dock ingen ändring i sak (prop. 2009/10:173 s. 151).

Författare: Mats Holmqvist

Stadgandet innebär till en början att bestämmelserna i 5 kap. 1 § SkL om vad skadestånd vid personskada omfattar och i 5 kap. 2 § om ersättning vid personskada som lett till döden ska tillämpas. Hänvisningen till 5 kap. 2 § innebär att – utöver begravningskostnad och annan skälig kostnad samt förlust av underhåll – bestämmelserna i 5 kap. 2 § 3 p. om ersättning för personskada vid nära anhörigs dödsfall kommer att gälla även för ersättning enligt TskL. En nära anhörig till den som dödas i trafiken har därmed rätt till trafikskadeersättning för sin personskada, normalt för psykiskt lidande, se prop. 2000/01:68 s. 30 f., 70 f. och s. 77. Bestämmelsen har berörts i kommentaren till 8 § 1 st. såvitt gäller utländska förmåner vid utlandsskador. Det kan även vid olyckor i Sverige bli aktuellt att avräkna utländska förmåner, se NJA 1990 s.726 och 734 (jfr. dock EFTA-domstolens dom i mål E 11/16 av den 20 juni 2017). Enligt förarbetena kan också engångsbelopp från olycksfallsförsäkring avräknas, om det i olycksfallsförsäkringsvillkoren har gjorts förbehåll om återkravsrätt, se prop. 1975/76:15 s. 112; jfr SOU 1974:87 s. 291 f. Avräkningsregeln ska tillämpas på exakt samma sätt som när det gäller samordning med skadestånd. Angående samordning av olika ersättningar, se NJA 2006 s.738 och NJA 2012 s. 685. Att förtida uttag av ålderspension inte ska samordnas vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust, framgår av NJA 2013 s. 438. Bestämmelsen i 5 kap. 4 § SkL om utbyte av livränta mot engångsbelopp gäller också trafiklivräntor. Detsamma gäller i fråga om regeln i 5 kap. 5 § 1 st. SkL om omprövning av beslut om ersättning för inkomstförlust. – I 5 kap. 5 § 2 st. SkL hänvisas till den s.k. värdesäkringslagen. Lagrummet omfattas i och för sig av hänvisningen i förevarande paragraf. Det har dock gjorts en uttrycklig hänvisning till den lagen i TskL. – Stadgandet i 5 kap. 6 § SkL saknar betydelse på TskL:s område. – Bestämmelsen i 5 kap. 7 § SkL om vad som är ersättningsgill sakskada blir fullt ut tillämplig beträffande trafikskadeersättning. – Också inom TskL:s område ska allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser tillämpas, bl.a. principerna om adekvat kausalitet, jfr NJA 1998 s. 375 angående ersättning för inkomstförlust till följd av arbetslöshet i yrke till vilket den skadelidande omskolats. Hänvisningen till 6 kap. 3 § SkL innebär att rätten att ärva ideellt skadestånd tillämpas i fråga om trafikskadeersättning, vilket medför att rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda olägenheter faller bort om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts. Förutsättningarna för rätt till omprövning av skadeståndslivränta behandlas i NJA 2008 s. 1217 (I-II). Enligt NJA 2004 s. 609 var en person inte berättigad att – med självständig rätt till ersättning för tredjemansskada – uppbära trafikskadeersättning för kostnader och inkomstförlust han lidit till följd av en sakskada som orsakats på den bil hans son ägde och hade försäkrad. I NJA 2007 s. 461 tillerkändes en person som skadats i en trafikolycka och då varit arbetslös ersättning för inkomstförlust beräknad utifrån en högre inkomst än han hade som arbetslös, eftersom han gjort sannolikt att han skulle ha fått denna högre inkomst om skadan inte hade inträffat. Skadelidande ska enligt NJA 2010 s. 661 inte kompenseras för inkomstförlust på grund av bortfall av jobbskatteavdrag. Hur inkomstförlusten ska bestämmas för den som är ensam ägare av ett aktiebolag och arbetar i bolaget prövades av HD i NJA 2014 s. 455. I NJA 2013 s. 560 behandlades frågan från vilken tidpunkt ränta på ersättning för lyte och men ska beräknas.

Författare: Mats Holmqvist

Stadgandet om trafikskadeersättning till förare av motordrivet fordon gäller endast personskada. I fråga om sakskada gäller särskilda bestämmelser i 10 § och 11 §. – Att ersättning enligt 10 § utgår på objektiv grund framgår endast av att det inte anges som förutsättning för ersättning att någon varit vållande till skadan.

Författare: Mats Holmqvist

Termen ”passagerare” definieras inte i lagen. Frågan får avgöras i rättstillämpningen. Den har inte någon praktisk betydelse för de skadelidande, eftersom en passagerares och en ”utomståendes” rätt till ersättning ska bestämmas enligt samma regler. Däremot kan det bli av betydelse för fastställande av vilket fordons försäkring som ska utge ersättningen (jfr kommentaren till 10 § 1 st.).

Författare: Mats Holmqvist

Uttrycket ”som är i trafik” innebär att skadan ska ha uppkommit i följd av trafik med fordonet.

Författare: Mats Holmqvist

I ”kollisionsfall” kan förare och passagerare i ett inblandat fordon inte vända sig med krav mot trafikförsäkringen för annat inblandat fordon utan de måste hålla sig till försäkringen för det ”egna” fordonet. Detta framgår vid en sammanställning av bestämmelserna i 10 § och 11 §.

Författare: Mats Holmqvist

Av 10 § 2 st. framgår indirekt att ersättning för skada på ett motordrivet fordon aldrig utgår ur trafikförsäkringen för det fordonet.

Författare: Mats Holmqvist

Inte heller för skada på egendom som befordras med motordrivet fordon i trafik utgår trafikskadeersättning ur trafikförsäkringen för det fordonet. Ett motsvarande undantag gällde enligt 2 § BAL och 3 § TFL. Vad som är att hänföra till ”befordrad” egendom får avgöras i rättstillämpningen. I princip omfattas emellertid all lös egendom som vid skadetillfället fanns i eller på fordonet. Det förutsätts inte att det är fråga om befordran mot vederlag. – Med ”sådant fordon” avses motordrivet fordon som är i trafik.

Författare: Mats Holmqvist

Genom frivilliga åtaganden av trafikförsäkringsgivarna gäller enligt försäkringsvillkoren undantagslöst att ersättning, trots det lagstadgade undantaget, utges ur ett fordons trafikförsäkring till det fordonets förare och passagerare för skada på sådana personliga tillhörigheter som man normalt bär på sig, dock högst med ett belopp motsvarande hälften av det basbelopp som gällde för det år då skadan inträffade. Samma regler tillämpas av Trafikförsäkringsföreningen (TFF) i de fall då föreningen har att utge trafikskadeersättning (se 16 §). Enligt förordning (1976:472) om statliga myndigheters tillämpning av trafikskadelagen gäller ett motsvarande åtagande från statens sida i fall då staten enligt 15 § TskL har att utge trafikskadeersättning. I den mån egendomen är täckt av annan skadeförsäkring, t.ex. hemförsäkring, utgår dock enligt förordningen inte någon trafikskadeersättning. – Enligt dessa frivilliga åtaganden ska ersättning för skada på personliga tillhörigheter utgå enligt de regler som gäller enligt TskL beträffande personskada.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsen avser s.k. kollisionsskador. Hit hänförs över huvud taget skador som uppkommit i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon. Det behöver således inte vara fråga om en kollision i gängse mening. Om t.ex. ett fordon förs ut på en motortrafikled utan att föraren respekterar stopp-tecknet och ett annat fordon därigenom tvingas att göra en gir och kör i diket med skador på fordonet som följd blir bestämmelsen tillämplig på dessa skador.

Författare: Mats Holmqvist

Kollisionsregeln gäller dels skador på de motorfordon som varit inblandade i en och samma skadehändelse på sådant sätt att uppkomna skador är att anse som uppkomna i följd av trafik med ettvart av fordonen, dels skador på egendom som befordrats med dessa fordon, oavsett vem egendomen tillhörde. För tredje man innebär regleringen i viss mån en försämring i förhållande till vad som gällde enligt äldre lag, se Nordenson, 1977, s. 142 f.

Författare: Mats Holmqvist

Begreppet ”vållande” har här samma innebörd som i SkL. Eftersom även ersättningsreglerna i BAL byggde på ett vållandebegrepp kan rättspraxis vid tillämpningen av den lagen ge viss ledning för tolkningen av TskL:s vållandebegrepp.

Författare: Mats Holmqvist

Rekvisitet ”vållande i samband med förandet” av fordonet förutsätter inte att föraren varit vållande. Om en passagerare på ett oaktsamt sätt har ingripit i eller påverkat förandet, t.ex. genom att fatta tag i ratten eller ge föraren felaktiga anvisningar för körningen, inträder ersättningsansvar, jfr NJA 1931 s. 232. En given förutsättning är under alla förhållanden att det föreligger adekvat kausalitet mellan vållandet och den uppkomna skadan. Se vidare Nordenson, 1977, s. 143 f.

Författare: Mats Holmqvist

För ersättningsansvar på grund av att bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan gäller också ett krav på adekvat kausalitet. Begreppet bristfällighet har samma innebörd i TskL som i BAL. Varje avvikelse i fråga om konstruktion eller utrustning från vad som är föreskrivet i vägtrafikförfattningarna är att anse som en bristfällighet. Även extrautrustning, som t.ex. en extra strålkastare eller ett takräck, kan vara så utformad att den erbjuder särskilda risker för trafikskada, och det föreligger då en bristfällighet i lagens mening. Också här ger rättspraxis under BAL:s giltighetstid ledning, se t.ex. NJA 1955 s. 495.

Författare: Mats Holmqvist

Kollisionsreglerna blir tillämpliga också när skada har uppkommit i följd av trafik med två eller flera fordon tillhöriga samma ägare; se härom närmare Nordenson, 1977, s. 148 f., även i Försäkringstidningen 5/1977 s. 18 f. och Strömbäck och Bernefalk, 2019, avsnitt 5.2.9.

Författare: Mats Holmqvist

Av 15 § och 16 § framgår att det i vissa fall är staten eller Trafikförsäkringsföreningen (TFF) som har att utge ”den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits”. I kollisionsfall, där ett oförsäkrat fordon är inblandat, får man alltså undersöka med vilket eller vilka belopp ersättning skulle ha utgått från fordonets försäkring, om sådan hade funnits. Det blir härefter staten resp. TFF som har att utge den ersättningen.

Författare: Mats Holmqvist

Trafikskador kan drabba helt utomstående personer, t.ex. fotgängare eller cyklister, men också fastighetsägare, affärsidkare, väghållare m.fl. Sådana skadelidande har enligt denna bestämmelse rätt till ersättning på objektiv grund. När det gäller kollisionsskador är 10 § exklusivt tillämplig beträffande skador på inblandade fordon och med dessa befordrad egendom bara under förutsättning att fordonet på den skadelidande sidan var i trafik. När det gäller personskador som drabbat förare eller passagerare i ett fordon är däremot 10 § undantagslöst exklusivt tillämplig. Huruvida en person i ett visst fall varit att anse som förare eller passagerare eller som utomstående saknar dock betydelse för den skadelidande, eftersom ersättningsrätten när det gäller personskada är densamma för alla skadelidande. I NJA 2011 s. 331 (I–II) ansågs statliga och kommunala väghållare, trots väghållaransvaret, berättigade till trafikskadeersättning för sakskada i form av kostnader som inte avsett skyddsåtgärder.

Författare: Mats Holmqvist

Regeln att försäkringstagaren, dvs. normalt det försäkrade fordonets ägare (se 2 §), inte har rätt till ersättning för sakskada som fordonet orsakar gäller inte bara skador på fordonet och därmed befordrad egendom utan också skada på egendom utanför fordonet, så t.ex. om en villaägare med det egna fordonet kör på och skadar ett staket på villatomten.

Författare: Mats Holmqvist

Rekvisitet ”olovligen” betyder här utan medgivande av fordonets ägare. Undantagsregeln gäller även om brukaren – felaktigt – trodde att han hade ägarens medgivande; prövningen av rekvisitet ”olovligen” ska alltså ske rent objektivt.

Författare: Mats Holmqvist

För att en person ska anses som brukare krävs att han i huvudsak förfogar över fordonet i ägarens ställe. Det spelar ingen roll vilken rättsgrund förfogandet grundar sig på, eller ens om det föreligger någon rättsgrund. Även en biltjuv kan alltså vara brukare. Beträffande begreppet brukare, se vidare prop. 1975:15 s. 115 och Nordenson, 1977, s. 157 f.

Författare: Mats Holmqvist

Att föraren inte får ersättning för sakskada innebär att han intar en annan ställning än passagerare, som i princip har en oinskränkt rätt till ersättning för sådan skada. Det blir alltså här av betydelse att kunna avgöra om en skadelidande varit förare eller passagerare; angående den prövningen se Nordenson, 1977, s. 156 f.

Författare: Mats Holmqvist

Rekvisitet ”olovligen” har här samma innebörd som i 1 p., se kommentaren till 11 § 2 st.

Författare: Mats Holmqvist

Det krävs faktisk vetskap hos passageraren eller ”lastägaren”. Det räcker inte med att passageraren eller ”lastägaren” bort inse att fordonet brukades olovligen. Men om det kan hållas för visst att vederbörande skulle ha handlat likadant även om han vetat om att fordonet brukades olovligen, torde han gå miste om ersättning.

Författare: Mats Holmqvist

Undantagsreglerna i 11 § 2 st. gäller endast rätten till ersättning från försäkringen för det olovligen brukade fordonet. Blir det fordonet inblandat i en kollision gäller reglerna i 10 § även beträffande dessa skadelidande.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsen i 11 § 3 st. har motsvarighet i 20 § järnvägstrafiklagen (2018:181), se prop. 2017/18:62 s. 97 f. Beträffande den tidigare lagstiftningen på järnvägsområdet, se 5 kap. 2 § i den numera upphävda järnvägstrafiklagen (1985:192) och 1983/84:117 s. 89 f.

Författare: Mats Holmqvist

Varken TskL eller järnvägstrafiklagen innehåller någon definition av ”spårfordon”. Till ”spårfordon” torde emellertid få räknas varje anordning som framförs med hjul på järnvägs- eller spårvägsskenor och som drivs med maskin eller motor.

Författare: Mats Holmqvist

Bedömningen av om ett spårfordon är i trafik eller ej får ske på grundval av i princip samma kriterier som avgör om ett motordrivet fordon är i trafik, se prop. 1983/84:117 s. 317.

Författare: Mats Holmqvist

Sammantagna innebär bestämmelserna i trafikskadelagen och järnvägstrafiklagen i princip att såvitt gäller sakskador, sådana ”kollisionsskador” ska ersättas på samma sätt som kollisionsskador med två eller flera motordrivna fordon inblandade. I fråga om personskador i spårfordonet gäller att trafikförsäkringen för motorfordonet svarar för sådana skador, men bara om de orsakats av vållande vid förandet av fordonet eller av bristfällighet på detta. Regleringen sammanhänger med att det även enligt regelverket på järnvägssidan föreligger ett i princip objektivt ansvar för skador på järnvägspassagerarna (se t.ex. artikel 11 i EU:s tågpassagerarförordning [Europaparlamentets och rådets förordning nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer] samt artikel 26 i bilaga I till förordningen). För skador som tillfogas föraren och passagerare i motorfordonet utgår enligt 10 § ersättning från fordonets trafikförsäkring, men om det föreligger vållande eller bristfällighet på spårfordonets sida kan de skadelidande också vända sig mot infrastrukturförvaltaren för järnvägen (se 17 och 20 §§ järnvägstrafiklagen [2018:181]). Erhåller de skadelidande trafikskadeersättning kan försäkringsgivaren ha en återkravsrätt mot infrastrukturförvaltaren enligt 20 § TskL, se kommentarer till 20 § 3 st.

Författare: Mats Holmqvist

Angående vad slags egendom som ingår i ”spåranläggningen”, se prop 1983/84:117 s. 233.

Författare: Mats Holmqvist

Frågor om jämkning av skadestånd och trafikskadeersättning behandlades i prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skada s. 41 f., varvid den bedömningen gjordes att det inte krävdes någon lagstiftningsåtgärd när det gäller förutsättningarna och principerna för jämkning på grund av medvållande. Som tidigare bör alltså den som orsakat en anhörigs död genom uppsåt inte få ersättning, och vid grov vårdslöshet ter det sig ofta rimligt att avsevärt jämka ersättning, men frågan – uttalas i prop. 2000/01:68 s. 78 – får överlämnas till rättstillämpningen. Bestämmelserna om jämkning av trafikskadeersättning är likalydande med motsvarande bestämmelser i 6 kap. 1 § 1 st. SkL, se därför kommentarerna till den lagen. Se beträffande grov culpa även Nordenson, 1977, s. 163 f. och NJA 1983 s. 522 I och II, båda rörande frågan om ersättning till psykiskt sjuka som medverkat till sin egen skada.

Författare: Mats Holmqvist

Regeln om jämkning av personskadeersättning till förare av motorfordon även vid ”enkelt” vållande, när föraren gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott får särskilt stor betydelse vid tillämpning av TskL. Det krävs inte att vederbörande blivit dömd – eller ens kan dömas – för trafiknykterhetsbrottet. Det är i princip graden av vållande som ska avgöra hur stor jämkningen ska bli. Hur allvarligt trafiknykterhetsbrottet är ska således ej inverka på jämkningsfrågan, jfr prop. 1975/76:12 s. 70. Se också NJA 2000 s. 150.

Författare: Mats Holmqvist

Jämkning av ersättning som avses i 5 kap. 2 § SkL vid personskada som lett till döden, dvs. av jämkning av ersättning för begravningskostnad och vissa andra skäliga utgifter, för förlust av underhåll och för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära, aktualiseras alltså om den avlidne uppsåtligen medverkat till dödsfallet – ”trafiksjälvmord”. I prop. 2000/01:68 s. 78 – varigenom ändringar skedde i 12 § TskL och i 5 kap. 2 § SkL – uttalas att ersättning till de anhöriga för deras personskada med anledning av dödsfallet oftast bör jämkas till noll. Räckvidden av det tidigare vägledande avgörandet NJA 1981 s. 920 är därför oklar, se även prop 2000/01:68 s. 44 f., jfr Lagrådets yttrande, prop. 2000/01:68 s. 115.

Författare: Mats Holmqvist

Denna bestämmelse är likalydande med jämkningsbestämmelsen i 6 kap. 1 § 2 st. SkL. Se kommentarerna till 6 kap. 1 § SkL.

Författare: Mats Holmqvist

Enligt denna bestämmelse gäller i kollisionsfall s.k. passiv identifikation. Ägaren av den skadade egendomen identifieras så att säga såväl med föraren eller annan som gjort sig skyldig till ”vållande i samband med förandet” som med bristfällighet på fordonet. Denna jämkningsregel gäller även i fall då det skadade fordonet – respektive det befordrande fordonet – brukats olovligen; jfr Nordenson, 1977, s. 182 f.

Författare: Mats Holmqvist

I den ansvarsregel i 20 § järnvägstrafiklagen som gäller ”kollisionsskador” i följd av trafik med motordrivet fordon och ett spårfordon talas om huruvida ”någon på infrastrukturförvaltarens eller transportörens sida uppsåtligen eller av oaktsamhet har vållat skadan” och om ”bristfällighet i någon anordning för driften”, under det att här talas om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i någon anordning för denna. Sannolikt är någon saklig skillnad inte åsyftad. Syftet med de ifrågavarande reglerna i de båda lagarna är att trafik med motorfordon och järnvägstrafik ska så långt möjligt behandlas lika i ersättningshänseende när skador orsakas gemensamt av motorfordon och järnvägsfordon (spårfordon).

Författare: Mats Holmqvist

När det gäller personskada tillämpar trafikförsäkringsbolagen den s.k. 80-procentsregeln till säkerställande av att den skadelidande ska vara förbehållen en rimlig försörjningsnivå. Regeln innebär att ersättning för inkomstförlust inte jämkas mera än att den skadelidande alltid är garanterad 80 procent av sin tidigare inkomst till den del denna inte överstiger 7,5 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Ersättning för mer omfattande vårdkostnader jämkas i allmänhet inte heller. Däremot jämkas ersättning för ideell skada och för kostnader enligt lagens regler.

Författare: Mats Holmqvist

Regeln om hur jämkning ska ske avviker i sin lydelse något från motsvarande bestämmelse i 6 kap. 1 § 3 st. SkL; i sistnämnda lagrum görs ingen hänvisning till ”den medverkan som har förekommit på ömse sidor”. Detta sammanhänger med att regeln i SkL i första hand har avseende på situationer där ansvarighet inträder på grund av vållande, under det att det i TskL är fråga om objektivt ansvar. När regeln i SkL tillämpas analogt i fall av objektivt ansvar ska den i realiteten tillämpas på samma sätt som regeln i TskL. Det är med andra ord inte fråga om någon saklig skillnad.

Författare: Mats Holmqvist

Jämkning enligt lagens medvållanderegel ska normalt ske till viss kvotdel av full ersättning, vanligtvis till 1/3, 1/2 eller 2/3, undantagsvis till 1/4 eller 3/4. Emellertid innehåller trafikförsäkringsbolagens ”Allmänna villkor för motorfordonsförsäkring” en bestämmelse om att ersättning för sakskada inte ska jämkas i annat fall än då jämkning av ersättning för personskada kan ske; dock gäller detta bara i den mån skadan inte överstiger ett belopp motsvarande en fjärdedel av basbeloppet för skadeåret. Regeln gäller inte skada på motordrivet fordon, till sådant fordon kopplat släpfordon eller spårfordon eller skada på egendom som befordras med sådant fordon. Villkorsbestämmelsen gäller inte till förmån för försäkringstagaren eller fordonets brukare eller förare. I övrigt gäller den för alla skadelidande, se vidare Strömbäck och Bernefalk, 2019, avsnitt 5.6 – Angående tillämpningen av jämkningsreglerna hänvisas i övrigt till prop. 1975/76:12 s. 117 f. och Nordenson, 1977, s. 192 f.

Författare: Mats Holmqvist

Det kan inträffa att en trafikskada, som inte utgör kollisionsskada, ska anses uppkommen i följd av trafik med två eller flera motorfordon. I sådant fall kan en utomstående skadelidande vända sig till trafikförsäkringen för vilket som helst av fordonen och få full ersättning för skadan. Trafikförsäkringsgivarna svarar då solidariskt för ersättningen på samma sätt som flera skadeståndsskyldiga enligt 6 kap. 4 § SkL svarar solidariskt för skadestånd. Om något av fordonen är statsägt eller om TFF svarar för ersättningen beträffande något av fordonen följer av 15 § respektive 16 §, att staten respektive TFF och den försäkringsgivare för annat inblandat fordon, som också är ansvarig, svarar solidariskt. Solidariskt ansvar för ersättning beträffande skada på förare eller passagerare kan inte uppkomma gentemot föraren eller passageraren, eftersom ansvaret för sådana skador är kanaliserat till trafikförsäkringen för det fordon i vilket föraren eller passageraren färdades.

Författare: Mats Holmqvist

Det i 14 § första meningen föreskrivna begränsningsbeloppet gäller för varje särskilt fordon och per händelse. Är två eller flera fordon inblandade i samma skadehändelse, kommer två begränsningsbelopp att stå till förfogande för att täcka de gemensamt orsakade skador för vilka båda eller alla sidor är ansvariga.

Författare: Mats Holmqvist

Begränsningsbeloppet är så högt att ansvarigheten normalt kan sägas vara obegränsad. Regeln om nedsättning av ersättningarna till de enskilda skadelidande med samma kvotdel för var och en av dem gäller också i fall då personskadorna har kunnat gottgöras fullt ut, men återstoden av beloppet inte räcker till full täckning av sakskadorna; ersättningarna till de sakskadelidande sätts då ned med samma kvotdel.

Författare: Mats Holmqvist

Om det i ett givet fall är uppenbart att begränsningsbeloppet räcker för att täcka personskadorna, torde ett administrativt beslut enligt denna bestämmelse kunna begränsas att avse sakskador. Beträffande tillämpningen av fördelningsreglerna, se vidare Nordenson, 1977, s. 208 f.

Författare: Mats Holmqvist

I de i fall då skada uppkommer i följd av trafik i Sverige med ett fordon som är hemmahörande i något annat EES-land ges en skadelidande rätt att begära att i stället för begränsningsbeloppet enligt 14 § 1 st. denna lag ska tillämpas de motsvarande bestämmelser som gäller i det land där fordonet hör hemma, dvs. normalt det land där det är registrerat. När det där talas om ”de föreskrifter om obligatorisk motorfordonsförsäkring etc.” avses, trots den generella lydelsen, endast begränsningsreglerna i hemlandets lag (se prop. 1993/94:71 s. 23 f.). Bestämmelsen har sannolikt inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Se vidare kommentaren till 38 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Som framgår av 3 § och 4 § 1 p. kommer fordon ägda av svenska staten och vissa utländska statsfordon att vara undantagna från trafikförsäkringsplikt. För skador som ett sådant fordon orsakar blir staten enligt denna bestämmelse ansvarig som om trafikförsäkring hade funnits. Förekomsten av s. k. bilansvarsförsäkring, som inte i alla hänseenden uppfyller lagens krav på en trafikförsäkring, hindrar inte tillämpning av förevarande bestämmelse.

Författare: Mats Holmqvist

Det finns uppenbarligen inte utrymme för tillämpning av 5–7 §§ i de fall som avses i 15 § 1 st. Att 8–14 §§ blir tillämpliga följer redan av åliggandet för staten att betala trafikskadeersättningen. Frågan om tillämpningen av 16 § och följande paragrafer berörs i mån av behov vid respektive paragraf.

Författare: Mats Holmqvist

Ersättningsbestämmelserna i TskL är i princip tvingande. Det framgår av 17 §. Trafikförsäkringen har med andra ord karaktär av garantiförsäkring till förmån för de skadelidande, inberäknat fordonsägaren/försäkringstagaren, såvitt gäller skador för vilka denne är berättigad till ersättning.

Författare: Mats Holmqvist

Den skadelidandes ”rätt till trafikskadeersättning” bestäms av lagens ersättningsbestämmelser, inbegripet de bestämmelser som innebär begränsningar i ersättningsrätten, t.ex. bestämmelserna om självrisk och om inskränkningar i försäkringstagarens rätt. Orden ”utöver vad som anges i denna lag” är därför i och för sig överflödiga (och i viss mån missledande). Bestämmelsen i denna paragraf innebär i sak ett principiellt förbud att genom villkor i försäkringsavtalen inskränka den ersättningsrätt som följer av lagen.

Författare: Mats Holmqvist

Omständigheter som ligger i tiden före själva skadehändelsen – t.ex. försummad premiebetalning eller oriktig uppgift om årlig körsträcka – kan inte under några förhållanden åberopas av försäkringsgivaren gentemot en skadelidandes ersättningskrav.

Författare: Mats Holmqvist

Vad som kan komma ifråga är t.ex. delsföljderna av försenat meddelande om försäkringsfall och underlåtenhet att tillhandahålla handling av betydelse eller att tillhandagå med upplysningar samt fall av uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av åliggande enligt försäkringsvillkoren m.m., se7 kap. 2 § försäkringsavtalslagen (2005:104) och prop. 2003/04:150 s. 446 f., jfr 21 § och 22 § 1927 års försäkringsavtalslag, delsfall där den försäkrade eller någon annan som begär ersättning efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning, se7 kap. 3 § FAL och prop. 2003/04:150 s. 447 f., jfr 23 § 1927 års försäkringsavtalslag och 34 § 1980 års konsumentförsäkringslag, delsfall av uppsåtlig eller grovt vårdslös underlåtenhet att sörja för avvärjande och minskning av skada (räddningsplikt), se4 kap. 7 § FAL och prop. 2003/04:150 s. 419 f., jfr 52 § 1927 års försäkringsavtalslag (1927:77).

Författare: Mats Holmqvist

Det objektiva trafikskadeansvaret enligt TskL och de fullständiga garantierna för att ersättning betalas i förening med reglerna om att ersättning ska bestämmas enligt skadeståndslagens regler medför att den som har lidit en trafikskada som ger rätt till trafikskadeersättning normalt inte har något intresse av att kunna vända sig med ersättningskrav mot någon som kan vara ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler, t.ex. föraren av det skadeorsakande fordonet. Det har dock inte ansetts finnas skäl att införa lagbestämmelser som hindrar sådana skadeståndskrav. Men givetvis kan den skadelidande inte få dubbel ersättning (angående innebörden av orden ”i stället” i lagtexten, se Nordenson, 1977, s. 252 f.) Å andra sidan kan det tänkas att prövningen av t.ex. vållande- eller medvållandefrågor eller själva skadevärderingen utfaller olika när det gäller trafikskadeersättningen och vid bedömningen av skadeståndskravet; detta kan leda till att skadeståndet blir större än trafikskadeersättningen – eller tvärtom. – Bestämmelsen i första meningen av paragrafen har främst ett pedagogiskt syfte och har ingen materiellträttslig innebörd.

Författare: Mats Holmqvist

Reglerna om förhållandet mellan trafikskadeersättning och skadestånd utgår i princip från att ersättningarna för trafikskador bör så långt möjligt bäras av fordonsägarkollektivet via trafikförsäkringen. Syftet tillgodoses i första hand genom den s.k. subrogationsregeln i 19 § (se kommentaren till 19 § 1 st.). Men det kan tänkas fall då rätten till trafikskadeersättning faller bort under det att rätten till skadestånd kvarstår. Subrogationsregeln ger då inte den skadeståndsskyldige något skydd. För vissa sådana fall inskränker regeln i 1 st. andra meningen rätten till skadestånd. Regeln gäller bara när rätten till trafikskadeersättning har fallit bort efter skadehändelsen. Det mest praktiska fallet är att preskription har inträtt enligt treårsregeln i 31 §; rätten till skadestånd preskriberas normalt först efter tio år (Notera dock att preskriptionsbestämmelserna i TSL har ändrats den 1 januari 2015). Tänkbart är också att rätten till trafikskadeersättning har fallit bort, helt eller delvis – dvs. inskränkts – enligt någon regel i försäkringsavtalslagstiftningen eller något försäkringsvillkor; jfr kommentaren till 17 § 1 st. Angående de särskilda tillämpningsproblem regeln kan ge upphov till, se Nordenson, 1977, s. 256 f.

Författare: Mats Holmqvist

Särskilda skäl att bibehålla den skadelidande vid rätten till skadestånd trots att rätten till trafikskadeersättning fallit bort kan vara att det föreligger ett avtal – t.ex. ett befordringsavtal – mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige och en tolkning av avtalet ger vid handen att ersättning ska utgå oberoende av om det föreligger rätt till trafikskadeersättning eller inte. Ett annat fall är, att trafikförsäkringsgivaren skulle ha haft regressrätt enligt 20 § mot den skadeståndsskyldige; till det anförda se prop. 1975/76:15 s. 124.

Författare: Mats Holmqvist

Ett motorfordon i trafik och med sådant fordon befordrad egendom kan tillfogas skada under omständigheter som medför att någon, t.ex. en cyklist eller en väghållare, är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler. I prop. 1975/76:15 s. 84 uttalades att det är en allmän princip att den som bär objektivt ansvar för en riskfylld verksamhet får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående. Denna princip ansågs böra föranleda att ersättning för skador av nyss angivet slag skulle kunna jämkas även om det inte förelåg något vållande på motorfordonets sida och inte heller någon bristfällighet på fordonet. Jämkningen skulle ske på grundval av en skälighetsbedömning med beaktande av eventuellt vållande på den skadeståndsskyldiges sida och i övrigt med hänsyn till den medverkan till skadan som hade förekommit på ömse sidor och övriga omständigheter. Bestämmelsen i sin ursprungliga lydelse har tillämpats i NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s. 569. Genom en lagändring (SFS 1999:266), som trädde i kraft den 1 juli 1999, har jämkningsmöjligheterna begränsats, se Ds 1996:25 och prop. 1998/99:42.

Författare: Mats Holmqvist

Jämkningsregeln gäller inte personskador, se prop. 1998/99:42 s. 38. Den gäller inte heller skador på sådan egendom utanför fordonet som tillhör fordonsägaren eller ”lastägaren”; jfr Nordenson, 1977, s. 265 f. Det råder fullständig identifikation mellan alla på fordonssidan som har rätt till skadestånd, se prop. 1998/99:42 s. 38.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsen ger utrymme för en relativt fri skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Jämkning är inte huvudregeln. Se prop. 1998/99:42 s. 40.

Författare: Mats Holmqvist

När den skadelidande är medvållande bör jämkningen normalt ske enligt vanliga skadeståndsrättsliga grunder. En teknisk bristfällighet i ett motorfordon som har medverkat till skadan ska kunna medföra jämkning även om inte ägaren eller föraren kan lastas för detta, se vidare prop. 1998/99:42 s. 40 f.

Författare: Mats Holmqvist

Det är fråga om en konkret värdering i det enskilda fallet av de särskilda riskernas inverkan på händelseförloppet och deras betydelse för uppkomsten och omfattningen av skadorna, se prop. 1998/99:42 s. 38 och s. 41.

Författare: Mats Holmqvist

Som exempel nämns i prop. 1998/99:42 s. 41 f. bl.a. skadans storlek i förhållande till graden av vållande, förekomsten av försäkring på ömse sidor samt sådana personliga omständigheter som att en äldre människa reagerar långsammare i trafiken än en yngre.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsrätten enligt denna bestämmelse är en subrogationsrätt, dvs. den skadeståndsskyldige inträder i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning och kan alltså inte få mer än den skadelidande skulle ha erhållit, om han eller hon vänt sig mot trafikförsäkringen med ersättningskrav. En annan begränsning ligger i att den skadeståndsskyldige naturligtvis inte kan få tillbaka större belopp än det faktiskt utgivna skadeståndet. Detta kan av olika skäl ha bestämts till lägre belopp än som motsvarar trafikskadeersättningen. Det kan också tänkas att den skadeståndsskyldige inte kunnat betala mer än en del av skadeståndet.

Författare: Mats Holmqvist

I de fall som särskilt anges i 20 § har trafikförsäkringsgivaren (respektive staten eller TFF) rätt att återkräva utgiven trafikskadeersättning av den som är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler. Om någon som är regressansvarig enligt den paragrafen har betalt skadestånd till en skadelidande, kan vad som utgivits givetvis inte återkrävas med stöd av den nyssnämnda subrogationsregeln. Den uttryckliga regeln härom gäller dock bara ”i den mån” regressrätt hade kunnat utövas mot den skadeståndsskyldige; tänkbart är att regressrätten, t.ex. på grund av brist i det subjektiva rekvisitet, inte omfattar hela det belopp som utgivits som skadestånd.

Författare: Mats Holmqvist

Med skadeförsäkring avses här varje försäkring som enligt FAL är att hänföra till skadeförsäkring, med undantag givetvis för trafikförsäkring. De skadeförsäkringsmoment som ingår i en motorfordonsförsäkring men som inte avser trafikförsäkring, t.ex. stöld-, glasrute- och brandförsäkring, innefattas i bestämmelsens skadeförsäkringsbegrepp, även om försäkringsavtalet också omfattar trafikförsäkring. Bestämmelsen, som står i överensstämmelse med den allmänna grundsatsen att trafikskadorna i möjligaste mån slutligt bör bäras av trafikförsäkringen, kan sägas motsvara 7 kap. 9 § FAL, som inte blir direkt tillämplig, eftersom trafikskadeersättning inte i teknisk mening utgör skadestånd.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsregeln blir i princip tillämplig också när skadeförsäkringen har tecknats i utlandet, men endast under förutsättning att försäkringen enligt svensk rätt är att anse som skadeförsäkring. – Regeln är tillämplig också i fråga om ansvarsförsäkring, se härom Nordenson, 1977, s. 294 f.

Författare: Mats Holmqvist

I lagtexten används här liksom i 1 st. uttrycket ”inträder” (i den skadelidandes rätt etc.), vilket innebär att det också här är fråga om en s.k. subrogationsrätt; jfr kommentaren till 19 § 1 st. Försäkringsgivaren kan alltså inte få bättre rätt än den skadelidande; angående tillämpningen beträffande vagnskadeförsäkring samt vissa beräkningsproblem, se Nordenson, 1977, s. 292 f.

Författare: Mats Holmqvist

”Försäkringshavaren” är inte nödvändigtvis liktydigt med ”försäkringstagaren”. Termen avser här, liksom i försäkringsrättsliga sammanhang i allmänhet, den vars intresse är försäkrat, vare sig denne är part i försäkringsavtalet eller inte.

Författare: Mats Holmqvist

Termen ”förbindelse” torde inte ha någon självständig rättslig betydelse. Bestämmelsen torde därför böra läsas som om det stod ”när enligt avtal om etc.”

Författare: Mats Holmqvist

Också denna bestämmelse är i princip tillämplig på ett försäkringsavtal som ingåtts i utlandet, såvida avtalet enligt svensk rätt är att anse som avtal om olycksfalls- respektive sjukförsäkring.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsrätten avser endast den del av försäkringsersättningen som avser det ”verkliga beloppet” av kostnader som skadefallet har medfört; till den del det utgivna beloppet är att anse som utgivet på grund av ”summaförsäkring” föreligger inte någon återkravsrätt.

Författare: Mats Holmqvist

En förutsättning för försäkringsgivarens återkravsrätt är att den utgivna ersättningen verkligen utgör trafikskadeersättning i lagens mening.

Författare: Mats Holmqvist

När det gäller uppsåtligt skadevållande kan återkravsrätt utövas bara beträffande ersättning för sådana skadeföljder som omfattats av skadevållarens uppsåt, varvid emellertid s.k. eventuellt uppsåt torde vara tillräckligt.

Författare: Mats Holmqvist

Att försäkringsanstalten ”inträder” i den skadelidandes rätt innebär att det också här är fråga om en subrogationsrätt, jfr kommentaren till 19 § 2 st.

Författare: Mats Holmqvist

I fall då staten eller TFF enligt 15 § eller 16 § är ansvarig för och har utgivit trafikskadeersättningen, följer av 15 § 2 st. respektive 33 § att staten resp. TFF (på samtliga försäkringsanstalters vägnar) kan utöva återkravsrätten.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsrätten avser vad den skadelidande enligt skadeståndsrättsliga regler, dvs. enligt SkL, kunnat utkräva av skadevållaren. Skadevållaren kan t.ex. göra gällande medvållande av den skadelidande och kan i förekommande fall åberopa sig på bestämmelserna i 4 kap. 1 § SKL eller jämkningsregeln i 6 kap. 2 § SkL och påkalla en begränsning eller nedsättning av sitt regressansvar. Avgöranden i frågor som gällt tillämpningen av medvållanderegler, såvitt gäller förhållandet mellan den skadelidande och försäkringsgivaren (alternativt staten eller TFF), är inte bindande för skadevållaren i förhållande till den regressökande. Återkravet kan givetvis inte avse mer än det belopp som faktiskt betalts i trafikskadeersättning.

Författare: Mats Holmqvist

Termen ”skadevållaren” torde avse den eller de personer som genom sitt uppsåtliga eller grovt vårdslösa handlande har orsakat skadan. Återkravsregeln ska med all sannolikhet tolkas så att s.k. aktiv identifikation inte kan tillämpas, dvs. att ett regresskrav inte kan med framgång riktas mot t.ex. skadevållarens arbetsgivare under åberopande av grunderna för bestämmelserna om det s.k. principalansvaret i 3 kap. 1 § SkL; se härom närmare Nordenson, 1977, s. 309 f. Är flera skadevållare ansvariga, är de enligt 6 kap. 4 § SkL solidariskt ansvariga.

Författare: Mats Holmqvist

Denna bestämmelse avser fall då skada orsakats genom ”enkel” vårdslöshet, dvs. vårdslöshet som inte är grov.

Författare: Mats Holmqvist

Med ”förare” avses här den som fört ett motordrivet fordon, vilket inte är avsett att föras av gående, eller en spårvagn, i alkoholpåverkat tillstånd och därigenom kan ådra sig ansvar för rattfylleri eller grovt rattfylleri enligt 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Författare: Mats Holmqvist

Rattfylleribrottet ska ha begåtts vid skadetillfället, dvs. föraren ska ha varit straffbart påverkad av alkohol när han av vårdslöshet orsakade skadan. Bestämmelsen ska med andra ord läsas som om det stod ”därvid gjort sig skyldig - - - etc.” (jfr 12 § 1 st.).

Författare: Mats Holmqvist

Det är inte en förutsättning för regressansvar att föraren ådömts straffansvar för rattfylleribrottet, men försäkringsgivaren måste kunna styrka att förutsättningar för straffansvar föreligger. Att föraren är under 15 år och alltså inte kan dömas till ansvar hindrar inte att han kan bli regressansvarig (jfr dock 2 kap. 4 § SkL).

Författare: Mats Holmqvist

Enligt 1 § produktansvarslagen (1992:18) utgår skadestånd på objektiv grund för personskada och i vissa fall för sakskada, som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. Skadeståndsansvar åvilar tillverkare (motsvarande) eller, med vissa undantag, importör och i vissa fall den som marknadsfört produkten (6 § produktansvarslagen). En skada som omfattas av lagen kan tänkas ha uppkommit i följd av trafik med ett motordrivet fordon och sålunda medföra rätt för den skadelidande att erhålla trafikskadeersättning. Ett praktiskt exempel är att en trafikolycka orsakats av att bromssystemet på en bil varit behäftat med en säkerhetsbrist. Utrymmet för att tillämpa bestämmelsen kan förväntas öka i takt med att allt fler autonoma fordon sätts i trafik. Har trafikskadeersättning betalts för skadan ger denna bestämmelse en återkravsrätt gentemot den som är ansvarig enligt produktansvarslagen, se prop. 1992/93:8 s. 24 f.

Författare: Mats Holmqvist

Termen ”inträder” markerar att det också här är fråga om en subrogationsrätt; jfr kommentaren till 19 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

I fall då trafikskadeansvaret åvilar staten eller TFF – som företrädare för samtliga försäkringsanstalter – följer av 15 § 2 st. respektive 33 § att återkravsrätten tillkommer staten resp. TFF.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsrätten begränsas givetvis till det faktiskt utgivna skadeståndsbeloppet; jfr 1 st. och kommentaren till 20 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsrätten mot den produktskadeansvarige begränsas till beloppet av det skadestånd som den skadelidande hade kunnat uppbära enligt produktansvarslagen, om han valt att rikta sitt ersättningskrav mot någon enligt den lagen ansvarig. I praktiken borde detta följa redan av att det är en subrogationsrätt (se kommentar till ”inträder”). I princip ska skadestånd enligt produktansvarslagen bestämmas enligt skadeståndslagens regler (detta följer av 1 kap. 1 § SkL), men produktansvarslagen innehåller två bestämmelser som innefattar betydelsefulla avsteg härifrån. Till en början gäller enligt 9 § produktansvarslagen att från ersättning för sakskada alltid ska avräknas ett ”självriskbelopp” om 3 500 kronor. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i TskL utom för två särskilda fall, se 16 § 3 st. och 24 § 2 st. samt kommentaren till 16 § 3 st. och till 24 § 2 st. En i varje fall från principiella synpunkter mera vittgående och betydelsefull avvikelse från allmänna skadeståndsregler utgör bestämmelsen i 10 § produktansvarslagen av innebörd att skadestånd enligt den lagen jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Regeln gäller beträffande både personskada och sakskada. Möjligheten att jämka personskadestånd på grund av medvållande är alltså avsevärt mer vittgående än enligt SkL och TskL. Dessa bestämmelser i produktansvarslagen medför att återkravsrätten enligt 20 § 3 st. kan bli begränsad till belopp som understiger den utgivna trafikskadeersättningen. En begränsning kan dessutom tänkas följa av att vissa för ersättningsansvarets omfattning relevanta omständigheter bedöms på ett annat sätt vid bestämmande av trafikskadeersättningen än vid fastställandet av skadestånd enligt produktansvarslagen.

Författare: Mats Holmqvist

I järnvägstrafiklagen finns inte någon definition av infrastrukturförvaltare”. I motiven till järnvägstrafiklagen anges dock att infrastrukturförvaltaren är den som ställer järnvägsinfrastruktur till förfogande och som är ansvarig enligt rättsordningen i den stat där järnvägsinfrastrukturen är belägen (se prop. 2017/18:62 s. 85). Beroende på vilket sammanhang det är fråga om kan även avses den som har samma funktion när det gäller infrastruktur för tunnelbana eller spårväg (prop. 2017/18:62 s. 94).

Författare: Mats Holmqvist

Enligt 17 § järnvägstrafiklagen är infrastrukturförvaltaren– med visst i 18 § den lagen närmare angivna undantag – skyldig att ersätta personskada och sakskada som uppkommit till följd av järnvägs-, tunnelbane- och spårvägstrafik inom Sverige. Drabbar sådan skada förare eller passagerare i ett motordrivet fordon som är i trafik eller med sådant fordon befordrad egendom gäller emellertid enligt 20 § järnvägstrafiklagen att infrastrukturförvaltaren svarar för skadan endast om någon på infrastrukturförvaltarens eller transportörens sida uppsåtligen eller av oaktsamhet har vållat skadan eller om skadan har orsakats genom bristfällighet i någon anordning för driften.

Författare: Mats Holmqvist

Med ”annan författning” kan .ex. avses skadeståndslagen (1972:207) (se prop. 2017/18:62 s. 64 om järnvägstrafiklagens förhållande till allmänna skadeståndsbestämmelser).

Författare: Mats Holmqvist

Termen ”spårdrift” förekommer i 1 § andra stycket järnvägstrafiklagen. Vad som avses med spårdrift i järnvägstrafiklagen anges i prop. 2017/18:62 s. 93 f.

Författare: Mats Holmqvist

Det förutsätts att skadan har uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon och att ersättning har betalts helt i enlighet med bestämmelserna i TskL.

Författare: Mats Holmqvist

”Försäkringsanstalten” avser i förekommande fall staten respektive TFF (se 15 § 2 st och 33 §).

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsrätten är här formellt sett en regressrätt och inte en subrogationsrätt. Detta sammanhänger med att återkravsrättens omfattning förutsätts bli underkastad en skälighetsprövning grundad på omständigheterna vid skadans uppkomst. Den regressökande har alltså inte anspråk på att automatiskt bli satt i samma position som den skadelidande.

Författare: Mats Holmqvist

Frågan om hur fördelningen av ansvaret ska ske mellan spårsidan och motorfordonssidan behandlas i prop. 1983/84:117 s. 92 f. och 236 f.

Författare: Mats Holmqvist

Ett förbehåll enligt denna bestämmelse framträder som ett villkor i försäkringsavtalet.

Författare: Mats Holmqvist

Det handlar här om en regressklausul i försäkringsavtalet, vilken formellt avser fall då försäkringsgivaren har betalt trafiksskadeersättning till en skadelidande tredje man, dvs. någon annan än försäkringstagaren själv. Frågan om rätt för försäkringsgivaren att vid utbetalning till försäkringstagaren, exempelvis av ersättning för skada som tillfogats denne, göra avdrag för självriskbelopp, regleras i 32 § 2 st., se kommentaren till 32 § 2 st.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsen om självriskvillkor är dispositiv. Det gäller inte någon legal begränsning av möjligheterna att avtala om självrisk, såvitt gäller försäkringstagare som är juridisk person.

Författare: Mats Holmqvist

”Spärrbeloppet” för självrisk i trafikförsäkringsavtal med fysisk person gäller för varje skadehändelse. En försäkringstagare kan sålunda under ett kalenderår bli utsatt för krav enligt en självriskklausul på belopp som sammanlagt överstiger ”spärrbeloppet”, om nämligen fordonet under det året har varit inblandat i flera skadehändelser som föranlett utbetalningar från trafikförsäkringen.

Författare: Mats Holmqvist

Av 10 § 1 st. framgår att ersättningar till förare och passagerare i ett motorfordon ”kanaliserats” till det fordonets trafikförsäkring; dessa skadelidande kan med andra ord inte få trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för något annat fordon. Men om deras skador har uppkommit i följd av trafik med två eller flera motorfordon, dvs. i ett ”kollisionsfall” (i vidsträckt mening), uppkommer frågan vilken försäkring – eller vilka försäkringar – som ska slutligt svara för ersättningarna. Den frågan besvaras i denna paragraf.

Författare: Mats Holmqvist

Regleringen knyter an till ”kollisionsreglerna” i 10 § 2 st. och innebär enkelt uttryckt att i kollisionsfall ersättningsansvaret för samtliga uppkomna skador – således även personskador på förare och passagerare – ska slutligt fördelas mellan de berörda trafikförsäkringarna (respektive staten eller TFF) enligt de grunder som kollisionsreglerna vilar på, dvs. fördelningen ska ske med hänsyn till det vållande i samband med förandet av fordonen och den eller de bristfälligheter på dessa som kan ha förekommit och som medverkat till skadorna. Har vållande eller bristfällighet förekommit bara på den ena sidan, ska försäkringen på den sidan bära hela ersättningsansvaret, och försäkringen på den andra sidan får då en återkravsrätt för de ersättningar som utgivits för skador på förare och passagerare.

Författare: Mats Holmqvist

I fall då vållande i samband med förandet och/eller bristfällighet förekommit på båda sidor och medverkat till skadorna, ska ersättningsansvaret fördelas mellan försäkringarna på grundval av en skälighetsbedömning. – Också här ska fördelningen i första hand ske med beaktande av den medverkan som förekommit på ömse sidor, se kommentaren till 20 § 3 st. En återkravsrätt kan naturligtvis föreligga också i andra fall, om nämligen en försäkringsgivare sammanlagt har betalt ersättning med högre belopp än som motsvarar den andel han har att slutligt bära.

Författare: Mats Holmqvist

Situationer kan inträffa då flera än två motorfordon är inblandade i en trafikolycka under sådana omständigheter att trafikförsäkringarna för alla fordonen blir ansvariga för uppkomna skador, exempelvis vid s.k. seriekrockar. De svarar då solidariskt för ersättningarna. Ansvarsfördelningen mellan försäkringarna ska även då ske enligt bestämmelserna i 22 § 1 st. En tillämpning av dessa bestämmelser kan leda till att återkrav kan med avseende på ett och samma ersättningsbelopp riktas mot två eller flera försäkringar. Dessa försäkringar blir även då, enligt den uttryckliga bestämmelsen i 22 § 2 st., solidariskt ansvariga.

Författare: Mats Holmqvist

Vad gäller förhållandet mellan solidariskt ansvariga försäkringar inbördes gäller som huvudregel att de ska dela ersättningsansvaret lika. Men det gäller bara om det inte på någon sida har förekommit vållande i samband med förandet av fordonet eller bristfällighet på detta. Annars fördelas ansvarigheten efter den medverkan genom vållande eller bristfällighet som kan ha förekommit på den ena eller andra sidan.

Författare: Mats Holmqvist

Det är tänkbart att flera personer med avseende på ett och samma skadefall bär regressansvar enligt 20 § gentemot trafikförsäkringsgivare (resp. staten eller TFF), som betalt ersättning till den eller de skadelidande men att försäkringsanstalten har valt att rikta regresskrav bara mot en av dem. Om denne infriat regresskravet har han enligt 25 § 1 st. rätt att i sin tur rikta återkrav mot den eller de övriga som också bär regressansvar enligt 20 §. Omfattningen av återkravsrätten ska avgöras på grundval av en skälighetsbedömning. En återkravsrätt skulle även utan denna bestämmelse föreligga enligt allmänna skadeståndsregler. Det är sannolikt inte avsett att ansvarighetens fördelning mellan de regressansvariga ska bedömas enligt andra grunder än de skadeståndsrättsliga; se Nordenson, 1977, s. 373 f.

Författare: Mats Holmqvist

Den återkravsrätt som försäkringstagaren enligt ett trafikförsäkringsavtal respektive en försäkringspliktig som försummat sin försäkringsplikt har enligt denna bestämmelse är en subrogationsrätt. Försäkringstagaren (den försäkringspliktige) kan sålunda utöva endast den rätt att regressvis utkräva skadestånd som trafikförsäkringsgivaren har enligt 20 § respektive den återkravsrätt som försäkringsgivaren har enligt reglerna i 22 § eller 23 § om fördelning av ansvarigheten mellan flera ansvariga försäkringsgivare.

Författare: Mats Holmqvist

Uttrycket ”ansvarig för skadan enligt 20 §” är något oegentligt, eftersom den regressansvariges ansvarighet regleras av allmänna skadeståndsregler och 20 § endast har den betydelsen att TskL i de fall som anges där inte hindrar utövande av regressrätt grundad på de skadeståndsrättsliga reglerna; ang. de praktiska tillämpningsproblem som bestämmelsen i 25 § 2 st. kan ge upphov till, se Nordenson, 1977, s. 376 f.

Författare: Mats Holmqvist

”Ersättning - - - enligt denna lag” omfattar trafikskadeersättning som betalts enligt 8 § jämförd med 10 § eller 11 § (av försäkringsanstalt eller av staten eller TFF) men också ersättning enligt 19 § till skadeståndsskyldig eller skadeförsäkringsgivare samt utbetalning enligt fördelningsreglerna i 22 § och 23 §. Till sin ordalydelse borde bestämmelsen även avse ersättning enligt 28 eller 38 §.

Författare: Mats Holmqvist

Återkravsregeln i denna paragraf får sin största betydelse för försäkringsbolagens möjligheter att ingå återkravsöverenskommelser för de situationer som regleras i 22 § och 23 §. En annan kategori av avtal om återkravsrätt som blir tillåtliga enligt denna paragraf är återförsäkringsavtal. Paragrafen torde dock endast bli tillämplig på återförsäkringsavtal med svenska återförsäkringsbolag. Nämnas kan också återkravsavtal inom ramen för det s.k. gröna-kort-systemet. – I princip blir bestämmelsen även tillämplig, när en utomstående tredje man har genom avtal åtagit sig att svara för trafikskadeersättning; ett exempel kan vara att en motortävlingsarrangör (t.ex. vid en rallytävling) utställer en förbindelse till trafikförsäkringsgivare att till någon del svara för utgivna ersättningar.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelserna i27–29 §§ och 33 § samt 16–19 §§ trafikförsäkringsförordningen genomför det fjärde EU-direktivet om motorfordonsförsäkring (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG) (se numera det konsoliderade direktivet). Bestämmelserna syftar till att göra det enklare att begära ersättning från en trafikförsäkring för en skada som har inträffat i ett annat land inom Europeiska samarbetsområdet (EES) än det där den skadelidande är bosatt. Bestämmelserna infördes i TskL genom prop. 2001/02:133. De kommenteras av Thomas Ericsson i Ny juridik, 4/2002.

Lagändringarna innebär i huvudsak följande: Varje försäkringsbolag som har tillstånd att meddela trafikförsäkring i Sverige ska utse en skaderegleringsrepresentant i varje annat land inom EES. Den som inte är bosatt i Sverige och som råkar ut för en trafikskada här som ska ersättas av ett svenskt försäkringsbolag ska från hemlandet kunna begära ersättning från det svenska försäkringsbolagets skaderegleringsrepresentant där. Motsvarande regler för den som är bosatt i Sverige och som råkar ut för en trafikskada utomlands ska införas i övriga EES-länder. Om en skadelidande som är bosatt i Sverige råkar ut för en trafikskada i ett annat EES-land och skadan ska ersättas av ett försäkringsbolag där, ska den skadelidande, om det utländska försäkringsbolaget inte inom viss tid lämnar ett motiverat besked om ersättning, ha rätt att i stället få skadan ersatt av det kollektiv av försäkringsbolag som avses i 16 § TskL (i direktivet benämnt skadeersättningsorgan). Detta kollektiv ska företrädas av Trafikförsäkringsföreningen. Trafikförsäkringsföreningen ska lämna sådana uppgifter som kan behövas för skaderegleringen, bl.a. uppgifter om vem som har meddelat trafikförsäkring för ett visst fordon, vem som är försäkringsbolagets skaderegleringsrepresentant och vem som äger fordonet.

Författare: Mats Holmqvist

Paragrafen reglerar skyldigheten att utse skaderegleringsrepresentanter i andra EES-länder. Skyldigheten omfattar endast försäkringsgivare som har tillstånd att meddela försäkring enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043) eller lag (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Representanten har i prop. 2001/02:133 s. 51 liknats vid ”ett slags platsombud”, dock utan att innebörden av begreppet platsombud klargjorts närmare.

Författare: Mats Holmqvist

Skyldigheten omfattar endast försäkringsgivare som har fått ett ”svenskt” tillstånd att meddela försäkring, jfr 5 § 1 st. 1. EES-försäkringsgivare som är verksam här enligt lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige omfattas inte, men eftersom direktivet genomförs i hela EES kommer skyldigheten att föreskrivas där försäkringsgivaren är auktoriserad. Representanten har i prop. 2001/02:133 s. 51 liknats vid ”ett slags platsombud”, dock utan att innebörden av begreppet platsombud klargjorts närmare.

Författare: Mats Holmqvist

2 st. har utformats efter mönster av 5 § 4 st. men har angivits vara mer begränsat. Fullmakten behöver endast ge rätt att under vissa förutsättningar ta emot och reglera anspråk på försäkringsersättning för försäkringsgivarens räkning.

Författare: Mats Holmqvist

Uttrycket ”bosatt” motsvarar direktivets uttryck ”stadigvarande bostad” och valdes i stället för det uttrycket eftersom det närmare ansluter till motsvarande uttryck i engelska (”residence”) och i franska (”résidence”). Uttrycket har i prop. 2001/02:133 s. 52 angetts ha en något vidare innebörd än ”stadigvarande hemvist”, men avser – givetvis – inte varje plats där den skadelidande har sin dygnsvila.

Författare: Mats Holmqvist

Med att fordonet ska vara försäkrat och normalt hemmahörande i ett annat EES-land än det där den skadelidande är bosatt avses att det ska vara försäkrat av en försäkringsgivares huvudkontor, agentur eller filial, dvs. ett fast driftställe i det landet. Gränsöverskridande verksamhet av EES-försäkringsgivare omfattas alltså inte. Med att ett fordon är ”normalt hemmahörande”, vilket uttryck hämtats från direktivet, torde menas samma sak som registrering. Fordon som inte är registrerade anges enligt prop. 2001/02:133 s. 52 normalt vara hemmahörande ”där den person som har hand om fordonet är bosatt”.

Författare: Mats Holmqvist

Skadelandet behöver inte vara samma land som det där fordonet är försäkrat och normalt hemmahörande. Beträffande ”grönt kort”, se 12 § trafikförsäkringsförordningen och kommentaren till den. Gröna kortsystemet beskrivs närmare i prop. 2001/02:133 s. 20 f.

Författare: Mats Holmqvist

Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas bl.a. om på vilket språk ett ärende ska kunna behandlas, om skyldighet för svenska försäkringsgivare att underrätta Trafikförsäkringsföreningen om vilka skaderegleringsrepresentanter som har utsetts i övriga EES-länder och om underrättelse till skadelidande om skaderegleringen (motiverat besked om ersättning), se 16–19 §§ trafikförsäkringsförordningen.

Författare: Mats Holmqvist

Beträffande uttrycket ”bosatt”, se 27 § med kommentar. Beträffande anmälan hänvisas i prop. 2001/02:133 s. 53 till motsvarande uttryck i 38 § konsumentförsäkringslagen (se numera 7 kap. 1 § 2 st försäkringsavtalslagen). Ett försäkringsfall ska anses anmält även om krav på bestämt belopp inte framställts och den utredning som fogas till anmälan behöver inte vara lika omfattande som den som kan krävas när talan väcks vid allmän domstol. Ett motiverat svar ska lämnas när bolaget bestrider ansvar, när ansvaret inte fastställts eller ersättningen inte beräknats fullständigt. I propositionen anges att i uttrycket ”motiverat” torde ligga att bolaget, om än i korthet, är skyldigt att ge en förklaring till sitt ställningstagande. Om full ersättning inte betalas torde bolaget vara skyldigt att tala om varför ett visst avdrag gjorts. Skälen för ett bestridande torde också behöva anges.

Författare: Mats Holmqvist

Trafikförsäkringsföreningen kan antas äga kännedom om vilka försäkringsgivare som saknar representant här.

Författare: Mats Holmqvist

Med rättsliga åtgärder torde inte avses bara talan vid allmän domstol utan även ansökan om betalningsföreläggande och motsvarande summariska förfaranden i andra länder.

Författare: Mats Holmqvist

Enligt 2 st. utsträcks rätten att få en skada prövad i den ordning som anges i 1 st. till skador orsakade av oförsäkrade och okända fordon. Uttrycket ”identitet inte kan fastställas” torde ha samma innebörd som motsvarande uttryck i 16 § 3 st. och omfattar därmed utöver fall då fordonet är helt okänt även det fallet att det inte kan utrönas vilket av två eller flera kända fordon som har orsakat skadan.

Författare: Mats Holmqvist

Hänvisningen i 3 st. till bestämmelserna i 7 kap. 1 § FAL innebär bl.a. att Trafikförsäkringsföreningen sedan den mottagit anmälan utan uppskov ska vidta de åtgärder som behövs för att skadan ska kunna regleras. Skaderegleringen ska ske skyndsamt och med beaktande av den försäkrades och annans behöriga intressen. Ersättningen ska betalas ut senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet till trafikförsäkringsföreningen och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten, se vidare prop. 2003/04:150 s. 443 f.

Författare: Mats Holmqvist

Bemyndigandet i 4 st. gör det möjligt att meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet, närmast om underrättelse till försäkringsgivare och skadeersättningsorgan i andra EES-länder om att anspråk på ersättning för ett försäkringsfall har tagits emot, se 16–19 §§ trafikförsäkringsförordningen och prop. 2001/02:133 s. 55.

Författare: Mats Holmqvist

Trafikförsäkringsföreningen ska alltså fullgöra vad som föreskrivs i EU:s fjärde motorfordonsförsäkringsdirektiv (artikel 5) om att medlemsländer måste inrätta eller godkänna ett informationscentrum som ska vara ansvarigt för att de skadelidande får tillgång till uppgifter om vem som meddelat trafikförsäkring m.m., se prop. 2001/02:133 s. 42 f. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller i förhållande till envar. Information kan även fås från vägtrafikregistret. Med vem som ”äger” ett fordon avses vem som är registrerad ägare, se prop. 2001/02:133 s. 56. Beträffande fordon som undantagits från försäkringsplikt ska uppgift lämnas om vem som svarar för fordonet i stället för en försäkringsgivare.

Författare: Mats Holmqvist

Informationscentrum i olika länder ska samarbeta med varandra. Trafikförsäkringsföreningen kan komma att ha tillgång till uppgifter beträffande fordon som är hemmahörande i ett annat EES-land. Föreningen ska beträffande sådana uppgifter som föreningen har tillgång till också informera om dem, se även 19 § trafikförsäkringsförordningen.

Författare: Mats Holmqvist

Underrättelseskyldighet enligt denna paragraf inträder så snart en händelse ”kan” medföra försäkringsfall; vad ägaren (brukaren, föraren) själv anser i det avseendet är inte av betydelse. Någon form för underrättelsen är inte föreskriven; den kan alltså lämnas per telefon eller e-post eller vid personligt besök.

Författare: Mats Holmqvist

Ägare (försäkringstagare) som åsidosätter sin underrättelse- eller upplysningsplikt enligt denna paragraf kan tänkas bli skadeståndsskyldig gentemot försäkringsgivaren, t.ex. för ökade utredningskostnader, se prop. 1975/76:15 s. 137; jfr även prop. 1968:115 s. 23. Mera ovisst är huruvida skadeståndsskyldighet kan åläggas brukare eller förare, som inte är försäkringstagare.

Författare: Mats Holmqvist

2 st. innebär att en förmyndare som enligt 2 § är försäkringspliktig likställs med fordonsägare (se vidare vid kommentaren till 2 § 2 st.).

Författare: Mats Holmqvist

Preskriptionsbestämmelserna i TskL har fått en ny utformning genom SFS 2013:1089. Tidigare preskriberades ett anspråk på ersättning enligt denna lag (eller annan fordringsrätt på grund av avtal om trafikförsäkring) tre år från det att den ersättningsberättigade fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Då det i vissa fall kan gå lång tid innan den ersättningsberättigade får kännedom om rätten till ersättning, föreskrevs en yttersta preskriptionstid på tio år från det att anspråket tidigast kunnat göras gällande. Motsvarande reglering fanns också i försäkringsavtalslagen. Preskriptionsreglerna på försäkringsområdet ansågs länge vara oklara och gav upphov till ett flertal tolkningstvister, se NJA 2000 s. 285, NJA 2001 s. 93 och NJA 2001 s. 695. Frågor om preskription på TskL:s område har behandlats av Ulf K. Nordenson i Vänbok till Erland Strömbäck, 1996, s. 211 f., av Edmund Gabrielsson i JT 1997-98, s. 655 f. och i Festskrift till Ulf K. Nordenson, 1999, s. 110 f. samt av Erland Strömbäck i JT 2001-02 s. 636 f. De tidigare reglerna kommenteras också i Strömbäck och Bernefalk, 2019, avsnitt 7.1.3. Under lagstiftningsarbetet med försäkringsavtalslagen (2005:104) pekade bl.a. försäkringsbranschen, Lagrådet och riksdagen på behovet av att reformera preskriptionsreglerna. Mot denna bakgrund fick en sakkunnig person i uppdrag att se över dem, vilket resulterade i ett förslag till reformerade regler i departementspromemorian Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m. (Ds 2011:10). Efter remissbehandling och yttrande av Lagrådet beslöt riksdagen om ändring i TskL genom att 31 och 34 §§ fick ny lydelse och att det infördes tre nya paragrafer, 31 a–31 c §§. Ändringarna innebär att preskriptionstiden som huvudregel ska vara tio år. För skador som visar sig först efter lång tid ges vissa undantagsregler. Utgångspunkten för preskriptionstiden ändras så att den ska vara möjlig att fastställa objektivt. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 2015.

Övergångsbestämmelser: Äldre bestämmelser gäller i fråga om ersättningsanspråk som beror på skadehändelser som inträffat före ikraftträdandet. I fråga om fordringar som inte beror på en skadehändelse gäller äldre bestämmelser, om avtalet om trafikförsäkring har ingåtts före ikraftträdandet och inte förnyats därefter. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som följer redan av allmänna rättsprinciper. För en skadelidandes krav på trafikskadeersättning ska de nya preskriptionsreglerna tillämpas om skadehändelsen inträffat efter ikraftträdandet. Om den inträffat tidigare, men skadan visar sig först efter ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser. De äldre reglerna tillämpas också på regresskrav mellan försäkringsgivare, enligt t.ex. 22 § eller 23 §, om skadehändelsen inträffat före ikraftträdandet. Detsamma gäller för krav mot försäkringstagaren på självrisk enligt 21 § samt motsvarande krav enligt 24 § andra stycket mot en person som saknat trafikförsäkring. Vid övriga fordringar tillämpas de nya bestämmelserna bara på trafikförsäkringsavtal som har ingåtts eller förnyats efter ikraftträdandet. Det är alltså fråga om fordringar som grundas på ett avtal om trafikförsäkring men inte beror på en skadehändelse, dvs. i första hand premiekrav. Avtal om skadeförsäkring ingås normalt för en period om ett år och förnyas därefter årligen. Slutligen ska äldre bestämmelser om preskription gälla för trafikförsäkringsavgift som avser tiden före ikraftträdandet. Även vid avgiftskrav som avser tiden efter ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser, om det är fråga om ett ärende som inletts före ikraftträdandet men som avslutas först därefter. Hur ärendehanteringen bedrivs hos Trafikförsäkringsföreningen beskrivs i propositionen.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelsen tar sikte på i första hand en skadelidandes krav på trafikskadeersättning, men även t.ex. återkrav som grundas på lagen omfattas (jfr dock fjärde stycket). Återkrav enligt 20 § och 25 § första stycket grundas på skadeståndsregler och omfattas därför inte av paragrafen. Skadeståndskrav preskriberas i stället enligt preskriptionslagen (1981:130) (om det inte finns annan speciallagstiftning som är tillämplig).

Författare: Mats Holmqvist

Den ersättningsberättigade måste avbryta preskription genom att väcka talan, dvs. normalt ansöka om stämning vid domstol. Med väckande av talan likställs, liksom i andra sammanhang, t.ex. ansökan om betalningsföreläggande. Att ett ärende lämnats för prövning till Trafikskadenämnden avbryter inte preskription, se prop. 2003/04:150 s. 449 f.

Författare: Mats Holmqvist

Preskriptionsfristen är tio år om inte annat framgår av lagen. Fristen räknas från skadehändelsen, alltså normalt den trafikolycka som ersättningskravet grundas på.

Författare: Mats Holmqvist

Rätten till trafikskadeersättning kan omprövas, om de förhållanden som låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt (se 9 § denna lag och 5 kap. 5 § skadeståndslagen [1972:207]). Preskriptionstiden för ersättningskrav vid omprövning är tre år. Fristen räknas från tidpunkten då det förhållande som ligger till grund för omprövningsyrkandet inträder. Den som begär ersättning kan hålla sig till den allmänna tioårsfristen, om den löper ut senare än treårsfristen. En väsentlig förändring som ger rätt till omprövning, kan avse antingen den skadelidandes hälsotillstånd eller dennes ekonomiska förhållanden, se NJA 2008 s. 1217 I och II. Om grunden för omprövningsyrkandet är att det skett en medicinsk förändring, bör utgångspunkten för preskriptionsfristen normalt vara när den väsentliga förändringen har konstaterats av t.ex. en läkare. Om grunden i stället är att det har skett en ändring i inkomstförhållandena, är det naturligt att utgå från den tidpunkt när inkomsten försämrades väsentligt eller när det inträdde en väsentlig förbättring av löneförhållandena i yrket, som den skadelidande inte fått dra nytta av. Preskriptionstiden börjar löpa vid den tidpunkt då en förändring kan sägas vara bestående. Högsta domstolen har i NJA 2020 s. 853 behandlat preskription vid omprövning av ersättningsanspråk (dock med tillämpning av de äldre preskriptionsbestämmelserna i trafikskadelagen).

Författare: Mats Holmqvist

Syftet med andra stycket är att undvika rättsförlust för den ersättningsberättigade när skadan anmälts till försäkringsgivare i tid men ärendet slutreglerats först efter det att preskriptionstiden gått ut eller kort tid dessförinnan. Preskriptionstiden kan då förlängas upp till sex månader efter försäkringsgivarens slutliga ställningstagande till anspråket. Förklaringen behöver inte vara skriftlig, men det ligger i försäkringsgivarens intresse att säkra bevisning om att så skett. Den som begär ersättning kan givetvis hålla sig till fristen enligt första stycket, om den löper ut senare än sexmånadersfristen, se prop. 1998/99:42 s. 27.

Författare: Mats Holmqvist

Enligt tredje stycket kan en förlängd preskriptionsfrist gälla för de återkrav mellan försäkringsgivare som kan bli aktuella enligt lagen. Det gäller bl.a. krav enligt 22 § eller 23 § eller enligt 24 § tredje stycket. För sådana återkrav är fristen att väcka talan alltid minst ett år från den betalning som grundar återkravet. Det är det regressande bolagets sak att styrka tiden för betalningen, om bolaget vill att fristen ska förlängas. Det bolag som begär ersättning kan naturligtvis hålla sig till den allmänna fristen enligt första stycket, om den löper ut senare. Enligt 31 b § andra stycket är preskriptionsreglerna dispositiva i förhållanden mellan försäkringsgivare.

Författare: Mats Holmqvist

Särskilda preskriptionsbestämmelser gäller för krav på självriskbelopp enligt 21 § eller sådan ersättning som avses i 24 § andra stycket. Det är alltså fråga om en försäkringsgivare som har en fordran mot en försäkringstagare avseende självrisk eller Trafikförsäkringsföreningens motsvarande krav på någon som inte har försäkrat sitt fordon. En sådan talan måste väckas inom tre år från den betalning som grundar återkravet.

Författare: Mats Holmqvist

I femte stycket anges att preskriptionslagen (1981:130) tillämpas vid premiekrav och vid krav på trafikförsäkringsavgift. Detta innebär att det gäller en tioårig preskriptionstid för en fordran på trafikförsäkringsavgift, se NJA 2012 s. 414, medan en treårig preskriptionstid tillämpas vid krav på trafikförsäkringspremie, om det är fråga om en konsumentfordran.

Författare: Mats Holmqvist

Paragrafen innehåller ett undantag från huvudregeln om preskription i 31 § första stycket. En talan kan i vissa fall få väckas senare än tio år efter skadehändelsen eller mer än tre år efter att det förhållande som ligger till grund för omprövningsyrkandet inträdde. Bestämmelsen syftar till att undvika stötande resultat i fall när det är tydligt att en sent anmäld skada beror på en viss trafikolycka. I de flesta fall bör sena skador kunna hanteras genom reglerna om omprövning. Bestämmelsen innebär dock att om det finns synnerliga skäl, kan en en talan i undantagsfall få väckas trots att den normala preskriptionstiden har gått ut.

Författare: Mats Holmqvist

Genom att en talan kan väckas endast om det finns synnerliga skäl markeras att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt. En allmän okunskap om ersättningsmöjligheten eller oföretagsamhet i fråga om att framställa ett krav bör inte anses utgöra synnerliga skäl. Inte heller endast den anledningen att det varit förenat med vissa svårigheter att framställa kravet i rätt tid. Den som begär ersättning har bevisbördan för de omständigheter som åberopas till stöd för att synnerliga skäl föreligger.

Författare: Mats Holmqvist

Vid bedömningen om det finns synnerliga skäl ska det i första hand beaktas om den skadelidande har varit förhindrad att framställa ett anspråk i tid. Denna bedömning tar alltså sikte på vilka möjligheter den skadelidande objektivt sett har haft att framställa ett krav inom fristen i 31 § första stycket. I och med att preskriptionstiden inleds redan vid skadehändelsen, kan det förekomma att en allvarlig skada visar sig först efter preskriptionstidens utgång. I sådana fall kan det alltså bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen. Det kan även finnas situationer när ett barn på grund av föräldrarnas försummelse inte har haft möjlighet att själv ta tillvara sina rättigheter inom preskriptionstiden. Det är emellertid inte tillräckligt att den skadelidande har varit förhindrad att väcka talan i tid. Vid bedömningen ska avseende fästas även vid andra omständigheter, vilka också ska bedömas från objektiva utgångspunkter. Faktorer som kan vara av betydelse är om det är fråga om en allvarlig skada, om ersättningsbeloppet är av stor betydelse för den skadelidandes försörjning samt om den skadelidande skyndsamt har framställt krav mot försäkringsbolaget så snart detta var möjligt. Om bolaget efter ett krav avböjer att lämna ersättning, bör den skadelidande även vara skyldig att skyndsamt väcka talan om kravet.

Författare: Mats Holmqvist

En talan som väcks efter det att fordringen har preskriberats ska ogillas, om preskriptionsinvändning görs. Sannolikt kan en fordran som preskriberats enligt TskL:s regler inte åberopas till kvittning, se Nordenson, 1977, s. 437. Om ett försäkringsbolag agerar på ett sådant sätt att bolaget får anses ha avstått från att åberopa preskription enligt denna lag, preskriberas kravet i stället enligt bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). Detta kan ske exempelvis genom att försäkringsbolaget erkänner sig vara ersättningsskyldigt utan att klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan, se NJA 1999 s. 232 och NJA 2001 s. 486 samt prop. 2003/04:150 s. 449 f.

Författare: Mats Holmqvist

Lagens regler om preskription är alltså tvingande till förmån för den som har anspråk på trafikskadeersättning.

Författare: Mats Holmqvist

Undantag görs dock för försäkringsgivare som mellan sig kan komma överens om både andra tidsfrister och andra sätt att åstadkomma preskriptionsavbrott.

Författare: Mats Holmqvist

Uttrycket ”med anledning av personskada” innebär att utmätningsförbudet avser inte bara den direkt personskadelidandes fordran på ersättning utan även, vid dödsfall, de efterlevandes eventuella fordringar på ersättning för mistat underhåll. Men också den fordran på ersättning för ideell skada som arvingar kan ha övertagit från den avlidne, liksom dödsboets fordran på ersättning för begravningskostnader m.m., omfattas, se Nordenson, 1977, s. 445.

Författare: Mats Holmqvist

Utmätningsförbudet torde inte gälla en återkravssökandes regressfordran i någon av de återkravssituationer som regleras i lagen. Inte i något av dessa fall är det fråga om att ta fordringen i mät för ”den skadelidandes” skuld; uttrycket ”skadelidande” bör i detta sammanhang syfta på den som själv drabbats av personskada eller, vid dödsfall, dennes efterlevande.

Författare: Mats Holmqvist

En trafikskadelidandes rätt till livränta, avseende inkomstförlust eller ideell skada, får inte tagas i mät. Utmätningsförbudet gäller emellertid också ersättning som har bestämts att utgå som ett kapitalbelopp; ersättning för lyte och men samt för framtida kostnader och olägenheter i övrigt utgår i regel i form av ett kapitaliserat belopp. Av hänvisningen till 7 kap. UB följer att enskilda livräntebelopp kan utmätas enligt samma regler som gäller för utmätning av lönefordran.

Författare: Mats Holmqvist

I den mån en personskadelidande håller medel som uppburits som trafikskadeersättning avskilda från sina övriga medel och ersättningen ska tillgodose ett kvarstående försörjningsbehov följer av hänvisningen till 5 kap. 7 § utsökningsbalken att medlen inte får utmätas. Detsamma gäller under en tid understigande två år från utbetalningen av ersättningen även ersättningsmedel som hålls avskilda men inte är avsedda att tillgodose försörjningsbehov.

Författare: Mats Holmqvist

Kvittningsbestämmelsen gäller varje fordran som försäkringstagaren kan ha mot försäkringsgivaren, vare sig den avser trafikskadeersättning eller annat, t.ex. återfående av för mycket betald premie. Praktisk betydelse får regeln dock bara när det gäller fordran på ersättning med anledning av personskada, eftersom utmätningsförbudet bara gäller sådan fordran. Kvittning kan sannolikt inte ske mot den som enligt 19 § 1 st. har inträtt i försäkringstagarens rätt till trafikskadeersättning, se Strömbäck och Bernefalk, 2019, avsnitt 6.18. Mot fordran på trafikskadeersättning avseende sakskada torde kvittning – oberoende av denna bestämmelse – kunna genomföras enligt allmänna regler.

Författare: Mats Holmqvist

Denna bestämmelse handlar i praktiken om det fall då ägaren av ett oförsäkrat fordon drabbats av en trafikskada orsakad av hans eget fordon. Mot hans krav på trafikskadeersättning kan då försäkringsgivaren kvitta kravet på sådant ”självriskbelopp” som avses i 24 § 2 st.

Författare: Mats Holmqvist

Beträffande uttrycket ”med anledning av personskada”, se kommentaren till 32 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Undantaget för vad som följer av 19 § är sannolikt överflödigt. Den som har betalt skadestånd för en trafikskada inträder genom legal subrogation i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning; det sker sålunda inte någon överlåtelse.

Författare: Mats Holmqvist

Överlåtelse förutsätter en rättshandling varigenom den ersättningsberättigade avhänder sig sin rätt, t.ex. genom försäljning, byte eller gåva. Även bodelning torde få räknas hit, däremot inte arv eller testamente. Med överlåtelse torde få likställas pantsättning.

Författare: Mats Holmqvist

Tidpunkten då trafikskadeersättning blir tillgänglig för lyftning får avgöras enligt bestämmelserna härom i försäkringsavtalslagen. Den paragrafen är i princip dispositiv och en överenskommelse om annan tidpunkt blir sålunda giltig, dock med det undantaget att ett förbehåll enligt vilket betalningen gjorts beroende av försäkringsgivarens beslut eller av att fordringen blivit domfäst är ogiltigt.

Författare: Mats Holmqvist

Med ”trafikförsäkringsanstalterna” avses här endast de försäkringsbolag som enligt 16 § i det särskilda fallet deltar i det solidariska ansvaret. För dessa fall fastslår paragrafen genom uttrycket ”företrädes” att TFF har ett legalt ställföreträdarskap (se vidare kommentaren till 33 § 1 st.).

Författare: Mats Holmqvist

Paragrafen reglerar de i 16 § behandlade fallen då skada har orsakats av ett oförsäkrat, okänt eller utländskt fordon. Den sistnämnda kategorin avser främst fordon från något av EU-länderna men också s.k. gröna-kort-fordon från vissa länder utanför EU. Det blir i dessa fall fråga om direkt skadereglering med tillämpning av TskL i förhållande till den skadelidande.

Författare: Mats Holmqvist

De återkravssituationer som kan uppkomma i skadefall som omfattas av 16 § och där en tillämpning av 33 § aktualiseras är de som regleras i 20–23 §§ och 24 § 2 st. och 3 st. I 24 § 1 st. är det fråga om den slutliga fördelningen av det solidariska ansvaret försäkringsbolagen emellan, och något legalt ställföreträdarskap för TFF kan då knappast ifrågakomma, jfr dock prop. 1975/76:15 s. 140 f. Inte heller kan TFF i fall då återkrav enligt 22 §, 23 § eller 24 § 3 st. riktas mot något av trafikförsäkringsbolagen företräda detta bolag.

Författare: Mats Holmqvist

I de fall då paragrafen blir tillämplig blir TFF ensam behörig att företräda försäkringsbolagen. Inget av bolagen kan alltså på egen hand träda i förhandling med en skadelidande eller regressansvarig. Även i händelse av domstolstvist kommer bolagen att företrädas av TFF. Men TFF är inte heller i dessa situationer någon trafikförsäkringsanstalt i lagens mening utan endast en legal ställföreträdare för trafikförsäkringsbolagen.

Författare: Mats Holmqvist

Paragrafen innefattar en lagstadgad skyldighet för de försäkringsbolag som har tillstånd enligt 5 § att meddela trafikförsäkring att vara medlemmar i TFF. Så länge tillståndet gäller kan ett sådant bolag inte upphöra att vara medlem, vare sig genom utträde eller uppsägning eller uteslutning. Upphör tillståndet att gälla upphör däremot medlemskapet automatiskt vid utgången av det år då tillståndet upphörde. – Från associationsrättsliga synpunkter utgör TFF inte en ekonomisk förening utan en ideell förening. Då det solidariska ansvaret enligt 16 § gäller endast de bolag som var medlemmar i föreningen vid tiden för skadefallet, kan den som då inte var medlem men sedermera inträtt i föreningen inte påverka beslut rörande skadefall som ligger i tiden före medlemsinträdet. En medlem som har uträtt ur föreningen torde däremot även därefter delta i det solidariska ansvaret enligt 16 § såvitt gäller skadefall före utträdet.

Författare: Mats Holmqvist

Trafikförsäkringsföreningen företräder efter genomförandet av EU:s fjärde direktiv om motorfordonsförsäkring det samlade kollektivet även i sådana fall som avses i 28 §.

Författare: Mats Holmqvist

Möjligheten enligt 1 st. 2 p. att delegera TFF:s ställföreträdarskap till en av dess medlemmar är betingad av vissa utländska försäkringsbolags önskemål att när ”deras” fordon orsakar skada i Sverige skaderegleringen ska skötas av det eller de svenska bolag som i andra sammanhang företräder dem i Sverige. Ett delegationsbeslut kan avse ett enskilt ärende men kan också vara mer generellt och gälla ”viss grupp av ärenden”, dvs. i praktiken samtliga de skadefall där det ifrågavarande utländska bolaget ytterst ska svara för ersättningen.

Författare: Mats Holmqvist

TFF:s funktion i skaderegleringsverksamheten blir i praktiken densamma som en försäkringsgivares, trots att föreningen inte själv bedriver någon försäkringsverksamhet. De skadelidande blir helt beroende av hur TFF handhar verksamheten, eftersom de saknar möjlighet att vända sig mot något enskilt försäkringsbolag. TFF har därför underkastats offentlig kontroll genom att dess stadgar ska fastställas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Stadgarna fastställdes av regeringen första gången redan den 3 mars 1933. I samband med att TskL trädde ikraft fastställdes stadgarna på nytt den 1 juli 1976 och har sedermera ändrats i vissa hänseenden. Ändringarna har fastställts av regeringen den 8 juni 1978, den 19 april 1990, den 15 februari 1996 respektive den 18 december 2003. Enligt 15 § i stadgarna står TFF under finansinspektionens tillsyn.

Författare: Mats Holmqvist

Se vid 1 § och 2 § om registreringsplikt m.m.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 2 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 33 § 1 st. om TFF.

Författare: Mats Holmqvist

Genom SFS 1977:949, prop. 1977/78:16, LU 1977/78:7, reformerades sanktionssystemet för underlåtenhet att hålla trafikförsäkring. Bötesstraffet ersattes när ett registreringspliktigt fordon varit oförsäkrat av ett system av privaträttsliga avgifter, som tillfaller TFF, vilken enligt 16 § svarar för den trafikskadeersättning som utgår beträffande oförsäkrade fordon. Sedan ett fordon noterats som oförsäkrat i bilregistret och besked sänts till TFF kräver föreningen ut avgift för den tid fordonet varit oförsäkrat.

Författare: Mats Holmqvist

Avgiften tas ut av den som skulle ha fullgjort försäkringsplikten, se 2 §. Med ägare (i den paragrafen) avses den verklige ägaren, oavsett om han registrerats som ägare i bilregistret eller ej, se prop. 1977/78:16 s. 56. Ansvaret har alltså inte, som vid felparkering, lagts på den (formellt) registrerade ägaren. Se även NJA 1986 s. 758. (I mål mot registrerad ägare A invände denne dels att B ägde fordonet, dels att C tecknat och betalat försäkring. Talan bifölls då A inte styrkt att B ägde fordonet och då det förhållandet att C tecknat försäkringen inte befriade A från den försäkringsplikt som åvilar ägaren.) Beviskravet för att bryta presumtionen om att registrerad ägare också är verklig ägare angavs i 1986 års fall vara att den registrerade ägaren hade att styrkaatt han inte var ägare till fordonet. INJA 2009 s. 244 nyanseras beviskravet. Om den registrerade ägaren påstår att anmälan om ägarbyte är förfalskad är det tillräckligt att den registrerade ägaren gör sitt påstående om att han inte äger bilen sannolikt.

Författare: Mats Holmqvist

Avgifterna påverkas inte av om det oförsäkrade fordonet används eller ej, och avgiften förfaller till betalning vid anfordran och kan krävas ut för förfluten tid oberoende av om underlåtenheten fortsätter. TFF:s avgiftsbeslut är inte omedelbart verkställbara utan förutsätter en rättslig prövning, normalt efter betalningsföreläggande, se vidare prop. 1977/78:16 s. 51 och 56 f.

Författare: Mats Holmqvist

Sedan 1 § TFO upphävts genom SFS 1995:791 finns inte längre några av Finansinspektionen meddelade föreskrifter om indelning i riskklasser och premieberäkning (försäkringsgivarna upprätthåller emellertid fortfarande en indelning av fordonen i fordonsklasser), se vidare SOU 1993:108 s. 114 f. Genom ändringar i 2 st. per den 1 juli 1999 anpassades bestämmelsen till att föreskrifterna om riskklassindelning i TFO upphävts, vilket innebär att TFF vid bestämmande av trafikförsäkringsavgiftens storlek endast ska ta hänsyn till vilket fordonsslag (se dåvarande 4 § bilregisterkungörelsen [1972:599], nuvarande 2 § lag [2001:559] om vägtrafikdefinitioner) det oförsäkrade fordonet tillhör och vilket användningssätt fordonet har, se prop. 1998/99:42 s. 43 f. Det görs vidare en hänvisning sker till lagen (2007:460) om trafikförsäkringspremie, så att det tydliggörs att med den högsta försäkringspremie avses den högsta försäkringspremien inklusive skatten på försäkringspremien enligt den nämnda lagen, se prop. 2006/07:96 s. 64 f.

Författare: Mats Holmqvist

Från den 1 juli 1999 höjdes den minsta avgiften till 200 kr.

Författare: Mats Holmqvist

I prop. 1977/78:16 s. 51 och 60 f. nämns sjukdom hos den försäkringspliktige och det förhållandet att fordonet förvarats så att det inte kunnat utnyttjas som skäl för nedsättning av avgiften. I NJA 1985 s. 673 nedsatte HD avgiften till hälften när en bil efter kollision skadats så svårt att den inte kunnat användas och försäkringen överförts till annan bil utan att den skadade bilen avställts. I NJA 2005 s. 324 och NJA 2005 s. 335 har frågor om beräkning och jämkning av trafikförsäkringsavgift prövats. Rättsfallen kommenteras av Martin Sundqvist i JT 2005/06 s. 417 f.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 2 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 2 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Om trafikförsäkringsavgift enligt 33 § inte är en verkningsfull sanktion kan vite tillgripas. Det bör inte ske förrän 3–4 månader förflutit från det att fordonet noterats som oförsäkrat i bilregistret, se prop. 1977/78:16 s. 61 f.

Författare: Mats Holmqvist

Om vitet inte efterföljs, för allmän åklagare talan vid allmän domstol om utdömande av vitet. I NJA 1970 s. 418 ansågs vitesföreläggande inte kunna avse förfluten tid.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 2 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

Se kommentaren till 2 § 1 st.

Författare: Mats Holmqvist

De fordon som avses är sådana som enligt 2 § är trafikförsäkringspliktiga bara när de brukas i trafik här i landet.

Författare: Mats Holmqvist

Tillståndet behöver inte vara uttryckligt, se prop. 1977/78:16 s. 62.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelserna om s.k. brottsflerhet fanns ursprungligen i 32 § 2 st. denna lag, se Nordenson, 1977, s. 483 med kommentaren till 322.

Författare: Mats Holmqvist

Bestämmelserna i 38 § har, i likhet med bestämmelserna i 14 § 2 st, införts för att anpassa regelsystemet till EU-direktiv på trafikförsäkringsområdet. Beträffande bakgrunden till bestämmelserna, se prop. 1993/94:71 s. 17 f. och s. 25. EU-domstolen har i mål C-556/13, ”Litaksa” UAB mot ”BTA Insurance Company” SE prövat innebörden av dåvarande artikel 2 i tredje direktivet, numera artikel 14 i den kodifierade versionen. En premie som varierar beroende på om det försäkrade fordonet endast ska användas inom det egna landet eller inom hela unionen, ansågs inte motsvara begreppet ”enda premie”.

Författare: Mats Holmqvist

Genom formuleringen ”utöver - - - denna lag” markeras att det handlar om ett i grunden artskilt ansvar, nämligen ett ansvar för ersättningen enligt de skadeståndsrättsliga regler som gäller på skadeorten, se vidare prop. 1993/94:71 s. 25.

Författare: Mats Holmqvist

Ordalydelsen i 1 st. andra meningen är hämtad ur artikel 3 i det första motorförsäkringsdirektivet. Direktivtexten återges i prop. 1992/93:8, bilaga 1. Innebörden kommenteras inte närmare i förarbetena.

Författare: Mats Holmqvist

Staten svarar som s.k. egenförsäkrare, se 15 §.