Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS1970-0988

FASTIGHETSBILDNINGSLAG (1970:988)

Fastighetsbildningslagen

GIVEN STOCKHOLMS SLOTT DEN 17 DECEMBER 1970
SFS 1970:988.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

Fastighetsbildning är en åtgärd som vidtas enligt denna lag och som innebär att

  1. fastighetsindelningen ändras,

  2. servitut bildas, ändras eller upphävs, eller

  3. en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överförs till en annan fastighet.

Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgörs frågor om

  1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,

  2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten har,

  3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2 kap. 1 § jordabalken, och

  4. vilken omfattning en gemensamhetsanläggning har.

Genom särskild gränsutmärkning enligt denna lag kan en fastighets gränser märkas ut på marken i andra fall än vid fastighetsbildning eller fastighetsbestämning.

Hänvisad författning:

Se anm. ang. fastighetsbildning vid JB 1:1 – Ang. ledningsrätt se Ledningsrättslag (1973:1144), efter FBLP.

SFS 2009:562

I denna lag betyder

  1. tredimensionell fastighet: en fastighet som i sin helhet är avgränsad både horisontellt och vertikalt,

  2. tredimensionellt fastighetsutrymme: ett utrymme som ingår i en annan fastighet än en tredimensionell fastighet och som är avgränsat både horisontellt och vertikalt,

  3. ägarlägenhetsfastighet: en tredimensionell fastighet som inte är avsedd att rymma annat än en enda bostadslägenhet.

Vad som sägs i denna lag om mark gäller också annat utrymme som ingår i en fastighet eller är samfällt för flera fastigheter.

SFS 2009:183

Fastigheterna skall redovisas i fastighetsregistrets allmänna del. Bestämmelser om fastighetsregistret finns i lagen (2000:224) om fastighetsregister.

Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgift om åtgärden har införts i fastighetsregistrets allmänna del.

Hänvisad författning:

Se 19: och därefter intagna eller anmärkta förf:ar – Ang. 2 st. se även Expropriationslag (1972:719) 6:9, 10, 15. Bih. och Minerallag (1991:45) 10:7. anm. i Bih. Jfr MB 31:28 och 35.

SFS 2000:233

Samfällighet enligt denna lag är mark som hör till flera fastigheter gemensamt.

Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar även beträffande fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet och ej utgör servitut.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisad författning:

Fastighetsbildningskungörelse (1971:762) inf. efter 4:.

SFS 1977:362

ANDRA AVDELNINGEN

Fastighetsbildning i allmänhet

Grundläggande bestämmelser

Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet.

Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. Förrättning handlägges av lantmäterimyndighet. Fastighetsbildningsfråga upptages efter ansökan, om ej annat är föreskrivet.

Flera fastighetsbildningsåtgärder får handläggas gemensamt vid en förrättning eller, om de börjat handläggas gemensamt, delas upp på skilda förrättningar.

Av 14 kap. följer att fastighetsbestämning i vissa fall skall företagas i samband med fastighetsbildning.

Hänvisad författning:

Om upptagande av fastighetsbildningsfråga utan ansökan se 7:10; 11:1; 12:8; 13:3 – Ang. 3 st. jfr 14:2 2 st.

SFS 1995:1394

Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta ingår i äganderätten till området. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.

Vad som efter fastighetsbildning är tillbehör till fastighet framgår av jordabalken. Byggnad eller annan anläggning som enligt beslut vid fastighetsreglering skall rivas eller flyttas utgör dock ej tillbehör till den fastighet på vilken den är belägen.

Hänvisad författning:

Se JB 2:.

Är servitut eller annan särskild rättighet som hör till fastighet av betydelse för fastigheten endast om viss mark hör till denna, följer rättigheten marken vid ändring i fastighetsindelningen. Vad som nu sagts gäller icke, om annat bestämmes vid fastighetsbildningen.

Hänvisad författning:

Jfr 10:4 och 11:5.

Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa efter vad som är skäligt.

Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala uppkomna kostnader, om icke särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Har förrättningen enligt 5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av länsstyrelsen, skall sådana kostnader betalas av staten.

Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskostnaderna på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. se 5:13 och 14; 10:10; 11:10; 12:14; 13:5 – Om avvisningsbeslut se 4:10 – Ang. beslut om inställande av förrättning se 4:31 och 32 – Om ersättning till sakkunnig se 4:34, till syssloman se 4:36 och 9:3 – Om hantlangning se 4:37.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1985:368 (när ägarbyte skett under pågående förrättning ansågs nye ägaren ansvarig för kostnaderna).

Anmärkt författning:

F (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrättningar.

SFS 1987:124

Om förrättningskostnaderna inte har betalats inom den tid som lantmäterimyndigheten har beslutat ska myndigheten begära indrivning. Regeringen får meddela föreskrifter om att indrivning inte behöver begäras för obetydliga belopp. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

SFS 2020:363

Villkor för fastighetsbildning

Allmänna lämplighets- och planvillkor

Fastighetsbildning ska ske så att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid ska särskilt beaktas att fastigheten får en lämplig utformning och tillgång till behövliga vägar utanför sitt område. Om fastigheten ska användas för bebyggelse, ska den vidare kunna få godtagbara anordningar för vatten och avlopp.

Fastighetsbildning får inte äga rum, om den fastighet, som ska nybildas eller ombildas för nytt ändamål, inte kan antas få varaktig användning för sitt ändamål inom överskådlig tid. Fastighetsbildning får inte heller äga rum, om ändamålet med hänsyn till sin art och övriga omständigheter bör tillgodoses på något annat sätt än genom fastighetsbildning.

En tredimensionell fastighet eller ett tredimensionellt fastighetsutrymme får ny- eller ombildas endast om det står klart att åtgärden är lämpligare än andra åtgärder för att tillgodose det avsedda ändamålet. Vid tillämpningen av första och andra styckena ska en sådan fastighetsbildnings särskilda karaktär beaktas. Därutöver gäller vad som föreskrivs i 1 a och 1 b §§.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1970:200 (fritidsfastighets storlek); 1973:404 (ägolotters utformning vid laga skifte på större fritidsfastighet för upplösning av samäganderätt); 1975:146 (avsaknad av rättsligt säkrad tillgång till båtplats och biluppställningsplats på fastlandet hinder mot bildande av fritidsfastighet på ö i Stockholms skärgård?); se i övrigt rättsfall under lagen 18 juni 1926 om delning av jord å landet i 1971 års lagedition.

Fråga om tillåtlighet av avstyckning H 1976:398 (avskiljande av tomtmark för mangårdsbyggnad på lantegendom), 429 (bostadstomt med betydligt större areal än vanligt), 1984:122 (vissa olägenheter för styckningslott för bostadsändamål av jordbruket på angränsande åkermark ej hinder) – Aktualitetskravet i 2 st. ansågs ej uppfyllt betr. avstyckning för nybyggnad som skulle ha inneburit tätbebyggelse utanför detaljplanelagt område, när regeringen vägrat dispens för bebyggandet H 1985:110 – Fråga hur klyvning av fastighet med jordbruks- och skogsbruksdrift borde ske H 1999:339 – Se även rättsfall vid 9 §.

SFS 2009:183

Fastighetsbildning som medför att en tredimensionell fastighet nybildas eller ombildas får ske endast om

  1. den tredimensionella fastigheten är avsedd att rymma en byggnad eller annan anläggning eller en del av en sådan,

  2. den tredimensionella fastigheten tillförsäkras de rättigheter som behövs för att den ska kunna användas på ett ändamålsenligt sätt,

  3. det står klart att åtgärden

    a) är motiverad med hänsyn till anläggningens konstruktion och användning, och

    b) är ägnad att leda till en mera ändamålsenlig förvaltning av anläggningen eller att trygga finansieringen eller uppförandet av anläggningen, och

  4. den tredimensionella fastigheten, om den är avsedd för bostadsändamål, är ägnad att omfatta minst tre bostadslägenheter.

I fråga om fastighetsbildning för en anläggning som ännu inte har uppförts gäller dessutom att fastighetsbildning enligt första stycket får ske endast om

  1. det är nödvändigt för att trygga finansieringen eller uppförandet av anläggningen, och

  2. den tredimensionella fastigheten kan antas få användning för sitt ändamål inom en nära framtid.

Första och andra styckena tillämpas också vid fastighetsbildning som innebär att ett tredimensionellt fastighetsutrymme nybildas eller ombildas.

I 1 b § finns särskilda bestämmelser om fastighetsbildning som innebär att en ägarlägenhetsfastighet nybildas eller ombildas.

SFS 2009:183

Vid fastighetsbildning som medför att en ägarlägenhetsfastighet nybildas eller ombildas tillämpas 1 a § med de tillägg och avvikelser som anges i andra och tredje styckena.

Fastighetsbildningen får ske endast om

  1. det står klart att det utrymme som ägarlägenhetsfastigheten ska omfatta inte inom åtta år före fastighetsbildningsbeslutet till någon del har använts som bostadslägenhet, och

  2. ägarlägenhetsfastigheten genom fastighetsbildningen kommer att ingå i en sammanhållen enhet om minst tre ägarlägenhetsfastigheter.

Vid tillämpningen av 1 a § första stycket 2 ska det särskilt övervägas om det bör inrättas en eller flera gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149). Bestämmelserna i 1 a § första stycket 3 och 4 tillämpas inte i fråga om ägarlägenhetsfastigheten.

Andra stycket 1 tillämpas inte vid sådan fastighetsbildning som avser överföring av ett utrymme från en ägarlägenhetsfastighet till en annan ägarlägenhetsfastighet.

SFS 2009:183

Inom ett område med detaljplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för bebyggande eller användning av mark än de som avses i första stycket, ska fastighetsbildning ske så att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det på grund av ett särskilt tillstånd får uppföras en byggnad eller vidtas en annan därmed jämförlig åtgärd i strid mot en sådan bestämmelse, hindrar det som nu har sagts inte fastighetsbildning som behövs för att tillståndet ska kunna utnyttjas.

SFS 2014:205

Inom område som inte omfattas av detaljplan, får fastighetsbildning inte ske, om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

Rättsfall:

Jfr PBL övergångsbest. p. 5.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1972:543, 1974:441, 1975:174; 1977:235 I och II anm. vid 2 §; se i övrigt rättsfall under 19 kap. 13 § 3 mom. lagen 18 juni 1926 om delning av jord å landet i 1971 års lagedition.

Jfr H 1976:398 anm. vid 1 § – Fråga om hinder mot fastighetsbildning förelåg enl. denna § H 1976:644; 1978:261 (ansågs strida mot föreliggande riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom det aktuella området); 1979:21 (med mindre fritidshus bebyggd tomt inom s.k. obruten kust enl. fysiska riksplanen), 368 (fråga om tilltänkt bebyggelse var att hänföra till sådan tätbebyggelse av mindre omfattning som avses i 5 § byggnadslagen 1947:385), 543 (avstyckning för bostadsändamål i tättbebyggd del av Kiruna utan fastställd detaljplan); 1981:1155 – I ett 1973 anhängiggjort avstyckningsärende ansågs alltjämt gälla av LSt:n 1958 meddelad dispens från dels bebyggelseförbud för strandskyddsområde dels tätbebyggelseförbud enl. 1947 års byggnadsstadga H 1979:433.

SFS 1987:124

Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart till allmän väg anordnas eller befintlig utfart tages i anspråk, får fastighetsbildningen ej utan synnerliga skäl äga rum, om väsentlig olägenhet därigenom skulle uppkomma för trafiken på vägen.

Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske

För att en jordbruksfastighet skall anses lämpad för sitt ändamål skall den ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger att det företag som skall bedrivas på fastigheten ger ett godtagbart ekonomiskt utbyte. Vid bedömningen härav skall hänsyn tas till möjligheterna att kombinera företaget med annan varaktig verksamhet på orten. Särskild hänsyn skall tas till intresset av att sysselsättning och bosättning i glesbygd främjas. Hänsyn skall också tas till betydelsen av att vården av natur- och kulturmiljön främjas.

Första stycket gäller även i fråga om en skogsbruksfastighet.

Rättsfall:

H 1999:339 anm. vid 1 a §.

SFS 1993:1340

Fastighetsbildning som berör en jordbruksfastighet får inte äga rum om åtgärden är ägnad att medföra någon olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1982:40, 1989:360 – Fråga om fastighetsbildning kunde anses medföra olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen H 1976:69, 1983:395, 1984:122, 1999:339 anm. vid 1 §.

SFS 1993:1340

Mark som är avsedd för skogsbruk får inte delas in på ett sådant sätt att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Fastighetsbildning som berör sådan mark får inte heller äga rum, om den innebär en skadlig delning av en skogsbruksfastighet.

Rättsfall:

H 1999:339 anm. vid 1 a §; H 2017:708.

SFS 1993:1340

Fiske får ej uppdelas genom fastighetsbildning på sätt som medför olägenhet av någon betydelse för fiskevården. Uppdelning får dock ske, om den är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen ändring i fastighetsindelningen och icke medför avsevärd olägenhet för fiskevården.

Ingår fiske i äganderätten till vattenområde och föreligger enligt första stycket hinder mot fastighetsbildningsåtgärd beträffande området, får bestämmas att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket, om fastighetsbildningen är av synnerlig vikt för en lämplig fastighetsindelning eller i övrigt av betydande allmänt intresse. Även om fastighetsbildningen ej är av den betydelse som nu angivits, får sådan bestämmelse meddelas, om vattenområdet är gemensamt för flera fastigheter.

Undantagsbestämmelser

Fastighetsbildning får äga rum, även om fastighet som nybildas eller ombildas icke blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida fastighetsindelningen förbättras och en mer ändamålsenlig indelning icke motverkas.

Rättsfall:

H 1979:466 (fastighetsreglering tilläts, fastän två för fritidsändamål avsedda restfastigheter skulle få så stora arealer att de ej uppfyllde lämplighetskravet i 1 §); 1981:1155 (d:o då en restfastighet för bostadsändamål kom att omfatta även mark som ej väsentligen hade karaktär av bostadstomt) – Fråga om tillämpning av denna § H 1982:267 I–III (sökta fastighetsbildningar tilläts inte), 2004:106 (fråga om fastighetsreglering avseende uppdelning av samfällighet på ägarfastigheterna var tillåtlig, anm. även vid 5:1).

Om fastighetsbildning är till övervägande nytta från allmän synpunkt, får åtgärden äga rum även om den strider mot vad som ovan föreskrivits till skydd för jordbruksnäringen eller skogsbruket.

Fastighetsbildning över kommungräns

Fastighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig fastighetsindelning eller om den kommunala indelningen blir lämpligare.

Till fastighetsbildning som avses i första stycket ska regeringens eller länsstyrelsens medgivande inhämtas, om lantmäterimyndigheten finner att gränsändringen kan medföra en olämplig indelning i förvaltningsområden. Medgivande ska alltid inhämtas, om en kommun begär det eller åtgärden innebär att en hel fastighet överförs till en annan domkrets för en allmän underrätt.

Är fastighetsbildning beroende av medgivande enligt andra stycket, ska lantmäterimyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

SFS 2013:378

Fastighetsbildningsförrättning

Lantmäterimyndigheten

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1995-1394

Vid fastighetsbildningsförrättning består lantmäterimyndigheten av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndigheten när förrättningslantmätaren finner att det behövs eller när sakägare begär det och oskäligt dröjsmål ej föranledes därav. I utförandet av tekniska göromål skall gode män aldrig deltaga.

Har förrättningen betydande omfattning, får antalet gode män ökas, om det kan påskynda handläggningen. Flera än två gode män får dock icke samtidigt deltaga i handläggningen av samma fråga.

Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som redan beslutats eller verkställts under förrättningen.

Anmärkt författning:

F (2009:946) med instr. för LantmäterietF (2015:493) om distrikt.

SFS 1995:1394

Gode män utses genom val av kommunfullmäktige.

God man skall inom kommunen vara valbar till nämndeman i tingsrätt. God man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.

God man utses för fyra år. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget förfallet.

Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som nämndeman och att kvarstå i uppdraget samt att efter avgång fortfarande tjänstgöra äger motsvarande tillämpning i fråga om god man.

Länsstyrelsen bestämmer antalet gode män.

Hänvisad författning:

Se RB 4:6, 8 och 9 – Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)2–5 §§, inf. efter detta kap.

SFS 1994:1624

Skall gode män medverka, åligger det förrättningslantmätaren att kalla dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sammanträde och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får förrättningslantmätaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till sådan befattning.

Anmärkt författning:

F (1985:781) om ersättning till gode män vid fastighetsbildningsförrättning m.m.

SFS 1975:1138

Vad som föreskrivits i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för dem som är varandra närstående att tjänstgöra samtidigt som domare äger motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.

Mot förrättningsman gäller samma jäv som mot domare.

Hänvisad författning:

RB 4:13.

Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsman, skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit, får han endast vidtaga åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten att förrättningsman finnes vara jävig påverkar ej giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

Hänvisad författning:

Om talan mot beslut ang. jäv se 15:2 och 5; 17:2.

SFS 1971:649

En förrättning skall handläggas av lantmäterimyndigheten i den ort där den eller de berörda fastigheterna är belägna. Ligger fastigheterna under flera lantmäterimyndigheter, skall förrättningen handläggas av endera myndigheten.

SFS 2003:628

Om en kommun är sakägare vid en förrättning som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet, får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället ska handläggas av den statliga lantmäterimyndigheten.

En sådan begäran ska göras hos förrättningslantmätaren innan förrättningen har avslutats. Förrättningen ska då avbrytas och ärendet överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten.

Bestämmelserna i denna paragraf omfattar inte förrättningar som grundas på avtal om köp, byte eller gåva enligt 4 kap. jordabalken.

SFS 2008:543

Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen

En ansökan om fastighetsbildning ska vara skriftlig och ges in till lantmäterimyndigheten. En muntlig ansökan som görs vid ett förrättningssammanträde ska dock godtas om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning.

Sökanden ska ange den åtgärd som han eller hon önskar genomförd samt uppge den eller de fastigheter som han eller hon för talan för. Om det kan anses skäligt att sökanden skaffar uppgifter om det eller om sökanden ändå har tillgång till uppgifterna, ska han eller hon också ange de andra fastigheter som saken angår samt namn på fastighetsägarna och på de innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som kan beröras av åtgärden.

En ansökan ska undertecknas eller skrivas under med en elektronisk underskrift av sökanden eller sökandens ombud.

Till en ansökan ska sökanden bifoga de handlingar som han eller hon har och som är av betydelse för saken.

Hänvisad författning:

Enl. FBLP10 § skall vid tillämpningen av FBL innehavare av vissa äldre besittningsrätter vara likställda med ägare av fastighet – Ang. frågan när handling skall anses ha kommit in till myndigheten se förvaltningslagen (2017:900)22 § under FörvProc.

SFS 2016:638

En ansökan som ges in av en enskild sökande ska innehålla uppgifter om sökandens

  1. personnummer eller organisationsnummer,

  2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där sökanden kan anträffas för delgivning genom stämningsman,

  3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt mobiltelefonnummer, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om lantmäterimyndigheten begär det,

  4. e-postadress, och

  5. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne.

Om sökandens talan förs av en ställföreträdare, ska motsvarande uppgifter lämnas även om honom eller henne. Om sökanden har ett ombud, ska ombudets namn, postadress, telefonnummer till arbetsplatsen, mobiltelefonnummer och e-postadress anges.

SFS 2014:1342

Om det finns en enskild som kan beröras av en ansökan i egenskap av fastighetsägare eller innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft, ska ansökan innehålla uppgifter om den enskilde i de hänseenden som anges i 8 a §. Uppgifterna behöver dock lämnas endast om det kan anses skäligt att sökanden skaffar dem eller om han eller hon ändå har tillgång till dem.

SFS 2014:1342

Uppgifter som avses i 8 a och 8 b §§ ska gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till lantmäterimyndigheten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller felaktig, ska det genast anmälas till lantmäterimyndigheten.

SFS 2014:1342

En ansökan som ges in elektroniskt ska lämnas till det mottagningsställe för elektroniska handlingar som lantmäterimyndigheten anvisar. Ansökan ska anses ha kommit in till lantmäterimyndigheten när den har anlänt till det mottagningsstället.

SFS 2014:1342

Andra handlingar än ansökan ska ges in till lantmäterimyndigheten i original eller i form av en bestyrkt kopia, om inte lantmäterimyndigheten tillåter att en handling ges in i någon annan form. Om en handling ges in i form av en bestyrkt kopia, får lantmäterimyndigheten begära att originalhandlingen visas upp.

SFS 2014:1342

Om en ansökan inte uppfyller kraven i 8–8 c §§ eller i övrigt är ofullständig, får lantmäterimyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om sökanden inte uppfyller kraven i 8 e §.

Om lantmäterimyndigheten har beslutat att sökanden ska betala förskott på förrättningskostnaderna innan ansökan tas upp till prövning, får sökanden också föreläggas att fullgöra denna skyldighet.

SFS 2014:1342

Följer sökanden inte ett föreläggande enligt 9 § första stycket, får ansökan avvisas, om den är så ofullständig att den inte kan ligga till grund för en förrättning. Ansökan får också avvisas om sökanden, eller i förekommande fall samtliga sökande, har underlåtit att betala förskott som har förelagts enligt 9 § andra stycket.

Om det finns hinder mot att ta upp den väckta frågan till prövning, skall ansökan avvisas.

Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.

Hänvisad författning:

Om talan mot avvisningsbeslut se 15:2; 17:1; 18:1.

SFS 1993:1340

[Upphävd g. Lag (2014:205).]

SFS 2014:205

I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt skall lantmäterimyndigheten utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare. Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare, om det ej visas att fastigheten tillhör annan.

Ägaren till en fastighet som berörs av förrättningen skall på begäran av lantmäterimyndigheten uppge för honom kända innehavare av servitut, nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft. Underlåter han det utan giltigt skäl, skall han ersätta den skada som därigenom uppkommer för rättighetshavaren.

Om det är ovisst vilken av flera som äger en fastighet eller som innehar en rättighet, behandlas samtliga som sakägare. Har en fastighet bytt ägare genom ett förvärv som inte är fullbordat, är både överlåtaren och förvärvaren sakägare.

Om en förrättning angår samfälld mark som förvaltas av en samfällighetsförening, är föreningen sakägare i stället för delägarna.

Rättsfall:

Underlåtenhet att utreda huruvida sakägare pga. rätt till grustäkt fanns utgjorde domvilla H 2001:593, anm. äv. vid RB 59:3 – Ägare av byggnad som påstått nyttjanderätt till marken och vars påstående inte var uppenbart ogrundat skulle behandlas som sakägare H 2013:783.

SFS 1995:1394

Lantmäterimyndigheten ska undersöka om det i en fastighet som berörs av förrättningen finns en inskrivning av ett servitut eller en nyttjanderätt som uppenbart inte gäller i fastigheten. Om det finns en sådan inskrivning ska det antecknas i förrättningshandlingarna. Undersökningen ska begränsas till åtgärder som kan utföras utan olägenhet i förrättningen.

SFS 2013:490

Om förrättningen rör en fastighet som ägs av ett upplöst bolag eller en annan upplöst sammanslutning, får överförmyndaren förordna god man som avses i 11 kap. föräldrabalken att företräda sammanslutningen vid förrättningen.

Om god man enligt första stycket eller annan god man enligt 11 kap. 3 § föräldrabalken behöver förordnas, skall lantmäterimyndigheten anmäla detta hos överförmyndaren.

SFS 1995:1416

En förrättningslantmätare eller en god man får inte vara ombud för eller biträde åt en sakägare vid den lantmäterimyndighet som han eller hon tillhör. Den som har befattat sig med saken i sin tjänst eller som ombud för eller biträde åt en sakägare med motstående intresse får inte heller vara ombud eller biträde. Detsamma gäller den som står i ett sådant förhållande till en förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.

I övrigt gäller 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. En skriftlig fullmakt behöver dock inte ges in annat än om lantmäterimyndigheten anser att det behövs.

Hänvisad författning:

Jfr Förvaltningslag (2017:900)14 § under FörvProc.

Ang. talan mot beslut varigenom ombud eller biträde avvisats se 15:2; 17:1; 18:1.

SFS 2020:921

Vid en förrättning ska lantmäterimyndigheten hålla sammanträde med sakägarna.

Något sammanträde behövs inte om det inte finns några motstridande intressen mellan sakägarna i ärendet och det inte heller finns några hinder mot den sökta fastighetsbildningen. Om ansökan ska avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tillåtas, behövs det inte heller något sammanträde.

Vid ett sammanträde ska lantmäterimyndigheten redogöra för ansökan och klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder. Sakägare och andra som enligt särskild föreskrift ska underrättas om sammanträdet ska få tillfälle att yttra sig och lägga fram utredning i frågor som behandlas vid sammanträdet.

Sammanträdet ska hållas i anslutning till den eller de berörda fastigheterna, om det inte utan olägenhet kan hållas på något annat ställe. Sakägare och andra som ska delta i sammanträdet får göra det genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring under samma förutsättningar som gäller enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken.

Rättsfall:

Ägare av intilliggande fastighet sakägare vid avstyckningsförrättning, när styckningslotten tillagts rätt att som servitut nyttja samfälld väg som enl. förrättningskartan gick genom en byggnad på hans fastighet H 1985:429 – Ang. 2 st. H 1984:531 II och III – Underlåtenhet vid förrättning för fastighetsreglering att utreda rätt för granne till väg och byggnad med påföljd att grannen inte kallades ansågs som domvilla H 1991:37.

SFS 2015:370

Om det finns anledning att anta att förrättningen kan handläggas utan sammanträde, skall ansökningshandlingen delges de sakägare som inte har biträtt ansökan. Samtidigt skall de ges tillfälle att yttra sig över ansökan inom viss tid.

I fall som avses i 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § tredje stycket behöver de som är sakägare endast därför att de har del i en berörd samfällighet eller är innehavare av ett berört servitut inte delges ansökan eller ges tillfälle att yttra sig över den.

Handläggs en förrättning utan sammanträde, skall lantmäterimyndigheten underrätta den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet om förrättningen innan denna avslutas, om nämnden har begärt att få en sådan underrättelse.

SFS 2004:393

Protokoll föres för varje förrättning särskilt.

Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid förrättningen sammanföres till en akt.

Hänvisad författning:

Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)6–16 §§, inf. efter detta kap.

Såsom lantmäterimyndighetens beslut gäller, om förrättningsmännen har olika mening, vad två av dem säger. Har varje förrättningsman sin mening, gäller förrättningslantmätarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

Ett beslut skall innehålla skälen för beslutet. Skälen får dock utelämnas om en motivering kan anses överflödig. Beslut, som har meddelats i samband med att förrättningen har avslutats eller ställts in, och beslut, som får överklagas särskilt, skall dessutom innehålla uppgift om hur de kan överklagas.

Meddelas beslutet vid ett sammanträde, skall det läsas upp för de närvarande.

Hänvisad författning:

Ang. särskild talan se 15:2–4 – Om rätt för annan än sakägare att överklaga se 15:2, 6–8.

SFS 2004:393

Kallelse och delgivning

Till första sammanträdet under förrättningen skall samtliga kända sakägare kallas. Kallelse behövs dock inte, om det kan antas att sakägaren ändå infinner sig. Om det finns anledning anta att det finns okända sakägare, skall kallelse utfärdas även på dessa.

I fall som avses i 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § tredje stycket behöver de som är sakägare endast därför att de har del i en berörd samfällighet eller är innehavare av ett berört servitut inte kallas. För den som har framställt yrkande gäller dock första stycket.

Kallelse skall delges sakägarna i god tid före sammanträdet.

Hänvisad författning:

Att nyttjanderättshavare i vissa fall är sakägare se 5:34 – Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)17 §, inf. efter detta kap.

Rättsfall:

H 1985:429 anm. vid 14 §.

SFS 2004:393

Bestämmelserna i 18 § gäller även då nytt sammanträde utsättes. Kallelse på okända sakägare behövs dock ej, om de kallats tidigare under förrättningen.

Om vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nästa sammanträde, behöver ej kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning till det sammanträde då tillkännagivandet skett.

Delgivning skall ske enligt allmänna bestämmelser angående delgivning, om ej annat föreskrivits i denna lag.

Vid sammanträde får lantmäterimyndigheten efter sakägarnas hörande bestämma särskild ordning för delgivning. När sakägare första gången kallas till sammanträde, skall delgivning av kallelsen dock alltid ske enligt första stycket.

Hänvisad författning:

Delgivningslag (2010:1932) inf. efter RB 33:.

SFS 1995:1394

Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande utom riket och kan delgivning ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall lantmäterimyndigheten därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stycket.

SFS 1995:1394

Vad som föreskrivits om delgivning med delägare i samfällighet äger motsvarande tillämpning vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.

Hänvisad författning:

Delgivningslag (2010:1932)49 § samt Delgivningsförordning (1979:101)11 och 12 §§, båda inf. efter RB 33:.

SFS 1971:1035

Har sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall nytt sammanträde utsättas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits får sådan förrättningsåtgärd vidtagas som ej i nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

Om en sådan nämnd som avses i 15 § tredje stycket har begärt det, skall lantmäterimyndigheten underrätta nämnden om tid och plats för sammanträde.

SFS 2004:393

Förrättningens fortsättande och slutförande

Lantmäterimyndigheten ska utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen. Om det inte finns hinder mot denna, ska myndigheten utarbeta den fastighetsbildningsplan och ombesörja de tekniska arbeten och de värderingar som behövs för att genomföra åtgärden. Myndigheten bör då rådgöra med sakägarna. Vid behov ska myndigheten samråda med de myndigheter som berörs av åtgärden.

Om det är nödvändigt att det finns tillstånd till viss verksamhet för att myndigheten ska kunna bedöma om fastighetsbildningen är tillåten och under förutsättning att det i övrigt finns förutsättningar för att genomföra fastighetsbildningen, får myndigheten förelägga en sakägare att inom viss tid ge in bevis om att ansökan om tillstånd har gjorts.

Rättsfall:

Ang. talan mot byggnadsnämnds beslut om yttrande vid samråd enl. denna § R 19812:6.

SFS 2014:205

När utredningen enligt 25 § är avslutad, ska myndigheten meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut ska ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som vidtas och vilka byggnader eller andra anläggningar som överförs till en annan fastighet. I övrigt ska beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa fall ska innehålla finns i 5, 8 och 12 kap. Vid fastighetsbildning enligt 3 kap. 1 a § andra stycket ska lantmäterimyndigheten bestämma en tid som anläggningen ska ha uppförts inom. Om det finns särskilda skäl, får lantmäterimyndigheten förlänga tiden.

Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas även om tekniska arbeten och värderingar inte har utförts. Under samma förutsättning får olika frågor som hör till beslutet tas upp var för sig och avgöras genom särskilda beslut. Det som föreskrivs om fastighetsbildningsbeslut gäller även ett sådant avgörande.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. p. 3 se 5:29; 8:7; 12:13 – Om talan mot fastighetsbildningsbeslut se 15:3, 6–8; 17:1; 18:1 – Se även Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)25 §, inf. efter detta kap.

SFS 2014:205

Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild omständighet är lämpligt att frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet avgöres på förhand och hinder icke möter mot fastighetsbildningen, får tillstånd till denna lämnas genom särskilt beslut (tillståndsbeslut).

Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. 11 §, får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på indelningen i förvaltningsområden ännu ej prövats. Lämnas icke medgivande, förfaller tillståndsbeslutet.

Hänvisad författning:

Om talan mot tillståndsbeslut se 15:3, 7, 8; 17:1; 18:1 – Se även Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)25 §, inf. efter detta kap.

Gräns som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Sträckningen av utstakad gräns skall överensstämma med fastighetsbildningsbeslutet. Utstakning som endast i mindre mån avviker från beslutet får dock läggas till grund för utmärkningen, om rättelse av utstakningen skulle medföra kostnad som inte står i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för sakägare att fastighetsbildningen genomförs i full överensstämmelse med beslutet.

Om det är lämpligt, får utmärkning av gräns verkställas efter förrättningens avslutande. Sakägarna skall underrättas om åtgärden i god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra stycket.

Om utstakning och utmärkning enligt första och andra styckena inte lämpligen kan ske på grund av fastighetens beskaffenhet, skall gränserna med tillräcklig noggrannhet beskrivas på den karta som upprättas enligt 28 § eller i andra förrättningshandlingar.

Hänvisad författning:

Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)16 §, inf. efter detta kap. – Om klagan över gränsutmärkning se 15:6 2 och 3 st.

SFS 2003:628

Karta skall upprättas vid förrättningen. Kan fastighetsbildningen genomföras och förrättningsresultatet åskådliggöras utan karta, behöver sådan dock ej upprättas. Kartan skall göras så noggrann som ändamålet kräver.

Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas, om ej resultatet av förrättningen ändå framgår med tillräcklig noggrannhet av förrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen anges i enlighet med gränsutstakningen eller, i den mån utstakning icke skall ske, i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.

När alla ersättningsfrågor har avgjorts och alla åtgärder som hör till förrättningen har utförts, skall lantmäterimyndigheten besluta att förrättningen är avslutad (avslutningsbeslut).

Hänvisad författning:

Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)24 §, inf. efter detta kap. – Om fullföljd av talan se 15:6; 17:1; 18:1 – Ang. rätt att överklaga för annan än sakägare se 15:6–8.

SFS 2004:393

Sedan förrättningen avslutats skall lantmäterimyndigheten under den tid överklagande får ske hålla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om förrättningsresultatet. När sakägare begär det och det är nödvändigt med hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden skall myndigheten under den tid överklagande får ske i behövlig utsträckning tillhandahålla handlingar för granskning på förrättningsstället eller lämplig plats i närheten. Vad som nu föreskrivits gäller också när beslut meddelas under förrättningen och detta skall överklagas särskilt.

När fastighetsbildningsbeslut meddelats, skall myndigheten på sakägares begäran snarast visa de nya gränssträckningarna på marken, om det ej är uppenbart att visningen skulle vara utan betydelse för sakägaren.

Hänvisad författning:

Om särskild talan se 15:2–4.

SFS 1995:1394

Om hinder mot fastighetsbildningen föreligger, skall lantmäterimyndigheten så snart som möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut om dess inställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar sin talan, skall han få tillfälle att göra det.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut om inställande av förrättning se 15:6, 9; 17:1; 18:1.

SFS 1995:1394

Vill sökanden hos lantmäterimyndigheten återkalla sin ansökan, skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har annan sakägare ej fört talan vid förrättningen när återkallelsen sker, skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid förrättningen och som själv kunnat ansöka om åtgärden underrättas om återkallelsen. Om ej sådan sakägare begär att förrättningen fortsättes, skall den inställas. Underrättas sakägarna om återkallelsen vid sammanträde, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom tid som myndigheten föreskriver.

Återkallelse hos lantmäterimyndigheten får ej i något fall ske sedan förrättningen avslutats.

Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträde till vilket han kallats, skall ansökningen anses återkallad, om icke sökanden anmält laga förfall eller det är uppenbart att han vidhåller ansökningen.

Beträffande avstyckning och klyvning gäller denna paragraf endast i den mån ej annat följer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §.

Hänvisad författning:

Om återkallelse sedan talan förts mot avslutad förrättning se 16:12 2 st.

SFS 1995:1394

Hur förrättningskostnaderna skall fördelas beslutas senast när förrättningen avslutas eller inställes.

Hänvisad författning:

Jfr 2:6 med anm.

Kända sakägare skall underrättas skriftligen om beslut som har meddelats i samband med att en förrättning har avslutats eller ställts in och om beslut som får överklagas särskilt. En sådan underrättelse skall också lämnas till andra som har rätt att överklaga beslutet. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om innehållet i beslutet och om hur beslutet kan överklagas.

Lantmäterimyndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

I fall som avses i 6 kap. 7 § och 7 kap. 5 § tredje stycket behöver de som är sakägare endast därför att de har del i en berörd samfällighet eller är innehavare av ett berört servitut inte underrättas. För den som har framställt yrkande gäller dock första stycket.

Rättsfall:

Innebörden av kravet på skriftlig underrättelse H 2011:83.

SFS 2004:393

Särskilda bestämmelser

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får lantmäterimyndigheten förordna lämplig person som sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller någon sakägare att det är ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet får inte anlitas. Den sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av betydelse för utredningen.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut om anlitande av sakkunnig se 15:4 – Ang. talan mot beslut i fråga om ersättning till sakkunnig se 15:2; 17:2.

SFS 1995:1394

Den statliga lantmäterimyndigheten får uppdra åt en annan myndighet med kompetens inom lantmäteriområdet att utföra åtgärder enligt 4 kap. 25 § första stycket, 27 och 28 §§.

SFS 2008:543

Lantmäterimyndigheten får ej som tolk anlita den beträffande vilken sådan omständighet föreligger att hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Vad som nu sagts gäller dock ej den som anlitas i tjänsten.

Hänvisad författning:

Jfr Förvaltningslag (2017:900)13 § under FörvProc.

SFS 1995:1394

Angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med förrättningen skall ombesörjas av en eller flera sysslomän, om flertalet av de vid sammanträde närvarande sakägarna beslutar det eller om lantmäterimyndigheten finner att syssloman behövs.

Syssloman utses genom val av sakägarna. Har flera sysslomän utsetts, skall de gemensamt ha hand om uppdraget, om ej annat bestämts. Kan sysslomännen ej enas, gäller den mening som förrättningslantmätaren biträder.

Syssloman kan skiljas från sitt uppdrag, om flertalet av de vid sammanträde närvarande sakägarna kommer överens om det och lantmäterimyndigheten icke finner åtgärden obefogad. Har syssloman fått i uppdrag att ombesörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke uppdraget tillfredsställande, får lantmäterimyndigheten skilja sysslomannen från uppdraget och förordna annan i hans ställe. Innan det sker, bör sakägarna få tillfälle att yttra sig.

Önskar syssloman ersättning, skall han begära sådan innan förrättningen avslutas eller inställes. Kan överenskommelse ej uppnås, bestämmes ersättningen av myndigheten.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut om skiljande av syssloman från uppdraget eller om ersättning till syssloman se 15:2; 17:2 – Ang. 4 st. se 13:5 2 st.

SFS 1995:1394

Sakägarna skall tillhandahålla för förrättningen behövlig och lämplig hantlangning, om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras genom det allmännas försorg. Hantlangningen fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt.

Försummar sakägare att utföra den hantlangning som ålagts honom, kan förrättningen förklaras vilande i avvaktan på att han fullgör sin skyldighet. Lantmäterimyndigheten får dock ombesörja hantlangningen, om det är lämpligt.

Utses syssloman för att ombesörja hantlangningen, äger 9 kap. 3–6 §§ motsvarande tillämpning.

SFS 1995:1394

Förrättningsmännen och deras biträden har rätt att, när det behövs med anledning av förrättningen, få tillträde till byggnader, gå över ägor, utföra mätningar och markundersökningar samt företa därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgård eller liknande plantering får inte träd skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt ska skada undvikas, om det är möjligt.

Rätt att gå över annans ägor har också var och en som för talan vid förrättningen.

Har skada uppkommit genom en åtgärd som avses i första eller andra stycket och vill den skadelidande få ersättning för skadan, ska han eller hon framställa yrkande om detta innan förrättningen avslutas eller ställs in.

Polismyndigheten ska lämna den handräckning som behövs för att befogenheter enligt första stycket ska kunna utövas.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut i fråga om ersättning se 15:2; 17:2.

SFS 2014:601

Om det är av synnerlig vikt för fastighetsbildningen att fråga som är föremål för prövning i annan ordning först avgöres, får lantmäterimyndigheten förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgöres. Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga som icke kan avgöras vid förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda att förrättningen förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.

Har lantmäterimyndigheten meddelat beslut i fråga som får överklagas särskilt, skall förrättningen vila i de delar som är beroende av frågans slutliga lösning, om inte myndigheten finner att förrättningen kan fortsätta utan betydande olägenhet eller mark- och miljödomstolen förordnar att den skall fortgå.

SFS 2010:995

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.

Föranleder fastighetsbildning som avses i 3 kap. 11 § ändring av gräns för en kommun, ska lantmäterimyndigheten underrätta kommunen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden. Kommunen ska ges tillfälle att begära att medgivande inhämtas enligt 3 kap. 11 §, om inte sådant medgivande ändå ska inhämtas.

SFS 2013:378

[har upphävts genom lag (1989:724).]

SFS 1989:724

TREDJE AVDELNINGEN

Fastighetsreglering

Allmänna bestämmelser

Grunderna för fastighetsreglering

Genom fastighetsreglering får

  1. mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan enhet,

  2. andelar i samfälligheter överföras från en fastighet till en annan,

  3. samfälligheter bildas,

  4. servitut bildas, ändras eller upphävas, och

  5. byggnader eller andra anläggningar som hör till en fastighet överföras till en annan fastighet.

Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten verkställas.

Hänvisad författning:

Särskilda bestämmelser om bildande av samfällighet i 6:, om servitut i 7: och om gemensamma arbeten i 9:.

Rättsfall:

H 2004:106 (fråga om uppdelning av samfällighet på ägarfastigheterna var tillåtlig, anm. även vid 3:9).

SFS 2001:890

För mark som genom överföring frångår fastighet skall vederlag utgå i mark eller andel i samfällighet, om ej ersättning i pengar är mer ändamålsenlig. Vad som sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning vid överföring av andel i samfällighet samt när mark överföres från samfällighet och när samfällighet bildas.

Rätt att påkalla fastighetsreglering har ägare av en fastighet som berörs av regleringen. En samfällighetsförening får efter beslut av föreningsstämman påkalla fastighetsreglering som berör samfälld mark under föreningens förvaltning.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Kommunen kan påkalla fastighetsreglering som behövs för att mark och vatten skall kunna användas för bebyggelse på ett ändamålsenligt sätt.

Länsstyrelsen kan påkalla fastighetsreglering som länsstyrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Hänvisad författning:

Se 4:8 med anm.

Rättsfall:

Ägare av styckningslott ansågs inte ha rätt att i samband med pågående avstyckningsförrättning påkalla fastighetsreglering bestående i överföring av mark från angränsande fastighet H 1987:730 – En delägare i en fastighet som ansöker om klyvning har rätt att även ansöka om efterföljande fastighetsreglering avseende klyvningslotterna H 2023:328.

SFS 1989:724

Fastighetsreglering får ske, under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen medför.

Åtgärden är dock ej tillåten, om den skulle väsentligt försvåra eller fördyra en mer omfattande reglering som behövs och som kan väntas inom en nära framtid.

Bestämmelsen i 4 § första stycket ska inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser om fastighetsindelning eller servitut och fastighetsbildningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

SFS 2010:1003

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden ska förbättras. Kravet på att fastigheten ska förbättras gäller inte om regleringen har begärts av en samfällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detaljplan eller järnvägsplan.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att inte möta hinder enligt 4 § andra stycket, ska göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet ska förbättras, får regleringen inte äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga ska främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

Rättsfall:

Det s.k. opinionsvillkoret i 2 st. hinder mot omarrondering (dalaförhållanden) H 2000:165.

SFS 2010:1003

Fastighetsreglering skall ske i den omfattning som avses med ansökningen. Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet avpassas efter upprättade planer, fastighetsindelningens beskaffenhet, naturförhållandena samt befintliga och avsedda anläggningar så att största möjliga fördel uppkommer utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.

Kan syftet med fastighetsregleringen vinnas genom olika utföranden, skall regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1989:20.

Fastighetsreglering får icke verkställas så, att mark tillsammans med byggnad som finns på marken överföres till annan fastighet eller samfällighet. Mark på vilken finns byggnad som tillhör innehavare av servitut eller nyttjanderätt får dock överföras, om byggnadens ägare tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på samma mark.

Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer, får mark överföras utan hinder av bestämmelserna i första stycket, om byggnaden har endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning. Vid sådan överföring övergår byggnaden i tillträdarens ägo, även om den ej hörde till den fastighet från vilken överföringen sker.

Mark där det finns elektrisk starkströmsledning, för vilken koncession fordras, får överföras endast om ledningens ägare tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla ledningen på samma mark.

Hänvisad författning:

Jfr 34 § och 8:4 – Ang. koncessionspliktig starkströmsledning se Ellag (1997:857) 2:1 (Bih.) samt där anm. F (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enl. ellagen (1997:857).

SFS 1973:1146

Vid fastighetsregleringen iakttages att varje däri ingående fastighet får sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot förordnande enligt 8 kap. att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.

Rättsfall:

Fastighetsreglering för överföring av tomtdel till gatumark enl. stadsplan och tomtindelning tilläts ej, då avsevärda buller- och andra miljöstörningar kunde väntas uppstå på restfastigheten till följd av den överförda delens användning H 1976:139 – Väsentlig minskning av fastighets graderingsvärde? H 1991:425 – Fråga, om storleksvillkoret i andra meningen av denna § utgjorde hinder mot upphävande av servitut ang. rätt till väg över järnväg H 1998:62H 2018:753 anm. vid 2 kap. 15 § RF.

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 13 § första stycket 1 plan- och bygglagen (2010:900) får överföras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 18 § plan- och bygglagen.

SFS 2010:1003

Mark som enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg får inlösas för järnvägsändamål får överföras genom fastighetsreglering trots bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om bildande av servitut på sådan mark och upphävande av servitut som besvärar sådan mark.

SFS 1995:1650

Om en del av en fastighet efter sådan fastighetsreglering som avses i 8 b § inte lämpligen skulle kunna användas tillsammans med fastigheten i övrigt eller självständigt, skall fastighetsdelen på fastighetsägarens begäran genom fastighetsregleringen överföras till den fastighet som järnvägen skall byggas på.

SFS 1995:1650

Värdering och ersättning mellan sakägare

I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsreglering skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i regleringen.

Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till områdets avkastning och marknadsvärde.

Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör regleringen till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruksändamål, om särskilda skäl föranleder det.

Vid värderingen beaktas även tillfälliga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas enbart på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogsbruk värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.

Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fastigheten enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar i motsvarande värden för samfälld mark.

SFS 1971:917

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighetsreglering läggs till en fastighet inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranleds av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen övergår till någon annan ägare.

Ersättning enligt första stycket bestäms på grundval av värdering (likvidvärdering).

Rättsfall:

Vid upphävande av skogsfångsservitut till förmån för en numera för fritidsboende använd torplägenhet utdömdes ersättning för värdeminskning som förlusten av rätten till byggnadsvirke och ved medfört för lägenheten H 1984:391 – Vid fastighetsreglering för överföring av vissa områden till bebyggda tomter utanför detaljplan tillämpades den s.k. genomsnittsvärdeprincipen H 1989:431 – Fråga om ersättning för tomtmark, som enl. stadsplan är utlagd till gata, när marken stigit i värde på grund av förväntningar om delning av fastigheten; regeln i expropriationslagen 4:4 2 st. analogiskt tillämplig H 1991:655 – Ett exploateringsavtal ansågs inte innebära samtycke till avsteg från lagens värderingsbestämmelser H 2021:727.

SFS 1992:1212

Vid värdering av egendom enligt 10 § gäller andra och tredje styckena.

Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 14, 15, 16, 17 eller 18 § plan- och bygglagen (2010:900) och vid värdering i andra fall där det är uppenbart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv, tillämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719).

Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs i andra stycket tillämpas 4 kap. expropriationslagen med undantag för 1 § andra stycket och, såvitt gäller värdestegring, 2 §. Det ska även tas skälig hänsyn till det särskilda värde som egendomen har för den tillträdande fastigheten.

SFS 2010:1003

Om en nyttjanderätt eller ett servitut efter fastighetsregleringen skall fortsätta att gälla i mark eller byggnad till följd av ett förordnande enligt 33 a § eller 7 kap. 13 §, skall likvidvärdet minskas. Minskningen skall motsvara den belastning som rättigheten medför för tillträdaren, i den mån minskning kan ske utan att skada uppkommer för den som har en fordran med bättre rätt än rättigheten. Kan minskning inte ske fullt ut, skall den ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som varje sakägare har av regleringen.

SFS 1992:1212

Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet lider förlust genom att fastighetens värde minskas utan att han kan få gottgörelse enligt andra bestämmelser eller genom att han ålägges betala belopp som överstiger fastighetens värdehöjning, skall resultatet av den ekonomiska uppgörelsen enligt 10 § jämkas så, att förlusten täckes. Överstiger den enligt 10 § beräknade ersättningen för vad som genom överföring frångår fastighet i väsentlig mån den värdeminskning som överföringen innebär för fastigheten, skall jämkning ske, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen användes för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvärdet, skall jämkning enligt första stycket också ske, såvida det ej medför avsevärd olägenhet för sakägare.

Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sakägare som inte ersätts enligt 10 eller 11 §, skall även den skadan ersättas.

Är innehavaren av en rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad till ersättning enligt första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med det belopp som motsvarar den värdeminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet inte kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av en fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

Skyldigheten att betala ersättning, som inte motsvaras av minskning i likvidvärde enligt andra stycket, fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomförs på sådant sätt att ersättningen skall lämnas.

Hänvisad författning:

Jfr JB 7:29, 30.

SFS 1992:1212

Efter särskilt yrkande får lantmäterimyndigheten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med fastighetsregleringen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år, som lantmäterimyndigheten bestämmer.

Avser regleringen en fastighet som svarar för en fordran, får lantmäterimyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringshavaren medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

Hänvisad författning:

Se Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)27 § inf. efter 4: – Ang. överklagande av beslut enl. denna § se 15:2.

SFS 1995:1394

Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter fastighetsregleringen och som inte har kunnat förutses vid denna.

SFS 1992:1212

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får lantmäterimyndigheten vid fastighetsregleringen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med regleringen men som rör ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid prövning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 4 och 15–18 kap. Kostnaden för lantmäterimyndighetens prövning skall betalas av berörda sakägare solidariskt. Om sakägarna inte har kommit överens om något annat, får lantmäterimyndigheten på yrkande av någon av dem besluta att kostnaden slutligt skall fördelas efter de grunder som anges i 13 §.

Hänvisad författning:

Ang. överklagande av beslut att inte pröva fråga som avses i denna § se 15:2.

SFS 1995:1394

Kostnaderna för fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av regleringen.

Om det är lämpligt, får kostnad för särskild åtgärd fördelas för sig. Hade åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle annan grund för fördelningen av kostnaden då ha gällt, får den grunden tillämpas.

Hänvisad författning:

Jfr 2:6.

Om fastighetsreglering sker i samband med expropriation eller liknande tvångsförvärv, skall förvärvaren efter vad som är skäligt åläggas att betala kostnader enligt 13 § och utge ersättning enligt 12 §, såvida regleringen medför att olägenhet av förvärvet undanröjes, minskas eller förebygges. Skyldighet kan också åläggas honom att betala den merkostnad som föranledes av att jämkning sker enligt 11 § för att hindra att fastighetsägare lider förlust.

Innan någon enligt första stycket ålägges att betala ersättning eller kostnad, skall han få tillfälle att vid förrättningen yttra sig i frågan.

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall lantmäterimyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall omfatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet fastställts av lantmäterimyndigheten eller blivit slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Om betalningen inte sker inom den tid som har fastställts enligt andra stycket, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 6 § räntelagen (1975:635). Har tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår ränta på ersättningen även enligt 5 § räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen inträder. Om tillträde har skett endast delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får räntebeloppet jämkas.

Hänvisad författning:

Se Lag (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning inf. under HB 17:.

SFS 1995:1394

Om en fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som helt eller delvis inlöses, svarar för en fordran, skall lantmäterimyndigheten besluta att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning enligt 12 § första stycket, 27 § eller 30 § tredje stycket skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock inte, om innehavarna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om regleringen är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock innehavare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i övrigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får lantmäterimyndigheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.

Hänvisad författning:

Jfr FBLP11 och 14 §§ – Se även Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)18, 26 §§, efter 4:.

Rättsfall:

Ang. gemensam inteckning då en av fastigheterna helt införlivats med annan fastighet H 1979:721 anm. vid JB 6:15.

SFS 1995:1394

Om samfälld mark som förvaltas av en samfällighetsförening berörs av en förrättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs samfälligheten och ta emot ersättning för mark som frångår den. Detsamma gäller ersättning med anledning av att servitut bildas, ändras eller upphävs.

Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersättning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall lantmäterimyndigheten i ersättningsbeslutet ange varje delägares andel.

Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.

SFS 1995:1394

Överenskommelse mellan sakägare m.m.

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt intresse får avsteg göras i följande avseenden

  1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

  2. 6 § andra stycket, 7 och 10–12 §§ samt 15 § tredje stycket, om de sakägare vilkas rätt är beroende av åtgärden samtycker till det,

  3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomträtt, även tomträttshavaren medger det,

  4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmelserna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10–14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minskning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 23 § sambolagen (2003:376) krävs dock endast om ärende om anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel av anmälan enligt 5 § andra stycket samma lag var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.

Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör samfälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen i stället för av delägarna.

SFS 2003:380

Avser fastighetsregleringen en fastighet som har upplåtits med tomträtt, tillämpas 16 § i fråga om ersättning som tillkommer tomträttshavaren samt 12 a § andra stycket och 18 § andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

Hänvisad författning:

Jfr FBLP11 § 2 st.

SFS 1992:1212

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första stycket 3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten.

Hänvisad författning:

Se bl.a. Jordförvärvslag (1979:230) efter JP – Se även Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)19 §, efter 4:.

SFS 1979:232

Inskränkningar i rätten att nyttja egendom

Lantmäterimyndigheten kan förordna att skogsavverkning eller jord-, grus- eller sandtäkt icke får bedrivas eller att för sådan åtgärd skall gälla särskilda villkor som myndigheten bestämmer.

Förordnande enligt första stycket får meddelas endast om det kan befaras att regleringen eljest väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp fastställes.

Hänvisad författning:

Ang. straff se 35 § – Om talan mot beslut se 15:4; 17:2.

SFS 1995:1394

Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resultat, kan lantmäterimyndigheten förbjuda att byggnader uppförs, byggs till, byggs om eller sätts i stånd utan myndighetens medgivande. Sådant medgivande får vägras endast om åtgärden väsentligt försvårar regleringen.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut varigenom medgivande vägrats se 15:4; 17:2.

SFS 1995:1394

Har förordnande enligt 21 eller 22 § tillkännagivits vid sammanträde, gäller det omedelbart. Meddelas förordnandet i annan ordning, gäller det mot var och en som fått kännedom om det.

Förordnandet skall upphävas när ändamålet förfallit. Om förordnandet ej upphävts, gäller det till dess ersättningsfrågor angående den mark som beröres av förordnandet slutligt avgjorts. I den mån förordnandet omfattar mark som skall överföras, upphör förbudet i stället vid tillträdet.

Rivning och flyttning av byggnad

Beslut om rivning av byggnad får meddelas, om möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning främjas genom att byggnaden rives. Rivning får ej beslutas, om väsentlig olägenhet uppkommer för sakägare.

Rives byggnad, är ägaren berättigad till ersättning motsvarande byggnadens värde för honom. I övrigt äger 12 § motsvarande tillämpning i fall som här avses. Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna.

Med samtycke av de sakägare vilkas rätt beröres får bestämmelserna i första och andra styckena åsidosättas med den begränsning som följer av 18 § andra stycket och 19 §.

Beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning får meddelas, om flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader och olägenheter som är förenade med flyttningen. Flyttning får dock ej beslutas, om väsentlig olägenhet uppkommer för sakägare.

Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, får beslut om flyttning av byggnaden meddelas utan hänsyn till de kostnader och olägenheter som uppkommer för sakägare. Detsamma gäller byggnad som iståndsatts i strid mot dylikt förordnande, såvida ägaren med stöd av första stycket kunnat åläggas flytta byggnaden, om iståndsättandet ej ägt rum.

På begäran av ägaren får även eljest flyttning av byggnad eller annan anläggning beslutas, om flyttningen är av betydelse för honom.

I beslut om flyttning skall anges när flyttningen skall vara slutförd.

Flyttning får utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren begär det innan förrättningen avslutats eller det eljest är lämpligt.

Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till ersättning för de kostnader som flyttningen beräknas komma att orsaka honom.

Är byggnaden i sådant skick att ombyggnad eller förbättring behövs, skall flyttningsersättningen jämkas. Jämkning skall också ske, om det föreligger anbud om förvärv av byggnad till visst pris samt det är fördelaktigare att sälja byggnaden enligt anbudet och uppföra ny byggnad än att flytta den gamla byggnaden eller om det framgår av omständigheterna att ägaren icke kommer att återuppföra den.

Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna. Lantmäterimyndigheten kan förordna att ersättningen icke skall ingå i avräkning enligt 15 §. I sådant förordnande anges när ersättningen skall betalas. Lantmäterimyndigheten får föreskriva att skälig del av ersättningen skall betalas först sedan flyttningen utförts. Försummar byggnadens ägare att verkställa flyttningen inom den bestämda tiden, förfaller hans rätt till ersättningsbelopp beträffande vilket sådan föreskrift meddelats.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 15 §.

SFS 1995:1394

Om flyttning av byggnad beslutats med stöd av 25 § andra stycket, har ägaren ej rätt till ersättning för flyttningskostnaderna. I fråga om byggnad som utan medgivande satts i stånd under pågående reglering utgår dock ersättning, som bestämmes med hänsyn till byggnadens beskaffenhet före iståndsättandet.

Vid fördelning av skyldigheten att betala ersättning för flyttning enligt 25 § tredje stycket får ingen annan än ägaren belastas med högre ersättningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.

Träffar de sakägare vilkas rätt beröres överenskommelse om flyttningsersättningens storlek eller om ersättningsskyldighetens fördelning, gäller överenskommelsen, såvitt angår fastighet vars ägare skall utge ersättning, med den begränsning som följer av 18 § andra stycket och 19 §.

Beslut om rivning eller flyttning upptages i fastighetsbildningsbeslutet. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 27 §.

Tillträde

Tillträde sker vid den tidpunkt som lantmäterimyndigheten bestämmer. Innan tillträde sker, skall fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit laga kraft. Om ej särskilda skäl föranleder annat, får tillträde ej bestämmas till senare tidpunkt än ett år från det uppgift om regleringen införts i fastighetsregistrets allmänna del. I beslut om tillträde skall förbehåll göras för den rätt som enligt 7 kap. 29 § andra stycket jordabalken kan tillkomma hyresgäst.

Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, sker tillträde när uppgift om regleringen införts i fastighetsregistrets allmänna del.

Sker tillträde icke samtidigt beträffande all egendom som ingår i regleringen och uppkommer därigenom väsentlig olägenhet för sakägare, har denne rätt till skälig ersättning. Ersättningen skall betalas av den som har nytta av att tillträde ej sker samtidigt. Fråga om ersättning upptages endast om yrkande framställes.

Har tillträde skett och är det ej uppenbart att den ersättning som den tillträdande har att utge med anledning av fastighetsbildningsbeslutet blir obetydlig, skall lantmäterimyndigheten på yrkande av den tillträdande, fastighetsägaren eller annan som beröres av tillträdet föreskriva att den tillträdande skall utge förskott på den ersättning som slutligt fastställes. Har förskott bestämts, får den slutliga ersättningen ej bestämmas till lägre belopp än förskottet.

Hänvisad författning:

Ang. överklagande av beslut enl. 4 st. se 15:2.

SFS 2000:233

Om det på grund av särskilda omständigheter är lämpligt, får lantmäterimyndigheten medge att tillträde sker utan hinder av att fastighetsbildningsbeslutet ej har vunnit laga kraft (förtida tillträde). Beslut om förtida tillträde får meddelas före förrättningens avslutande endast om fastighetsbildningsbeslutet får överklagas särskilt.

Om det ej är uppenbart att den ersättning som den tillträdande har att utge med anledning av fastighetsbildningsbeslutet blir obetydlig, skall lantmäterimyndigheten på yrkande av den tillträdande, fastighetsägaren eller annan som beröres av tillträdet föreskriva att den tillträdande innan förtida tillträde sker skall utge förskott på den ersättning som slutligt fastställes. Lantmäterimyndigheten skall vidare föreskriva att den tillträdande hos länsstyrelsen skall ställa säkerhet för den ytterligare ersättning jämte ränta som kan komma att fastställas samt för det skadestånd som kan komma att utgå, om fastighetsbildningsbeslutet eller beslut om tillträde ändras. I fråga om sådan säkerhet äger 7 kap. 7 och 8 §§ expropriationslagen (1972:719) motsvarande tillämpning.

Lantmäterimyndigheten skall ange den tid inom vilken den tillträdande senast skall ha fullgjort vad lantmäterimyndigheten har föreskrivit. Har åliggandena ej fullgjorts inom utsatt tid, är medgivandet förfallet. Medgivande till förtida tillträde får utnyttjas när åliggandena har fullgjorts, även om beslutet om förtida tillträde icke har vunnit laga kraft.

Har förskott bestämts enligt denna paragraf, får den slutliga ersättningen ej bestämmas till lägre belopp än förskottet. Detta gäller dock endast om tillträde har skett eller förskottet ändå har betalats.

Hänvisad författning:

Ang. överklagande av beslut i fråga om förtida tillträde se 15:3.

SFS 1995:1394

Är mark som överförs genom fastighetsreglering belastad med nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft och skall rättigheten enligt 7 kap. 29 § jordabalken inte gälla mot tillträdaren, upphör rättigheten vid den tidpunkt som enligt 30 eller 30 a § gäller för tillträdet eller vid den senare tidpunkt som lantmäterimyndigheten föreskriver. Utgörs rättigheten av jordbruksarrende, inträder arrendatorns skyldighet att avträda marken dock tidigast på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från det att arrendatorn fick underrättelse om att regleringen påkallats.

Hänvisad författning:

Ang. överklagande av beslut enl. denna § se 15:2.

SFS 1995:1394

Den som avträder mark får under ett år ha kvar byggnad eller annan anläggning som skall flyttas samt upplag. Finns växande gröda på åker som tillträdes, får avträdaren bärga grödan.

Första stycket gäller endast om lantmäterimyndigheten ej bestämmer annat.

Om det främjar genomförandet av regleringen, kan den som avträder skogsbevuxen mark berättigas att under en tid av högst fem år från det uppgift om regleringen införts i fastighetsregistrets allmänna del uttaga utstämplad skog på marken till särskilt angivet värde. Föreligger på grund av förhållande, som avträdaren icke råder över, hinder för honom att tillgodogöra sig skogen inom den bestämda tiden, skall markens ägare betala ersättning i pengar för vad som ej kan uttagas. Väckes ej talan om sådan ersättning inom ett år från det tiden utgick, är rätten till talan förlorad.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 15 § – Se även Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)27 §, efter 4:.

SFS 2000:233

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträdaren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen.

Nyttjanderätt m.m.

Är nyttjanderätts utövning genom nyttjanderättsavtalet begränsad till visst område och blir detta helt eller delvis överfört till annan fastighet eller till samfällighet, skall lantmäterimyndigheten, om sakägare begär det och åtgärden är lämplig, bestämma nytt område för nyttjanderättens utövning på mark som efter fastighetsregleringen hör till den fastighet i vilken nyttjanderätten upplåtits.

Hänvisad författning:

Jfr JB 7:29.

SFS 1995:1394

Om en nyttjanderätt gäller i mark eller byggnad som genom fastighetsreglering överförs till en annan fastighet, skall lantmäterimyndigheten förordna att nyttjanderätten skall fortsätta att gälla i den överförda egendomen, om någon sakägare begär det samt åtgärden är lämplig och inte motverkar syftet med regleringen. Är ett arrende enligt lag förenat med rätt till förlängning, skall ett sådant förordnande meddelas på yrkande av arrendatorn, om denne visar beaktansvärda skäl för ett fortsatt arrende samt åtgärden inte i väsentlig mån motverkar syftet med regleringen.

Ett förordnande enligt första stycket innebär att upplåtelsen, såvitt avser den överförda egendomen, gäller mot tillträdaren som om denne förvärvat den genom en överlåtelse vid vilken har gjorts förbehåll om upplåtelsen. Lantmäterimyndigheten får dock föreskriva sådan jämkning av upplåtelsevillkoren som behövs. Ett förordnande enligt första stycket får meddelas utan att nyttjanderättshavaren har blivit hörd, om det är uppenbart att åtgärden inte är till olägenhet för honom och det även i övrigt framstår som obehövligt att höra honom.

Ett förordnande enligt första stycket skall redovisas i fastighetsbildningsbeslutet. Om nyttjanderätten är inskriven i fastighetsregistrets inskrivningsdel skall underrättelse om förordnandet lämnas till inskrivningsmyndigheten när fastighetsbildningsbeslutet har vunnit laga kraft.

Rättsfall:

H 2000:10 (nödvändig processgemenskap uppstår på fastighetsägarsidan, RB 14:8 2 st. tillämpligt).

SFS 2000:233

Beröres nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft av fastighetsreglering, är rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen har betydelse för honom.

Rättsfall:

H 1998:142.

SFS 1971:1035

Lantmäterimyndigheten får föreskriva att en nyttjanderätt som har tillkommit genom expropriation eller något annat sådant förfogande skall upphöra, om det är uppenbart att nyttjanderätten inte längre behövs och upphörandet är av betydelse för regleringen. I annat fall får föreskrivas sådan ändring av villkoren för nyttjanderätten som behövs med hänsyn till ändamålet med fastighetsbildningen, under förutsättning att syftet med nyttjanderätten inte därigenom motverkas.

SFS 1995:1394

Ansvarsbestämmelse

Den som uppsåtligen överträder förordnande som meddelats med stöd av 21 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Verkställighet av lantmäterimyndighetens ersättningsbeslut

Rubriken införd g. och har denna lydelse enl. SFS1995-1394

Lantmäterimyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i detta kapitel förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Hänvisad författning:

UB 3:1 p. 6 och 3:20 1 st.

SFS 1995:1394

Särskilda bestämmelser om samfällighet

För ett ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får en samfällighet bildas, om inte ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

En samfällighet får inte bildas för andra fastigheter än sådana där det är av väsentlig betydelse att de har del i samfälligheten.

En fastighets andel i en samfällighet bestäms efter vad som är ändamålsenligt och skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Denna paragraf gäller inte en samfällighetsbildning som avses i 2 eller 4 §.

SFS 2014:205

Är skogsmark uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen hindras väsentligt, får samfällighet för skogsbruksändamål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken, om behovet av en förbättrad fastighetsindelning ej kan tillgodoses på annat sätt. Fastighets enskilda mark får dock intagas i gemensamhetsskog endast om marken är väsentligen utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och gemensamhetsskogen får sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Ingår skogsmark i fastighetsreglering med det syfte som anges i 8 kap. 1 §, får marken avsättas till gemensamhetsskog, om detta ökar möjligheterna att utnyttja skogen och marken ej hör till jordbruksfastighet eller till sådan skogsbruksfastighet som medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet för den mark som fastigheten avstår. Om det är lämpligt, får mindre jämkning av andelstalet ske.

[Upphävd g. Lag (2012:181).]

SFS 2012:181

Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter som skall ha del i samfälligheten får avvikelse ske från 1 § andra stycket.

Med samtycke av fastighetsägaren får mark avsättas till gemensamhetsskog, även om villkoren i 2 § första och andra styckena icke är uppfyllda. Avsteg från 2 § tredje stycket får göras, om ägarna av de berörda fastigheterna samtycker.

Om särskilda skäl föreligger, får samfällighet uppdelas i nya samfälligheter. Delaktigheten i de nya samfälligheterna bestämmes efter vad som med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

Bestämmelserna i 1–3 §§ äger motsvarande tillämpning när fråga uppkommer att överföra mark till samfällighet i utbyte mot andel i samfälligheten eller att eljest överföra andel i samfällighet. Överenskommelse om överföring av andel i samfällighet som avses i 1 § behöver dock ej biträdas av delägare för vilken åtgärden icke medför ändrat andelstal.

Rättsfall:

Ägare av fastighet som har del i en samhällighet ska normalt anses ha partsställning i en förrättning som innebär en överföring av andelar i samfälligheten mellan andra fastigheter H 2023:104.

Överförs mark från en samfällighet eller upplåts eller ändras servitut i samfälld mark, utgår ersättning endast till delägare som har framställt yrkande om det under förrättningen. Ersättning till en delägare ska dock fastställas utan yrkande när den kan antas överstiga tre procent av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde året innan förrättningen påbörjades. Ersättning ska alltid fastställas utan yrkande när samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening eller när i annat fall ersättning enligt 5 kap. 17 § andra stycket ska utbetalas till någon som företräder delägarna.

SFS 2010:1211

Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning enligt 6 § inte behöver fastställas utan yrkande, får underrättelse om förrättningsansökningen lämnas till någon eller några av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastighetsbildningsbeslut får i sådana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att samtliga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrättningen.

SFS 1992:1212

Särskilda bestämmelser om servitut, ledningsrätt och överföring av fastighetstillbehör

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2001-0890

Servitut som bildas genom fastighetsreglering ska vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande ska hänsyn inte tas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet inte innefatta skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet. Servitut får inte bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut ska gälla endast så länge ändamålet inte tillgodosetts på annat sätt som särskilt anges.

För bildande av servitut som det har meddelats bestämmelser om i en detaljplan gäller inte första stycket och 5 kap. 8 §.

Rättsfall:

Ang. tunnelbaneservitut till förmån för vid annan tunnelbanelinje belägen fastighet, som enl. stadsplan fick användas endast för trafikändamål, tunnelbana H 1978:57 – Servitut avseende rätt att hålla sjömärke m.m. för farled i allmän hamn H 1991:177 – Totalt ianspråktagande av område av fastighet godtogs ej som servitut H 1996:776 anm. även vid JB 14:1.

SFS 2010:1003

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra fram ledning eller annan anordning enligt ledningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut som avser vattenverksamhet och kan upplåtas med stöd av 28 kap. 10 § miljöbalken får bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till verksamheten har meddelats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöbalken eller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut till förmån för vattenverksamhet som kan upplåtas enligt miljöbalken får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.

Hänvisad författning:

I vissa fall får servitut avseende rätt att ta ved bildas, se FBLP15 § 2 st.

SFS 2006:41

Ändring av servitut genom fastighetsreglering kan avse begränsning, flyttning eller annan ändring av det område där servitutet utövas samt meddelande av nya eller ändrade föreskrifter i fråga om utövningen som föranledes därav. Servitutsbelastningen får dock ej ökas eller minskas i nämnvärd mån.

Upphävande av servitut genom fastighetsreglering får begränsas till att avse viss i servitutet ingående befogenhet, om det kan ske utan att servitutet i övrigt äventyras.

För att servitut ska få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med detaljplan eller områdesbestämmelser och att denna olägenhet kan undanröjas genom ändringen.

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.

Hänvisad författning:

Jfr PBL övergångsbest. p. 4, 5 och 9 – Fråga bl.a., om ändring av vägservitut innebar olägenhet av betydelse för den tjänande fastigheten. Betydelsen av RF 2:15 1 st.?

Rättsfall:

H 1996:110.

SFS 2010:1003

Kan i fall som avses i 4 § första stycket olägenheten ej undanröjas genom ändring, får servitutet upphävas.

Servitut får även upphävas, om till följd av ändrade förhållanden servitutet ej behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten. Detsamma gäller, om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna även eljest är sådana att det måste anses övergivet.

Om det är uppenbart att ett servitut är övergivet och att ett upphävande av servitutet inte minskar den härskande fastighetens värde, får servitutet upphävas utan att ägaren av denna fastighet har getts tillfälle att yttra sig i förrättningen. Lantmäterimyndigheten skall dock alltid skicka en underrättelse om förrättningsansökan till ägare med känd postadress.

Rättsfall:

Om upphävande av servitut avseende skogsfång eller bete se FBLP15 §; avseende järnvägsövergångar H 1990:389 – Ang. 2 st. se H 1981:733.

SFS 2004:393

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering som avser ändring i fastighetsindelningen gäller inte de i 4 och 5 §§ föreskrivna särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring eller upphävande av servitut som det har meddelats bestämmelser om i en detaljplan gäller inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §.

SFS 2010:1003

I samband med att servitut bildas genom fastighetsreglering får servitut, som redan finns och ej kan utövas jämsides med det nya, ändras eller upphävas även om det icke skulle vara medgivet enligt 4–6 §§.

Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den tjänande fastigheten får servitut ändras eller upphävas genom fastighetsreglering utan hinder av 4–7 §§.

Servitut, som avser vattenverksamhet och har tillkommit med stöd av 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser, får ändras eller upphävas endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för verksamheten. Andra servitut som har tillkommit med stöd av miljöbalkens regler om vattenverksamhet eller motsvarande äldre lagstiftning får inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.

Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande äldre lagstiftning, får ändras eller upphävas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.

Hänvisad författning:

Lag (1933:269) om ägofred vid BB 5:; Lag (1939:608) om enskilda vägar, numera upphävd, senast inf. i 1997 års lagedition; Lagen 1973:1149 inf. efter FBLP.

Rättsfall:

Fråga, om skyldighet enl. privilegiebrev 1810 och 1812 att anlägga och för all framtid underhålla vindbrygga över Göta kanal utgjorde servitut och kunde upphävas genom fastighetsreglering H 2000:57.

SFS 1998:865

Servitut får bildas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åtgärden är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd och företages i samband med denna.

Uppkommer i samband med fastighetsreglering fråga om att bilda, ändra eller upphäva ledningsrätt, får lantmäterimyndigheten förordna att frågan skall prövas enligt ledningsrättslagen (1973:1144).

SFS 1995:1394

Vid överföring av mark från en fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet får lantmäterimyndigheten förordna att rättigheten skall tillhöra båda de fastigheter som berörs av fastighetsregleringen eller endera av dem. Meddelas inte något förordnande gäller 2 kap. 5 §.

SFS 1995:1394

Vad som föreskrivs i 5 kap. 33 a § om nyttjanderätt gäller också i fråga om servitut som har upplåtits genom avtal.

SFS 1989:724

Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar, som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och är ägnade för stadigvarande bruk vid utövandet av ett servitut enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser, skall överföras till den härskande fastigheten. Genom beslutet övergår äganderätten till byggnaden eller anläggningen till ägaren av den härskande fastigheten.

En byggnad får dock överföras endast om

  1. det inte uppkommer väsentlig olägenhet för någon sakägare och

  2. byggnaden har ett obetydligt värde eller överföringen i betydande mån förbättrar möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning.

Om de sakägare vilkas rätt berörs av åtgärden medger det, får avsteg göras från andra stycket.

SFS 2001:890

Särskilda bestämmelser om inlösen

Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt intresse från allmän synpunkt att storleksförändringar därvid genomföres, får lantmäterimyndigheten förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av sådan fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastighet. För inlösen gäller de begränsningar som föreskrives i 2 och 3 §§.

SFS 1995:1394

Inlösen får ej ske, om syftet med överföringen skäligen kan vinnas på annat sätt.

Fastighet får icke till någon del inlösas, om den uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet. Ej heller får mark som ingår i eller är avsedd att intagas i gemensamhetsskog inlösas.

Om del av fastighet efter regleringens genomförande icke lämpligen skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga ägor och ej heller med fördel skulle kunna utnyttjas för sig, får inlösen av fastighetsdelen ske, även om fastigheten uppfyller lämplighetskraven i 3 kap.

Hänvisad författning:

Om gemensamhetsskog se 6:2, 3 och 5.

Inlösen får icke ske, om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma för fastighetens ägare eller brukare. Vid bedömning huruvida sådan olägenhet skulle uppkomma får hänsyn icke tagas till anordning som vidtagits i syfte att hindra inlösen.

Tillhör områden som enligt en detaljplan ska bilda en fastighet olika ägare, får ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1–3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars område vid uppskattning åsätts största värdet. Åsätts områdena lika värde, äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen samtidigt genomförs med tillämpning av 5 kap., ska dessa beaktas vid uppskattningen.

Rättsfall:

Sakägare ansågs, utan hinder av att han vid förrättningen ej fordrat ersättning för flyttningskostnader, kunna föra sådan talan genom besvär över förrättningen H 1976:599.

SFS 2010:1003

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas när

  1. olika delar av en byggnad eller annan anläggning hör till skilda fastigheter,

  2. minst en del av anläggningen hör till en tredimensionell fastighet eller ett tredimensionellt fastighetsutrymme, och

  3. anläggningen eller en sådan del av anläggningen som avses under 2 har skadats eller förslitits i sådan utsträckning att den måste ersättas med en ny för att tjäna sitt ändamål och detta förhållande väsentligt försvårar en ändamålsenlig användning av en angränsande fastighet.

I fall som avses i första stycket får ägaren av en av de fastigheter som avses i första stycket 1 på begäran lösa in de tredimensionella fastigheter och tredimensionella fastighetsutrymmen som anläggningen eller anläggningsdelen hör till. Om flera fastighetsägare begär inlösen, skall inlösen ske på det sätt som leder till den lämpligaste fastighetsindelningen. Är flera inlösenalternativ lika lämpliga, skall företräde ges till den fastighetsägare vars del av anläggningen beräknas ha det största värdet eller, om flera delar beräknas ha lika värde, till den fastighetsägare som först har begärt inlösen. Om det samtidigt genomförs ändringar i fastighetsindelningen med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.

Om förutsättningarna enligt första stycket föreligger men någon inlösen enligt andra stycket inte sker, skall lantmäterimyndigheten förordna att de tredimensionella fastigheter och tredimensionella fastighetsutrymmen som anläggningen eller anläggningsdelen hör till skall avstås genom inlösen och överföras till den fastighet som de skulle ha hört till om några tredimensionella fastigheter eller tredimensionella fastighetsutrymmen inte hade bildats.

Inlösen enligt andra eller tredje stycket får inte ske om det kan antas att den tredimensionella fastigheten eller det tredimensionella fastighetsutrymmet kommer att få fortsatt användning för sitt ändamål inom en nära framtid.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 5 § upphävd g. Lag 1992:1212.

SFS 2003:628

Om en anläggning, som i sin helhet hör till en tredimensionell fastighet eller ett tredimensionellt fastighetsutrymme, har skadats eller förslitits i sådan utsträckning att den måste ersättas med en ny för att tjäna sitt ändamål och detta förhållande väsentligt försvårar en ändamålsenlig användning av en angränsande fastighet, tillämpas 5 § tredje och fjärde styckena.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 6 § upphävd g. Lag 1992:1212 (se vid 5:10).

SFS 2003:628

Det som sägs i 5 § andra–fjärde styckena och 6 § gäller också om anläggningen inte har uppförts inom den tid som har beslutats enligt 4 kap. 25 a §.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 7 § nu 10 §.

SFS 2020:363

Inlösen enligt 5–7 §§ får ske trots bestämmelserna i 3 kap. 2 §, 5 kap. 7 § samt 1–3 §§ i detta kapitel.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 8 § upphävd g. Lag 1977:362.

SFS 2003:628

Om inlösen enligt 5–7 §§ av en del av en fastighet skulle medföra att en återstående del av fastigheten till följd därav inte längre kan användas för sitt ändamål, får inlösen ske endast om även denna del inlöses.

SFS 2003:628

När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall underrättelse därom delges ägaren och övriga berörda sakägare, innan frågan företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Delgivning får ej ske i sådan särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 7 §.

Hänvisad författning:

Delgivningslag (2010:1932) vid RB 33: – Jfr FBLP11 § 2 st.

SFS 2003:628

Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten

Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av lantmäterimyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägarna gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.

Ett beslut enligt första stycket får inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen av regleringen. Beslutet får inte heller avse vattenverksamhet, utom

  1. sådan dränering av jordbruksmark som enligt 11 kap. 13 § andra stycket miljöbalken inte kräver tillstånd, och

  2. annan markavvattning, vars inverkan på vattenförhållandena uppenbarligen inte skadar vare sig allmänna eller enskilda intressen.

Kan till följd av andra stycket vattenverksamhet eller annat företag icke utföras som gemensamt arbete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt, får lantmäterimyndigheten förordna om prövning enligt miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller enligt anläggningslagen.

SFS 1998:865

Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna enligt vad de överenskommer. Om sakägare begär det eller lantmäterimyndigheten finner det behövligt, skall dock arbetet och vad som sammanhänger därmed ombesörjas av en eller flera sysslomän.

Hänvisad författning:

Ang. utseende av syssloman se 4:36.

SFS 1995:1394

Har syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, beslutar lantmäterimyndigheten, om det behövs, hur kostnaderna för företaget skall fördelas i avvaktan på slutligt avgörande av kostnadsfördelningen. Sakägarna är skyldiga att i enlighet med beslutet förskottera de för sysslomannens verksamhet behövliga medlen på grundval av debiteringslängd som upprättas av sysslomannen.

I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som belöper på varje sakägare och när betalning skall ske. Längden skall framläggas för granskning på förrättningssammanträde.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 1995:1394

Är sakägare missnöjd med utdebiteringen, kan han begära rättelse hos lantmäterimyndigheten. Begäran om rättelse skall framställas vid det sammanträde då längden framlägges för granskning.

Om myndigheten ej förordnar annat när den prövar begäran om rättelse, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.

Kan förskott som påförts sakägare ej uttagas hos honom, skall sysslomannen fördela bristen mellan övriga sakägare i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 1995:1394

När syssloman frånträder sitt uppdrag, skall han avge redovisning för sin förvaltning. Redovisningen skall framläggas på förrättningssammanträde.

Lantmäterimyndigheten kan förelägga syssloman att lämna upplysningar om förvaltningen. Myndigheten kan också förordna någon att granska förvaltningen och avge berättelse över granskningen.

Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra talan mot denne med anledning av förvaltningen skall väcka talan vid mark- och miljödomstol, som anges i 15 kap. 1 §, inom tre månader från den dag då redovisningen framlades på sammanträde. Väckes ej talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad, om talan ej grundas på att sysslomannen begått brottslig handling.

SFS 2010:995

Syssloman skall inhämta sakägarnas mening i fråga som är av större vikt för arbetets genomförande. På framställning av syssloman skall lantmäterimyndigheten hålla sammanträde med sakägarna för behandling av fråga som omfattas av sysslomannens uppdrag.

SFS 1995:1394

Har anläggning utförts som gemensamt arbete enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten vid samma förrättning pröva fråga om fördelning av kostnader för driften av anläggningen. Fördelningen sker i enlighet med bestämmelserna i anläggningslagen.

Finnes fråga som avses i första stycket böra prövas särskilt enligt miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller enligt anläggningslagen, skall lantmäterimyndigheten förordna om sådan prövning.

Anläggning som utförts som gemensamt arbete enligt denna lag anses inrättad enligt anläggningslagen. Vad som nu sagts gäller ej dike, om fråga om fördelning av kostnader för driften prövats enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Hänvisad författning:

Se Anläggningslag (1973:1149)15 §, inf. efter FBLP.

SFS 1998:865

Fjärde avdelningen

Övriga fastighetsbildningsåtgärder

Avstyckning

Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller ingå i sammanläggning.

Avstyckad ägovidd eller andel kallas styckningslott och återstoden av fastigheten stamfastighet. Med styckningsdel avses såväl stamfastighet som styckningslott.

Hänvisad författning:

Om sammanläggning se 12:.

Även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet kan avstyckas. Såsom stamfastighet anses varje fastighet som äger del i samfälligheten.

Svarar fastighet som har del i samfälligheten för inteckning, får avstyckning ske endast om ett belopp, som enligt lantmäterimyndighetens bedömning motsvarar värdet av fastighetens andel i den mark som skall avstyckas, inbetalats till myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock icke, om de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgivit att avstyckning får äga rum utan att inbetalning skett. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om avstyckningen är väsentligen utan betydelse för honom.

I fråga om fördelning av inbetalda medel äger 5 kap. 16 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Hänvisad författning:

Jfr FBLP11 § – Se Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)18 §, efter 4:.

SFS 1995:1394

Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Avser avstyckning område för jordbruk eller skogsbruk och har området kommit i särskild ägares hand genom fång, som skulle kräva förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (1979:230), får avstyckning ej ske utan att frågan om förvärvstillstånd har underställts tillståndsmyndigheten.

Hänvisad författning:

Jfr JB 13:21; 21:5.

SFS 1979:232

Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller också servitut eller annan särskild rättighet kan bestämmas att andelen eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslotten. Rättighet som icke lämpligen kan uppdelas får tilläggas styckningsdelarna gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 § eller särskilda föreskrifter, hör andel och rättighet som avses i första stycket till stamfastigheten.

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar genom fastighetsreglering tillämpas också vid avstyckning, när det gäller förhållandet mellan styckningsdelarna.

Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg kan tillgodoses bättre på annat sätt.

SFS 2001:890

Avstyckning sker på ansökan av fastighetens ägare.

Har vad som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp eller annat förvärv, får såväl förvärvaren som fångesmannen begära avstyckning.

Hänvisad författning:

Se 4:8 med anm. – Jfr JB 4:7, 9, 28 och 29; ÄB 12:12.

När styckningsdelarna har samme ägare, skall avstyckningen ske i överensstämmelse med vad denne yrkat eller godkänt.

Har styckningsdelarna skilda ägare, skall till grund för avstyckningen läggas köpehandling eller annan handling varigenom äganderätten uppdelats (grundhandling). Träffar sakägarna skriftlig överenskommelse i fråga som har betydelse för avstyckningen, skall även överenskommelsen beaktas i den mån den icke strider mot vad som varit avsett vid tillkomsten av grundhandlingen.

Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, får förrättningen ej inställas utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och han underlåtit att framställa sådant yrkande.

Hänvisad författning:

Ang. återkallelse se 4:32.

Rättsfall:

Tillämpning av mot 1 st. p. 2 svarande bestämmelse i äldre lag H 1971:113.

Vid avstyckning enligt 1 § får lantmäterimyndigheten besluta att inteckningarna i stamfastigheten inte skall gälla i styckningslotten. Ett sådant beslut får meddelas om stamfastighetens eller styckningslottens ägare begär det.

Ett beslut enligt första stycket får meddelas endast om borgenärer som har panträtt i stamfastigheten medger det. Om stamfastigheten och styckningslotten har samma ägare, krävs även medgivande från innehavare av annan inskriven rättighet som har lika rätt som eller sämre rätt än inteckningarna. Om stamfastigheten belastas av gemensamma inteckningar, krävs dessutom de medgivanden från fastighetsägare, borgenärer med panträtt och övriga rättighetshavare som krävs för relaxation enligt 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande behövs inte från den för vilken avstyckningen är väsentligen utan betydelse.

Beslutet enligt första stycket skall tas upp i fastighetsbildningsbeslutet.

SFS 2004:396

I fråga om avstyckad fastighets ansvar för sådan fordran som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastighet äger 6 kap. 11 § andra och tredje styckena jordabalken motsvarande tillämpning. Detta gäller även om stamfastigheten och den avstyckade fastigheten är i samme ägares hand.

Vid avstyckning kan lantmäterimyndigheten förordna att fordran som avses i första stycket icke skall besvära styckningslotten. Sådant förordnande får dock meddelas endast om fordringshavaren medger det eller om det är väsentligen utan betydelse för honom. Förordnandet skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

Första och andra styckena gäller ej, om annat följer av särskilda bestämmelser.

Hänvisad författning:

Jfr FBLP 16 § – Ang. 3 st. se bl.a. Anläggningslag (1973:1149)42 §, efter FBLP.

SFS 1995:1394

Kostnaderna för avstyckning enligt 7 § betalas av sökanden. Vid annan avstyckning fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

Hänvisad författning:

Jfr 2:6.

SFS 1971:1035

Klyvning

Fastighet som innehas med samäganderätt får på ansökan av delägare genom klyvning uppdelas i lotter vilka kan bilda fastigheter för sig eller ingå i sammanläggning.

Vid klyvning utlägges särskild lott för varje delägare som yrkar det. Gemensam lott utlägges för de delägare som begär detta. För sådana delägare som ej framställt särskilt yrkande utlägges gemensam lott.

Kan fastigheten ej uppdelas enligt delägarnas yrkanden, utlägges gemensam lott i den omfattning som krävs med hänsyn till 3 kap.

Om det är av betydelse för fastighetsreglering, som sker i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område, att fastighet klyves, får vid fastighetsregleringen sådan åtgärd vidtagas utan ansökan och utan iakttagande av föreskrifterna i andra och tredje styckena samt 3 § första stycket. För sådan klyvning äger 5 kap. 4 § motsvarande tillämpning.

Hänvisad författning:

Ang. ansökan se 4:8 – Om klyvning av fastighet som är delad genom sämjedelning se FBLP17 §.

SFS 1977:362

Klyvning får även ske, när någon förvärvat andel i fastighet och i fångeshandlingen bestämts att andelen skall utbrytas. Såväl förvärvaren som fångesmannen får begära klyvning.

Återkallar sökanden sin begäran om klyvning, får förrättningen ej inställas utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och han underlåtit att framställa sådant yrkande.

Hänvisad författning:

Jfr JB 4:8, 27 och 29 – Ang. återkallelse se 4:32.

Klyvning får ske endast om någon lott kan utläggas enligt framställt yrkande.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej klyvas, om icke fastighetens ägare och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för tomträtten till att avse en av klyvningslotterna och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Fastighet med byggnad eller annan anläggning får klyvas endast om delningen kan utföras på sådant sätt att det ej innebär avsevärd olägenhet för delägare att byggnaden eller anläggningen tillföres hans lott.

Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för delägarnas gemensamma räkning, får fastigheten klyvas endast om det visas att försäljning ej kommit till stånd.

Fastighetens enskilda mark och dess andelar i samfälld mark fördelas mellan de olika klyvningslotterna, om ej annat följer av bestämmelserna i 6 § om bildande av samfällighet. Graderingsvärdet för varje lott får ej väsentligt understiga delägarens andel i fastighetens graderingsvärde eller i sådan omfattning överstiga samma andel att avsevärd olägenhet uppkommer för delägare. I fråga om fastställande av graderingsvärde gäller 5 kap. 9 §.

Vid beräkning av delägares andel i fastighetens graderingsvärde skall hänsyn tagas till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd varigenom visst område avskilts från andel i fastigheten.

Vid klyvning av fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet skall rättigheten i sin helhet tilläggas en av lotterna eller fördelas mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som ej lämpligen kan uppdelas får tilläggas flera lotter gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 § eller särskilda föreskrifter, hör rättighet som avses i första stycket till klyvningslotterna gemensamt.

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar genom fastighetsreglering tillämpas också vid klyvning, när det gäller förhållandet mellan klyvningslotterna.

Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med tillräcklig säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning av marken ej står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld för klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

SFS 2001:890

Klyvning skall genomföras på det sätt som medför minsta olägenhet utan att oskälig kostnad uppkommer.

Rättsfall:

H 1999:339 anm. vid 3:1.

Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering, om förbud eller villkor för skogsavverkning eller jord-, grus- eller sandtäkt och om tillträde tillämpas även vid klyvning.

Hänvisad författning:

Se 5:9–17 och 30–32.

SFS 1993:1340

Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare samt från 7 §.

Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, gäller 5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.

Hänvisad författning:

Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)19 §, efter 4:.

Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är skäligt. Sker klyvningen utan ansökan vid fastighetsreglering, fördelas kostnaderna mellan sakägarna efter vad som är skäligt.

Hänvisad författning:

Jfr 2:6.

SFS 1977:362

Sammanläggning

Hänvisad författning:

Se även Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)20 och 21 §§, efter 4:.

Särskilda bestämmelser om sammanläggning finns i Lag (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering12–16, 24 §§, efter FBLP.

Villkor för sammanläggning

Fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt får sammanläggas till en fastighet.

Bestämmelserna i detta kapitel om fastighet som sammanlägges med annan gäller även del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning utbrytes för sammanläggning.

En fastighet som ägs av någon som är gift och är dennes giftorättsgods får inte sammanläggas med en fastighet som är samma makes enskilda egendom.

Fastigheter som tillhör makar var för sig får sammanläggas, om makarna träffar skriftligt avtal om att äga var sin bestämda andel i den nybildade fastigheten och om vardera makens andel i sin helhet kommer att utgöra den makens giftorättsgods eller enskilda egendom. Innefattar avtalet gåva, får sammanläggning ske bara om avtalet har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken.

SFS 1987:803

Om någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats rätt att återtaga eller lösa fastighet, får fastigheten icke ingå i sammanläggning utan medgivande av rättighetshavaren.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej sammanläggas med annan fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning. Sammanläggning får ej heller ske, om icke fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om utvidgning av området för tomträtten till att avse hela den nybildade fastigheten och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Hänvisad författning:

Ang. vattenfallsrätt se FBLP19 § 3 st. – Betr. tomträtt se anm. vid 10:3.

För att fastighet skall få ingå i sammanläggning krävs att ägaren har lagfart på fastigheten eller att ansökan om lagfart förklarats vilande och hinder mot bifall till ansökningen icke föreligger om fastighetsbildningen genomföres.

Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller är rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten ej ingå i sammanläggning. Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller eljest skall säljas i den ordning som föreskrives för utmätt fast egendom eller om den är belagd med kvarstad eller tagen i anspråk genom betalningssäkring. Utmätning, kvarstad eller betalningssäkring som återgår, om sammanläggning kommer till stånd, skall dock ej beaktas.

Hänvisad författning:

1 st. gäller ej i fråga om fastighet som förvärvats på sådant sätt att ägaren ej varit skyldig att söka lagfart, se FBLP18 § 2 st.

SFS 1981:793

Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning, får sammanläggning ske endast om

  1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som gäller i samma inbördes ordning i den eller de andra eller, om i någon av fastigheterna dessutom finns särskild inskrivning, denna gäller med sämre rätt, eller

  2. fastigheternas ägare samt innehavare av panträtt eller annan rättighet, som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval av förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den nybildade fastigheten.

Hänvisad författning:

Jfr FBLP11 §.

Vid tillämpning av 5 § beaktas ej inskrivning för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft, om rättigheten icke rör mark som skall ingå i sammanläggningen. Hänsyn tages ej heller till sådan inteckning som avses i 10 kap. 2 § andra stycket eller till inskrivning beträffande vilken ansökan gjorts om dödning eller relaxation i fastighet som ingår i sammanläggningen, såvida hinder mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen genomföres.

Medgivande enligt 5 § 2 fordras ej från fastighetsägare eller rättighetshavare, om det är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet att förslaget till företrädesordning tillämpas.

SFS 1970:1023

Verkan av sammanläggning

Om sammanläggnings inverkan på omfattningen av inteckning finns bestämmelser i 6 kap. 16 § jordabalken. Dessa äger motsvarande tillämpning i fråga om sådan fordran som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fast egendom.

Sådan inskrivning som avses i 6 § första stycket besvärar efter sammanläggning icke den nybildade fastigheten.

Ansökan om inskrivning i fastighet, som sammanlagts med annan, skall anses avse den nybildade fastigheten.

Innebär avtal enligt 2 § att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom vari makarna äger var sin andel, skall efter sammanläggning den för vardera maken beviljade eller sökta lagfarten avse den andel i fastigheten som tillkommer honom.

SFS 1971:1035

Förfarandet vid sammanläggning

Sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare.

Lantmäterimyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Sammanläggning får ej ske, om ägaren av fastigheterna bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.

Hänvisad författning:

Ang. ansökan se 4:8.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1983:92.

SFS 1995:1394

Lantmäterimyndigheten skall först pröva huruvida hinder mot sammanläggningen möter i annat hänseende än som avses i 5 och 6 §§. Om förrättningen därvid icke inställes, skall yttrande inhämtas från inskrivningsmyndigheten.

Hänvisad författning:

Jfr 4:31.

SFS 1995:1394

Inskrivningsmyndighetens yttrande skall avges snarast möjligt. Det skall grundas på fastighetsregistrets inskrivningsdel och vad som eljest är känt för myndigheten. I yttrandet skall anges huruvida hinder mot sammanläggning möter enligt 1–6 §§. Om i ärendet åberopas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida avtalet är lagligen beskaffat.

Finner inskrivningsmyndigheten att mot sammanläggningen möter hinder som bör kunna avlägsnas utan större dröjsmål, skall sökanden eller annan, som kan antagas vara villig att medverka, uppmanas att vidtaga behövliga åtgärder.

SFS 2000:233

Förslag till företrädesordning upprättas av inskrivningsmyndigheten. Härvid skall iakttagas att rättighetshavares säkerhet rubbas så litet som möjligt. Sammanträde får hållas med fastigheternas ägare och rättighetshavarna för förhandling om företrädesordningen.

[Upphävd g. Lag (2008:159).]

SFS 2008:159

När inskrivningsmyndighetens yttrande inkommit, skall lantmäterimyndigheten snarast möjligt fortsätta prövningen av ärendet.

Om sammanläggning genomföres på grundval av företrädesordning, fastställes denna i fastighetsbildningsbeslutet.

Hänvisad författning:

Om talan mot fastighetsbildningsbeslutet se 15:6–8; 17:1; 18:1.

SFS 1995:1394

Kostnader för sammanläggning

Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Sker sammanläggning utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

Hänvisad författning:

Jfr 2:6.

Fastighetsbildning för samordning med kommunal indelning

Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns, skall fastighetsindelningen ändras så, att den överensstämmer med den kommunala indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyckning. Om det är nödvändigt, får fastighetsbildningen genomföras utan att de i 3 kap. föreskrivna villkoren iakttages. Vid fastighetsreglering får avsteg göras även från 5 kap. 4 §, om sakägare ej motsätter sig detta.

Består samfällighet av mark inom olika kommuner, skall fastighetsindelningen genom fastighetsreglering eller avstyckning anpassas till den kommunala indelningen, om det kan ske utan att denna lag åsidosättes.

Fastighetsbildning enligt 1 § sker på ansökan av länsstyrelsen.

Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, får fastighetsbildning som föranledes av ändringen genomföras utan hinder av att ändringen ännu ej trätt i kraft.

Hänvisad författning:

Ang. ansökan se 4:8.

SFS 1971:1035

Fastighetsbildning enligt 1 § skall om möjligt genomföras så, att fastighet ej kommer att ha andel i samfällighet inom annan kommun. Vid förrättning som föranledes av ändring i den kommunala indelningen får, om hinder eljest icke möter, fastighetsreglering eller avstyckning företagas utan särskild ansökan för att fastighet, som genom indelningsändringen fått andel i samfällighet inom annan kommun, skall skiljas från andelen.

Vid avstyckning från fastighets enskilda mark skall som styckningslott avskiljas den del vars ägovidd är minst, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Lantmäterimyndigheten skall underrätta kommunerna om förrättning enligt detta kapitel.

SFS 1995:1394

Kostnaderna för åtgärd som sker med anledning av bestämmelserna i detta kapitel får ej påföras sakägare. Ägare av fastighet som delas eller ändras skall kostnadsfritt få utdrag av förrättningskarta, om sådan upprättas.

Ersättning till syssloman bestämmes i fall som här avses alltid av lantmäterimyndigheten.

SFS 1995:1394

Femte avdelningen

Fastighetsbestämning och särskild gränsutmärkning

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2009-0562

Fastighetsbestämning

Rubriken införd g. SFS1970-0988

Lantmäterimyndigheten får genom fastighetsbestämning pröva frågor om

  1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,

  2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten har,

  3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2 kap. 1 § jordabalken, och

  4. vilken omfattning en gemensamhetsanläggning har.

I fråga om servitut för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får fastighetsbestämning enligt första stycket endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser.

Hänvisad författning:

Jfr PBL övergångsbest. p. 4 och 5.

Om fastighets gränser se JB 1:2–5 och JP16–18 §§.

Rättsfall:

Rättsfall ang. fastighetsindelningens beskaffenhet (utöver dem som anmärkts i 1971 års lagedition, bl.a. under äldre JB 12:4): H 1970:157 (gräns i havsvik); 1971:91 (gränsbestämning kring ströängar på kronomark); 1972:362 (d:o kring jordeboksfiske) – Fråga om rätt till samfällt fiske efter ägostyckning H 1972:280 – Fråga om vid ägostyckningar på grundval av överlåtelsehandlingar varje styckat hemmans andel i samfällt vatten och fiske fördelats mellan styckningslotterna efter skattetal eller tilldelats viss lott H 1979:570 – Fråga om sandtag vid laga skifte avsatts som samfällt eller delats H 1972:553 – Fråga om bevisning rörande den rätta sträckningen av gräns, som bestämts vid storskifte och hävdades med avvikelse från storskifteskartan H 1977:1 – Ang. rätten till utanför bys strand i havet belägna holmar, vilka vid ett 1858 fastställt laga skifte redovisats som impediment H 1980:749 – Fiskerätt i del av sjö ansågs på grund av urminnes hävd tillkomma by som inte ägde strand vid sjön H 1984:148 – Jfr även H 1973:206 (fråga om förrättnings rättskraft), 595 (avvittrings inverkan på jordeboksfiske), 1980:445 (vid fastighetsbestämning träffat avgörande ang. gräns ansågs gälla även mot innehavare av avtalsservitut i fastigheten) – Lagakraftvunnet utslag ang. fastighetsbestämning, varigenom markområde förklarats ingå i häradsallmänning, hindrade ej ägaren av annan fastighet att föra talan om bättre rätt till området men hade prejudiciell betydelse i målet H 2007:125.

SFS 2009:562

En fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning, om

  1. det behövs vid en fastighetsbildningsförrättning,

  2. lantmäterimyndigheten har förordnat om det enligt 15 § ledningsrättslagen (1973:1144) eller 17 § anläggningslagen (1973:1149),

  3. en sakägare har ansökt om det,

  4. en kommun har ansökt om det och ansökan gäller ett område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller ett område för vilket fråga har väckts om att upprätta en sådan plan eller sådana bestämmelser,

  5. staten eller en kommun har ansökt om det och ansökan gäller ett område som sökanden har förklarat skyddat enligt 7 kap. miljöbalken eller ett område för vilket sökanden har väckt fråga om sådan förklaring,

  6. staten eller en kommun har ansökt om det och ansökan gäller ett område med vägrätt eller vägplan eller ett område för vilket fråga har väckts om att upprätta en sådan plan, eller

  7. staten, en kommun eller den som har byggt eller avser att bygga en järnväg har ansökt om det och ansökan gäller ett område med järnvägsplan eller ett område för vilket fråga har väckts om att upprätta en sådan plan.

En ansökan enligt första stycket 3, 4, 5, 6 eller 7 får inte prövas om det är uppenbart att frågan saknar betydelse för sökanden.

Om ansökan gäller fastighetsbestämning av servitut får den inte heller prövas om servitutet har tillkommit på annat sätt än vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser.

SFS 2012:427

En samfällighetsförening får ansöka om fastighetsbestämning enligt 1 § första stycket 4, om

  1. föreningsstämman har beslutat om det, och

  2. ansökan gäller en gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning.

Vid fastighetsbestämningen företräder föreningen de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen.

SFS 2009:562

Fastighetsbestämning handläggs av lantmäterimyndigheten vid förrättning. Beträffande sådan förrättning tillämpas 4 kap. 1–24 §§, 28 § första stycket och 31–40 §§.

Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om icke särskilda skäl föranleder annat.

SFS 1995:1394

Lantmäterimyndigheten skall vid förrättningen klargöra fastighetsbestämningens omfattning för sakägarna och därvid noga ange vilka frågor som skall avgöras. Vidare skall myndigheten utreda de omständigheter som är av betydelse för fastighetsbestämningen. Resultatet av utredningen skall framläggas för sakägarna.

SFS 1995:1394

Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av lantmäterimyndigheten (fastighetsbestämningsbeslut).

Fastighetsbestämningsbeslut som rör omfattningen av allmänt vattenområde är utan verkan, i den mån det senare visas att det avviker från vad som föreskrives i lag.

Hänvisad författning:

Om talan mot fastighetsbestämningsbeslut se 15:3 och 6; 17:1; 18:1.

SFS 1995:1394

Avser fastighetsbestämning fråga om sträckningen av annan gräns än sådan som rör allmänt vattenområde och träffas skriftlig överenskommelse om gränsens sträckning, skall överenskommelsen läggas till grund för fastighetsbestämningsbeslutet. Överenskommelse får ej träffas, förrän gränssträckningen utstakats i behövlig omfattning. I överenskommelsen behöver icke deltaga andra sakägare än de som är närvarande vid sammanträde då frågan behandlas eller, om förrättningen handlägges utan sammanträde, som vid förrättningen fört talan i frågan.

Överenskommelse skall icke beaktas, om den avtalade sträckningen väsentligt avviker från gränsens rätta läge eller överenskommelsen skulle medföra att fastighets värde undergår minskning av betydelse eller att olägenhet uppkommer från allmän synpunkt.

Rättsfall:

Fastighetsbestämning kunde ej ske med tillämpning av överenskommelse som ej var skriftlig H 2008:1074.

Lantmäterimyndigheten får göra sådan jämkning av gräns som fordras för att gränsen skall få en ändamålsenlig sträckning i tekniskt hänseende.

SFS 1995:1394

Sträckningen av gräns skall anges på förrättningskartan i enlighet med fastighetsbestämningsbeslutet. Om karta icke upprättats, skall sträckningen beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränsen skall även utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Utstakningen skall ske senast vid beslutets meddelande. Om det är lämpligt, får utmärkningen verkställas efter förrättningens avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas i god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Hänvisad författning:

Ang. klagan över gränsutmärkning se 15:6 2 och 3 st. – Jfr Fastighetsbildningskungörelse (1971:762)16 §, efter 4:.

Har lantmäterimyndigheten meddelat beslut som får överklagas särskilt, skall beslutet samt karta och annan handling som fordras för klarläggande av beslutets innebörd hållas tillgängliga hos myndigheten under den tid beslutet får överklagas.

Hänvisad författning:

Ang. särskild talan se 15:2–4.

SFS 1995:1394

I fråga om avslutande av förrättningen tillämpas 4 kap. 29 §.

Bestämmelser om underrättelse om avslutningsbeslut finns i 4 kap. 33 a §. Sökanden ska alltid underrättas när förrättningen har avslutats.

Om det vid förrättningen även har handlagts en fråga om fastighetsbildning, ska också 4 kap. 30 § om åtgärder i samband med avslutandet tillämpas.

SFS 2009:562

Kostnaderna för fastighetsbestämning ska fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt.

Första stycket gäller inte, om något annat följer av 11, 12, 13 eller 14 §.

SFS 2009:562

När ansökan har gjorts med stöd av 1 a § första stycket 4, ska kostnaderna för fastighetsbestämning i den mån särskilda skäl föranleder detta betalas av kommunen.

SFS 2009:562

När ansökan har gjorts med stöd av 1 a § första stycket 5, 6 eller 7, ska kostnaderna för fastighetsbestämning betalas av sökanden. Har en sakägare genom vårdslöshet eller försummelse fördyrat förrättningen, får kostnaderna dock fördelas efter vad som är skäligt.

SFS 2009:562

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § om fördelning av betalningsskyldighet när det finns en överenskommelse mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när en ansökan avvisas eller en förrättning ställs in tillämpas också vid fastighetsbestämning.

SFS 2009:562

Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13 kap., ska i stället för 10–13 §§ tillämpas 5 § i nämnda kapitel.

SFS 2009:562

Särskild gränsutmärkning

Rubriken införd g. SFS2009-0562

Lantmäterimyndigheten får genom särskild gränsutmärkning pröva om en fastighets gränser ska märkas ut på marken i andra fall än vid fastighetsbildning eller fastighetsbestämning. En fråga som har tagits upp vid särskild gränsutmärkning avgörs genom beslut av lantmäterimyndigheten (gränsutmärkningsbeslut).

Ett gränsutmärkningsbeslut får inte meddelas i fall då bestämmelserna i 4 kap. 27 § är tillämpliga eller om fastighetsbestämning enligt 1 § första stycket 1 krävs.

SFS 2009:562

Bestämmelserna i 1 a § första stycket 3–7 och andra stycket, 2 och 3 §§, 4 § andra stycket och 7–9 §§ tillämpas också vid särskild gränsutmärkning. Vad som sägs i dessa bestämmelser om fastighetsbestämning och fastighetsbestämningsbeslut ska i stället gälla särskild gränsutmärkning och gränsutmärkningsbeslut.

Har särskild gränsutmärkning samband med fastighetsbestämning, får åtgärderna handläggas gemensamt vid en förrättning.

Kostnaderna för särskild gränsutmärkning ska betalas av sökanden. Har en sakägare genom vårdslöshet eller försummelse fördyrat förrättningen, får kostnaderna dock fördelas efter vad som är skäligt. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § om fördelning av betalningsskyldighet när det finns en överenskommelse mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när en ansökan avvisas eller en förrättning ställs in tillämpas också vid särskild gränsutmärkning.

SFS 2009:562

SJÄTTE AVDELNINGEN

Rättegången i fastighetsbildningsmål

Fullföljd till mark- och miljödomstol

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2010-0995

Mål som överklagas enligt bestämmelserna i detta kapitel (fastighetsbildningsmål) skall prövas av den mark- och miljödomstol inom vars domkrets den eller de berörda fastigheterna är belägna. Ligger fastigheterna under flera mark- och miljödomstolar, skall talan tas upp av den domstol under vilken huvuddelen ligger.

Hänvisad författning:

Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar, inf. under MB 20:.

SFS 2010:995

Lantmäterimyndighetens beslut ska överklagas särskilt, om myndigheten

  1. avvisat ansökan om fastighetsbildning, fastighetsbestämning eller särskild gränsutmärkning eller avvisat ombud eller biträde,

  2. ogillat jäv mot förrättningsman,

  3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket eller tidpunkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,

  4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,

  5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan handling,

  6. beslutat att gemensamt arbete ska utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete ska prövas enligt annan lagstiftning,

  7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,

  8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt arbete ska skiljas från uppdraget,

  9. avvisat överklagande,

  10. beslutat i fråga om hänvisning enligt 5 kap. 12 a §, eller

  11. beslutat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap. 12 c §.

Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf ska ges in till lantmäterimyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i första stycket 1, 4, 5 och 8 får överklagas även av annan som beslutet rör.

SFS 2009:562

Tillståndsbeslut och beslut i fråga om förtida tillträde överklagas särskilt. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till lantmäterimyndigheten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Detsamma gäller fastighetsbildnings-, fastighetsbestämnings- och gränsutmärkningsbeslut, om lantmäterimyndigheten förordnar att beslutet ska överklagas särskilt.

Förordnande att ett beslut ska överklagas särskilt får meddelas om det är lämpligt. Om fastighetsbildningsbeslut inte innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet, fordras vidare att tillståndsbeslut meddelas samtidigt eller att lagakraftägande sådant beslut föreligger.

Överklagande enligt denna paragraf får göras av sakägare.

Rättsfall:

Fråga huruvida förordnande om särskild talan mot fastighetsbildningsbeslut bort meddelas H 1974:597 (äldre lag) – När fastighetsägare överlåtit fastigheten efter det att han överklagat beslut ang. fastighetsreglering, avvisades överklagandet då den nye ägaren inte ville träda in i rättegången H 1997:797; se även 1991:488 anm. vid 30 § anläggningslagen under FBLP.

SFS 2009:562

Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehålles genom lantmäterimyndighetens beslut eller är han missnöjd med beslut varigenom förordnande enligt 5 kap. 21 § meddelats eller medgivande enligt 5 kap. 22 § vägrats, får han överklaga beslutet. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till lantmäterimyndigheten. Denna rätt att överklaga är inte begränsad till viss tid.

SFS 1995:1394

Lantmäterimyndighetens beslut att gilla invändning om jäv får inte överklagas.

SFS 1995:1394

Överklagas i annat fall än som avses i 2–5 §§ beslut eller åtgärd av lantmäterimyndigheten, ska skrivelsen med överklagandet ges in till lantmäterimyndigheten inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades avslutad eller inställd.

Åtgärd varigenom gräns utmärkts får överklagas inom ett år från den dag då uppgift om fastighetsbildningen, fastighetsbestämningen eller den särskilda gränsutmärkningen infördes i fastighetsregistrets allmänna del eller, om utmärkningen gjorts först efter nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.

Beslut om debitering av förrättningskostnader får överklagas inom tre veckor från den förfallodag som anges i beslutet.

Överklagande enligt denna paragraf får göras av sakägare. Den som ålagts att betala ersättning eller kostnad får överklaga beslutet, även om han eller hon inte är sakägare.

Rättsfall:

Talan av grannfastighets ägare mot fastighetsbildningsbeslut som, utan att undantag medgivits av LSt:n eller byggnadsnämnden, innebar avvikelse från byggnadsplan togs upp till prövning H 1984:803; sådan talan grundad på att fastighetsbildningsbeslut avvek från detaljplan togs däremot inte upp till prövning efter 1987 års ändring av 3:2 1990:800 – Nyttjanderättshavare, som enl. 5:34 var sakägare, behörig föra talan mot beslut om fastighetsreglering H 1987:831H 1990:408 anm. vid 17:1.

SFS 2009:562

Tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut får överklagas av en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje stycket på sätt och inom tid som gäller för sakägare.

SFS 2004:393

Finner länsstyrelsen att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för allmänt intresse, får länsstyrelsen överklaga beslutet på sätt och inom tid som gäller för sakägare.

Första stycket gäller icke fastighetsbildning inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser, om åtgärden rör endast mark som enligt planen eller bestämmelserna är avsedd för annat än jordbruksändamål.

Hänvisad författning:

Jfr PBL övergångsbest. p. 4 och 5 – Se anm. vid 3:2.

SFS 1987:124

Beslut om inställande av förrättning som begärts av länsstyrelsen eller kommunen får överklagas av sökanden i likhet med vad som gäller för sakägare.

Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5 kap. 3 § andra stycket.

SFS 1987:124

Om lantmäterimyndigheten finner att en uppgift om fastighetsbildning, fastighetsbestämning eller särskild gränsutmärkning inte kan föras in i fastighetsregistrets allmänna del på grund av fel eller oklarhet i förrättningen och rättelse inte kan göras på det sätt som anges i 36 § förvaltningslagen (2017:900), får myndigheten ansöka om rättelse hos mark- och miljödomstolen. Detsamma gäller om myndigheten finner att registrering i enlighet med förrättningen skulle äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat sätt leda till rättsosäkerhet.

I fråga om ansökan om rättelse enligt denna paragraf tillämpas bestämmelserna i 16 kap. Rätten att ansöka om rättelse är inte begränsad till viss tid.

Rättsfall:

Sakägare kunde ej överklaga beslut varigenom fastighetsregistermyndighets (numera lantmäterimyndighets) ansökan enl. denna § avslagits H 1980:638.

SFS 2018:783

Har samtliga sakägare och andra, som har rätt att överklaga, genom påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit lantmäterimyndigheten till handa godkänt förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får vad som godkänts inte överklagas.

SFS 1995:1394

Förfarandet vid mark- och miljödomstol

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2010-0995

Hänvisad författning:

Se Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar, 4: och 5: inf. under MB 20:.

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

Vid skrivelsen med överklagande skall två avskrifter av skrivelsen och därtill hörande handlingar bifogas. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförlig åtgärd ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem på klagandens bekostnad.

Första stycket gäller icke karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet, om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olägenhet.

SFS 1989:724

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

I målet ska sammanträde hållas. Om en sakägares närvaro uppenbarligen är utan betydelse för hans eller hennes rätt och även i övrigt saknar betydelse för målets avgörande, behöver sakägaren inte kallas till sammanträdet.

Har talan fullföljts av en företrädare för ett allmänt intresse, ska denne kallas till sammanträdet. När en sakägares överklagande rör ett allmänt intresse, kallas länsstyrelsen eller, om målet avser sådan fastighetsbildning som anges i 15 kap. 8 § andra stycket, en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje stycket.

En företrädare för eller tjänsteman vid en myndighet vars verksamhet berörs av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål kan även förrättningslantmätaren kallas.

Kallelser ska delges.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 3 § – Ang. vitesföreläggande se RB 9:7.

Rättsfall:

Utslag undanröjt, då domstolen hållit huvudförhandling med syn, fastän klagandens ombud anmält laga förfall H 1975:343.

SFS 2010:995

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

Mark- och miljödomstolen får avgöra mål utan att hålla sammanträde, om sammanträde kan antas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller företrädare för allmänt intresse inte har begärt sådant sammanträde. Om talan har fullföljts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om det är uppenbart att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan att sammanträde hålls.

För prövning som inte avser själva saken behöver sammanträde inte hållas.

Har domstolen beslutat att ett mål ska avgöras utan att sammanträde hålls och är det inte uppenbart att sakägare eller företrädare för allmänt intresse redan har slutfört sin talan, ska de ges tillfälle att göra det.

SFS 2010:995

Om ett beslut vid en förrättning som inte avslutats har överklagats, kan mark- och miljödomstolen föreskriva att förrättningshandläggningen skall avbrytas helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits skall fortgå oberoende av överklagandet. Sådan föreskrift träder i kraft genast och gäller till dess annat förordnas.

Om det på grund av särskilda omständigheter är lämpligt, får mark- och miljödomstolen förordna om förtida tillträde. Härvid äger 5 kap. 30 a § andra–fjärde styckena motsvarande tillämpning.

Mark- och miljödomstolen kan omedelbart förordna att beslut av lantmäterimyndigheten om förtida tillträde inte får utnyttjas förrän mark- och miljödomstolen har prövat överklagandet.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut enl. 2 st. se 17:2.

SFS 2010:995

Ska i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får dom ges beträffande någon av frågorna, trots att handläggningen av de övriga inte har avslutats.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. se RB 17:7, 9 och 10.

SFS 2010:995

När någon sakägare har överklagat, får lantmäterimyndighetens beslut eller åtgärd ändras endast om övriga sakägare och, när överklagandet rör ett allmänt intresse, länsstyrelsen eller en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje stycket har fått tillfälle att yttra sig. Ändring till fördel för en sakägare får dock ske, även om sakägaren inte har haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu har sagts gäller också när överklagandet har gjorts av en företrädare för ett allmänt intresse eller av lantmäterimyndigheten.

Om domstolen finner att överklagandet bör leda till ändring i en avslutad förrättning eller i ett fastighetsbildnings-, fastighetsbestämnings- eller gränsutmärkningsbeslut som har överklagats särskilt, får domstolen göra ändring även i den del som inte har överklagats, om det behövs för att det inte ska uppkomma någon uppenbar motstridighet eller oenhetlighet i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att det beträffande en förrättning finns en sådan omständighet som avses i 15 kap. 10 §, får domstolen besluta om behövliga åtgärder, även om överklagandet inte har avsett den delen av förrättningen.

SFS 2009:562

Kan mark- och miljödomstolen ej utan olägenhet rätta fel i förrättning, skall domstolen undanröja lantmäterimyndighetens beslut och åtgärder i den omfattning de påverkas av felet samt visa förrättningen åter till myndigheten. Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rättelse.

Har efter förrättningens avslutande beslut om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning överklagats och återkallar den som sökt åtgärden sin ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser, om övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva haft rätt att påkalla åtgärden samtycker. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fordras alltid samtycke av övriga sakägare.

SFS 2010:995

Endast om det finns synnerliga skäl får en kommunal lantmäterimyndighets förrättning undanröjas på grund av att myndigheten handlagt ärendet i stället för att lämna över det till den statliga lantmäterimyndigheten enligt 5 § lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet.

SFS 1995:1394

Den som med stöd av 5 § tredje stycket har kallats för att lämna upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda bestämmelser. Sakägare får inte åläggas att betala sådan kostnad för inställelse.

Hänvisad författning:

Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.9 §, efter RB 18:.

SFS 2010:995

Mark- och miljödomstolen får, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I övrigt ska 18 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna.

I mål om inlösenersättning ska dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma ska gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering av rättighet som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas 15 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:900).

Vinner en sakägare ett mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna sakägaren ersättning för rättegångskostnad, om det finns synnerliga skäl. Sådan ersättning ska betalas av staten eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Ska i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut betalas av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt besluta att kostnaden ska stanna på staten.

Rättsfall:

Tillämpning av 1 st. H 1983:292 – Ang. 1 st. H 1983:651; 1992:47 – Andra meningen i 1 st. enl. tidigare lydelse (nu 2 st.) ej tillämplig i mål om ersättning för mark som genom fastighetsreglering, utan inlösen enl. 8 kap., överförts till gatumark enl. stadsplan H 1983:367 – Tillämpning av 3 st. enl. tidigare lydelse (nu 4 st.) H 1979:433 – Tillämpning av 4 st. H 2017:503.

SFS 2010:1003

Om en sakägare vinner ett mål om prövning av ett sådant beslut som avses i 15 kap. 6 § tredje stycket, kan domstolen tillerkänna honom eller henne ersättning för rättegångskostnad, om det finns synnerliga skäl. Sådan ersättning skall betalas av staten eller, om det överklagade beslutet har meddelats av en kommunal lantmäterimyndighet, av kommunen.

SFS 2004:393

Sedan en mark- och miljödomstols dom eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål har vunnit laga kraft, ska förrättningsakten och en kopia av domen eller beslutet sändas till lantmäterimyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, ska handlingarna sändas till lantmäterimyndigheten. Efter registrering ska myndigheten omedelbart sända tillbaka förrättningsakten till domstolen.

SFS 2010:995

Föreskrifterna i detta kapitel beträffande sakägare skall tillämpas även på annan enskild part.

Rättegången i Mark- och miljööverdomstolen

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2010-0995

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

Mark- och miljödomstolens beslut enligt 16 kap. 9 § andra stycket skall överklagas särskilt.

Mark- och miljödomstolens beslut i en fråga som överklagats dit enligt 15 kap. 2 § första stycket 2–4, 6–9, 3 § beträffande förtida tillträde eller 4 § får inte överklagas.

Rättsfall:

Beslut av fastighetsdomstol, varigenom jävsinvändning mot ledamot av domstolen ogillats, fick överklagas särskilt H 2000:683.

SFS 2010:995

I fråga om rättegången i Mark- och miljööverdomstolen tillämpas 16 kap. 9–13 §§, 14 § första, fjärde och femte styckena samt 14 a–16 §§. Dock ska 16 kap. 15 § inte tillämpas när Mark- och miljööverdomstolen återförvisar mål till mark- och miljödomstolen.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket ska den som har att betala ersättning för mark eller rättighet, om inte något annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han eller hon orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett sådant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:900). I övrigt ska bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Bevis genom syn på stället får tas upp i Mark- och miljööverdomstolen endast om det finns synnerliga skäl.

Hänvisad författning:

Jfr RB 52:.

Rättsfall:

Muntlig bevisning ansågs i visst fall böra tillåtas i mål om inlösen enl. 8:4 H 1976:599 – Ang. rättegångskostnader H 1983:651 anm. vid 16:14.

SFS 2010:1003

Rättegången i Högsta domstolen

[Upphävd g. Lag (2010:995).]

SFS 2010:995

Om ett överklagande till Högsta domstolen tillåts enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar, tillämpas i fråga om rättegången i Högsta domstolen 16 kap. 9 och 10 §§, 11 § andra och tredje styckena, 12 och 13 §§, 14 § första, fjärde och femte styckena samt 14 a–16 §§. Dock ska 16 kap. 15 § inte tillämpas när Högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket gäller bestämmelserna i 17 kap. 3 § andra stycket.

Bevis genom syn på stället får tas upp i Högsta domstolen endast om det finns synnerliga skäl.

Rättsfall:

Jfr RB 54: och 56:.

Rättsfall:

Ang. rättegångskostnad H 1979:433.

SFS 2010:995

SJUNDE AVDELNINGEN

Fastighetsregistrets allmänna del

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2000-0233

I fastighetsregistrets allmänna del redovisas såsom fastighet

  1. enhet som var redovisad såsom fastighet i fastighetsregister den 1 januari 1972,

  2. fastighet som nybildas enligt denna lag,

  3. enhet som skall registreras såsom fastighet enligt bestämmelse i annan författning.

Varje fastighet skall ha särskild beteckning.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 1:2 och vid JB 1:1.

SFS 2000:233

Uppgift om fastighetsbildning, fastighetsbestämning och särskild gränsutmärkning ska föras in i fastighetsregistrets allmänna del. Då ska uppgift om en nybildad fastighet föras in i registret och de övriga ändringar göras som åtgärden ger anledning till.

Första stycket tillämpas också när fastighetsindelningen ändras eller när dess beskaffenhet fastställs i annan ordning än som anges i denna lag.

SFS 2009:562

Uppgift om fastighetsbildning, fastighetsbestämning eller särskild gränsutmärkning ska föras in snarast möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om den har överklagats, domstolens avgörande har vunnit laga kraft.

Även om förrättningen inte har avslutats får uppgift om ett sådant fastighetsbildnings-, fastighetsbestämnings- eller gränsutmärkningsbeslut som skulle ha överklagats särskilt föras in så snart beslutet har vunnit laga kraft.

Om ett beslut eller en åtgärd som avser en avslutad förrättning överklagas, får uppgift med anledning av förrättningen föras in i fastighetsregistrets allmänna del till den del uppgiften uppenbarligen inte berörs av överklagandet. Detsamma gäller om ett fastighetsbildnings-, fastighetsbestämnings- eller gränsutmärkningsbeslut överklagas särskilt.

Vad som sägs i tredje stycket gäller också om en domstols avgörande i ett fastighetsbildningsmål överklagas.

SFS 2009:562

Om en uppgift i fastighetsregistrets allmänna del är uppenbart oriktig ska uppgiften rättas, om det kan ske utan någon skada för fastighetsägare eller rättighetshavare. I fråga om personuppgifter gäller detta i stället för rätten till rättelse enligt artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

Om det är uppenbart att någon skada enligt första stycket inte kan uppkomma, ska rättelse ske omedelbart. I annat fall ska berörda fastighetsägare och rättighetshavare få tillfälle att yttra sig om de är kända.

Om det är uppenbart att en i registret redovisad fastighet inte finns, får fastigheten uteslutas ur registret med tillämpning av första och andra styckena, även om redovisningen inte är oriktig enligt de föreskrifter som gäller för fastighetsregistrets allmänna del.

En uppenbar oriktighet som beror på ett tekniskt fel i fastighetsregistrets allmänna del får rättas även om rättelsen kan medföra skada för fastighetsägare eller rättighetshavare. Förutom fastighetsägare och rättighetshavare ska en myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket jordabalken få tillfälle att yttra sig.

Hänvisad författning:

Enl. 3 § F (2007:824) med instr. för Kammarkollegiet för kollegiet talan för det allmänna mot beslut som avses i denna § 3 st.

Rättsfall:

Förutvarande ägare ej behörig överklaga rättelsebeslut R 1988:140.

SFS 2018:275

Rätten till begränsning av behandling av personuppgifter enligt artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 gäller inte i fråga om personuppgifter i fastighetsregistrets allmänna del.

SFS 2018:275

Rätt till ersättning av staten har den som lider skada på grund av ett tekniskt fel i fastighetsregistrets allmänna del eller i en anordning som är ansluten till registret hos den statliga lantmäterimyndigheten, en kommunal lantmäterimyndighet eller en myndighet som avses i 4 kap. 34 a §.

Ersättningen ska efter skälighet sättas ned eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

En ägare eller rättighetshavare som drabbas av skada till följd av ett beslut om rättelse enligt 4 § tredje stycket har rätt till ersättning av staten. Ersättning lämnas dock inte, om den skadelidande med hänsyn till felets art eller andra omständigheter hade bort inse att fel förekommit.

I fråga om ersättning som avses i denna paragraf tillämpas 18 kap. 5 och 7 §§ jordabalken på motsvarande sätt.

Hänvisad författning:

Jfr betr. sista st. F (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten4 §, inf. efter SkadestL.

SFS 2008:543

Ärenden om att föra in eller ta bort uppgifter i fastighetsregistrets allmänna del handläggs av lantmäterimyndigheten.

Regeringen får meddela föreskrifter om att någon annan myndighet än lantmäterimyndigheten skall föra in eller ta bort uppgifter i fastighetsregistrets allmänna del. Sådana föreskrifter får endast avse uppgifter som enligt annan lagstiftning än denna lag skall redovisas i fastighetsregistrets allmänna del.

SFS 2005:1211

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1970:988

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen.

SFS 1970:1023

(Utkom d. 17 dec. 1970.)

SFS 1971:649

(Utkom d. 27 juli 1971.)

SFS 1971:917

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1972.

SFS 1971:1035

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1972.

SFS 1973:1146

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1974.

SFS 1975:1138

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976.

SFS 1977:362

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1977.

SFS 1979:232

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1979.

Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före d. 1 juli 1979.

SFS 1981:793

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.

Vad som sägs om kvarstad i 12 kap. 4 § i dess nya lydelse gäller även skingringsförbud som har meddelats före ikraftträdandet.

SFS 1987:124

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1987.

2. Har beslut om undantag som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket i dess äldre lydelse, eller sådant beslut om medgivande att företa åtgärd i strid mot plan som avses i 3 kap. 2 § första och fjärde styckena i deras äldre lydelse, vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986, får fastighetsbildning ske utan hinder av de nya bestämmelserna i 3 kap. 2 §. Om ansökan om fastighetsbildning inte görs inom två år från den dag då beslutet om undantag eller medgivande vann laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

SFS 1987:803

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988.

2. Att bestämmelserna i 12 kap. 2 § inte gäller när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden föreskrivs i 18 § lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningslagen.

3. Bestämmelserna i 12 kap. 2 § skall tillämpas i deras äldre lydelse, om sådant avtal som avses i den lydelsen har träffats före ikraftträdandet.

SFS 1989:724

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1990.

2. Bestämmelserna i 4 kap. 11 § fjärde stycket, 5 kap. 30 b § och 33 a § samt 7 kap. 13 § skall inte tillämpas beträffande förrättningar som har sökts före ikraftträdandet.

3. Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut före ikraftträdandet, gäller beträffande överklagande av beslutet 15 kap. 2 § andra stycket, 3 § första stycket, 4 § och 6 § första stycket samt 16 kap. 1 § i paragrafernas äldre lydelse.

SFS 1990:450

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller dock i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.

SFS 1990:1101

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1991. Har förrättningen sökts före ikraftträdandet tillämpas 5 kap. 18 § i sin äldre lydelse.

SFS 1991:1652

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.

SFS 1992:1212

(Omtryck)

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 19 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 §§ fortfarande gälla, medan 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a §§ inte skall tillämpas. Om en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§ tillämpas i sin nya lydelse.

3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.

4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.

5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4 kap. expropriationslagen (1972:719) såvitt gäller 4 kap. 3 § andra stycket i den lagen gälla det styckets lydelse vid utgången av juni 1987.

6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 § i sin äldre lydelse gälla.

SFS 1993:1340

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1994.

SFS 1994:1624

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.

2. Val enligt den nya lydelsen skall äga rum första gången år 1998.

3. Löpande uppdragsperiod för god man som har valts enligt äldre bestämmelser skall vara fyra i stället för tre år.

SFS 1995:1394

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

SFS 1995:1416

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1996.

2. Vad som sägs om ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” i äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

SFS 1995:1650

Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1996.

SFS 1998:371

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 1998 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.

SFS 1998:865

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

2. I fråga om förrättningar som har påbörjats före ikraftträdandet gäller 9 kap. 1 § andra stycket i sin äldre lydelse.

SFS 2000:233

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2000.

SFS 2001:890

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002.

SFS 2003:380

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003.

2. Om ett samboförhållande har upphört före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.

SFS 2003:628

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004.

SFS 2004:393

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004.

2. I fråga om underrättelse till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet gäller 4 kap. 15 och 24 §§ i sina äldre lydelser för förrättningar som har påbörjats före ikraftträdandet.

3. Om ett sådant beslut som avses i 15 kap. 6 § tredje stycket har meddelats före ikraftträdandet, skall bestämmelserna i 16 kap. 14 a § inte tillämpas.

SFS 2004:396

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004.

SFS 2005:1211

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006.

SFS 2006:41

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2006.

SFS 2008:159

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2008.

SFS 2008:543

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2008.

SFS 2009:183

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2009.

SFS 2009:533

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2009.

2. I fråga om en begäran om undantag enligt 3 kap. 2 § tredje stycket som har gjorts före d. 1 juli 2009 tillämpas denna paragraf i dess tidigare lydelse.

SFS 2009:562

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010.

SFS 2010:816

1. Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2010.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för värderingen, om ansökan om förrättning har gjorts före ikraftträdandet. I ett sådant fall ska hänvisningarna till expropriationslagen (1972:719) avse den lagens lydelse vid utgången av juli 2010.

SFS 2010:995

1. Denna lag träder i kraft d. 2 maj 2011.

2. För mål där huvudförhandling har inletts i fastighetsdomstol före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla. Detsamma gäller för mål i hovrätt och för mål i Högsta domstolen som har överklagats dit från hovrätt.

SFS 2010:1003

1. Denna lag träder i kraft d. 2 maj 2011.

2. För mål där huvudförhandling har inletts i fastighetsdomstol före ikraftträdandet ska 16 kap. 14 § och 17 kap. 3 § gälla enligt sin äldre lydelse. Detsamma gäller för mål i hovrätt och för mål i Högsta domstolen som har överklagats dit från hovrätt.

SFS 2010:1211

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2012:181

(Utkom d. 2 maj 2012.)

Den upphävda paragrafen gäller fortfarande för exploateringssamfälligheter enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan.

SFS 2012:427

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2013.

2. En arbetsplan som har upprättats enligt väglagen (1971:948) i dess lydelse före d. 1 jan. 2013 ska anses vara en vägplan enligt denna lag.

SFS 2013:378

1. Denna lag träder i kraft d. 1 januari 2016.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för förrättningar som har inletts före ikraftträdandet.

SFS 2013:490

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2014:205

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2014.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förrättningar där ansökan har inkommit till lantmäterimyndigheten före ikraftträdandet.

3. Den äldre lydelsen av 6 kap. 1 § gäller fortfarande i de fall där 6 kap. 2 a § ska gälla enligt övergångsbestämmelsen till lagen (2012:181) om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988).

SFS 2014:601

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2014:1342

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2015:370

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2015.

SFS 2016:638

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2018:275

Denna lag träder i kraft d. 25 maj 2018.

SFS 2018:783

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2020:363
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2020.

  2. Bestämmelserna i 2 kap. 7 § ska inte tillämpas på beslut om förrättningskostnader som har meddelats före ikraftträdandet.

SFS 2020:921

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2021.

Lag 1970:988

Författare: Jan Alvå

Författare till den ursprungliga kommentaren av 8–19 kap.

Författare: Sten Andersson

stjärnnoten, 1–7 kap.

Författare: Magnus Hermansson

8–19 kap.

Författare: Sten Andersson

SOU 1963:68, prop. 1969:128 och 3LU 1970:35. Beträffande förarbeten till senare ändringar i lagen, se under respektive paragraf. Den främsta lagkommentaren är Anders Dahlsjö, Magnus Hermansson, Barbro Julstad, Fredrik Bonde, Fastighetsbildningslagen. En kommentar, lösbladsutgåva (härefter Dahlsjö m.fl.; även publicerad i JUNO). Den ersätter en tidigare kommentar, Tore Landahl, Olof Nordström, Fastighetsbildningslagen. En kommentar, 2 uppl. 1991. Lantmäteriet har utarbetat en Handbok FBL (senaste version 2023-05-24, tillgänglig på www.lantmateriet.se). Mer översiktliga framställningar finns i Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt. Miljöbalken, 13 uppl. 2023 s. 79-128 och Barbro Julstad, Fastighetsindelning och markanvändning, 7 uppl. 2021. Sammanställningar över rättspraxis 1972–1994, se Johan Gyllensvärd i SvJT 1977, s. 348 ff.; Johan Gyllensvärd, SvJT 1981, s. 334 ff.; Johan Gyllensvärd, SvJT 1985, s. 110 ff. och Lars K. Beckman, SvJT 1995, s. 705 ff. Ytterligare rättsfall framgår av de rättsfallsregister som Lantmäteriet ger ut.

Beträffande äldre lagstiftning, se bl.a. Dahlsjö m.fl., s. 13–20 och Monica Wernstedt, Fastighetsrättens historia, 3 uppl. 1979, s. 19–29 och s. 31–38.

FBL innehåller i huvudsak bestämmelser om fastighetsbildning, fastighetsbestämning och fastighetsregistrering. Fastighetsbildning kan något förenklat definieras som åtgärder genom vilka fastighetsindelningen ändras, medan fastighetsbestämning i huvudsak handlar om att fastställa hur fastighetsindelningen faktiskt är beskaffad. Genom fastighetsregistreringen kommer fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsåtgärder till synes i ett offentligt register.

Lagen reglerar också förutsättningarna för att fastighetsbildning ska få ske. Bestämmelserna är förhållandevis utförliga. Detta sammanhänger naturligtvis med den stora ekonomiska betydelse som fast egendom har och med den betydelse som fastighetsindelningen har för fastighetsrätten i stort. Ändringar i fastighetsindelningen kan därför i hög grad påverka skilda enskilda intressen. Till det kommer att fastighetsbildning berör vissa allmänna intressen som lagstiftaren har velat skydda. Man har därför inte velat tillåta att enskilda delar upp marken på egen hand; privat jorddelning, sämjedelning, är sålunda utan verkan, se 1 kap. 1 § 2 st. jordabalken. Det har också ansetts nödvändigt att trygga klarhet och reda i fastighetsindelningen. Dessa allmänna och enskilda intressen måste i samband med fastighetsbildningen vägas mot varandra. I förarbetena har fastighetsbildning därför beskrivits som en i princip närmast enskild angelägenhet där det allmänna inflytandet dock i vissa lägen är mycket starkt, se prop. 1969:128 s. B 56. Om avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen, se närmare kommentaren till rubriken närmast före 3 kap. 1 §.

De allmänna intressena som ska beaktas vid fastighetsbildning avspeglas framför allt i 3 kap. som innehåller bestämmelser om villkor för fastighetsbildning. Dessa bestämmelser – liksom flera andra i lagen – har dock karaktären av rambestämmelser som måste tolkas och fyllas ut i enlighet med rådande jord- och planpolitiska riktlinjer. Lagtexten ger därför sällan helt entydiga besked om vilken fastighetsbildning som är acceptabel i det enskilda fallet.

Fastighetsbildningsärenden handläggs av lantmäterimyndigheter. Handläggningen sker enligt ett särskilt förfarande, förrättningsförfarande. Förfarandet regleras i 4 kap. Lantmäterimyndigheternas beslut kan som regel överklagas till domstol, se 15–18 kap.

I 5–12 kap. behandlas de olika fastighetsbildningsinstitut som lagen innehåller; fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanläggning. 14 kap. behandlar fastighetsbestämning och 19 kap. fastighetsregistrering.

Angående övergångsbestämmelser, se lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 2002/03:116 s. 44–47 och 136 samt prop. 2008/09:91 s. 47, 118 f. och 129 f. Jfr kommentaren till den likalydande 1 kap. 1 a § JB.

Författare: Sten Andersson

En tredimensionell fastighet utgör därför inte en ägarlägenhetsfastighet om den innefattar flera bostadslägenheter, eller om den, utöver en eller flera bostadslägenheter även avser utrymme för annat ändamål.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 75–79. Första stycket ändrades år 2000, se prop. 1999/2000:39 s. 172.

Författare: Sten Andersson

Det fastighetsbegrepp som FBL bygger på förutsätter att egendomen har registrerats i fastighetsregistret eller i vart fall är av sådant slag att den enligt registreringsbestämmelserna ska införas i fastighetsregistret. Normalt består fastigheten av ett mark- eller vattenområde med därtill hörande andelar i samfälligheter, servitutsrättigheter och fastighetstillbehör. Undantagsvis kan det förekomma fastigheter som saknar enskild ägovidd och består endast av en andel i en samfällighet eller av fiskerättigheter.

Författare: Sten Andersson

Om fastighetsregister, se även 19 kap. samt förordningen (2000:308) om fastighetsregister.

Författare: Sten Andersson

Beslut i ett fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsärende fattas vid en förrättning men måste därefter antecknas i fastighetsregistrets allmänna del. Först i och med registreringen får besluten slutlig faktisk och rättslig verkan på fastighetsindelningen. Det är också först med registreringen som de sakrättsliga verkningar som t.ex. en fastighetsreglering kan ha inträder.

Författare: Sten Andersson

Med samfällighet avses ett område som är gemensamt för flera fastigheter. Att området är samfällt kan bero på att det aldrig har blivit delat eller att det vid delning av fastighet har undantagits för något gemensamt behov. Till samfälligheter i FBL:s mening hör främst samfälligheter som har bildats enligt FBL eller äldre fastighetsbildningslagstiftning men även s.k. gemensam ägovidd för flera fastigheter, samfällda soldattorp, häradsallmänningar enligt lagen (1952:166) om häradsallmänningar och allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, se prop. 1973:160 s. 395–397. Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 37–39. – Om förvaltning av samfälligheter, se lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Författare: Sten Andersson

Begreppet ”mark” i FBL innefattar även vattenområden, se 3LU 1970:35 s. 125. Jfr även 1 kap. 1 a § andra stycket.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 82, 1098–1101 och 1156. Om fastighetsbildning och fiske, se Ulf Cervin, Land och strand. Fiskerättsliga studier, 1984.

Författare: Sten Andersson

Rätten till fiske ingår normalt i äganderätten till vattenområdet (”bundet fiske”, jfr 2 kap. 3 §) men den kan också grunda sig på ett servitut till förmån för en annan fastighet. I båda fallen låter sig fiskerätten utan vidare inpassas i FBL:s regelsystem. Det kan emellertid förekomma också fiskerättigheter av annat slag. I ett vattenområde som är delat mellan flera fastigheter kan fisket vara samfällt för samtliga fastigheter. Det förekommer också fiskerättigheter som utgör egna fastigheter. Av denna paragraf framgår att sådana s.k. fristående fisken ska jämställas med mark eller område och således också kan bli föremål för fastighetsbildning.

Fiskerättigheter av nyttjanderättskaraktär faller utanför FBL:s fiskebegrepp. Se vidare Lantmäteriet Handbok FBL s. 40 ff.

Författare: Sten Andersson

Av regeringen utfärdade föreskrifter finns i fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) (FBK). Denna innehåller bl.a. ett bemyndigande för den statliga lantmäterimyndigheten, Lantmäteriet, att utfärda de föreskrifter som behövs för tillämpningen av FBL. Lantmäteriet har utfärdat sådana föreskrifter (se LMVFS 1994:16, ändrad genom LMVFS 1995:9, LMVFS 2008:5, LMFS 2014:5 och LMFS 2020:7).

Författare: Sten Andersson

Bestämmelser om fastighetsreglering finns i 5–9 kap., bestämmelser om klyvning i 10 kap., bestämmelser om avstyckning i 11 kap. och bestämmelser om sammanläggning i 12 kap.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 84–86 och 3LU 1970:35 s. 125 och 126.

Författare: Sten Andersson

Med ”förrättning” menas lantmäterimyndighetens handläggning från det att ansökan om fastighetsbildning kom in till myndigheten till dess att myndigheten har fattat avslutnings-, inställande- eller avvisningsbeslut i ärendet. Se i övrigt kommentaren till rubriken till 4 kap.

Författare: Sten Andersson

En fråga om fastighetsbildning kan normalt tas upp endast efter ansökan. I vissa särskilt angivna fall har dock lantmäterimyndigheten initiativrätt, se 7 kap. 10 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 8 § och 13 kap. 3 §.

Författare: Sten Andersson

Lantmäterimyndigheten har möjlighet att handlägga flera olika fastighetsbildningsåtgärder i en förrättning och att dela upp en förrättning i flera. I dessa hänseenden får lantmäterimyndigheten förfara helt efter vad som kan anses ändamålsenligt i det enskilda fallet. De åtgärder som handläggs gemensamt behöver inte nödvändigtvis avse samma fastighet eller samma fastigheter även om detta i och för sig ligger närmast till hands. De behöver inte heller ha initierats vid en och samma tidpunkt, se prop. 1969:128 s. B 85 och 86.

Författare: Sten Andersson

Se 14 kap. 1 a § 3 st.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 86 och 87.

Författare: Sten Andersson

Fiskerätten är normalt knuten till äganderätten till vattenområdet. Så behöver visserligen inte alltid vara fallet, se kommentaren till 1 kap. 4 § 1 st. FBL bygger emellertid på principen att när rätten till fiske ingår i äganderätten till vattenområdet så kan denna fiskerätt inte genom fastighetsbildning skiljas från äganderätten till vattenområdet. I särskilda fall kan dock lantmäterimyndigheten förordna att en fastighetsbildning som berör vattenområdet inte ska omfatta fisket, se 3 kap. 8 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

De bestämmelser som finns i 2 kap. JB om vad som utgör tillbehör till fastighet gäller även i samband med fastighetsbildning.

En byggnad som ägs av ägaren av den fastighet där den är belägen utgör sålunda regelmässigt tillbehör till den fastigheten. FBL bygger på principen att, om den mark där byggnaden ligger överförs till någon annan fastighet, så följer byggnaden med marken och blir i och med den nya fastighetsindelningen tillbehör till den andra fastigheten.

Ett mer komplicerat fall är när byggnaden före fastighetsbildningen tillhör ägaren av en annan fastighet än den där den är belägen och rätten att ha kvar byggnaden skyddas av ett servitut till förmån för den andra fastigheten. I så fall utgör byggnaden tillbehör till den härskande fastigheten, se 2 kap. 1 § 2 st. JB. Detta förhållande rubbas i och för sig inte av en fastighetsbildningsåtgärd som enbart berör den fastighet där byggnaden är belägen. Själva servitutet kan dock påverkas av att det område som servitutet avser frångår den tjänande fastigheten genom fastighetsreglering. Huvudregeln är nämligen att servitut inte längre gäller i mark som genom fastighetsreglering frångår fastighet i vilken rättigheten har upplåtits (se 7 kap. 29 § 2 st. JB), låt vara att lantmäterimyndigheten kan förordna att servitutet ska bestå (se 7 kap. 13 § FBL). Om servitutet som skyddar byggnaden upphör att gälla, upphör byggnaden också att utgöra tillbehör till den härskande fastigheten.

Byggnader, som efter fastighetsreglering inte längre skyddas av nyttjanderätt eller servitut, tillfaller ägaren av den fastighet som tillförs mark och blir därigenom tillbehör till den fastigheten, se 5 kap. 7 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Huvudregeln är som framgår av kommentaren till 2 kap. 4 § 1 st. att en byggnad eller annan egendom efter en ändring i fastighetsindelningen utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen i samma utsträckning som den före ändringen utgjorde tillbehör till den fastighet där den då var belägen samt att, vid fastighetsreglering, den tillträdande fastighetens ägare förvärvar äganderätten till byggnad som inte längre skyddas av nyttjanderätt eller servitut. Vid fastighetsreglering kan emellertid beslutas att en byggnad ska rivas eller flyttas, se 5 kap. 24 § och 25 §. I så fall kommer byggnaden aldrig att bli tillbehör till den fastighet där den efter regleringen är belägen. Från och med registreringen av fastighetsregleringen kommer den att utgöra lös egendom.

Författare: Sten Andersson

Med ”annan särskild rättighet” avses enligt motiven ”rättigheter av servitutsliknande karaktär”. Huruvida rättigheten tillkommit genom avtal eller genom förrättningsbeslut saknar betydelse.

Författare: Sten Andersson

Som huvudregel följer servitutsrättigheten den vid servitutsupplåtelsen härskande fastigheten.

Bestämmelsen i denna paragraf innefattar ett undantag från denna huvudregel. Som exempel på när bestämmelsen blir tillämplig kan nämnas ett servitut avseende en väg till ett särskilt ägoskifte som genom fastighetsreglering överförs till annan fastighet. Rättigheten övergår då utan särskilt förordnande till den fastighet till vilket ägoskiftet överförs. Om lantmäterimyndigheten anser att detta i det enskilda fallet inte är lämpligt, kan myndigheten bestämma att rättigheten ska tillkomma båda fastigheterna eller enbart den ena, se 7 kap. 12 §.

Vid avstyckning och klyvning gäller särskilda bestämmelser om till vilken fastighet rättigheter av de aktuella slagen skall hänföras, se 10 kap. 4 § och 11 kap. 5 §.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 93–97. En särskild bestämmelse om kostnadsansvar när förrättning sökts av byggnadsnämnd togs bort år 1987, se prop. 1985/86:90.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelser om vem som ska betala kostnaderna eller om hur kostnaderna ska fördelas finns i 5 kap. 13 § och 14 § (fastighetsreglering), 10 kap. 10 § (avstyckning), 11 kap. 10 § (klyvning), 12 kap. 14 § (sammanläggning) och 13 kap. 5 § (sammanläggning för att åstadkomma överensstämmelse mellan fastighetsindelning och kommunal indelning). – Se även NJA 1985 s. 368.

Författare: Sten Andersson

Innefattar förrättningen flera fastighetsbildningsåtgärder, ska de gemensamma kostnaderna först fördelas på de olika åtgärderna. Därefter ska den kostnad som belöper på varje åtgärd fördelas mellan sakägarna enligt den kostnadsregel som gäller för respektive fastighetsbildningsinstitut.

Författare: Sten Andersson

Om avvisningsbeslut, se 4 kap. 10 §, och om inställande av förrättning, se 4 kap. 31 § och 32 §.

I rättsfallet NJA 1985 s. 368 ansågs det att en ny ägare av fastigheten övertar förre ägarens ställning som sökande – oavsett om han själv önskar att förrättningen fullföljs – och att detta gäller också i fråga om betalningsansvaret för förrättningskostnaderna. Beträffande innebörden i begreppet sakägare, se kommentaren till 4 kap. 11 § 1 st.

Författare: Sten Andersson

Ett sådant otillbörligt syfte som sägs i paragrafen torde föreligga när sakägare som saknar betalningsförmåga åtar sig betalningsskyldighet utöver vad han eller hon är skyldig att göra. Enligt motiven är det dock bara när särskilda skäl talar för att ett otillbörligt syfte ligger bakom den överenskomna kostnadsfördelningen som myndigheten har anledning att undersöka saken närmare, se prop. 1969:128 s. B 97.

Författare: Sten Andersson

Taxeavgifter, som ska täcka det allmännas kostnader för förrättningsorganisationen, regleras i förordningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrättningar. Lantmäterimyndighetens beslut om debitering av förrättningskostnader överklagas enligt bestämmelser i 15 kap. 6 §.

Om ersättning till sakkunnig och syssloman, se 4 kap. 34 § och 36 § samt 9 kap. 3 §, och om hantlangning, se 4 kap. 37 §.

Författare: Sten Andersson

Förarbetena finns i prop. 2019/20:125 s. 36 ff. och 61.

Författare: Sten Andersson

Fjärde meningen medför att lantmäterimyndighetens beslut om förrättningskostnader kan fungera som exekutionstitel.

Författare: Sten Andersson

Detta kapitel avspeglar de olika allmänna intressen som ska beaktas i fastighetsbildningsärendet och den samordning som ska ske mellan dessa intressen och de enskilda intressen som berörs av fastighetsbildningen.

Det är lantmäterimyndigheten som ska bevaka de allmänna intressena. Det sker i huvudsak genom att myndigheten samråder med de myndigheter som berörs i det enskilda fallet. I vissa fall kan ett beslut av en administrativ myndighet vara bindande för lantmäterimyndigheten. Sålunda är i princip detaljplanebestämmelser bindande vid fastighetsbildningen, se 3 kap. 2 §. Även utanför detaljplanelagt område kan en myndighets ställningstagande vara bindande eller tillstånd/dispens krävas, se kommentaren till 4 kap. 25 §. I andra fall är dock ställningstagandet från den berörda myndigheten enbart vägledande och måste vägas mot de övriga allmänna och enskilda intressen som förekommer. Den avvägning som i så fall måste ske är det lantmäterimyndighetens – eller, efter överklagande, domstolens – sak att göra. Men det bör, enligt uttalanden i förarbetena, inte komma i fråga att lantmäterimyndigheten frångår ett ställningstagande av en administrativ myndighet som har att svara för ett visst allmänt intresse på den grund att lantmäterimyndigheten uppfattar det allmänna intresset på annat sätt än den administrativa myndigheten (se prop. 1969:128 s. B 56–58; i NJA 1989 s. 360 ansågs dock att en myndighet som motsatte sig fastighetsbildning under påstående att den skulle vara till men för jordbruket i möjligaste mån borde styrka sitt påstående).

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B102–114, 1102, 1103 och 1156 samt 3LU 1970:35 s. 126 och 127. Paragrafen ändrades år 1990, se prop. 1989/90:151 s. 16–19 och 21–23 samt 1990/91:BoU3 s. 7–10. Tredje stycket tillkom år 2003, se prop. 2002/03:116 s. 48–50, 52, 53 och 136–140 och ändrades år 2009, se prop. 2008/09:91 s. 130 f.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen innehåller de allmänna lämplighetsvillkoren. Dessa gäller vid all fastighetsbildning. Villkoren ska tillämpas på samtliga de fastigheter som undergår någon förändring genom fastighetsbildningen. I samband med en avstyckning måste man alltså se till att såväl den avstyckade fastigheten som stamfastigheten efter åtgärden utgör lämpliga fastigheter. Bestämmelsen i 3 kap. 9 § ger möjlighet att i vissa fall göra vissa undantag från villkoren. Lämplighetsbedömningen ska göras utifrån ett planmässigt betraktelsesätt, se prop. 1989/90:151 s. 21 och 22. Främst kommer bedömningen naturligtvis att avse förhållanden som hänför sig till själva fastigheten. Hänsyn ska dock också tas till andra förutsättningar, t.ex. förhållandena i omgivningen samt risken för sanitära olägenheter (se prop. 1969:128 s. B 1103 och 1156), buller och vatten- och luftföroreningar (se 3LU 1970:35). I NJA 1976 s. 139 erinrade Högsta domstolen om att de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 1 § gäller även vid fastighetsbildning inom planområde men att resultatet av lämplighetsprövningen, särskilt inom tomtindelat område, kan vara i allt väsentligt givet på förhand genom att lämplighetssynpunkterna prövats redan vid planläggningen. Endast i vissa undantagsfall – såsom när planen är föråldrad – kan en mera ingående prövning bli aktuell.

Normalt tas det vid lämplighetsprövningen inte någon hänsyn till förhållanden som är knutna till ägarens person, såsom t.ex. att flera fastigheter är i samma ägares hand eller att ägaren arrenderar en intilliggande fastighet (vid klyvning som syftar till att upplösa samäganderättsförhållande finns dock större möjligheter att ta hänsyn till personliga och sociala önskemål, se NJA 1999 s. 339).

Lämplighetsprövningen ska avse fastighetens användning för ett visst ändamål. Ligger fastigheten inom detaljplanelagt område, blir detaljplanen av betydelse för vad som ska anses som fastighetens ändamål. I annat fall får bedömningen ske på grundval av sökandens uppgifter, jfr prop. 1969:128 s. B 104.

Vid lagens tillkomst uttalades, vad gäller fastigheters omfång, att till bostadsfastighet inte bör läggas mera mark än som väsentligen har karaktär av bostadstomt. Departementschefen betonade betydelsen av att allmänhetens fria tillträde till markområden som kan användas för det rörliga friluftslivet inte i onödan hindras eller försvåras. Vid en konflikt mellan den enskildes önskemål om en vidsträckt tomtplats, som i stora delar avses bli endast extensivt utnyttjad av ägaren, och å andra sidan det rörliga friluftslivets behov av fri tillgång till mark- och strandområden borde i allmänhet den enskildes intresse få vika. Mera speciella motiv för att göra en tomtplats särskilt vidsträckt, t.ex. önskan att förhindra förfulande vegetation i grannskapet, borde inte tillgodoses genom fastighetsbildning, se prop. 1969:128 s. B 1157. Frågan om bostadstomts omfång och utformning har behandlats i NJA 1976 s. 398, NJA 1976 s. 429 och NJA 1979 s. 466. Efter 1990 års lagändring anses paragrafen dock numera ge möjlighet att på landsbygden bilda bostadsfastigheter som inrymmer mark för viss näringsverksamhet eller för hobbyverksamhet i form av t.ex. mindre djurhållning eller odling. Det finns därför ett visst utrymme att lägga åkermark till en bostadsfastighet. Skogsmark ska däremot normalt inte läggas till bostadsfastigheter. Det är dock inte uteslutet att även sådan mark läggs till en bostadsfastighet av hänsyn till boendemiljön eller fastighetens arronderingsförhållanden, men det bör då, enligt förarbetena, vara fråga om mindre områden som inte har något större värde för jord- och skogsbruket (i NJA 2017 s. 708 fann dock Högsta domstolen att till bostadsfastighet kan läggas även skogsmark som behövs för en sådan fastighets ändamål, t.ex. för uttag av virke eller ved för husbehov, se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 75 f.). Det uttalades också i förarbetena att det kunde finnas anledning att göra viss åtskillnad mellan bostadsfastigheter för permanentboende och fritidsboende. När det råder konkurrens om markresurserna bör helårsboende prioriteras framför fritidsboende. Bl.a. därför borde större restriktivitet iakttas när det gäller att lägga ett större arealtillskott till en fritidsfastighet, se prop. 1989/90:151 s. 1619 och 21–23 och 1990/91:BoU3. Beträffande rättspraxis från senare tid, se MÖD 2012:36, MÖD 2015:50 och NJA 2017 s. 708. Se även Dahlsjö m.fl. s. 3:1:6 ff.

Frågan om jordbruks- och skogsbruksfastigheters omfång får bedömas enligt de särskilda lämplighetsvillkor som gäller för sådana fastigheter, se 3 kap. 5–7 §§ och 10 § samt NJA 1999 s. 339.

Om fastighetsbildning inom strandskyddsområde, se kommentaren till 3 kap. 2 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Detta innebär bl.a. att man måste pröva om fastighetens ägor är lämpligt arronderade. Något krav på att fastigheten ska bestå av ett enda skifte har visserligen inte uppställts (beträffande bostadsfastighet, se NJA 2017 s. 708 p. 23) men fastigheter med ett mycket stort antal skiften torde vanligen inte bedömas som lämpliga (se Lantmäteriet, Handbok FBL s. 77 ff.). Även kommunikationsmöjligheterna mellan fastighetens olika delar torde vara av betydelse, jfr SOU 1963:68 s. 161.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena uttalades att anspråken på anordningar för vatten och avlopp inte ska ställas lika högt i fråga om alla slag av bebyggelsefastigheter och att anläggningarnas beskaffenhet borde anpassas efter det avsedda användningssättet. Anspråken borde vidare anpassas efter den allmänna utvecklingen på området, se SOU 1963:68 s. 166.

Författare: Sten Andersson

Kravet på att fastigheten ska vara varaktigt lämpad för sitt ändamål syftar till att förhindra att fastigheter bildas för tillfälliga eller kortsiktiga ändamål. Fastigheter ska inte bildas för ändamål som kan bedömas bli av betydelse huvudsakligen för den aktuella innehavaren. Avsikten med detta krav är att motverka en onödig splittring av fastighetsbeståndet, se prop. 1969:128 s. B 103, 104 och 112.

”Inom överskådlig tid” innefattar det s.k. aktualitetskravet, se prop. 1969:128 s. B 112 f. Jfr NJA 1985 s. 110 där avstyckning av tomt avsedd för nybyggnad vägrades när regeringen hade vägrat nödvändig dispens för bebyggandet. Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 86 f.

Fastigheter ska inte bildas för sådana ändamål som lämpligen bör tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom nyttjanderättsupplåtelser. I förarbetena betonades att extensivt utnyttjande av ett markområde för friluftsliv inte är ett ändamål som i allmänhet bör tillgodoses genom fastighetsbildning (se prop. 1969:128 s. B 1103 och 1156 samt 3LU 1970:35 s. 126).

Från rättspraxis kan – utöver tidigare nämnda rättsfall – nämnas: NJA 1975 s. 146 (bil- och båtplats på fastlandet nödvändig för att avstyckning på ö skulle kunna godtas?), NJA 1978 s. 539 I och II (fastighet för rörligt friluftsliv) och NJA 1984 s. 122 (hinder mot avstyckning av tomtplats från en jordbruksfastighet på grund av vissa olägenheter av jordbrukets bedrivande?) samt RH 66:80 (avstyckning av tomtplats trots besvärande lukt?), RH 61:82 (varaktig användning?), RH 63:83 (bebyggd fastighet med nybyggnadsförbud varaktigt lämpad för sitt ändamål?) och RH 2005:62 (fastighetsbildning för golfbana ansågs kunna ske).

Författare: Sten Andersson

Beträffande begreppen ”tredimensionell fastighet” och ”tredimensionellt fastighetsutrymme”, se 1 kap. 1 a §. I orden ”står klart” ligger, enligt förarbetena, att lantmäterimyndigheten innan den bildar en tredimensionell fastighet måste kunna med någorlunda säkerhet konstatera att andra alternativ som inte förutsätter tredimensionell fastighetsbildning saknas eller att dessa alternativ av något skäl är mindre lämpliga. Se även Dahlsjö m.fl. s. 3:1:19 ff.

Författare: Sten Andersson

I princip gäller samma allmänna villkor för ny- och ombildning av fastigheter vid tredimensionell fastighetsbildning som vid annan fastighetsbildning. I förarbetena betonas emellertid att de allmänna villkoren i paragrafens första och andra stycken måste ges en särskild innebörd när det är fråga om tredimensionell fastighetsbildning. Bl.a. måste den anläggning eller del av anläggning som utgör den tredimensionella fastighetens ”kärna” (t.ex. ett bergrum) vara konstruerad på ett sådant sätt och vara i sådant skick att fastigheten har förutsättningar att bestå som en självständig enhet. Vid fastighetsbildningen måste tillses att också vad som återstår av stamfastigheten utgör en lämplig fastighet (jfr dock 3 kap. 9 §). Ibland, särskilt vid bildandet av ägarlägenhetsfastigheter, kan en lösning vara att restfastigheten omvandlas till en samfällighet i vilken ägarlägenhetsfastigheterna har del.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 2002/03:116 s. 53–67 och 140–144. Paragrafen ändrades år 2009 i samband med tillkomsten av reglerna om ägarlägenheter, se prop. 2008/09:91 s. 131 f. De särskilda villkoren för tredimensionell fastighetsbildning behandlas i Barbro Julstad, Eije Sjödin, Tredimensionell fastighetsindelning, 2005, s. 54–81 (där dock inte senare tillkomna regler om ägarlägenheter tas upp). Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 94 ff.

Författare: Sten Andersson

En tredimensionell fastighet ska ha en ”kärna” av en byggnad eller annan anläggning. Med ”byggnad eller annan anläggning” avses detsamma som i 2 kap. 1 § första stycket JB. Enligt förarbetena får den tredimensionella fastigheten omfatta, utöver det utrymme som själva anläggningen upptar, en säkerhets- eller underhållszon kring denna. Lagens utgångspunkt är att anläggningen ska existera redan vid fastighetsbildningen. Under de i andra stycket angivna förutsättningarna får dock fastighetsbildning ske innan anläggningen ännu har uppförts.

Författare: Sten Andersson

Med rättigheter avses främst gemensamhetsanläggningar och fastighetsbildningsservitut. Bestämmelsen får bl.a. till följd att det regelmässigt torde bli nödvändigt att, när en byggnad delas upp i flera tredimensionella fastigheter, göra bärande konstruktioner, yttertak m.m. till gemensamhetsanläggningar eller skydda dem genom servitut. Se även C. Lewenhaupt, Fastighetssamverkan vid tredimensionell fastighetsbildning, 2006, s. 75 ff. samt Dahlsjö m.fl. s. 3:1 a:3 ff.

Författare: Sten Andersson

1 st. 3 p. syftar till att förhindra en onödig uppsplittring av befintliga fastigheter. Vid fastighetsbildning som innebär att en ägarlägenhetsfastighet ny- eller ombildas är bestämmelsen inte tillämplig på ägarlägenhetsfastigheten, se 3 kap. 1 b § 3 st. andra meningen.

Av punkten a) följer att den anläggning som ska utgöras fastighetens ”kärna” måste ha sådan karaktär att det är lämpligt att den utgör en egen fastighet respektive delas upp på flera fastigheter. Därutöver måste något av de båda villkoren i punkten b) vara uppfyllt. Det ena villkoret (mera ändamålsenlig förvaltning) innebär att fastighetsbildningen måste leda till vinster i förvaltningshänseende. Så kan t.ex. vara fallet när ett bergrum, använt för industriell verksamhet, skiljs av från den ovanpå bergrummet belägna bostadsfastigheten eller när en byggnad, som delvis består av kommersiella lokaler och delvis av bostadslägenheter, delas upp i en affärsfastighet och en bostadsfastighet. I förarbetena betonas dock att det normalt är lämpligare att en anläggning förvaltas av en enda fastighetsägare/hyresvärden än att förvaltningen splittras på ett flertal fastighetsägare. En fastighetsbildning som innebär att ett kontorshus delas upp i flera kontorsfastigheter skulle därmed normalt inte uppfylla förvaltningsvillkoret. Det andra villkoret under b) (trygga finansieringen eller uppförandet) syftar på den situationen då ägaren av en traditionell fastighet inte är intresserad av att satsa på ett projekt inom en viss del av fastigheten. Bildandet av en tredimensionell fastighet kan då vara ett sätt för en extern intressent att finansiera och genomföra projektet.

Författare: Sten Andersson

Också denna bestämmelse syftar till att förhindra en olämplig uppsplittring av bostadsbeståndet, se prop. 2008/09:91 s. 67. Den är dock inte tillämplig på ägarlägenheter, se 3 kap. 1 b § 3 st. andra meningen.

Författare: Sten Andersson

I 2 st. uppställs särskilda villkor vid tredimensionell fastighetsbildning för nya, ännu inte uppförda anläggningar. 1 p. innebär att det i fastighetsbildningsärendet måste påvisas något förhållande som gör det nödvändigt att bilda fastigheten innan anläggningen ännu är uppförd. Ett sådant förhållande kan vara att byggherren är någon annan än stamfastighetens ägare och måste kunna lämna säkerhet i anläggningen för att få till stånd en finansiering av uppförandet. 2 p. utgör en skärpning av aktualitetsvillkoret i 3 kap. 1 §. I förarbetena uttalas att det ska finnas konkreta skäl att anta att en planerad bebyggelse faktiskt kommer till stånd. En lämplig tumregel kan, sägs det, vara att sökanden gör sannolikt att projektet kommer att påbörjas under det närmaste året. Se även 4 kap. 25 a § 1 st. 4 men.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna i 1 och 2 st. ska tillämpas helt analogt då fastighetsbildningen innebär tillskapandet av ett tredimensionellt fastighetsutrymme (beträffande det begreppet, se 1 kap. 1 a §). Det innebär bl.a. att den fastighet till vilken utrymmet hör måste tillförsäkras de rättigheter som behövs för att utrymmet ska kunna användas på ett ändamålsenligt sätt.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2009, se prop. 2008/09:91 s. 49–58, 60, 61,68–70 och 132–138. Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 106 ff.

Författare: Sten Andersson

Bildandet av en ägarlägenhetsfastighet utgör alltså tredimensionell fastighetsbildning av särskilt slag. I princip gäller därvid samma bestämmelser som vid annan tredimensionell fastighetsbildning, med de avvikelser som särskilt anges i 1 b §.

Författare: Sten Andersson

Det har ansetts att ägarlägenhetsfastigheter tills vidare bara ska få skapas i ny bebyggelse, dvs. från grunden nyuppförda byggnader eller tillbyggnader ovanpå befintlig bebyggelse. Med ny bebyggelse jämställs ombyggnader av äldre byggnader, men det krävs då att det står klart att det aktuella utrymmet inte har använts för bostadsändamål under de senaste åtta åren, se prop. 2008/09:91 s. 5558. Bestämmelsen får till följd att ett befintligt hyres- eller bostadsrättshus inte kan delas in i ägarlägenhetsfastigheter. – Jfr dock paragrafens sista stycke.

Författare: Sten Andersson

Den sammanhållna enheten ska i princip omfatta tre eller flera ägarlägenhetsfastigheter, som är åtskilda endast av sådan lägenhetsavskiljande samfälld egendom som fastigheterna har del i. Bestämmelsen får till följd att det inte är möjligt att bilda enstaka ägarlägenhetsfastigheter, utspridda i byggnader som i övrigt används på annat sätt. Syftet med bestämmelsen är att förhindra en alltför komplex fastighetsindelning, se prop. 2008/09:91 s. 58–60.

Författare: Sten Andersson

Av 3 kap. 1 a § 1 st. 2 p. – som är tillämplig även vid bildandet av ägarlägenhetsfastigheter – följer att ägarlägenhetsfastigheter ska tillförsäkras de rättigheter som krävs för att fastigheterna ska kunna användas på ett ändamålsenligt sätt. De rättigheter som avses i 3 kap. 1 a § är främst sådana rättigheter som skapas genom servitut och gemensamhetsanläggningar. När det gäller ägarlägenhetsfastigheter har det dock ansetts att behovet av samverkan mellan fastigheterna är särskilt starkt. I 3 kap. 1 b § har därför tagits in en tydlig presumtion för att fastighetens rättigheter bör tryggas genom bildandet av en gemensamhetsanläggning. I lagens förarbeten uttalas att när ett flerbostadshus uppförs och delas in i ägarlägenhetsfastigheter bör husets yttertak, stomme och liknande anordningar regelmässigt utgöra en för fastigheterna gemensam gemensamhetsanläggning. Behovet av en gemensamhetsanläggning ska dock prövas i det enskilda fallet och ett fastighetsbildningsservitut kan någon gång vara ett alternativ.

Författare: Sten Andersson

Det innebär bl.a. att det särskilda kravet i 3 kap. 1 a § på att fastighetsbildningen ska leda till en mera ändamålsenlig förvaltning av fastigheten eller till att trygga finansieringen eller uppförandet av anläggningen inte gäller. Av naturliga skäl gäller inte heller förbudet mot att bilda tredimensionella fastigheter med färre än tre lägenheter. Om det vid en och samma fastighetsbildning bildas såväl ett antal ägarlägenhetsfastigheter som en annan fastighet för bostadsändamål, blir dock den sistnämnda bestämmelsen tillämplig på den sistnämnda fastigheten.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 123–126. Paragrafen ändrades år 1971, se prop. 1971:180 s. 95 och 96 och CU 1971:29, år 1987, se prop. 1985/86:90 s. 147–150 och BoU 1986/87:4 s. 33 och prop. 2013/14:58 s. 17–21, 28 och 29, samt – såvitt gäller de numera upphävda tredje och fjärde stycken – år 1997, 1998 och 2009, se prop. 1996/97:7 s. 31 ff. och 85, prop. 1997/98:90 s. 292 och prop. 2008/09:119 s. 122 f. I samband med tillkomsten av plan- och bygglagen (2010:900) utmönstrades begreppet ”fastighetsplan” från första stycket. Övriga ändringar torde numera vara utan saklig betydelse.

Författare: Sten Andersson

Även inom område för vilket gäller detaljplan eller områdesbestämmelser (beträffande sådana planer och bestämmelser, se 4 kap. PBL; att vissa äldre planer ska jämställas med sådana planer och bestämmelser framgår av lagens övergångsbestämmelser) ska de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 1 § tillämpas. Ibland kan dock förutsättningarna för lämplighetsprövningen i allt väsentligt vara givna på förhand genom att lämpligheten av fastighetsindelningen har prövats redan vid planläggningen (jfr NJA 1976 s. 139).

Även en begärd fastighetsbildning som står i överensstämmelse med en detaljplan (eller områdesbestämmelser) kan dock vägras, om planen är föråldrad och fastighetsbildningen skulle strida mot 3 kap. 1 §. I motiven har uttalats att i fråga om fastighetsbildning inom detaljplan för vilken genomförandetiden har gått ut bör samråd alltid ske med byggnadsnämnden, se prop. 1985/86:90 s. 104.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen kan användas när planen fått ett innehåll som inte varit avsett och i vissa andra fall då planens syfte inte motverkas. I motiven underströks att föreskriften borde tillämpas med försiktighet och att samråd med byggnadsnämnden borde ske i tveksamma fall. Allmänna eller enskilda intressen får inte förnärmas, se prop. 1969:128 s. B 125. Vad gäller innebörden i ”mindre avvikelser” hänvisades i senare förarbeten (se BoU 1986/87:4 s. 33) till uttalanden som gjordes under förarbetena till plan- och bygglagen (1987:10) i prop. 1985/86:1 s. 713 f. – Frågan om lantmäterimyndighetens möjlighet att avvika från gällande planer har behandlats i NJA 1978 s. 530 och NJA 1984 s. 60 (avvikelse från byggnadsplan ansågs kunna göras endast i bagatellartade fall; en avstyckning som med 150 kvadratmeter understeg den i planen föreskrivna minimiarealen godtogs därför inte).

Övriga rättsfall: NJA 1977 s. 235 I och II (avstyckning för fritidsändamål inom område med avstyckningsplan och tätbebyggelseförbud).

Författare: Sten Andersson

Efter lagändring i samband med tillkomsten av plan- och bygglagen (1987:10) har bestämmelsen främst betydelse för samspelet mellan FBL och de regler till skydd för naturen som finns i 7 kap. miljöbalken. Inte minst får bestämmelsen betydelse i fråga om fastighetsbildning inom strandskyddsområde. Bestämmelsen är även tillämplig i vissa andra fall, t.ex. när det finns skyddsföreskrifter för byggnadsminnen enligt kulturmiljölagen (1988:950) eller när det finns en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg (se Dahlsjö m.fl. s. 3:2:7 ff. och Lantmäteriet, Handbok FBL s. 133 ff.).

I praxis har det ansetts att syftet med strandskyddsbestämmelser inte motverkas om den mark som ska avstyckas redan är bebyggd och byggnad för bostadsändamål fanns redan vid tiden för strandskyddets tillkomst. Frågan om betydelsen av strandskyddsbestämmelser har flera gånger prövats i domstol; se NJA 1968 s. 400, NJA 1969 s. 123, NJA 1971 s. 421 (alla tre rättsfallen avsåg tillämpningen av äldre lag och rörde avstyckning av mark för fritidsändamål inom strandskyddsområde) samt NJA 1979 s. 21 (i fråga om styckningslott som i och för sig omfattades av strandskyddsbestämmelser ansågs att allemansrätten vid tiden för strandskyddets tillkomst redan hade utsläckts; hinder mot avstyckningen ansågs inte föreligga), NJA 1979 s. 368 (med hänsyn till styckningslotternas läge, beskaffenhet och användning ansågs hinder mot avstyckning inte föreligga enligt 3 kap. 2 §, trots att lotterna i och för sig omfattades av strandskyddsföreskrifter), NJA 1979 s. 466 (fråga bl.a. om syftet med strandskyddsbestämmelser motverkades genom den sökta fastighetsregleringen; så ansågs inte vara fallet eftersom strandområdet var oländigt och regleringen inte ledde till någon inskränkning i allmänhetens möjligheter att utnyttja området utöver vad befintlig bebyggelse förorsakade), NJA 1981 s. 581 (fråga om avstyckning för fritidsbebyggelse inom strandskyddat område; avstyckning tilläts ej) och NJA 1981 s. 1155 (fråga om fastighetsreglering avseende strandskyddat område; syftet med strandskyddet ansågs inte motverkas och åtgärden tilläts). I NJA 1999 s. 735 ansågs en begärd avstyckning stå i strid med syftena med ett naturreservat. Tillämpningen av 3 kap. 2 § påverkas av bestämmelserna om strandskydd i 7 kap. MB, särskilt bestämmelserna om dispens i 7 kap. 18 a18 h §§ MB. Se också Dahlsjö m.fl., s. 3:2:6 ff.

Strandskyddets betydelse vid bildandet av s.k. kombinationsfastigheter (dvs. bostadsfastigheter till vilka fogas viss mark för mindre odling eller mindre djurhållning) har behandlats i rättsfallet NJA 2022 s. 133. I det aktuella fallet ansågs syftet med strandskyddet motverkas av den begärda fastighetsbildningen och ansökan avslogs därför.

Författare: Sten Andersson

Även om en fastighetsbildningsåtgärd skulle motverka syftet med en naturvårdsföreskrift, kan alltså fastighetsbildningen genomföras om dispens från naturvårdsföreskriften har lämnats. Störst praktisk betydelse torde detta ha när det enligt 7 kap. 18 a och b §§ MB har meddelats dispens från det bebyggelseförbud som gäller inom strandskyddsområde (om förutsättningarna för sådan dispens, se Bertil Bengtsson, Ulf Bjällås, Stefan Rubenson, Rolf Strömberg, Miljöbalken. En kommentar. Del I; kommentarerna till 7 kap. 18 § ff. MB). Lantmäterimyndigheten kan låta fastighetsbildningsärendet vila i avvaktan på att dispensfrågan prövas. Tidigare har myndigheten själv kunnat hänskjuta vissa frågor av betydelse för fastighetsbildningens tillåtlighet till en kommunal nämnd för prövning; så är inte längre fallet utan det ankommer på sakägaren att själv inhämta de tillstånd som behövs (jfr 4 kap. 25 § andra stycket).

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 126–138. Senare ändringar, se prop. 1973:160 s. 478 och 479 och prop. 1985/86:90 s. 105–107.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen behandlar förutsättningarna för fastighetsbildning utanför detaljplanelagt område. Även där måste frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet avgöras efter vissa planmässiga bedömningsgrunder. De tre bedömningsgrunder som anges i denna paragraf måste läsas mot bakgrund av bl.a. bestämmelserna i 2 kap. PBL om vilka allmänna intressen som ska beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Härvid får också bestämmelserna i MB betydelse.

Motsvarande bestämmelser i äldre lagstiftning prövades i NJA 1972 s. 543, NJA 1974 s. 441, NJA 1975 s. 174 samt NJA 1977 s. 235 I och II (fråga om avstyckning skulle försvåra områdets ändamålsenliga bebyggande och motverka syftet med tätbebyggelseförbud). 3 kap. 3 § har prövats i NJA 1976 s. 398, NJA 1976 s. 644, NJA 1978 s. 539 I (avstyckning av bebyggd tomt inom strandskyddsområde medgavs; det framhölls att eftersom fastighetsbildningen inte innebär något godtagande av ytterligare byggnadsåtgärder, åtgärden inte hade sådan betydelse för kommande planering att hinder enligt 3 kap. 3 § förelåg), NJA 1979 s. 21 (samma fråga), NJA 1979 s. 433 (en år 1958 meddelad dispens från bebyggelseförbud tillmättes betydelse i fastighetsbildningsärende som anhängiggjorts år 1973; avstyckning av tomt för fritidsbostadsändamål medgavs), NJA 1979 s. 466, NJA 1979 s. 543 och NJA 1981 s. 1155.

Den planmässiga bedömningen görs efter samråd med andra myndigheter, se 4 kap. 25 §. En förutsättning för fastighetsbildning kan vara att det av bygglov (eller förhandsbesked) följer att den aktuella marken får bebyggas. Lantmäterimyndigheten har därför möjlighet att förelägga sökanden att ge in bevis om att bygglov eller förhandsbesked har sökts, se 4 kap. 25 § 2 st. Det blir därmed – när bygglov fordras – byggnadsnämnden, inte lantmäterimyndigheten, som avgör tillåtligheten av den avsedda markanvändningen. – Paragrafen förhindrar sällan bebyggelse för befintlig betydelse (men kan undantagsvis göra det, se Lantmäteriet, Handbok FBL s. 169.

Författare: Sten Andersson

Se prop.1969:128 s. B 138–140.

Författare: Sten Andersson

Begreppet allmän väg definieras i 1 § 2 st. väglagen (1971:948); se även prop. 1971:123 s. 145. Om betydelsen av 39 § väglagen vid fastighetsbildning, se Lantmäteriet, Handbok FBL s. 171 ff.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 140–153 och 3LU 1970:35 s. 128 f. (avser paragrafens äldre lydelse och har därför i stor utsträckning förlorat sin aktualitet). Paragrafen genomgick betydelsefulla ändringar år 1990 och 1993, se prop. 1989/90:151 s. 1316, 1921 och 23–25, 1990/91:BoU3 s. 4–6 samt prop. 1993/94:27 s. 1723 och 30–34. Med hänsyn till dessa ändringar torde den äldre rättspraxis som behandlar 3 kap. 5 § (se främst NJA 1982 s. 267 I, II och III och NJA 1989 s. 360) väsentligen ha förlorat sin betydelse.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen innehåller det s.k. företagsekonomiska villkoret; en jordbruks- eller skogsbruksfastighet ska medge att det företag som ska bedrivas på den ger ett godtagbart ekonomiskt utbyte.

Enligt förarbetena innebär det företagsekonomiska villkoret att fastigheten alltid måste lämna ett visst positivt bidrag till brukarens försörjning. Vad som därutöver krävs ska bestämmas med hänsyn bland annat till de jordbrukspolitiska riktlinjer som statsmakterna beslutar om. Vid tidpunkten för den senaste ändringen (hösten 1993) ansågs det naturligt att som utgångspunkt fordra att en jordbruksfastighet skulle kunna ge brukaren hans huvudsakliga utkomst. Den utgångspunkten borde dock kunna frångås om det finns förutsättningar för kombinationsverksamhet eller om regionalpolitiska intressen talade för det, se prop. 1993/94:27 s. 30.

Författare: Sten Andersson

Hänsyn ska alltid tas till förutsättningarna att kombinera verksamheten på fastigheten med annan verksamhet. I den exemplifiering av sådan verksamhet som gjordes i förarbetena nämndes såväl entreprenadrörelse, småindustri som inkomst av tjänst. Kravet på att verksamheten ska bedrivas ”på orten” har ansetts ge utrymme för att beakta även verksamhet på visst avstånd, t.ex. i en tätort i samma kommun eller i en intilliggande kommun inom rimligt pendlingsavstånd. Kombinationsverksamheten måste vara ”varaktig”, dvs. den ska antas kunna bestå under en längre tid. – Lantmäterimyndigheten ska pröva om det allmänt sett finns förutsättningar att kombinera jordbruket med annan verksamhet. Någon särskild prövning av sökandens lämplighet eller förmåga ska inte göras. Utrymmet för att beakta utpräglat individanknuten kombinationsverksamhet, t.ex. författarverksamhet, är enligt förarbetena mycket litet, se prop. 1993/94:27 s. 31.

Författare: Sten Andersson

I glesbygd kan kravet på ekonomiskt utbyte av fastigheten sättas lägre än annars. En förutsättning är dock att de regionalpolitiska intressena främjas. Med glesbygd avses enligt förarbetena sådana kommuner och församlingar som enligt regeringens föreskrifter ska anses som glesbygd vid tillämpningen av jordförvärvslagen, se bilagan till jordförvärvsförordningen (2005:522). Men sysselsättnings- och bosättningsaspekten bör kunna tillmätas betydelse även i andra områden med utpräglad glesbygdskaraktär, se prop. 1993/94:27 s. 32. Bestämmelsen får främst betydelse när fastighetsbildningen kan bidra till att skapa eller vidmakthålla helårsboende och helårsbrukande i bygden.

Författare: Sten Andersson

Av bestämmelsen följer att det företagsekonomiska villkoret inte förhindrar att intressanta natur- och kulturmarker förs över till en aktiv brukare även om fortsatt hävd av markerna från strikt lantbruksekonomisk synpunkt inte är lönsam, se prop. 1989/90:151 s. 25.

Författare: Sten Andersson

I princip samma bestämmelser gäller för skogsbruksfastigheter som för jordbruksfastigheter. Fastigheten måste kunna ge ett visst bidrag till brukarens försörjning. Vad som därutöver krävs blir beroende av gällande skogspolitiska riktlinjer. Den utgångspunkt som lagstiftaren år 1993 ansåg borde gälla i fråga om jordbruksfastigheter – att fastigheten ska kunna ge brukaren hans huvudsakliga utkomst – ansågs det dock inte vara meningsfullt att söka upprätthålla när det gällde skogsbruksfastigheter. Kravet på ekonomiskt utbyte torde därför kunna sättas lägre i fråga om skogsbruksfastigheter än i fråga om jordbruksfastigheter. Huruvida en fastighet utgör en jordbruks- eller en skogsbruksfastighet torde få avgöras med hänsyn till om det på fastigheten bedrivs något bärkraftigt eller utvecklingsbart jordbruk eller ej, se prop. 1993/94:27 s. 30 och 31. Se även NJA 1999 s. 339 och NJA 2017 s. 708.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 153–159. Paragrafen ändrades år 1993, se prop. 1993/94:27 s. 24, 34 och 35; äldre förarbeten torde därmed i stor utsträckning ha förlorat sin aktualitet.

Författare: Sten Andersson

Vad som är ”olägenhet av betydelse” ska enligt motiven bedömas med hänsyn till rådande jordbrukspolitiska riktlinjer och till omständigheterna i det särskilda fallet. En särskild situation då olägenhet av betydelse ofta kan anses föreligga är dock, enligt motiven, då fastighetsbildningen skulle slå sönder bärkraftiga och utvecklade lantbruksenheter och i företaget nedlagda resurser skulle riskera att gå till spillo. En annan är klyvning och liknande fastighetsbildningsåtgärder som rör sådana rationella heltidsföretag som är av betydelse för landets eller landsdelens livsmedelsförsörjning. En ytterligare situation då olägenhet av betydelse kan föreligga är mera ingripande avstyckningar som försämrar förutsättningarna för jordbruksdrift på bärkraftiga jordbruksenheter, t.ex. avstyckning av bostadsbyggnaden, se prop. 1993/94:27 s. 34. – Enligt ett uttalande i ett tidigare lagstiftningsärende torde förbudet mot åtgärder som medför ”olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen” även förhindra avstyckningar av områden som används för verksamhet som kompletterar jordbruksdriften, se prop. 1989/90:151 s. 25 f.

Frågan om fastighetsbildning innebär ”olägenhet av betydelse” för jordbruksnäringen har prövats i flera rättsfall som avser paragrafens äldre lydelse men fortfarande torde ha viss aktualitet, se NJA 1976 s. 69 (avstyckning av brukningscentrum för bostadsändamål ansågs innebära olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen), NJA 1983 s. 395 (fråga om fastighetsbildning för bostadsändamål i närheten av jordbruksfastighets brukningscentrum kunde antas medföra olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen) och NJA 1984 s. 122 (fråga om avstyckning av tomt för bostadsändamål kunde antas medföra olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen). – Paragrafen har i sin nuvarande lydelse tillämpats i NJA 1999 s. 339. Den ansågs där inte förhindra klyvning av en jordbruksfastighet när den ena lotten fortfarande kunde bära ett rationellt heltidsföretag och den jordbruksmark som fördes över till den andra lotten var av underordnad betydelse. Se även RH 2007:25 och MÖD 2020:16.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 159–162. Andra meningen tillkom år 1993, se prop. 1993/94:27 s. 25, 26, 35 och 36.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen innefattar ett förbud mot parcellering och försämrad arrondering av skogsmark. Hur små behandlingsytor som i detta sammanhang kan accepteras blir beroende av flera faktorer, såsom terrängförhållandena i det särskilda fallet samt den teknik som används inom skogsbruket, se prop. 1993/94:27 s. 35. Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 190 ff.

Författare: Sten Andersson

Enligt förarbetena är syftet med förbudet mot skadlig delning av skogsbruksfastigheter dels att förhindra att fastigheterna delas upp i så små enheter att de blir ekonomiskt mindre intressanta att sköta, dels att tillgodose naturvårdshänsyn. Det uttalades att en utgångspunkt för bedömningen vid den tidpunkten (hösten 1993) borde vara att fastigheten kunde ge en årlig tillväxt om 200–250 kubikmeter skog, men att även andra omständigheter, såsom skiftesstorlek, skiftesform, topografi och vägförhållanden borde beaktas. Även de konsekvenser en delning skulle få på miljön borde vägas in. Slutligen framhölls att prövningen av vad som utgör en skadlig delning måste göras mot bakgrund av den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom skogsbruket. Det innebär att det i framtiden kan finnas anledning att tillämpa andra riktmärken än det angivna. I NJA 1999 s. 339 och NJA 2004 s. 106 ansågs bestämmelsen inte hindra den i målet aktuella fastighetsbildningen. I MÖD 2015:50 gjordes den motsatta bedömningen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 162–172, 1105, 1157 och 1158. Frågor om fastighetsbildning och fiske behandlas i Bonde m.fl. s. 3:8:1 ff., Ulf Cervin, Land och strand, Fiskerättsliga studier, 1984, och Lantmäteriet, Handbok FBL s. 195 ff.

Författare: Sten Andersson

Beträffande begreppet fiske, se kommentaren till 1 kap. 4 § 1 st. Fiske är normalt bundet, dvs. det ingår i äganderätten till vattenområdet. Det kan emellertid också vara fristående från äganderätten till det vattenområde som det avser. Förbudet mot uppdelning av fiske som innebär olägenhet av någon betydelse för fiskevården avser både bundet fiske och fristående fiske. – Med begreppet fiskevård avses alla åtgärder ”som är ägnade att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett ändamålsenligt utnyttjande av fisket”.

Författare: Sten Andersson

För att en ändring i fastighetsindelningen ska anses ”angelägen” bör den, sägs det i motiven, antingen vara påkallad för tillgodoseende av allmänt intresse eller vara av påtaglig betydelse för en enskild sakägare och inte ägnad att motverka vad som från allmän synpunkt är eftersträvansvärt, se prop. 1969:128 s. B 166.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna ger möjlighet att frigöra ett bundet fiske, dvs. lösgöra fiskerätten från äganderätten till vattenområdet, även om det innebär olägenhet för fiskevården. Första meningen behandlar fiske som tillkommer en fastighet enskilt. Här är förutsättningarna för att frigöra fisket förhållandevis stränga. Om vattenområdet är gemensamt för flera fastigheter, är – såsom framgår av andra meningen – kraven mindre stränga.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 172–184. Paragrafen har behandlats i Ulf Cervin, Successiv förbättring. Studier kring 3:9 FBL, 1983.

Författare: Sten Andersson

I många fall skulle en begärd fastighetsbildningsåtgärd inte leda till fastigheter som fullt ut motsvarar de lämplighetskrav som har uppställts tidigare i detta kapitel men ändå innebära en viss förbättring av fastighetsindelningen. Denna paragraf ger möjlighet att i en sådan situation likväl företa åtgärden under förutsättning att den inte motverkar en mer ändamålsenlig indelning. Härigenom kan fastighetsbildningsåtgärder som innebär mindre, men successiva, förbättringar vidtas.

Medan prövningen av lämplighetsvillkoren i tidigare paragrafer ska göras för varje fastighet för sig, kan lantmäterimyndigheten vid prövningen av om ”fastighetsindelningen förbättras” göra en helhetsbedömning, vid vilken samtliga förbättringar som fastighetsbildningen skulle medföra vägs mot de samlade försämringarna. Förbättringsvillkoret är uppfyllt om det föreligger en positiv nettoeffekt. Det kan därvid räcka med att fastighetsindelningen bringas i bättre överensstämmelse med detaljplan än tidigare, eller att en jordbruksfastighet blir från ekonomisk synpunkt bättre utformad än tidigare, se prop. 1969:128 s. B 182 och 183.

Att åtgärden inte får motverka ”en mera ändamålsenlig indelning” innebär att den inte får vara sådan att den skulle försvåra ytterligare fastighetsbildningsåtgärder. Prövningen av denna fråga bör göras under beaktande av vad som kan förväntas i fråga om framtida fastighetsbildningsåtgärder, jfr NJA 1979 s. 466. Ett exempel på när en fastighetsbildningsåtgärd kan motverka en mera ändamålsenlig indelning är då den innebär uppkomsten av olämpliga restfastigheter, jfr prop. 1969:128 s. B 182 och NJA 1982 s. 267 III.

Paragrafen ger inte möjlighet att avvika från de särskilda villkoren för tredimensionell fastighetsbildning i 3 kap. 1 a §.

Rättsfall: NJA 1976 s. 139 (med hänsyn till det allmänna intresset av att en stadsplaneändring som utgjorde ett led i en omfattande trafikplanering blev genomförd ansågs hinder mot fastighetsreglering inte föreligga), NJA 1978 s. 539 I (en begärd avstyckning skulle få till effekt att stamfastigheten blev mindre lämplig och att den skulle kunna användas endast som strövområde; fastighetsbildningsåtgärderna ansågs emellertid tillsammantagna vara sådana att kraven i 3 kap. 9 § var uppfyllda), NJA 1978 s. 539 II (liknande förhållanden), NJA 1979 s. 466 (en sökt fastighetsreglering ansågs medföra att två fritidsfastigheter skulle få så stora arealer att de inte uppfyllde lämplighetskraven i 3 kap. 1 §; fastighetsregleringen, som innebar att fastigheternas areal minskades, ansågs ändå kunna genomföras med stöd av 3 kap. 9 §), NJA 1981 s. 1155 (en fastighetsbildning skulle innebära att till bostadsfastighet lades mera mark än som väsentligen hade karaktär av bostadstomt; då fastighetsbildningen innebar att bärkraftiga jord- och skogsbruksfastigheter bildades, ansågs den ändå kunna godtas), NJA 1982 s. 267 I (viss fastighetsbildning uppfyllde inte kraven i 3 kap. 1 § och 5 §; på grundval av uttalanden från hörda myndigheter fann Högsta domstolen att fastighetsbildningen skulle motverka en för fastighetsindelningen mera ändamålsenlig indelning), NJA 1982 s. 267 II (fastighetsbildning ansågs strida mot 3 kap. 1 § och 5 §; åtgärden ansågs inte heller kunna godtas enligt 3 kap. 9 §) och NJA 1982 s. 267 III (fastighetsbildning ansågs strida mot 3 kap. 1 § och 5 § och ansågs inte heller kunna godtas enligt 3 kap. 9 §, framför allt därför att den skulle motverka en mer ändamålsenlig fastighetsindelning) och NJA 2004 s. 106 (3 kap. 9 § tillämpad vid uppdelning av samfälld mark).

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 172–184.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen innehåller undantag från de bestämmelser till skydd för jordbruks- och skogsnäringarna som finns i 3 kap. 6 § och 7 §. Skyddet för de areella näringarna bör enligt förarbetena inte gälla när en fastighetsbildningsåtgärd tillgodoser behov som är av allmänt intresse, t.ex. behov av bostadslägenheter eller plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller annat därmed jämförligt ändamål. Även behov av fritidsanläggningar eller naturvårdsområden nämndes som exempel på behov som kunde ges försteg före de areella näringarnas behov. Det framhölls att syftet med bestämmelsen främst var att möjliggöra fastighetsbildning i enlighet med avgöranden rörande markanvändning som innefattas i översiktlig planläggning för ett markområde, se prop. 1969:128 s. B 183.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 184–188, 1106, 1158 och 1159. En tidigare bestämmelse om inhämtande av medgivande från församling har tagits bort (se prop. 2012/13:120 s. 65 f. och 144).

Författare: Sten Andersson

Indelningen i förvaltningsområden följer vanligen fastighetsindelningen. Om en fastighetsgräns ändras, kan det därför leda till att även gränsen för ett förvaltningsområde ändras. Så blir fallet när ett markområde genom fastighetsreglering överförs från en fastighet i en kommun till en fastighet i en annan kommun, se 1 § lagen (1970:991) om ändring i kommunal indelning i samband med fastighetsbildning (IÄL). För sådan fastighetsbildning som medför att en kommungräns ändras uppställs emellertid i denna paragraf särskilda materiella villkor. Vid förrättningen ska lantmäterimyndigheten kontrollera att åtgärden är av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig fastighetsindelning eller att åtgärden medför att den kommunala indelningen blir lämpligare (t.ex. genom att en omotiverad enklavbildning försvinner). Om ingen av dessa förutsättningar finns, får fastighetsbildningen inte genomföras.

Författare: Sten Andersson

Stycket innehåller bestämmelser om en administrativ prövning utöver den fastighetsbildningsprövning som ska göras enligt 1 st. Den administrativa prövningen ska göras av regeringen eller länsstyrelsen efter framställan från lantmäterimyndigheten. Lantmäterimyndigheten ska begära en sådan administrativ prövning om myndigheten finner att gränsändringen kan medföra en olämplig indelning i förvaltningsområden, om en kommun begär det eller om åtgärden skulle innebära att hel fastighet överförs till annan domkrets för allmän underrätt. För att en kommun ska få tillfälle att bevaka sina intressen och framställa begäran om administrativ prövning har lantmäterimyndigheten ålagts att i dessa fall underrätta kommunen om fastighetsbildningen och dess inverkan på fastighetsbildningen, se 4 kap. 41 §.

Författare: Sten Andersson

Den administrativa prövningen regleras huvudsakligen i IÄL. Sedan lantmäterimyndigheten har anmält till länsstyrelsen att fastighetsbildningen är beroende av medgivande ska länsstyrelsen verkställa utredning, se 4 § 1 st. IÄL. Om fastighetsbildningen skulle medföra ändring av länsgräns eller om det annars finns särskilda skäl, ska ärendet underställas regeringen. I annat fall fattar länsstyrelsen beslut i frågan, se 4 § 2 st. IÄL. Vid prövningen ska det iakttas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet för kommun ej uppkommer, se 5 § IÄL. Om inga sådana negativa konsekvenser uppkommer, ska regeringen eller länsstyrelsen ge sitt medgivande till fastighetsbildningen, se prop. 1970:144 s. 91.

Författare: Sten Andersson

Kapitlet innehåller bestämmelser om det förfarande som kommer till användning vid fastighetsbildning och fastighetsbestämning, förrättningsförfarandet. Genom detta har man sökt finna en rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kostnadssynpunkter och å andra sidan rättssäkerhetssynpunkter. Förfarandet handläggs av en förvaltningsmyndighet, lantmäterimyndigheten, men det kan ändå i viss mån likställas med ett domstolsförfarande i vilket de olika sakägarna bereds tillfälle att delta och tillvarata sin rätt. På vissa punkter avviker förfarandet emellertid väsentligt från förfarandet vid domstol. Förfarandet bygger på officialprincipen, dvs. lantmäterimyndigheten ska självmant bevaka de allmänna intressena och vissa enskilda intressen och ska genom egna initiativ kunna påverka förrättningen och dess resultat. Till myndighetens uppgifter hör också att – i en omfattning som saknar motsvarighet i domstolsprocessen – bistå sakägarna med råd och upplysningar. RB:s regler är inte tillämpliga. I den mån en fråga inte regleras i FBL får frågan i stället lösas enligt förvaltningslagens (2017:900) regler, se prop. 1971:30 s. 638.

I officialprincipen ligger att lantmäterimyndigheten har att se till att ärendena blir ordentligt utredda. De som har rätt att föra talan i ärendet, sakägarna, är dock oförhindrade att själva ta fram och åberopa egen utredning i ärendet. Men möjligheterna att få till stånd utredning är mera begränsade än i domstol. Lantmäterimyndigheten kan inte höra sakägare eller annan under sanningsförsäkran eller ed. Inte heller kan lantmäterimyndigheten meddela editionsföreläggande. Tanken har varit att fullständig bevisning i tvistiga ärenden ska läggas fram först inför domstol i samband med överklagande, se prop. 1969:128 s. B 191.

Förrättningsförfarandet saknar också motsvarigheter till RB:s regler om rättegångskostnader. Lantmäterimyndigheten kan enligt särskilda regler förordna om fördelningen av förrättningskostnaderna (jfr 2 kap. 6 §). Sakägarnas egna kostnader för ombud, för utredning och för egen inställelse anses emellertid inte som förrättningskostnader och sådana kostnader kan den enskilde därför inte få ersättning för.

Förrättningsbeslut kan överklagas till mark- och miljödomstolen enligt bestämmelserna i 15–18 kap.

I 4 kap. 42 § fanns tidigare en bestämmelse om rättelse. Bestämmelsen har numera upphävts och i stället får 36 § förvaltningslagen (2017:900; FL) tillämpas vid rättelse av skrivfel eller liknande, se prop. 1988/89:77 s. 63 och 64.

Lagen saknar bestämmelser om omprövning. Under förarbetena till lagen förutsattes att förrättningsmännen hade möjlighet att frångå ett tidigare träffat avgörande, bl.a. när samtliga berörda sakägare var ense och något allmänt intresse inte påverkades, se prop. 1969:128 s. B 137 och 138. Numera finns bestämmelser om omprövning i 37 och 38 §§ FL.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 203 och 204.

Författare: Sten Andersson

Det finns sedan år 2008 en gemensam statlig lantmäterimyndighet, Lantmäteriet, se förordningen (2009:946) med instruktion för Lantmäteriet. Viss fastighetsbildning kan emellertid handhas av kommunala lantmäterimyndigheter, se vidare lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet.

Författare: Sten Andersson

Normalt består lantmäterimyndigheten enbart av en förrättningslantmätare. Det är förrättningslantmätaren som fattar beslut om huruvida också gode män ska delta i handläggningen. Det ska förrättningslantmätaren göra ”när det behövs”, såsom när det uppkommer kontroversiella frågor, eller när sakägare begär det och ”oskäligt dröjsmål ej föranledes därav”. ”Oskäligt dröjsmål” torde föreligga om en sakägare som har fått gott om tid på sig att begära medverkan av gode män gör detta först i sista stund och ett utsatt sammanträde till följd därav skulle behöva ställas in.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 204–206. Bestämmelsen om mandattid ändrades år 1994, se prop. 1994/95:87.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna om gode män i denna paragraf överensstämmer med vad som gäller beträffande nämndemän i tingsrätt. Vissa bestämmelser om utseende av gode män finns i 2–5 §§ FBK.

Författare: Sten Andersson

Jfr 4 kap. 6 § 1 st. RB.

Författare: Sten Andersson

En praktisk situation då uppdraget som god man förfaller är att den gode mannen flyttar från den kommun för vilken han eller hon har utsetts. Uppdraget förfaller även om den gode mannen bosätter sig i en annan kommun i samma lantmäterimyndighets område.

Författare: Sten Andersson

Jfr 4 kap. 6 § 4 st. och 9 § RB.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 206–210.

Författare: Sten Andersson

I motiven uttalades att de gode männen i allmänhet bör vara valda för den kommun där förrättningen ägde rum och i vart fall måste vara valda för kommun som hör till lantmäterimyndighetens verksamhetsområde, se prop. 1969:128 s. B 209.

Om gode mäns rätt till ersättning, se förordningen (1985:781) om ersättning till gode män vid fastighetsbildningsförrättning m.m.

I paragrafen fanns tidigare bestämmelser om gode mäns ämbetsansvar. Dessa utmönstrades år 1975. Gode män torde numera – liksom förrättningslantmätaren – omfattas av bestämmelserna om tjänstefel i BrB.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 210.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 211.

Författare: Sten Andersson

Jfr 4 kap. 13 § RB. En förrättningsman är inte jävig enbart därför att ärendet har allmän betydelse och han eller hon som samhällsmedlem har del i saken.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 211, 212, 1107, 1108 och 1159 samt prop. 1971:30 s. 638 och 639.

Författare: Sten Andersson

FBL:s bestämmelser om jäv måste läsas tillsammans med 17 § FL, som innehåller den grundläggande bestämmelsen om att den som är jävig inte får handlägga ärendet. Av 18 § FL följer att en förrättningsman som känner till omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne är skyldig att självmant anmäla detta.

Enligt förevarande paragraf måste en sakägare framställa jävsanmärkningen första gången han eller hon ”för talan”. Enligt motiven omfattar den bestämmelsen även den situationen då sakägare deltar i förrättningen enbart genom att inställa sig vid förrättningssammanträde utan att där uttryckligen ge någon mening tillkänna, se prop. 1969:128 s. B 212.

Författare: Sten Andersson

Vid prövningen av jävsfrågan gäller enligt 18 § 3 st. FL att den mot vilken fråga om jäv har uppkommit inte får delta i prövningen av jävsfrågan annat än om myndigheten inte är beslutsför utan honom eller henne och någon annan inte kan tillkallas utan olägligt uppskov. Den bestämmelsen kompletteras av förevarande bestämmelse i FBL, vilken innebär att förrättningsmannen även i övrigt är förhindrad att ta befattning med ärendet till dess att lagakraftägande beslut i jävsfrågan föreligger. Brådskande åtgärder som inte innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga får han eller hon dock företa.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena uttalades att detta gäller även om beslutet att förklara förrättningsman jävig meddelats av en överinstans, se prop. 1969:128 s. B 1159.

Om möjligheterna att överklaga beslut i jävsfråga, se 15 kap. 2 § 1 st. 2 p. och 5 §.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 213 och 214. En mindre ändring utan materiell innebörd gjordes år 2004, se prop. 2002/03:116 s. 144.

Författare: Sten Andersson

För hela Sverige finns en gemensam statlig lantmäterimyndighet, Lantmäteriet. Därutöver kan det – såsom framgår av lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet – finnas kommunala myndigheter som under vissa i den lagen angivna förutsättningar får handlägga fastighetsbildningsärenden.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1995, se prop. 1995/96:78 s. 61–63. Begreppet den statliga lantmäterimyndigheten tillkom år 2008, se prop. 2007/08:134 s. 33 f.

Författare: Sten Andersson

Den myndighet som tar över förrättningen ska, enligt förarbetena, inte ompröva de beslut som den kommunala myndigheten fattat i annan utsträckning än vad som allmänt gäller om omprövning av förrättningsbeslut.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 214–217. I samband med tillkomsten av bestämmelser om rätt till elektrisk kraft ändrades andra stycket, se prop. 1971:180 s. 97. Första stycket ändrades år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 61 och 81, och år 1995, se prop. 1995/96:78. Genom ändringar år 2014 skapades möjligheter till elektronisk ingivning, se prop. 2013/14:236 s. 9 f. och 25 f.

Författare: Sten Andersson

Ansökan ska ges in till den kommunala lantmäterimyndigheten, där en sådan finns, eller till den statliga lantmäterimyndigheten.

Ansökan anses inkommen den dag då den gavs in till någon av dessa myndigheter (jfr även 4 kap. 8 d §). Ges den in till annan myndighet, anses den inkommen först när den kom till rätt myndighet.

Författare: Sten Andersson

I motiven uttalades att särskilt stränga krav på en precisering inte torde böra upprätthållas. Förrättningsmännen bör vid tolkningen av ansökan ta stor hänsyn till det bakomliggande syftet. I tveksamma fall bör sökanden ges tillfälle att förtydliga sin begäran. Förrättningsmännen är inte bundna av vad sökanden har uppgett om sättet för att genomföra den sökta åtgärden, se prop. 1969:128 s. B 215.

Författare: Sten Andersson

En ansökan som ges in i pappersform ska undertecknas på traditionellt sätt, medan en ansökan som ges in i elektronisk form ska signeras med s.k. elektronisk underskrift. Om fullmakt för ombud, se 4 kap. 13 § och kommentaren till 4 kap. 13 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2014, se prop. 2013/14:236 s. 26 f. Den innehåller väsentligen samma krav som de som uppställs i 33 kap. 1 § RB.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2014, se prop. 2013/14:236 s. 20 f. och 27 f.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom å 2014, se prop. 2013/14:236 s. 28.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2014, se prop. 2013/14:236 s. 28.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2014, se prop. 2013/14:236 s. 29 f.

Författare: Sten Andersson

Utgångspunkten är att exempelvis köpehandlingar och andra avtal som direkt åberopas till grund för den sökta åtgärden ska ges in i original eller bestyrkt kopia. När det gäller handlingar av mindre omedelbar betydelse för myndighetens prövning saknas det däremot, enligt förarbetena, oftast skäl att kräva att de ges in i viss form. Paragrafens bestämmelser är avsedda att vara teknikneutrala och omfattar alltså även handlingar i elektronisk form.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 217 och 218 samt – såvitt avser andra stycket – prop. 1993/94:27 s. 27–29, 36 och 37. Se även prop. 2013/14:236 s. 30.

Författare: Sten Andersson

Enligt förarbetena bör ett sådant föreläggande innehålla en erinran om risken för avvisning, se prop. 1969:128 s. B 218.

Författare: Sten Andersson

Enligt 3 § 2 st. förordningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrättningar får lantmäterimyndigheten, om det finns särskilda skäl, bestämma att de beräknade förrättningskostnaderna ska betalas redan innan ansökan tas upp till prövning. Det är tänkt att denna möjlighet ska utnyttjas framför allt när det finns särskilda skäl att befara att förrättningskostnaderna inte kommer att bli betalda, se prop. 1993/94:27 s. 37.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 218–220, 1108, 1159 och 1160. Första stycket andra meningen tillkom år 1993, se prop. 1993/94:27 s. 28, 29, 37 och 38.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena uttalades att en ansökan borde få avvisas bara om en behandling i sak på grundval av ansökan inte låter sig göras eller i vart fall inte skulle tjäna något förnuftigt ändamål. Behöver utredningsmaterialet från sökandens sida kompletteras, har lantmäterimyndigheten att söka få till stånd en sådan komplettering vid sammanträde med sakägarna, se prop. 1969:129 s. B 219.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen kan tillämpas endast när lantmäterimyndigheten innan den tagit upp ansökan till prövning har beslutat om att förskott ska erläggas samt sökanden har förelagts att betala sådant förskott vid äventyr av avvisning men har underlåtit att följa föreläggandet. Om ansökan väl har tagits upp till prövning, kan den inte avvisas på grund av senare betalningsförsummelse, se prop. 1993/94:27 s. 37–38.

Författare: Sten Andersson

I dessa fall – då det föreligger något slag av formellt hinder mot att pröva ansökan – ska avvisning ske utan föregående föreläggande.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 220–228. Paragrafen ändrades år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 82–84, 112–114 och 119.

Författare: Sten Andersson

Att vara sakägare innebär bl.a. att man har rätt att föra talan vid förrättning och överklaga lantmäterimyndighetens beslut. Med ställningen som sakägare kan också följa vissa skyldigheter, t.ex. att betala förrättningskostnaderna. Lagen innehåller inte någon närmare bestämning av vem som är sakägare.

Det står dock klart att ägarna av de fastigheter som berörs av fastighetsbildningen som regel alltid är sakägare (även den som enbart är delägare i fastigheten).

Detsamma gäller den som genom en arealöverlåtelse blivit ägare till ett markområde. Med ägare jämställs enligt 10 § lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen vissa besittningshavare. Om fastighetsbildningen angår samfälld mark blir normalt ägarna av de fastigheter som ingår i samfälligheten sakägare, se dock 4 st. Om betydelsen av äganderättsövergång under förrättningen, se kommentaren till 4 kap. 40 § En fastighetsägare kan vara sakägare även på den grund att fastighetsbildningen berör ett till hans fastighet knutet servitut (jfr NJA 1986 s. 484).

En granne anses inte vara sakägare enbart i egenskap av granne, jfr NJA 1990 s. 800; i NJA 1985 s. 429 ansågs dock en grannes rätt ha berörts av förrättningen på ett så ingripande sätt att hon borde få tillvarata sina intressen såsom sakägare. Jfr även NJA 1957 s. 57. Sakägarbegreppet har även berörts i NJA 1998 s. 142 samt i NJA 2002 s. 161 och NJA 2006 s. 747 (som dock gällde tillämpning av anläggningslagen [1973:1149] [AL]).

Enligt 5 kap. 34 § har en nyttjanderättshavare (liksom innehavare av rätt till elektrisk kraft) ställning av sakägare vid fastighetsreglering, om regleringen har betydelse för honom. En nyttjanderättshavare torde däremot aldrig vara sakägare vid en avstyckning, en klyvning eller en sammanläggning, se prop. 1969:128 s. B 226, 494 och 495 samt prop. 1988/89:77 s. 112 och 113.

Den som har panträtt i en fastighet som berörs av förrättningen är inte på denna grund sakägare.

Lantmäterimyndighetens skyldighet att utreda vem som är sakägare har behandlats i rättsfallen NJA 1991 s. 37, NJA 1998 s. 142 och NJA 2001 s. 593. I det första fallet ansågs det att myndigheten borde ha utrett vem som nyttjade vissa vägar som gick över det berörda området och med vilken rätt detta skedde. I NJA 1998 s. 142 ansågs det att myndigheten borde ha gjort ytterligare försök att skapa klarhet i vem som innehade viss nyttjanderätt. I NJA 2001 s. 593 ansågs det att myndigheten hade bort utreda om en 70 år tidigare inskriven rätt till grustäkt fortfarande bestod.

Författare: Sten Andersson

Frågan om skadestånd kan inte prövas vid förrättningen utan endast av allmän domstol. Skadestånd ska inte utgå om fastighetsägaren har haft ”giltigt skäl” för att inte lämna begärda uppgifter, t.ex. därför att han har haft anledning att utgå från att myndigheten ändå kände till rättigheten, se prop. 1988/89:77 s. 84.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 2012/13:76 s. 30–32, 48 och 49.

Författare: Sten Andersson

Undersökningen ska i huvudsak begränsas till rättigheter som direkt berörs av förrättningen. Lantmäterimyndigheten har dock möjlighet att även kontrollera andra inskrivningar. I Lantmäteriet, Handbok FBL s. 275 anges några exempel på när det kan vara uppenbart att en inskrivning av ett servitut eller en nyttjanderätt inte längre gäller.

Författare: Sten Andersson

Kontrollen ska enligt förarbetena inriktas på de klara och tydliga fallen. I vissa fall kan dock en relativt omfattande undersökning vara befogad, t.ex. om alla sakägare är överens om att frågan bör utredas eller om den sakägare som vill ha frågan utredd kan åläggas ensamt betalningsansvar för kostnaderna i den delen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 228. Första stycket tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 84, 85, 114, 115 och 119. Uppgiften att utse god man överfördes år 1995 från domstol till överförmyndaren, se prop. 1995/96:47.

Författare: Sten Andersson

Möjligheten att förordna god man är avsedd att användas om det inte går att vid förrättningen utröna vilka som är den upplösta sammanslutningens rättsägare samt kostnaderna för en likvidation inte skulle stå i rimlig proportion till värdet av den egendom som tillhör sammanslutningen, se prop. 1988/89:77 s. 85. Genom förordnandet blir den gode mannen legal företrädare vid förrättningen. Av 14 kap. 11 § FB följer dock att han eller hon i vissa frågor måste inhämta samtycke från överförmyndaren.

God man som förordnas enligt denna paragraf står under överförmyndarens tillsyn, se 12 kap. 9 § FB.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 228–230. Paragrafen justerades i samband med tillkomsten av 1971 års förvaltningslag, se prop. 1971:30 s. 639. Se även prop. 2013/14:236 s. 18 f. och 30 f samt prop. 2019/20:189 s. 73 f. med hänvisning.

Författare: Sten Andersson

Hänvisningen till 12 kap. RB innebär bl.a. att sakägare alltid kan anlita ombud eller biträde. Av 14 § FL följer dock att sakägaren kan åläggas att medverka personligen även om han eller hon har anlitat ombud.

Hänvisningen till 12 kap. RB innebär också att ett ombud måste ha en fullmakt. Något generellt krav på skriftlig fullmakt har visserligen inte uppställts. Ombudets behörighet kan således styrkas på annat sätt, t.ex. genom att huvudmannen vid ett sammanträde ger ombudet en muntlig fullmakt. För att ett ombud ska kunna lämna sådant medgivande som avses i 5 kap. 18 § 1 st. 3 p. torde det dock fordras en skriftlig fullmakt, eftersom ett sådant medgivande enbart kan lämnas i skriftlig form, se 5 kap. 18 § 3 st. Samtidigt behöver en skriftlig fullmakt inte ges in i original annat än om lantmäterimyndigheten anser att det behövs; det kan alltså räcka att ombudet ger in en bestyrkt kopia. En skriftlig fullmakt kan vara digital men den måste då ges in på ett sådant sätt att myndigheten kan kontrollera att den inte är återkallad av huvudmannen (jfr 12 kap. 9 § 2 st. RB).

Av hänvisningen till 12 kap. RB följer också bl.a. att ett ombud eller biträde måste uppfylla vissa krav på lämplighet (se 12 kap. 2 § RB) och att ett ombud som visar sig olämplig kan avvisas, se 12 kap. 5 § RB.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:129 s. B 231–237 och, såvitt gäller sista stycket, prop. 2014/15:73 s. 8–11 och 17 f. Mindre ändringar utan materiell innebörd gjordes år 2004, se prop. 2002/03:116 s. 144 f.

Författare: Sten Andersson

Syftet med sådana sammanträden är dels att sakägarna ska få information om ansökningen om fastighetsbildning och om de åtgärder som lantmäterimyndigheten vidtagit eller planerar, dels att bereda sakägarna tillfälle att yttra sig och förebringa behövlig utredning, se prop. 1969:128 s. B 235.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen har under förarbetena förutsatts få sin största betydelse vid sammanläggningar och avstyckningsförrättningar, särskilt inom detaljplanerade områden, se prop. 1969:128 s. B 233. Vad gäller frågan om det föreligger stridiga intressen uttalades vid lagens tillkomst att om en sakägare som har delgetts ansökan enligt 4 kap. 15 § inte låter höra av sig, myndigheten i allmänhet kan utgå från att han inte har något att invända mot bifall till ansökan.

Frågan om sammanträde hade varit nödvändigt har behandlats i rättsfallen NJA 1984 s. 531 II och III.

Författare: Sten Andersson

Hänvisningen till 5 kap. 10 § RB får till följd att huvudregeln fortfarande är att sakägare och andra som ska delta i ett förrättningssammanträde ska vara fysiskt närvarande på den plats där sammanträdet hålls. Vid prövningen av om det i ett enskilt fall finns förutsättningar för deltagande genom ljud- och bildöverföring måste, enligt förarbetena, hänsyn tas till bl.a. vilken typ av förrättning det är fråga om. Utrymmet för deltagande genom ljud- och bildöverföring kan vara mer begränsat vid mer komplicerade förrättningar eller förrättningar som berör ett stort antal sakägare. I Lantmäteriet, Handbok FBL s. 288 ff. ges vissa riktlinjer för när sakägare och andra bör ges tillfälle att delta på detta sätt.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 237 och 238. Paragrafen ändrades år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 85 och 86, och år 2004, se prop. 2003/04:115 s. 17–20, 35 och 36.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelser om protokoll och om aktbildning finns i 6–12 §§ respektive 14–16 §§ FBK.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 239–243, 1109 och 1156. Paragrafen ändrades år 2004, se prop. 2003/04:115 s. 36 och 37, varvid paragrafens tidigare bestämmelser om underrättelse om beslut ersattes av nya bestämmelser i 4 kap. 33 a §.

Författare: Sten Andersson

FBL:s omröstningsregler, som får betydelse enbart när gode män deltar i handläggningen, kompletteras av bestämmelserna i 29 § FL om hur omröstning ska gå till.

Författare: Sten Andersson

Vissa närmare riktlinjer för beslutets motivering har lämnats i prop. 1969:128 s. B 243. Jfr numera även 42 § FL.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 247–249. Paragrafen ändrades år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 86, 97, 115 och 119, samt år 2004, se prop. 2003/04:115 s. 24, 25 och 37.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena påtalades att kallelsen ska innehålla, utöver uppgift om tid och plats för sammanträdet, en kortfattad beskrivning av vad förrättningen gäller. Särskilt angeläget ansågs det vara att beskrivningen av vad förrättningen gäller görs så tydlig att det framgår vilka fastigheter och intressen i övrigt som berörs av förrättningen, se prop. 1969:128 s. B 249.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen kan tillämpas även om den som ska kallas inte var närvarande vid det första sammanträdet; det avgörande är om han har blivit vederbörligen kallad till det sammanträde där tillkännagivande om tid och plats för nästa sammanträde skett. Han anses i så fall kallad även till det andra sammanträdet. Om det vid det nya sammanträdet tillkännages tid och plats för ett tredje sammanträde, anses han kallad även till detta.

Författare: Sten Andersson

Se delgivningslagen (2010:1932, DelgL) och delgivningsförordningen (2011:154).

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ger möjlighet att tillämpa andra delgivningsmetoder än de som anges i DelgL. I propositionen nämndes som exempel vanliga postförsändelser, annons i tidning och anslag på kommunens anslagstavla, se prop. 1969:128 s. 251. En från DelgL avvikande delgivningsmetoden förutsätter att lantmäterimyndigheten vid sammanträde meddelar beslut om att metoden ska användas. – Departementschefen uttryckte vid lagens tillkomst viss tveksamhet mot kallelser per telefon. Numera kan dock lantmäterimyndigheten använda sig av telefondelgivning i den utsträckning som bestämmelserna om muntlig delgivning i 19 och 20 §§ DelgL tillåter det. Även det som i DelgL benämns ”förenklad delgivning” kan användas i den utsträckning DelgL medger det (se 2226 §§ DelgL).

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 251, 252, 1109, 1110 och 1156.

Författare: Sten Andersson

I propositionen förutsattes att delgivningsförsändelsen inte fick lämnas till den som enbart brukar en del av fastigheten, t.ex. till den som hyr en lägenhet eller arrenderar ett mindre markområde, se prop. 1969:128 s. B 252, även s. B 1110.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 252–254, 1110 och 1156. Tidigare bestämmelser om innehavare av samfällighetsrätt utmönstrades år 1971.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen behandlar delgivning av delägare i fastighet och delgivning av ägare till fastigheter som har del i servitut.

I paragrafen hänvisas till de regler som gäller för delgivning av delägare i samfällighet. Dessa regler finns i DelgL: Om samfälligheten har en styrelse eller om någon är utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får handlingen överbringas till ledamot i styrelsen eller till förvaltaren. Finns inte någon sådan men finns det någon som har rätt att sammankalla dem som ska besluta i samfällighetens angelägenheter, får delgivning i stället ske med denne, se 14 § DelgL. Finns det inte ens någon sammankallande, får delgivning ske på sedvanligt sätt med var och en av delägarna. Sådan sedvanlig delgivning behöver dock inte ske om delägarna är fler än tio; i så fall får i stället kungörelsedelgivning användas, se 49 § 1 st. 3 p. DelgL. Om sättet för kungörelsedelgivning finns bestämmelser i 47 §, 49 § 2 och 3 st. DelgL, 19 § och 20 § DelgF samt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Hänvisningen till de nu angivna bestämmelserna medför att vid en förrättning kan kungörelsedelgivning användas för att delge delägare i fastighet om antalet delägare i fastigheten överstiger tio. Vid beräkningen av antalet delägare räknas ett oskiftat dödsbo alltid som en enda delägare.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 256–258. Paragrafen ändrades år 2004, se prop. 2003/04:115 s. 17–20 och 37.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen är avsedd att lägga grunden för den samverkan som ska finnas mellan lantmäterimyndigheten och byggnadsnämnden. Underrättelsen syftar framför allt till att kommunen ska få möjlighet att ta initiativ i sådana ärenden som man bedömer vara av intresse.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 258–273. Begreppet ”fastighetsplan” i första stycket ändrades år 1987 till ”fastighetsbildningsplan”, se prop. 1985/86:90 s. 151. År 2014 överfördes dittillsvarande andra och tredje styckena till 4 kap. 25 a §. Förarbetena till det nya andra stycket finns i prop. 2013/14:58 s. 17–24 och 29–33.

Författare: Sten Andersson

Med fastighetsbildningsplan avses ett förslag till fastighetsindelning, avsett att läggas till grund för fastighetsbildningsbeslutet. Utarbetande av fastighetsbildningsplan är dock inte obligatoriskt; den ska utarbetas endast i den mån det fordras för att genomföra den begärda fastighetsbildningen.

Författare: Sten Andersson

Det har överlämnats till lantmäterimyndigheten att själv bestämma omfattningen av samrådet samt att utforma formerna för detta efter vad som är lämpligt i det särskilda fallet. I många fall kan en muntlig kontakt vara tillräcklig. I förarbetena framhölls särskilt kontakterna med lantbruksnämnden (numera länsstyrelsen) och byggnadsnämnden, se prop. 1969:128 s. B 272. Lantmäteriet och länsstyrelserna har träffat en överenskommelse om hur samrådet dem emellan i praktiken ska gå till.

Författare: Sten Andersson

”Tillstånd” kan t.ex. vara bygglov eller förhandsbesked för bebyggelse; för att bedöma fastighetsbildningens tillåtlighet är det normalt tillräckligt att det finns ett förhandsbesked. ”Tillstånd” kan också vara tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet eller tillstånd enligt 39 § väglagen (1971:948). Det kan också vara fråga om dispens från naturvårdsföreskrifter eller andra föreskrifter som avses i 3 kap. 2 §.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1987, se prop. 1985/86:90 s. 105–107 och 151. Tidigare lydelse ersattes år 2014 av bestämmelser som tidigare varit placerade i 4 kap. 25 § andra och tredje styckena, se prop. 2013/14:58 s. 34. Förarbetena till dessa bestämmelser finns i prop. 1969:128 s. B 258–273, prop. 2000/01:138 s. 47 f. och prop. 2002/03:116 s. 63 f. och 145 f.

Författare: Sten Andersson

Till sådana uttalanden hör t.ex. beslut om byggnadsreglerande åtgärder, beslut om gemensamma arbeten samt beslut i andra frågor som inte kan avgöras annat än i samband med frågan om ändringar i fastighetsindelningen, jfr prop. 1969:128 s. B 264. Lantmäterimyndigheten kan i detta sammanhang även fatta beslut i frågor som inte nämns i lagtexten, t.ex. beslut i ersättningsfrågor.

Författare: Sten Andersson

Här avses reglerna i 5 kap. 29 § om rivning eller flyttning av byggnad, reglerna i 8 kap. 7 § om inlösen och reglerna i 12 kap. 13 § om fastställande av företrädesordning i samband med sammanläggning.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena uttalas att tiden bör bestämmas med utgångspunkt i sökandens uppgifter om när projektet ska påbörjas och att därtill får fogas den tid som kan antas åtgå för att projektet ska kunna slutföras utan dröjsmål. Tiden bör dock inte vara längre än vad lantmäterimyndigheten finner lämpligt eller vad ett beviljat bygglov tillåter.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ger möjlighet att dela upp fastighetsbildningsbeslutet i delbeslut. I förarbetena manades till viss försiktighet med sådana delbeslut, se prop. 1969:128 s. B 277. Ett delbeslut förutsätter normalt att tillståndsfrågan redan är avgjord, se Dahlsjö m.fl., s. 4:25a:2 f.

Författare: Sten Andersson

Av förarbetena framgår att särskilda tillståndsbeslut bör meddelas med viss restriktivitet och i allmänhet endast när det ger påtagliga förrättningstekniska fördelar, se prop. 1969:128 s. B 277. Den prövning som måste föregå tillståndsbeslutet ska avse både frågan om de villkor som anges i 3 kap. är uppfyllda och frågan om de för varje särskilt fastighetsbildningsinstitut uppställda villkoren är för handen; man kan alltså inte dela upp tillståndsfrågan i flera delbeslut.

Tillståndsbeslut överklagas särskilt, se 15 kap. 3 §. Om tillståndsbeslutet vinner laga kraft, kan den domstol till vilken ett senare fastighetsbildningsbeslut överklagas inte ompröva de frågor som har avgjorts genom tillståndsbeslutet.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 277–283. 3 st. tillkom år 2004, se prop. 2002/03:116 s. 69 f. och 146 f. Paragrafen behandlas i Kristin Karlsson, Fastighetens gränser, 2004.

Författare: Sten Andersson

I normalfallet ska utmärkningen avspegla fastighetsbildningsbeslutet. I det fall som behandlas i sista meningen uppkommer dock en skillnad mellan fastighetsbildningsbeslutet och utmärkningen på marken. Det bör noteras att det i första hand är den gräns som har utmärkts på marken i laga ordning som gäller, se 1 kap. 3 § JB.

Om överklagande av beslut om gränsutmärkning, se 15 kap. 6 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen får särskild betydelse vid utmärkning av gränser för tredimensionella fastigheter men kan tillämpas även i andra fall. Om redovisning av gränser för tredimensionella fastigheter, se Barbro Julstad, Eije Sjödin, Tredimensionell fastighetsindelning, 2005, s. 82–84 och 135–141. Frågor kring ägarlägenhetsfastigheters gränser behandlas i prop. 2008/09:91 s. 61–64 och i Lantmäteriet, Handbok FBL s. 337 ff.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 287–290. Paragrafen ändrades år 2004, se prop. 2003/04:115 s. 38, varvid tidigare bestämmelser om sättet för meddelande av beslut upphävdes (se numera 4 kap. 33 a §).

Författare: Sten Andersson

Avslutningsbeslutet innebär en förklaring att lantmäterimyndigheten skiljer fastighetsbildningsfrågan från sig. Innan ett sådant beslut kan meddelas måste fastighetsbildnings- och ersättningsfrågor vara avgjorda. Också andra göromål som hör till förrättningen, t.ex. gemensamma arbeten enligt 9 kap., måste vara avslutade (detta gäller dock inte arbeten som ankommer på en enskild sakägare, såsom flyttning av byggnad).

Avslutningsbeslutets betydelse ligger inte minst däri att tiden för överklagande av lantmäterimyndighetens beslut under förrättningen löper från avslutningsbeslutet, se 15 kap. 6 § 1 st. Vissa beslut får dock alltid överklagas särskilt (se 15 kap. 2 § och 3 §) och i fråga om andra beslut får lantmäterimyndigheten förordna om att beslutet får överklagas särskilt, se 15 kap. 3 §. Så länge ett sådant beslut, som får överklagas särskilt, ännu inte har vunnit laga kraft bör något avslutningsbeslut inte meddelas, se prop. 1969:128 s. B 287 f.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena, se prop. 1969:128 s. B 290–298, angav departementschefen vissa riktlinjer för utlämnande av – framför allt – kartmaterial.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tar sikte på hinder av materiell natur, t.ex. att fastighetsbildningen inte står i överensstämmelse med lämplighetsvillkoren i 3 kap. Formella hinder ska leda till avvisning enligt 4 kap. 10 §.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen kan sägas vara ett utflöde av lantmäterimyndighetens skyldighet att lämna sakägarna råd och service. Det kan alltså ingå i lantmäterimyndighetens ansvar att i vissa fall upplysa sökanden om att ansökan skulle kunna bifallas om den utformades på ett annat sätt.

Författare: Sten Andersson

Med sakägare som ”fört talan” avses inte endast sakägare som framställt yrkande utan även annan sakägare som deltagit i sammanträde – oavsett om han därvid har yttrat sig eller inte – och sakägare som avgett skriftligt yttrande i ärendet.

Författare: Sten Andersson

Återkallelse får dock ske efter förrättningens avslutande, om talan har fullföljts till mark- och miljödomstolen, se 16 kap. 12 §.

Författare: Sten Andersson

Beträffande laga förfall, se 32 kap. 8 § RB. – Att sökanden i kallelsen ska underrättas om vad som kan bli följden av hans eller hennes utevaro framgår av 17 § FBK.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 2003/04:115 s. 20–24, 38 och 39. Genom paragrafen har lantmäterimyndigheten fått en – frånsett ett par mindre undantag – generell skyldighet att underrätta kända sakägare och andra klagoberättigade om sådana beslut som går att överklaga.

Författare: Sten Andersson

Om avslutningsbeslut, se 4 kap. 29 §, och om beslut om att ställa in förrättningen, se 4 kap. 31 §. Bestämmelser om när ett beslut ska överklagas särskilt finns i 15 kap.

Författare: Sten Andersson

Om rätt för annan än sakägare att överklaga, se 15 kap. 2 § och 6–8 §§.

Författare: Sten Andersson

Om beslutshandlingarna är omfattande eller sakägarna många bör underrättelsen, i fråga om innehållet i beslutet, kunna begränsas till en uppgift om åtgärdens art och de fastigheter som berörs av den. Återges inte beslutet i sin helhet, bör dock underrättelsen alltid innehålla uppgift om var beslutshandlingarna finns tillgängliga för sakägarna, se prop. 2003/04:115 s. 23.

Författare: Sten Andersson

Enligt 24 § FBK ska underrättelsen lämnas genast eller senast inom en vecka efter den dag då beslutet meddelades. Underrättelsen kan skickas i sedvanlig skriftlig form eller i elektronisk form (t.ex. e-post). Kravet på skriftlig underrättelse behandlades i NJA 2011 s. 83. Högsta domstolen konstaterade där att det inte är tillräckligt att beslutet hålls tillgängligt på myndighetens hemsida, såvida inte sakägaren har godtagit detta och särskilt underrättats om hur han kan få del av beslutet.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 304. Paragrafen ändrades år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 60 och 61.

Författare: Sten Andersson

Den sakkunnige ska ges ett formellt förordnande. Utredningar bör därför inte tillföras ärendet genom myndighetens försorg utan att den som utför utredningen formellt knyts till myndigheten, jfr prop. 1991/92:127 s. 61. Beslutet om förordnande kan överklagas men endast enligt bestämmelserna i 15 kap. 4 §, dvs. på den grund att förrättningen fördröjs onödigt.

Författare: Sten Andersson

Jävsregeln torde bl.a. förhindra att den som tidigare har utfört värderingar i ärendet eller företrätt en sakägare i ett annat ärende förordnas som sakkunnig.

Författare: Sten Andersson

Ersättning till sakkunnig är enligt 2 kap. 6 § förrättningskostnad och ska alltså slutligen bäras av sakägarna. Ersättningsbeslutet kan överklagas särskilt enligt 15 kap. 2 § 1 st. 4 p.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1995/96:78 s. 58–60. Begreppet den statliga lantmäterimyndigheten tillkom år 2008, se prop. 2007/08:134 s. 33 f. och 36.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 304 och 305. Paragrafen justerades i samband med tillkomsten av 1971 års förvaltningslag, se prop. 1971:30 s. 639.

Författare: Sten Andersson

Om förutsättningarna för anlitande av tolk, se 13 § FL.

Författare: Sten Andersson

Ersättning som utgår till tolk utgör inte förrättningskostnad och kan därför inte påföras sakägarna.

Författare: Sten Andersson

Att en syssloman ska anlitas bestäms i första hand av sakägarna genom majoritetsbeslut vid sammanträde. Beslutar de att inte anlita syssloman, kan emellertid lantmäterimyndigheten ändå besluta att någon viss angelägenhet ska handhas av en eller flera sysslomän.

Beslutet om att syssloman ska anlitas anger gränserna för uppdraget och därigenom också vilka befogenheter som sysslomannen får. Att en syssloman ska inhämta sakägarnas mening i frågor om större vikt framgår av 9 kap. 6 §.

Författare: Sten Andersson

Det är sakägarna som bestämmer vem som ska utses till syssloman utom i det fall som anges i 3 st. andra meningen.

Författare: Sten Andersson

Frågan om ersättning till sysslomannen är i första hand en fråga mellan denne och sakägarna. Vill sysslomannen ha ersättning och kan han och sakägarna inte enas, måste emellertid lantmäterimyndigheten fatta ett beslut i frågan. Ett sådant ersättningsbeslut kan överklagas enligt 15 kap. 2 § 1 st. 4 p.

Författare: Sten Andersson

”Hantlangning” kan avse bl.a. tillhandahållande av material och redskap för staknings- , markerings- och röjningsarbeten samt ombesörjande av transporter av material och redskap. Hantlangningen är en uppgift för sakägarna själva men lantmäterimyndigheten förordnar om hur den ska fördelas mellan sakägarna. Att en sakägare blivit ålagd att utföra viss hantlangning innebär inte att han slutligen ska stå kostnaden för den. Utgifter för hantlangning utgör nämligen förrättningskostnad (se 2 kap. 6 §) och ska fördelas mellan sakägarna enligt de regler som gäller om fördelning av sådana kostnader, jfr prop. 1969:128 s. B 310.

Med stöd av förevarande paragraf kan lantmäterimyndigheten också själv låta utföra hantlangningen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 311, 312, 1111 och 1156.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen avser såväl de fastigheter som direkt berörs av förrättningen som andra fastigheter som förrättningsmännen kan behöva beträda vid förrättningen.

Författare: Sten Andersson

Denna rätt torde kunna utövas enbart i samband med förrättningsåtgärder.

Författare: Sten Andersson

Ersättningen räknas som förrättningskostnad (se 2 kap. 6 §) och förskotteras av allmänna medel. Liksom annan förrättningskostnad ska den påföras sakägarna.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 313–316. Benämningen ”mark- och miljödomstolen” i andra stycket tillkom år 2011, se prop. 2009/10:215.

Författare: Sten Andersson

Utrymmet för vilandeförklaring är mycket begränsat. Det kan dock inträffa fall då ovisshet i det ena eller andra avseendet leder till att förrättningen för tillfället inte bör fullföljas, t.ex. därför att en fråga om äganderätten till någon av de berörda fastigheterna är föremål för rättegång. Även en pågående prövning av en planfråga kan vara ett skäl för vilandeförklaring, se prop. 1969:128 s. B 315 och 316.

Författare: Sten Andersson

Denna paragraf ska ses mot bakgrund av två genomgående principer i FBL. Den ena av dessa innebär att om en fastighet byter ägare under förrättningen, ställningen som sakägare vid förrättningen övergår till den nye ägaren, se NJA 1985 s. 368, även NJA 1971 s. 528. Den andra innebär att ett vid förrättningen lämnat medgivande normalt är bindande för den som har lämnat medgivandet (se NJA 1984 s. 531 II, där en till lantmäterimyndigheten ingiven överenskommelse ansågs innefatta ett medgivande enligt 5 kap. 18 § FBL och sakägaren, ett dödsbo, ”inte visat någon omständighet på grund varav det inte skulle vara bundet av medgivandet”, jfr även NJA 2014 s. 545, där ett medgivande ansågs kunna frånfallas på grund av särskilda omständigheter).

Ny ägare träder alltså i tidigare ägares ställe som sakägare och blir bunden av dennes medgivanden i samma utsträckning som denne själv hade varit. Det kan tilläggas att den nye ägaren även i övrigt övertar den tidigare ägarens rättigheter och skyldigheter (se NJA 1985 s. 368 där ett ägarbyte under förrättningen ledde till att den nya ägaren fick betala förrättningskostnaderna). Den nya ägaren är dock inte bunden av den tidigare ägarens yrkanden och kan alltså justera tidigare yrkanden och framställa nya.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 316–318. En mindre ändring i lagtexten gjordes år 1981, se prop. 1981/82:47. Sedermera har en tidigare bestämmelse om underrättelse till och medgivande från församling tagits bort (se prop. 2012/13:120). – Bakgrunden till paragrafen har berörts i kommentaren till 3 kap. 11 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 320–335. Paragrafen omarbetades redaktionellt år 2001, varvid också 1 st. 5 p. tillkom, se prop. 2000/01:138 s. 48.

Författare: Sten Andersson

Fastighetsreglering är en fastighetsbildningsåtgärd som innebär en mer eller mindre omfattande omreglering av redan bestående fastigheter. Den mest betydelsefulla åtgärd som kan företas vid fastighetsreglering är marköverföring. Överföring av mark kan ske såväl från en fastighets enskilda ägor som från samfälld mark. Vidare kan en andel i en samfällighet genom fastighetsreglering flyttas från en fastighet till en annan och nya samfälligheter bildas, se 6 kap. Dessutom kan servitut bildas, ändras eller upphävas, se 7 kap. Slutligen kan fastighetstillbehör överföras från en fastighet till en annan, se 7 kap. 14 §.

En marköverföring genom fastighetsreglering har ofta karaktären av byte av mark. Marköverföringen kan emellertid också vara ensidig. I så fall utgår vederlag för den överförda marken i pengar. Över huvud taget ska skillnaden mellan vad som genom fastighetsreglering tillägges och frångår en fastighet utjämnas genom ersättning i pengar.

Någon yttersta gräns för hur omfattande marköverföringar som får ske genom fastighetsreglering finns i praktiken inte. Det är därför möjligt att använda fastighetsreglering för att överföra en fastighets hela ägovidd till en annan fastighet.

Fastighetsreglering är liksom annan fastighetsbildning i första hand en fastighetsägarnas egen angelägenhet och bör alltså normalt bygga på vad de och andra sakägare har överenskommit. Överenskommelser kan emellertid inte alltid uppnås. Och i de fall överenskommelser träffas, stämmer de inte alltid överens med FBL:s lämplighetsvillkor. Lagen lämnar därför ett visst utrymme för att genomföra en fastighetsreglering som inte stämmer överens med vad de berörda sakägarna har överenskommit eller som någon av dem har motsatt sig.

Fastighetsreglering har därigenom också blivit ett instrument för tvångsvis markåtkomst. Möjligheterna att överföra mark mot en fastighetsägares bestridande begränsas visserligen av bestämmelserna i 5 kap. 4 §, 7 § och 8 § men är ändå betydande, inte minst i samband med kommunalt plangenomförande, jfr 5 kap. 8 a §. Frågan om utrymmet för tvångsvis markåtkomst aktualiserades något i samband med att regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd skrevs om år 1994 (se numera 2 kap. 15 § RF). I RF föreskrivs att ingen kan tvingas att avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller till någon enskild, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. I motiven sägs att bestämmelsen inte bör hindra tvångsvisa överföringar av fast egendom vid fastighetsreglering också till förmån för enskilda intressen, under förutsättning att det samtidigt kan sägas finnas ett allmänt angeläget intresse, se prop. 1993/94:117 s. 49. Frågan har berörts i Bertil Bengtsson, En problematisk grundlagsändring, SvJT 1994, s. 920 ff. och Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, 1996. Högsta domstolen kom i NJA 1996 s. 110 till slutsatsen att grundlagsändringen inte påverkar tillämpningen av FBL:s bestämmelser om tvångsförfogande i en mer restriktiv riktning än vad som förut har gällt. Vad domstolen då uttalade torde dock numera vara överspelat. I NJA 2018 s. 753 distanserade sig Högsta domstolen från det tidigare uttalandet och framhöll att det måste göras en prövning i det enskilda fallet av proportionaliteten mellan allmänintresset av ett tvångsförfogande och den enskildes egendomsintresse.

Författare: Sten Andersson

Se 9 kap.

Författare: Sten Andersson

Lantmäterimyndigheten har ganska stor frihet att, med beaktande av vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet, bestämma om vederlaget ska utgå i mark eller pengar. Det anses visserligen att sakägarnas egna önskemål måste tillmätas stor vikt. Vad sakägarna har överenskommit om vederlagets art är emellertid inte bindande för lantmäterimyndigheten. Om vederlaget lämnas i form av mark, får överföringen av vederlaget givetvis inte stå i strid med de allmänna villkoren i 3 kap.

En fastighetsreglering kan beröra flera fastigheter. En ägare av en fastighet som förlorar mark kan inte ställa krav på att få vederlag från just den fastighet till vilken marken överförts; vederlaget kan mycket väl lämnas i form av mark från en tredje fastighet.

Vederlagsreglerna omfattar alla slag av fastighetsreglering. I fråga om servitutsåtgärder enligt 7 kap. kan emellertid markvederlag inte komma i fråga (se prop. 1969:128 s. B 337; beträffande upphävande av skogsfångsservitut, se dock NJA 1976 s. 262).

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 338–348. Bl.a. sista stycket ändrades år 1971, se prop. 1971:180 s. 98 f. Tredje stycket fick en ny lydelse genom lagändring år 1987, se prop. 1985/86:90 s. 107, 151 och 152. Första stycket andra meningen tillkom genom lagändring år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 44 och 87.

Författare: Sten Andersson

Med ägare jämställs enligt 10 § FBLP den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt samt den som innehar ströäng enligt beslut vid allmän avvittring (jfr NJA 1990 s. 814 där Domänverket inte ansågs ha rätt att påkalla fastighetsreglering i fråga om ströäng belägen på oavvittrad kronomark). I Högsta domstolens avgörande den 12 april 2023 i mål T 1827-22 ansågs en delägare till en fastighet som ansöker om klyvning ha rätt att även ansöka om efterföljande fastighetsreglering avseende klyvningslotterna, trots att annan delägare till fastigheten motsatt sig det I övrigt torde andra sakägare än fastighetsägare inte ha rätt att påkalla fastighetsreglering. Ägare av styckningslott ansågs i rättsfallet NJA 1987 s. 730 inte ha rätt att påkalla fastighetsreglering. Jfr även RH 2008:83.

Författare: Sten Andersson

En samfällighetsförenings beslut att överlåta fast egendom fordrar normalt kvalificerad majoritet, se 51 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Detta gäller dock som regel inte beträffande beslut att påkalla fastighetsreglering, inte ens om regleringen medför att mark frångår samfälligheten. Först om regleringen är så omfattande att den strider mot 5 kap. 8 § och därför fordrar medgivande enligt 5 kap. 18 §, krävs stämmobeslut med kvalificerad majoritet, se prop. 1988/89:77 s. 44 och 87.

Författare: Sten Andersson

Den initiativrätt som behandlas i detta stycke kan aktualiseras vid en mängd olika slag av tvångsförvärv; expropriation samt förfaranden enligt anläggningslagen (1973:1149) (AL), ledningsrättslagen (1973:1144) (LL), PBL, MB m.m. Den reglering som tvångsförvärvaren har möjlighet att initiera får inte ha annat syfte än att undanröja, minska eller förebygga olägenheter av tvångsförvärvet. Ansökan om fastighetsreglering torde kunna göras så snart frågan om rätten att ta egendomen i anspråk har väckts, se prop. 1969:128 s. B 346.

Fastighetsregleringen bör inte göras definitiv förrän det är klart att egendomen kommer att tas i anspråk genom tvångsförvärv, se prop. 1969:128 s. B 346, dvs. sedan expropriationsdomen eller motsvarande beslut fått laga kraft.

Författare: Sten Andersson

Begreppet ”bebyggelse” torde i detta sammanhang ha en vid innebörd och omfatta även t.ex. vägar, grönområden m.m. som hör till en samlad bebyggelse, jfr prop. 1985/86:1 s. 472 och prop.1985/86:90 s. 152.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B. 348–358, 1111 och 1156. Båtnadsvillkoret har behandlats i Göran Lizén, Carl-Olof Ohlsson, Båtnadsvillkorets tillämpning vid fastighetsreglering utanför planlagt område, 1982. Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 440 ff.

Författare: Sten Andersson

Stycket innehåller det s.k. båtnadsvillkoret; regleringen får genomföras endast om fördelarna överväger olägenheterna. Villkoret gäller dock inte om samtliga ägare av de fastigheter som berörs av regleringen medger att regleringen ändå genomförs, se 5 kap. 18 § 1 st. 1 p. Villkoret gäller inte heller i den i 5 kap. 4 a § beskrivna situationen.

Med ”fördelar” avses enbart sådana som är att hänföra till fastighetsindelningen. Att en fastighetsreglering av t.ex. befolkningspolitiska eller sociala skäl är önskvärd från allmän synpunkt bör inte påverka bedömningen. Inte heller en fastighetsägares rent personliga önskningar i visst avseende är relevanta, se prop. 1969:128 s. B 349, även prop. 1993/94:27 s. 33. Ofta kommer fördelen till uttryck i en höjning av fastighetsvärdena. Men även en anpassning till planföreskrifter som inte leder till ökade fastighetsvärden kan utgöra en fördel. Detsamma gäller åtgärder som förhindrar skador på fastighetsindelningen.

Till ”kostnaderna” ska hänföras enbart sådana kostnader som belastar sakägarna. Hänsyn ska inte tas till kostnader som sakägare har haft för att bevaka sin rätt vid förrättningen, se prop. 1969:128 s. B 350 och 356.

Med ”olägenheter” avses ekonomiska olägenheter som drabbar sakägarna, dock inte sådana faktorer som kommer till uttryck i värdeminskning hos fastigheten. Till olägenheter hör t.ex. arbete i samband med avträde och tillträde samt liknande arbete, se prop. 1969:128 s. 350 och 351.

Se även Dahlsjö m.fl. s. 5:4:1 ff. Båtnadsvillkoret har aktualiserats i bl.a. rättsfallen NJA 2004 s. 106 samt MÖD 2018 2018-01-26, F 6436-17, MÖD 2018-11-14, F 4020-17, MÖD 2019-04-01, F 11186-17 och MÖD 2021-03-23, F 5633-19.

Författare: Sten Andersson

I förarbetena har betonats att bestämmelsen ska tillämpas med försiktighet. En förutsättning för att behovet av en mera omfattande reglering ska hindra en begränsad men i och för sig önskvärd åtgärd är att den större regleringen är tämligen nära förestående, se prop. 1969:128 s. B 358 och 1111.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2011, se prop. 2009/10:170 s. 518.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 358–364 och 3LU 1970:35 s. 140. Första stycket andra meningen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 44, 45 och 87. Första stycket tredje meningen härrör från år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 34, 35 och 66, och år 1995, se prop. 1995/96:2 s. 46.

Författare: Sten Andersson

Fastighetsregleringen måste alltid medföra något slag av förbättring, se 5 kap. 4 §. Av bestämmelsen i 5 kap. 5 § följer att denna förbättring i vart fall delvis måste kunna hänföras till sökandens egen fastighet. Denna regel ska ses mot bakgrund av att en förbättring medför en skyldighet för fastighetsägaren att bidra till förrättningskostnaderna. Fastighetsägaren bör inte utan tvingande skäl tvingas bekosta förbättringsåtgärder om han inte själv velat ha dem till stånd, se prop. 1969:128 s. B 359 och 362. Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 410 ff. – Bestämmelsen är dispositiv, se 5 kap. 18 § 1 st. 1 p.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen syftar till att underlätta sanering av samfällighetsförhållanden, se prop. 1988/89:77 s. 44 och 87.

Författare: Sten Andersson

Fastighetsreglering kan ibland vara en smidig form för marköverföring i samband med genomförandet av kommunala planer eller järnvägsplaner som fastställts enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Förevarande bestämmelse ger fastighetsägaren möjlighet att initiera en sådan marköverföring eller servitutsupplåtelse även när åtgärden inte kan bedömas såsom en förbättring av fastigheten (jfr prop. 1991/92:127 s. 34, 35 och 66).

Författare: Sten Andersson

Stycket innehåller det s.k. opinionsvillkoret. Villkoret aktualiseras när regleringen har tillkommit enligt initiativreglerna i 5 kap. 3 § 2–4 st. eller när regleringen görs mera omfattande än som behövs för att sökandens fastighet ska förbättras. Enligt förarbetena ska lantmäterimyndigheten göra en helhetsbedömning, där både antalet sakägare som motsätter sig regleringen och de anförda skälen ska beaktas (varvid de ekonomiska konsekvenserna av regleringen bör tillmätas avgörande betydelse), se prop. 1969:128 s. B 363 f., även 3LU 1970:35 s. 110. I NJA 2000 s. 165 motsatte sig sakägare som representerade 40 procent av den berörda arealen regleringen. Högsta domstolen fann med hänvisning till bl.a. detta att det förelåg ett i lagens mening mera allmänt motstånd mot regleringen.

Författare: Sten Andersson

Innebörden i ”synnerligen angeläget” har i förarbetena beskrivits så att det ska föreligga ett klart behov av att omregleringen snarast kommer till stånd. Främst torde bestämmelsen ha betydelse i områden med långt driven ägosplittring (se prop. 1969:128 s. B 361 och 364; jfr rättsfallet NJA 1978 s. 638 där bestämmelsen tillämpades).

Författare: Sten Andersson

Syftet bakom ansökan utgör den yttre ramen för lantmäterimyndighetens handläggning. Inom denna ram har myndigheten att välja det lämpligaste förfaringssättet och att bestämma vilka fastigheter som ska ingå i regleringen och vilka åtgärder som ska vidtas. Om det av sökandens framställning framgår att sökanden vill begränsa regleringen på visst sätt, t.ex. till överföring av visst markområde, är dock lantmäterimyndigheten bunden av detta, jfr prop. 1969:128 s. B 368.

Författare: Sten Andersson

Lantmäterimyndigheten ska välja det alternativa tillvägagångssätt som innebär minst olägenheter för sakägare och andra berörda, t.ex. fordringshavare (jfr prop. 1969:128 s. B 366, 369 och 1161). Bestämmelsen är dispositiv, se 5 kap. 18 § 1 st. 2 p. – I rättsfallet NJA 1989 s. 20 var fråga om vilket av alternativa tillvägagångssätt för överföring av två fastigheter till en tredje som innebar minst olägenheter.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 369–378. Tidigare bestämmelse om innehavare av samfällighetsrätt utmönstrades år 1971, se prop. 1971:180. Tredje stycket ändrades år 1973, se prop. 1973:157 s. 120 och 165.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av reglerna om tillbehör till fast egendom, se kommentaren till 2 kap. 4 §. Dessa innebär bl.a. att vid marköverföring övergår en byggnad som utgjort tillbehör till den fastighet där den dittills har varit belägen till att vara tillbehör till den fastighet där den i fortsättningen kommer att ligga. Lagstiftaren har emellertid ansett att byggnader i allmänhet inte är särskilt väl ägnade att ingå i byte (se prop. 1969:128 s. B 369 och 370) och har därför genom förevarande bestämmelse infört ett förbud mot marköverföring avseende bebyggd mark. Bestämmelsen även byggnader som ingår i tredimensionella fastigheter.

Förbudet gäller endast när byggnaden utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen. Det gäller alltså inte om byggnaden är lös egendom eller utgör tillbehör till annan fastighet. Det gäller inte heller vid fastighetsreglering som avses i 5 kap. 8 a § och 8 b § eller vid inlösen enligt 8 kap. 4 § och inte heller om de sakägare som berörs av åtgärden samtycker till den, se 5 kap. 18 § 1 st. 2 p.

Författare: Sten Andersson

I dessa fall utgör byggnaden inte tillbehör till den fastighet där den är belägen. Rätten att ha kvar byggnaden på marken skyddas genom servitut eller nyttjanderättsavtal. Av 7 kap. 29 § JB följer emellertid att servituts- eller nyttjanderätt som hänför sig till mark som överförs genom fastighetsreglering som regel utsläcks genom regleringen. Detta är bakgrunden till att lagstiftaren har ansett det nödvändigt med ett förbud mot fastighetsreglering även i dessa fall såvida inte byggnadens ägare tillförsäkras ett motsvarande skydd. Förbudet gäller inte vid fastighetsreglering som avses i 5 kap. 8 a § och 8 b § eller vid inlösen enligt 8 kap. 4 § och inte heller om de sakägare som berörs av åtgärden samtycker till den, se 5 kap. 18 § 1 st. 2 p.

Författare: Sten Andersson

Som exempel på byggnader med endast obetydligt värde har i förarbetena nämnts fältlador och sådana ekonomibyggnader som står ute på ägorna, se prop. 1969:128 s. B 373.

Författare: Sten Andersson

Om en byggnad utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen, kommer överförandet av den mark som byggnaden står på att medföra att äganderätten till byggnaden övergår till ägaren av den fastighet som tillförs marken. Detta följer av tillbehörsreglerna i JB. Det har ansetts att samma effekt bör inträda om byggnaden på den överförda marken inte utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen, dvs. då den är lös egendom eller då den har varit tillbehör till annan fastighet. Det bör understrykas att regeln gäller endast ”byggnad” och således inte andra slag av anläggningar, jfr prop. 1969:128 s. B 373 och 376.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 378–383, 1112 och 1156.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen utgör ett skydd mot att fastigheten vid regleringen läggs ut för annat ändamål än det som den tidigare har haft eller som annars är avsett för framtiden, se prop. 1969:128 s. 379, 382 och 383. I bestämmelsen ligger också ett allmänt krav på att fastighetens lämplighet inte ska försämras. I NJA 1976 s. 139 var fråga om överföring av mark från tomt till gatumark. Med hänsyn till de störningar som restfastigheten skulle drabbas av ansågs att den efter regleringens genomförande skulle bli sämre lämpad för sitt ändamål – bostadsändamål – än tidigare. Regleringen kunde därför inte genomföras (i det fall som rättsfallet avsåg skulle dock numera regleringen ha kunnat komma till stånd med stöd av 5 kap. 8 a §).

Författare: Sten Andersson

Med graderingsvärde avses ett särskilt jämförelsetal som fastställs för att man ska kunna utröna i vad mån det som en fastighet tillförs motsvarar vad den avstår.

Tidigare gällde vissa särskilda procentsatser för hur stora förändringar som kunde genomföras tvångsvis. Denna ordning frångicks vid FBL:s tillkomst. Fastighetsbildningskommittén framhöll att vid bedömningen av om en minskning ska anses väsentlig borde stort avseende fästas vid verkningarna för de enskilda rättsägarna. Om deras ställning inte nämnvärt påverkades i förmånlig riktning, borde den rent värdemässiga ändringen tillmätas mindre betydelse. Små fastigheter borde i allmänhet kunna minskas procentuellt mera än stora fastigheter, se prop. 1969:128 s. B 380 och 381. I NJA 1991 s. 425 var fråga om tillåtligheten enligt 5 kap. 8 § av en fastighetsreglering som innebar en anpassning till en stadsplan. Högsta domstolen noterade i skälen bl.a. att 1917 års lag om fastighetsbildning i stad hade tillåtit att en fastighet genom ägoutbyte kunde få minskas med upp till 25 procent av sitt uppskattningsinnehåll då det var fråga om åtgärd som hade till ändamål att bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med stadsplan. Domstolen konstaterade sedan att den ifrågasatta minskningen av fastigheternas värde inte uppgick till 25 procent. Fastighetsregleringen ansågs tillåtlig. I NJA 1998 s. 62 prövades om en fastighetsreglering som innebar upphävandet av ett servitut som gav rätt att ta väg över järnväg stod i överensstämmelse med 5 kap. 8 §. Bestämmelsen om att graderingsvärdet inte får minskas väsentligt ansågs tillämplig även då det endast är fråga om upphävande av servitut. Högsta domstolen konstaterade att gränsen för vad som är en tillåten förändring kan påverkas bl.a. av vilket slags åtgärd det är fråga om; så får t.ex. större ingrepp tålas vid upphävande av servitut än vid markavstående. I det aktuella fallet ansågs en minskning av graderingsvärdet på tolv procent inte vara väsentlig. Se även RH 2005:62.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna gäller inte vid fastighetsreglering enligt 5 kap. 8 a § eller 8 b § och utgör inte heller hinder mot att fastigheten inlöses enligt 8 kap. De förhindrar inte heller att servitut bildas eller upphävs om det har meddelats bestämmelser om detta i en detaljplan, se 7 kap. 1 § och 6 §. De är dessutom dispositiva, se 5 kap. 18 § 1 st. 3 p.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom 1992, se prop. 1991/92:127 s. 29–34, 66 och 67 samt 1992/93:BoU1 s. 3 och 4. Lagtexten anpassades år 2011 till tillkomsten av nuvarande plan- och bygglag (2010:900).

Författare: Sten Andersson

De två första meningarna ger möjlighet att – utan de begränsningar som finns i 5 kap. 7 § och 8 § – använda fastighetsreglering som instrument för att till kommunen överföra mark som enligt detaljplan ska användas för allmän plats för vilken kommunen är huvudman eller för att upphäva servitut som besvärar sådan mark. Bestämmelsen i tredje meningen syftar på sådana fall då det i en detaljplan finns bestämmelser om att mark som är avsedd för enskilt bebyggande ska användas även för en allmän trafikanläggning; i så fall kan servitut för anläggningen bildas utan hinder av 5 kap. 7 § eller 8 §.

Författare: Sten Andersson

Enligt 4 kap. 1 § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg föreligger rätt till inlösen av mark för järnvägsändamål om marken enligt en beslutad järnvägsplan ska användas för järnvägsändamål och detta användande inte är endast tillfälligt. Därutöver fordras att den aktuella järnvägen tillgodoser ett allmänt transportbehov. Om dessa förutsättningar är uppfyllda, kan en tvångsvis marköverföring till järnvägsbyggarens fastighet komma till stånd även om överföringen i och för sig strider mot 5 kap. 7 § eller 8 §.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1995/96:2 s. 45 och 46.

Författare: Sten Andersson

Jfr kommentaren till 5 kap. 8 § 1 st. Graderingsvärdena avser inte att bestämma den eventuella penningersättning som ska utgå. Den ersättningen ska i stället fastställas genom s.k. likvidvärdering, se 5 kap. 10 § 2 st. I NJA 2004 s. 106 ansågs någon särskild graderingsvärdering inte behöva göras.

Författare: Sten Andersson

Enligt förarbetena är det mestadels mest naturligt att avkastningsförhållandena får avgörande betydelse vid graderingen, se prop. 1969:128 s. B 393. – Graderingsvärdet ska bestämmas till visst penningbelopp.

Författare: Sten Andersson

Graderingen ska grundas på en värdering av marken i obebyggt skick. Värdet av förekommande byggnader beaktas i stället vid likvidvärderingen, se 5 kap. 10 § 1 st. Huvudregeln är att även tillfälliga förhållanden ska beaktas vid graderingen. Det behöver dock inte göras om det finns särskilda skäl, t.ex. om förhållandet kommer att förändras under själva regleringen. Beträffande gradering, se även Dahlsjö m.fl. s. 5:9:3 ff.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 403–409. Paragrafen ändrades år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 67. Ändringen innebar bl.a. att ett år 1987 tillkommet tredje stycke flyttades till 5 kap. 10 b §.

Författare: Sten Andersson

Fastighet som avstår mark ska i första hand kompenseras med annan mark, om det är mest ändamålsenligt, se 5 kap. 2 §. Om detta inte sker eller om värdet av det som genom regleringen tilläggs fastigheten inte fullt motsvarar värdet av vad som frångår den i form av mark, andelar i samfälligheter, servitutsrättigheter, byggnader eller andra anläggningar, ska skillnaden ersättas i pengar. Ersättningen fastställs genom s.k. likvidvärdering enligt bestämmelserna i 5 kap. 10 a § och 11 §. Därutöver utgår enligt 5 kap. 12 § ersättning för övrig skada.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 39–45 och 67–71, men har genomgått betydelsefulla ändringar år 2010, se prop. 2009/10:162 s. 74, 75, 101 och 102. Hänvisningarna till PBL justerades år 2011, se prop. 2009/10:170 s. 517 f.

Författare: Sten Andersson

Paragrafens andra stycke behandlar likvidvärderingen i ”expropriationsliknande fall”. Förutom sådana fall, där det är klart att förutsättning för expropriation eller för inlösen enligt PBL föreligger, avses här andra fall där det är uppenbart att markåtkomsten alternativt skulle ha kunnat ske enligt väglagen, MB eller lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. I dessa fall ska 4 kap. ExprL tillämpas fullt ut vid värderingen. Vid fastställandet av ersättningen gäller därför bestämmelserna i 4 kap. 1 § första stycket första och andra meningarna ExprL om löseskilling och intrångsersättning. Hänvisningen till ExprL medför att ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i en marknadsvärdesprincip. Liksom vid expropriation gäller vissa undantag från marknadsvärdesprincipen, se 4 kap. 1 § tredje och fjärde styckena samt 3 a och 5 §§ ExprL. Ett ytterligare undantag från marknadsvärdesprincipen är den s.k. influensregeln i 4 kap. 2 § ExprL; fastighetsägare som avstår från mark får alltid tillgodoräkna sig ersättning för den värdeminskning som regleringsföretaget har orsakat (s.k. företagsskada), men ska å andra sidan inte tillgodoräknas den värdeökning som regleringsföretaget har föranlett (s.k. företagsnytta). Genom 2010 års ändringar i ExprL utmönstrades det särskilda undantag från marknadsvärdeprincipen som den s.k. presumtionsregeln utgjorde. I stället tillkom ännu ett undantag; i enlighet med 4 kap. 1 § andra stycket ExprL ska det alltid göras 25 procents påslag på det framräknade värdet respektive den framräknade värdeminskningen (dock inte på den del därav som motsvarar företagsskada, jfr 4 kap. 2 § fjärde stycket ExprL).

Vid värderingen gäller vidare ExprL:s principer om värdetidpunkt och värdejustering, se 4 kap. 4 § ExprL.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen reglerar de s.k. ”vinstdelningsfallen”. Likvidvärderingen ska här ske på samma sätt som i de expropriationsliknande fallen (se kommentaren i anslutning till paragrafens andra stycke), dock med tre undantag: 1. Vid framräknandet av marknadsvärdet respektive marknadsvärdeminskningen ska det inte göras något påslag med 25 procent. 2. Influensregeln (jfr 4 kap. 2 § ExprL) ska inte tillämpas ifråga om värdestegring som regleringsföretaget har gett upphov till; sådan värdestegring får därmed den fastighetsägare som avstår mark tillgodoräkna sig. 3. Den vinst som regleringen medför ska fördelas mellan berörda fastighetsägare (se andra meningen). Vinsten kan i flertalet fall bestämmas genom en s.k. direkt vinstdelning, dvs. först beräknas ersättningen enligt de tillämpliga reglerna i ExprL, och därefter beräknas och fördelas vinsten. Enligt tidigare förarbeten är det emellertid godtagbart att i vissa situationer göra en s.k. indirekt vinstdelning efter en mera skönsmässig bedömning. Vinsten ska fördelas på ett skäligt sätt. Vad som är skäligt får, enligt äldre förarbeten, avgöras från fall till fall med ledning av principen att vinsten ska fördelas på det sätt som skulle ha skett vid en ”normal”, frivillig överlåtelse. I fråga om ersättning vid överföring av mark, som ska ingå i en fastighet för enskilt bebyggande, uttalade sig föredragande statsrådet dock för att ersättning som huvudregel borde bestämmas utifrån den s.k. genomsnittsvärdeprincipen. Denna innebär att man söker det totala marknadsvärdet på den ombildade fastigheten och fördelar detta lika per kvadratmeter. Se prop. 1991/92:127 s. 69 och 70. Principen tillämpades i rättsfallen RH 93:83 och NJA 1989 s. 431.Se även Eije Sjödin m.fl. Markåtkomst och ersättning, 4 uppl. 2016, s. 168 ff.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna i paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 53, 54, 87 och 88. De överfördes till sin nuvarande placering år 1992 utan någon saklig ändring, se prop. 1991/92:127.

Författare: Sten Andersson

Bakgrunden till bestämmelsen är reglerna i 5 kap. 33 a § och 7 kap. 13 § som ger lantmäterimyndigheten möjlighet att förordna att nyttjanderätt eller servitut i överförd mark ska fortsätta gälla. Ett sådant förordnande kan innebära en belastning för tillträdaren. Så kan vara fallet när rättigheten är av benefik karaktär eller när vederlaget har betalats i förskott, så att tillträdaren inte kan påräkna någon framtida ersättning som svarar mot belastningen. I så fall ska den likvidersättning som tillträdaren är skyldig att utge reduceras. Ersättningen får emellertid inte sättas ned så mycket att skada uppstår för fordringshavare med bättre rätt än rättighetshavaren.

Författare: Sten Andersson

Denna paragraf ger möjlighet att jämka det ersättningsbelopp som framräknats enligt 5 kap. 10 a § och 10 b § så att fastighetsägaren i det enskilda fallet inte blir oskäligt gynnad eller missgynnad. I första meningen behandlas förlustfallet; ersättningen ska härvid jämkas upp till en sådan nivå att fastighetsägaren inte drabbas av någon förlust. Den merkostnad som detta innebär torde få fördelas mellan sakägarna efter en skälighetsbedömning. I andra meningen behandlas det fallet att likvidvärderingen innebär ett otillbörligt gynnande av en fastighetsägare.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen kan få betydelse när en markreserv tas i anspråk i samband med en större omreglering. Anskaffandet av markreserven och likvidvärderingen sker då ofta vid olika tidpunkter. Det kan då föreligga en skillnad mellan anskaffningskostnaden och likvidvärdet. Likvidvärdet kan då jämkas. Jämkningen får inte innebära ”avsevärd olägenhet för sakägare”, dvs. dessa ska inte tvingas att ta emot mark till alltför högt pris.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 417–424 och 1114–1116. Första stycket genomgick en betydelsefull ändring år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 44, 45, 72 och 73.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen om annan ersättning i 4 kap. 1 § 1 st. tredje meningen ExprL. Enligt förarbetena bör den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till den regeln bli vägledande även vid tillämpningen av bestämmelsen i FBL. Ersättning utgår endast för ekonomisk skada och endast i den mån skadan inte täcks av likvidvärderingen inklusive vad fastighetsägaren tillgodoräknats vid eventuell vinstfördelning. Bedömningen av skadans storlek torde få knytas till dagen för fastställande av ersättning. – Som praktiska exempel på när ersättning enligt paragrafen kan utgå kan nämnas flyttnings- och lagfartskostnader (jfr NJA 1981 s. 780) i samband med ianspråktagande av bostadsfastighet samt kostnader för omställning av rörelse.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 53–57 och 73–77.

Författare: Sten Andersson

Normalt ska skade- och intrångsfrågor slutregleras utan dröjsmål. Men om det kommer att finnas bättre beslutsunderlag i framtiden och om ett uppskov är nödvändigt för att uppnå godtagbar kvalitet på ersättningsbeslutet, kan lantmäterimyndigheten med stöd av denna paragraf besluta att skjuta fram prövningen av ersättningsfrågan. I beslutet ska ersättningsfrågan preciseras. Beslutet ska rikta sig till viss person och blir därigenom avgörande för vem som senare har rätt att återkomma med ersättningsanspråk.

Beslutet om hänvisning kan överklagas enligt 15 kap. 2 § 1 st. 10 p.

Författare: Sten Andersson

Frågan om ersättning kan tas upp vid ny förrättning inom den tid som lantmäterimyndigheten har bestämt. För denna senare förrättning gäller bestämmelserna i 4 kap. Ersättningsfrågan kommer dock inte längre att vara knuten till de aktuella ägarna av de berörda fastigheterna utan i stället till de personer som var sakägare i den ursprungliga förrättningen.

Författare: Sten Andersson

Det är inte säkert att en uppskjuten ersättningsfråga någonsin tas upp vid en ny förrättning. Sakägarna kan komma överens på egen hand. Om de gör det, kommer fordringshavarna inte att få det skydd som 5 kap. 16 § annars ger dem. Paragrafen har därför utformats så att ersättningsfrågan får skjutas på framtiden först efter medgivande av inteckningshavarna, såvida inte åtgärden är väsentligen utan betydelse för dem.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 78.

Författare: Sten Andersson

Frågor om skada eller intrång som har uppstått efter regleringen kan endast prövas av domstol enligt skadeståndsrättsliga regler. Lantmäterimyndigheten kan alltså inte ta upp frågan vid en ny förrättning. Däremot torde myndigheten vid den ursprungliga förrättningen kunna beakta risken för oförutsedda skador (se Lantmäteriet, Handbok FBL s. 457).

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 57, 58 och 78–81.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ger lantmäterimyndigheten möjlighet att besluta i ersättningsfrågor som ligger något vid sidan av fastighetsbildningsfrågorna men som samtidigt har ett visst samband med regleringen. I förarbetena har som exempel nämnts frågor om ersättning för tillfälliga markbehov i samband med regleringsföretagets genomförande eller frågor om ersättning för miljöskador med anknytning till verksamheten på den andra fastigheten. Endast yrkanden mot andra sakägare kan tas upp till prövning.

Om lantmäterimyndigheten vägrar att ta upp en ersättningsfråga till prövning enligt denna paragraf, kan detta beslut överklagas enligt 15 kap. 2 § 1 st. 11 p.

Författare: Sten Andersson

Om lantmäterimyndigheten prövar en ersättningsfråga av detta slag, ska den tillämpa förrättningsreglerna i 4 kap. och – om det begärs och annat inte har överenskommits – även kostnadsfördelningsregeln i 5 kap. 13 §. Övriga bestämmelser i 5 kap. gäller däremot inte. I materiellt hänseende gäller de bestämmelser som i det enskilda fallet är relevanta för rättsförhållandet.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen behandlar fördelningen av kostnaderna för regleringen. Med kostnader avses här inte endast förrättningskostnaderna (se 2 kap. 6 §) utan också kostnader för arbeten, anläggningar och liknande åtgärder som utförs gemensamt vid regleringen. Sakägarnas egna kostnader för utredning, ombud eller inställelse faller däremot utanför bestämmelsen.

Fördelningen ska ske efter skälighet. När man bedömer vad som är skäligt, ska man i första hand se till vilken nytta (båtnad) sakägarna har haft av förrättningen. Med nytta avses här beloppet av den värdehöjning som fastigheten har genomgått genom regleringen, minskat med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster och justerat med hänsyn till de likvider som fastighetsägaren har att utge respektive ska erhålla, se prop. 1969:128 s. B 424. Lagtexten lämnar emellertid utrymme för att fördela kostnaderna efter andra kriterier än nyttan. I förarbetena pekades särskilt på möjligheten av att i tätbebyggelsesammanhang tillämpa förenklade beräkningsmetoder genom att t.ex. utgå från fastigheternas areal eller likvidvärde, se prop.1969:128 s. B 427. Även kostnadsfördyrande försummelser från sakägarnas sida kan beaktas, se prop. 1969:128 s. B 1116.

Bestämmelsen behöver inte tillämpas om det medges av den som åläggs att betala mer än vad han annars hade varit skyldig att betala, se 5 kap. 18 § 1 st. 4 p.

Författare: Sten Andersson

Den outtalade huvudregeln är att alla kostnader ska fördelas i ett sammanhang. Men om det är lämpligt får kostnaderna fördelas på de olika åtgärderna. Denna möjlighet är särskilt avsedd för det fallet att en åtgärd är mera lönsam än en annan och kan då användas för att åstadkomma en mera rättvis vinstdelning.

Författare: Sten Andersson

En expropriand eller annan tvångsförvärvare har i samband med tvångsförvärvet möjlighet att påkalla fastighetsreglering för att undanröja, minska eller förebygga skadeverkningarna av förvärvet, se 5 kap. 3 § 2 st. Eftersom han inte är sakägare vid regleringen, omfattas han inte utan vidare av de ersättningsbestämmelser som anges i de föregående paragraferna. Enligt denna paragraf kan han emellertid åläggas att betala sådana kostnader för regleringen som avses i 5 kap. 13 § och ersättning för sådan skada som avses i 5 kap. 12 §. Den skälighetsbedömning som härvid ska göras torde enligt förarbetena få göras med hänsyn till den nytta som regleringen medför. Om regleringen inte medför annan nytta än den som består i att intrång med anledning av tvångsförvärvet undanröjs eller hindras, bör tvångsförvärvaren därför svara för samtliga regleringskostnader, se prop. 1969:128 s. B 428.

Författare: Sten Andersson

En expropriand eller annan tvångsförvärvare som själv inte är sakägare kan normalt inte åläggas att betala likvidersättning enligt 5 kap. 10 §. Av förevarande bestämmelse framgår att han dock kan åläggas att betala den höjning av likviden som föranleds av att likvidersättningen jämkas uppåt enligt 5 kap. 11 § 1 st. första meningen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 430–434, 1116, 1117 och 1156. Tredje stycket ändrades år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 81.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen i första stycket behandlar den avräkning som lantmäterimyndigheten ska upprätta över de ersättningar som fastställs. I avräkningen ska tas upp flertalet ersättningsbeslut som kan fattas vid förrättning. Detta gäller först och främst beslut om inlösen- eller intrångsersättning och ersättning enligt 5 kap. 12 § samt – i den utsträckning som anges i tredje meningen – kostnader enligt 5 kap. 13 §. Det gäller också rivningskostnader enligt 5 kap. 24 §. Flyttningskostnader som avses i 5 kap. 27 § kan, men behöver inte, tas upp i avräkningen. Förskott på ersättning (se 5 kap. 30 § 4 st. och 5 kap. 30 a §) ska av naturliga skäl inte tas upp i avräkningen (men tidigare utbetalt förskott ska räknas av). Detsamma gäller ersättning som fastställts enligt 5 kap. 12 c § (jfr prop. 1991/92:127 s. 84).

Bestämmelsen bygger på att ett särskilt avräkningsinstrument upprättas. I enklare fall anses det dock vara tillräckligt att göra avräkningen i ersättningsbeslutet, se prop. 1969:128 s. B 430. I avräkningen ska för varje fastighet anges vad som slutligen återstår att uppbära eller betala. På de mottagande fastigheternas sida kan det vara nödvändigt att hålla isär å ena sidan sådan ersättning som ska betalas enligt 5 kap. 16 § 1 st. och å andra sidan annan ersättning. Även vad andra än fastighetsägare ska ta emot eller betala ska anges i avräkningen.

Se även Lantmäteriet, Handbok FBL s. 467 ff.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna om ränta är utformad efter mönster av bestämmelserna i 6 kap. 16 § ExprL.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 434–446, 1117–1121, 1160–1161. År 1971 gjordes redaktionella ändringar i 2 st., se prop. 1971:180 s. 51. År 1977 gjordes mindre ändringar i 1 och 3 st., se prop. 1976/77:114 s. 62 och 65. Vidare gjordes år 1992 en mindre ändring i 1 st., se prop. 1991/92:127 s. 82.

Författare: Sten Andersson

En fastighetsreglering påverkar i och för sig inte giltigheten av befintliga inteckningar. Men inteckningar som belastar en viss fastighet gäller efter regleringen enbart i fastigheten sådan den är efter regleringen. Om fastighetens värde minskas genom regleringen, kan det därför leda till en försämring av inteckningshavarnas ställning. Inteckningshavarna, som själva inte är sakägare vid förrättningen, skyddas emellertid av bestämmelserna i denna paragraf.

Bestämmelsen i första stycket innebär att, om fastigheten till följd av regleringen minskar i värde eller helt eller delvis löses in enligt bestämmelserna i 8 kap., så ska lantmäterimyndigheten besluta att fastställd ersättning betalas in till Lantmäteriet (jfr 18 § FBK). Detta gäller dock endast om fastigheten ”svarar för fordran”, dvs. om den belastas av penninginteckningar eller av annan rätt till betalning som enligt 6 § förmånsrättslagen (1970:979) är förenad med förmånsrätt i fastigheten. Förordnandet om inbetalning ska i princip avse all den ersättning som enligt avräkningen (se 5 kap. 15 §) tillkommer fastighetsägaren med undantag av ersättning för övrig skada (se 5 kap. 12 §) och sådan särskild ersättning som utgår därför att tillträde sker vid olika tidpunkter (se 5 kap. 30 § 3 st.). Att viss annan ersättning inte ska eller inte behöver tas upp i avräkningen, se kommentaren till 5 kap. 15 § 1 st.

Författare: Sten Andersson

Medgivande ska i princip lämnas av samtliga innehavare av fordringar. Finns det inte något sådant medgivande, behöver lantmäterimyndigheten ändå inte besluta om inbetalning till Lantmäteriet, om det kan bedömas att regleringen är väsentligen utan betydelse för de fordringshavare för vilka något medgivande inte föreligger (den s.k. oskadlighetsprövningen). I praktiken torde lantmäterimyndigheten företa en oskadlighetsprövning i fråga om så många fordringshavare som möjligt och införskaffa medgivanden enbart från sådana rättighetshavare för vilka regleringen inte har bedömts vara väsentligen utan betydelse.

Om fastigheten besväras av en gemensam inteckning, måste hänsyn tas även till övriga intecknade fastigheter. En förutsättning för att ersättningen i dessa fall inte ska behöva betalas in till Lantmäteriet är att också ägarna av de andra fastigheter som belastas av den gemensamma inteckningen lämnar sitt medgivande till åtgärden. Medgivande fordras också av innehavarna av fordringar med lika eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, jfr 22 kap. 11 § 1 st. JB. Inte heller i dessa fall fordras dock något medgivande om regleringen bedöms vara väsentligen utan betydelse för rättighetshavarna. Det fordras aldrig något medgivande från innehavare av sådana inteckningar för vilka fastigheten svarar endast subsidiärt.

Författare: Sten Andersson

Jfr 13 kap. UB.

Författare: Sten Andersson

Jfr 18 § 2 st. FBK och LMVFS 1994:16.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen utesluter inte att den ersättningsberättigade själv vidtar åtgärder för att få betalning, se prop. 1969:128 s. B 446. I sista hand kan verkställighet begäras med stöd av 5 kap. 36 §.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen fick en helt ny lydelse år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 43 och 88–90. Första stycket andra meningen tillkom dock först år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 82.

Författare: Sten Andersson

Om en fastighetsreglering berör samfälld mark är det som huvudregel ägarna till delägarfastigheterna som ska betala respektive ta emot den ersättning som fastställs vid förrättningen. Av förevarande stycke följer att avsteg från denna huvudregel ska göras om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening. I så fall är det föreningen och inte delägarna som är sakägare (jfr 4 kap. 11 § 4 st.) och det är därför också föreningen som ska betala respektive ta emot ersättningen.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen behandlar det fallet då det inte finns någon samfällighetsförening men det i stället föreligger något slag av särskilt utsedd förvaltning förenad med befogenhet att uppbära medel å samfällighetens vägnar. I sådana fall är det fortfarande delägarna i samfälligheten som är att anse som sakägare vid förrättningen. Ersättningen får dock betalas ut till styrelsen eller förvaltaren om inte någon delägare begär att betalning sker till honom.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 447–456, 1122–1126 och 1161 och prop. 1971:180 s. 47 ff. Det fjärde stycket tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 43, 44 och 90, medan tredje stycket andra meningen tillkom år 1990, se prop. 1989/90:151 s. 27, 31, 32 och 34.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna ger de angivna sakägarna möjlighet att i viss utsträckning disponera över tillämpningen av de bestämmelser som gäller för regleringen. Det är emellertid enbart bestämmelser ”till skydd för enskilt intresse” som får efterges; bestämmelser som helt eller delvis skyddar allmänna intressen kan alltså inte sättas ur kraft genom sakägarnas överenskommelser. Viss varsamhet måste iakttas av hänsyn till sådana enskilda intressen som inte är företrädda vid förrättningen, se prop. 1969:128 s. B 448.

Medgivanden enligt denna paragraf ska lämnas vid förrättningen. I rättsfallen NJA 1984 s. 531 I–III jämställdes överenskommelser, som hade träffats innan förrättningen påbörjades genom ansökningens ingivande, med medgivanden, träffade vid förrättningen. Något särskilt formkrav har inte uppställts annat än i fråga om medgivande enligt 1 st. 3 p. (se kommentaren till 5 kap. 18 § 3 st.). Jfr även kommentaren till 4 kap. 40 §. I rättsfallet NJA 2021 s. 727 konstaterades att ett exploateringsavtal mellan en kommun och en exploatör vid en fastighetsreglering inte ska behandlas annorlunda än andra avtal mellan sakägare.

Författare: Sten Andersson

Jfr kommentaren till 5 kap. 16 § 1 st. Bestämmelserna i detta stycke behöver tillämpas enbart i fråga om beslut som innefattar avgörande av ersättningsfrågor. I så fall måste de emellertid tillämpas även i fråga om fastigheter som ökar i värde. Detta sammanhänger med att värdeökningen leder till en ökad skyldighet för fastighetens ägare att utge ersättning och att denna ersättning är förenad med förmånsrätt i fastigheten, se 1 § lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning.

Författare: Sten Andersson

En fastighetsreglering som innebär att en fastighets graderingsvärde minskas väsentligt är att jämställa med försäljning av fast egendom. Ett medgivande till en sådan fastighetsreglering måste därför ske på i huvudsak samma sätt som försäljning av fast egendom. Medgivandet måste vara skriftligt (bevittning krävs inte). Något särskilt medgivande fordras inte om det finns en gällande köpehandling i ärendet, se prop. 1969:128 s. 1126. Samma villkor gäller för medgivandet som för försäljning, t.ex. i fråga om äktamakemedgivande (se 7 kap. 5 § äktenskapsbalken), samtycke av överförmyndare (se 13 kap. 10 § och 14 kap. 11 § FB) och – med viss i lagen angiven begränsning – samtycke av sambo enligt sambolagen (2003:376). Beträffande ytterligare villkor som kan behöva iakttas, se Dahlsjö m.fl. s. 5:18:6 f. I NJA 2001 s. 456 behandlades frågan om tredje stycket i paragrafen även medför att arrendator som har rätt till hembud enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället måste lämna sitt medgivande till regleringen. Frågan besvarades nekande.

Författare: Sten Andersson

Om regleringen berör en samfällighet som förvaltas av en samfällighetsförening, är det föreningen och inte ägarna av delägarfastigheterna som är sakägare vid förrättningen, se 4 kap. 11 § 4 st. I konsekvens med detta har föreningen genom denna bestämmelse getts behörighet att lämna sådana medgivanden som avses i denna paragraf. Föreningens beslut om medgivande enligt 1 st. 3 p. torde behöva fattas enligt 51 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 456 och 457. Paragrafen ändrades år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 83.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 457–460, 1129, 1161 och 1162. Vissa särbestämmelser togs bort år 1979.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen syftar till att förhindra att fastighetsreglering används för att kringgå den lagstiftning som finns i fråga om rätten att förvärva fast egendom. Om regleringen medför att en fastighets graderingsvärde ökas väsentligt och därför kan ske endast efter medgivande enligt 5 kap. 18 § 1 st. 3 p., ska denna lagstiftning tillämpas. En förutsättning för att regleringen ska genomföras är att de villkor som sådan lagstiftning uppställer är uppfyllda. Lantmäterimyndigheten måste alltså se till att nödvändiga tillstånd enligt jordförvärvslagen (1979:230) finns. Det sker genom att frågan om tillstånd underställs den myndighet som har att pröva frågan om tillstånd, jfr 19 § FBK.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 460–462. En bestämmelse om ansvar vid överträdelse av förbud som meddelats enligt paragrafen finns i 5 kap. 35 §. Om överklagande, se 15 kap. 4 §.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 463 och 464, 1130–1131 och 1156. Paragrafen omformulerades år 1987, se prop. 1985/86:90 s. 152; skillnaden torde dock vara utan praktisk betydelse.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ger lantmäterimyndigheten möjlighet att av förrättningstekniska skäl förbjuda vissa byggnadsåtgärder på fastigheten. Under förarbetena uttalades att med iståndsättande avses åtgärder på en byggnad för vilka byggnadslov kan behövas men också reparationer och underhållsåtgärder av större omfattning. Normalt underhåll och löpande reparationer faller däremot utanför bestämmelsen, se prop. 1969:128 s. B 1130. Om förbud meddelas, kan lantmäterimyndigheten senare lämna medgivande till att byggnadsåtgärder likväl företas. Åtgärder som är nödvändiga för byggnadens fortbestånd torde i allmänhet inte kunna vägras, se prop. 1969:128 s. B 464.

Om påföljd vid överträdelse av byggnadsförbud, se 5 kap. 25 § 2 st. Straffsanktioner saknas.

Ett beslut att förbjuda byggnadsåtgärder kan inte överklagas. Däremot kan ett beslut att vägra medgivande till åtgärd överklagas, se 15 kap. 4 §.

Författare: Sten Andersson

Om beslutet har lästs upp vid sammanträde enligt 4 kap. 17 § 3 st., gäller det omedelbart mot alla som i vederbörlig ordning har kallats till sammanträdet. Annars gäller beslutet från den tidpunkt då sakägaren faktiskt har fått reda på beslutet.

Författare: Sten Andersson

Huvudregeln är att ett förordnande enligt 5 kap. 21 § eller22 § gäller till dess att det har upphävts. Lantmäterimyndigheten är skyldig att upphäva förordnandet så snart det inte längre är motiverat. Om lantmäterimyndigheten inte har upphävt förordnandet, upphör det automatiskt att gälla när ersättningsfrågorna slutligt avgjorts, dvs. när ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft. Av allmänna principer följer att förordnandet också upphör att gälla om fastighetsregleringen ställs in eller om det beslutas att den inte ska avse den mark som förordnandet avser, se prop. 1969:128 s. B 466.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 468–470, 1131 och 1156 samt 3LU 1970:35 s. 143.

Författare: Sten Andersson

Beträffande gränsdragningen mellan ”rivning” och ”flyttning”, se kommentaren till 5 kap. 25 § 1 st.

Författare: Sten Andersson

Beträffande innebörden i obetydligt värde, se kommentaren till 5 kap. 7 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Hänsyn ska tas inte endast till olägenheter för byggnadens ägare utan också till olägenheter för hyresgäst eller för den som, om byggnaden inte rivs, skulle få överta byggnaden, se 3LU 1970:35 s. 143.

Författare: Sten Andersson

Ersättning som utgår till fastighetsägare ska, om den avser byggnadens värde, betalas in och fördelas enligt bestämmelserna i 5 kap. 16 §.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 471, 472, 1131 och 1156 samt 3LU 1970:35 s. 143.

Författare: Sten Andersson

Med ”flyttning” avses här enbart flyttning inom fastigheten inklusive flyttning från mark som frångår fastighet till mark som tillförs den. I övrigt faller flyttning av byggnad in under bestämmelserna om rivning, se prop. 1969:128 s. B 1131.

Författare: Sten Andersson

I dessa situationer går byggnadens ägare miste om det skydd mot flyttningsförordnande som bestämmelserna i första stycket ger. Även andra sakägare, t.ex. hyresgäster, går miste om detta skydd. Också rätten till ersättning för flyttningskostnader påverkas, se 5 kap. 28 §.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen bygger på att det normalt är byggnadens ägare som själv utför flyttningen mot ersättning men att lantmäterimyndigheten kan besluta att flyttningen ska ske såsom gemensamt arbete, t.ex. om ägaren har svårt att själv ombesörja åtgärden eller om det är angeläget att den sker utan dröjsmål.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen behandlar ersättning för kostnader som kan beräknas belasta ägaren när han själv utför flyttningen (ersättning utgår alltså inte för de faktiska kostnaderna). Hit hör bl.a. kostnader för att sätta upp byggnaden eller anläggningen på den nya platsen, ställa i ordning byggnadsplatserna, flytta trädgård m.m., installera va och el och flytta inventarier samt kostnader för hyra av lokaler under flyttningstiden, se prop. 1969:128 s. B 474. Ersättning till byggnadens ägare för flyttningskostnader tillkommer denne personligen och ska därför inte betalas in och fördelas enligt 5 kap. 16 §.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen behandlar frågan om vem som ska betala ersättningen för flyttningen när denna har beslutats på ägarens begäran utan att förhållandena är sådana som avses i 5 kap. 25 § 1 st. En sådan flyttning har kanske enbart obetydligt värde för sakägarna i allmänhet. I denna situation får därför andra sakägare än ägaren själv inte belastas med högre ersättningsskyldighet än vad som motsvarar deras nytta av flyttningen.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ger de berörda sakägarna möjlighet att träffa för lantmäterimyndigheten bindande överenskommelser om ersättningens storlek och om ersättningens fördelning. En begränsning finns dock; lantmäterimyndigheten måste se till att åtaganden av fastighetsägare att utge ersättning inte går ut över inteckningshavarnas rätt. Om lantmäterimyndigheten inte finner att åtagandet är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna, måste deras medgivande inhämtas.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 477–481 samt – i fråga om första stycket sista meningen – prop. 1971:180 s. 99. Förarbetena till fjärde stycket finns i prop. 1976/77:114 s. 31–37, 40 och 41 och prop. 1978/79:214 s. 27 och 28.

Författare: Sten Andersson

Utgångspunkten i FBL är att den som genom fastighetsreglering tillförs mark eller servitutsrättighet kan ta marken i besittning eller börja utöva rättigheten i och med att regleringen registreras i fastighetsregistret. Det är också vad som kommer att gälla om lantmäterimyndigheten inte beslutar annorlunda. Enligt förarbetena bör dock lantmäterimyndigheten alltid fatta ett formligt beslut om när tillträde ska ske. Ett sådant beslut bör normalt inte fattas förrän fastighetsbildningsbeslutet har vunnit laga kraft. Själva tillträdestidpunkten får inte förläggas före den tidpunkt då fastighetsbildningsbeslutet vinner laga kraft (utom vid s.k. förtida tillträde, se 5 kap. 31 §). Senaste tidpunkt för tillträde är ett år efter registreringen; den tidpunkten kan dock förskjutas om det finns särskilda skäl, t.ex. därför att ytterligare tid för flyttning behövs, se prop. 1969:128 s. B 478. Olika tidpunkter kan fastställas för olika delar av regleringsområdet. Det torde också vara möjligt att bestämma olika tillträdestidpunkter i fråga om markens användning i olika hänseenden, se Dahlsjö m.fl. s. 5:30:4.

Beslut om tillträde enligt denna paragraf kan inte överklagas särskilt utan endast i samband med talan mot avslutningsbeslut.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen behandlar rätt till ersättning för olägenheter vid s.k. successivt tillträde. Sådana olägenheter torde framför allt uppkomma om en sakägare tvingas att avträda mark, innan han eller hon får tillträda den mark som ska utgå som vederlag.

Författare: Sten Andersson

Om tillträde har skett, kan lantmäterimyndigheten på yrkande besluta om förskott till fastighetsägare eller annan sakägare. Bestämmelserna i 5 kap. 16 § om inbetalning till Lantmäteriet och om fördelning ska tillämpas på förskottet. Förskottsbeslut överklagas enligt 15 kap. 2 § 1 st. 3 p.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1976/77:114 s. 31–37, 41, 42, 62, 63 och 65. Smärre ändringar i paragrafens andra och tredje stycken gjordes år 1979, se prop. 1978/79:214 s. 33.

Författare: Sten Andersson

Med beslut om förtida tillträde avses beslut om att tillträde får ske utan att fastighetsbildningsbeslutet har vunnit laga kraft. Förutom de särskilda regler om förtida tillträde som finns i denna paragraf gäller för ett sådant tillträdesbeslut i tillämpliga delar de regler om tillträde som finns i 5 kap. 30 §, 30 b §, 31 § och 32 §.

Beslut om förtida tillträde får meddelas endast om förrättningen har avslutats eller fastighetsbildningsbeslutet har gjorts till en preliminärfråga som får överklagas särskilt. Dessutom måste det ”på grund av särskilda omständigheter” vara lämpligt att tillträde sker i förtid. Enligt förarbetena är en grundläggande förutsättning för beslut om förtida tillträde att behovet av tillträde är så starkt att det tar över fastighetsägarens eventuella olägenheter av att tillträde sker. En annan förutsättning torde vara att det finns särskilda skäl att anta att fastighetsbildningsbeslutet inte kommer att ändras, se prop. 1976/77:114 s. 62 och 65. Lantmäterimyndigheten kan meddela ett beslut av detta slag enbart i samband med fastighetsbildningsbeslutet. Om lantmäterimyndigheten inte har beslutat om förtida tillträde, kan efter överklagande mark- och miljödomstolen besluta om förtida tillträde, se 16 kap. 9 § 2 st.

Att beslutet om förtida tillträde överklagas förhindrar inte att tillträde sker, jfr 3 st. Mark- och miljödomstolen kan dock besluta om inhibition, se 16 kap. 9 § 3 st.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 56, 57, 90 och 91.

Författare: Sten Andersson

Huvudregeln är att, om mark i vilken en nyttjanderätt eller ett servitut har upplåtits genom avtal överförs till annan fastighet genom fastighetsreglering, så upphör nyttjanderätten eller servitutet att gälla i och med regleringen, se närmare 7 kap. 29 § JB. Förevarande paragraf reglerar den tidpunkt då rättigheten upphör att gälla; antingen tillträdestidpunkten eller den senare tidpunkt som lantmäterimyndigheten beslutar om. Genom att skjuta fram tidpunkten för rättighetens upphörande kan man minska de olägenheter som det innebär för rättighetens innehavare att rättigheten upphör. Enligt förarbetena bör dock tidpunkten inte utan särskilda skäl skjutas fram till senare än ett år från registreringen av regleringen. – En särskild regel gäller i fråga om jordbruksarrende (se andra meningen).

Beslut i fråga om rättighetsinnehavares skyldighet att avträda mark får överklagas särskilt, se 15 kap. 2 § 1 st. 3 p.

Författare: Sten Andersson

Rätten att ha kvar byggnaden under ett år förutsätter inte något beslut av lantmäterimyndigheten. Däremot kan lantmäterimyndigheten – såsom framgår av andra stycket – besluta att flyttning ska ske vid en tidigare tidpunkt. Sakägarna kan också på egen hand överenskomma att något annat ska gälla, jfr prop. 1969:128 s. B 482.

Författare: Sten Andersson

Befogenheten att ta ut skog förutsätter att lantmäterimyndigheten positivt beslutar om detta. Lantmäterimyndigheten kan fatta ett sådant beslut ”om det främjar genomförandet av regleringen”, t.ex. därför att penningersättningarna kan hållas nere och finansieringen av regleringen därför underlättas eller därför att man på så sätt kan åstadkomma en riskutjämning mellan avträdare och tillträdare, se prop. 1969:128 s. B 485.

Författare: Sten Andersson

Rätten till ersättning prövas av allmän domstol. Ersättningen är förenad med förmånsrätt, se 1 § 2 st. lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning.

Författare: Sten Andersson

Verkställighet får i dessa fall ske enligt bestämmelserna i 16 kap. UB. Såväl fastighetsägare som innehavare av nyttjanderätt eller servitut vars rätt har upphört att gälla kan avhysas.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 488, 493, 1135, 1136 och 1162 (34 § i lagrådsremissen).

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna om nyttjanderätt i denna och följande paragrafer ska ses mot bakgrund av bestämmelserna i 7 kap. 29 § och 30 § JB om en fastighetsreglerings verkan på nyttjanderätt och servitut. Enligt 7 kap. 29 § 2 st. JB upphör nyttjanderätt att gälla i ett område som överförs till en annan fastighet. Lantmäterimyndigheten kan då enligt denna paragraf bestämma att nyttjanderätten i fortsättningen får utövas på annan mark som efter regleringen tillhör den fastighet som den ursprungligen uppläts i. Detta gäller dock endast nyttjanderätt som är begränsad till visst område (jfr prop. 1968:89 s. 84 samt prop. 1969:128 s. B 1136 och 1162) och endast under förutsättning att sakägare begär det och åtgärden ”är lämplig”. Om det sistnämnda villkoret är uppfyllt får prövas med hänsyn bl.a. till behovet av en nyttjanderättsreglering, utrymmet för att över huvud taget bestämma nytt område för nyttjanderätten och möjligheten att finna frivilliga överenskommelser, jfr prop. 1969:128 s. B 488.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 52, 53 och 91–94 och jämkades år 1990 till att avse även nyttjanderätt till byggnad, se prop. 1989/90:151 s. 28.

Författare: Sten Andersson

Det kan, enligt förarbetena, finnas skäl att meddela ett sådant beslut om det förenklar förrättningen, möjliggör marköverföringar som annars inte hade varit möjliga enligt 5 kap. 7 § eller undanröjer oskäliga effekter för enskilda nyttjanderättshavare. Samtidigt får ett förordnande inte motverka de allmänna intressen som kommer till uttryck i 3 kap., se prop. 1988/89:77 s. 92.

Ett förordnande enligt denna paragraf ska tas in i ett fastighetsbildningsbeslut (se 3 st.) och kan överklagas enligt de regler som gäller för talan mot ett sådant beslut.

Om nyttjanderätten till följd av ett sådant förordnande kommer att gälla både den upplåtande och den tillträdande fastigheten anses fastighetsägarna bli gemensamt förpliktade gentemot nyttjanderättshavaren, jfr NJA 2000 s. 10.

Författare: Sten Andersson

Ett förordnande om nyttjanderätts bestånd får till följd att tillträdaren övertar de rättigheter och skyldigheter som upplåtaren har haft i anledning av upplåtelseavtalet. Möjligheten att jämka avtalsvillkoren är avsedd att användas för de fall att rätten efter förordnandet ska utövas på två eller flera fastigheter. Från nyttjanderättshavarens synpunkt ska de justerade villkoren motsvara de tidigare gällande, se prop. 1988/89:77 s. 93.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 494 och 495 (35 § i lagrådsremissen). Genom lagändring 1971 kom paragrafen att gälla även rätt till elektrisk kraft, se prop. 1971:180 s. 99.

Författare: Sten Andersson

Syftet med bestämmelsen är att en nyttjanderättshavare ska få möjlighet att hävda sina intressen vid bestämmandet av regleringens omfattning, sättet för dess genomförande och utformningen av fastighetsbildningsplanen. Varje obetydlig inverkan på nyttjanderätten ska dock inte ge nyttjanderättshavaren ställning av sakägare. – I rättsfallen NJA 1987 s. 831 och NJA 1989 s. 20 ansågs att en nyttjanderättshavare borde bedömas som sakägare. I båda fallen skulle nyttjanderätten upphöra om regleringen genomfördes på det sätt som yrkades. I NJA 1998 s. 142 ansågs en innehavare av hus på ofri grund som sakägare. Förrättningen gällde upphävande av ett servitut som gav rätt till överfart över järnväg; överfarten utgjorde den enda utfarten från huset. Se även NJA 2001 s. 593 (rätt till grustäkt).

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 94 och 95.

Författare: Sten Andersson

En fastighetsreglering påverkar i princip inte nyttjanderätter som har tillkommit genom expropriation eller annat sådant förfogande (”officialrättigheter”). Denna paragraf ger emellertid lantmäterimyndigheten möjlighet att förordna om att officialrättigheten ska upphöra eller jämkas. För att rättigheten ska kunna upphävas krävs bl.a. att det är uppenbart att den inte längre behövs, dvs. den utövas inte och man kan inte heller se något framtida behov av att utöva den. De jämkningar av nyttjanderätten som kan komma i fråga enligt andra meningen är sådana som anges i 7 kap. 3 § i fråga om servitut, se prop. 1988/89:77 s. 94 f.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen innehåller en bestämmelse om verkställighet av sådana beslut om ersättning till sakägare som lantmäterimyndigheten fattar i samband med fastighetsreglering. Beslut om ersättning för sysslomans arbete verkställs enligt andra bestämmelser, se 9 kap. 3 § och 4 §.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 498–506. Paragrafens lydelse jämkades något år 1987, se prop. 1986/87:90.

Författare: Sten Andersson

Bildandet av samfälligheten måste vara till nytta för fastigheterna som sådana. Samfälligheten måste också uppfylla ett ändamål som inte kan tillgodoses på annat sätt. Det måste därför prövas om ändamålet kan tillgodoses genom upplåtelse av någon begränsad rättighet. Så torde t.ex. behovet av gemensamma vägar som regel kunna tillgodoses genom tillskapandet av rättigheter enligt anläggningslagen (1973:1149). Om fiskesamfälligheter, se prop. 1969:128 s. B 504. Se även Dahlsjö m.fl. s. 6:1:1 f. och Lantmäteriet, Handbok FBL s. 552 ff.

Författare: Sten Andersson

Eftersom det enligt 6 kap. 3 § är möjligt att frångå bestämmelsen efter överenskommelse mellan fastighetsägarna, gäller den i praktiken endast förutsättningarna för tvångsvis anslutning till samfällighet.

Författare: Sten Andersson

En metod är att fastställa andelen efter vad varje deltagande fastighet har avstått till samfälligheten. Det kan emellertid ofta finnas skäl att i stället till grund för fastställandet lägga de olika fastigheternas behov av samfälligheten eller den omfattning i vilken de beräknas utnyttja det gemensamma området, se prop. 1969:128 s. B 503.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 507–516 och 520–526 samt 3LU 1970:35 s. 144–146.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna om gemensamhetsskog är avsedda att vara ett instrument för att rationalisera fastighetsstrukturen. I paragrafen beskrivs de två fall då gemensamhetsskog kan bildas mot fastighetsägares bestridande (se 1 st. respektive 2 st.). Med samtycke av berörda fastighetsägare kan gemensamhetsskog bildas även i andra fall, se 6 kap. 3 § 2 st. första meningen.

Villkoret i första stycket att behovet av en förbättrad fastighetsindelning inte kan tillgodoses på annat sätt är uppfyllt om en behövlig arronderingsförbättring inte beräknas bli genomförd, se prop. 1969:128 s. B 513. Att den mark som tas in i gemensamhetsskogen är väsentligen utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter innebär att åtgärden inte får gå ut över fastighetens behov av virke för t.ex. byggnadsunderhåll och bränsle.

Författare: Sten Andersson

I de fall som detta stycke berör är behovet av storleksrationalisering större och villkoren för bildande av gemensamhetsskog därför mindre stränga. Det räcker i dessa fall att möjligheterna att utnyttja skogen ”ökas”; något krav på bildande av fullt lämpliga enheter uppställs inte, se prop. 1969:128 s. B 515. Mark som hör till jordbruksfastigheter eller till skogsbruksfastigheter med ekonomiskt tillfredsställande drift får dock inte överföras till gemensamhetsskog annat än om förutsättningarna för detta enligt 1 st. är uppfyllda.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen är dispositiv, se 6 kap. 3 § 2 st. andra meningen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 527–529, 1136 och 1156. Man bör observera att fastighetsägarna inte kan disponera över de för regleringen gällande indispositiva reglerna i 3 kap. och 5 kap. Avsteg från värderingsprinciper kan ske endast under de förutsättningar som anges i 5 kap. 18 § 2 st. (jfr prop. 1969:128 s. B 1136).

Författare: Sten Andersson

Paragrafen ger möjlighet att, när särskilda skäl föreligger, dela upp en samfällighet i flera, trots att förutsättningarna för bildande av samfällighet enligt 6 kap. 1 § inte är uppfyllda.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen avser förutsättningarna för att en fastighet som dittills inte har haft andel i samfälligheten tillförs en sådan andel (dvs. delägarkretsen förändras) eller att andelstalet för en fastighet, som redan har del i samfälligheten, förändras. Däremot gäller bestämmelsen inte åtgärder genom vilka samfällighetens omfattning förändras utan att antalet andelar eller andelstalen ändras.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen utgör ett undantag från det krav som uppställs i 6 kap. 3 § 1 st. på att alla fastighetsägare ska biträda en överenskommelse om att avvika från 6 kap. 1 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 533–538 (7 § i lagrådsremissen). Paragrafen genomgick betydelsefulla ändringar år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 40, 41, 95 och 96, och utvidgades år 1992 till att avse ersättning vid upplåtelse eller ändring av servitut i samfälld mark, se prop. 1991/92:127 s. 59.

Författare: Sten Andersson

Syftet med bestämmelserna är att förenkla handläggningen i sådana fall då det kan antas att den ersättning som skulle kunna komma i fråga enbart skulle bli obetydlig (såsom i samband med upplösning av äldre s.k. onyttiga samfälligheter).

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 41, 42 och 96–98, och genomgick en mindre ändring år 1992, se prop. 1991/92:127 s. 60.

Författare: Sten Andersson

En delägare i en samfällighet är som regel sakägare vid en förrättning som avser den samfällda marken (se dock 4 kap. 11 § 4 st.) och ska därför i princip delges förrättningsansökan och eventuell kallelse till sammanträde till förrättningen. Om den samfällda marken inte längre används för något gemensamt ändamål och det är uppenbart att den ersättning som kan komma i fråga inte kommer att överstiga tre procent av prisbasbeloppet (jämför 6:6), är det dock tillräckligt att i stället lämna en underrättelse till någon av delägarna (se även 4 kap. 15 § 2 st. och 18 § 2 st.). Med ”brukas - - - för gemensamt ändamål” avses inte endast den situationen då marken fortfarande brukas för sitt ursprungliga ändamål, utan även andra fall då det förekommer ett faktiskt utnyttjande av marken, till nytta för flera av delägarna. Även gemensam upplåtelse mot ersättning hör hit.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 545–549, 1137 och 1156. Paragrafens sista stycke tillkom år 1987, se prop. 1985/86:90 s. 154. Moderna framställningar om servitut finns i Leif I. Nilsson, Eije Sjödin, Servitut. En handbok, 2 uppl. 2003, Barbro Julstad, Tomas Vesterlin, Servitut i teori och praktik, 2016, och Amelia Krzymowska, Servitut. En civil- och offentligrättslig bruksrätt, 2020.

Författare: Sten Andersson

Ett servitut kan betecknas som ett rättsförhållande mellan två fastigheter, den tjänande fastigheten och den härskande fastigheten. Servitutet innebär en rätt för ägaren av den härskande fastigheten att i visst hänseende nyttja eller på annat sätt nyttja den tjänande fastigheten eller en byggnad eller en anläggning som hör till denna eller att bestämma över den tjänande fastighetens användning i visst hänseende. Dessa grundläggande servitutsrekvisit, som finns i lagfästa i 14 kap. 1 § 1 st. JB, gäller även beträffande servitut som upplåts enligt FBL. Även kravet i 14 kap. 1 § 2 st. JB att servitutet får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten gäller för servitut enligt FBL. I NJA 1996 s. 776 prövades, mot bakgrund av JB:s regler, om servitut kunde tillskapas genom fastighetsreglering. Det ansågs i det fallet att upplåtelsen, som innebar ett totalt ianspråktagande av en del av en fastighet, inte borde tillåtas som servitut. I NJA 1978 s. 57 ansågs servitut för tunnelbaneändamål kunna bildas genom fastighetsreglering. I NJA 1991 s. 177 fann Högsta domstolen att ett servitut avseende rätt att hålla sjömärke m.m. för farled i allmän hamn kunde bildas genom fastighetsreglering. Se även NJA 1996 s. 110.

Medan servitut enligt 14 kap. JB upplåts genom avtal, tillkommer sådana servitut som avses i förevarande paragraf genom lantmäterimyndighetens beslut i fastighetsregleringsärendet. Servitut som har bildats enligt FBL kan till skillnad från servitut enligt JB inte bli föremål för inskrivning enligt 23 kap. JB, men de gäller å andra sidan ändå ”med bästa rätt” i fastigheten.

För att ett servitut ska kunna upplåtas enligt FBL fordras – utöver att de i 3 kap. och 5 kap. angivna villkoren för fastighetsreglering är uppfyllda – att servitutet är ”av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning” (jfr, såvitt gäller motsvarande krav på avtalsservitut, NJA 1997 s. 307). Detta villkor är indispositivt. När man prövar om villkoret är uppfyllt, ska man inte ta hänsyn till om det behov som servitutet ska tillgodose redan skyddas av ett avtalsservitut.

Författare: Sten Andersson

Av 14 kap. 1 § 2 st. JB följer att ett servitut som regel inte får förenas med skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att fullgöra någon positiv prestation. Denna huvudregel gäller även på FBL:s område. Från huvudregeln görs i 14 kap. JB ett undantag; i servitutet får ingå en skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet. Detta undantag gäller även servitut enligt FBL. Lantmäterimyndigheten får dock inte förordna om sådan underhållsskyldighet annat än om ägarna av de berörda fastigheterna har träffat överenskommelse om detta.

Författare: Sten Andersson

Ett servitut enligt FBL får – till skillnad från avtalsservitut – inte tidsbegränsas. Det får inte heller göras beroende av villkor, t.ex. villkor om periodisk ersättning. Vill man att servitutet ska vara tidsbegränsat eller beroende av villkor får man använda sig av avtalsservitut. Lantmäterimyndigheten kan dock föreskriva att servitutet ska gälla endast så länge ändamålet inte tillgodoses på annat sätt, t.ex. därför att en vägfråga inom en snar framtid kommer att lösas på annat sätt, se prop. 1969:128 s. B 546 och 549.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 549–554. Paragrafen har ändrats dels år 1973 i samband med ledningsrättslagens (1973:1144) (LL) tillkomst, se prop. 1973:157 s. 119 och 166, och dels år 1992 då ett tidigare fjärde stycke upphävdes, se prop. 1991/92:127 s. 46, 47 och 86. Beträffande ändringar i 2 st., se kommentaren till 7 kap. 2 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Skogsfångsservitut anses innebära olägenheter för skogsvården och är därför förbjudna såväl enligt denna paragraf som enligt 14 kap. 4 § JB. Jfr dock 15 § FBLP. Om skyddet för en ledning kan tillgodoses genom upplåtande av ledningsrätt (se 2 § LL), ska LL och inte FBL användas.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelserna i andra stycket anpassades år 1983 till den då antagna vattenlagen (1983:291), se prop. 1982/83:26 s. 52–56, 140, 141, 147 och 148, och fick sin nuvarande lydelse år 1998 i samband med att vattenlagens bestämmelser ersattes av liknande bestämmelser i MB, se prop. 1997/98:90 s. 292. Begreppet vattenverksamhet definieras i 11 kap. 2 § MB.

Författare: Sten Andersson

Om servitutet kan bildas enligt någon särskild för ändamålet tillkommen lagstiftning, ska som huvudregel den lagstiftningen användas. I så fall får servitutet inte bildas genom fastighetsreglering såsom en fristående åtgärd. Endast om någon annan regleringsåtgärd är aktuell och servitutsbildningen har betydelse för denna, kan en fråga om bildande av sådant servitut tas upp vid fastighetsregleringsförrättning. Bestämmelsen torde främst vara av betydelse då servitut kan upplåtas med stöd av AL. Beträffande förhållandet mellan anläggningslagens (AL) respektive FBL:s regler, se prop. 1973:160 s. 204, 205 och 207.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen definierar vad som avses med ändring av servitut. Med ”servitut” avses här – liksom i de följande paragraferna – inte enbart servitut som bildats enligt FBL utan även annat servitut som har tillkommit genom ett myndighetsbeslut (se dock begränsningen i 7 kap. 9 §) samt avtalsservitut. Lantmäterimyndigheten är skyldig att självmant utreda om ett rättsförhållande utgör ett servitut (jfr NJA 1983 s. 292 där en såsom servitut inskriven rätt att inhägna och använda visst område inte ansågs vara servitut och därför inte kunde upphävas enligt FBL samt NJA 2000 s. 57 där en på privilegiebrev grundad skyldighet att hålla bro ansågs som servitut vilket kunde upphävas genom fastighetsreglering).

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen ger möjlighet att upphäva enbart viss eller vissa befogenheter som följer av servitutet. Så kan t.ex. en rätt att nyttja en väg begränsas till att i fortsättningen avse endast cykel- och gångtrafik.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 555–558, 1137–1139 och 1156. Paragrafen blev föremål för vissa konsekvensändringar i samband med tillkomsten av 1987 års plan- och bygglag, se prop. 1985/86:90 s. 155.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen i 2 st. behandlades i NJA 1996 s. 110. Högsta domstolen gjorde vid bedömningen av om en olägenhet var ”av betydelse” en avvägning av den härskande och den tjänande fastighetens motstående intressen.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 559–562, 1139–1140 och 1156. Tredje stycket tillkom genom lagändring år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 58–60 och 98, och ändrades år 2004, se prop. 2003/04:115 s. 24, 25, 39 och 40. Beträffande upphävande av skogsfångs- och betesservitut, se 15 § FBLP.

Författare: Sten Andersson

Om ett servitut hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten och en ändring av servitutet inte kan undanröja denna olägenhet, får servitutet upphävas. Bestämmelsen tillämpades i NJA 1990 s. 389 (servitut avseende järnvägsöverfart). Jfr även NJA 2018 s. 200, där den härskande fastigheten ansågs skyldig att tåla visst hinder i utnyttjandet av servitutet.

Författare: Sten Andersson

I båda fallen förutsätts att ändrade förhållanden har inträtt. Om rätt till ersättning när ett servitut upphävs därför att det inte längre behövs, se NJA 1981 s. 733.

Författare: Sten Andersson

Underrättelsen ska skickas i förrättningens inledningsskede. Av 4 kap. 15, 18 och 33 a §§ framgår att fastighetsägaren i denna situation inte behöver delges ansökan, ges tillfälle att yttra sig, kallas till sammanträde eller underrättas om meddelat beslut. Fastighetsägaren är dock sakägare och som sådan berättigad att föra talan och ska då i fråga om kallelse, underrättelse m.m. behandlas på samma sätt som andra sakägare.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 562–564, 1140 och 1156 (paragrafen motsvarar delvis 5 § i lagrådsremissens förslag). Paragrafens andra stycke tillkom genom lagändring år 1987, se prop. 1985/86:90 s. 155.

Författare: Sten Andersson

De begränsningar som uppställs i 7 kap. 4 § och 5 § kan sättas ur spel vid fastighetsreglering som innebär ändring av fastighetsindelningen. Lagstiftaren har alltså inte velat ge servitutsförhållanden större orubblighet än själva fastighetsindelningen. Det bör observeras att bestämmelsen inte är tillämplig vid ändring av fastighetsindelningen som sker på annat vis än genom fastighetsreglering, t.ex. vid avstyckning.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 562–565, 1140 och 1156 (paragrafen motsvarar delvis 5 § i lagrådsremissens förslag).

Författare: Sten Andersson

Det kan inträffa att ett servitut som bildas genom fastighetsreglering ”kolliderar” med ett äldre servitut, dvs. rättigheternas utövningsområden sammanfaller och båda ändamålen kan inte tillgodoses. I så fall får det äldre servitutet ändras eller upphävas utan hinder av de begränsningar som har uppställts i 7 kap. 4–6 §§.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 565, 1140 och 1141 och 1156 (paragrafen motsvarar 6 § i lagrådsremissens förslag).

Författare: Sten Andersson

För sådana överenskommelser gäller inte något formkrav. Med överenskommelser får jämställas ensidiga förklaringar om att en servitutsrätt avstås utan krav på motprestation, se prop. 1969:128 s. B 565. Om överenskommelsen innefattar även någon ekonomisk fråga, gäller villkoren i 5 kap. 18 § 2 st.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 566–569 (7 § i lagrådsremissens förslag), som numera inte torde vara av betydelse annat än för tolkningen av andra stycket. Första stycket ändrades år 1983 i anslutning till vattenlagens (1983:291) tillkomst, se prop. 1982/83:26 s. 56–58, 141, 147 och 148. När vattenlagens bestämmelser år 1998 ersattes av liknande bestämmelser i MB gjordes följdändringar i andra stycket, se prop. 1997/98:90 s. 292.

Författare: Sten Andersson

De enda servitut till förmån för vattenverksamhet som får ändras eller upphävas genom fastighetsreglering är sådana som har tillkommit enligt 28 kap. 10 § MB eller motsvarande äldre bestämmelser. En ändring eller ett upphävande av ett sådant servitut får inte heller medföra någon olägenhet för vattenverksamheten, dvs. åtgärden får inte inkräkta på vattenföretagarens möjligheter att utnyttja den tidigare upplåtna tvångsrätten, jfr prop. 1982/83:26 s. 142 och 146. – Begreppet vattenverksamhet definieras i 11 kap. 2 § MB, se även Bertil Bengtsson, Ulf Bjällås, Stefan Rubensson, Rolf Strömberg, Miljöbalken. En kommentar. Del I, s. 11:5 ff. och Lantmäteriet, Handbok FBL s. 586 f. Bland ”motsvarande äldre bestämmelser” märks främst 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291). – Bestämmelserna i 1 st. lägger inte hinder i vägen för ändring eller upphävande av servitut till förmån för fastighet som berörs av vattenverksamhet, se NJA 2000 s. 57.

Författare: Sten Andersson

Servitut som avses i detta stycke får inte upphävas genom en fristående åtgärd utan endast i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd. Bland servitut enligt ”motsvarande äldre lagstiftning” kan främst nämnas servitut enligt 2 kap. och 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar och lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Däremot finns det inte något hinder mot att genom en fristående fastighetsreglering ändra eller upphäva servitut som har bildats enligt FBL eller motsvarande äldre lagstiftning eller tillkommit genom expropriation eller avtal.

Författare: Sten Andersson

Se prop. 1969:128 s. B 569 och 570 (9 § i lagrådsremissens förslag).

Författare: Sten Andersson

Även om bestämmelsen ger lantmäterimyndigheten rätt att under vissa förhållanden ta upp fråga om servitut utan föregående ansökan har det i förarbetena förutsatts att myndigheten iakttar viss återhållsamhet och inte mot berörda sakägares bestridande tar upp servitutsfrågor som är av påtaglig betydelse för dem, se prop. 1969:128 s. B 570.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1973, se prop. 1973:157 s. 120, 121 och 167.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen ska främst ses mot bakgrund av bestämmelsen i 5 kap. 7 § 3 st. att mark där det finns koncessionspliktig elektrisk starkströmsledning får överföras endast om ledningens ägare tillförsäkras rätt att behålla ledningen på samma mark. Eftersom servitut som avser rätt att dra ledning enligt ledningsrättslagen (1973:1144; LL) inte får upplåtas enligt FBL (se 7 kap. 2 § 1 st.), har det ansetts nödvändigt att ge lantmäterimyndigheten möjlighet att ta initiativ till ledningsrättsförrättning. Bestämmelsen kan tillämpas även i andra fall där det i anledning av fastighetsregleringen finns behov av att upplåta, ändra eller upphäva ledningsrätt. Sedan lantmäterimyndigheten har förordnat att frågan ska prövas enligt LL, kan frågan om ledningsrätt tas upp utan föregående ansökan. Härefter kan fastighetsregleringen och ledningsrättsfrågan prövas vid en gemensam förrättning (se 15 § LL; jfr även 22 § 3 st. och 27 § 3 st. LL).

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 60, 61, 98 och 99.

Författare: Sten Andersson

Om den härskande fastigheten i ett servitutsförhållande i samband med en fastighetsreglering avträder mark, uppkommer frågan vilken fastighet som därefter är innehavare av servitutsrättigheten. Som huvudregel är det samma fastighet som tidigare. Om servitutsrättigheten är av betydelse för fastigheten endast om marken hör till denna, följer emellertid rättigheten med marken, se 2 kap. 5 §. Detta gäller även om lantmäterimyndigheten inte har uttalat sig i frågan. Förevarande paragraf ger lantmäterimyndigheten möjlighet att besluta på annat sätt (att ”disponera” servitutet; jfr den liknande bestämmelsen i 10 kap. 4 §). Åtgärden får inte innebära någon förändring med avseende på servitutsbelastningen för den tjänande fastigheten. – Bestämmelsen gäller både avtalsservitut, officialservitut och andra rättigheter av servitutsliknande karaktär.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 1989, se prop. 1988/89:77 s. 51–54 och 99. Se i övrigt kommentarerna till 5 kap. 33 a §.

Författare: Sten Andersson

Paragrafen tillkom år 2001, se prop. 2000/01:138 s. 25–30 och 48–51.

Författare: Sten Andersson

Beslutet utgör en typ av fastighetsregleringsbeslut. För beslutet gäller därför allmänna villkor för fastighetsbildning enligt 3 kap. samt bestämmelserna i 5 kap. om fastighetsreglering. – Genom beslutet blir en anläggning som dittills har utgjort tillbehör till en fastighet (A) tillbehör till en annan (B). Anläggningen måste vara av det slag som anges i 2 kap. 1 § JB. Byggnadstillbehör (2 kap. 2 § JB) kan därför inte överföras annat än som en del av en överförd byggnad. Den tillbehörsanknytning till fastighet A som anläggningen måste ha före beslutet kan grunda sig på att anläggningen är belägen på A (jfr 2 kap. 1 § 1 st. JB) eller på att anläggningen är anbragd på sin plats med stöd av ett servitut till förmån för A (jfr 2 kap. 1 § 2 st. JB). En förutsättning för överföringen till B är att B har (eller i anslutning till beslutet får) servitutsrätt till anläggningen och att anläggningen är ägnad för utövande av ett sådant servitut.

Författare: Sten Andersson

Om inte sakägarna kommer överens om annat, ska ersättning utgå enligt 5 kap. 10 §, 10 a § och 11 §.

Författare: Sten Andersson

Bestämmelsen utgör en motsvarighet till 5 kap. 7 § 2 st. Såsom framgår av tredje stycket får den frångås om de sakägare vars rätt berörs samtycker till det (jfr 5 kap. 18 § 1 st. 2).

Författare: Magnus Hermansson

Genom fastighetsreglering kan mark och fastighetstillbehör föras över från en fastighet till en annan. Detta kan ske också utan medgivande av ägaren till den avstående fastigheten, dock med den begränsning i allmänhet som framgår av bestämmelserna i 5 kap. 8 § och 8 a §. Med stöd av vad som föreskrivs i detta kapitel kan emellertid mark- och tillbehörsöverföring komma till stånd tvångsvis i en vidare omfattning än som är tillåtet enligt de nämnda bestämmelserna. Åtgärden, som är ett led i fastighetsreglering, benämns inlösen. I kapitlet behandlades från början två slags inlösen, nämligen i 8 kap. 1–3 §§ inlösen i allmänhet och i 8 kap. 4 § inlösen av område som enligt fastighetsplan ska ingå i fastighet. Genom lagstiftningen om tredimensionella fastigheter – SFS 2003:628 – har i 8 kap. 5–9 §§ tillkommit särskilda regler om inlösen av sådana fastigheter och fastighetsutrymmen, se prop. 2002/03:116. Dessa är tillämpliga när en byggnad eller annan anläggning som hör till en tredimensionell fastighet till följd av skada eller förslitning blivit oanvändbar för sitt ändamål (5 och 6 §§) eller när den anläggning för vilken den tredimensionella fastighetsbildningen gjorts inte kommit till utförande (7 §). – Det bör uppmärksammas att inlösen som tvångsåtgärd riktar sig mot ägaren till den fastighet som avstår mark eller utrymme. I fråga om skyldigheten att motta mark eller utrymme som avstås genom inlösen gäller begränsningar i 5 kap. 8 §.

Författare: Magnus Hermansson

I paragrafen anges vid vilka fastighetsregleringar som inlösen i allmänhet kan komma i fråga, se närmare Bonde m.fl., s. 8.1.1 ff. Förutsättningarna för inlösen är också belysta i NJA 1978 s. 638. Inlösen kan avse en hel fastighet. I ett sådant fall övergår inte bara marken utan också den upplösta fastighetens eventuella andelar i samfälld mark till den mottagande fastigheten.

Författare: Magnus Hermansson

Härmed avses närmast att inlösen inte ska tillgripas om det finns förutsättningar att åstadkomma den avsedda marköverföringen med stöd av överenskommelse enligt 5 kap. 18 §. Bestämmelsen innebär inte att inlösen skulle vara otillåtet, om tvångsförvärvet kan komma till stånd med stöd av annan lagstiftning, t.ex. ExprL eller PBL.

Författare: Magnus Hermansson

Angående gemensamhetsskog, se 6 kap. 2 § 2 st. Gemensamhetsskog kan bildas endast vid sådana regleringsföretag som uppfyller de i 8 kap. 1 § angivna förutsättningarna för inlösen.

Författare: Magnus Hermansson

En fastighet som uppfyller lämplighetskraven enligt 3 kap. får enligt huvudregeln i 1 st. inte bli föremål för inlösen. Undantaget från denna huvudregel i tredje stycket avser närmast utskiften och andra markområden som är avskilda från fastighetens huvudområde eller som av annan anledning inte lämpligen kan brukas tillsammans med fastigheten i övrigt.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen tar främst sikte på olägenheter av ekonomisk art men kan också tillämpas i fråga om olägenheter av annat slag (Bonde m.fl., s. 8.3.1 ff.). Frågan om hinder mot inlösen med anledning av olägenheter för markägaren behandlades i NJA 1978 s. 638.

Författare: Magnus Hermansson

I paragrafen regleras en specialform av inlösen, som gäller fastighetsbildning enligt gällande detaljplan. Enligt 6 kap. 14 § PBL har kommunen efter utgången av genomförandetiden av en detaljplan rätt att lösa fastigheter eller delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt planen ska utgöra en fastighet. Angående talan om inlösen enligt nämnda paragraf i PBL och om konkurrens mellan sådant inlösenförfarande och inlösen enligt förevarande bestämmelse i FBL, se 15 kap. 3 § PBL.

Paragrafen ändrades vid tillkomsten av PBL, eftersom institutet fastighetsplan därvid utmönstrades. Paragrafen ändrades dessförinnan år 1987 i samband med den reform av byggnadslagstiftningen som låg till grund för äldre plan- och bygglagen. Förarbeten till den lagändringen, se prop. 1985/86:90. Notera att som fastighetsplan enligt äldre PBL gällde enligt 17 kap. 11 § äldre PBL också tomtindelning enligt byggnadslagen (1947:385) eller stadsplanelagen (1931:142) samt sådana äldre tomtindelningar som avses i 80 § stadsplanelagen.

Författare: Magnus Hermansson

Inlösen enligt 8 kap. 4 § kan i motsats till vad som gäller beträffande inlösen i allmänhet inte tas upp till prövning av lantmäterimyndigheten ex officio.

Författare: Magnus Hermansson

En förutsättning för inlösen är att resultatet av förrättningen blir att en fastighet bildas i enlighet med detaljplanen.

Författare: Magnus Hermansson

Uppskattningen avser inte bara markvärdet utan ska göras med beaktande av all den ersättning som ska utgå enligt reglerna i 5 kap.

Författare: Magnus Hermansson

Det är från olika synpunkter angeläget att en tredimensionell fastighetsbildning inte består när den anläggning för vilken fastighetsbildningen kommit till stånd förstörts eller skadats och inte blivit ersatt eller återställd eller när anläggningen aldrig blivit utförd. En bestående onyttig fastighetsbildning kan sålunda vara till olägenhet för angränsande fastigheter genom att den förhindrar eller försvårar en rationell användning av dessa. Vidare bör med hänsyn till intresset av ordning och reda i fastighetsindelningen onyttiga ”luftfastigheter” kunna avvecklas. Den för dessa fall önskvärda saneringen av fastighetsindelningen kan i första hand komma till stånd genom en fastighetsreglering enligt 5 kap., antingen med stöd av en överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna eller tvångsvis inom ramen för vad som är tillåtet enligt 5 kap. 8 §. Inlösen enligt 5–7 §§ kommer således inte i fråga när åtgärden kan genomföras genom ordinär fastighetsreglering. – Det ska anmärkas att det finns alternativ till fastighetsbildning när det gäller att mot ägarens vilja komma till rätta med olägenheter som förorsakats av en skadad eller vanvårdad anläggning som hör till en tredimensionell fastighet i bostadsförvaltningslagen (1977:792), ExprL, PBL samt i grannelagsrättsliga och skadeståndsrättsliga bestämmelser – se härom prop. 2002/03:116 s. 95 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Frågan om paragrafen är tillämplig när den skadade anläggningen utgör tillbehör till en tomträtt har överlämnats till rättstillämpningen – se prop. 2002/03:116 s. 148 f.

Författare: Magnus Hermansson

Uttrycket ”skadats eller förslitits” och ”måste ersättas med en ny” har samma betydelse som i 9 kap. 18 § 1 st. JB.

Författare: Magnus Hermansson

En situation då förutsättningen ”väsentligt försvårar användningen av en angränsande fastighet” normalt torde föreligga är när skicket hos den tredimensionella fastigheten medför att möjligheterna att utnyttja en byggrätt för en angränsande fastighet försvåras i mera påtaglig utsträckning.

Författare: Magnus Hermansson

Inlösenåtgärden kan inte avse den fastighet till vilken det tredimensionella fastighetsutrymmet hör utan endast det skadade utrymmet som sådant.

Författare: Magnus Hermansson

Konkurrens mellan flera fastighetsägare som begär inlösen regleras på samma sätt som enligt 4 §.

Författare: Magnus Hermansson

Enligt tredje stycket kan lantmäterimyndigheten under angivna förutsättningar förordna om inlösen till en fastighet vars ägare inte begärt åtgärden eller motsatt sig denna. Det ska härvid anmärkas att lantmäterimyndigheten inte kan ta initiativet till en sådan åtgärd annat än inom ramen för en förrättning som sökts av en behörig sökande. Om en ändrad fastighetsindelning är påkallad av hänsyn till allmänna intressen och ansökan om fastighetsbildning inte görs av någon berörd fastighetsägare kan ansökan om fastighetsreglering i stället göras av kommunen med stöd av 5 kap. 3 § 3 st. Kommunen kan också påkalla inlösen under en förrättning som begärts av fastighetsägare. Lantmäterimyndighetens förordnande kommer i fråga dels när ingen inlösenberättigad fastighetsägare påkallar inlösen, dels när en av fastighetsägare begärd fastighetsreglering inte uppfyller lämplighetsvillkoren i 3 kap. och därför inte går att genomföra. Ett förordnande enligt tredje stycket kan inte avse överföring till någon annan tredimensionell fastighet som har del i den skadade anläggningen utan måste gälla ”ursprungsfastigheten”. Det ska beaktas att bestämmelsen i 5 kap. 8 § kan hindra inlösen. Sålunda får inlösen inte genomföras om åtgärden leder till att den mottagande fastighetens graderingsvärde minskas väsentligt. Så skulle t.ex. kunna bli fallet om ägaren till den mottagande fastigheten till följd av åtgärden blev ansvarig för omfattande saneringsåtgärder.

Författare: Magnus Hermansson

En tumregel är att det ska framstå som sannolikt att projektet kommer att påbörjas under det närmaste året. Jämför 3 kap. 1 a § 2 st. 2; prop. 2002/03:116 s. 151.

Författare: Magnus Hermansson

Utan hinder av bestämmelsen i 3 kap. 2 § får inlösen ske i strid mot planbestämmelser. Vidare får inlösen ske även om det finns en byggnad inom det inlösta utrymmet utan hinder av vad som föreskrivs i 5 kap. 7 §. Undantaget från bestämmelserna i 1–3 §§ motsvarar vad om gäller vid inlösen enligt 4 §.

Författare: Magnus Hermansson

Frågan om inlösen kan avgöras särskilt genom ett delbeslut enligt 4 kap. 25 § 3 st. andra meningen.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelserna i detta kapitel handlar om utförande av anläggningsarbeten och liknande åtgärder inom ramen för en förrättning för fastighetsreglering. Tillämpningsområdet för dessa bestämmelser är i praktiken begränsat till fastighetsregleringar av större omfattning. Vidare ska anmärkas att de anläggningsföretag som kan komma i fråga oftast alternativt kan komma till stånd med stöd av annan lagstiftning, framför allt AL och VL, vilket ytterligare begränsar tillämpningsområdet.

Författare: Magnus Hermansson

I förarbetena anges som exempel på anläggningar som kan utföras som gemensamt arbete i första hand väg och dike, men även parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd för grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga, brygga, småbåtshamn och friluftsbad. I 5 kap. 26 § 2 st. anges att beslut om flyttning av byggnad får utföras som gemensamt arbete, om ägaren begär det innan förrättningen avslutats eller det annars är lämpligt.

Författare: Magnus Hermansson

Fråga om gemensamt arbete prövas av lantmäterimyndigheten ex officio.

Författare: Magnus Hermansson

Det gemensamma arbetet får inte framstå som det dominerande momentet i fastighetsregleringen. Mindre genomgripande regleringar ska därmed som regel inte förenas med gemensamt arbete.

Författare: Magnus Hermansson

Se prop. 1997/98:90 s. 292. I fråga om vattenverksamhet gäller att gemensamt arbete kan komma i fråga endast beträffande mindre markavvattningar där det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens påverkan på vattenförhållandena. Som exempel på sådana nämns s.k. detaljdränering genom täckdikning.

Författare: Magnus Hermansson

Ett förordnande av lantmäterimyndigheten om prövning i särskild ordning förutsätter att kravet i 1 st. att företaget ska främja regleringens syfte är uppfyllt. Fråga om prövning enligt AL får tas upp utan ansökan, se 17 § 1 st. AL. Angående samordningen mellan fastighetsregleringen och anläggningsförrättningen, se prop. 1973:160 samt Bonde m.fl., s. 9.1.4 f.

Författare: Magnus Hermansson

Angående val av syssloman, se 4 kap. 36 §.

Författare: Magnus Hermansson

Den slutliga betalningsskyldigheten regleras i 5 kap. 13 §. Ett beslut om provisorisk kostnadsfördelning får enligt 15 kap. 2 § 1 st. 7 p. överklagas särskilt. Mark- och miljödomstolens beslut i sådan fråga får inte överklagas, se 17 kap. 2 § 2 st.

Författare: Magnus Hermansson

Vid fördelning av bristen tillämpas samma förfarande som vid upprättande av debiteringslängd enligt 9 kap. 3 §.

Författare: Magnus Hermansson

Kostnaderna för det gemensamma arbetet kan tas upp i avräkning mellan sakägarna enligt 5 kap. 15 § 1 st. under förutsättning att sysslomannens redovisning blivit gällande.

Författare: Magnus Hermansson

Sysslomannen företräder sakägarna inom ramen för sitt uppdrag. En samverkan mellan sysslomannen och sakägarna är därför nödvändig. Någon särskild form för denna samverkan är inte föreskriven. Dock kan sysslomannen begära att ett formellt sammanträde kommer till stånd under ledning av lantmäterimyndigheten.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen underkastades omfattande ändringar 1973 (prop. 1973:160).

Författare: Magnus Hermansson

Kostnaderna för det gemensamma arbetet fördelas med tillämpning av 15 § 2 st. AL.

Författare: Magnus Hermansson

Om kostnadsfrågan är särskilt svårbedömd eller tidskrävande kan det vara mest rationellt att den avgörs vid förrättning i annan ordning än enligt FBL.

Författare: Magnus Hermansson

Att anläggningen anses inrättad enligt AL innebär att reglerna om verkan av ändrade förhållanden i 35–45 §§ AL äger tillämpning. Undantaget beträffande dike i andra meningen avser bara det fall att fråga om fördelningen av driftskostnader hänskjutits till prövning enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vidare gäller SFL i fråga om förvaltningen av en anläggning vilken utförts som gemensamt arbete. Detta är fallet också med en dikningssamfällighet, även när denna enligt andra meningen inte ska anses inrättad enligt AL.

Författare: Magnus Hermansson

Avstyckning är fastighetsbildning som avser nybildning av fastighet, se 2 kap. 1 §. Förrättningsinstitutet tillämpas i huvudsak för att från en fastighet avskilja ett markområde som genom överlåtelse kommit i särskild ägares hand eller som är avsett att senare överlåtas. Motsvarande förrättningsinstitut enligt äldre lagstiftning (lagen [1926:326] om delning av jord å landet, JDL, och lagen [1917:269] om fastighetsbildning i stad, FBLS) benämndes också avstyckning. Före 1917 (i stad) respektive 1926 (på landet) kunde viss ägovidd av en fastighet genom överlåtelse avskiljas till särskild fastighet utan ett förrättningsförfarande. Den privata jorddelningen benämndes i stad avstyckning och på landet avsöndring.

Författare: Magnus Hermansson

Avstyckning av viss ägovidd från en sämjelott förutsätter att sämjedelningen först legaliserats enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering (ÄLL). Legaliseringsförrättningen kan kombineras med avstyckningsförrättningen.

Författare: Magnus Hermansson

Den ändring i fastighetsindelningen som åsyftas med avstyckning i kombination med sammanläggning kan i allmänhet alternativt åstadkommas genom fastighetsreglering. Valet av metod för fastighetsbildningen kan ha betydelse för förrättningskostnaderna. Angående civilrättsliga konsekvenser, se Jan Alvå, Avtal om fastighetsreglering – en konflikt mellan JB och fastighetsbildningslagen, Vänbok till Landahl, 1987.

Författare: Magnus Hermansson

I fastighetsregistret behåller stamfastigheten den odelade fastighetens registerbeteckning. Styckningslotten får såsom nybildad fastighet en ny beteckning.

Författare: Magnus Hermansson

Andra och tredje styckena fick i huvudsak sin nuvarande utformning genom lagstiftning 1970 (prop. 1970:145).

Författare: Magnus Hermansson

I 5 § SFL finns en särskild bestämmelse om avstyckning från en samfällighet som förvaltas av samfällighetsförening. Enligt denna bestämmelse medför avstyckningen att äganderätten till den nybildade fastigheten övergår till föreningen, om inte styckningslotten dessförinnan fått ny ägare.

Författare: Magnus Hermansson

En fastighet som bildas genom avstyckning av eller från samfälld mark besväras enligt 6 kap. 16 § 2 st. JB inte av inteckningar i stamfastigheterna. Paragrafen innehåller därav betingade bestämmelser till skydd för inteckningshavarna. Vad som föreskrivs om undantag från skyldigheten att göra inbetalning med stöd av medgivanden från rättsägare eller efter oskadlighetsprövning motsvarar vad som enligt 5 kap. 16 § FBL gäller om undantag från skyldighet att göra inbetalning vid fastighetsreglering.

Författare: Magnus Hermansson

Enligt 13 kap. 2 § 2 st. JB får tomträtt inte upplåtas i del av fastighet eller i flera fastigheter gemensamt. I konsekvens härmed måste en delning av tomträttsfastigheten förenas med en inskränkning av tomträtten så att denna avser endast en av styckningsdelarna. Se vidare Hermansson och Westerlind, Tomträtt – Kommentar till jordabalken 13 och 21 kap. m.m., 2 uppl., 2012, bl.a. s. 184 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Andra stycket tillkom samtidigt med jordförvärvslagen (1979:230), se prop.1978/79:85. Det ankommer på lantmäterimyndigheten att genom underställning ta initiativ till tillståndsprövningen. Bestämmelsen i 12 § 2 st. jordförvärvslagen om skyldighet för förvärvare att inom tre månader ansöka om förvärvstillstånd föreskriver undantag för det fall underställning ska ske enligt denna paragraf.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om ”disponering” av delaktighet i samfällighet eller av servitut eller annan fastighetsanknuten rättighet. Den äger tillämpning också i fråga om rättighet som följer av en fastighets andel i en gemensamhetsanläggning. En fördelning av de skyldigheter som en sådan delaktighet för med sig kan i förrättningen göras med tillämpning av 42 § AL. En avtalsbestämd rättighet kan också disponeras. Åtgärden innebär inte att rättigheten därmed förändras till officialrättighet.

Författare: Magnus Hermansson

Servitutsbildning enligt denna bestämmelse sker inom ramen för avstyckningsförrättningen och kan avse endast förhållandet mellan styckningsdelarna. Om servitut ska bildas till förmån för någon av styckningsdelarna på annan fastighet, får avstyckningen kombineras med fastighetsreglering. Ägaren av styckningslotten är dock inte behörig att ensam påkalla en sådan fastighetsreglering, se NJA 1987 s. 730. Nämnda rättsfall har kritiserats av Tore Landahl i SvJT 1989, s. 1.

Författare: Magnus Hermansson

Enligt 7 kap. 9 § JB får servitut inte upplåtas i en fastighets andel i samfälld mark. Förevarande bestämmelse innefattar undantag från denna regel.

Författare: Magnus Hermansson

Ett avtal om köp av ett markområde som inte utgör särskild fastighet blir ogiltigt, om inte ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med köpet görs senast sex månader efter den dag då köpehandlingen upprättades, se 4 kap. 7 och 9 §§ JB. Motsvarande bestämmelse gäller i fråga om förvärv genom byte (4 kap. 28 § JB), gåva (4 kap. 29 § JB) och legat (12 kap. 12 § ÄB).

Författare: Magnus Hermansson

Grundhandlingen ska innefatta ett giltigt förvärv. Är ett köp eller annat förvärv för sitt bestånd beroende av villkor utöver att fastighetsbildning ska ha ägt rum, kan en förrättning för avstyckning i enlighet med förvärvsavtalet inte avslutas förrän villkoret uppfyllts.

Författare: Magnus Hermansson

En överenskommelse kan avse komplettering av förvärvsavtalet med föreskrifter som inte intagits i grundhandlingen, t.ex. om disponering av styckningsfastighetens andel i samfälligheter eller särskilda rättigheter, rättelse av uppenbara felaktigheter i grundhandlingen eller undanröjande av otydlighet i densamma.

Författare: Magnus Hermansson

Angående återkallelse av förrättningsansökan i allmänhet, se 4 kap. 32 §. Förevarande bestämmelse ger en avtalskontrahent som inte gjort ansökan om avstyckning möjlighet att förhindra att ett förvärvsavtal drabbas av ogiltighet därför att förrättningen återkallats av sökanden.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen infördes 1971 (prop. 1971:180). I 6 kap. 11 § 2 st. JB föreskrivs att en avstyckad fastighet har ett subsidiärt ansvar för inteckningar i stamfastigheten. Det subsidiära ansvaret gäller enligt första stycket också fordringar som utan inskrivning är förenade med rätt till betalning ur fastighet. Angående dessa fordringar, se närmare 5 kap. 16 § FBL. Enligt 2 st. kan lantmäterimyndigheten efter oskadlighetsprövning särskilt förordna om ansvarsbefrielse för styckningslotten.

Författare: Magnus Hermansson

Angående fördelningen av ansvaret för förrättningskostnaderna, se också 2 kap. 6 §. Angående kostnadernas storlek, se lantmäteritaxan.

Författare: Magnus Hermansson

Klyvning är fastighetsbildning som avser nybildning av fastighet, se 2 kap. 1 §. Syftet med klyvning är att få till stånd en upplösning av gemensamt ägande till en fastighet i form av samäganderätt. Förrättningsinstitutet utgör härvid ett alternativ till det förfarande för upplösning av samäganderätten som föreskrivs i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Att klyvningsförfarandet har ett företräde framför försäljning enligt lagen om samäganderätt framgår av 7 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt – se också 11 kap. 3 § 4 st. denna lag. Klyvning har med hänsyn till bestämmelserna i 3 kap. ett begränsat tillämpningsområde som fristående förrättningsinstitut. Vanligare är att klyvning förekommer i kombination med sammanläggning eller fastighetsreglering.

Författare: Magnus Hermansson

Objektet för klyvning är enligt huvudregeln en fastighet som innehas med samäganderätt. I 2 § föreskrivs ett undantag från denna huvudregel. Vidare kan enligt 17 § FBLP en sämjedelad fastighet bli föremål för klyvning – dock har legalisering enligt ÄLL företräde framför klyvning, om det begärs av någon delägare. Klyvning är inte tillämplig om egendomsgemenskapen mellan delägarna utövas i enkelt bolag.

Författare: Magnus Hermansson

Om antalet delägare överstiger två, kan efter klyvning samäganderätten komma att bestå beträffande de delägare, vilka inte framställt yrkande om särskild lott eller vilkas yrkanden om utbrytning av sådan lott inte kunnat tillgodoses med hänsyn till den prövning av den sökta fastighetsbildningens lämplighet som ska göras enligt 3 kap.

Författare: Magnus Hermansson

Fjärde stycket tillkom genom lagstiftning 1977, se prop. 1976/77:114. Kravet att regleringen ska ske i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område har sin förebild i rekvisitet för inlösen enligt 8 kap. 1 §. Bakgrunden till bestämmelsen är den att större fastighetsregleringar inom områden med komplicerade äganderättsförhållanden i allmänhet kräver en omfattande klyvningsverksamhet. Vid klyvning som äger rum utan ansökan av sakägare gäller det s.k. ”båtnadsvillkoret”, se 5 kap. 4 §.

Författare: Magnus Hermansson

Den som genom köp, byte, gåva eller legat förvärvar en andel i en fastighet innehar enligt huvudregeln fastigheten under samäganderätt med övriga andelsägare. Om förvärvet är förenat med villkor om att andelen ska utbrytas, gäller emellertid i stället att förvärvets giltighet är beroende av att utbrytning kan ske genom förrättning som sökts senast sex månader efter förvärvstidpunkten, se 4 kap. 7, 8, 28 och 29 §§ JB samt 12 kap. 12 § ÄB). Klyvning får enligt förevarande bestämmelse i ett sådant fall sökas av såväl förvärvaren som fångesmannen. Jämför motsvarande bestämmelse i fråga om avstyckning i 10 kap. 8 § FBL.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen äger inte tillämpning vid klyvning som avses i 11 kap. 1 § 4 st.

Författare: Magnus Hermansson

Jämför motsvarande bestämmelse i fråga om avstyckning i 10 kap. 3 § 1 st.

Författare: Magnus Hermansson

Med avsevärd olägenhet avses främst det fallet att en delägare som tillförs en bebyggd klyvningslott som i värde betydligt överstiger värdet av hans andel i fastigheten på grund därav åläggs en betungande ersättningsskyldighet gentemot övriga delägare.

Författare: Magnus Hermansson

Se kommentaren till rubriken till 11 kap.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen om fördelning av fastighetens graderingsvärde mellan klyvningslotterna motsvarar i sak vad som enligt 5 kap. 8 § gäller vid fastighetsreglering.

Författare: Magnus Hermansson

Enligt äldre bestämmelser har avstyckning eller avsöndring kunnat ske från en andel i en fastighet. Har så skett, ska graderingsvärdet sättas ned för den delägare från vilkens andel har avskilts.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelserna om disponering av rättigheter motsvarar vad som gäller vid avstyckning, se 10 kap. 4 §.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller vid avstyckning, se 10 kap. 5 § 1 st. Dock kan vid klyvning samfällighets- eller servitutsbildning komma till stånd också mot en delägares vilja med tillämpning av tvångsbestämmelser i 6 kap. och 7 kap.

Författare: Magnus Hermansson

Se Bonde m.fl., s. 11.6.2.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen motsvarar vad som enligt 5 kap. 6 § 2 st. gäller vid fastighetsreglering. Se NJA 1999 s. 339 beträffande klyvning av en fastighet med jord- och skogsbruksdrift.

Författare: Magnus Hermansson

Hänvisningen till 5 kap. i fråga om skogsavverkning samt jord-, grus- eller sandtäkt tillkom genom lagändring 1993 (prop. 1993/94:27). Se beträffande ersättning 5 kap. 10–12 §§ och 15–16 §§, beträffande skogsavverkning m.m. 5 kap. 21 § samt beträffande tillträde 5 kap. 30–32 §§.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen anger i vilka hänseenden klyvning kan grundas på överenskommelser mellan delägarna. I 2 st. hänvisas till de regler om oskadlighetsprövning som gäller vid fastighetsreglering.

Författare: Magnus Hermansson

Angående fördelningen av ansvaret för förrättningskostnaderna, se också 2 kap. 6 §. Angående kostnadernas storlek, se lantmäteritaxan. Paragrafens andra mening tillkom 1977, i samband med bestämmelsen i 11 kap. 1 § 4 st. om klyvning utan ansökan i samband med fastighetsreglering (prop. 1976/77:114).

Författare: Magnus Hermansson

Sammanläggning är ett förrättningsinstitut som avser nybildning av fastighet. Genom sammanläggning slås två eller flera fastigheter samman till en. Sammanläggning kan kombineras med avstyckning eller klyvning, se 10 kap. 1 § 1 st. och 11 kap. 1 § 1 st., varvid en styckningslott eller en klyvningslott slås samman med en fastighet. Den ändring i fastighetsindelningen som åsyftas med sammanläggning kan alternativt åstadkommas genom fastighetsreglering, varigenom en fastighets mark och andel i samfälld mark, alternativt den mark som annars kunde ha blivit föremål för avstyckning, överförs till en annan fastighet. Valet av förrättningsinstitut har betydelse bl.a. när det gäller åtgärdens inverkan på sådana begränsade sakrätter som belastar de av förrättningen berörda fastigheterna.

Författare: Magnus Hermansson

Inget hindrar att fastigheter som innehas av flera delägare blir föremål för sammanläggning, under förutsättning dock att var och en av delägarna har lika stor andel i varje fastighet.

Författare: Magnus Hermansson

Det förutsätts att den fastighetsdel som ska ingå i sammanläggningen utbryts genom avstyckning eller klyvning som handläggs i samma förrättning. Delningsåtgärden och sammanläggningen avgörs genom ett enda fastighetsbildningsbeslut. En styckningslott eller klyvningslott som ingår i sammanläggning behöver inte avse ett markområde utan kan utgöra stycknings- eller klyvningsfastighetens andel i samfälld mark.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen har fått sin nuvarande utformning genom SFS 1987:803 som trätt i kraft den 1 januari 1988. Ändringarna genomfördes i samband med införandet av ÄktB (prop. 1986/87:86). Bestämmelserna i paragrafen gäller inte när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, se 18 § 1 st. FBLP. – Bestämmelserna i paragrafen ska tillämpas i deras äldre lydelse, om sådant avtal som avses i den lydelsen har träffats före ikraftträdandet.

Författare: Magnus Hermansson

Om en make vill åstadkomma sammanläggning av en fastighet som är hans giftorättsgods med en som tillhör honom som enskild egendom, måste först endera fastighetens egenskap av giftorättsgods eller enskild egendom ändras genom äktenskapsförord. Bestämmelsen hindrar inte att en fastighet som är enskild egendom till följd av villkor vid gåva eller i testamente läggs samman med en fastighet som är enskild egendom till följd av äktenskapsförord. Frågan om vilka bestämmelser som i sådant fall ska gälla med avseende på den nybildade fastigheten har lämnats oreglerad, se Bonde m.fl., s. 11.2.1 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Se 12 kap. 7 § 4 st. i fråga om verkningarna i lagfartshänseende av att sammanläggning sker med stöd av avtal mellan makar. Det ankommer på inskrivningsmyndigheten att granska om avtalet är lagligen beskaffat, se 12 kap. 10 § 1 st. Angående fråga om återvinning i konkurs när ett avtal innefattar gåva, se Bonde m.fl., s. 12.2.3.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen i första stycket tar närmast sikte på det fallet att fastigheten erhållits i gåva med villkor om rätt för givaren att återta fastigheten. Angående sådant villkor, se 4 kap. 30 § JB. Angående sammanläggning av fastigheter som är föremål för lösningsrätt enligt äldre bestämmelser om återköpsrätt eller om ofri tomt i stad, se 19 § FBLP.

Författare: Magnus Hermansson

För en fastighet som besväras av vattenfallsrätt gäller samma förbud mot sammanläggning som för en tomträttsfastighet, se 19 § 3 st. FBLP. Angående föreskriften i andra meningen om avtal om utvidgning av tomträtten som förutsättning för sammanläggning, jfr motsvarande bestämmelse beträffande avstyckning i 10 kap. 3 § 1 st. Se även Hermansson och Westerlind, Tomträtt – Kommentar till jordabalken 13 och 21 kap. m.m., 2 uppl., 2012, bl.a. s. 184 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Se Bonde m.fl., s. 12.4.1 ff. Undantag från lagfartskravet gäller enligt 18 § 2 st. FBLP för fastighet som förvärvats genom fång som ägaren enligt äldre rätt inte varit skyldig att lagfara.

Författare: Magnus Hermansson

Andra stycket fick sin nuvarande utformning vid införandet av UB (prop. 1980/81:84). Sammanläggningshinder på grund av äganderättstvist, utmätning, kvarstad eller betalningssäkring ska framgå av fastighetsboken, se 19 kap. 20 § och 21 § JB.

Författare: Magnus Hermansson

Angående återgång av utmätning m.m. vid sammanläggning, se 4 kap. 25 § UB.

Författare: Magnus Hermansson

Sammanläggning förutsätter att inskrivningsförhållandena samordnas mellan de fastigheter som tillsammans ska utgöra den nybildade fastigheten. Vanligen sker en sådan samordning på ägarens initiativ utan att bestämmelserna i förevarande paragraf behöver aktualiseras. Med tanke på ett sådant förfarande finns i 23 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter en föreskrift om skattefrihet vid nyinteckning i en genom sammanläggning bildad fastighet till belopp som motsvarar inteckningar som tidigast ett år dessförinnan dödats i fast egendom som ingått i sammanläggningen. Se i övrigt Bonde m.fl., s. 12.5.1 f. Angående upprättande av företrädesordningen, se 12 kap. 11 §. Att medgivande ska inhämtas också från fastighetsägaren beror på att ägarhypotek kan förekomma.

Författare: Magnus Hermansson

Frågan om en inskrivning för en rättighet berör mark som ingår i sammanläggningen eller inte prövas av lantmäterimyndigheten som har att underrätta inskrivningsmyndigheten om sin bedömning.

Författare: Magnus Hermansson

Hänvisningen till 10 kap. 2 § 2 st. avser inteckning som besvärar en styckningslott som omfattar endast samfälld mark, se prop. 1970:145.

Författare: Magnus Hermansson

Oskadlighetsprövningen bör ske enligt samma grunder som enligt 5 kap. 16 § och 18 §, se Bonde m.fl., s. 12.6.2.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen i 12 kap. 7 §, som undergått ändring av redaktionell natur 1971 (prop. 1971:180), handlar om sammanläggnings inverkan på inteckningar och andra inskrivningar. Angående sammanläggningens inverkan på servitut, nyttjanderätt m.m., se prop. 1970:20 A s. 329. Det saknas motsvarighet till bestämmelsen i 7 kap. 29 § 1 st. JB om inverkan i nämnda hänseende av fastighetsreglering. En analog tillämpning av bestämmelsens första och andra mening torde vara möjlig. När det gäller servitut till förmån för fast egendom som ingått i sammanläggningen ska beaktas bestämmelsen i 14 kap. 11 § JB att den tjänande fastigheten inte får belastas utöver vad som följer av upplåtelsen. Enligt 14 kap. 12 § JB upphör ett servitut att gälla, om den härskande fastigheten sammanläggs med den tjänande.

Författare: Magnus Hermansson

Enligt 6 kap. 16 § JB utvidgas inteckningen till att omfatta hela den genom sammanläggning nybildade fastigheten.

Författare: Magnus Hermansson

Lagfarten ändras ex officio enligt bestämmelsen. Stämpelskatt utgår inte, även om avtalet mellan makarna innefattar ett förvärv, se 6 § 1 p. lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter.

Författare: Magnus Hermansson

Initiativet till sammanläggning ankommer enligt huvudregeln på fastighetsägaren.

Författare: Magnus Hermansson

Officialinitiativ till sammanläggning medges i två situationer. Den ena är då åtgärden aktualiseras som ett led i en fastighetsreglering som syftar till att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område, jfr rekvisitet för inlösen enligt 8 kap. 1 § och bestämmelsen om officialinitiativ till klyvning i 11 kap. 1 § 4 st. Den andra situationen är då sammanläggningen utgör en förutsättning för en annan fastighetsbildning, se härom Bonde m.fl., s. 12.8.1 f. och NJA 1983 s. 92.

Författare: Magnus Hermansson

Innan lantmäterimyndigheten förordnar om sammanläggning ska enligt 17 § FL fastighetsägaren ha beretts tillfälle att yttra sig.

Författare: Magnus Hermansson

Den preliminära prövningen av lantmäterimyndigheten omfattar de allmänna fastighetsbildningsvillkoren enligt 3 kap. samt de särskilda sammanläggningsvillkoren i 12 kap. 1–4 §§. Enligt 20 § FBK ska inskrivningsmyndigheten underrättas om en sökt sammanläggning utan dröjsmål efter det att ansökan gjorts. Inskrivningsåtgärder som försvårar sammanläggningen ska därigenom kunna avstyras.

Författare: Magnus Hermansson

Angående inskrivningsmyndighetens prövning, se Bonde m.fl., s. 12.10.1 f.

Författare: Magnus Hermansson

Kan ett hinder mot sammanläggning inte avlägsnas eller blir det inte undanröjt inom rimlig tid, ska yttrande avges med påpekande om hindret.

Författare: Magnus Hermansson

Kravet i 12 kap. 5 § på medgivanden från fastighetsägare och rättighetshavare förutsätter en samverkan mellan dessa och inskrivningsmyndigheten. Förslaget till företrädesordning kan inte överklagas. Den som är missnöjd med förslaget är hänvisad att överklaga lantmäterimyndighetens beslut om fastställelse enligt 12 kap. 13 § 2 st.

Författare: Magnus Hermansson

Den fortsatta prövningen kan avse en förnyad bedömning av sammanläggningens förenlighet med de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap.

Författare: Magnus Hermansson

Lantmäterimyndigheten är vid fastställelseprövningen bunden av inskrivningsmyndighetens ställningstaganden i förslaget till företrädesordning, men har skyldighet att kontrollera att ändrade inskrivningsförhållanden inte inträtt sedan förslaget upprättades. Efter det att sammanläggning beslutats gäller enligt 19 kap. 9 § 1 st. JB intill dess att sammanläggningen genom fastighetsregistrering fullbordats inskrivningsförbud i fråga om de i sammanläggningen ingående fastigheterna.

Författare: Magnus Hermansson

En fastighetsbildning som innebär att en fastighet som är belägen i en kommun genom fastighetsreglering eller sammanläggning tillförs mark som är belägen inom en annan kommun medför att gränsen mellan kommunerna ändras till överensstämmelse med den nya fastighetsindelningen, se 1 § lagen (1970:991) om ändring i kommunal indelning i samband med fastighetsbildning. För sådan fastighetsbildning över kommungräns gäller särskilda restriktioner och bestämmelser, se 3 kap. 11 §. För det fall kommunindelningen ändras i administrativ ordning på sådant sätt att kommungränsen skär tvärs genom en fastighet finns i förevarande kapitel bestämmelser för hur den eftersträvade överensstämmelsen mellan den kommunala indelningen och fastighetsindelningen ska åstadkommas. Se Bonde m.fl., s. 13.0.1 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Fastighetsbestämningen går ut på att fastställa vad som gäller i fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller beträffande rättigheters omfång eller bestånd mot bakgrund av vad som bestämts genom de myndighetsbeslut eller enskilda rättshandlingar varigenom den ifrågavarande fastighetsbildningen eller rättigheten kommit till stånd. Det är också möjligt att avgöra i vad mån en byggnad eller annan anläggning utgör fastighetstillbehör samt omfattningen av en gemensamhetsanläggning. Lagbestämmelser av betydelse för bedömningen är reglerna om fastighetsgränser i 1 kap. 3–6 §§ JB, 17 och 18 §§ lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken samt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. När det gäller de i lagstiftning oreglerade frågorna om vattenområde ska anses samfällt eller delat med stranden och om avsöndrad lägenhet har rätt till vattenområde får ledning sökas i en omfattande rättspraxis, vilken i huvudsak finns redovisad i 1971 års lageditioner och tidigare. Rättsfall härefter som berör fastighetsindelningens beskaffenhet är NJA 1970 s. 157 (gräns i havsvik), NJA 1971 s. 91 (gränsbestämning kring ströängar på kronomark), NJA 1972 s. 362 (gränsbestämning kring jordeboksfiske), NJA 1972 s. 280 (om rätt till samfällt fiske efter ägostyckning), NJA 1972 s. 553 (om sandtag vid laga skifte avsatts som samfällt eller delats), NJA 1977 s. 1 (om sträckningen av gräns som bestämts vid storskifte och hävdades med avvikelse från storskifteskartan), NJA 1980 s. 749 (om rätten till i havet belägna holmar vilka vid laga skifte redovisats som impediment), NJA 1984 s. 148 (fiskerätt på grund av urminnes hävd), NJA 2007 s. 125 (häradsallmänning, även fråga om fastighetsbestämningens prejudiciella betydelse i ett tvistemål om bättre rätt). När det gäller frågor om bestämmande av vilket omfång ett servitut har (första stycket 2), jfr NJA 2018 s.200. När det gäller bedömningar enligt första stycket 3 kan det hänvisas till den rättspraxis som utvecklats enligt 2 kap. JB.

Författare: Magnus Hermansson

I fråga om förrättningshandläggningen gäller i tillämpliga delar samma bestämmelser som för fastighetsbildning.

Författare: Magnus Hermansson

Av paragrafen framgår att officialprincipen gäller vid fastighetsbestämning, se vidare Bonde m.fl., s. 14.3.1.

Författare: Magnus Hermansson

Gränsen mot allmänt vattenområde är rörlig med hänsyn till förändringen av strandlinjen och av djupförhållanden. Härav följer att ett avgörande vid fastighetsbestämning inte kan ges rättsverkan som strider häremot.

Författare: Magnus Hermansson

När fastighetsbestämningen avser fråga om sträckningen av gräns – dock ej gräns mot allmänt vattenområde – föreligger enligt denna bestämmelse viss dispositionsfrihet för sakägarna. Om fastighetsbestämningen i enlighet härmed grundas på överenskommelse, kan det uppkomma en avvikelse mot den gränssträckning som annars skulle ha kommit att fastställas, dvs. ”gränsens rätta läge”. Fastighetsbestämningen medför sålunda i realiteten en marköverföring. Sådan ska egentligen åstadkommas genom fastighetsreglering. Därför föreskrivs i 2 st. inskränkningar i dispositionsfriheten både för att markera en skiljelinje mot fastighetsregleringsinstitutet och för att upprätthålla ett skydd för sakägaren som inte biträtt överenskommelsen och för panthavare. Se vidare Bonde m.fl., s. 14.5.1 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Vad som föreskrivs om utstakning och utmärkning av gräns överensstämmer med vad som enligt 4 kap. 27 § gäller vid fastighetsbildning, förutom i två hänseenden. Sålunda ska utstakning alltid ske senast i samband med att fastighetsbestämningsbeslutet meddelas. Vidare ska utmärkningen alltid göras i full överensstämmelse med fastighetsbestämningsbeslutet. En från detta avvikande utstakning får således inte läggas till grund för utmärkningen.

Författare: Magnus Hermansson

Som fastighetsbildningsmål handläggs också överklaganden av förrättningar vilka enligt annan lagstiftning än FBL handläggs av lantmäterimyndigheten, se 27 § ÄLL, 30 och 31 §§ AL och 28 och 29 §§ LL.

Författare: Magnus Hermansson

Angående onödigt uppehållande av förrättningen, jfr 49 kap. 7 § RB. Förordnande enligt 5 kap. 21 § avser inskränkning i fråga om skogsavverkning m.m. Bestämmelsen i 5 kap. 22 § handlar om byggnadsförbud och medgivande till undantag från sådant förbud.

Författare: Magnus Hermansson

Jfr 49 kap. 7 § RB.

Författare: Magnus Hermansson

Den nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, dvs. i flertalet kommuner byggnadsnämnden. Kommunens rätt till överklagande regleras också i 15 kap. 2 § 2 st. och 9 § 1 st.

Författare: Magnus Hermansson

Länsstyrelsens rätt till överklagande gäller inte i fråga om fastighetsbestämning och är i fråga om fastighetsbildning begränsad till tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut. Med bestämmelse som meddelats till förmån för allmänt intresse avses samtliga i FBL upptagna regler av materiell innebörd som inte är underkastade sakägarnas dispositionsfrihet, se Bonde m.fl., s. 15.8.1 ff.

Författare: Magnus Hermansson

Efterkontrollen av en förrättning som berör både jordbruksmark och mark för annat ändamål ankommer på länsstyrelsen enligt 1 st.

Författare: Magnus Hermansson

En tjänsteman som kallas med stöd av tredje stycket är inte att betrakta som sakkunnig i RB:s bemärkelse.

Författare: Magnus Hermansson

Jfr 42 kap. 18 § 1 st. 5 p. RB.

Författare: Magnus Hermansson

Sättet för avgörande av en uppenbart ogrundad talan skiljer sig från vad som gäller för allmänna tvistemål, jfr 42 kap. 5 § 1 st. och 20 § 2 st. RB.

Författare: Magnus Hermansson

Angående vilandeförklaring av förrättning, se också 4 kap. 39 § 2 st.

Författare: Magnus Hermansson

Bestämmelsen äger tillämpning när behovet av förtida tillträde uppkommer medan fastighetsbildningsbeslutet är föremål för prövning i mark- och miljödomstolen. Angående förutsättningarna för förtida tillträde, se 5 kap. 30 a § (prop. 1976/77:114).

Författare: Magnus Hermansson

Ett beslut om inhibition kan enligt 49 kap. 3 § 2 st. RB inte överklagas särskilt.

Författare: Magnus Hermansson

Utöver vad som följer av första stycket kan mark- och miljödomstolen undanröja en förrättning också om den finner att ansökan om förrättningen bort avvisas eller om denna bort inställas.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen tillkom genom SFS 1995:1394 som trätt i kraft den 1 januari 1996, i samband med omorganisationen av lantmäteriverksamheten, se prop. 1995/96:78.

Författare: Magnus Hermansson

Kravet på synnerliga skäl innebär att det för undanröjande krävs en klar felbedömning från den kommunala myndighetens sida som kan antas ha påverkat de beslut som fattats under förrättningen. – Det torde alltid finnas synnerliga skäl för undanröjande om den kommunala myndigheten handlagt ett ärende i strid mot bestämmelsen i 5 § 1 st. 1 p. lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet.

Författare: Magnus Hermansson

Se 9 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. när det gäller annan än myndighetsföreträdare eller den som annars är berättigad till ersättning i tjänsten.

Författare: Magnus Hermansson

En förebild till regeln i första stycket om fördelningen av rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål finns i 20 kap. 4 § VL som gäller i fråga om förrättningsmål vid vattendomstolen. Vid den skälighetsbedömning som ska läggas till grund för kostnadsfördelningen kan i mål där parter står i klart motsatsförhållande till varandra principen i 18 kap. 1 § RB om förlorande parts skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnad beaktas. Rättsfall angående tillämpningen av första stycket, se NJA 1983 s. 292, NJA 1983 s. 651, NJA 1991 s. 425, NJA 1992 s. 47, NJA 1997 s. 805 och NJA 2021 s. 1085.

Författare: Magnus Hermansson

Andra stycket innehåller en särskild bestämmelse om kostnadsfördelning i mål av expropriationskaraktär. Regeln har en motsvarighet i 7 kap. 1 § 1 st. ExprL. Den ägde ursprungligen tillämpning bara i mål om inlösenersättning enligt 8 kap., men gäller efter lagändring 1992 också i mål om ersättning som bestämts enligt 5 kap. 10 a § 2 st. (prop. 1991/92:127).

Författare: Magnus Hermansson

Huvudregeln är mot bakgrund av rekvisitet ”synnerliga skäl” att en enskild sakägare inte har någon rätt till ersättning av allmänna medel. I rättsfallet NJA 1979 s. 433 har sakägare tillerkänts kostnadsersättning när länsstyrelsen fullföljt talan till Högsta domstolen i huvudsakligt syfte att få ett prejudikat. I NJA 2017 s. 503 ansågs att ett fastighetsbildningsmåls juridiska eller tekniska komplexitet och stora betydelse för en enskild kunna utgöra synnerliga skäl.

Författare: Magnus Hermansson

Avsikten är att ”synnerliga skäl” ska ha samma innebörd som i fjärde stycket i föregående paragraf.

Författare: Magnus Hermansson

Fråga om överklagbarhet av ett beslut under rättegången mot bakgrund av att ett slutligt beslut inte skulle kunna överklagas, se NJA 2000 s. 683.

Författare: Magnus Hermansson

Paragrafen ändrades genom lagstiftning 1992 (prop. 1991/92:127). Ändringen hänförde sig till rättegångskostnadsreglerna och innebar att den särbestämmelse som tidigare gällde mål om inlösenersättning enligt 8 kap. också äger tillämpning i sådana andra expropriationsliknande mål där ersättning bestämts enligt 5 kap. 10 a § 2 st. Hänvisningen till 15 kap. 8 § PBL innebär att den förlorande parten, om han uppenbart har saknat skälig grund för sitt överklagande, kan förpliktas att betala motpartens kostnader.

Författare: Magnus Hermansson

Angående överklagande till och förfarandet hos Högsta domstolen, se också 54 kap. och 56 kap. RB.

Författare: Magnus Hermansson

Grundläggande bestämmelser om fastighetsregister finns i lagen (2000:224) om fastighetsregister (prop. 1999/2000:39), vilken trädde i kraft den 1 juli 2000. Med fastighetsregister avsågs tidigare den del av det nuvarande registret som motsvarar dess allmänna del. Kapitlet innehåller bestämmelser som särskilt hänför sig till denna del. Angående fastighetsregistrets inskrivningsdel, se 19 kap. JB. En utförligare reglering finns i förordningen (2000:308) om fastighetsregister.

Författare: Magnus Hermansson

Registrering enligt 3 p. avser i första hand fastighetsdelar som utbrutits genom expropriation och liknande tvångsförvärv. Vidare ska med tillämpning av 10 § ÄLL som fastighet redovisas en ägolott som vid äganderättsutredning upptagits i äganderättsförteckning. Också en fastighetsbestämning kan ge anledning till nyregistrering av en fastighet.

Författare: Magnus Hermansson

Se 5–17 §§ förordningen (2000:308) om fastighetsregister.

Författare: Magnus Hermansson

Motsvarande bestämmelse gäller enligt 19 kap. 37 § JB i fråga om fastighetsregistrets inskrivningsdel. Se prop. 1999/2000:39 s. 165. Ärenden om ersättning enligt 4 st. handläggs av Kammarkollegiet som också företräder staten i domstol vid tvist i ersättningsfrågor eller vid utövande av statens regressrätt enligt 18 kap. 7 § JB.