Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Avtalslagen
Om slutande av avtal
Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2–9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret.
Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.
Rättsfall:
Fråga om bindande avtal kommit till stånd H 1916:583; 1917:133; 1920:317, 446; 1921:357; 1922:83; 1925:444; 1928:44; 1930:442; 1940:687; 1962:276; 2000:747 I och II anm. vid JB 4:1 (köpehandlingen undertecknad av parterna vid skilda tillfällen på skilda håll) – Fråga om bindande avtal kommit till stånd genom godkännande av brev vari förutsatts att kontrakt skulle upprättas, vilket emellertid ej skett, eller om brevets avsändare i allt fall ådragit sig bundenhet genom sitt fortsatta handlande; tillika fråga om svensk eller utländsk lag H 1977:92 – Fråga om deltagare i sällskapsresa blivit bunden av researrangörernas allmänna resevillkor H 1978:432 – Fråga om köpare av monteringsfärdigt trähus enbart genom hänvisning i köpekontraktets tryckta text till Sveriges Trähusfabrikers Riksförbunds allmänna leveransbestämmelser blivit bunden av en i dessa ingående indexklausul ang. priset H 1979:401 – Fråga om tillkomsten av entreprenadavtal samt om giltigheten av skiljedomsklausul i standardbestämmelser, till vilka hänvisats i beställningsbrev H 1980:46 – När ett entreprenadavtal hänvisade till ett avtal mellan entreprenören och kommunen, vilket i sin tur hänvisade till 1972 års allmänna entreprenadbestämmelser, kunde viss preskriptionsbestämmelse i dessa åberopas av beställaren mot entreprenören H 1984:795 – Fråga i mål mellan näringsidkarna A och B ang. försäljningsavtal om elektroniska priskalkylatorer med tillbehör dels om bevisbördan betr. villkor som A påstått vara förknippat med avtalet dels om tolkning av avtalets innehåll i vissa hänseenden H 1979:483 – Jfr även rättsfall vid HB 1:1–4 – Fråga om uppgörelse ang. avtals hävande kommit till stånd H 1924:579 – Ang. avtal genom utnyttjande av parkeringsplats med anslagna avgiftsvillkor H 1981:323 – Ägare till uthyrda bilar ej ansvarig för parkeringsavgifter på tomtmark enbart därför att han ej velat medverka till utredning om vem som fört bilarna vid parkeringstillfällena H 1983:604 – Se även H 1982:244 anm. vid ABL 1:3 – Fråga om skadeståndsskyldighet på grund av uppträdande under förhandlingar om ett återförsäljaravtal som ej blev av H 1990:745 – Återförsäljare med ensamrätt ansågs ej skadeståndsskyldig mot säljaren för det han brutit mot åtagande i återförsäljaravtal att från säljaren inköpa vissa minimikvantiteter H 1992:403 – Fråga, om byggnadsentreprenör gjort sig skyldig till sådan grov vårdslöshet som avses i Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72) 5:8 H 1992:130 – Av försäkringsbolag i premieavisering lämnad uppgift om försäkringens kontantvärde inklusive återbäring ansågs ej som anbud om återköp till detta belopp H 1997:27 – Fråga om rätt för landsting att häva entreprenadavtal rörande ambulanssjukvård H 1999:71 – Fråga om bevisbördan för påstående om överenskommelse om återkallelse av hävningsförklaring H 2006:120 – Efter förhandlingar fick landsting från motparten en handling (”Slutlig överenskommelse”) för underskrift men hörde inte av sig utan oskäligt uppehåll; avtal ansågs ha kommit till stånd enligt handlingen H 2006:638 – Fråga om föreskrift om preskriptionstid, som tagits upp i besiktningsutlåtande, utgjort avtalsinnehåll H 2007:962, anm. även vid 36 § – Fråga om avtal betr. ändrad semesterförläggning ingåtts AD 2014:7 – Fråga om avtal träffats ang. arbetstagares återbetalning av arbetsgivarens kostnad för utbildning AD 2018:77.
Ang. avtal genom bulvan H 1925:652; 1930:306; 1935:81, 588; 1937:312; 1938:114; 1939:228; 1942:90; 1944:35.
Ang. tolkning av avtal om köp av fast egendom se rättsfall vid JB 4:1 – Ang. tolkning av försäkringsvillkor H 1978:628 och 1989:346, båda anm. vid 6:1 FörsäkringsavtalsL (2005:104), av föreningsstadgar 1981:552 och 1987:835 anm. vid 91 § samma lag – Den s.k. oklarhetsprincipen tillämpad vid tolkningen av avtal om tidskriftsabonnemang H 1981:1072 – Ang. innebörden av en i avtal om byggnadsentreprenad intagen bestämmelse om garantitid H 1985:397 I och II – Uttrycket ”samtliga arbeten” i entreprenadavtal ansågs omfatta även arbeten till avhjälpande av fel och brister konstaterade vid slutbesiktning H 1990:24 – När ett trähusföretags försäljare haft till uppgift att ta upp order och vidarebefordra dem till företaget har försäljarens insikter och åtgärder under förhandlingarna med köparen-konsumenten tillagts betydelse vid tolkningen av avtalet mellan företaget och konsumenten H 1986:596 – I standardavtal, tillämpligt på avtal mellan två sambor och ett husföretag om köp av monteringsfärdigt småhus fanns en klausul om hävningsrätt bl.a. vid äktenskaps upplösning. Grund ansågs inte föreligga vare sig att tolkningsvis utfylla klausulen till att omfatta upplösning av samboförhållande eller att tillämpa 36 § denna lag H 1987:553 – Fråga om tolkning av avtal med konkursbo om fortsatt leasing av maskiner H 1992:168 anm. även vid 10 § – Fråga om tolkning av villkoren ang. ränta i banks standardavtal om utlåning för konsuments enskilda bruk, s.k. falskt annuitetslån H 1997:86 – Fråga, vid avtalstolkning, bl.a. vilken part som skulle drabbas av oklarhet i avtalet H 1997:382 – Fråga om avtalstolkning i hyresförhållande H 1999:35 – Tolkning av bestämmelse om självrisk vid rättsskydd i försäkringsavtal H 2001:750 – Tolkning av uttrycket ”skadan upptäckts” i Allmänna bestämmelser för Konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet av år 1996 (ABK 96) H 2007:35 – Frågor om tolkning och jämkning av försäkringsvillkor H 2009:408 – Tolkning av begreppet ”utbildning” i överenskommelse i anslutning till uppsägning av arbetstagare AD 2010:19 – Fråga om avtalsvite uteslöt skyldighet att ersätta överstigande skada H 2010:629 – Tolkning av undantag avseende arbetsskada i företagsförsäkringsvillkor H 2012:3 – Förseningsvite vid konkurrerande skadeorsaker (AB 92)? H 2012:597 – Ersättning för avhjälpandekostnad enligt ABT 94 när varken entreprenören eller beställaren avhjälpt felet? H 2014:960 – Vid en fackmässig bedömning enl. 1 § 8 i Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten ska entreprenören beakta sådana förhållanden som är troliga H 2015:3 – Tolkning av ett avtal med ett stort antal parter H 2015:741 – Tolkning av preskriptionsbestämmelse i ABT 94 H 2015:862 – Trots avtalat överlåtelseförbud (ABS 95) kunde förvärvare av hus mot entreprenören göra gällande rättigheter som övertagits från beställaren H 2015:1040 – Tolkning av undantagsbestämmelse i försäkringsavtal H 2018:834 – Tolkning och utfyllnad av upphandlat ramavtal i fråga om ensamrätt H 2021:632 – Fråga om part kunde vända sig mot rätssubjekt i bakre led H 2022:311.
Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa.
Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.
Rättsfall:
Fråga om rekommenderat brev till (bortovarande) adressat, som erhållit avi därom, skulle anses ha kommit honom tillhanda H 1918:551; jfr 1934:109 – Ang. innebörden av villkoret ”omgående svar” H 1914:269.
Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.
Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart antagas.
Rättsfall:
Ang. 1 st. p. 1 jfr H 1895:422 – AD 1950:41 – Skälig betänketid? H 2004:862.
Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt anbud.
Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.
Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till ända.
Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.
Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.
Rättsfall:
H 1895:372, 422; 1904:492; 1917:133; 1920:446; 1921:357; 1922:389; 1924:458; 1930:131, 442; 1949:609 (ang. 2 st.); 1957:69 (d:o); 1970:478 – Se även ang. ”dold dissens” H 1949:664 – Ang. begäran eller villkor om skriftlig avfattning, se Naumanns tidskrift 1865:144; H 1875:153; 1902:54; 1916:583; 1920:317; 1977:92 anm. vid 1 § – Ang. skriftliga avfattningar med skiljaktigt innehåll H 1916:471; 1921:643 – Ang. oförmåga att enl. avtal ställa godkänd säkerhet H 1937:235 – Jfr även rättsfall vid 1 och 8 §§.
Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.
Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.
Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt stadgat.
Hänvisad författning:
Jfr 9 § ävensom Kommissionslag (2009:865)3 § och Lag (1991:351) om handelsagentur19 §, båda vid HB 18:.
Rättsfall:
Ang. betalningsskyldighet för vara, som ej rekvirerats men efter mottagande förbrukats H 1946:122; jfr 1923:228; 1925:685; 1931:412 – Ang. verkan av underlåtenhet att lämna svar eller upplysningar H 1901:29; 1909:195; 1913:315; 1919:359; 1930:131; att framställa anmärkning i anledning av orderbekräftelse 1962:270; 1977:25 – Ang. verkan av passivitet i kontraktsförhållanden se i övrigt bl.a. H 1962:276 (engagemangskontrakt); 1965:427 (ersättning för ej återlämnat emballage); 1973:315 anm. vid 32 §; 1981:811 anm. vid JB 7:17.
Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden ”utan förbindelse”, ”utan obligo” eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.
Hänvisad författning:
Jfr 40 §.
Om fullmakt
Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.
Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.
Hänvisad författning:
SjöL 6:8 – Jfr HB 18:1 och där anm. rättsfall – Ang. 2 st. jfr 15 §.
Rättsfall:
Ang. verkan av partiellt överskridande av behörighet H 1890:389; 1896:426; 1930:403; av att rättshandling ej angivits ske i fullmaktsgivarens namn (bevisskyldighet) 1895:533; 1913:114; 1914:318; 1927:573; 1931:483; 1935:290 – Ang. fullmakt genom anlitande av varumäklare H 1898:543; 1921:250; 1940:687 – Ang. verkan av fullmakt att förvalta fast egendom H 1896:426 – Ang. 2 st. (ställningsfullmakt) och vissa därmed jämförliga rättsförhållanden H 1917:176; 1918:324, 363; 1919:405; 1921:434; 1922:131; 1924:458; 1928:57; 1929:124, 244; 1940:109; 1943:316; 1948:359; 1949:46; 1950:86; 1953:566; 1956:36; 1964:517; 1965:204; 1969:185; 1972:408; 1974:706 (”toleransfullmakt”) – Fråga om kommuns befattningshavare med bindande verkan företrätt kommunen H 1973:725 anm. vid JB 4:19 – Fråga om distriktsläkare varit behörig att träffa för landsting bindande avtal om leverans av viss sjukvårdsutrustning H 1977:25 – AD 1939:121; 1941:20; 1943:107; 1976:128; 1994:11 (bl.a. fråga om tolerans- eller kombinationsfullmakt) – Fråga om behörighet för försäljare att för det bolag som han var anställd i avge anbud ang. leverans av ett monteringsfärdigt trähus H 1985:717; jfr 1986:596 – Föreståndare för inköps- och försäljningsavdelning vid ett aktiebolag ej behörig träffa avtal i anledning av hävning av köp H 1990:591 – Platschef för finansbolags kontor i större stad ej behörig att lämna bindande utfästelse om ingående av leasingavtal H 1992:168 – Ang. omfattningen av skadereglerares (hos försäkringsbolag) ställningsfullmakt H 1992:782 – Ang. fullmakt innebärande säkerhetsöverlåtelse H 1958:478; 1966:97, 379 – Ang. ställningsfullmakt för dödsbodelägare H 1998:304 anm. vid ÄB 18:1 – Banktjänstemän i chefsställning har ansetts genom ställningsfullmakt vara behöriga att för banken ingå avtal om begränsning av borgensförbindelse (I) resp. om begränsning av betalningsskyldighet till vad som kunde utfås ur pantförskriven fastighet (II) H 2001:191 I och II; men ej behörighet för ställföreträdande kontorschef för bankkontor att utfärda bankgarantier på mångmiljonbelopp 2002:244 – Agent för reseföretag med hänsyn till omständigheterna ej behörig att ingå treårsavtal H 2013:659. Se även H 1975:193 anm. vid 18 § delgivningslagen (2010:1932) under RB 33: och 1977:160 anm. vid JB 4:1 – Fråga om person i chefsställning hade behörighet att ingå förlikningsavtal H 2014:684 – En man som lämnat sin e-legitimation till sin sambo ansågs ha gett henne en s.k. tillitsfullmakt H 2021:1017.
Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.
Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.
Hänvisad författning:
Jfr 10, 18 och 39 §§.
Rättsfall:
Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13–16 §§, åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.
Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.
Rättsfall:
H 1930:403.
Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.
Hänvisad författning:
Jfr 14 och 18 §§.
Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres i enahanda ordning.
Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara.
Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.
Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra handlingen.
Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.
Rättsfall:
H 1915:243.
Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 § omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös.
Ansökan härom göres hos tingsrätten i den ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall tingsrätten utfärda och sökanden låta i Post- och Inrikes Tidningar införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där tingsrätten det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i Post- och Inrikes Tidningar.
Hänvisad författning:
Jfr Lag (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m., inf. efter förvaltningslagen (2017:900) under FörvProc.
SFS 1981:799
Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa.
I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.
Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.
Rättsfall:
Jfr H 1911:332.
Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen. Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.
Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.
Hänvisad författning:
Ang. rättegångsfullmakt se RB 12:19 – Ang. prokura se Prokuralag (1974:158), inf. efter 27 §.
Rättsfall:
H 2020:446.
Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har en rättshandling som fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen.
Hänvisad författning:
Jfr FB 11:7–10.
SFS 1988:1264
Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, har rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan mot konkursboet än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit den. Är fullmakten sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras gällande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han företog rättshandlingen.
Rättsfall:
När likvidator utsetts för aktiebolag upphör en av bolaget dessförinnan utfärdad fullmakt att gälla H 2012:328.
SFS 1975:246
Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.
Hänvisad författning:
Jfr Kommissionslag (2009:865)37 § och Lag (1991:351) om handelsagentur32 §, båda efter HB 18:.
Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.
Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen.
Hänvisad författning:
Jfr Lag (1991:351) om handelsagentur18 §, efter HB 18:.
Rättsfall:
H 1923:109 (befraktningsavtal genom skeppsmäklare); 1928:609 (prokurist), 1953:547 (prokurist) – Tillämpning av grunderna för 25 § i fall då tjänsteman hos lantbruksnämnd gjort vissa utfästelser på nämndens vägnar H 1956:217.
Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gent emot honom.
Hänvisad författning:
Jfr Lag (1991:351) om handelsagentur23 §, efter HB 18:.
I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 13 och 19 §§ handelsregisterlagen (1974:157) är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i Post- och Inrikes Tidningar, är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten.
Fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom skall vara skriftlig. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.
Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta.
Hänvisad författning:
Ang. ställföreträdare inför rätta se RB 11:4.
Rättsfall:
Ang. omfattningen av fullmakt att sälja fast egendom se H 1977:160 anm. vid JB 4:1 – Kommun ansvarig för obehörigen upptaget lån i den mån medlen använts för kommunen åliggande utbetalningar H 1930:391 – Ang. 3 st. jfr i övrigt H 1912:259; 1931:412, 483; 1939:228; 1942:90, 251; 1943:537.
SFS 1977:672
Om rättshandlingars ogiltighet
Rättsfall:
Ang. rättshandling av omoraliskt eller otillbörligt innehåll H 1915:468; 1919:371; 1921:373; 1923:485; 1924:75; 1935:631; 1941:459; 1942:614; 1947:137; 1948:138; 1992:299 och 2002:322 anm. vid RB 34:1 – Ang. spel och vad H 1912:45; 1920:280; 1921:151 – Ang. terminsavtal H 1900:233; 1908:471; 1912:308 – Fråga om giltigheten av entreprenadavtal ingånget av den som var underkastad näringsförbud H 1997:93 – Fråga om rätt för järnvägsbolag att på grund av ändring i penningvärdet höja biljettpriser som fastställts i avtal med egnahemsförening H 1946:679. Jfr 1956:136 (avgift för begagnande av kloakledning).
Leveransavtal i visst fall förklarat ogiltigt enl. förutsättningsläran; även fråga om separationsrätt i köparens konkurs H 1985:178 – Sedan frånskild hustru i avtal om underhållsbidrag tillerkänts andel i mannens efterlevandepension från SPP och avtalet i den delen visat sig overksamt enligt SPP:s villkor, ansågs mannen ej kunna förpliktas att som kompensation teckna pensionsförsäkring vare sig med tillämpning av förutsättningsläran, 36 § avtalslagen eller allmänna kontraktsrättsliga grundsatser H 1989:614 – Jordbruksarbetare ansågs obunden av avstående från lön under förutsättning att jordbruksfastigheten skulle testamenteras till honom, när denna förutsättning brast AD 1991:26 – Ägarna av fastighet sålde denna till ett av dem själva ägt handelsbolag för att uppnå skattemässiga fördelar, men förutsättningen betr. skatten brast. Talan om ogiltighet av köpet, vilken väckts efter det att lagfart meddelats och vilken medgivits av bolaget, ansågs kunna bifallas H 1993:319 – Förutsättningsläran ej tillämplig när den brustna förutsättningen avsett ett i avtalet reglerat villkor (utlovad säkerhet för lån i bank) H 1996:410 – Fråga, om avtal om upplåtelse av bostadsrätt var overksamt pga. bristande förutsättningar hos förvärvaren ang. bostadsrättsföreningens karaktär H 1997:5 – H 1999:575, 793 – Den som träffat avtal om att utföra arbete för visst pris, vilket förutsatt att kvitto inte skulle lämnas och intäkten inte deklareras, har inte ansetts berättigad till högre belopp när kvitto krävts H 2004:682.
Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.
Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.
Hänvisad författning:
Rättsfall:
H 1897:476; 1910:368, 594; 1940:77.
Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.
Hänvisad författning:
Rättsfall:
H 1936:598; 1940:77; 1980:1 (kommun hade krävt visst åtagande som villkor för att byggnadslov skulle kunna erhållas) – Utländsk lag tillämpad i H 1987:885 anm. vid MBL 23 §.
Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.
Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen.
Hänvisad författning:
Rättsfall:
H 1897:198 (bevisskyldighet); 1910:499 (uppgörelse ang. kvarlåtenskap), 648 (arrendeavtal); 1922:107 (varuköp); 1932:183; 1933:253, 383; 1935:121; 1949:91 (samtliga ang. fastighetsköp); 1936:136 (brandförsäkringsavtal), 521 (skiljeavtal) – Då A och B svikligen förlett C till visst åtagande till förmån för D har, oberoende av om D varit i god eller ond tro, D ansetts ej kunna påkalla infriande av åtagandet. Tillika fråga om tillämpning av 2 st. H 1975:517 – H 1999:575 (bank svikligen förledd till utbetalning) – Sedan den som medverkat till att vilseleda bank att utbetala medel på ett bolags konto inträtt som ställföreträdare för bolaget, hade detta inte rätt att hävda att utbetalning skett utan samtycke av behörig företrädare H 2003:194 – Arbetstagare svikligen förledd att ingå avtal med arbetsgivaren om att anställningen mot viss ersättning skulle upphöra AD 2011:92 – När en arbetstagare svikligen förletts att säga upp sig mot avgångsvederlag kvarstod hennes rätt till löneförmåner från det att arbetstagaren lämnade anställningen AD 2017:10.
Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.
Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.
Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är stadgat.
Hänvisad författning:
Jfr Lag (1936:81) om skuldebrev15 § vid HB 9:1 – SjöL 16:4 – Luftfartslag (2010:500)10 kap. – Ang. straff för ocker och ockerpantning se BrB 9:5, 10.
Rättsfall:
H 1922:296; 1927:655; 1931:580; 1939:157, 167, 583; 1940:219; 1942:160, 163; 1944:682; 1963:195 – Fastighetsköpare, som förvunnits till förhållande enl. 1 st., kunde ej göra fastigheten oåtkomlig för säljaren genom att avyttra den till person i god tro H 1932:610 – Jämlikt grunderna för 31 § har bodelningsavtal mellan makar förklarats icke gällande H 1965:345 – Fastighetsköp ogiltigt enl. denna §? H 1980:263 – Jfr H 1981:718 anm. vid BrB 9:5.
SFS 1987:329
Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.
Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.
Hänvisad författning:
Rättsfall:
H 1921:511; 1922:498; 1939:384; 1940:77; 1957:69; 1962:641 – Ang. medgivande inför rätta, avgivet under felaktig förutsättning H 1934:299 – H 1973:315 (fel i teleräkning) – H 1991:3 I och II (talan om ytterligare betalning ogillad vid för låg debitering i elräkningar) – Ang. beräkning av återbäring på pensionsförsäkring för vilken premien genom förbiseende av försäkringsgivaren bestämts till för lågt belopp H 1980:145 – H 1986:495 (kommun hade av misstag undertecknat ett av tomträttshavare översänt förslag till ändring av tomträttsavgälden under antagande att förslaget innebar en ren accept av kommunens eget förslag).
Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.
Rättsfall:
Jfr anm. vid kapitelrubriken – Ang. condictio indebiti jfr rättsfall anm. efter lagen (1936:81) om skuldebrev vid HB 9:2 – H 1921:542; 1922:491, 615; 1923:235; 1924:6; 1928:47; 1929:90; 1936:136, 368, 495, 521, 737; 1938:54; 1940:77, 219, 325, 391, 449; 1941:139, 159; 1942:163, 368, 495, 504; 1943:109, 728; 1944:682; 1945:94; 1948:138, 244; 1966:44; 1968:303; 1973:248, 423; 1975:152; AD 1983:163; H 1986:748 (efter en bilkollision hade den ena bilens förare på olycksplatsen undertecknat en handling enl. vilken han påtog sig hela ansvaret för skadorna på den andra bilen) – Grunderna för 33 § åberopade vid ogiltigförklaring av avtal mellan frånskilda makar ang. avstående från underhållsbidrag H 1961:124 – Ang. verkan av hemlig överenskommelse, s.k. sidolöpare, vid privat ackord H 1931:313 (plenum) – AD 1943:72; 1945:74; 1991:17; 1996:68 – H 1989:505 anm. vid JB 12:58 a.
Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro vid sitt förvärv.
Hänvisad författning:
Jfr Lag (1936:81) om skuldebrev15 § 4 st. och 27 § vid HB 9:2.
Rättsfall:
H 1907:42; 1910:364; 1921:542; 1933:389; 1976:235 (på avbetalningskontrakt tecknad oriktig förklaring att köpta varor mottagits) – AD 1939:16, 25, 52, 67; 1940:8; 1941:26 – §:en tillämplig på fastighetsköp H 1995:135.
Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som därvid var i god tro.
Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.
Hänvisad författning:
Jfr Lag (1936:81) om skuldebrev11 § och 15 § 4 st. vid HB 9:1.
Rättsfall:
H 1921:282 (interimsbevis å obligationer), 453 (aktiekuponger); 1934:320 (ang. verkan av god tro; ränta).
Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.
I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden gäller dessutom 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Rättsfall:
Fråga om tillämpning av denna §: på villkor i avtal mellan näringsidkare H 1979:666; på villkor i 49-årskontrakt ang. arrende av fritidstomt 1979:731, 1983:385; på skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare och konsument 1981:711, 1982:800, 1983:510; på skiljeklausul i entreprenadavtal mellan byggbolag och bostadsrättsförening 1992:143; på bestämmelse i köpeavtal ang. fast egendom om förverkande av överenskommen handpenning 1982:613, på skiljeklausul i fackförbunds stadgar 1982:853, på villkor vid borgen på rembursförbindelse att banken ägde utan borgensmannens hörande medge ändring i rembursen 1983:332, på friskrivningsklausul vid kommuns försäljning till privatperson av villa med allvarligt fel 1983:865, på indexklausul i entreprenadavtal om uppförande av enfamiljshus 1984:115, på en i försäkringsvillkor för företagsförsäkring intagen skiljeklausul 1984:229, på skiljeklausul i ett förlikningsavtal 1986:388, på skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare 1987:639, på friskrivningsklausuler i leasingavtal mellan näringsidkare 1988:230, på friskrivningsklausul till förmån för arbetsgivare i kollektivavtal AD 1988:137; på skiljeklausul i franchiseavtal H 1992:290; på villkor i försäkringsavtal att försäkringsgivares ansvar upphörde vid underlåten premiebetalning 1992:782; på villkor för en på kollektivavtal grundad tjänstegrupplivförsäkring innebärande att försäkringsbolaget förbehållits rätt att ensidigt avgöra, om sammanboende förelegat i försäkringsvillkorens mening H 1994:712 I och II, eller om arbetstagare under arbetslöshet efter anställningens upphörande stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande H 1994:712 III; på avtal om ändrade arbetsuppgifter AD 2010:9 – Denna § tillämpad betr. lönedelen i enskilt arbetsavtal AD 1982:142, 1986:78; likaså på skiljeklausul i enskilt anställningsavtal 1994:120, 1995:135 och på skiljeklausul i kollektivavtal (ej garanti för opartisk prövning) 1997:104; men tillämpades i andra fall inte på skiljeklausul i enskilt anställningsavtal 1987:165, 1988:95, 96, 181, 1994:28, 1995:34, 1996:61, 2002:72 eller på skiljeklausul i kollektivavtal 1997:35 och 43; ej heller på avtal om upphörande av anställning 1988:80, 1994:111; jfr även 1991:17 – H 1982:230 anm. vid ÄktB 9:13 – Se även AD 1983:101, 1986:148, 1991:38, 1992:67 och 2002:15, 2012:20 samt H 1987:553 anm. vid 1 § – Avtal år 1954 med kommun om befrielse för all framtid för vissa fastigheter från brukningsavgift för spillvattenavlopp jämkades enl. denna § H 1994:359 – Avtalsvillkor i flygbiljett om 2-årig preskriptionstid för skadeståndstalan grundad på uppsåt eller grov vårdslöshet ansågs ej oskäligt H 2000:462 (äldre rätt) anm. även vid lagen (2010:510) om lufttransporter 4 § – Tvåårig preskriptionstid betr. krav pga. överlåtelsebesiktning av fastighet ej oskälig mot beställaren (konsument) H 2007:962, anm. även vid 1 § – Fråga om arbetsgivare ägt frigöra sig från överenskommelse med anställd om avgångsvederlag pga. väsentligt avtalsbrott från den anställdes sida AD 2010:43 – Skyldighet enl. kollektivavtal för arbetsgivare att teckna försäkringar hos visst bolag ej oskälig, trots att arbetsgivaren tecknat andra försäkringar H 2011:67 – Köpare som gentemot sin kontraktspart felaktigt intygat att en mot äganderättsförbehåll köpt vara levererats av tredje man ålades endast jämkat skadestånd H 2012:725 – Avtalsvillkor om automatisk förlängning på ett år av gymkort ansågs oskäligt när konsumenten inte fått någon påminnelse H 2012:776 – Jfr rättsfall enl. äldre rätt anm. vid lagen (1936:81) om skuldebrev (upphävda) 8 §, HB 9:2 – Ansvarsbegränsning i ett avtal om överlåtelsebesiktning av en bostadsfastighet ansågs med hänsyn till omständigheterna inte oskälig H 2017:113 – Fråga om jämkning av ansvarsbegränsning i kommersiellt avtal om rådgivning H 2022:354.
SFS 1994:1513
Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt.
Rättsfall:
Äldre rätt: Fråga om konkurrensförbud var över hövan inskränkande eller eljest obilligt H 1927:642; 1943:224; 1944:432; 1948:69; 1957:279 – Ang. kringgående av konkurrensförbud H 1907:122; 1922:144; 1942:354; 1949:134 – Ang. rätt för biträde, som avtalsstridigt öppnat konkurrens, till utfäst lön för tid efter avskedet H 1934:671 – Fråga om konkurrensförbud kunde göras gällande mot den som avskedats utan åtnjutande av uppsägningstid H 1934:19 – Ang. konkurrensklausuls innebörd AD 1977:167 – Ang. tillämplig lag rörande konkurrensförbud i fråga om verksamhet i utlandet H 1941:350 – Konkurrensbegränsningsklausul i avtal med aktiebolag har i visst fall ansetts kunna göras gällande även mot annat bolag inom samma koncern H 1993:188 anm. även vid RB 15:3 – Fråga om arbetstagare brutit mot konkurrensklausul AD 2018:49.
Oskälig konkurrensklausul AD 1984:20, 1992:99, 1994:65 (avtal mellan advokatbyrå och bitr. jurist), 2001:91, 2009:63, 2010:27, 53 (säljare av finansiella tjänster); jfr 1991:38, 2002:15, 2015:8 – Ej oskälig AD 1984:68, 1992:9 (aukt. revisor vid revisionsföretag), 1993:40 (direktör vid internationellt handelshus), 2002:115 (handläggare vid redovisningsföretag; dock jämkning av vite), 2013:2, 2017:38 (anställd vid redovisningsföretag), 2017:57 – Talan om interimistisk säkerhetsåtgärd avseende en s.k. värvningsklausul för dataspelsutvecklare bifölls ej med hänsyn till att klausulen ansågs oskälig AD 2018:61, 62 (d:o) – Ang. interimistiskt förbud mot konkurrerande verksamhet under uppsägningstiden för verkställande direktör AD 2019:12.
SFS 1976:185
Allmänna bestämmelser
Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.
Hänvisad författning:
Jfr 11, 19, 20 och 21 §§, 25 § 2 st., 28 § 2 st., 29 §, 30 § 1 st., 31 § 2 st., 32 och 33 §§.
Rättsfall:
Ang. andra meningen H 1999:575, 793 – Internetauktion där sluttiden för att avge svar ändrats H 2016:1195 – Fråga om god tro förelegat beträffande företrädares behörighet vid tecknandet av ett anställningsavtal AD 2017:17.
Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.
I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.
Hänvisad författning:
Jfr 4, 6, 9, 19, 28 och 32 §§.
Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen d. 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser.