Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS2010-1846

Konsumentkreditlag (2010:1846)

Konsumentkreditlagen

Utkom från trycket den 17 december 2010
utfärdad den 9 december 2010.

Inledande bestämmelser

Denna lag gäller kredit som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument. Lagen gäller också kredit som lämnas eller erbjuds en konsument av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Lagen innehåller också bestämmelser om vissa särskilda skyldigheter för kreditförmedlare.

SFS 2016:1031

I lagen avses med

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran,

kreditavtal: ett avtal om lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande,

kontokredit: ett kreditavtal som innebär en fortlöpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,

kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av

  • säljaren, eller

  • annan kreditgivare, om det görs på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren eller om varan eller tjänsten anges i kreditavtalet,

kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av räntor, avgifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, inklusive nödvändiga kostnader för värdering, dock med undantag för notariatsavgifter,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden,

kreditränta: räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda delen av skulden angiven som en ränta,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall med hänsyn tagen till att delbetalningar ska göras under den löpande kredittiden,

bostadskredit:

  • en kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

  • en kredit som tas i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till sådan egendom, om det inte är fråga om en tillfällig finansieringslösning under övergången till ett annat finansiellt arrangemang och krediten har en obestämd löptid eller ska återbetalas inom 12 månader,

bostadskredit i utländsk valuta: en bostadskredit i en annan valuta än

  • valutan i det land inom EES där konsumenten är bosatt,

  • valutan som konsumenten får sin inkomst i, eller

  • valutan som konsumenten har de tillgångar i som ska användas som betalning av krediten,

högkostnadskredit: en kredit med en effektiv ränta som minst uppgår till referensräntan enligt9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av 30 procentenheter och som inte huvudsakligen avser kreditköp eller är en bostadskredit,

referensvärde: det som anges i artikel 3.1.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU och förordning (EU) nr 596/2014.

Anmärkt författning:

Ang. effektiv ränta se F (2010:1855) om beräkning av effektiv ränta vid konsumentkrediterLag (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediterF (2016:1033) i samma ämne.

SFS 2018:2028

Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel och inte heller lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000).

För en annan räntefri kredit än kontokredit som inte är förbunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§, om dokumentation av kreditavtalet i 14 §, om ångerrätt i 21–25 §§, om underrättelse vid en överlåtelse i 28 § andra stycket eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §. Om en sådan kredit avser kreditköp, gäller inte heller bestämmelserna om kreditprövning i 12 och 13 §§.

För en räntefri kontokredit som inte är förbunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information vid marknadsföring i 7 § andra stycket 4–6 och tredje stycket, om information i kreditavtalet i 14 § andra stycket, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en bostadskredit gäller inte bestämmelserna om information i 8 och 10 §§, om betalningsplan i 16 §, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §. För en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död gäller dock bestämmelserna om information i 8 § första stycket och 10 §.

För en kredit som lämnas av ett kreditinstitut eller värdepappersbolag för finansiering av ett avtal med institutet eller bolaget om köp av finansiella instrument gäller inte bestämmelserna om information i 8–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

SFS 2018:478

Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Den information som näringsidkaren ska lämna enligt denna lag ska vara kostnadsfri för konsumenten.

SFS 2016:1031

God kreditgivningssed

Näringsidkaren ska i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed. Näringsidkaren ska därvid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg och ge de förklaringar som konsumenten behöver.

I fråga om en bostadskredit ska förklaringarna omfatta andra tjänster som erbjuds tillsammans med krediten.

Rättsfall:

Fråga, om bank brustit i sin kreditprövning så att låntagaren borde anses fri från sin skuld H 1999:304.

Fråga om framhävande i radioreklam resp. TV-reklam av snabbhet för att få mobillån var i strid mot god kreditgivningssed MD 2007:17 – Formuleringen ”Besked inom 30 sekunder” har ej ansetts otillåtet locka till oöverlagda beslut om kredit MD 2006:20 (jfr 1991:8), ej heller har viss utformning av annonser och reklamfilm lockat till oöverlagd konsumtion på kredit av s.k. lyxprodukter MD 2006:12.

SFS 2016:1031

Måttfullhet vid marknadsföring

Rubriken införd g. SFS2018-0478

Vid marknadsföring av krediter ska måttfullhet iakttas.

Marknadsföring som strider mot första stycket ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:486) anses som otillbörlig mot konsumenter.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 6 a § nu 6 b §.

SFS 2018:478

Allmän information om bostadskrediter

Rubriken har denna placering enl. SFS2018-0478

Näringsidkaren ska tillhandahålla allmän information om bostadskrediter som näringsidkaren erbjuder konsumenter. Sådan information behöver inte tillhandahållas av en kreditförmedlare som inte uppträder som ombud för en kreditgivare.

Informationen ska innehålla uppgifter om

  1. näringsidkarens namn, organisationsnummer och adress,

  2. de ändamål som krediten får användas för,

  3. säkerheter som kan komma att krävas för ingående av kreditavtalet,

  4. kreditavtalets löptid,

  5. vilket slags kreditränta som kan erbjudas, bland annat huruvida räntan är rörlig eller bunden och vilka räntebindningstider som erbjuds, och en kort beskrivning av vad som kännetecknar olika räntor och vad de innebär för konsumenten,

  6. i förekommande fall, vilket referensvärde som kreditavtalet hänvisar till och vem som kontrollerar tillhandahållandet av referensvärdet samt en beskrivning av vad det innebär för konsumenten att referensvärdet används,

  7. vilken valuta som bostadskrediten kan erbjudas i och, i förekommande fall, en förklaring av vad det innebär för konsumenten att ta en bostadskredit i utländsk valuta,

  8. kreditbeloppet, kreditkostnaden, kreditfordran och den effektiva räntan genom att använda representativa exempel,

  9. eventuella andra kostnader som ska betalas i samband med ett kreditavtal,

  10. olika alternativ för återbetalning av krediten med angivande av amorteringarnas antal, regelbundenhet och belopp och, i förekommande fall, att iakttagande av kreditvillkoren inte garanterar att hela kreditbeloppet är återbetalt vid kredittidens slut,

  11. villkoren för återbetalning i förtid,

  12. vilka krav på värdering av en säkerhet som ställs, vem som är ansvarig för att värderingen utförs och huruvida kostnader för värderingen kommer att uppstå för konsumenten,

  13. konsekvenserna av att kreditavtalet inte följs,

  14. huruvida det krävs att konsumenten öppnar ett konto eller ansluter sig till en tjänst som möjliggör betalning av amorteringar och kostnader, och

  15. huruvida konsumenten förutsätts köpa andra tjänster för att kunna få krediten på de marknadsförda villkoren och, i så fall, om dessa även kan köpas av någon annan.

Informationen ska finnas tillgänglig i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten eller i någon annan elektronisk form.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 6 a §.

SFS 2018:2028

Information vid marknadsföring

Näringsidkaren ska vid marknadsföring av kreditavtal, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om den effektiva räntan för krediten.

Om någon annan räntesats eller sifferuppgift än den effektiva räntan anges i marknadsföringen, ska näringsidkaren dessutom, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om

  1. krediträntan, med angivande av om den är bunden eller rörlig,

  2. avgifter och andra kostnader som utgör en del av kreditkostnaden,

  3. kreditbeloppet,

  4. kreditavtalets löptid,

  5. det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och antalet avbetalningar och storleken på dessa, och

  6. kontantpriset och den kontantinsats som krävs vid kreditköp.

Om konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet, och kostnaderna för tjänsten inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten anges i marknadsföringen i anslutning till informationen om den effektiva räntan.

Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt. Den effektiva räntan ska anges i marknadsföringen på ett minst lika framträdande sätt som andra förekommande räntesatser.

Rättsfall:

Äldre rätt: Fråga om angivande av kreditkostnad vid försäljning av premieobligationer MD 2006:6.

Ang. informationsskyldighet i samband med förnyelse av kredit på oförändrade villkor, se C-264/02 Cofinoga.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 2 §.

SFS 2016:1031

I fråga om en bostadskredit ska näringsidkaren i de fall som avses i 7 § andra stycket även lämna information om

  1. näringsidkarens namn, organisationsnummer och adress,

  2. huruvida kreditavtalet förutsätter att krediten ska vara förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller vara förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, och

  3. i förekommande fall, att valutakursförändringar kan komma att påverka de belopp som ska betalas av konsumenten.

Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt.

SFS 2016:1031

I fråga om en högkostnadskredit ska näringsidkaren i de fall som avses i 7 § även lämna en särskild upplysning med information om att marknadsföringen gäller en högkostnadskredit. Upplysningen ska också innehålla information om riskerna med skuldsättning och om vart konsumenten kan vända sig för att få stöd i budget- och skuldfrågor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i upplysningen och om hur den ska lämnas i marknadsföringen.

Anmärkt författning:

F (2018:479) om näringsidkares upplysningsskyldighet vid marknadsföring av högkostnadskrediter.

SFS 2018:478

Information innan ett kreditavtal ingås

Näringsidkaren ska i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås, i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, ge konsumenten information om

  1. vilket slags kredit det rör sig om,

  2. kreditgivarens och kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress,

  3. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

  4. kreditavtalets löptid,

  5. varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

  6. krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

  7. den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten,

  8. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor; om en betalning inte avräknas utan sparas eller investeras för konsumentens räkning, ska det anges,

  9. avgifter med anledning av kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

  10. notariatsavgifter,

  11. skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet,

  12. dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som ska betalas när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

  13. påföljder vid dröjsmål med betalning,

  14. begärda säkerheter,

  15. förekomst eller avsaknad av ångerrätt,

  16. konsumentens rätt till förtidsbetalning samt kreditgivarens rätt till ränteskillnadsersättning och hur denna ersättning ska beräknas,

  17. konsumentens rätt att få information om att en kredit inte beviljats,

  18. konsumentens rätt att få ett utkast till ett kreditavtal, och

  19. den tid under vilken erbjudandet gäller.

Informationen ska ges i formuläret ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen före avtalsslutet ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Informationen i formuläret ska begränsas till det som anges i första stycket.

Om kreditavtalet hänvisar till ett referensvärde, ska näringsidkaren även ge konsumenten information om vilket referensvärde som används och vem som kontrollerar tillhandahållandet av referensvärdet samt en beskrivning av vad det innebär för konsumenten att det värdet används. Informationen ska ges på det sätt som anges i första stycket eller andra stycket andra meningen.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan kostnad ge honom eller henne ett utkast till ett kreditavtal.

Rättsfall:

Ang. bevisbörda för att informationen överlämnats till konsumenten, se C-449/13 CA Consumer Finance.

Anmärkt författning:

Ang. 2 st. se F (2010:1856) om formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter.

SFS 2018:2028

I fråga om en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader behöver näringsidkaren bara lämna den information som anges i 8 § första stycket 1, 2, 4, 6, 9, 12, 17 och 19. Näringsidkaren ska därutöver lämna information om kreditbeloppet, den effektiva räntan med angivande av ett representativt exempel samt villkor och förfarandet för att säga upp kreditavtalet. Om avtalet innebär att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela den utestående krediten, ska information lämnas även om det.

Alla uppgifter ska vara lika framträdande men de behöver inte lämnas i ett särskilt formulär.

I fråga om en bostadskredit ska näringsidkaren ge konsumenten information i enlighet med det standardiserade EU-faktabladet, som ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Faktabladet ska överlämnas utan onödigt dröjsmål efter det att konsumenten lämnat uppgifter om sina önskemål och behov samt de uppgifter som behövs för en kreditprövning. Överlämnandet ska vidare ske i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås.

Om faktabladet har lämnats före ett bindande erbjudande enligt 13 a § och villkoren i erbjudandet skiljer sig från uppgifterna i faktabladet, ska ett nytt faktablad lämnas tillsammans med erbjudandet.

Första och andra styckena gäller dock inte för en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död.

Anmärkt författning:

F (2016:1034) om standardiserat EU-faktablad och beräkning av effektiv ränta vid bostadskrediter.

SFS 2016:1031

    Vid sådan telefonförsäljning av en kredit som avses i 3 kap. 4 a § första stycket lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler tillämpas det stycket i stället för 8 § första stycket och 9 § första stycket. Den beskrivning av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper som ska ges enligt det stycket ska innehålla information om

  1. kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,

  2. kreditavtalets löptid,

  3. varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

  4. krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

  5. den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och

  6. avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor.

Om det är fråga om en kredit som avses i 9 §, ska beskrivningen innehålla information om kreditbeloppet, krediträntan med villkor för den och angivande av referensindex eller referensräntor samt den effektiva räntan med angivande av ett representativt exempel. Om avtalet innebär att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela den utestående krediten, ska också det anges.

SFS 2018:1322

Vid sådan telefonförsäljning av en bostadskredit som avses i 3 kap. 4 a § första stycket lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler gäller att den beskrivning av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper som ska ges enligt det stycket åtminstone ska innehålla de uppgifter som avses i det i 9 a § angivna standardiserade EU-faktabladets del A, avsnitten 3–6.

Första stycket gäller dock inte för en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död.

SFS 2018:1322

Påföljd vid utebliven information

Om information som anges i 6 b–10 a §§ inte lämnas, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.

SFS 2018:478

Kreditprövning

Näringsidkaren ska pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. Kreditprövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Krediten får beviljas endast om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra sitt åtagande.

Vid en ökning av krediten som är väsentlig ska en ny kreditprövning göras.

Rättsfall:

Fråga om kreditprövning grundat sig på tillräckliga uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden HFD 2017:64.

Ang. förklaring och bedömning av kreditvärdighet endast utifrån konsumentens egna uppgifter, se C-449/13 CA Consumer Finance.

Om kreditprövningen avser en bostadskredit, ska näringsidkaren på ett lämpligt sätt kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma konsumentens ekonomiska förutsättningar att fullgöra åtagandet enligt kreditavtalet. Konsumenten ska på ett klart och begripligt sätt informeras om vilka handlingar och uppgifter i övrigt som konsumenten behöver lämna för kreditprövningen och om att brister i detta avseende kan leda till att bostadskrediten inte beviljas.

Om kreditprövningen innebär att uppgifter kommer att inhämtas från en extern databas, ska konsumenten upplysas om detta.

Kreditprövningen får inte till övervägande del grunda sig på att den avsedda säkerhetens värde överstiger kreditbeloppet eller att säkerheten antas komma att stiga i värde. Detta gäller inte för en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död.

SFS 2016:1031

Beviljas inte krediten, ska näringsidkaren snarast underrätta konsumenten om orsaken till det. Beror det på uppgifter som härrör från en extern databas, ska konsumenten underrättas om uppgifterna och vilken databas som använts. Om ett beslut att inte bevilja en bostadskredit helt grundar sig på en automatisk behandling av uppgifter, ska konsumenten upplysas om detta.

SFS 2016:1031

Erbjudande om bostadskrediter

Rubriken införd g. SFS2016-1031

En näringsidkare som vill ingå ett avtal om en bostadskredit med en konsument ska lämna konsumenten ett bindande erbjudande i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Erbjudandet ska innehålla samtliga kreditvillkor.

Näringsidkaren får inte i erbjudandet ge konsumenten en kortare betänketid än sju dagar för att överväga erbjudandet.

SFS 2016:1031

I fråga om en bostadskredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet ska näringsidkaren förklara vilka faktorer som har påverkat den erbjudna räntan. Förklaringen ska ges till konsumenten tillsammans med och i samma form som ett erbjudande enligt 13 a §.

Förklaringen ska innehålla information om

  1. den genomsnittliga räntan för motsvarande bostadskrediter som allmänheten erbjuds och som kreditgivaren avtalat om under de närmast föregående tolv månaderna med samma räntebindningstid som den konsumenten erbjuds, redovisad per månad,

  2. kreditgivarens finansieringskostnad för motsvarande bostadskrediter med samma räntebindningstid som den som konsumenten erbjuds, och

  3. vilka faktorer hänförliga till konsumenten, krediten och säkerheten som näringsidkaren har tagit hänsyn till vid bestämmandet av räntan.

Om konsumenten begär att få en förklaring under avtalets löptid, ska kreditgivaren snarast ge konsumenten en sådan.

SFS 2016:1031

En näringsidkare får inte ställa upp som villkor för att bevilja en bostadskredit att konsumenten också köper andra finansiella produkter eller tjänster. Näringsidkaren får dock ställa upp som villkor att konsumenten öppnar ett konto eller ansluter sig till en annan tjänst som möjliggör betalningar av krediten.

En näringsidkare som tillsammans med en bostadskredit erbjuder andra finansiella produkter eller tjänster än ett konto eller en annan tjänst som möjliggör betalningar av krediten, utan att det utgör ett villkor för att bevilja krediten, ska förklara för konsumenten vilken ränta som tillämpas om bara ett bostadskreditavtal ingås. Näringsidkaren ska också förklara vilka avgifter och andra kostnader som var och en av de andra produkterna eller tjänsterna medför samt om avtal om dessa kan ingås separat. Förklaringarna ska ges till konsumenten tillsammans med och i samma form som ett erbjudande enligt 13 a §.

Om konsumenten begär att få förklaringar under kreditavtalets löptid, ska kreditgivaren snarast ge konsumenten sådana.

SFS 2016:1031

Näringsidkaren ska senast när ett erbjudande enligt 13 a § lämnas föra en diskussion med konsumenten om amortering och lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amorteringsplan som ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Amorteringsplanen ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Konsumenten har under kreditavtalets löptid rätt till ett nytt förslag till amorteringsplan, om hans eller hennes förhållanden har ändrats på ett sätt som har betydelse för amorteringsvillkoren eller om det annars finns skäl för det.

SFS 2016:1031

Dokumentation av kreditavtalet

Näringsidkaren ska dokumentera kreditavtalet genom att nedteckna avtalet i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Dokumentet ska, förutom avtalsvillkoren, innehålla de uppgifter som anges i 8 § första stycket 1–6, 8–10, 12–14 och 16. Dokumentet ska därutöver innehålla uppgifter om

  1. konsumentens namn, personnummer och adress,

  2. den effektiva räntan med de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan samt det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten,

  3. konsumentens rätt att få en betalningsplan,

  4. begärda försäkringar,

  5. förekomst eller avsaknad av ångerrätt, ångerfristens längd och andra villkor för utövande av ångerrätten, inbegripet skyldigheten att betala kapital och ränta, samt räntebeloppet per dag,

  6. konsumentens rätt att framställa invändningar enligt 29 § vid kreditköp,

  7. förfarandet för att säga upp kreditavtalet,

  8. vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol och hur konsumenten i så fall ska gå till väga, och

  9. tillsynsmyndigheten med angivande av adress.

Uppgifterna ska lämnas på ett klart och kortfattat sätt. Konsumenten ska utan kostnad få en kopia av dokumentet.

I fråga om en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska det i 14 § avsedda dokumentet, förutom avtalsvillkoren, innehålla de uppgifter som anges i 8 § första stycket 1–4 och 6.

Dokumentet ska därutöver innehålla uppgifter om konsumentens namn, personnummer och adress, den effektiva räntan med de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, förfarandet för att säga upp kreditavtalet samt avgifter och villkoren för ändring av avgifterna. Om avtalet innebär att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela den utestående krediten, ska också det anges.

Betalningsplan

Konsumenten har rätt att utan kostnad få en sammanställning som visar när kapital, ränta och avgifter ska betalas. Om räntan inte är bunden eller om avgifter kan ändras, ska sammanställningen innehålla en upplysning om att den gäller till dess att räntan eller avgifterna ändras.

Ändring av kreditavtalet

Rubriken införd g. SFS2023-0719

Kreditgivaren ska informera konsumenten om en ändring i kreditavtalet i rimlig tid innan den börjar gälla. Underrättelsen ska innehålla uppgifter om

  1. ändringen och att konsumentens samtycke till ändringen krävs,

  2. när ändringen börjar gälla eller föreslås börja gälla, och

  3. möjligheterna att lämna klagomål till tillsynsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser om ändring av ränta och avgifter finns i 17–19 §§.

SFS 2023:719

Ränta och avgifter

Räntesatsen får ändras endast om det har avtalats.

Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid en bostadskredit med en sammanlagd löptid om minst tio år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om det finns förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.

Trots andra stycket får räntesatsen ändras på visst sätt i anslutning till ändringar i en referensränta som kreditgivaren inte har något betydande inflytande över. En sådan referensränta ska vara tydlig och tillgänglig för konsumenten. Ett avtalsvillkor om detta får förenas med ett undantag om att räntesatsen under särskilda förutsättningar ska ändras mer eller mindre än som följer av anknytningen till referensräntan. Undantaget ska bestämmas så att det inte blir mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Det ska uppfylla kraven i andra stycket.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1997:86 anm. vid avtalslagen 1 §.

SFS 2016:1031

Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om det har avtalats och om sådan ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten. Om kostnader kan särskiljas, får avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.

Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast om det har avtalats och i den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som ska täckas av avgifterna.

Rättsfall:

Äldre rätt: Särskild avgift får endast avse direkta kostnader för den ifrågavarande krediten MD 2008:3, 2009:34.

Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en ränteändring innan den börjar gälla. Underrättelsen, som ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, ska innehålla en upplysning om hur konsumentens betalningar med anledning av krediten påverkas av ränteändringen. I fråga om en bostadskredit får kreditgivaren i stället underrätta konsumenten om en ränteändring genom annonsering i dagspress. Sker underrättelsen genom annonsering, ska konsumenten underrättas personligen senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över, får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna har avtalat om det och den nya referensräntan har offentliggjorts och är tillgänglig hos kreditgivaren. I fråga om en bostadskredit ska konsumenten också underrättas personligen om den nya referensräntan senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.

SFS 2016:1031

Räntetak och kostnadstak för högkostnadskrediter

Rubriken införd g. SFS2018-0478

För en högkostnadskredit får varken krediträntan eller dröjsmålsräntan per år överstiga den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av 40 procentenheter.

En konsument som är i dröjsmål med betalning av en högkostnadskredit är inte skyldig att betala någon annan form av ersättning med anledning av dröjsmålet än dröjsmålsränta.

SFS 2018:478

För en högkostnadskredit får kostnaderna inte överstiga ett belopp som motsvarar kreditbeloppet eller, i fråga om en kontokredit, varje enskilt utnyttjande av kreditbeloppet som konsumenten har gjort.

Med kostnader i första stycket avses

  1. kreditkostnader,

  2. dröjsmålsränta, och

  3. kostnader enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.

Om kreditgivaren, eller någon annan som kreditgivaren har nära förbindelser med i den mening som avses i 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lämnar konsumenten en ny högkostnadskredit som helt eller delvis finansierar återbetalning av den befintliga högkostnadskrediten, avses med kostnader i första stycket för den nya krediten även sådana kostnader som är hänförliga till den befintliga krediten.

SFS 2018:478

Kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter

Vid kontokrediter ska kreditgivaren regelbundet tillhandahålla konsumenten kontoutdrag. Ett kontoutdrag ska innehålla uppgift om

  1. vilken period det avser,

  2. föregående kontoutdrags utgående datum och saldo,

  3. uttag och datum för uttagen,

  4. betalningar och datum för betalningarna,

  5. det nya saldot,

  6. den kreditränta och de avgifter som tillämpats för perioden, och

  7. det belopp som konsumenten är skyldig att betala.

Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en avgiftshöjning innan den börjar gälla.

Om det enligt avtalet är möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns, ska kreditgivaren regelbundet underrätta konsumenten om krediträntan och villkoren för krediträntan med angivande av referensindex eller referensräntor samt avgifter och villkoren för ändring av avgifterna. Har överskridandet varat i en månad, ska kreditgivaren snarast underrätta konsumenten om den överskjutande skulden och krediträntan på den skulden samt om avgift eller dröjsmålsränta på grund av överskridandet.

Kontoutdrag enligt första stycket och underrättelser enligt andra och tredje styckena ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Bostadskrediter i utländsk valuta

Rubriken införd g. SFS2016-1031

En kreditgivare som beviljar en bostadskredit i utländsk valuta ska, om det finns risk för att valutakursförändringar försämrar konsumentens förmåga att betala kreditfordran, tillhandahålla konsumenten ett arrangemang som begränsar risken.

SFS 2016:1031

Kreditgivaren ska varna en konsument som har beviljats en bostadskredit i utländsk valuta när beloppet som den återstående krediten eller de regelbundna amorteringarna uppgår till, på grund av valutakursförändringar tar 20 procent mer i anspråk av konsumentens betalningsutrymme än vad beloppet hade gjort när kreditavtalet ingicks. Varningar ska lämnas regelbundet under den tid de angivna förhållandena består.

Varningarna ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och ska, i förekommande fall, upplysa konsumenten om arrangemanget enligt 20 a §.

SFS 2016:1031

Dokumentationen av ett kreditavtal avseende en bostadskredit i utländsk valuta ska innehålla uppgifter om hur konsumenten skyddas mot valutakursförändringar som har inverkan på konsumentens betalningsförmåga.

SFS 2016:1031

Rutiner och riktlinjer vid dröjsmål med betalning

Rubriken införd g. SFS2023-0719

En kreditgivare ska ha rutiner och riktlinjer för att, när det är lämpligt, överväga alternativ till att vidta verkställighetsåtgärder när konsumenten är i dröjsmål med en betalning enligt kreditavtalet. Kreditgivaren ska vid sitt övervägande beakta konsumentens personliga omständigheter och återbetalningsförmåga.

SFS 2023:719

Konsumentens ångerrätt

Konsumenten har rätt att frånträda kreditavtalet (ångerrätt) genom att till kreditgivaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 22 § (ångerfrist).

Ångerfristen börjar löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då dokumentationen enligt 14 § kommer konsumenten till handa.

Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon frånträder kreditavtalet, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska han eller hon snarast och senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande betala tillbaka det belopp som erhållits från kreditgivaren, med tillägg för upplupen ränta på beloppet. Räntan ska utgå från och med den dag då konsumenten fick tillgång till krediten till och med den dag då den återbetalas. Om kreditgivaren med anledning av kreditavtalet har betalat en avgift till det allmänna som inte återbetalas, är konsumenten skyldig att ersätta kreditgivaren för denna.

Kreditgivaren ska snarast och senast inom 30 dagar från den dag då kreditgivaren tog emot konsumentens meddelande om att kreditavtalet frånträds betala tillbaka de avgifter som konsumenten har betalat med anledning av krediten.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av kreditavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls av kreditgivaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och kreditgivaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Kontantinsats vid kreditköp

Vid kreditköp av en vara ska säljaren ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen ska motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren.

Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta 26 §, ska det anses utgöra en åtgärd i strid mot 5 § marknadsföringslagen (2008:486).

Konsumentens rättigheter vid överlåtelse av fordran

Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt kreditavtalet, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar som han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kreditavtalet.

Överlåtaren ska underrätta konsumenten om överlåtelsen, om inte överlåtaren har åtagit sig att även fortsättningsvis fullgöra de skyldigheter som följer av kreditavtalet.

Köparens rätt att framställa invändningar vid kreditköp

Vid kreditköp får köparen mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot säljaren. Köparen får också invända att han eller hon har betalat till säljaren eller har en överenskommelse med denne. Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.

Om köparen på grund av köpet har anspråk på återbetalning, skadestånd eller annan penningprestation, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad som har mottagits av köparen med anledning av krediten.

Rättsfall:

Äldre rätt: 1 st. i äldre lag (10 §) ej tillämpligt då köparen, sedan avbetalningskontraktet pantförskrivits av säljaren, betalat till denne i stället för till panthavaren H 1986:44 – När säljare, efter att ha överlåtit avbetalningskontraktet ang. en bil till ett finansbolag, köpt tillbaka bilen i samband med försäljning av en annan bil till köparen ogillades med hänsyn till omständigheterna finansbolagets krav mot köparen, fastän 1 st. i äldre lag (10 §) ej var tillämpligt H 1986:696.

Resenär som av resebyrå bokat en flygresa vilken pga. flygbolagets konkurs inte kunde genomföras kunde göra samma invändning mot resebyrån som mot flygbolaget H 2014:978.

Förbud mot löpande fordringshandlingar vid kreditköp

Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av kreditköpet. Kreditgivaren får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldförbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.

Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är utställda av banker.

Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms till böter.

Hänvisad författning:

Ang. löpande skuldebrev se Lag (1936:81) om skuldebrev11 § vid HB 9:2.

Förbud mot viss avräkning

Belopp som konsumenten erlägger för avräkning på viss fordran på grund av krediten får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.

Betalning av skulden i förtid

Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden. Om skulden betalas i förtid, har kreditgivaren rätt till ersättning i den omfattning som anges i 36 §.

Kreditgivaren ska på begäran snarast ge konsumenten information om vad en betalning av skulden i förtid innebär. Om en sådan betalning medför kostnader för konsumenten, ska informationen innehålla en uppskattning av kostnaderna och en förklaring av de antaganden som uppskattningen bygger på. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

SFS 2016:1031

Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om det har gjorts förbehåll om detta i avtalet och

  1. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordran,

  2. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordran och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,

  3. konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning,

  4. säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller

  5. det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.

Kreditgivaren har rätt till betalning av en bostadskredit i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om säkerheten har avsevärt försämrats till följd av någon annan orsak än en allmän prisnedgång på den relevanta marknaden.

I fråga om en bostadskredit som har bunden ränta för hela eller en del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren trots första-tredje styckena rätt att få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är bunden löper ut. Detta gäller dock endast om det har gjorts förbehåll om det i avtalet och det finns synnerliga skäl.

SFS 2016:1031

Om kreditgivaren vill få betalt i förtid enligt 33 § första stycket 1–3 eller fjärde stycket, gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekommenderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.

Om kreditgivaren har krävt betalning i förtid enligt 33 § första stycket 1–3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han eller hon före utgången av uppsägningstiden betalar det belopp som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning enligt 33 § första stycket 4 eller 5 eller enligt andra eller tredje stycket i samma paragraf genast efter uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordran.

Om konsumenten tidigare med stöd av andra stycket har befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte det stycket.

SFS 2014:201

Utan hinder av 33 § första stycket 4 får kreditgivaren åberopa föreskrifter i annan lag om rätt till betalning i förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har försämrats.

Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.

Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtidsbetalningen sker, har kreditgivaren dock rätt att ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren för den tid som återstår, om förbehåll har gjorts om detta och i den utsträckning som det överensstämmer med god kreditgivningssed.

Ränteskillnadsersättningen får

  1. för en bostadskredit högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och den ränta som vid betalningstillfället i allmänhet gäller för bostadsobligationer med en löptid som motsvarar återstående räntebindningstid, ökad med en procentenhet, och

  2. för en annan kredit högst motsvara en procent av det förtidsbetalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock inte vara större än det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kreditavtalet.

Ränteskillnadsersättning får inte tas ut för den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift tas ut för garantin. Ersättning får inte heller tas ut vid en betalning av en kontokredit eller vid en betalning från en försäkring som garanterar återbetalning av krediten.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.

SFS 2016:1031

Förlängning av löptiden för högkostnadskrediter

Rubriken införd g. SFS2018-0478

Löptiden för en högkostnadskredit får inte förlängas mer än en gång.

Trots första stycket får löptiden förlängas, om

  1. förlängningen inte medför en kostnad för konsumenten, eller

  2. konsumenten beviljas en skälig avbetalningsplan för att kunna betala sin skuld.

Om kreditgivaren, eller någon annan som kreditgivaren har nära förbindelser med i den mening som avses i 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lämnar konsumenten en ny högkostnadskredit som helt eller delvis finansierar återbetalning av den befintliga högkostnadskrediten, ska den nya krediten vid tillämpning av första stycket anses vara en förlängning av löptiden för den befintliga krediten.

SFS 2018:478

Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid

Konsumenten får när som helst säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid. Om någon uppsägningstid inte har avtalats, upphör avtalet att gälla omedelbart. Om en uppsägningstid har avtalats, upphör avtalet att gälla den dag då uppsägningstiden löper ut. Uppsägningstiden får inte vara längre än en månad.

Kreditgivaren får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid endast om det har avtalats. Uppsägningstiden ska vara minst två månader. Har konsumenten inte utnyttjat krediten, får kreditgivaren säga upp kreditavtalet att upphöra omedelbart, om det har avtalats och är skäligt. Konsumenten ska innan han eller hon förlorar rätten till krediten underrättas om uppsägningen och om skälen för den. Om det finns särskilda skäl, får underrättelse i stället lämnas omedelbart därefter.

En uppsägning eller en underrättelse enligt andra stycket ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Återtaganderätt vid kreditköp av vara

Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta en vara, om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet.

Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förutsättning

  1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att trygga sin rätt till betalning, samt

  2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 33 och 34 §§ ska fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.

Om köparen, innan varan återtas, betalar vad som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt de grunder som anges i 40 § tredje-femte styckena, får kreditgivaren inte återta varan på grund av dröjsmål med betalningen. Grundas återtaganderätten på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordran.

Hänvisad författning:

Äldre rättsfall ang. äganderättsförbehåll anm. vid HB 1:1–4 – Ang. godtrosförvärv av avbetalningssålda bilar se rättsfall vid 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre, inf. i det följande under detta kap.

Använder näringsidkare förbehåll om återtagande vid försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att i framtiden i liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i övrigt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Uppgörelse när en vara återtas

Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, ska avräkning göras mellan kreditgivaren och köparen.

Vid avräkningen ska köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt sälja varan.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordran efter avräkning enligt 36 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för utsökningsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Hänvisad författning:

Jfr UF 16:11 och 18:1.

Rättsfall:

Äldre rätt: Att kreditgivare ansökt om utmätning hos köparen för uttagande av sin fordran hindrade ej att han riktade anspråk mot den som förvärvat varan av köparen H 2007:501 – Sedan en bil återtagits av säljaren pga. underlåten betalning, ansågs säljaren stå risken för bilen trots att avräkning inte skett H 2008:668.

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av Kronofogdemyndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.

Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter återtagande ska kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att betala en sådan skuld.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen vanvårdat varan.

Återlösande av en vara som återtagits

Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, ska han eller hon betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas enligt avräkningen.

Handräckning för återtagande av vara, m.m.

Kreditgivaren får hos Kronofogdemyndigheten söka handräckning för att återta varan under förutsättning att det rörande kreditköpet i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen har dokumenterats uppgifter om förbehållet om återtaganderätt, kontantpriset, kreditbeloppet, kreditavtalets löptid, kreditfordran och tidpunkterna för betalning. Dokumentet ska ha undertecknats av köparen eller skrivits under av denne med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen.

En ansökan om handräckning ska göras skriftligen. Det ska anges i ansökan hur stor del av kreditfordran som är obetald. Om kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, ska det också uppges i ansökan vad kreditgivaren fordrar i den delen. En styrkt kopia av det dokument som anges i första stycket ska fogas till ansökan.

Hänvisad författning:

Jfr UF 18:1.

SFS 2016:573

Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar för återtagande som anges i 38 § andra och tredje styckena föreligger.

Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt 39 §, får handräckning inte beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt, får inte beviljas i fråga om sådana varor som enligt 5 kap. 1–3 §§ utsökningsbalken ska undantas från utmätning.

I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 44 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena samt 15–18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket ska avse 41 § första stycket denna lag.

Förbud mot utmätning

En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.

Rättsfall:

Ang. utmätning för lagsökningskostnad i visst fall (äldre lag) H 1976:128 – Ang. utmätning av egendom som gäldenären köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll H 1976:251 (äldre rätt); se nu UB 5:5 2 st. och 9:10.

Lagval

Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska tillämpas på kreditavtalet gäller inte i fråga om regler om kreditavtal, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

Vissa skyldigheter för kreditförmedlare

En näringsidkare som, utan att vara kreditgivare och mot ersättning, erbjuder ett kreditavtal, bistår en konsument innan ett kreditavtal ingås eller ingår ett kreditavtal som ombud för kreditgivaren (kreditförmedlare) ska vid marknadsföring som riktas mot konsumenter lämna information om huruvida förmedlingen sker i samarbete med viss kreditgivare eller är oberoende.

Kreditförmedlaren ska informera konsumenten om avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. Sådana avgifter får tas ut endast om informationen har getts samt kreditförmedlaren och konsumenten innan kreditavtalet ingås har avtalat om det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Kreditförmedlaren ska också informera kreditgivaren om avgifterna.

Om informationen inte lämnas, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Den information som ska lämnas till konsumenten ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

En kreditförmedlare av bostadskrediter ska i rimlig tid innan kreditförmedling inleds, i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, informera konsumenten om

  1. kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress,

  2. det register där kreditförmedlaren är upptagen som kreditförmedlare och hur detta kan kontrolleras,

  3. i tillämpliga fall, att kreditförmedlaren förmedlar kreditavtal uteslutande från en eller vissa kreditgivare och vilka dessa är,

  4. huruvida kreditförmedlaren kan erbjuda rådgivning,

  5. möjligheterna att framställa klagomål mot kreditförmedlaren eller få en tvist prövad utanför domstol,

  6. de avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster eller, om avgifterna inte kan fastställas i förväg, metoden för att beräkna avgifterna, och

  7. den ersättning som kreditförmedlaren får för förmedlingen från någon annan än konsumenten.

Om ersättningen enligt första stycket 7 inte går att fastställa till beloppet när informationen lämnas, ska kreditförmedlaren informera konsumenten om att ersättningsbeloppet kommer att anges i det standardiserade EU-faktabladet. Om ersättningen skiljer sig åt beroende på vilken kreditgivare som konsumenten ingår ett kreditavtal med, ska kreditförmedlaren dessutom informera konsumenten om detta och, om konsumenten begär det, på vilket sätt ersättningen skiljer sig åt. Om kreditförmedlaren får ersättning från konsumenten för samma förmedling, ska kreditförmedlaren även informera konsumenten om huruvida den ersättning som någon annan än konsumenten betalar kommer att räknas av mot den ersättning som konsumenten betalar.

Det som sägs i 48 § tredje stycket om tillämpning av marknadsföringslagen (2008:486) gäller även information enligt förevarande paragraf.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 49 § nu 55 §.

SFS 2016:1031

En kreditförmedlare av bostadskrediter ska till kreditgivaren vidarebefordra de uppgifter som konsumenten har lämnat om förhållanden som är av betydelse för kreditprövningen.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 50 § nu 56 §.

SFS 2016:1031

Rådgivning om bostadskrediter

Rubriken införd g. SFS2016-1031

Konsumenten ska upplysas om huruvida näringsidkaren erbjuder rådgivning om bostadskrediter. En sådan upplysning ska lämnas senast när näringsidkaren inhämtat upplysningar om konsumentens ekonomiska och personliga förhållanden samt konsumentens önskemål och särskilda krav.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 51 § nu 57 §.

SFS 2016:1031

Om näringsidkaren erbjuder en konsument rådgivning om bostadskrediter, ska konsumenten få information om

  1. vilket produktsortiment som rådgivningen utgår från,

  2. hur stor avgift konsumenten ska betala för rådgivningen, eller, om beloppet inte kan fastställas, metoden för att beräkna avgiften, och

  3. huruvida rådgivningen är oberoende.

Informationen ska ges i rimlig tid innan ett avtal om rådgivning ingås eller, om ett sådant avtal inte ska ingås, innan några råd lämnas. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 52 § nu 58 §.

SFS 2016:1031

Det som sägs i 48 § tredje stycket om tillämpning av marknadsföringslagen (2008:486) gäller även information enligt 51 och 52 §§.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 53 § nu 59 §.

SFS 2016:1031

Näringsidkaren ska i fråga om rådgivning om bostadskrediter dokumentera vilka råd som har getts till konsumenten och vad som i övrigt förekommit vid rådgivningstillfället. Dokumentationen ska lämnas till konsumenten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Anmärkning om flytt:

Förutv 54 § nu 60 §.

SFS 2016:1031

Tillsyn

Rubriken har denna placering enl. SFS2016-1031

Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndigheten.

Tillsynen ska utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändigt.

SFS 2022:1729

För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren ska lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.

Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får Konsumentverket förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 50 §.

Hänvisad författning:

Se Lag (1985:206) om viten inf. under FörvProc.

SFS 2016:1031

Om näringsidkaren inte följer 12 §, får Konsumentverket meddela näringsidkaren en varning. En varning ska förenas med en sanktionsavgift, om överträdelsen inte är ringa. Avgiften tillfaller staten.

Om näringsidkaren tidigare har meddelats en varning eller om överträdelsen är särskilt allvarlig, får Konsumentverket förbjuda näringsidkaren att lämna krediter. Ett beslut om förbud får förenas med vite.

Vid bedömningen av om en överträdelse är särskilt allvarlig ska särskild hänsyn tas till om näringsidkaren vid upprepade tillfällen har brustit i sin skyldighet enligt 12 § och om bristerna är systematiska.

Ett beslut om förbud gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

SFS 2016:1031

Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst femtusen kronor och högst tio miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

När avgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som föranlett varningen.

Avgiften får efterges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 52 §.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. se Lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar14 § inf. under FörvProc.

SFS 2016:1031

Sanktionsavgiften ska betalas till Konsumentverket inom trettio dagar från det att beslutet vann laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska Konsumentverket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.

Avgiften faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 53 §.

SFS 2016:1031

Överklagande

Rubriken har denna placering enl. SFS2016-1031

Konsumentverkets beslut enligt 56 § andra stycket, 57 och 58 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut av Konsumentverket enligt 56 § får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 54 §.

SFS 2016:1031

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 2010:1846

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011, då konsumentkreditlagen (1992:830) ska upphöra att gälla.

2. I fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller den upphävda lagen. För kreditavtal med obestämd löptid gäller dock 19, 20, 28 och 37 §§ från ikraftträdandet.

SFS 2012:69

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2012.

SFS 2014:17

Denna lag träder i kraft d. 13 juni 2014.

SFS 2014:83

1. Denna lag träder i kraft d. 1 april 2014.

2. De nya bestämmelserna tillämpas endast vid brister i kreditprövningen för krediter som har beviljats efter ikraftträdandet.

SFS 2014:201

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

2. De nya bestämmelserna gäller även för kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. För kreditavtal med en kreditränta som är bunden vid ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser om ränteskillnadsersättning till dess räntebindningstiden löper ut.

SFS 2014:276

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2016:425

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

2. Äldre bestämmelser gäller för beslut som har meddelats av Konsumentverket före ikraftträdandet.

SFS 2016:573

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2016:1031

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2017.

2. För kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser, om inte annat följer av 3–5.

3. Bestämmelsen i 13 d § andra stycket tillämpas även på kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

4. Bestämmelsen i 13 b § tredje stycket tillämpas även på kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet, om informationen finns tillgänglig hos näringsidkaren för konsumenter som ingår motsvarande bostadskreditavtal efter ikraftträdandet.

5. Bestämmelsen i 13 c § tredje stycket tillämpas även på kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet, om konsumenten under kreditavtalets löptid ska ta ställning till ett erbjudande om en finansiell produkt eller tjänst som påverkar räntan.

SFS 2018:478

1. Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2018.

2. För kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller 4 § i den äldre lydelsen.

SFS 2018:1322

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2018.

SFS 2018:2028

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019.

SFS 2022:1729
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2023.

  2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ingripanden mot överträdelser som har skett före ikraftträdandet.

SFS 2023:719

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2024.

Lag 2010:1846

Författare: Johan Klefbäck

Författare: Marie-Louise Ulfward

Författare till den ursprungliga kommentaren.

Författare: Johan Klefbäck

Konsumentkreditlagen (2010:1846), fortsättningsvis ”KkredL”, trädde i kraft den 1 januari 2011. Den ersatte då konsumentkreditlagen (1992:830), fortsättningsvis ”1992 års konsumentkreditlag”. I vissa delar har äldre bestämmelser överförts till KkredL från 1992 års konsumentkreditlag som i sin tur byggde på konsumentkreditlagen (1977:981), fortsättningsvis “1977 års konsumentkreditlag”.

KkredL tillkom i syfte att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (konsumentkreditdirektivet). Vidare genomför lagen delvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastigheter och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (bolånedirektivet). När det gäller lagbestämmelser som genomför konsumentkreditdirektivet och bolånedirektivet finns i bilagor till prop. 2009/10:242 och prop. 2015/16:197 en sammanställning av bestämmelserna i KkredL och konsumentkreditdirektivet respektive KkredL och bolånedirektivet. Där framgår var lagbestämmelserna i förekommande fall har sin motsvarighet i direktiven. Genom lagändringar som har trätt i kraft den 1 januari 2019 har införts vissa bestämmelser med anledning av förordning (EU) 2016/1011 av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och om ändring av direktiven 2008/48/EU och 2014/17/EU och förordning (EU) nr 596/2014 (EU:s förordning om referensvärden). Genom lagändringar som har trätt i kraft den 1 januari 2024 har införts bestämmelser med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2021/2167 om kreditförvaltare och kreditförvärvare och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2017/17/EU (kredithanteringsdirektivet).

KkredL innehåller dels civilrättsliga regler, dels ett stort antal marknads- och näringsrättsliga regler som rör t.ex. informations- och dokumentationskrav samt frågor om tillsyn och ingripanden. Se vidare om lagens karaktär t.ex. Mellqvist & Persson, s. 214 f. Se om gränsdragningen mellan civilrättsliga och näringsrättsliga regler i allmänhet även t.ex. prop. 2015/16:89 s. 15 f. och 30 f. med vidare hänvisningar.

KkredL har ändrats i sak genom SFS 2012:69 (ändringar i 43 §), SFS 2014:83 (ändringar i nuvarande 57–60 §§), SFS 2014:201 (ändringar i 33 och 36 §§), SFS 2014:276 (ändringar i nuvarande 55 §), SFS 2016:425 (ändringar i nuvarande 57 §), SFS 2016:1031 (ändringar i ett flertal paragrafer och införande av nitton nya), SFS 2018:478 (bl.a. ändringar i 2, 4 och 11 §§ samt införande av 6 a, 7 b, 19 a, 19 b och 36 a §§), SFS 2018:1322 (ändringar i 10 och 10 a §§), SFS 2018:2028 (ändringar i 2, 6 b och 8 §§), SFS 2022:1729 (ändring i 55 §) och SFS 2023:719 (införande av nya 16 a och 20 d §§).

Ursprungliga förarbeten: Ds 2009:67, prop. 2009/10:242 och 2010/11:CU5.

Förarbeten till ändringar i KkredL i urval: departementspromemorian Enklare avbetalningsköp (Ds 2011:11), prop. 2011/12:28, 2011/12:CU8, SFS 2012:69; departementspromemorian Straffavgift vid bristande kreditprövning (Ds 2013:17), prop. 2013/14:34, 2013/14:CU13, SFS 2014:83; departementspromemorian Ränteskillnadsersättning m.m. vid bolån (Ds 2013:38), prop. 2013/14:44 Rättvisare regler vid förtidsbetalning av bostadslån, 2013/14:CU15, SFS 2014:201; departementspromemorian Viss kreditgivning till konsumenter (Ds 2013:26), prop. 2013/14:107, 2013/14:FiU14, SFS 2014:276; departementspromemorian Ett effektivare förbud vid bristande kreditprövning (Ds 2015:24), prop. 2015/16:85, 2015/16:CU18, SFS 2016:425; betänkandet Stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden (SOU 2015:40), prop. 2015/16:197, 2016/17:CU5, SFS 2016:1031; betänkandet Stärkt konsumentskydd på marknaden för högkostnadskrediter (SOU 2016:68), prop. 2017/18:72 Räntetak och andra åtgärder på marknaden för snabblån och andra högkostnadskrediter, 2017/18:CU20, SFS 2018:478; betänkandet Ett stärkt konsumentskydd vid telefonförsäljning (SOU 2015:61), prop. 2017/18:129 Skriftlighetskrav vid telefonförsäljning, 2017/18:CU36, SFS 2018:1322; promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om referensvärden (Fi2018/00561/V), prop. 2018/19:4, 2018/19:FiU18, SFS 2018:2028; promemorian Stärkt skydd mot bedrägerier vd betalningar online (Fi2022/00489), prop. 2022/23:9 Stark kundautentisering vid fakturabetalningar online, 2022/23:FiU18, SFS 2022:1729 samt betänkandet Nya regler om nödlidande kreditavtal och inkassoverksamhet (SOU 2023:3), prop. 2023/24:23 Förvärv och förvaltning av vissa kreditavtal, 2023/24:FiU18, SFS 2023:719.

KkredL kompletteras av förordningen (2010:1855) om beräkning av effektiv ränta vid konsumentkrediter, förordningen (2010:1856) om formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter, förordningen (2010:1857) om ersättning för kostnader i vissa mål om handräckning, förordningen (2016:1034) om standardiserat EU-faktablad och beräkning av effektiv ränta vid bostadskrediter och förordningen (2018:479) om näringsidkares upplysningsskyldighet vid marknadsföring av högkostnadskrediter. Konsumentverket har utfärdat Allmänna råd om konsumentkrediter (KOVFS 2020:1) och Konsumentverkets föreskrifter om näringsidkares upplysningsverksamhet vid marknadsföring av högkostnadskrediter (KOVFS 2019:1). Finansinspektionen har utfärdat Allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden (FFFS 2023:20) och, före KkredL:s ikraftträdande, Allmänna råd om kontokort och automattjänster (FFFS 2000:9).

Europeiska Bankmyndigheten (EBA) har utfärdat riktlinjer om kreditgivning och övervakning som tillämpas från den 30 juni 2021 (EBA/GL/2020/06). Dessa ersätter EBA:s riktlinjer om bedömning av kreditvärdighet, EBA/GL/2015/11 av den 19 augusti 2015. Frågan om riktlinjers rättsliga status behandlas t.ex. i en promemoria från Finansinspektionen (FI dnr 12-12289, 2013-02-08). Finansinspektionen anser att riktlinjers innehåll (för aktörerna) är att betrakta som allmänna råd.

Det finns andra näringsrättsliga lagar som åtminstone indirekt kan påverka kreditavtalen på konsumentområdet, t.ex. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som innehåller bestämmelser bl.a. om ett kreditinstituts rörelse och om hanteringen av krediter (se t.ex. 6 och 8 kap.). Finansinspektionen har meddelat bl.a. Föreskrifter och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter (FFFS 2015:1), Föreskrifter om amortering av krediter mot säkerhet i bostad (FFFS 2016:16) och Allmänna råd om begränsning av krediter mot säkerhet i form av pant i bostad (FFFS 2016:33). Se även Finansinspektionens allmänna råd om undantag från amorteringskrav på grund av särskilda skäl (FFFS 2020:3).

Vidare kan nämnas lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter (se ovan angående de ursprungliga förarbetena). Även denna lag riktas framför allt mot verksamhetsutövarna men kan indirekt ha betydelse för konsumenter i fråga om bostadskrediter. Lagen kompletteras av förordningen (2016:1033) om verksamhet med bostadskrediter. Dessutom har Finansinspektionen utfärdat Föreskrifter och allmänna råd om verksamhet med bostadskrediter (FFFS 2016:29). De ovan nämnda föreskrifterna FFFS 2015:1, 2016:16 och 2016:33 gäller även för företag som bedriver verksamhet med tillstånd enligt lagen om verksamhet med bostadskrediter.

Härutöver kan nämnas lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter (se ovan angående de ursprungliga förarbetena). Lagen kompletteras av förordningen (2014:397) om viss verksamhet med konsumentkrediter och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2014:8) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

Ursprungliga förarbeten till 1992 års konsumentkreditlag: Ds 1990:84, prop. 1991/92:83 och 1991/92:LU28 (observera att utskottet gjorde ändringar i bestämmelser i dåvarande 21, 22 och 24 §§ vilka motsvaras av 33, 34 och 36 §§ KkredL).

Förarbeten till ändringar i 1992 års konsumentkreditlag i urval: 1992/93:LU38 Ändringar i konsumentkreditlagen (utskottsinitiativ); prop. 1993/94:55 om referensränta vid konsumentkrediter, 1993/94:LU6; prop. 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter, 1993/94:LU29; prop. 2001/02:150 Lag om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, m.m., 2001/02:LU29; prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse, 2003/04:FiU15; prop. 2007/08:115 Ny marknadsföringslag, 2007/08:CU21.

Ursprungliga förarbeten till 1977 års konsumentkreditlag: SOU 1975:63, prop. 1976/77:123, LU 1977/78:5.

Litteratur (äldre litteratur bör läsas med viss försiktighet, inte minst med hänsyn till att nu gällande lag utgör genomförandet av ett EU-direktiv): Ulf Bernitz, Standardavtalsrätt, 9 uppl. 2018; Ulf Cervin, Konsumentkreditlagen – En kommentar till lagarna om konsumentköp och konsumentkrediter, 2 uppl. 1979; Anders Eriksson och Göran Lambertz, Konsumentkrediter, Kommentar till 1992 års konsumentkreditlag, 1993; Lennart Grobgeld och Anders Norin, Konsumenträtt: regler till hjälp och skydd för konsumenterna, 15 uppl. 2013; Dan Hanqvist, ”Caeci caecos ducentes. Regleringen av bostadskrediter efter finanskrisen” i JT 2019/20 s. 533–574; Jakob Heidbrink, Grundläggande fordrings- och skuldebrevsrätt, 2 uppl. 2019; Margareta Helldén och Göran Millqvist, Sveriges Rikes Lag ”Krediträtt”, 4 uppl. 2001; Jan Hellner, Konsumentkrediter och avbetalningsköp, Supplement till Speciell avtalsrätt I. Köprätt, 1993; Ann-Sofie Henrikson och Annina H. Persson, Konsumentkreditlagen – En kommentar (Version 1, JUNO); Ann-Sofie Henriksson, ”Konsumentskyddet mot överskuldsättning – skydd för svagare part eller för rationellt agerande aktör?”, Insolvensrättslig tidskrift 1/2017 s. 24–36; Ann-Sofie Henriksson, ”Hur kan obetalda konsumentkrediter bli en lönsam affär?”, Insolvensrättslig tidskrift 3/2017 s. 10–33; Torgny Håstad, Köprätt – och annan kontraktsrätt, 7 uppl. 2022; Torbjörn Ingvarsson, Fordringsrätt, En lärobok, 2 uppl. 2021; Gertrud Lennander, Kredit och säkerhet, 12 uppl. 2020; Stefan Lindskog, Betalning; om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 3 uppl. 2022; Mikael Mellqvist och Ingemar Persson, Fordran och skuld, 12 uppl. 2022; Jori Munukka och Erik Rosqvist, Skuldebrevsrätten, En introduktion, 2 uppl. 2022; Peter Stangendahl, Konsumentkreditlagen, 1993; Marie-Louise Ulfward, Flera nyheter i den nya konsumentkreditlagen, s. 52 i Ny juridik 3:10, 2010; Peter Westerlind, Jörgen Beck-Friis och Ove Sköllerholm, Kommentar till Konsumentkreditlagen, 1980.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet kredit är inte definierat i lagen. Begreppet kreditavtal definieras i 2 §, se vidare kommentaren till 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet näringsidkare definieras i 2 §. Första meningen torde vara att förstå så, att lagen är tillämplig i alla fall då kreditgivaren är en näringsidkare. Lagen torde således i den situationen vara tillämplig både om det är fråga om kreditgivning utan att en kreditförmedlare är inblandad och om det är fråga om en kredit som förmedlas av en kreditförmedlare, och oavsett om – i förekommande fall – en sådan kreditförmedlare är ombud för kreditgivaren eller konsumenten eller är en fristående kreditförmedlare.

Författare: Johan Klefbäck

KkredL gäller krediter som lämnas eller erbjuds, dvs. såväl vid avtal om krediter som vid marknadsföring av krediter (detsamma gällde enligt 1992 och 1977 års konsumentkreditlagar, se t.ex. prop. 1976/77:123 s. 152). Begreppet kreditgivare definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet konsument definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Av andra meningen framgår att lagen är tillämplig också när krediten lämnas eller erbjuds en konsument av en privatperson, om krediten förmedlas av en näringsidkare. En förutsättning för att lagen ska vara tillämplig i detta fall är att den som förmedlar krediten gör det som ombud för kreditgivaren. Sker förmedlingen däremot utan att kreditförmedlaren är ombud för kreditgivaren, gäller alltså inte lagen (se dock för sådana fall paragrafens andra stycke och kommentaren till den bestämmelsen; det kan t.ex. vara fråga om en fristående kreditförmedlare eller en kreditförmedlare som är ombud för konsumenten). Se prop. 2009/10:242 s. 85.

Författare: Johan Klefbäck

I 2 st. finns en upplysning om att lagen innehåller vissa särskilda skyldigheter för kreditförmedlare. Sådana skyldigheter framgår av 48–50 §§. Se även kommentarerna till de paragraferna och prop. 2015/16:197 s. 246 f.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av konsument är utformad på samma sätt som i annan civilrättslig konsumentlagstiftning, t.ex. KköpL och KtjL. Rekvisitet ”som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet” motsvarar i praktiken rekvisitet ”huvudsakligen för enskilt bruk” som användes i 1 § i 1992 års konsumentkreditlag. Detta innebär att lagen gäller även om krediten är avsedd att till en viss del, dock jämförelsevis mindre väsentlig, användas i näringsverksamhet. Se prop. 2009/10:242 s. 86 f. och prop. 1976/77:123 s. 153. Se även artikel 3 a i konsumentkreditdirektivet och artikel 4.1 i bolånedirektivet.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av näringsidkare är utformad på samma sätt som i annan civilrättslig konsumentlagstiftning, t.ex. KköpL och KtjL. Rekvisitet ”handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten” motsvarar i praktiken rekvisitet ”i dennes yrkesmässiga verksamhet” i 1 § i 1992 års konsumentkreditlag. Se prop. 2009/10:242 s. 86 f. När begreppet näringsidkare används i lagtexten avses enligt förarbetena, om inte annat sägs, såväl den som lämnar eller övertar en kredit (kreditgivaren) som den som förmedlar en kredit som ombud för kreditgivaren, prop. 2009/10:242 s. 86 f. Detta uttalande ska troligen inte tolkas motsatsvis på det sättet att t.ex. kreditförmedlare som inte är ombud för kreditgivare inte skulle vara näringsidkare om kreditförmedlare i övrigt uppfyller kraven på att vara näringsidkare enligt 2 §. Tvärtom torde begreppet näringsidkare omfatta alla kreditgivare och kreditförmedlare som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Se prop. 2015/16:197 s. 70.

Författare: Johan Klefbäck

En kreditgivare kan vara en näringsidkare eller en privatperson (jfr 1 § 1 st.). Med att någon övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran menas att den rätt som tillkommit innehavaren av fordringen har övergått till någon annan på ett sådant sätt att han eller hon för egen räkning kan göra gällande fordringen, se prop. 1976/77:123 s. 155 f.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av kreditavtal är ny i förhållande till 1992 års konsumentkreditlag och är avsedd att täcka in ett minst lika brett spektrum av olika typer av kreditavtal som var avsikten i tidigare lag, jfr prop. 2009/10:242 s. 85 och prop. 1991/92:83 s. 102 f. Se även definitionen i artikel 3 c i konsumentkreditdirektivet. Begreppet kontokredit definieras i 2 §.

Innebörden av begreppet kreditavtal har betydelse för lagens tillämpningsområde i praktiken (jfr 1 §). I det följande redogörs för hur begreppet kreditavtal i lagens mening ska förstås i förhållande till vissa särskilda avtalstyper.

Undantaget i konsumentkreditdirektivet beträffande krediter med ett kreditbelopp i spannet 200–75 000 euro (artikel 2.2 c) har inte införts i KkredL utan lagen gäller alla krediter oavsett storlek (prop. 2009/10:242 s. 42). På motsvarande sätt har undantaget inte utnyttjats beträffande kontokrediter som ska återbetalas inom en månad och lagen gäller alltså för dessa.

I konsumentkreditdirektivet görs ett uttryckligt undantag för hyres- och leasingavtal, men det har inte ansetts nödvändigt att föra in ett sådant undantag i den svenska lagen eftersom det anses följa redan av innebörden av begreppet kreditavtal att hyres- och leasingavtal inte omfattas. Är avsikten enligt avtalet att konsumenten ska bli ägare efter att ha betalat ”hyrorna” eller ”leasingavgifterna”, är det dock fråga om ett kreditavtal oavsett benämningen av avtalet, se prop. 2009/10:242 s. 41. Detta framgick tidigare av lagtext, 3 § i 1992 års konsumentkreditlag. Se om skillnaden mellan avbetalningsköp och leasing även Håstad, s. 322 f. med vidare hänvisningar.

I konsumentkreditdirektivet undantas kreditavtal som en arbetsgivare beviljar en arbetstagare räntefritt eller till lägre ränta än marknadsränta och som inte erbjuds allmänheten. Något motsvarande undantag har inte införts i KkredL. Sådana kreditavtal omfattas dock ändå inte av KkredL i de fall som kreditgivningen saknar anknytning till företagets ordinarie verksamhet, eftersom kreditgivning då inte sker i näringsverksamhet. Om däremot kreditgivningen har anknytning till arbetsgivarens verksamhet, t.ex. om arbetsgivaren är ett kreditinstitut, omfattas sådana kreditavtal av KkredL (det har ansetts lämpligt att kreditgivningen i sådana fall omfattas av lagen). Se prop. 2009/10:242 s. 41.

I konsumentkreditdirektivet undantas även kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol eller i någon annan i lag bemyndigad instans (artikel 2.2 i). Av förarbetena till KkredL framgår emellertid att något uttryckligt undantag inte behövs i den svenska lagen eftersom detta inte kan anses vara fråga om ett nytt kreditavtal utan en anpassning av avtalet till en senare uppkommen situation, prop. 2009/10:242 s. 41.

Angående innebörden av begreppet kreditavtal i övrigt, se Eriksson & Lambertz, s. 41 f.

Författare: Johan Klefbäck

Kontokredit är en benämning för vad som benämndes ”löpande kredit” i 6 § 2 st. i 1992 års konsumentkreditlag.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av kreditköp motsvarar delvis 3 § i 1992 års konsumentkreditlag, men avser också ett kreditköp av en tjänst i enlighet med konsumentkreditdirektivets definition av kombinerat kreditavtal. Systematiskt består ett kreditköp egentligen av två avtal: ett kreditavtal och ett köpeavtal. Ett kreditköp ska alltså inte ses som ett slags kreditavtal. Detta har betydelse t.ex. i fråga om ångerrätten enligt 21 § som endast gäller för kreditavtal (prop. 2009/10:242 s. 87). Se även t.ex. Håstad, s. 298.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet vara definieras inte i KkredL. Begreppet kreditköp överfördes från 3 § i 1992 års konsumentkreditlag som i sak överensstämde med 1977 års konsumentkreditlag, där begreppet vara avsåg fysiska föremål men inte byggnad på annans mark eller rättigheter av olika slag och inte heller aktier och andra värdepapper eller fast egendom, se prop. 1976/77:123 s. 157 f., prop. 1991/92:83 s. 105 f. och prop. 2009/10:242. s. 43 och 87. Jfr även 2 § KköpL (prop. 2021/22:85). Det finns ingen definition av begreppet vara i konsumentkreditdirektivet.

Författare: Johan Klefbäck

Innebörden av begreppet tjänst har hämtats från konsumentkreditdirektivet. Detta innebär att begreppet omfattar fler slags tjänster än de som t.ex. omfattas av KtjL. Se vidare prop. 2009/10:242 s. 43 f. och 87.

Författare: Johan Klefbäck

Om kreditgivaren är någon annan än säljaren, kan det vara fråga om ett kreditköp om någon av två situationer föreligger. Den första situationen är när det finns en överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren. Exempelvis är ett köp genom utnyttjande av en kontokortskredit ett kreditköp. Den andra situationen är när varan eller tjänsten anges i kreditavtalet. Det är inte tillräckligt att det av avtalet framgår att krediten ska användas för konsumtion eller t.ex. ”för bilköp”, utan det krävs att köpet av en viss vara eller en viss tjänst kan identifieras genom kreditavtalet, se prop. 2009/10:242 s. 87.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditgivaren är under vissa förutsättningar skyldig att informera om kontantpriset, se 7, 8 och 10 §§. Definitionen av begreppet kontantpris motsvarar den i 1992 och 1977 års konsumentkreditlagar (se prop. 1976/77:123 s. 156 f., prop. 1991/92:83 s. 104 f. och prop. 2009/10:242 s. 43 och 87). Se även Eriksson & Lambertz, s. 57 f.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen motsvarar definitionen i artikel 3 g i konsumentkreditdirektivet. Det finns ingen materiell reglering i direktivet beträffande frågan om vilka avgifter som får finnas i nationell rätt och medlemsstaterna är oförhindrade att reglera den frågan, se t.ex. pp. 65–67 i EU-domstolens dom den 12 juli 2010 i mål C-602/10 (SC Volksbank Romania). Kreditkostnaden ligger till grund för beräkning av den effektiva räntan.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av kreditkostnad justerades något vid tillkomsten av KkredL för att stå i överensstämmelse med konsumentkreditdirektivets definition (jfr artikel 3 g). Det ska vara fråga om kostnader med anledning av krediten. Det innebär att även kostnader för t.ex. en försäkring avseende återbetalning ska inkluderas i kreditkostnaden, om försäkringen är obligatorisk. Också eventuell skatt omfattas. (Prop. 2009/10:242 s. 87.) Se även EU-domstolens dom den 16 juli 2020 i mål C-686/19 (Soho Group) om kostnader för eventuell förlängning av krediten och under vilka förutsättningar sådana kostnader omfattas av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i artikel 3 g.

Författare: Johan Klefbäck

Kostnader för värdering av en säkerhet, t.ex. en fastighet, ingår i kreditkostnaden. Detta förtydligande av vad som redan tidigare gällde tillkom vid genomförande av bolånedirektivet, se artikel 4.13 i det direktivet samt prop. 2015/16:197 s. 69 f. och 247 f. Av konsumentkreditdirektivet följer att notariatsavgifter inte ingår i beräkningen av kreditkostnaden. Eftersom notariatsavgifter inte är vanligt förekommande i Sverige får detta undantag betydelse främst i fråga om kreditavtal med utländsk anknytning.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditbeloppet är det belopp som lånas eller vid kreditköp den del som inte betalas kontant. Vid kontokrediter motsvarar kreditbeloppet det belopp som ställs till konsumentens förfogande (kreditlimiten). Kreditbeloppet omfattar inte räntor och avgifter (de utgör i stället en del av kreditkostnaden, se vidare definitionen av det begreppet i förevarande paragraf). Se artikel 3 l i det direktivet samt prop. 2009/10:242 s. 93 och prop. 2017/18:72 s. 30, jfr 2 § i 1992 års konsumentkreditlag). Se även EU-domstolens dom den 21 april 2016 i mål C-377/14 (Radlinger och Radlingerova) om innebörden av begreppet sammanlagda kreditbeloppet i artikel 3 l i konsumentkreditdirektivet.

Begreppet kreditkostnad definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av kreditränta överensstämmer med det som framgick av 10 § i 1992 års konsumentkreditlag, se prop. 2009/10:242 med hänvisning till prop. 1991/92:83 s. 52 f. och 114 f.

Författare: Johan Klefbäck

Näringsidkaren ska lämna information om den effektiva räntan enligt t.ex. 6 b, 7, 8, 10 och 14–15 §§. Begreppet effektiv ränta definieras i artikel 3 i konsumentkreditdirektivet respektive artikel 4.15 i bolånedirektivet. Hur den effektiva räntan vid andra konsumentkrediter än bostadskrediter närmare ska beräknas framgår av förordningen (2010:1855) om beräkning av effektiv ränta vid konsumentkrediter. För beräkning av den effektiva räntan vid bostadskrediter gäller i stället bestämmelser i förordningen (2016:1034) om standardiserat EU-faktablad och beräkning av effektiv ränta vid bostadskrediter. De nationella reglerna genomför bestämmelser i de båda direktiven om beräkning av effektiv ränta (artikel 19 och bilaga I till konsumentkreditdirektivet respektive artikel 17 och bilaga I till bolånedirektivet). Se även EU-domstolens dom den 21 april 2016 i mål C-377/14 (Radlinger och Radlingerova) beträffande bilaga I till konsumentkreditdirektivet. Se även prop. 2009/10:242 s. 88.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av begreppet bostadskredit infördes den 1 januari 2017 som ett led i genomförandet av bolånedirektivet (artikel 3.1 a och 3.1 b).

I det följande redogörs för hur begreppet bostadskredit i lagens mening ska förstås i förhållande till vissa särskilda avtalstyper.

Vissa kreditavtal faller utanför eller undantas från bolånedirektivets tillämpningsområde. Det gäller bl.a. vissa kreditavtal som beviljas av arbetsgivare till arbetstagare, kontokrediter som ska återbetalas inom en månad och kreditavtal som är resultatet av förlikning i domstol. Den svenska lagstiftaren har valt att inte undanta dessa avtalstyper från KkredL:s tillämpningsområde i den mån de omfattas av detta med hänvisning till den bedömning som gjordes vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet (se prop. 2015/16:197 s. 67). KkredL gäller alltså i princip dessa avtalstyper när de uppfyller kraven för att vara bostadskrediter. Motsvarande bedömning har gjorts bl.a. beträffande möjligheterna till undantag i artikel 3.3 a och 3.3 b i bolånedirektivet.

Möjligheten i bolånedirektivet att undanta så kallade kapitalfrigörningskrediter utnyttjas inte i KkredL, eftersom de krediterna redan tidigare omfattades av KkredL:s bestämmelser för bostadskrediter. Samma konsumentskyddsaspekter har bedömts göra sig gällande för dem som för bostadskrediter i allmänhet.

Författare: Johan Klefbäck

Det första ledet av definitionen motsvarar vad som gällde före den 1 januari 2017 när definitionen infördes i lagtexten, se t.ex. prop. 2015/16:197 s. 65 f. och 247 f. Definitionen innebär att begreppet bostadskredit innefattar även vissa andra krediter än de som har samband med en bostad.

Författare: Johan Klefbäck

Det andra ledet av definitionen innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällde före den 1 januari 2017. Det är fråga om krediter som konsumenten tar i syfte att förvärva eller behålla sådan egendom som avses i första ledet även om ingen säkerhet har ställts. Med syfte att förvärva avses nyförvärv. Konsumentens syfte har alltså betydelse. Kreditgivaren eller kreditförmedlare har dock ingen skyldighet att undersöka vilket syfte konsumenten har med krediten. Men reglerna för bostadskrediter ska tillämpas om det framgår av omständigheterna att syftet är att förvärva en bostad, t.ex. genom uppgifter som konsumenten lämnar eller genom att kreditgivaren i sin marknadsföring erbjuder krediter för att finansiera förvärv av bostäder utan säkerhet. Från definitionen i det andra ledet görs undantag för vissa tillfälliga finansieringslösningar, så kallade överbryggningskrediter. Se prop. 2015/16:197 s. 65 f. och 247 f.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen av begreppet bostadskredit i utländsk valuta infördes som ett led i genomförandet av bolånedirektivet (artikel 4.28). Det har införts vissa bestämmelser i KkredL om hur konsumenten ska varnas för, och skyddas mot, de särskilda valutakursrisker som kan föreligga vid bostadskrediter i utländsk valuta.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen utgår ifrån konsumentens förhållanden. Om konsumenten har inkomster i olika valutor torde det enligt förarbetena vara den valuta som konsumenten huvudsakligen har sin inkomst i som är avgörande för bedömningen, men det är ytterst en fråga för EU-domstolen att avgöra. Se prop. 2015/16:197 s. 99 f. och 249.

Författare: Johan Klefbäck

Förarbetena till definitionen av begreppet högkostnadskredit finns i prop. 2017/18:72. Begreppet effektiv ränta definieras i 2 §. Referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) fastställs av Riksbanken för varje kalenderhalvår. Som exempel anges i förarbetena att kreditens effektiva ränta måste vara minst 29,5 procent för att krediten ska omfattas av definitionen, om referensräntan uppgår till -0,5 procent. Se prop. 2017/18:72 s. 60.

En kredit som huvudsakligen avser kreditköp kan inte utgöra en högkostnadskredit. Begreppet kreditköp definieras i 2 §. Ett exempel på krediter som faller utanför definitionen av högkostnadskredit är krediter som är knutna till kreditkort utfärdade av ett kreditinstitut och som huvudsakligen är avsedda för köp av varor eller tjänster. Enligt förarbetena görs bedömningen av huvudsaklighetsrekvisitet utifrån kreditavtalets objektiva innehåll och inte från konsumentens egna avsikter med krediter. Fler exempel behandlas i propositionen, liksom frågan när bedömningen ska göras av om en kredit utgör en högkostnadskredit. Se vidare prop. 2017/18:72 s. 60 f.

Inte heller en kredit som huvudsakligen är en bostadskredit kan utgöra en högkostnadskredit. Begreppet bostadskredit definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Definitionen innebär att begreppet referensvärde har samma betydelse i KkredL som i artikel 3.1.3 i EU:s förordning om referensvärden. Definitionen i förordningen tar sikte på bl.a. vissa index hänförliga till finansiella avtal. Den typ av referensvärde som kan bli aktuellt i ett kreditavtal torde framför allt vara så kallade referensräntor, dvs. ett referensvärde som fastställs på grundval av den räntesats till vilka banker kan låna ut till eller låna från andra aktörer på penningmarknaden. Med finansiella avtal avses enligt artikel 3.1.18 i förordningen kreditavtal enligt artikel 3 c konsumentkreditdirektivet och kreditavtal enligt artikel 4.3 i bolånedirektivet. Se om detta prop. 2018/19:4, särskilt s. 96 f. och 132 f.

Definitionen används i 6 b § 1 st. och 8 § 3 st.

Jfr även begreppet referensränta som i KredL används i t.ex. 17 § 3. st. (se vidare kommentaren till den paragrafen), 8 § 1 st. och 10 §.

Författare: Johan Klefbäck

Dessa undantag görs med stöd av konsumentkreditdirektivet. Paragrafen motsvarar 1 § 3 st. i 1992 års konsumentkreditlag. Skälen för undantagen anges i prop. 1991/92:83 s. 97. Konsumentkreditdirektivet medger fler undantag, men den svenska lagstiftaren har valt att behålla i stort sett samma tillämpningsområde som 1992 års konsumentkreditlag (jfr kommentaren till 2 § angående definitionen av begreppet kreditavtal) och i stället undanta vissa bestämmelser i lagen för vissa slags krediter, se 4 §.

Författare: Johan Klefbäck

Undantaget för författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel gäller t.ex. för lån enligt studiestödslagen (1999:1395).

Författare: Johan Klefbäck

I förevarande paragraf görs undantag från ett antal av lagens bestämmelser för vissa slags krediter. Paragrafen gäller andra räntefria krediter än kontokrediter (4 § 1 st.), vissa kontokrediter (2 och 3 st.), bostadskrediter (4 st.) och krediter som lämnas av kreditinstitut eller värdepappersbolag för finansiering av avtal om köp av finansiella instrument (5 st.). Undantagen gäller under förutsättning att de villkor som anges i respektive stycke är uppfyllda. Se vidare prop. 2009/10:242 s. 38 f. och 88 f. och prop. 2015/16:197 s. 249 f.

Författare: Johan Klefbäck

I 1 st. görs vissa undantag från lagens bestämmelser för andra räntefria krediter än kontokrediter som inte är förbundna med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader. Se om kraven på att krediten ska vara räntefri, inte förenad med mer än en obetydlig avgift och betalas tillbaka inom tre månader prop. 2009/10:242 s. 88 f.

Undantaget tar enligt förarbetena sikte på bl.a. fakturakrediter, dvs. kortfristiga krediter som är avsedda att finansiera ett köp av en vara eller tjänst som kreditgivaren tillhandahåller konsumenten (t.ex. köp av en kapitalvara mot faktura). Men även fristående krediter omfattas av undantaget, liksom så kallade abonnemangsavtal, dvs. avtal som innebär att konsumenten fortlöpande tillhandahålls en vara eller tjänst, t.ex. el eller vatten. Se prop. 2009/10:242 s. 89. Ett kreditavtal som ingår i ett kreditköp enligt 2 § omfattas av undantagsbestämmelsen, under förutsättning att villkoren i bestämmelsen är uppfyllda.

Observera att undantaget i 1 st. från bestämmelserna om kreditprövning i 12 och 13 §§ bara gäller krediter som avser kreditköp, vilket innebär att kreditprövning ska göras vid gratislån och andra fristående krediter även om de inte är förbundna med mer än en obetydlig avgift. Se prop. 2017/18:72 s. 61 f. Begreppet kreditköp definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

I 2 st. görs vissa undantag för räntefria kontokrediter som inte är förbundna med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader. Vad som avses med kontokredit framgår av 2 §. Se om kraven på att krediten ska vara räntefri, inte förenad med mer än en obetydlig avgift och betalas tillbaka inom tre månader, prop. 2009/10:242 s. 89.

Författare: Johan Klefbäck

I 3 st. görs vissa undantag för kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning, dvs. närhelst kreditgivaren begär det, eller inom tre månader från det att konsumenten utnyttjade kreditutrymmet. Här kan det vara fråga om krediter som löper med ränta eller icke obetydliga avgifter. Se prop. 2009/10:242 s. 89. Vad som avses med kontokredit framgår av 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Enligt 4 st. första meningen görs vissa undantag beträffande bostadskrediter. Begreppet bostadskredit definieras i 2 §. I stället för 8 och 10 §§ gäller för bostadskrediter 9 a respektive 10 a §. Det finns även därutöver åtskilliga särskilda regler för bostadskrediter i lagen, bl.a. om information (6 b och 7 a §§), om kreditprövningen (12 a §), om erbjudanden om bostadskrediter (13 a–13 d §§), om bostadskrediter i utländsk valuta (20 a–20 c §§), om information vid ränteändringar (19 § 1 st.), om ersättning vid förtidsinlösen (36 § 3 st. 1) och om rådgivning (51–54 §§).

I andra meningen finns en särskild bestämmelse om så kallade kapitalfrigöringskrediter (ibland kallade seniorlån) som är uppbyggda så att konsumenten inte betalar vare sig amorteringar eller räntor löpande under kredittiden. I stället betalas kreditfordran vid sådan försäljning eller annan överlåtelse av den egendom som utgör säkerhet för fordran, som föranleds av sådana omständigheter som anges i bestämmelsen. Se prop. 2015/16:197 s. 67 f. och 249 f.

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen anges att lagen är tvingande till konsumentens förmån på så sätt att denne inte är bunden av avtalsvillkor som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom eller henne, om inte annat anges i lagen. I sak överensstämmer paragrafen med äldre rätt (se prop. 1976/77:123 s. 159, 348 och 369 f., prop. 1991/92:83 s. 106 samt prop. 2009/10:242 s. 90; se även artikel 22.2 i konsumentkreditdirektivet). Ett avtalsvillkor som inskränker konsumentens rättigheter i något avseende men utvidgar dem på något annat sätt är enligt Eriksson & Lambertz, s. 75, ogiltigt mot konsumenten i den del det inskränker dennes rättigheter men är i övrigt giltigt. Paragrafen avser enbart avtalsvillkor varigenom konsumenten i förväg godtar inskränkningar i sina rättigheter enligt lagen. Den hindrar inte att konsumenten, när avtal har träffats och en befogenhet som lagen ger konsumenten har aktualiserats, i det konkreta fallet avstår från befogenheten, se prop. 1976/77:123 s. 348 och 369 f., jfr prop. 1989/90:89 s. 66.

Författare: Johan Klefbäck

Det anges inte uttryckligen någonstans i lagen att avtalsvillkor i ett visst sammanhang får vara till nackdel för konsumenten. Däremot framgår att konsumentens ställning kan försämras genom vissa avtalsvillkor i förhållande till vad som annars skulle ha gällt enligt lagen (se t.ex. 33 § om kreditgivarens rätt att få betalning i förtid).

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen gäller alla konsumentkrediter enligt lagen (jfr artikel 8 i bolånedirektivet).

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafens första mening, och det första ledet i andra meningen, har förts över från 1992 års konsumentkreditlag. Bestämmelserna syftar främst till att markera kreditgivarens ansvar och ska utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och en utfyllande norm för tolkning, se prop. 1991/92:83 s. 32 f. och 106. När det gäller innebörden av begreppet god kreditgivningssed kan det påminnas om att 1992 års konsumentkreditlag ursprungligen inte innehöll någon uttrycklig regel om kreditprövning. Den uttryckliga lagregeln om att näringsidkaren ska göra en kreditprövning infördes den 1 juli 2004. Dessförinnan ansågs det ligga i kravet på god kreditgivningssed att näringsidkaren normalt ska göra en kreditprövning. Förarbetena till 1992 års konsumentkreditlag, och t.ex. rättsfallet NJA 1999 s. 304, kan läsas med detta i åtanke. Se vidare 12 § med tillhörande kommentarer.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet god kreditgivningssed finns också i 26 § 1 st. och 36 §.

Konsumentverket och Finansinspektionen har preciserat sin syn på innebörden av begreppet god kreditgivningssed i olika hänseenden i KOVFS 2020:1 respektive FFFS 2023:20.

Högsta domstolens praxis på området rör framför allt frågan om konsekvensen av bristande kreditprövning, se kommentaren till 12 §.

Begreppet god kreditgivningssed diskuteras i förarbetena till 1992 års konsumentkreditlag, se prop. 1991/92:83 s. 32 f. och 106 f. samt 1991/92:LU28 s. 7 och 8 f., utförligare av Eriksson & Lambertz, s. 78 f. Se också Sven-Olof Wärnsund, Susanne Johansson, God kreditgivningssed i konsumentförhållanden, 1998; Lennander, Kredit och säkerhet, 12 uppl., 2020, s. 26 f. (med vidare hänvisningar) samt Mellqvist & Persson, s. 219.

Frågan om snabbhetsargument i marknadsföring av konsumentkrediter har prövats av Marknadsdomstolen vid ett flertal tillfällen. I MD 2007:17 har marknadsföring med budskap som ”Du kan snabbt låna” och ”Du har pengarna på ditt konto inom 15 minuter” ansetts vara i strid med god kreditgivningssed. Vid marknadsföringen av kredit har användningen av uttrycket ”Besked inom 30 sekunder” däremot inte ansetts strida mot god kreditgivningssed, MD 2006:20. Detsamma gäller en formulering vid marknadsföring av kontokort, att innehavare av kortet redan ”i dag” eller ”i kväll” kan köpa vissa produkter, MD 2006:12. Frågan om marknadsföring där snabbhetsargument har lyfts fram genom träffar i sökmotor på internet, se MD 2010:30.

Angående frågan om god kreditgivningssed relaterat till återbetalningstidens längd samt förväntade förkunskaper hos en genomsnittlig konsument, se MD 2014:18 och MD 2014:7, samt KOVFS 2020:1.

Författare: Johan Klefbäck

Andra ledet i andra meningen ålägger näringsidkaren en skyldighet att lämna konsumenten vissa förklaringar. Bestämmelsen genomför artikel 5.6 i konsumentkreditdirektivet. Kreditgivaren ska ge de förklaringar som konsumenten behöver för att kunna avgöra om det aktuella kreditavtalet passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation. Förklaringsskyldigheten innebär dock ingen skyldighet för näringsidkaren att lämna råd till konsumenten. Den innebär inte heller någon generell skyldighet att avråda. Vad som närmare avses med förklaringsskyldigheten utvecklas i förarbetena, se prop. 2009/10:242 s. 52 f. och 90 f., samt i EU-domstolens dom den 18 december 2014 i mål C-449/13 (CA Consumer Finance). Enligt EU-domstolen ska förklaringarna ges i rätt tid, före undertecknandet av kreditavtalet, men det krävs inte att de tas in i en särskild handling. Domstolen uttalade också att kreditgivaren kan ge konsumenten förklaringarna innan konsumentens ekonomiska situation och behov bedömts, men att det kan visa sig att bedömningen av konsumentens kreditvärdighet gör det nödvändigt att ändra de förklaringar som har lämnats konsumenten. Se domen även angående bevisbördan. Enligt EU-domstolen utgör artikel 5.6 i konsumentkreditdirektivet inte hinder mot nationell lag som föreskriver att kreditgivaren eller kreditförmedlaren, inom ramen för de kreditavtal de vanligtvis erbjuder, ska bedöma vilken typ av kredit som är lämpligast, med beaktande av konsumentens ekonomiska situation vid tidpunkten för avtalets ingående och syftet med krediten (EU-domstolens dom den 6 juni 2019 i mål C-58/18 [Michel Schyns mot Belfius Banque S.A.]).

Författare: Johan Klefbäck

I 2 st. finns kompletterande krav beträffande förklaringarna i fråga om bostadskrediter. ”Andra tjänster” torde i praktiken ofta vara andra finansiella tjänster som erbjuds tillsammans med bostadskrediten. I förarbetena anges att konsumenten t.ex. kan behöva förklaringar för att kunna välja mellan olika erbjudanden. Förklaringarna ska anpassas efter konsumentens behov i det enskilda fallet, men kan även påverkas av hur kostsam eller betydelsefull tjänsten är (se även kommentaren till 1 st.). Se prop. 2015/16:197 s. 250 f.

Det framgår av 13 c § att näringsidkaren som huvudregel inte får kräva att konsumenten även köper andra finansiella produkter eller tjänster för att få tillgång till en bostadskredit. Det är dock tillåtet att erbjuda sådana andra produkter och tjänster tillsammans med en bostadskredit, och bestämmelsen i 2 st. gäller alltså för sådana fall.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om måttfullhet vid marknadsföring av alla slags krediter. Förarbetena finns i prop. 2017/18:72.

Med marknadsföring avses detsamma som i marknadsföringslagen (2008:486). All marknadsföring omfattas enligt propositionen av denna paragraf, dvs. även marknadsföring som inte är specificerad när det gäller själva krediterbjudandet, vilket torde innebära att tillämpningsområdet är något vidare än det i 7 § KkredL.

Innebörden av begreppet måttfullhet förklaras utförligt i förarbetena. Det är fråga om att göra en helhetsbedömning, och avgörande är hur marknadsföringen är ägnad att uppfattas med hänsyn till den krets till vilken marknadsföringen riktar sig, det medium som används och det innehåll som marknadsföringen har, se vidare prop. 2017/18:72 s. 48 f. och 62 f.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om allmän information som näringsidkaren ska tillhandahålla i fråga om bostadskrediter och genomför artikel 13 i bolånedirektivet i dess lydelse enligt EU:s förordning om referensvärden, se prop. 2015/16:197 s. 72 f. och 251 f. samt prop. 2018/19:4 s. 96 f. och 133. Paragrafen gäller bara kreditgivare och kreditförmedlare som uppträder som ombud för kreditgivare vilket innebär att den inte gäller oberoende kreditförmedlare.

Att det ska vara fråga om allmän information innebär att informationen inte tar sikte på en enskild avtalssituation. Informationen kan därför i många fall presenteras på ett mer övergripande sätt än den förhandsinformation som ska lämnas enligt 9 a § KkredL. Det är dock fråga om mer detaljerad information än den information som ska lämnas vid marknadsföring enligt 7 och 7 a §§. Syftet med allmän information är att konsumenten ska få bättre överblick över bolånemarknaden genom att få tillgång till grundläggande och jämförbar information om de bostadskrediter som erbjuds på marknaden, se prop. 2015/16:197 s. 72. Se även skäl 38 i bolånedirektivet.

Om informationsskyldigheten i paragrafen inte uppfylls kan rättsliga åtgärder vidtas enligt marknadsföringslagen, se 11 § i förevarande lag.

Författare: Johan Klefbäck

Om kreditgivaren inte ställer några särskilda krav behöver ingen information om tillåtna ändamål lämnas.

Författare: Johan Klefbäck

Information beträffande säkerheter kan avse exempelvis att kreditgivaren ställer som villkor att säkerheten finns i viss typ av fast egendom eller att kreditgivare godtar (eller inte godtar) att säkerheten finns i fast egendom i ett annat land.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen enligt 2 st. 5 p. om vad som kännetecknar krediträntan torde normalt behöva inkludera information om erbjudna räntevillkor och om de bestämmelser i KkredL som styr räntans utformning (t.ex. 17 och 19 §§). Information om vad olika räntor kan innebära för konsumenten bör innehålla allmän information om möjliga ekonomiska konsekvenser.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet referensvärde definieras i 2 §, se kommentaren till den paragrafen, och har samma betydelse som i artikel 3.1.3 i EU:s förordning om referensvärden.

Om kreditgivare erbjuder kreditavtal som hänvisar till ett referensvärde ska viss information om referensvärdet tillhandahållas. Informationen ska avse vilket referensvärde som kreditavtalet hänvisar till och vem som kontrollerar tillhandahållandet av referensvärdet. Informationen ska även innehålla en beskrivning av vad det innebär för konsumenten att referensvärdet används. Syftet med informationen är att konsumenten ska kunna bedöma lämpligheten av att referensvärdet används. Informationen bör därför innehålla en beskrivning hur referensvärdet fastställs och hur en förändring av det påverkar den ränta som konsumenten ska betala. (Se prop. 2018/19:4 s. 96 f. och 133.)

Författare: Johan Klefbäck

Kreditbeloppet är det belopp som ställs till konsumentens förfogande (det innefattar alltså inte ränta och avgifter), se vidare kommentaren till 2 § beträffande definitionen av begreppet kreditfordran. Begreppen kreditkostnad och effektiv ränta definieras i 2 §, se även beträffande dessa begrepp kommentaren till 2 §.

Med representativt exempel menas enligt förarbetena en beskrivning av den vanligast förekommande kreditsituation som kan förutses. En lämplig utgångspunkt kan vara att en näringsidkare baserar det representativa exemplet på t.ex. ett kreditbelopp som är representativt för det egna produktutbudet och den egna förväntade kundbasen. Näringsidkaren kan använda flera exempel.

Författare: Johan Klefbäck

Exempel på sådana kostnader kan vara kostnader för lagfart eller avgifter för rådgivning.

Författare: Johan Klefbäck

Kravet på information om olika alternativ för återbetalning torde enligt förarbetena vara uppfyllt om näringsidkaren informerar om tänkbara alternativ som åskådliggör inom vilka ramar krediten kan komma att behöva amorteras.

Information om att iakttagande av kreditvillkoren inte garanterar att hela kreditbeloppet är betalt vid kredittidens slut aktualiseras i de fall då villkoren för amortering innebär att det kommer att finnas en restskuld när kredittiden löper ut (som konsumenten måste lösa, t.ex. genom att ingå ett nytt kreditavtal).

Författare: Johan Klefbäck

Av 4 kap. 12 § lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter framgår att en kreditgivare ska se till att tillförlitliga standarder används vid en värdering av en bostad som ska ställas som säkerhet. Informationen till konsumenten enligt förevarande punkt bör avse vilka standarder som används i den utsträckning som det är intressant och relevant för konsumenten (förhållanden som rör interna rutiner hos kreditgivaren behöver exempelvis inte redovisas). Om konsumenten själv ska låta utföra värdering bör det ingå sådana upplysningar att konsumenten kan uppfylla kraven enligt standarden.

Författare: Johan Klefbäck

Till exempel information om regler för uppsägning av avtalet och för ianspråktagande av säkerheter. Även rutiner som tillämpas vid sena betalningar bör ingå.

Författare: Johan Klefbäck

Det finns möjlighet för kreditgivaren att ställa som villkor för krediten att konsumenten öppnar ett konto eller ansluter sig till annan tjänst för att möjliggöra löpande betalningar av krediten (13 c § 1 st. andra meningen KkredL). Informationen ska innehålla upplysningar om ett sådant villkor.

Författare: Johan Klefbäck

Med andra tjänster avses i första hand andra finansiella tjänster (jfr 6 § 2 st. och kommentaren till den paragrafen). Det är alltså tillåtet för näringsidkaren att erbjuda krediter till olika villkor, t.ex. olika räntesatser, beroende på om de ingår i ett paket med andra tjänster eller inte. En annan sak är att näringsidkaren enligt vad som framgår av 13 c § 1 st. inte får ställa som villkor för att bevilja en bostadskredit att konsumenten köper även andra finansiella tjänster eller produkter.

Det ska framgå i informationen vilken eller vilka tjänster som konsumenten måste köpa för att få krediten på de marknadsförda villkoren. Om sidotjänsten kan köpas från någon annan ska konsumenten upplysas även om det. Skälet till det är att konsumenten därigenom får bättre överblick över sina valmöjligheter och de alternativa ekonomiska konsekvenserna av att köpa tjänsten av kreditgivaren eller att köpa den av någon annan.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet ”tillgänglig i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” används på flera ställen i lagen (se t.ex. 9 a §). Med handling avses pappersdokument. Kravet ”annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” kan uppfyllas med ett elektroniskt dokument, om det kan göras tillgängligt för konsumenten genom e-post, USB-minne eller liknande. Det kan även uppfyllas genom en webbplats under förutsättning att informationen bevaras i ursprungligt skick och i det enskilda fallet är tillgänglig för konsumenten så länge informationen är relevant. Se prop. 2015/16:197 s. 254 och 257 f. med vidare hänvisningar. Se även EU-domstolens dom den 9 november 2016 i mål C-42/15 (Home Credit Slovakia) med vidare hänvisningar.

Allmän information enligt paragrafen kan också lämnas i ”annan elektronisk form” vilket betyder att informationen i stället kan lämnas på en webbplats utan krav på att den är varaktig för konsumenten.

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen genomförs artikel 4 i konsumentkreditdirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser som kompletterar marknadsföringslagen beträffande konsumentkrediter. De huvudsakliga förarbetena till paragrafen finns i prop. 2009/10:242 s. 44 f. och 91 f. Tidigare undantag i 1992 års konsumentkreditlag för små krediter eller krediter med kort löptid har inte förts in i KkredL. Vissa ändringar, bl.a. i 4 st., gjordes den 1 januari 2017 (prop. 2015/16:197 s. 74 f. och 254 f.).

Författare: Johan Klefbäck

Med marknadsföring avses detsamma som i marknadsföringslagen. Att exemplen annonsering och skyltning inte nämns i lagtext såsom i 1992 års konsumentkreditlag ändrar inte något i sak. För att en åtgärd ska anses utgöra marknadsföring måste det föreligga ett något så när bestämt eller individualiserat krediterbjudande (se prop. 1976/77:123 s. 90 och 160 samt prop. 2009/10:242 s. 92). Se även KOVFS 2020:1.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet effektiv ränta definieras i 2 §. Se kommentaren till definitionen i 2 § av begreppet effektiv ränta, även om föreskrifter om hur den effektiva räntan ska beräknas.

Frågan om information om angivande av effektiv ränta på baksidan av ett reklamblad har avgjorts vid Marknadsdomstolen, MD 1988:20. Beträffande underlåtenhet att lämna information om effektiv ränta vid marknadsföring, se MD 2009:29, MD 2008:1 och MD 2007:19.

Författare: Johan Klefbäck

Mer utförlig information ska lämnas om marknadsföringen innehåller någon annan sifferuppgift än uppgiften om den effektiva räntan. Det kan handla om en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad, se prop. 2009/10:242 s. 92.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet kreditränta definieras i 2 §. Dessutom ska det anges om räntan är bunden eller rörlig. Räntan ska anses vara bunden om det i kreditavtalet bestäms att den ska utgå med en viss specificerad räntesats under hela kredittiden eller under en viss angiven tid. I andra fall ska räntan anses vara rörlig. För en viss kredit kan räntan under en viss period vara bunden och under andra perioder rörlig; prop. 2009/10:242 s. 92.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska omfatta samtliga kostnader, utöver ränta, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till. Om det, för att kreditavtalet ska kunna ingås, krävs att konsumenten ingår även något annat avtal, t.ex. ett försäkringsavtal, ska även kostnaderna för det avtalet inkluderas, om de är kända, prop. 2009/10:242 s. 92 f. Se även definitionen av begreppet kreditkostnad i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditbeloppet är det belopp som lånas eller vid kreditköp den del som inte betalas kontant. Vid kontokrediter motsvarar kreditbeloppet det belopp som ställs till konsumentens förfogande. Ränta och avgifter ingår inte i kreditbeloppet, se 2 § (definitionen av begreppet kreditfordran) och prop. 2009/10:242 s. 93.

Författare: Johan Klefbäck

Om avtalet innebär att krediten ska återbetalas senast vid en viss tidpunkt, är tiden fram till den tidpunkten att anse som löptiden. För avtal som innebär att en viss kredit ställs till konsumentens förfogande (kontokrediter) är löptiden den tid som krediten ställs till konsumentens förfogande. Om avtalet gäller under obestämd tid, ska det anges, prop. 2009/10:242 s. 93.

Författare: Johan Klefbäck

Det sammanlagda beloppet är summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden, prop. 2009/10:242 s. 93. Se även om det sammanlagda beloppet kommentaren till definitionen av begreppet kreditfordran i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet kontantpris definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Att en säljare är skyldig att ta ut en kontantinsats vid kreditköp framgår av 26 §.

Författare: Johan Klefbäck

Som exempel på en kompletterande tjänst kan nämnas en försäkring som garanterar att krediten återbetalas, prop. 2009/10:242 s. 93. Beträffande bostadskrediter, se 13 c §.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska lämnas om kredittagaren måste ingå avtalet om den kompletterande tjänsten för att få krediten eller för att få krediten på de villkor som anges i marknadsföringen, prop. 2009/10:242 s. 93. Beträffande bostadskrediter, se 13 c §.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska ges på ett sådant sätt att konsumenten normalt sett inte har några svårigheter att ta del av den. Informationen får t.ex. inte anges med förminskad textstorlek, prop. 2009/10:242 s. 93.

Författare: Johan Klefbäck

Uppgifter om den effektiva räntan får inte ges en sådan utformning eller placering att den, i förhållande till andra sifferuppgifter, blir mindre uppmärksammad av konsumenten, prop. 2015/16:197 s. 255. Begreppet effektiv ränta definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser om information i samband med bostadskrediter beträffande sådana fall där 7 § 2 st. är tillämplig, dvs. om någon annan sifferuppgift än den effektiva räntan anges. Se prop. 2015/16:197 s. 255 f. Se kommentaren till 7 § 2 st. beträffande ”annan sifferuppgift än den effektiva räntan”.

Författare: Johan Klefbäck

Vad som avses med bostadskredit i utländsk valuta framgår av definitionen i 2 §. Det är alltså fråga om en skyldighet att lämna en varning för risker med bostadskrediter i utländska valuta på grund av valutakursförändringar.

Författare: Johan Klefbäck

Se kommentaren till 7 § 4 st. om vad som avses med detta.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om information i samband med högkostnadskrediter. Paragrafen gäller i sådana fall där 7 § är tillämplig och kompletterar då bestämmelserna i den paragrafen.

Enligt 1 st. ska näringsidkaren lämna en särskild upplysning om att marknadsföringen gäller en högkostnadskredit. Begreppet högkostnadskredit definieras i 2 §.

I enlighet med bemyndigandet i 2 st. har regeringen meddelat föreskrifter i förordningen (2018:479) om näringsidkares upplysningsskyldighet vid marknadsföring av högkostnadskrediter. Regeringen har också bemyndigat Konsumentverket att meddela föreskrifter om innehållet i upplysningen och om hur upplysningen ska lämnas i marknadsföringen. Konsumentverket har meddelat sådana föreskrifter i KOVFS 2019:1.

Förarbetena till paragrafen finns i prop. 2017/18:72 s. 42 f. och 62 f.

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen genomförs delvis artikel 5.1–5.5 konsumentkreditdirektivet i dess lydelse enligt EU:s förordning om referensvärden. Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska ges till konsumenten innan ett kreditavtal ingås. De huvudsakliga förarbetena till paragrafen finns i prop. 2009/10:242 s. 46 f. och 93 f. Se även prop. 2018/19:4 beträffande kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om referensvärden i paragrafens 3 st. I fråga om bostadskrediter gäller paragrafen bara sådana bostadskrediter som avses i 4 § 4 st. andra meningen, se det lagrummet och prop. 2015/16:197 s. 76 f. och 256 f. Se även KOVFS 2020:1. För andra bostadskrediter gäller i stället 9 a §.

Författare: Johan Klefbäck

Med rimlig tid avses att konsumenten ska hinna sätta sig in i och överväga informationen. Vad som är rimlig tid beror enligt förarbetena på omständigheterna i det enskilda fallet.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Se om detta begrepp kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Näringsidkaren ska ange om det är en fristående kredit, en kontokredit eller någon annan typ av kredit som det finns särskilda bestämmelser om, t.ex. om krediten avser ett kreditköp.

Författare: Johan Klefbäck

Angående kreditbeloppet, se kommentaren till 7 § 2 st. 3 p. Med villkoren för krediten avses vilka regler som gäller för att begära och motta utbetalning av kreditbeloppet.

Författare: Johan Klefbäck

Angående kreditavtalets löptid, se kommentaren till 7 § 2 st. 4 p.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppen kreditköp och kontantpris definieras i 2 §. Bestämmelsen motsvarar delvis 6 §, jämförd med 7 §, i 1992 års konsumentkreditlag.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet kreditränta definieras i 2 §. Utöver krediträntan ska informationen avse villkoren för ränta med angivande av referensindex eller referensräntor samt villkor för ändring av krediträntan (jfr om referensräntor även 17 § 3 st. och kommentaren därtill). Med villkor för ändring avses de avtalsbestämmelser som reglerar ändringar av räntan.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet effektiv ränta definieras i 2 §. Informationen ska ges med angivande av ett representativt exempel, vilket betyder att näringsidkaren ska ange vilka antaganden som beräkningen av den effektiva räntan grundas på. Om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt ska kreditgivaren ange att andra sätt att utnyttja krediten kan leda till en högre effektiv ränta. Angående begreppet sammanlagt belopp, se kommentaren till 7 § 2 st. 5 p.

Författare: Johan Klefbäck

Att näringsidkaren ska ange den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika krediträntor betyder att näringsidkaren, om det är aktuellt, ska informera om hur betalningarna fördelas på sådana krediter. Om kreditavtalet innebär att konsumentens betalningar inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av skulden, ska konsumenten informeras om det, t.ex. om betalningarna enligt avtalet ska användas till någon form av investeringar i värdepapper. Bestämmelserna avser endast information och reglerar inte avräkning på olika fordringar (jfr 31 § och 9 kap. 5 § HB).

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska omfatta samtliga avgifter med anledning av kreditavtalet och villkoren för ändring av krediterna, vilket t.ex. innefattar avgifter för ett konto som är kopplat till krediten och avgifter för att använda ett betalningsmedel för betalningstransaktioner eller kontantuttag.

Författare: Johan Klefbäck

Denna punkt torde inte aktualiseras annat än vid krediter med utländsk anknytning, se beträffande detta även kommentaren till definitionen av kreditkostnad i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Se dock angående bostadskrediter 13 c § och därtill hörande kommentar.

Författare: Johan Klefbäck

Dröjsmålsräntan ska anges oavsett om den följer av lag eller är avtalad. Det ska också anges hur dröjsmålsräntan kan komma att ändras. Punkten tar sikte på avgifter som tas ut av kreditgivaren, såsom påminnelseavgift, men även sådana avgifter som tas ut av andra, t.ex. Kronofogdemyndigheten eller inkassoföretag, och som kreditgivare kan begära ersättning för. Enligt förarbetena kan informationen ges i allmänna ordalag.

Författare: Johan Klefbäck

Påföljderna behöver inte beskrivas detaljerat, utan det räcker att näringsidkaren anger vad som i allmänhet gäller om konsumenten inte fullgör sina betalningar, t.ex. att kreditavtalet sägs upp.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska innehålla uppgifter om vilka säkerheter som begärs. Det är tillräckligt att lämna allmän information, t.ex. om huruvida det krävs panträtt i fast egendom eller borgen, men det behöver inte preciseras i vilken egendom panträtt ska lämnas eller vem som ska gå i borgen.

Författare: Johan Klefbäck

Se 21 §.

Författare: Johan Klefbäck

Konsumenten ska få information om att han eller hon har rätt att återbetala krediten i förtid, att kreditgivaren kan ha rätt till kompensation vid förtidsbetalning och hur kompensationsersättning ska beräknas. Se 32 och 36 §§.

Författare: Johan Klefbäck

Se 13 §.

Författare: Johan Klefbäck

Se även 3 st. i förevarande paragraf.

Författare: Johan Klefbäck

Formuläret finns som bilaga II till konsumentkreditdirektivet. Enligt förordning (2010:1856) om formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter har formuläret som avses i 8 § 2 st. den utformning som framgår av nämnda bilaga.

Angående formkravet ”i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form”, se kommentaren till 6 b § 3 st.

Om avtalet ingås genom ett medel för distanskommunikation är det många gånger inte möjligt att tillhandahålla informationen på det sätt som föreskrivs i 1 st. (t.ex. vid avtalsingående per telefon eller sms).

Sista meningen i 2 st. hindrar inte att näringsidkaren lämnar ytterligare information, men om ytterligare information lämnas måste det i så fall ske i ett separat dokument.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet referensvärde definieras i 2 §, se kommentaren till den paragrafen, och har samma betydelse som i artikel 3.1.3 i EU:s förordning om referensvärden.

Om kreditavtalet hänvisar till ett referensvärde ska viss information om referensvärdet tillhandahållas. Informationen ska avse vilket referensvärde som kreditavtalet hänvisar till och vem som kontrollerar tillhandahållandet av referensvärdet. Informationen ska även innehålla en beskrivning av vad det innebär för konsumenten att referensvärdet används. Syftet med informationen är att konsumenten ska kunna bedöma lämpligheten av att referensvärdet används. Informationen bör därför innehålla en beskrivning hur referensvärdet fastställs och hur en förändring av det påverkar den ränta som konsumenten ska betala. (Se prop. 2018/19:4 s. 96 f. och 133.)

Informationen om referensvärdet ska ges på det sätt som anges i 1 st. eller 2 st. andra meningen. Se vidare kommentarerna till de lagrummen. Informationen ska alltså inte ges i formuläret som avses i andra stycket första meningen. Enligt förarbetena kan informationen dock bifogas formuläret (se prop. 2018/19:4 s. 133).

Författare: Johan Klefbäck

Ett utkast till avtal får, men måste inte, utgöra ett bindande anbud. Det bör tydligt anges i utkastet att det inte är ett bindande anbud. Kreditgivaren är inte skyldig att tillhandahålla ett utkast om kreditgivaren inte har för avsikt att ingå ett avtal.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen genomför delvis artikel 6 i konsumentkreditdirektivet som innehåller krav på förhandsinformation för kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader. För dessa krediter gäller endast en begränsad mängd informationskrav vilka alltså fastställs genom 9 §. I övrigt är 8 § tillämplig för dessa slags kontokrediter, till exempel beträffande när och i vilken form informationen ska ges. Se fler undantag för dessa slags krediter i 4 § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Enligt konsumentkreditdirektivet kan informationen tillhandahållas genom att formuläret Europeisk konsumentkreditinformation (bilaga III) fylls i och överlämnas. Detta är dock inget obligatoriskt krav, utan kreditgivarna får själva avgöra om de önskar använda blanketten, prop. 2009/10:242 s. 50.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om den information som ska ges till en konsument innan ett bostadskreditavtal ingås. Den genomför delvis artikel 14 i bolånedirektivet. Se prop. 2015/16:197 s. 76 f. och 257 f. Bestämmelserna i paragrafen samspelar med bestämmelsen om god kreditprövningssed i 6 § (se kommentaren till den paragrafen).

Författare: Johan Klefbäck

Det standardiserade EU-faktabladet är intaget som bilaga II till bolånedirektivet. Kompletterande bestämmelser om EU-faktabladet finns i förordningen (2016:1034) om standardiserat EU-faktablad och beräkning av effektiv ränta vid bostadskrediter. Näringsidkare får ge konsumenten ytterligare information, men det måste i så fall ske i ett separat dokument. Det standardiserade EU-faktabladet får inte användas för annan information än den som anges i faktabladet. Faktabladet ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Se om detta begrepp kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Uppgifter om önskemål och behov tar sikte på t.ex. kreditbeloppets storlek och önskad räntebindningstid. Uppgifter om kreditprövningen tar sikte på uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Med ”utan onödigt dröjsmål” avses så fort som möjligt. Näringsidkaren måste dock hinna ta ställning till uppgifterna som han eller hon har fått av konsumenten och hinna göra en kreditprövning utan att det ska anses föreligga onödigt dröjsmål. Det finns inget som hindrar att näringsidkaren överlämnar ett faktablad först i samband med att ett bindande erbjudande överlämnas (den situationen kan uppstå om förutsättningarna i 9 a § 1 st. inte är uppfyllda förrän vid tidpunkten då ett erbjudande ska överlämnas). Bestämmelsen synes innebära att faktabladet inte får överlämnas senare än i samband med att ett bindande erbjudande lämnas (jfr prop. 2015/16:195 s. 258 och artikel 14.3 i bolånedirektivet). Faktabladet ska dock alltid överlämnas till konsumenten i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås. Med rimlig tid avses att konsumenten ska hinna sätta sig in i och överväga informationen. Vad som är rimlig tid beror enligt förarbetena på omständigheterna i det enskilda fallet.

Författare: Johan Klefbäck

Ett EU-faktablad kan överlämnas vid en tidigare tidpunkt än när ett bindande erbjudande enligt 13 a § överlämnas (se den sista kommentaren till 9 a § 1 st.). I sådana situationer ska ett nytt faktablad överlämnas tillsammans med erbjudandet om villkoren i erbjudandet skiljer sig från uppgifterna som lämnats tidigare.

Författare: Johan Klefbäck

Av 3 st. framgår att paragrafen inte gäller de slags bostadskrediter som avses i 4 § 4 st. andra meningen, se vidare kommentaren till 4 § 4 st.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om telefonförsäljning av krediter. Paragrafen gäller inte telefonförsäljning av bostadskrediter (se 4 § 4 st.), utan för dem gäller i stället 10 a §. Vid telefonförsäljning av en kredit gäller, i stället för kraven i 8 § 1 st., bestämmelser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, vilket innebär att mer begränsad information om krediten kan lämnas, om konsumenten uttryckligen samtycker till det. Samtidigt innehåller den lagen krav på att viss information ska lämnas som inte motsvaras av kraven i KkredL. Observera att 8 § 2 st. inte undantas vid telefonförsäljning, vilket innebär att näringsidkaren ska ge informationen i formuläret efter det att avtalet har ingåtts. Se prop. 2009/10:242 s. 99 och prop. 2017/18:129 s. 51 f. Se även KOVFS 2020:1.

Paragrafen gäller inte sådan telefonförsäljning av krediter som avses i 3 kap. 4 § distansavtalslagen, dvs. när näringsidkaren på eget initiativ kontaktar konsumenten i syfte att ingå ett distansavtal. I sådana fall kan ett avtal inte ingås per telefon, utan det krävs att konsumenten skriftligen accepterar näringsidkarens anbud efter telefonsamtalet för att ett giltigt avtal ska ingås. I sådana fall gäller 8 § i sin helhet och, vid kontokrediter, även 9 §. Se prop. 2017/18:129 s. 33 f. och 51 f.

Författare: Johan Klefbäck

Se om innebörden av punktlistan kommentarerna till 8 § 1 st. 3–8 p.

Författare: Johan Klefbäck

Jfr 9 § 1 st. och kommentaren till det lagrummet.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om telefonförsäljning av bostadskrediter.

Paragrafen kompletterar bestämmelser i 3 kap. 3 § 3 p. och 4 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler vad gäller beskrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper. De uppgifter som avses med hänvisningen till EU-faktabladets del A, avsnitten 3–6 är uppgifter om lånet i huvuddrag, räntesats och andra kostnader samt avbetalningar på lånet. Se om det standardiserade EU-faktabladet i kommentaren till 9 a §.

Till skillnad från vad som gäller vid telefonförsäljning av andra krediter än bostadskrediter (se beträffande dessa 8 § 2 st.), är det beträffande bostadskrediter inte möjligt att överlämna all nödvändig information i efterhand (se 9 a §). Utrymmet att ingå avtal om bostadskrediter genom endast en telefonkontakt är därför i praktiken begränsat (se prop. 2015/16:197 s. 80 och 259 samt prop. 2017/18:129 s. 51).

Paragrafen gäller inte sådan telefonförsäljning av bostadskrediter som avses i 3 kap. 4 § distansavtalslagen, dvs. när näringsidkaren på eget initiativ kontaktar konsumenten i syfte att ingå ett distansavtal. I sådana fall kan ett avtal inte ingås per telefon, utan det krävs att konsumenten skriftligen accepterar näringsidkarens anbud efter telefonsamtalet för att ett giltigt avtal ska ingås.

Författare: Johan Klefbäck

Av 2 st. framgår att paragrafen inte gäller de slags bostadskrediter som avses i 4 § 4 st. andra meningen, se vidare kommentaren till 4 § 4 st.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen innebär att en näringsidkare som inte följer reglerna kan åläggas att lämna föreskriven information, se 24 och 28 §§ marknadsföringslagen. Ett informationsåläggande kan komma i fråga, inte bara om näringsidkaren helt underlåter att lämna föreskriven information, utan även om lämnad information är felaktig, se prop. 1976/77:123 s. 165. Beträffande krav på att vid marknadsföring av kredit- och kontokort lämna tydlig och lätt uppmärksammad information om effektiv ränta respektive uppgift om uttagsavgift, se MD 2001:24.

Författare: Johan Klefbäck

Beträffande innebörden av begreppet väsentlig information, se prop. 2007/08:115 s. 170 f.

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen genomförs artikel 8 i konsumentkreditdirektivet. Förarbetena finns i prop. 2009/10:242 s. 53 f. och 99 f. De ursprungliga förarbetena till lagbestämmelsen om kreditprövning (som infördes den 1 juli 2004) finns i prop. 2002/03:139 s. 251 f. och 587 f., se även 6 § 1 st. med tillhörande kommentarer och KOVFS 2020:1.

Syftet med kreditprövningen är att motverka överskuldsättning hos konsumenter och att betona kreditgivarens ansvar för att skuldsättningen inte blir alltför omfattande i det enskilda fallet.

Kreditprövningen kan sägas bestå av tre moment. Näringsidkaren måste samla in tillräckliga uppgifter om konsumenten, utifrån uppgifterna beräkna konsumentens betalningsförmåga och med ledning av den beräkningen avgöra om den sökta krediten ska beviljas eller avslås, se härom prop. 2009/10:242 s. 99 f. Se även Lennander, s. 26 f. och Mellqvist & Persson, s. 219 f.

En näringsrättslig bestämmelse om kreditprövning finns i 8 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Enligt den paragrafen ska ett kreditinstitut pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. Bestämmelserna ska ses i ljuset av 6 kap. i samma lag och syftar till att upprätthålla institutens soliditet och likviditet och ytterst den finansiella stabiliteten.

Författare: Johan Klefbäck

EU-domstolen har uttalat sig om begreppet ”tillräckliga uppgifter” i artikel 8.1 i domen den 18 december 2014 i mål C-449/13 (CA Consumer Finance). Artikel 8.1 ska enligt EU-domstolen tolkas på det sättet att den dels inte utgör hinder för att en konsuments kreditvärdighet bedöms endast utifrån de uppgifter som konsumenten själv har lämnat, förutsatt att de är tillräckliga och att rena påståenden från konsumenten åtföljs av bestyrkande handlingar, dels inte kräver att kreditgivaren systematiskt kontrollerar de uppgifter som konsumenten har lämnat. Enligt EU-domstolen innebär artikel 8.1 jämförd med skälen i direktivet att kreditgivaren har utrymme att göra en skönsmässig bedömning av vad som är tillräckliga uppgifter och om de uppgifterna som föreligger måste kontrolleras. Detta innebär, enligt EU-domstolen, att kreditgivaren i varje enskilt fall och med beaktande av de särskilda omständigheterna i fallet ska bedöma om uppgifterna är tillräckliga för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Huruvida uppgifterna är tillräckliga kan bero på omständigheterna vid avtalets ingående, konsumentens personliga förhållanden och kreditbeloppet. Bedömningen av kreditvärdigheten kan innefatta att dokumentation om konsumentens ekonomiska situation inhämtas, men kreditgivaren kan utgå ifrån sin tidigare kännedom om kreditsökandens ekonomiska situation. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat 12 § i ett mål om varning och sanktionsavgift. HFD uttalade sig om huruvida kraven i 12 § kan vara uppfyllda utan att kreditgivaren inhämtar information från konsumenten samt gjorde en bedömning av den kreditprövningsmetod som kreditgivaren i fråga tillämpade. Se HFD 2017 ref. 64. Se om ”tillräckliga uppgifter” även prop. 2009/10:242 s. 100 f. Se även KOVFS 2020:1 och FFFS 2023:20.

Jfr artikel 20 i bolånedirektivet och 12 a § KkredL samt kommentaren till den paragrafen beträffande kreditprövning i fråga om bostadskrediter.

Författare: Johan Klefbäck

Den tredje meningen i 12 § 1 st. är ny i förhållande till 1992 års konsumentkreditlag men innebär inte någon saklig förändring. Skulle en näringsidkare ändå bevilja krediten, kan tillsynsmyndigheten ingripa, se 55–59 §§. Frågan om en civilrättslig sanktionsregel vid bristande kreditprövning har diskuterats i flera lagstiftningsärenden. Regeringen tog avstånd från en sådan idé i samband med införandet av 1992 års konsumentkreditlag (se prop. 1991/92:83 s. 34 f.). Inte heller vid införandet av KkredL föreslogs någon civilrättslig sanktionsregel, utan det uttalades, med hänvisning till Högsta domstolens praxis, att bristande kreditprövning endast i undantagsfall bör leda till minskad återbetalningsskyldighet (prop. 2009/10:242 s. 56 f. och 101). Se även prop. 2017/18:72 s. 35 f.

EU-domstolen har prövat om en viss typ av civilrättslig sanktion med anledning av bristande kreditprövning är förenlig med artikel 8.1 och artikel 23 i konsumentkreditdirektivet, EU-domstolens dom den 27 mars 2014 i mål C-565/12 (LCL Le Crédit Lyonnais). Se även domarna den 5 mars 2020 i mål C-679/18 (OPR-Finance) och den 10 juni 2021 i mål C-303/20 (Ultimo Portfolio Investment [Luxembourg]) om kreditprövningen och kravet på sanktioner i artikel 23. I ett annat avgörande har EU-domstolen uttalat att varken artikel 5.6 eller artikel 8 i konsumentkreditdirektivet utgör hinder mot nationella bestämmelser som föreskriver att kreditgivaren ska avstå från att ingå kreditavtal om denne efter en kontroll av konsumentens kreditvärdighet inte rimligen kan bedöma att konsumenten kommer att kunna fullgöra de skyldigheter som följer av det till tilltänkta avtalet (EU-domstolens dom den 6 juni 2019 i mål C-58/18 [Michel Schyns mot Belfius Banque S.A.]). EU-domstolen hänvisade bl.a. till en uttrycklig bestämmelse i artikel 18.5 a i bolånedirektivet som innebär att kreditgivaren endast får tillhandahålla en bostadskredit om resultatet av kreditprövningen tyder på att konsumenten kommer att kunna återbetala lånet i enlighet med kreditavtalet. Se även domen den 11 januari 2024 i mål C-755/22 (Nárokuj).

Från svensk rättspraxis, se NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304, avseende frågan om bristande kreditprövning förelegat vid lån för finansiering av förvärv av konvertibla skuldebrev och om kredittagaren på grund därav kunnat undgå betalningsskyldighet. Se även Mellqvist & Persson, s. 219 f. och Lennander, Kredit och säkerhet, 12 uppl. 2020, s. 26 f. med vidare hänvisning till ett antal rättsfall där effekten av bristande kreditprövning har prövats mot andra lagar än KkredL. Se även Håstad, s. 299.

Det är näringsidkaren som har bevisbördan för att en tillräcklig kreditprövning har gjorts, se prop. 2009/10:242 s. 100 och EU-domstolens dom den 18 december 2014 i mål 449/13 (CA Consumer Finance). Detta torde gälla i förhållande till konsumenten, inte t.ex. i förhållande till tillsynsmyndigheten i ett mål om sanktioner, jfr Hanqvist i JT 2019/20 s. 546.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen bygger på artikel 8.2 i konsumentkreditdirektivet. Det framgår inte av direktivet vad som avses med ”väsentligt”. Vad som avses med ”väsentligt” får sättas i relation till kreditens storlek. I propositionen nämns som ett exempel att en ökning med mer än tio procent i allmänhet anses väsentlig. Är det fråga om en liten kredit i kronor, bör något större procentuella ökningar kunna göras utan någon ny kreditprövning, prop. 2009/10:242 s. 101.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditprövningen beträffande bostadskrediter. Den genomför delar av artikel 18 och 20 i bolånedirektivet. Se prop. 2015/16:197 s. 90 f. och 260 f.

Författare: Johan Klefbäck

Enligt 12 § gäller att kreditprövningen ska göras utifrån tillräckliga uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Enligt 1 st. första meningen ska den information som inhämtas från konsumenten kontrolleras på lämpligt sätt. Den vanligaste kontrollen, som i normalfallet ska ske vid all kreditprövning, innebär att de uppgifter som konsumenten lämnar om sina ekonomiska förhållanden, kontrolleras genom inhämtande av en kreditupplysning. Innehållet i kreditupplysningen kan ge anledning till ytterligare kontroller eller förtydliganden. Kontrollen ska ske på lämpligt sätt, vilket enligt förarbetena betyder att den ska vara proportionerlig och ta sikte på vad som är nödvändigt i det enskilda fallet för en kreditprövning (prop. 2015/16:197 s. 260). Vad som är lämpligt och vad som i övrigt krävs för att en kontroll ska anses ha gjorts får enligt förarbetena bedömas från fall till fall.

Författare: Johan Klefbäck

Med ”klart och begripligt” avses att informationen ska lämnas på ett sådant sätt att konsumenten normalt inte har några svårigheter att ta del av informationen och förstå den, se prop. 2004/05:13 s. 133 (detta torde i stor utsträckning även följa av näringsidkarens allmänna skyldighet att följa god kreditgivningssed och att lämna allmänna förklaringar enligt 6 §, se prop. 2015/16:197 s. 92). De uppgifter som konsumenten behöver lämna kan vara uppgifter om inkomster och skulder.

Näringsidkaren ska upplysa konsumenten om att underlåtenhet från konsumentens sida att lämna de handlingar och uppgifter som behövs för kreditprövningen kan leda till att krediten inte beviljas.

Författare: Johan Klefbäck

Med extern databas menas enligt förarbetena en databas som förs av ett kreditupplysningsföretag eller en myndighet, inte en databas som kreditgivare själv för internt, om inte uppgifterna i den databasen kommer från en extern databas (se prop. 2015/16:197 s. 261 med vidare hänvisning). Underrättelse enligt 2 st. ska ske i förväg, innan uppgifterna inhämtas (jfr skyldigheten om underrättelse i 13 §). Det är fråga om en skyldighet att informera om att en sökning i en databas kommer att ske, inte en skyldighet för näringsidkaren att informera konsumenten om alla de uppgifter som kan komma att inhämtas (se prop. 2015/16:197 s. 93).

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i första meningen infördes som ett förtydligande av vad som redan ansågs gälla, se prop. 2015/16:197 s. 261 med hänvisning till prop. 2009/10:242 s. 100. Angående undantaget i andra meningen, se 4 § 4 st. och kommentaren till den bestämmelsen.

Författare: Johan Klefbäck

Kravet på att en kreditgivare ska underrätta en kund om att en kredit inte beviljas och orsaken till det har funnits länge (se t.ex. prop. 2009/10:242 s. 101 med vidare hänvisningar samt FFFS 2023:20). Det finns numera också ett krav på skyndsamhet; näringsidkaren ska snarast göra underrättelsen (jfr artikel 18.5 c i bolånedirektivet – observera dock att paragrafen gäller alla konsumentkrediter).

Informationsskyldigheten har vissa begränsningar. Enligt artikel 9.3 konsumentkreditdirektivet ska information inte lämnas om det är förbjudet enligt annan unionsrätt (penningtvättsregelverk nämns som exempel i skäl 29) eller när det strider mot allmän ordning eller allmän säkerhet. En liknande inskränkning finns för bolånedirektivets del i skäl 61. Om det till exempel finns skälig grund att misstänka penningtvätt eller terroristfinansiering är det förbjudet för den fysiska eller juridiska personen samt dess styrelseledamöter och anställda att röja det för kunden (vissa undantag finns). Se 4 kap., t.ex. 9 §, lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Överträdelse av förbudet kan föranleda straffansvar enligt 20 kap. 3 § BrB. Se vidare om penningtvättsregleringen, prop. 2016/17:173, särskilt s. 300 f. och 537 f.

Författare: Johan Klefbäck

Med extern databas avses till exempel databaser som förs av kreditupplysningsföretag och databaser som förs av myndigheter, prop. 2009/10:242 s. 101 f.

Författare: Johan Klefbäck

Det finns inget formkrav för underrättelsen. Informationen kan lämnas genom den kreditupplysningskopia som ska tillställas en person enligt 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173). Det behöver följaktligen inte vara kreditgivaren som lämnar informationen, utan det kan uppdras till kreditupplysningsföretaget att ombesörja detta. Att underrättelsen ska vara kostnadsfri för konsumenten framgår av 5 a § i förevarande lag.

Författare: Johan Klefbäck

Med automatisk behandling av uppgifterna avses behandling som sker helt automatiskt efter att information om konsumenten har lagts in i ett system som utför prövningen. Syftet med att underrätta konsumenten är att denna ska få vetskap om att ingen person har bedömt ansökan, så att konsumenten ska kunna reagera för det fall denna anser att det finns skäl som talar för att ansökan ska beviljas vilka eventuellt inte har fångats upp i en automatisk behandling. Om automatisk behandling bara ingår som ett moment i behandlingen av ansökan gäller inte bestämmelsen. Se prop. 2015/16:173 s. 261 f.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 1 st. första meningen ställer vissa krav på hur ett erbjudande om bostadskreditavtal ska utformas. Bestämmelsen är tillämplig när näringsidkaren har bestämt sig för att ingå ett avtal. Huruvida näringsidkaren vill ingå avtal med en viss konsument kan näringsidkaren i regel avgöra först efter diskussioner med konsumenten om hur krediten ska vara utformad och efter kreditprövningen. Bestämmelsen innebär alltså ingen skyldighet för näringsidkaren att ingå ett bostadskreditavtal. Se om paragrafen (som genomför delar av artikel 14 i bolånedirektivet) prop. 2015/16:197 s. 262 f.

Ett erbjudande som näringsidkaren lämnar till konsumenten måste vara bindande. Ett sådant bindande erbjudande som avses i paragrafen motsvarar ett anbud enligt avtalsrättslig terminologi. Att ett anbud är bindande för anbudsgivaren följer av allmänna avtalsrättsliga regler, om inte annat följer av anbudet (den så kallade löftesprincipen). Om konsumenten accepterar ett sådant bindande erbjudande som avses i paragrafen ska alltså avtal uppkomma.

Se om begreppet ”handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Enligt bestämmelsen i 1 st. andra meningen ska ett erbjudande innehålla alla kreditvillkor. Det betyder att villkoren i erbjudandet ska vara de villkor på vilka kreditavtalet ingås, om konsumenten väljer att acceptera erbjudandet. Bestämmelsen reglerar dock inte vilka villkoren ska vara. Se prop. 2015/16:197 s. 262.

Författare: Johan Klefbäck

Innebörden av 2 st. är att konsumenten ska få minst sju dagars betänketid för att överväga det bindande erbjudandet. Bestämmelsen hindrar inte näringsidkaren från att lämna en längre betänketid. Bestämmelsen hindrar inte heller konsumenten från att acceptera erbjudandet tidigare. I betänketiden ingår inte tid för kommunikation (t.ex. postbefordran), vilket innebär att näringsidkaren måste beakta normal tidsåtgång för kommunikation när svarsfristen sätts och vid behov välja en längre svarsfrist så att konsumenten har minst sju dagars betänketid. Om en näringsidkare inte iakttar vad som anges i paragrafen kan det bli aktuellt med ingripanden från tillsynsmyndigheten. Så kan vara fallet t.ex. om näringsidkaren inte anger någon svarsfrist eller ger konsumenten kortare betänketid än sju dagar.

Bestämmelserna i paragrafen är näringsrättsliga, dvs. har ingen civilrättslig effekt. Civilrättsliga regler i t.ex. AvtL gäller parallellt med bestämmelserna i paragrafen. Se vidare prop. 2015/16:197 s. 263.

Författare: Johan Klefbäck

Förklaringsskyldigheten innebär att konsumenten ska ges en reell möjlighet att förstå hur den erbjudna räntan har bestämts.

Att paragrafen är tillämplig på kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet innebär att den inte gäller de så kallade syfteskrediterna, jfr definitionen av bostadskredit i 2 §. Se prop. 2015/16:197 s. 263 f. Paragrafen infördes i samband med genomförandet av bolånedirektivet men bygger inte på direktivet.

Den information som ska lämnas enligt förevarande paragraf ska vara individuellt anpassad till konsumenten. Det kan nämnas att det även finns krav på information av generell karaktär i Finansinspektionens Föreskrifter och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter (FFFS 2015:1).

Författare: Johan Klefbäck

I praktiken torde skyldigheten att lämna förklaringen fullgöras av den näringsidkare som presenterar det bindande erbjudandet, och det kan vara antingen en kreditgivare eller en kreditförmedlare.

Författare: Johan Klefbäck

Information om genomsnittlig ränta ska avse ”motsvarande” krediter, vilket innebär att det ska vara fråga om krediter av samma slag som den konsumenten erbjuds. Med ”kredit som erbjuds allmänheten” avses enligt förarbetena bl.a. att exempelvis krediter som näringsidkaren som en löneförmån erbjuder anställda med ränterabatter, inte ska tas med i underlaget vid beräkning av genomsnittlig ränta.

Författare: Johan Klefbäck

Med finansieringskostnad avses kostnader för långa och korta finansieringsinstrument, kostnader för inlåning och andra kostnader som är direkt förknippade med finansieringen av krediten. Kostnader som inte är direkt förknippade med finansieringen av krediten ska däremot inte räknas in, t.ex. administrativa kostnader. Finansieringskostnaderna bör enligt förarbetena redovisas för konsumenten så att denne kan jämföra med sin egen kostnad, t.ex. uttryckt som en räntesats.

Författare: Johan Klefbäck

Med faktorer hänförliga till konsumenten avses enligt förarbetena t.ex. konsumentens ekonomiska förhållanden, tidigare relation till kreditgivaren och kredithistorik. Med faktorer hänförliga till krediten avses t.ex. lånets storlek och relationen till säkerhetens värde. Faktorer hänförliga till säkerheten kan vara dess värde eller särskilda risker som är förknippade med den.

Författare: Johan Klefbäck

Om informationen är helt eller delvis oförändrad sedan en tidigare förklaring lämnades bör näringsidkaren kunna hänvisa till tidigare lämnade uppgifter i de delar där de fortfarande är aktuella.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att sälja andra finansiella produkter och tjänster tillsammans med en bostadskredit och behandlar bl.a. så kallade kopplingsförbehåll. Se prop. 2015/16:197 s. 84 f., 108 f. och 265 f. samt artikel 12.1 och 16 i bolånedirektivet.

Författare: Johan Klefbäck

Enligt 1 st., som genomför artikel 12 i bolånedirektivet, är så kallade kopplingsförbehåll som huvudregel förbjudna. Förbudet gäller ”andra finansiella produkter och tjänster”. Förbudet hindrar enligt förarbetena inte att en näringsidkare erbjuder konsumenten en bostadskredit på förmånligare villkor om konsumenten också köper vissa andra produkter eller tjänster. Konsumenten måste dock alltid ha möjlighet att träffa avtal om bostadskredit separat, utan att köpa andra produkter eller tjänster.

Det torde inte vara tillåtet med villkor som är utformade på ett sådant sätt att konsumenten i och för sig kan välja att ingå avtal om bostadskredit utan extra tjänster, men där villkoren för ett sådant avtal är sådana att det är uppenbart att konsumenten inte väljer det alternativet.

Förbudet hindrar enligt förarbetena inte att en näringsidkare ställer ett allmänt hållet krav på att egendom som utgör säkerhet för krediten ska hållas försäkrad, men får inte kräva att konsumenten ska ingå ett visst försäkringsavtal eller ett försäkringsavtal med en viss försäkringsgivare.

En effekt av förbudet är att kreditgivaren inte kan kräva att ta hand om alla konsumentens bankärenden.

Begreppen finansiella produkter och finansiella tjänster definieras inte i KkredL och inte heller i bolånedirektivet. De ska enligt förarbetena ha samma innebörd som de har i övrigt i svensk rätt, se prop. 2015/16:197 s. 265. Se även t.ex. prop. 2004/05:13 s. 36 f., 147 f. och 150

Författare: Johan Klefbäck

Kreditgivaren får kräva att konsumenten öppnar ett konto (t.ex. ett transaktionskonto) eller ansluter sig till någon annan tjänst för att möjliggöra betalning av krediten (t.ex. en internetbanktjänst) (jfr artikel 12.2 i bolånedirektivet). Det får enligt förarbetena inte ställas krav på exempelvis månadssparande eller att kontot i fråga ska vara konsumentens lönekonto (se prop. 2015/16:197 s. 265 f.). Räckvidden av undantagsregeln i artikel 12.2 a behandlas i EU-domstolens dom den 15 oktober 2020 i mål C-778/18 (Association française des usagers de banques).

Författare: Johan Klefbäck

I 2 st. anges vilka krav på förklaringar som gäller för sådana produktpaket som inte är förbjudna enligt 1 st. Konsumenten ska få en förklaring om hur räntesättningen har påverkats av att bostadskrediten ingår i ett paket, dvs. vilken ränta han eller hon skulle ha erbjudits om bostadskreditavtalet hade ingåtts separat. Konsumenten ska vidare få förklaring om vilka kostnader som var och en av de andra produkterna eller tjänsterna medför, dvs. hur stor del av kostnaden för produktpaketet som är hänförlig till var och en av dessa.

Förklaringarna ska lämnas tillsammans med ett bindande erbjudande enligt 13 a §. I praktiken kommer det då att lämnas av den näringsidkare som presenterar det bindande erbjudandet (en kreditgivare eller en kreditförmedlare).

Att förklaringarna ska ges i samma form som det bindande erbjudandet betyder att de ska lämnas i någon ”handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten”, se om detta begrepp kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Näringsidkaren bör kunna hänvisa till tidigare lämnade uppgifter om de fortfarande är aktuella.

Författare: Johan Klefbäck

Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att amorteringsfrågan har diskuterats och att ett förslag till amorteringsplan har överlämnats. Paragrafen reglerar skyldigheten att föra diskussioner om amortering och lägga fram en amorteringsplan, men den reglerar inte amorteringsskyldigheten i sig. Paragrafen gäller inte alla konsumentkrediter, utan endast bostadskrediter. Paragrafen är inte tillämplig på bostadskrediter i vilka det inte förekommer amortering (jfr 4 § 4 st.). Paragrafen infördes i samband med genomförandet av bolånedirektivet men bygger inte på direktivet. Se prop. 2015/16:197 s. 112 f. och 266 f.

Angående krav på amortering av krediter mot säkerhet i bostad, se 6 kap. 3 b § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse beträffande kreditinstituten och 4 kap. 12 a § lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter beträffande andra kreditgivare av bostadskrediter (prop. 2015/16:89 respektive prop. 2017/18:22). Se även Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2016:16) om amortering av krediter mot säkerhet i bostad och (FFFS 2016:33) med allmänna råd om begränsning av krediter mot säkerhet i form av pant i bostad. Observera att föreskrifterna har en snävare definition av bostad än vad som följer av KkredL.

Författare: Johan Klefbäck

Skyldigheten åvilar näringsidkaren (en kreditgivare eller en kreditförmedlare). Om kreditförmedlaren saknar befogenhet att diskutera och förhandla om en amorteringsplan med konsumenten för kreditgivarens räkning, är det kreditgivaren som är skyldig att uppfylla skyldigheterna i paragrafen.

Att näringsidkaren ska föra en diskussion med konsumenten om amortering innebär att denna ska förklara hur olika amorteringskrav påverkar skulden. Detta kan enligt förarbetena lämpligen ske genom att näringsidkaren med exempel visar för konsumenten hur skulden kan minska och hur det påverkar t.ex. räntebetalningar i framtiden vid olika tidpunkter. Det ska inte bara vara fråga om att näringsidkaren lämnar information, utan konsumenten ska uppmuntras till och ges goda möjligheter att aktivt delta.

En sådan amorteringsplan som avses i paragrafen måste inte vara bindande. Det står parterna fritt att utforma villkoren i kreditavtalet utifrån amorteringsplanen.

Att amorteringsplanen ska vara individuellt anpassad och ligga i konsumentens intresse betyder att den ska vara utformad efter konsumentens förhållanden med beaktande av vad som på sikt är mest förenligt med hans eller hennes intressen. Bedömningen av om planen är individuellt anpassad och ligger i konsumentens intressen beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

Författare: Johan Klefbäck

Angående formkravet, se kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

En ändring av betydelse för villkoren kan vara ändrad inkomst. Med ”det annars finns skäl för det” avses t.ex. att konsumenten vill amortera mer utan att ha fått ändrad ekonomi.

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen genomförs delvis artikel 10 i konsumentkreditdirektivet. Förarbetena finns i prop. 2009/10:242 s. 60 f. och 102 f. Se utöver de rättsfall som anges i följande noter till denna paragraf EU-domstolens dom den 9 september 2021 i mål C-33/20, C-155/20 och C-187/20 (Volkswagen Bank).

Författare: Johan Klefbäck

Innebörden av 1 st. är att kreditavtalet ska dokumenteras genom att nedtecknas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form (se om detta begrepp kommentaren till 6 b § 3 st.). Tidigare formkrav om att kreditavtal ska ingås skriftligen eller undertecknas eller signeras med en avancerad elektronisk signatur har alltså tagits bort, se prop. 2009/10:242 s. 102. Enligt EU-domstolens dom den 9 november 2016 i mål C-42/15 (Home Credit Slovakia) innebär artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet inte ett krav på att kreditavtalet måste upprättas i en enda handling, men samtliga uppgifter som avses i artikel 10.2 ska anges i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

Dokumentationskravet gäller inte för så kallade fakturakrediter, se 4 § 1 st.

Författare: Johan Klefbäck

Informationskraven i 14 § 2 st. gäller inte för så kallade fakturakrediter, vissa kontokrediter samt värdepapperskrediter, se 4 § 1–3 st. och 5 st. Se beträffande innebörden av kravet på information om avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter m.m. – information som på grund av hänvisningen till 8 § 1 st. 8 p. ska ingå i dokumentationen av kreditavtalet – EU-domstolens dom den 9 november 2016 i mål C-42/15 (Home Credit Slovakia) om artikel 10.1 h i konsumentkreditdirektivet.

Författare: Johan Klefbäck

Effektiv ränta definieras i 2 § och det sammanlagda beloppet kommenteras i anslutning till 7 § 2 st. 5 p. Se kommentaren till definitionen i 2 § av begreppet effektiv ränta, även beträffande föreskrifter om hur den effektiva räntan ska beräknas. EU-domstolen har i dom den 19 december 2019 i mål C-290/19 (Home Credit Slovakia) uttalat att artikel 10.2 g – som genomförs i 14 § 2 st. p. 2 – innebär att den effektiva räntan ska anges som en enhetlig räntesats och att det inte är godtagbart att ange den uttryckt som ett intervall. Se beträffande de antaganden som ska göras de förordningar som anges i kommentaren till 2 §. Se om effektiv ränta även FFFS 2023:20.

Författare: Johan Klefbäck

Se kommentaren till 16 §.

Författare: Johan Klefbäck

Det är endast försäkringar som kreditgivaren begärt som ska anges. Även om det ingås ett särskilt avtal om försäkring ska det anges, se prop. 2009/10:242 s. 103.

Författare: Johan Klefbäck

Se 21–25 §§ om ångerrätt. Se även EU-domstolens dom den 26 mars 2020 i mål C-66/19 (Kreissparkasse Saarlouis).

Författare: Johan Klefbäck

I propositionen konstateras att t.ex. förfarande i Allmänna reklamationsnämnden är ett lämpligt och effektivt tvistlösningsförfarande utanför domstol för att lösa konsumenttvister som gäller kreditavtal, prop. 2009/10:242 s. 79 f.

Författare: Johan Klefbäck

Behöriga tillsynsmyndigheter är Finansinspektionen och Konsumentverket, se 55 §.

Författare: Johan Klefbäck

Denna bestämmelse tar sikte på de uppgifter som ska anges enligt andra stycket, inte avtalsvillkoren, prop. 2009/10:242 s. 103.

Författare: Johan Klefbäck

Det går även bra att tillhandahålla kopian i elektronisk form, prop. 2009/10:242 s. 103.

Författare: Johan Klefbäck

Fler undantag görs i lagen för denna särskilda form av kontokredit, se 4 § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen är visserligen tillämplig för alla slags krediter men har störst praktisk betydelse för lån som ska avbetalas, prop. 2009/10:242 s. 104. Begreppet betalningsplan bör inte förväxlas med sådana amorteringsplaner som regleras av lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Rätt till betalningsplan gäller inte för bostadskrediter, se 4 § 4 st.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditgivarens skyldighet att lämna information vid ändringar i kreditavtalet. Förarbetena finns i prop. 2023/24:23, se särskilt s. 76, 77, 192 och 193. Paragrafen genomför artiklarna 11a i konsumentkreditdirektivet och 27a i bolånedirektivet (som införs genom artiklarna 27.1 och 28.1 i kredithanteringsdirektivet).

Vad som avses med kreditgivare, konsument och kreditavtal anges i 2 §. Kreditgivaren ska lämna informationen inom rimlig tid. Enligt propositionen beror innebörden av rimlig tid på vilken ändring det är fråga om; en mindre ändring eller en ändring som är till fördel för konsumenten kräver i regel mindre framförhållning (se a. prop. s. 193).

Paragrafer gäller både ändringar som kräver konsumentens samtycke och andra ändringar, se vidare a. prop. s. 192 och 193.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska enligt förarbetena vara tydlig och lättförståelig. Om ändringen kräver konsumentens samtycke ska det anges (se vidare a. prop. s. 193).

Författare: Johan Klefbäck

Uttrycket ”föreslås börja gälla” tar sikte på situationen att konsumentens samtycke krävs.

Författare: Johan Klefbäck

Informationen ska enligt förarbetena innehålla praktiska instruktioner om hur konsument gör för att framför klagomål och myndighetens kontaktuppgifter.

Författare: Johan Klefbäck

Om det inte finns någon klausul i avtalet om ändring av räntan, löper avtalet med fast ränta vilket innebär att den ursprungligen fastställda räntesatsen gäller under hela avtalstiden. Om avtalet innehåller en klausul om ändring av ränta gäller 2–4 st. som begränsar kreditgivarens möjligheter att förbehålla sig rätten att ändra räntesatsen.

Att förutsättningar för ränteändringar ska anges innebär att avtalet måste innehålla en uppräkning av de omständigheter som berättigar eller förpliktigar kreditgivaren att ändra räntan. Av regeln följer att kreditgivaren inte kan hänvisa till exempelvis ”de grunder som kreditgivaren vid var tid tillämpar för krediter av detta slag”. Detta innebär inte att det måste preciseras hur den nya räntan närmare bestämt ska räknas fram. En sådan precisering går ofta inte att göra. Ett avtalsvillkor måste formuleras så att det framgår om kreditgivaren alltid är skyldig att ändra räntan när en händelse som berättigar kreditgivaren till det har inträffat, eller om kreditgivaren har frihet att avstå. Se prop. 1991/92:83 s. 115 f. (bestämmelsen i första stycket är i sak densamma som i 1992 års konsumentkreditlag). Se även FFFS 2023:20. Se även Mellqvist & Persson, s. 223 f.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 2 st. första meningen är i sak densamma som i 1992 års konsumentkreditlag, se prop. 1991/92:83 s. 116 f. och Mellqvist & Persson, s. 223 f. Med kreditpolitiska beslut avses alla offentligrättsliga beslut som direkt avser kreditmarknaden och därigenom påverkar kreditgivarnas kostnader, t.ex. beslut om ändringar i kassakrav eller kapitalkrav. Med ökade upplåningskostnader avses främst uppgångar i det allmänna ränteläget och andra räntehöjningar som normalt medför högre kostnader för kreditgivare. ”Andra kostnadsökningar som inte skäligen kunde förutses när avtalet ingicks” tar enligt förarbetena sikte på exempelvis vissa växelkursförändringar eller vissa beslut av statsmakterna som inte är ”kreditpolitiska”, men som ändå påverkar kreditgivarens kostnader.

En ytterligare förutsättning för en ränteändring är att sådan får ske ”endast i den utsträckning som det motiveras” av den inträffade förändringen. Som påpekas i förarbetena kan det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning som kreditgivare drabbas av en kostnadsökning och i vilken utsträckning en specifik kredit ska belastas med en räntehöjning.

Ett avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i paragrafen är ogiltigt och räntan får inte ändras i enlighet med avtalsvillkoret till konsumentens nackdel (jfr 5 §).

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 2 st. andra meningen – som gäller bostadskrediter – ger möjlighet för kreditgivare att träffa långa kreditavtal, men ändå ha möjlighet att ändra räntan till den som allmänt tillämpas med viss regelbundenhet. Långa kreditavtal ansågs av riksdagsutskottet även innebära fördelar för konsumenterna som vet att krediten beviljas på lång tid (se 1992/93:LU38; bestämmelsen tillkom genom ett utskottsinitiativ och det finns alltså ingen prop.). Bestämmelsen är numera tillämplig på bostadskrediter med en löptid på minst 10 år (se prop. 2015/16:197 s. 115 och 268).

Författare: Johan Klefbäck

Genom 3 st. finns det möjlighet att knyta ränteändringar till en referensränta. Kopplingen till en referensränta ska framgå av kreditavtalet (se 1 st.). Parterna får välja vilken ränta som ska användas som referensränta, under förutsättning att det är en referensränta som kreditgivaren inte har något betydande inflytande över, vilket enligt förarbetena utesluter att kreditgivarens egna in- och utlåningsräntor används. Inte heller kan referensräntor som bestäms av t.ex. ett dotterbolag till kreditgivaren tillämpas. Kreditgivarens inflytande bör anses betydande endast om kreditgivaren genom sitt eget agerande kan åstadkomma ändringar i räntan som är mer än marginella och som påverkar krediträntan för konsumenten på ett sätt som är mer betydelsefullt. Som exempel på tänkbara referensräntor anges i förarbetena räntan på statsskuldsväxlar och statsobligationer och eller de (icke offentligrättsligt beslutade) så kallade Stibor-räntorna. Se vidare prop. 1993/94:55 s. 6 f. och 20 f. samt även 1992/93:LU38.

Bestämmelsen i 3 st. andra meningen betyder att konsumenten ska ha möjlighet att kontrollera att de referensräntor som används är objektiva och korrekta (se prop. 2015/16:197 s. 268).

I 3 st. 3–5 meningarna finns bestämmelser som gör det möjligt att i vissa fall frångå anknytningen till referensräntan. De särskilda förutsättningarna som ger rätt att frångå referensränta ska framgå av avtalet på ett sådant sätt att t.ex. tillsynsmyndigheten kan bedöma om förutsättningarna är uppfyllda, och avtalet måste innehålla en beräkningsmodell för räntan som ska användas om kopplingen till referensräntan släpps. Att undantaget inte får vara mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren innebär t.ex. att förutsättningarna inte får medföra en materiell obalans till kreditgivarens favör och inte heller ge kreditgivaren alltför stor frihet att själv avgöra när förutsättningarna är uppfyllda. Se vidare prop. 1993/94:55 s. 23 f. Att kraven i 2 st. ska vara uppfyllda betyder att räntan, när räntesatsen frångås, inte får höjas i strid med vad som anges i 2 st.

Författare: Johan Klefbäck

Innebörden av 4 st. är att kreditgivaren är skyldig att se till att det inte råder obalans till konsumentens nackdel. Kravet tar sikte både på storleken på ränteändringen och på hur snabbt kreditgivaren agerar för att höja eller sänka räntan (bestämmelsen i 4 st. är i sak densamma som i 1992 års konsumentkreditlag, se vidare prop. 1991/92:83 s. 117 f.).

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen har överförts från 1992 års konsumentkreditlag.

Författare: Johan Klefbäck

Avgifter måste anges med belopp. Det räcker alltså inte att ange i avtalet att en viss typ av avgift tas ut, se prop. 1991/92:83 s. 119. Information om avgifter måste lämnas redan i viss marknadsföring, se 7 § 2 st. Därtill måste information om samtliga avgifter samt villkoren för ändring av avgifter framgå av förhandsinformationen (se 8 § 1 st. 9 p.) samt av kreditavtalet (se 14 § 2 st.). Beträffande avgift angiven som en förutbestämd andel (procentsats) av beviljad kredit, se MD 2009:13.

Författare: Johan Klefbäck

Avgifter kan tas ut som ersättning för t.ex. uppläggningskostnader, kostnader för värdering av erbjuden säkerhet och aviseringskostnader. Angående rekvisitet ”kostnader [...] för krediten”, se prop. 1991/92:83 s. 119 f. med hänvisningar samt, utförligare, Eriksson & Lambertz, s. 156 f. Bestämmelsen gäller bara för ”kostnader som kreditgivaren har för krediten”, inte för t.ex. påminnelseavgifter och övertrasseringsavgifter, se prop. 1991/92:83 s. 119 f., jfr kommentaren till 2 § och kommentaren till 17 § 1 st. Påminnelseavgifter, övertrasseringsavgifter och liknande får följaktligen ändras även utan samband med kostnadsökningar, exempelvis i syfte att påverka kredittagarens beteende.

Frågan om vad som ska anses ingå i ”kostnader för krediten” vid så kallade sms-lån, se MD 2008:3 samt MD 2009:34. Frågan om avgift för pappersavisering är att betrakta som kostnad för krediten eller som tilläggstjänst har behandlats i rättsfallet MD 2009:39.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditgivaren kan alltså välja mellan att baka ihop alla kostnaderna till en avgift eller hålla isär de olika kostnaderna och ta ut flera olika avgifter.

Författare: Johan Klefbäck

Angående rekvisitet ”i den utsträckning som det motiveras”, se kommentaren till 17 § 2 st.

Författare: Johan Klefbäck

Som framgår av 17 § får räntan endast ändras om det har avtalats. I förevarande paragraf regleras kreditgivarens skyldighet att underrätta konsumenten om ränteändringar. Det finns ingen särskild sanktion eller civilrättslig konsekvens vid åsidosättande av paragrafen. Det ankommer på tillsynsmyndigheten att övervaka regelefterlevnaden (se prop. 1991/92:83 s. 121 och prop. 2009/10:242 s. 62 f.).

Författare: Johan Klefbäck

Angående formkravet i andra meningen, se kommentaren till 6 b § 3 st. Kravet i andra meningen på en upplysning om hur konsumentens betalningar med anledning av krediten påverkas av ränteändringen, innebär att konsumenten ska informeras om hur alla de betalningar som han eller hon måste göra påverkas av ränteändringen. Beroende på hur krediten är utformad kan dessutom ränteändringen medföra att avbetalningarnas antal eller frekvens ändras, och konsumenten ska upplysas även om detta. Om kreditgivaren utnyttjar möjligheten att underrätta konsumenten genom annonsering i dagspress, får den information som avser den specifika konsumenten lämnas i den personliga underrättelsen som ska lämnas enligt fjärde meningen. Se prop. 2015/16:197 s. 268 f. Enligt paragrafens ursprungliga förarbeten ska det uttryckligen framgå av underrättelsen till konsumenten att det är fråga om en ändring av räntan; det räcker alltså inte att endast lämna en uppgift om räntesatsen respektive aktuellt avgiftsbelopp (se prop. 1991/92:83 s. 121).

Författare: Johan Klefbäck

I 2 st. ges kreditgivaren en möjlighet att under vissa förutsättningar underrätta konsumenten periodvis när ränteändringen beror på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över. Se vad gäller första meningen 17 § 3 st. med tillhörande kommentar om sådana räntor samt prop. 1993/94:55 och prop. 2009/10:242 s. 62 f. och 106 f. Se vad gäller andra meningen, prop. 2015/16:197 s. 269 f.

Författare: Johan Klefbäck

Rubriken och de två efterföljande paragraferna infördes genom SFS 2018:478 i syfte att åstadkomma en mer ansvarsfull konsumentkreditmarknad, se prop. 2017/18:72.

Författare: Johan Klefbäck

Villkor som strider mot förevarande paragraf är utan verkan mot konsumenten, jfr 5 §, och kan förbjudas i enlighet med 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 1 st. innebär att det finns en yttersta gräns för hur hög krediträntan och dröjsmålsräntan får vara för alla högkostnadskrediter. Som exempel anges i förarbetena att om referensräntan är -0,5 procent, gäller att både kreditens kreditränta och dröjsmålsränta som högst får uppgå till 39,5 procent. Se prop. 2017/18:72 s. 17 f. och 64 f. Begreppen kreditränta och högkostnadskredit definieras i 2 §.

Bestämmelsen är enligt förarbetena inte avsedd att påverka bedömningen av vad som i det enskilda fallet är att anse som oskäligt eller ocker. Även en kreditränta eller dröjsmålsränta som är lägre än taket kan alltså i det enskilda fallet vara att bedöma som oskälig eller utgöra ocker. En samlad bedömning av räntan och lånevillkoren i övrigt måste alltid göras. Se vidare prop. 2017/18:72 s. 65.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 2 st. är motiverad av intresset att hindra att kreditgivaren kringgår förbudet i 1 st. genom att i stället för en hög dröjsmålsränta ta ut en dröjsmålsavgift. Bestämmelsen är begränsad till avgifter som konsumenten kan vara skyldig att betala för själva dröjsmålet. Den hindrar således inte att konsumenten kan få betala ersättning som näringsidkaren kräver för åtgärder som har vidtagits i syfte att få konsumenten att betala en redan förfallen skuld, t.ex. kostnader enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader (jfr dock 19 b § och kommentaren till den paragrafen) eller ersättning för kostnader för den summariska processen hos Kronofogdemyndigheten eller rättegångskostnader i domstol. Se prop. 2017/18:72 s. 22 f. och 65.

Författare: Johan Klefbäck

Villkor som strider mot förevarande paragraf är utan verkan mot konsumenten, jfr 5 §, och kan förbjudas i enlighet med 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Förarbetena finns i prop. 2017/18:72 s. 24 f. och 65 f.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet högkostnadskredit definieras i 2 §. För fall där krediten betalas ut som ett engångsbelopp får kostnaderna inte överstiga kreditbeloppet, dvs. det belopp som lånas ut (se om innebörden av begreppet kreditbelopp kommentaren till begreppet kreditfordran i 2 §). Om det är fråga om en kontokredit omfattar kostnadstaket varje enskilt utnyttjande som av kontokrediten. Begreppet kontokredit definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

I 2 st. anges vilka kostnader som omfattas av kostnadstaket. Den första kategorin är kreditkostnader (se definitionen i 2 § av det begreppet kommentaren till den bestämmelsen). Den andra kategorin är dröjsmålsränta. Det framgår av 19 a § 1 st. vilken högsta dröjsmålsränta som får tas ut. Den tredje kategorin är kostnader enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m., se vidare den lagen. De typer av kostnader som omfattas av kostnadstaket är av civilrättslig karaktär. Kostnader för den summariska processen, rättegångskostnader i domstol och utsökningskostnader omfattas inte av kostnadstaket.

Författare: Johan Klefbäck

I 3 st. finns en bestämmelse som syftar till att hindra att kostnadstaket kringgås genom att kreditgivaren lämnar en ny kredit som helt eller delvis finansierar återbetalning av den första krediten.

Det spelar ingen roll om den nya krediten är större än, mindre än eller lika stor som den återstående skulden. Det som har betydelse är om någon del av det nya kreditbeloppet ”finansierar återbetalning” av den utestående skulden. Med detta avses att den nya krediten gör det ekonomiskt möjligt att betala av på den befintliga skulden. Rekvisitet är uppfyllt även om konsumenten använder t.ex. egna sparade medel för avbetalning. Om den befintliga skulden minskar i samband med att den nya krediten lämnas, är det enligt förarbetena i regel tillräckligt för att konstatera att den nya krediten ”finansierar återbetalning”. Om så är fallet ska alla kostnader hänförliga till den första krediten räknas med och omfattas av den nya kreditens högkostnadstak. Detta gäller oavsett om den nya krediten finansierar återbetalningen helt eller delvis. Se vidare prop. 2017/18:72 s. 67 för exempel.

Bestämmelsen i 3 st. gäller även om krediten lämnas av en annan kreditgivare än den som lämnat den befintliga krediten, om kreditgivarna har nära förbindelser med varandra. Se om begreppet nära förbindelser 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Författare: Johan Klefbäck

Kontokredit definieras i 2 §. I paragrafen genomförs artiklarna 12.1, 12.2 och 18.

Författare: Johan Klefbäck

Det fastställs inte hur ofta kontoutdrag ska tillhandahållas, utan parterna kan reglera detta i avtalet. Det följer dock av god kreditgivningssed att det bör vara fråga om viss regelbundenhet, prop. 2009/10:242 s. 107. Rätten till kontoutdrag gäller även retroaktivt beträffande kreditavtal med obestämd löptid som ingåtts före lagens ikraftträdande.

Författare: Johan Klefbäck

För kontokrediter bör information om en avgiftsändring meddelas innan ändringen börjar gälla. För andra krediter än kontokrediter gäller i stället vad som avtalats mellan parterna, se 18 § 2 st.

Författare: Johan Klefbäck

Begreppet ”möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns” motsvarar konsumentkreditdirektivets definition av begreppet överskridande. Överskridande definieras i konsumentkreditdirektivet som en underförstått accepterad kontokredit genom vilken en kreditgivare tillåter en konsument att överskrida det aktuella saldot eller den överenskomna kreditgränsen på kontot (artikel 3 e). I några länder förekommer att konsumenter ges en tillfällig kredit på sitt lönekonto eller tillåts att överskrida en kreditgräns på sitt lönekonto, utan att det finns något uttryckligt avtal om det. Detta torde dock inte vara vanligt förekommande i Sverige.

Begreppet bör inte förväxlas med s.k. övertrassering som innebär att konsumenten överskrider en kreditgräns utan tillåtelse, se prop. 2009/10:242 s. 107.

Författare: Johan Klefbäck

Se beträffade ”handling eller i någon annan läsbar och varaktig form”, kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Rubriken och 20 a–20 c §§ bygger på artikel 4.28 och artikel 23 i bolånedirektivet. Se prop. 2015/16:197 s. 99 f., 249 och 269 f. Begreppet bostadskredit i utländsk valuta definieras i 2 §, se kommentaren till den bestämmelsen. Bedömningen av om en bostadskredit är en bostadskredit i utländsk valuta görs enligt förarbetena utifrån förhållandena vid tidpunkten för avtalets ingående. Om en bostadskredit som inte kan anses vara en bostadskredit i utländsk valuta vid den tidpunkten senare uppfyller villkoren i definitionen på grund av ändrade förhållanden, gäller inte skyldigheterna i 20 a–20 c §§.

Författare: Johan Klefbäck

Den risk som avses är att förändringar i valutakurser påverkar förmågan att betala kreditfordran (risk för valutakursförändringar som inverkar på betalningsutrymmet). Om konsumenten inte löper någon risk finns enligt förarbetena ingen skyldighet att tillhandahålla ett arrangemang (t.ex. om konsumenten bor i ett annat land men får sin inkomst och betalar lånet i svenska kronor). Begreppet kreditfordran definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditgivaren kan välja mellan att låta alla bostadskrediter i utländsk valuta omfattas av arrangemang eller att erbjuda konsumenten att själv bestämma (det finns då ingen skyldighet för konsumenten att anta ett sådant erbjudande). Arrangemanget ska begränsa risker men måste inte undanröja dem. Det finns inget som hindrar att kreditgivare tillhandhåller olika alternativa arrangemang med skilda skyddsnivåer till olika priser. Se prop. 2015/16:197 s. 269 för exempel på arrangemang.

Författare: Johan Klefbäck

För att avgöra om en varning ska ske får en jämförelse göras med konsumentens utgifter vid tidpunkten för kreditavtalets ingående för att betala ett belopp som motsvarar den återstående krediten eller de regelbundna amorteringarna. Om utgifterna vid en jämförelse bedöms ha ökat med 20 procent eller mer ska en varning meddelas. Det handlar alltså inte om att bedöma hur stor andel av konsumentens lön eller förmögenhet som måste användas och inte heller att bedöma faktisk betalningsförmåga eller betalningssvårigheter. Normal kan det räcka att jämföra valutakurserna för de olika tidpunkterna med varandra men bostadskreditens konstruktion kan göra att det ger fel resultat, se vidare prop. 2015/16:197 s. 272 f.

Att varningar ska lämnas regelbundet betyder att de ska lämnas i vart fall några gånger om året som utgångspunkt men frekvensen bör enligt förarbetena anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet.

Författare: Johan Klefbäck

Se om formkravet kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Härav följer att uppgifter ska finnas i dokumentationen om ett arrangemang enligt 20 a § tillämpas av kreditgivaren eller har valts av konsumenten. Vidare är det är fråga om att i dokumentation ange vilka rutiner som tillämpas beträffande varningar som avses i 20 b §. Dokumentationen ska ge en god uppfattning om i vilken utsträckning kreditgivaren kommer att uppmärksamma konsumenten på relevanta valutakursförändringar.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på kreditgivaren att ha rutiner och riktlinjer för betalningsdröjsmål. Förarbetena finns i prop. 2023/24:23, se särskilt s. 78–80, 193 och 194. Paragrafen genomför delvis artiklarna 16a i konsumentkreditdirektivet och 28 i bolånedirektivet (som införs genom artiklarna 27.2 och 28.2 i kredithanteringsdirektivet).

Med riktlinjer avses enligt förarbetena en övergripande plan för vad som gäller vid bristande betalning och med rutiner avses den praktiska tillämpningen av riktlinjerna. Riktlinjerna bör utformas med beaktande av Europeiska bankmyndighetens riktlinjer, se vidare a.prop. s. 78, 79 och 193 samt artikel 16a.1 och 16a.2 i konsumentkreditdirektivet och artikel 28.1 i bolånedirektivet.

Som exempel på konsumentens personliga omständigheter och återbetalningsförmåga anges i förarbetena orsaken till betalningssvårigheterna och hur länge de kan antas bestå. Det är särskilt viktigt att beakta om kreditavtalet är säkrat genom den bostadsfastighet som är konsumentens huvudsakliga bostad (a. prop. s. 194).

Författare: Johan Klefbäck

Från ångerrätten undantas vissa kredittyper, bland annat bostadskrediter, fakturakrediter och vissa kontokrediter, se 4 § 1–4 st. Paragrafen genomför delvis artikel 14 i konsumentkreditdirektivet. Se även EU-domstolens dom i mål C-33/20, C-155/20 och C-187/20 (Volkswagen Bank).

Författare: Johan Klefbäck

Meddelandet behöver inte vara skriftligt, utan det räcker till exempel med ett telefonsamtal, prop. 2009/10:242 s. 108.

Författare: Johan Klefbäck

Skulle det bli tvist om huruvida konsumenten har meddelat kreditgivaren i rätt tid, är utgångspunkten att det är konsumenten som är skyldig att styrka sitt påstående, prop. 2009/10:242 s. 108.

Författare: Johan Klefbäck

Jfr 3 kap. 8 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Författare: Johan Klefbäck

Det finns inga formkrav för hur meddelandet ska sändas, utan meddelandet kan sändas med post, telefax eller e-post, eller lämnas muntligen per telefon. Vad som är ett ändamålsenligt sätt får avgöras med hänsyn till den föreliggande situationen, prop. 2009/10:242 s. 108.

Författare: Johan Klefbäck

Konsumenten ska betala ränta för den tid som han eller hon disponerar över krediten, dvs. till dess att den återbetalas till kreditgivaren, prop. 2009/10:242 s. 109.

Författare: Johan Klefbäck

Det kan till exempel vara fråga om en uppläggningsavgift som kreditgivaren ska betala tillbaka, prop. 2009/10:242 s. 109.

Författare: Johan Klefbäck

Ett exempel på en anknytande tjänst kan vara en låneskyddsförsäkring som säkerställer konsumentens återbetalning av krediten, prop. 2009/10:242 s. 110.

Författare: Johan Klefbäck

Att konsumenten inte får åläggas någon påföljd innebär inte att konsumenten slipper ifrån alla konsekvenser av att avtalet återgår. Vederlag för den tid tjänsten nyttjats och för kostnader som redan uppstått, t.ex. en upplupen premie för en försäkring, kan konsumenten behöva stå för, prop. 2009/10:242 s. 110.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditköp definieras i 2 §.

Författare: Johan Klefbäck

Kontantinsatsen kan erläggas med kontanter eller med t.ex. en check eller ett inbytesföremål, se prop. 1976/77:123 s. 166 och 168. Den måste också kunna erläggas med kontokort, om belastningen av kontot innebär att en behållning som kredittagaren har minskar, däremot inte om belastningen innebär att en skuld uppkommer, jfr Eriksson & Lambertz, s. 174 f.

Författare: Johan Klefbäck

När kreditköpet är ett kontoköp – dvs. sker genom att köpeskillingen belastar en löpande kredit – krävs ingen kontantinsats, se prop. 1991/92:83 s. 44 f. och prop. 1976/77:123 s. 102 f. Detta innebär bland annat att det inte finns krav på kontantinsats vid kreditkortsköp.

Författare: Johan Klefbäck

Beträffande kontantinsatsens storlek, se särskilt prop. 1976/77:123 s. 98 f..

Författare: Johan Klefbäck

Jfr definitionen på kreditköp i 2 §. Regeln gäller även om det inte finns någon ekonomisk intressegemenskap mellan säljaren och den kreditgivare som på grund av en överenskommelse med säljaren lånar köparen pengarna, se prop. 1976/77:123 s. 168. Frågan om vad som ska anses vara en ”överenskommelse” har behandlats i rättsfallet MD 1984:13.

Författare: Johan Klefbäck

Om säljaren inte tar ut föreskriven kontantinsats anses det utgöra otillbörlig marknadsföring, vilket enligt 23 § marknadsföringslagen innebär att säljaren kan ”förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd”. När regeln ska tillämpas i fråga om kontantinsats innebär den att säljaren kan åläggas att i fortsättningen ta ut kontantinsats i motsvarande fall.

Författare: Johan Klefbäck

Denna bestämmelse genomför artikel 17.1 i konsumentkreditdirektivet (och motsvarar 16 § 1 st. 1 men. i 1992 års konsumentkreditlag). Se prop. 1991/92:83 s. 74 f. och 123 f. samt prop. 2009/10:242 s. 75 f. och 110 f. Bestämmelsen reglerar konsumentens rättigheter mot en ny kreditgivare. Alla typer av invändningar som fanns vid tidpunkten före överlåtelsen omfattas, bl.a. invändningar om avtalsrättslig ogiltighet, om betalning och om att konsumenten träffat en överenskommelse med den ursprunglige kreditgivaren som inte framgår av det skriftliga avtalet. Att förvärvaren eventuellt varit i god tro om invändningens existens saknar betydelse. Se även Håstad, s. 305 f.

Enligt uttalanden i propositionen till 16 § 1992 års konsumentkreditlag gäller regeln inte när kreditgivarens rättigheter har manifesterats i ett löpande skuldebrev eller en växel, se prop. 1991/92:83 s. 83 och 125 med hänvisningar, jfr Eriksson & Lambertz, s. 184 f. och s. 201 f. Det kan i vart fall konstateras att artikel 17.1 i konsumentkreditdirektivet inte torde ge möjlighet att göra några undantag för vissa typer av fordringar (således inte heller för t.ex. löpande skuldebrev). Vad som anges i förarbetena till 1992 års konsumentkreditlag om undantag från regeln beträffande löpande skuldebrev och växlar torde därmed inte vara förenligt med den innebörd bestämmelsen i paragrafen bör ges vid en direktivskonform tolkning. Jfr även NJA 2010 s. 467. Se om detta rättsfall t.ex. Mellqvist & Persson, s. 127 f., Gösta Walin & Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., 4 uppl. 2018, s 168 f. och Håstad, s. 310 f.

Författare: Johan Klefbäck

Jfr 10 § SkbrL. Invändningen måste ha förelegat före pantsättningen, se Eriksson & Lambertz, s. 184.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 2 st. genomför artikel 17.2 i konsumentkreditdirektivet. Det finns inget formkrav för hur underrättelsen ska gå till, men i propositionen kommenteras att det lämpligen bör ske skriftligen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, prop. 2009/10:242 s. 110 f.. Se även FFFS 2023:20.

Författare: Johan Klefbäck

Konsumenten behöver inte underrättas om den överlåtande kreditgivaren gentemot förvärvaren har åtagit sig att fullgöra skyldigheterna enligt avtalet, t.ex. sända avier till konsumenten, ta emot betalningar samt underrätta konsumenten om en ränteändring. Enligt 4 § 1 st. gäller inte underrättelseskyldigheten vid överlåtelse av bl.a. fakturakrediter (factoring), prop. 2009/10:242 s. 110 f.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen genomför artikel 15.2 och 15.3 i konsumentkreditdirektivet om konsumentens rätt att invända mot kreditgivaren vid kreditköp (kombinerade kreditavtal enligt konsumentkreditdirektivets terminologi). Motsvarande bestämmelse fanns i 16 § 2 och 3 st. samt 18 § i 1992 års konsumentkreditlag. Se prop. 1991/92:83 s. 74 f. och 123 f. och prop. 2009/10:242 s. 77 och 111. Se även Håstad, s. 306 f.

Författare: Johan Klefbäck

Vad som avses med kreditköp anges i 2 §, se även kommentarerna till den paragrafen. Med kreditgivaren avses den som lämnat krediten eller övertagit den ursprungliga kreditgivarens fordran (2 §). Se om bestämmelsens innebörd i övrigt t.ex. prop. 1991/92:83 s. 74 f. och 123 f. och Håstad, s. 306 f. Det finns ett avgörande från Högsta domstolen på senare tid: NJA 2014 s. 978. I det rättsfallet hade en konsument bokat en flygresa hos en resebyrå. Resebyrån ansågs på grund av omständigheterna vara reseförmedlare och flygbolaget ansågs vara konsumentens motpart i köpeavtalet. Resebyrån ställde ut en faktura med tio dagars betalningsanstånd och köpet av tjänsten hade angetts i fakturan. Högsta domstolen ansåg att det därför förelåg ett kreditköp, närmare bestämt ett sådant kreditköp som är finansierat av en annan kreditgivare än säljaren och där tjänsten angetts i kreditavtalet (se 2 § andra strecksatsen). Konsumenten hade rätt att mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som hon hade kunnat framställa mot säljaren. Se om rättsfallet även Torgny Håstad, ”Avtalslagens fullmaktsteori – ett steg tillbaka från romersk rätt”, SvJT 2019 s. 225–235. Se även de äldre rättsfallen NJA 1986 s. 44, NJA 1986 s. 696 och NJA 1989 s. 671 (refereras i Ds 1990:84 s. 125 f.). Vid kontoköp uppkommer betydande komplikationer, se Eriksson & /Lambertz, s. 188 f.

Författare: Johan Klefbäck

Som exempel på sådana överenskommelser som avses i bestämmelsen nämner Eriksson & Lambertz, s. 197, avtal om att konsumenten ska få avräkna en motfordran mot kreditfordringen och utfästelser från säljaren eller dennes representant om betalningsanstånd.

Ett exempel på hur regeln verkar i fråga om kontoköp finns hos Eriksson & Lambertz, s. 194.

Författare: Johan Klefbäck

Se om bestämmelsens innebörd prop. 1991/92:83 s. 125 f. och Håstad, s. 307 f. Bevisbördan för konsumentens vetskap bör enligt propositionen till 1992 års konsumentkreditlag i princip ligga på kreditgivaren. Det ankommer dock på konsumenten att visa på omständigheter som gör att det åtminstone framstår som sannolikt att han inte hade den relevanta vetskapen, se prop. 1991/92:83 s. 126 f. Se även Eriksson & Lambertz, s. 190 f. och Hellner, s. 28.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen täcker dels fall då köparen avsiktligt håller sig ovetande, dels situationer då köparen av nonchalans eller uppenbart ointresse ignorerar meddelanden om vem som är rätt betalningsmottagare, se prop. 1991/92:83 s. 126. Se vidare angående tolkningen Eriksson & Lambertz, s. 192 f.

Enligt motiven till 1992 års konsumentkreditlag bör kreditgivaren i princip ha bevisbördan för sitt påstående om vad som förekommit, se prop. 1991/92:83 s. 127.

Författare: Johan Klefbäck

Köparen kan vända sig direkt mot kreditgivaren med sitt anspråk och behöver alltså inte först kräva säljaren, se prop. 1976/77:123 s. 170. Bestämmelsen gäller även för kontoköp, dvs. köparen kan kräva betalt från en kreditgivare som tillhandahåller en löpande kredit som utnyttjats för köpet, se prop. 1976/77:123 s. 171. Angående vissa frågor som uppkommer vid kontoköp, se Eriksson & Lambertz, s. 43 f.

Eventuella anspråk på naturaprestation kan köparen inte rikta mot kreditgivaren. Sådana anspråk måste göras gällande mot säljaren, se prop. 1976/77:123 s. 170. Kreditgivaren kan göra alla de invändningar mot köparens krav som säljaren kan göra, se prop. 1976/77:123 s. 171.

Författare: Johan Klefbäck

Skulle köparens anspråk överstiga vad kreditgivaren mottagit, får köparen vända sig mot säljaren för att få ut det överskjutande beloppet.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen har förts över oförändrad från 17 § i 1992 års konsumentkreditlag. Förbudet beror på att det skydd som konsumenten ges i 29 § kan gå om intet om fordringen skrivs in i en löpande handling. Reglerna om löpande handlingars s.k. negotiabilitet har nämligen företräde framför bestämmelserna i 29 §, se prop. 1976/77:123 s. 173 och prop. 1991/92:83 s. 83 f. och 125. Om det trots förbudet upprättas ett löpande fordringsbevis blir det giltigt, se prop. 1973:138 s. 277 och Eriksson & Lambertz, s. 202. Se även NJA 2010 s. 467 och kommentaren till 28 §.

Författare: Johan Klefbäck

Angående egna växlar, se 75–78 §§ växellagen (1932:130). Motiven för undantaget framgår av prop. 1973:138 s. 278.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen, som har överförts oförändrad från 1992 års konsumentkreditlag, innebär ett förbud mot s.k. avräkningsförbehåll, dvs. att kreditgivaren förbehåller sig rätten att bestämma i vilken ordning betalningar som erläggs ska avräknas på olika skulder som konsumenten har till kreditgivaren, prop. 2009/10:242 s. 112. Skulle kredittagaren göra en betalning som inte kan härledas till någon särskild skuld, får kreditgivaren enligt allmänna principer avräkna betalningen på vilken fordran han vill, se bl.a. prop. 1991/92:83 s. 129. Se om vad som då gäller t.ex. Håstad, s. 312 med vidare hänvisningar.

Bestämmelsen torde inte vara tillämplig på löpande krediter, se Eriksson & Lambertz, s. 211.

Enligt Eriksson & Lambertz, s. 211 f., torde bestämmelsen ha företräde framför bestämmelsen i 9 kap. 5 § HB.

Författare: Johan Klefbäck

Första meningen har förts över från 1992 års konsumentkreditlag. Enligt förarbetena är bestämmelsen tänkt att tolkas så att konsumenten normalt även kan betala en del av skulden i förtid, se prop. 1991/92:83 s. 129. Enligt Eriksson & Lambertz (s. 216) och Mellqvist & Persson, (s. 227 not 37) är det helt klart att bestämmelsen har den innebörden. Se om bestämmelsens bakgrund och syfte även prop. 1991/92: 83 s. 67 f.

Författare: Johan Klefbäck

1 st. andra meningen avser att förtydliga att kreditgivaren i vissa fall har rätt till ränteskillnadsersättning enligt 36 § (prop. 2009/10:242 s. 71 f. och 112).

Författare: Johan Klefbäck

De kostnader som andra meningen tar sikte på är den ränteskillnadsersättning som kreditgivaren kan ha rätt till enligt 36 §. Uppskattningen behöver bygga på vissa antaganden om t.ex. betalningstillfälle, om det är en bostadskredit, och om ränteläget som gäller för bostadsobligationer i allmänhet vid betalningstillfället (se 36 § 3 st. 1). Antagandena ska vara rimliga och kunna motiveras. Kreditgivaren ska förklara vilka antaganden som uppskattningen bygger på och anpassa informationen efter konsumentens förutsättningar. Det andra stycket är en del av genomförandet av bolånedirektivet, se prop. 2015/16:197 s. 272 f.

Författare: Johan Klefbäck

Angående formkravet, se kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen handlar om kreditgivarens rätt att få betalning i förtid. Se prop. 1991/92:83 s. 57 f. och 130 f., 1991/92:LU28 (angående 4 st.), prop. 2009/10:242 s. 112 f. och prop. 2013/14:44 (angående 3 st.) samt angående 3 och 4 st., prop. 2015/16:197.

Författare: Johan Klefbäck

Att få betalning i förtid innefattar både det fallet att hela eller del av krediten sägs upp till betalning och det fallet att betalningsvillkoren ändras så att betalningar ska erläggas tidigare än som ursprungligen överenskommits. Det krävs enligt förarbetena, för rätt att få förtida betalning, att det uttryckligen anges för vilka fall kreditgivaren har förbehållit sig en sådan rätt och att det inte räcker att det i avtalet står att uppsägningsrätt föreligger ”enligt lag” eller liknande.

Författare: Johan Klefbäck

1 st. 1 och 2 pp. är tänkta för fall där konsumenten ska göra ett flertal avbetalningar under en förhållandevis lång tid, se vidare prop. 1991/92:83 s. 130 f.

Författare: Johan Klefbäck

1 st. 3 p. gäller för andra fall än 1 och 2 pp. och då krävs ”väsentligt dröjsmål” vilket enligt förarbetena ska tolkas som i andra sammanhang där begreppet förekommer. Vid bedömningen bör beloppets storlek och dröjsmålets varaktighet tillmätas betydelse. Nivåerna i 1 och 2 pp. kan tjäna som riktmärke för väsentlighetsbedömningen, se prop. 1991/92:83 s. 130 f.

Författare: Johan Klefbäck

Det avgörande ska vara om säkerheten i det enskilda fallet har ”avsevärt försämrats”. Orsaken till försämringen saknar betydelse (se dock undantaget för bostadskrediter i 3 st.). Det är inte i sig tillräckligt att säkerheten inte är betryggande, men om den var betryggande när krediten beviljades och inte längre är betryggande, kan det vara en indikation på att rekvisitet är uppfyllt, se prop. 1991/92:83 s. 132. Se även Mellqvist & Persson, s. 228.

Författare: Johan Klefbäck

Den omständigheten att en konsument undandrar sig att betala en skuld innebär inte att kreditgivaren får säga upp även andra skulder.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen utgör ett undantag från 1 st. 4 p. i fall där säkerheten för krediten utgörs av återtagandeförbehåll. Med grov vårdslöshet menas ett handlande eller en underlåtenhet som innebär eller gränsar till total likgiltighet för vad som händer med säkerheten i fråga. Däremot kan slarv, glömska och allmänt dåligt handlag inte innebära att det föreligger grov vårdslöshet.

Anledningen till den särskilda regeln är att sådan säkerhet som är föremål för återtagandeförbehåll ofta kan vara utsatt för påtaglig värdeminskning utan att något anmärkningsvärt har inträffat. Se prop. 1991/92:83 s. 132 f.

Författare: Johan Klefbäck

I 3 st. anges för bostadskrediter ett undantag från bestämmelsen i 1 st. 4 p. För att kreditgivaren ska få begära förtida betalning måste (den avsevärda) försämringen helt ha orsakats av något annat än en allmän prisnedgång. Begreppet allmän betyder att nedgången ska bero på yttre faktorer som inte har förorsakats av den enskilde konsumenten och som inte heller rent fysiskt har påverkat säkerheten. Med den relevanta marknaden avses marknaden för likvärdig egendom (samma typ av egendom och jämförbart geografiskt läge). Se vidare prop. 2013/14:44 s. 19 f. och 25 f. för utförliga resonemang och exempel.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 4 st. ger kreditgivare möjlighet att säga upp bostadskrediter och begära förtida betalning under vissa förutsättningar. Enligt bestämmelsen förutsätts bl.a. synnerliga skäl, vilket enligt förarbetena innebär att kredittidens längd ska beaktas. Vidare bör normalt krävas att kreditgivaren befinner sig i en sådan ekonomisk kris att den fortsatta verksamheten är i fara om inte krediterna får sägas upp eller att kreditgivaren själv inte på rimliga villkor kan låna upp de medel som behövs för att täcka de utestående krediterna, se vidare 1991/92:LU28.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller regler om uppsägningstid när kreditgivaren vill ha betalt i förtid med stöd av vissa av reglerna i 33 §.

Författare: Johan Klefbäck

Konsumentens rätt till uppsägningstid gäller oavsett om kreditgivaren säger upp hela eller del av skulden till betalning. En uppsägning innebär att hela eller del av skulden förfaller till betalning vid uppsägningstidens utgång. En uppsägning innebär inte att konsumenten får ett betalningsanstånd för de delar av en skuld som har förfallit till betalning före eller under uppsägningstiden. Rätten till uppsägningstid gäller även när kreditgivaren utan att säga upp skulden kräver att amorteringstakten ska öka. Se prop. 1991/92:83 s. 133.

I de fall som anges i 33 § 1 st. 4 och 5 pp. samt 2 och 3 st. är kreditgivaren inte skyldig att medge någon uppsägningstid. I dessa fall förfaller skulden till betalning vid anfordran. Den förfaller alltså inte redan genom att någon av förutsättningarna enligt de angivna lagrummen inträtt, se prop. 1991/92:83 s. 133 f.

Författare: Johan Klefbäck

Däremot behöver inte kredittagaren betala kostnader för betalningspåminnelser och liknande för att undgå att uppsägningen träder i kraft, se Eriksson & Lambertz, s. 233.

Författare: Johan Klefbäck

Med ”genast” avses att konsumenten bara har den tid på sig som krävs för att vidta de nödvändiga praktiska åtgärderna och kreditgivaren behöver alltså inte vänta för att se om konsumenten kan skaffa fram en säkerhet. Angående vad som är godtagbar säkerhet, se prop. 1991/92:83 s. 134 med hänvisningar samt Eriksson & Lambertz, s. 234 f.

Författare: Johan Klefbäck

Sådana lagbestämmelser är t.ex. 6 kap. 6 § JB om försämring av pantsatt fastighet och 10 kap. 10 § andra meningen HB om borgensmans död.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafens första stycke motsvarar artikel 16.1 i konsumentkreditdirektivet och artikel 25.1 i bolånedirektivet. EU-domstolen har i en dom den 11 september 2019 i mål C-383/18 (Lexitor) och i en dom den 12 oktober 2023 i mål C-326/22 (Z.) tolkat bestämmelsen i konsumentkreditdirektivet. Se även domen den 9 februari 2023 i mål C-555/21 (UniCredit Bank Austria) angående artikel 25 i bolånedirektivet. Förarbetena till paragrafen finns huvudsakligen i propositionen till 1992 års konsumentkreditlag. De bör läsas i ljuset av EU-domstolens avgörande. Se prop. 1991/92:83 s. 67 f. och 136 f. och prop. 2015/16:197 s. 103 f. Se även FFFS 2023:20.

Författare: Johan Klefbäck

Enligt 2 st. andra meningen förutsätter ränteskillnadsersättning att förtidsbetalningen sker när räntan är bunden, och kreditgivaren kan alltså inte få någon ränteskillnadsersättning om räntan är rörlig vid tidpunkten för betalningen oavsett om räntan under en senare del av avtalsperioden är bunden, se prop. 2009/10:242 s. 74 f. och 114. Av andra meningen framgår vidare att ränteskillnadsersättning ska begränsas till vad som följer av god kreditgivningssed. Kreditgivaren ska i princip få ersättning för den förlust som uppstår på grund av förtidsbetalningen, men om det skulle innebära att kreditgivaren blir överkompenserad strider det enligt förarbetena mot god kreditgivningssed att fullt ut utnyttja schablonregeln i 3 st. Begränsningsregeln får enligt förarbetena i praktiken framför allt betydelse beträffande bostadskrediter, se prop. 2013/14:44 s. 28 f.

Författare: Johan Klefbäck

Med bostadsobligationer avses i första hand säkerställda obligationer med en säkerhetsmassa som huvudsakligen består av hypotekskrediter. Se vidare prop. 2013/14:44 s. 14 f. och 28 f. med vidare hänvisningar om hur det relevanta räntevärdet för obligationerna ska bestämmas.

Författare: Johan Klefbäck

Ränteskillnadsersättning beträffande andra krediter än bostadskrediter bestäms med en schablon, se vidare prop. 2009/10:242 s. 71 f. och 114.

Författare: Johan Klefbäck

Angående bakgrunden till bestämmelsen i 4 st. första meningen, se bet. 1991/92:LU28 s. 15.

Författare: Johan Klefbäck

Undantagsregleringen i 4 st. andra meningen genomför vissa undantag i konsumentkreditdirektivet, se prop. 2009/10:242 s. 74 och 114 f.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen reglerar möjligheterna till förlängning av löptiden för högkostnadskrediter. Bestämmelserna i paragrafen syftar till att stärka skyddet för konsumenter som begär förlängning på grund av bristande betalningsförmåga. Förarbetena finns i prop. 2017/18:72 s. 32 f. och 38 f. Villkor som strider mot förevarande paragraf är utan verkan mot konsumenten, jfr 5 §, och kan förbjudas i enlighet med lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Författare: Johan Klefbäck

Angående begreppet högkostnadskredit, se 2 § och kommentaren till den paragrafen. Kreditens löptid är enligt förarbetena tiden fram till den tidpunkt när krediten ska återbetalas, eller i fråga om en kontokredit, den tid under vilken krediten ställs till konsumentens förfogande.

Författare: Johan Klefbäck

Förlängning mer än en gång får ske i två olika fall. För det första om det kan ske utan kostnad för konsumenten, dvs. att inga avgifter eller ränta tas ut under förlängningstiden. För det andra om konsumenten beviljas en avbetalningsplan som är skälig. Vad som är skäligt får avgöras efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet och det är näringsidkaren som har bevisbördan för att planen är skälig, se vidare prop. 2017/18:72 s. 68 med vägledande uttalanden.

Författare: Johan Klefbäck

Om en ny kredit lämnas som helt eller delvis finansierar återbetalning av den befintliga krediten, ska den nya krediten anses vara en förlängning av den ursprungliga krediten. Den ursprungliga krediten fortsätter alltså att löpa, även om den betalas. Bestämmelsen i 3 st. syftar till att motverka att förbudet mot förlängning i 1 och 2 st. kringgås genom lämnande av ny kredit. Angående begreppet helt eller delvis finansierar återbetalning, se 19 b § 3 st. och tillhörande kommentar.

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen genomförs artikel 13 i konsumentkreditdirektivet. Se prop. 2009/10:242 s. 65 f. och 115 f. Det finns ett antal kredittyper som inte omfattas av denna bestämmelse, se 4 §.

Författare: Johan Klefbäck

Med kreditavtal på obestämd löptid avses kreditavtal som gäller tills vidare. Avtal som innebär att konsumenten avbetalar på krediten får dock anses ha en bestämd löptid, även om det i kreditavtalet inte nämns något uttryckligt slutdatum eftersom avtalet underförstått ju inte gäller när krediten är slutbetald, prop. 2009/10:242 s. 115.

Det uppställs inga formkrav för hur konsumenter får säga upp avtalet, jfr 37 § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Denna reglering gäller inte bara när en kredit inte alls har utnyttjats, utan så snart det finns ett kreditutrymme som konsumenten skulle kunna utnyttja enligt kreditavtalet, se vidare prop. 2009/10:242 s. 116 och 215.

Författare: Johan Klefbäck

I propositionen nämns som ett exempel på när det kan anses skäligt att säga upp avtalet med omedelbar verkan att konsumenten inte längre har återbetalningsförmåga för krediten. Ett annat exempel på skäl är om det finns misstanke om att krediten utnyttjas för något brott (prop. 2009/10:242 s. 116).

Författare: Johan Klefbäck

Om det finns särskilda skäl, t.ex. misstanke om brott eller missbruk av krediten, behöver konsumenten inte informeras om uppsägningen i förväg (se prop. 2009/10:242 s. 116).

Författare: Johan Klefbäck

För kreditgivare uppställs krav på att lämna uppsägning eller underrättelse i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, se om detta begrepp kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen motsvarar 25 i 1992 års konsumentkreditlag (se prop. 1991/92:83 s. 90 f. och 139 f.). Bestämmelserna i denna paragraf om återtagandeförbehåll ska jämföras med bestämmelserna i 7 kap. 6 § 3 st. KköpL om hävningsförbehåll. Förutsättningarna för återtagande i de båda lagrummen skiljer sig något åt. Bestämmelserna (motsvarande bestämmelser i 1992 års konsumentkreditlag) illustreras med ett exempel av Eriksson & Lambertz, s. 265 f.

Författare: Johan Klefbäck

Även s.k. ägarförbehåll ryms inom denna definition och faller därför inom paragrafens tillämpningsområde. Enligt Hellner, s. 35, bör orden ”om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet” innebära att bestämmelserna i 38 § (25 § i 1992 års konsumentkreditlag) inte kan åberopas om det inte inträtt dröjsmål med någon delbetalning. Rekvisitet att köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet knyter an till bestämmelserna om kreditgivarens rätt att kräva betalning i förtid i 33–35 §§ (se prop. 1991/92:83 s. 91 och Håstad, s. 316 f.).

Angående frågan om ett finansbolags rätt att åberopa återtagandeförbehåll i avbetalningskontrakt när samtliga rättigheter enligt kontraktet överlåtits från en bilfirma samma dag som säljaren undertecknat kontraktet, se RH 2006:43.

Författare: Johan Klefbäck

Andra stycket avser återtagandeförbehålls giltighet mellan parterna. Den reglerar inte vad som gäller sakrättsligt.

Författare: Johan Klefbäck

Kraven innebär enligt förarbetena att återtagandeförbehåll inte får göras gällande när någon annan än säljaren är kreditgivare och svarar för krediten redan från början, dvs. utan att säljaren har överlåtit eller pantsatt fordringen till kreditgivaren. Vidare får s.k. kopplingsförbehåll, dvs. förbehåll som innebär att rätten att återta varan kopplas till kredittagarens skyldigheter enligt ett annat kreditavtal, ingen verkan vid kreditköp. Se prop. 1991/92:83 s. 91. Se även Håstad, s. 316..

Författare: Johan Klefbäck

Inget uttryckligt krav ställs i vare sig KkredL eller 1992 års konsumentkreditlag på att kreditgivaren i uppsägningen anger att han avser att återta varan om betalning inte sker. Enligt Eriksson & Lambertz, s. 260, kan det dock strida mot god kreditgivningssed att inte ge en sådan varning.

Återtaganderätt förutsätter att den del av kreditfordringen som dröjsmålet avser inte har blivit preskriberad, se prop. 1976/77:123 s. 179 samt beträffande rättsläget enligt 1992 års konsumentkreditlag Eriksson & Lambertz, s. 259. Se även Håstad, s. 317.

Författare: Johan Klefbäck

Det är något oklart om härmed avses hela skulden eller bara de avbetalningsbelopp som inte betalats i rätt tid. Frågan diskuteras i Eriksson & Lambertz, s. 262 f. Enligt författarna talar det mesta för att konsumenten måste betala hela sin skuld för att undgå återtagande, dock med reduktion av skulden enligt 36 § (24 § i 1992 års konsumentkreditlag), se Eriksson & Lambertz, s. 264 f., särskilt not.

Författare: Johan Klefbäck

Samma principer torde få tillämpas här som enligt 34 § 2 st. andra meningen, se kommentaren till 34 §.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen är i princip oförändrad i förhållande till 1992 års konsumentkreditlag. Omständigheter av betydelse för om en vara är lämpad som kreditsäkerhet är bl.a. varans värde, dess värdebeständighet och dess andrahandsvärde på marknaden, se prop. 1976/77:123 s. 129.

Författare: Johan Klefbäck

Reglerna om avräkning gäller även om parterna väljer att administrera återtagandet själva. De är tvingande, vilket dock inte hindrar att parterna kan träffa en uppgörelse som avviker från lagen sedan återtagande väl aktualiserats. Bestämmelser om handräckning för återtagande finns i 43–45 §§. I NJA 2007 s. 207 konstaterade HD att ansökan mot gäldenär om verkställighet av exekutionstitel som grundats på avtal om kreditköp av en vara med återtagandeförbehåll inte utgjorde hinder mot att kreditgivaren, när denne inte fått full betalning för sin fordran, riktar anspråk mot person som förvärvat varan från gäldenären. Beträffande övergång av risken för varan vid återtagande, se NJA 2008 s. 668.

Författare: Johan Klefbäck

Om säljaren och kreditgivaren är olika företag, är det alltså i princip värdet i kreditgivarens hand som gäller. Vid värderingen ska man dock utgå från att kreditgivaren kan överlåta varan till säljaren, vilket kan medföra att värdet sätts högre, se prop. 1976/77:123 s. 181.

Författare: Johan Klefbäck

Se kommentaren till 36 §.

Författare: Johan Klefbäck

I övrigt är inte räntelagen tvingande för konsumentkrediter. Se 1 § andra stycket räntelagen samt t.ex. Eriksson & Lambertz, s. 277 f. och s. 289.

Författare: Johan Klefbäck

Se förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten.

Författare: Johan Klefbäck

Inställelse torde ersättas även vid privat återtagande, se Westerlind m.fl., s. 185 f.

Författare: Johan Klefbäck

Se 36 kap. 24 § RB och förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.

Författare: Johan Klefbäck

Se förordningen (2010:1857) om ersättning för kostnader i vissa mål om handräckning.

Författare: Johan Klefbäck

Beträffande kreditgivarens rätt till ersättning för inkassokostnader och kostnader i mål om betalningsföreläggande, se Eriksson & Lambertz, s. 280.

Författare: Johan Klefbäck

Att nedsättningsmöjligheten finns beror på att Kronofogdemyndighetens värdering kan prövas i domstol, se 45 § med hänvisning till bl.a. 16 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

Författare: Johan Klefbäck

Den mest praktiska situationen är att varan lämnats för reparation till någon som har en fordran motsvarande reparationskostnaderna och har kvar varan med retentionsrätt.

Författare: Johan Klefbäck

När avräkningen slutar i ett saldo till kreditgivarens favör uppkommer frågan om denne på grund av ett utlägg enligt 2 st. får en fordran mot konsumenten som han kan få ersättning för i annan ordning. Frågan diskuteras ingående av Eriksson & Lambertz, s. 283 f.

Författare: Johan Klefbäck

Observera att med restskuld avses enbart belopp som omfattas av avräkningsreglerna. Sålunda är kreditgivaren oförhindrad att även efter återtagandet kräva ut ersättning för exempelvis rättegångskostnader hänförliga till en dom varigenom köparen har förpliktats att utge varan, se prop. 1976/77:123 s. 184.

Författare: Johan Klefbäck

Angående tolkningen av denna undantagsregel, se Eriksson & Lambertz, s. 287 f. med hänvisningar och Håstad, s. 317 f.

Författare: Johan Klefbäck

Även i de fall då varan återtagits på grund av att säkerheten har försämrats eller på grund av att köparen undandragit sig betalning måste köparen betala varans värde och eventuell restskuld för att få tillbaka varan. I detta läge räcker det alltså inte att köparen ställer godtagbar säkerhet (jfr 33 § 1 st. 4 och 5 pp. samt 38 § 3 st.), se Eriksson & Lambertz, s. 291.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen handlar om handräckning för att återta en vara som har sålts med återtagandeförbehåll. I 1 st. anges som förutsättning att vissa uppgifter rörande kreditköpet har dokumenterats i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form. Det möjliggörs att de nödvändiga dokumenten upprättas elektroniskt. Se angående formkravet ”handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” kommentaren till 6 b § 3 st. Hänvisningen till EU:s förordning om elektronisk identifiering är införd för att komplettera förordningens bestämmelser. Övergångsbestämmelser finns i artikel 51 i EU-förordningen, se vidare prop. 2015/16:72 s. 55 f. I 2 st. finns regler om ansökan.

Författare: Johan Klefbäck

Genom hänvisningen till 38 §, som i sin tur hänvisar till bl.a. 33 §, innebär uppenbarhetsrekvisitet bl.a. att det måste vara uppenbart att den omständighet som åberopas till stöd för rätten att få betalning i förtid föreligger. Enligt äldre förarbeten ska en invändning från köparen leda till att ansökningen avslås, om inte invändningen är ”klart obefogad”, se prop. 1976/77:123 s. 186.

Författare: Johan Klefbäck

Det krävs att ett uttryckligt förbud utfärdats och det räcker alltså inte att återtagandeförbehåll använts på ett sätt som motiverar ett förbud. Ett sådant förbehåll kan dock ibland bedömas vara oskäligt enligt 36 § AvtL och därför hindra handräckning, se Eriksson & Lambertz, s. 303.

Författare: Johan Klefbäck

Något hinder mot att på privat väg återta beneficiegods finns inte, om det gjorts ett återtagandeförbehåll. Sådana återtagandeförbehåll torde dock ibland vara oskäliga enligt 36 § AvtL och ofta strida mot god kreditgivningssed, se Eriksson & Lambertz, s. 306.

Författare: Johan Klefbäck

Genom hänvisningen kompletteras bestämmelserna i 43 och 44 §§ med de angivna paragraferna i lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen hindrar inte att varan utmäts för en annan fordran än den som grundar sig på köpet, inte ens om det är samma kreditgivare. Fordringar avseende reparation av varan eller liknande torde inte anses grundade på kreditköpet, se Westerlind m.fl., s. 219.

Författare: Johan Klefbäck

Denna bestämmelse genomför artikel 22.4 i konsumentkreditdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att konsumenterna inte berövas det skydd som de ges enligt konsumentkreditdirektivet genom att lagen i ett tredje land väljs som tillämplig lag på kreditavtalet i de fall kreditavtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium. Paragrafen innehåller inte någon fullständig reglering av lagvalet. I de hänseenden som inte regleras i paragrafen gäller tillämpliga internationellt privaträttsliga regler, se bland annat Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, den s.k. Rom I-förordningen.

Författare: Johan Klefbäck

I 1 st. första meningen definieras begreppet kreditförmedlare. Se beträffande begreppen kreditförmedlare och subsidiär kreditförmedlare även artikel 3 f och artikel 7 i konsumentkreditdirektivet samt EU-domstolens dom den 8 december 2016 i mål C-127/15 (Verein für Konsumenteninformation).

Författare: Johan Klefbäck

Marknadsföring har samma innebörd som i marknadsföringslagen. Se även kommentaren till 7 §.

Författare: Johan Klefbäck

Att kreditgivaren ska informeras om avgifterna är för att denne ska kunna ta med dessa avgifter i beräkningen av den effektiva räntan för krediten, prop. 2009/10:242 s. 120. Angående formkravet på avtalet om avgifter, se kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Marknadsföringslagens sanktionssystem träder in på samma sätt som om kreditgivaren brister i sin skyldighet att lämna information enligt 7 §, jfr 11 § och kommentarerna till den paragrafen.

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen gäller bara kreditförmedlare av bostadskrediter och kompletterar avseende dessa 48 § (i vilken paragraf begreppet kreditförmedlare definieras). Se om begreppet rimlig tid kommentaren till 9 a § och om begreppet handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten kommentaren till 6 b § 3 st. Paragrafen samspelar med bestämmelserna om god kreditgivningssed, se kommentaren till 9 a §.

Författare: Johan Klefbäck

Uppgifterna ska avse det register som Finansinspektionen för enligt 5 kap. 1 § lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter.

Författare: Johan Klefbäck

Kreditförmedlarens val att uteslutande förmedla krediter från en eller vissa kreditgivare kan grunda sig på avtal men behöver inte göra det. Enligt bolånedirektivet finns vidare en kategori av kreditförmedlare som benämns anknutna kreditförmedlare. Denna kategori verkar som ombud och under fullt och ovillkorligt ansvar för en eller begränsat antal kreditgivare (artikel 4.7 i bolånedirektivet). Även om det inte införts några särskilda bestämmelser i svensk rätt för anknutna kreditförmedlare (jfr artikel 29.2 a och 31) är det möjligt att utländska kreditförmedlare som verkar i Sverige hör till denna kategori och verkar enligt ett särskilt system. En sådan kreditförmedlare ska lämna information enligt bestämmelsen.

Det finns inget hinder mot att andra kreditförmedlare än de som omfattas av bestämmelsen, helt fristående kreditförmedlare, lämnar information om vilka kreditgivare de förmedlar för, se prop. 2015/16:197 s. 276. Se även om oberoende kreditförmedlare 4 kap. 7 § lagen om verksamhet med bostadskrediter.

Författare: Johan Klefbäck

Endast den som har tillstånd att bedriva verksamhet som kreditgivare eller kreditförmedlare får ägna sig åt rådgivning om bostadskrediter, se 1 kap. 5 § lagen om verksamhet med bostadskrediter, Med rådgivning avses i KkredL detsamma som i den lagen, se definitionen i 1 kap. 7 § 8 p. och kommentaren till förevarande lags avsnittsrubrik ”Rådgivning om bostadskrediter” före 51 §.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen innebär att information ska lämnas om ersättningens storlek, men även om t.ex. provision förekommer. I normalfallet kan det vara fråga om ersättning från en kreditgivare men skyldigheten omfattar all ersättning från någon annan än konsumenten. Syftet med bestämmelsen är att konsumenten ska få information för att bedöma om kreditförmedlaren har incitament att framhålla ett visst kreditavtal framför ett annat.

Författare: Johan Klefbäck

Bestämmelsen i 2 st. första meningen är tillämplig om information om ersättning som kreditförmedlare får från annan än konsumenten inte kan lämnas i rimlig tid innan kreditavtalet ingås (se 1 st.). Se om det standardiserade EU-faktabladet i 9 a § och kommentaren till den paragrafen.

Författare: Johan Klefbäck

Se kommentaren till 48 § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Rubriken infördes i samband med genomförandet av bolånedirektivet och 51–54 §§ bygger på artikel 22 och artikel 34 i bolånedirektivet, se prop. 2015/16:197 s. 104 f. och 278 f. I KkredL har införts bestämmelser om information och dokumentation beträffande rådgivningstjänster (samtidigt som andra regler beträffande rådgivning införts i lagen om verksamhet med bostadskrediter). Begreppet rådgivning är definierat i 1 kap. 7 § 8 p. lagen om verksamhet med bostadskrediter och i artikel 4.21 i bolånedirektivet. Se en utförlig förklaring av begreppets innebörd prop. 2015/16:197 s. 132 f. och 200 f. med vidare hänvisningar.

Bestämmelserna i 51–54 §§ gäller endast för rådgivning om bostadskrediter. Rådgivning om andra finansiella tjänster eller produkter omfattas inte av bestämmelsen.

Författare: Johan Klefbäck

Näringsidkaren är inte skyldig att lämna rådgivning. Paragrafen innebär att näringsidkaren senast när sådan information som anges i paragrafen har inhämtats, ska upplysa konsumenten om huruvida rådgivning lämnas. Det är alltså fråga om specifik information till en enskild kund om huruvida just han eller hon kan få rådgivning (jfr 49 § 1 st. 4 p.). Det framgår av 4 kap. 8 § lagen om verksamhet med bostadskrediter att rådgivning om bostadskrediter ska utgå från sådana omständigheter som anges i andra meningen i förevarande paragraf.

Författare: Johan Klefbäck

Se 4 kap. 9 § lagen om verksamhet med bostadskrediter om att rådgivning ska grunda sig på ett tillräckligt stort antal bostadskrediter.

Författare: Johan Klefbäck

Syftet med bestämmelsen är att konsumenten ska få en uppfattning om vilka kostnader som kan uppstå för honom eller henne.

Författare: Johan Klefbäck

Vilka som får uppge att de tillhandahåller oberoende rådgivning framgår av 4 kap. 10 § lagen om verksamhet med bostadskrediter.

Författare: Johan Klefbäck

Se om begreppet rimlig tid kommentaren till 9 a § och om begreppet handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Se kommentaren till 48 § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

Dokumentationen ska omfatta uppgifter om de rekommendationer som har lämnats, se även 4 kap. 8 och 9 §§ lagen om verksamhet med bostadskrediter som innehåller näringsrättsliga bestämmelser om de råd som ska lämnas. Att det ska dokumenteras vad som har förekommit vid rådgivningstillfället innebär att dokumentation ska ske av (1) vilken information som har inhämtats om konsumenten, (2) vilket produktutbud som rådgivningen grundar sig på enligt 4 kap. 8 och 9 §§ lagen om verksamhet med bostadskrediter, (3) den information som har inhämtats enligt 52 § och (4) annan information som har haft betydelse för de råd som har lämnats.

Angående formkravet i andra meningen, se kommentaren till 6 b § 3 st.

Författare: Johan Klefbäck

I 1 st. regleras tillsynsansvaret, som är delat mellan Konsumentverket och Finansinspektionen. Förarbetena finns i prop. 1991/92:83 s. 95 f. och 144 f., 2009/10:242 s. 78 f. och 120 f., 2013/14:107 s. 59 f. och 94 f samt prop. 2022/23:9.

Konsumentverket har som utgångspunkt tillsynsansvaret för att KkredL följs (första meningen).

Finansinspektionen har emellertid tillsynsansvaret för att KkredL följs för företag som driver sådan verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn (se andra meningen samt ovan angivna förarbeten och prop. 2015/16:197 s. 162 f.). Finansinspektionen har tillsyn över bl.a. kreditinstituten varför inspektionens tillsynsområde beträffande KkredL i praktiken är betydande (se 13 kap. 2 § lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse och 15 kap. samma lag om de ingripandebefogenheter som Finansinspektionen har).

Konsumentverket har dock det primära tillsynsansvaret beträffande bestämmelser i KkredL – se t.ex. 11 och 27 §§ – som sanktioneras genom hänvisning till marknadsföringslagen (2008:486). Detta gäller alltså oavsett om det är Finansinspektionen som i övrigt har tillsyn över verksamheten, se prop. 1991/92:83 s. 144 f., prop. 2015/16:197 s. 162 f. och 2022/23:9 s. 12–15.

Författare: Johan Klefbäck

Förarbetena till paragrafen finns i prop. 1991/92:83 s. 95 f. och 145 f. I paragrafen regleras vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten. Vidare är marknadsföringslagen och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden av betydelse även för konsumentkreditmarknaden. I vissa paragrafer i KkredL ges tillsynsmyndigheten särskilda befogenheter att ingripa med stöd av dessa lagar (se t.ex. 11, 27 och 39 §§).

Författare: Johan Klefbäck

I paragrafen regleras de ingripanden som Konsumentverket får göra vid bristande kreditprövning. Delar av 1 och 2 st. har överförts från 1992 års konsumentkreditlag. Kravet i lag på kreditprövning (nuvarande 12 §) och ingripandebefogenheten enligt förevarande paragraf vid åsidosättande av skyldigheten att företa kreditprövning infördes 2004 (prop. 2002/03:139).

Paragrafen genomgick omfattande förändringar den 1 april 2014 (prop. 2013/14:34) och nuvarande 4 st. tillkom den 1 juni 2016 (prop. 2015/16:85). Ändringarna har gjorts i syfte att stärka sanktionssystemet genom att ge Konsumentverket mer effektiva verktyg för att ingripa.

Såsom framgår av 55 § är ansvaret för tillsynen över konsumentkreditlagen delat mellan Konsumentverket och Finansinspektionen. Som en följd härav omfattar Konsumentverkets befogenheter inte de näringsidkare som står under Finansinspektionens tillsyn. Bestämmelser om befogenheter för Finansinspektionen att utöva tillsyn och ingripa mot bestämmelser i KkredL finns i annan lagstiftning, se prop. 2002/03:139 s. 251 f. och 588 samt kommentaren till 55 § med hänvisningar.

Författare: Johan Klefbäck

En varning ska som huvudregel förenas med sanktionsavgift, men sanktionsavgift ska inte beslutas om överträdelsen är ringa. I förarbetena anges att vad som är ringa får avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Som exempel anges i förarbetena att det i allmänhet bör handla om situationer där endast några enstaka kreditprövningar har underlåtits eller varit bristfälliga, och att det i dessa fall kan vara fråga om så bagatellartade överträdelser att själva varningen kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd, i vart fall när det handlar om mindre belopp (se prop. 2013/14:34 s. 17).

Författare: Johan Klefbäck

Enligt 2 st. får Konsumentverket besluta om förbudsföreläggande mot näringsidkaren att upphöra med att lämna krediter i två olika situationer, dels om näringsidkaren tidigare har meddelats en varning, dels om överträdelsen är särskilt allvarlig (se om sistnämnda begrepp 3 st.). Bestämmelsen är fakultativ och det är tänkt att en bedömning ska göras i varje enskilt fall av om förbudsföreläggande ska beslutas (se prop. 2013/14:34 s. 17). Om t.ex. en näringsidkare har fått en varning tidigare betyder det alltså inte att det med nödvändighet ska meddelas ett förbudsföreläggande.

Författare: Johan Klefbäck

I 3 st. ges vägledning för bedömningen av vad som avses med begreppet särskilt allvarlig. Det är inte fråga om en uttömmande uppräkning utan även andra omständigheter kan beaktas. Enligt förarbetena innebär begreppet vid upprepade tillfällen att det bör krävas att kreditprövningen har varit bristfällig i ett stort antal fall i förhållande till verksamhetens omfattning, och bristerna kan vara systematiska om näringsidkaren konsekvent har underlåtit att exempelvis fråga låntagaren om andra kreditengagemang som minskar betalningsutrymmet för konsumenten (prop. 2013/14:34 s. 17).

Författare: Johan Klefbäck

Ett beslut om förbud att lämna krediter ska som huvudregel gälla omedelbart, dvs. även innan överklagandetiden har löpt ut (detta gäller även en föreskrift om vite, om en sådan föreskrift har knutits till förbudsbeslutet). Det betyder att näringsidkaren så snart beslutet har meddelats måste upphöra med att lämna krediter. Det finns enligt paragrafen möjlighet att förordna att beslut ska gälla vid en senare tidpunkt, normalt från tidpunkten då beslutet får laga kraft. Detta är en möjlighet som enligt förarbetena förutsätter att näringsidkaren påvisar konkreta skäl för att dennes intresse av att fortsätta bedriva verksamhet väger tyngre än behovet av ett förbud för att skydda konsumenterna (prop. 2015/16:85 s. 14).

Författare: Johan Klefbäck

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas. Se för bakgrund till paragrafen första kommentaren till 57 §.

Författare: Johan Klefbäck

Med omsättning i 2 st. avses hela näringsidkarens omsättning, inte bara omsättningen i kreditgivningsverksamheten (för det fall näringsidkaren bedriver annan verksamhet också). Om den överträdelse som ligger till grund för ingripande har pågått under en längre tid än ett räkenskapsår bör enligt förarbetena utgångspunkten för bedömningen av omsättningen vara räkenskapsåret närmast före det år då överträdelsen upphörde. Om överträdelsen har skett under det första verksamhetsåret, blir det fråga om att göra en uppskattning i huvudsak med hjälp av den löpande bokföringen och om uppgifterna är bristfälliga får uppskattningen ske med hjälp av det bokföringsmaterial som går att få fram. En allmän försiktighetsprincip bör gälla vid uppskattning. (Prop. 2013/14:34 s. 18.)

Författare: Johan Klefbäck

De omständigheter som anges i 57 § 3 st. kan tjäna som vägledning även vid bedömningen av överträdelsens allvar i de fall som det inte är aktuellt att utfärda ett förbudsföreläggande, se kommentaren till det lagrummet. Även andra omständigheter kan vägas in, t.ex. storleken på krediterna som beviljats vid åsidosättande av 12 §, hur verkningsfull en viss storlek på sanktionsavgiften blir med hänsyn till det aktuella företagets storlek och om företaget tidigare har meddelats en sanktionsavgift.

Författare: Johan Klefbäck

Med särskilda skäl avses i första hand andra omständigheter än sådana som är hänförliga till själva överträdelsen, t.ex. att det har gått lång tid sedan överträdelsen och näringsidkaren självmant har vidtagit åtgärder för att ändra sina rutiner för kreditprövningar, se prop. 2013/14:34 s. 19.

Författare: Johan Klefbäck

Se för bakgrund till paragrafen första kommentaren till 57 §.

Författare: Johan Klefbäck

Angående sista meningen, se även 3 kap. 1 § 1 st. 6 p. UB.

Författare: Johan Klefbäck

Preskriptionen är absolut, dvs. verkställighet kan inte ske efter fem år även om verkställighet har skett beträffande en del av avgiften. Preskriptionen avser den del av avgiften som ännu inte har drivits in.