Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS1975-0635

Räntelag (1975:635)

Räntelagen

Utfärdad: 1975-06-05

Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Den innehåller bestämmelser om betalningsvillkor i vissa fall samt om ränta.

Lagen gäller i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet. I lagen finns dock bestämmelser om avtalsvillkor som är utan verkan och om betalningsvillkor som är utan verkan eller som har verkan endast om borgenären uttryckligen har godkänt villkoret.

Hänvisad författning:

Se F (1993:1138) om hantering av statliga fordringar 6 § ff anm. under UB 2:30.

Rättsfall:

Statens jordbruksverk ej berättigat till dröjsmålsränta vid återbetalning av omställningsstöd H 2007:115 – Räntelagen är tillämplig även på den del av en fordran på återbetalning som avser mervärdesskatt H 2014:1006 – Räntelagens principer för dröjsmålsränta har ansetts tillämpliga på offentligt biträdes fordran på ersättning som inte betalats i tid H 2016:1035.

SFS 2013:55

Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.

På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1985:352 (återbäring av belopp med vilket köpeskilling för fastighet satts ner pga. fel), 1987:763 (i entreprenadkontrakt reglerad återbetalning pga. länsbostadsnämnds beslut), 1988:363 anm. vid JB 4:19 – Fråga vid återbetalning av för mycket uttagna va-avgifter, om ränta skulle utgå enl. 2 st. eller enl. 4 § H 1988:457 – Vid återgång av betalning pga. att avtal om upplåtelse av bostadsrätt ej bundit bostadsrättsföreningen ansågs föreningen skyldig att utge avkastningsränta oavsett om föreningen varit i ond tro och om betalarna föranlett återgången; 3 § 2 st. ej tillämpligt då betalningen skett i avsikt att föreningen skulle kunna förfoga över beloppet för egen räkning H 2008:392 – Ej avkastningsränta vid återbetalning av mervärdesskatt enl. condictio indebiti H 2016:799.

SFS 1990:933

En fordran på betalning för en vara eller tjänst i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet förfaller till betalning senast trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på att fordringen betalas. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en sådan fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ.

Ett betalningsvillkor är utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker borgenärens rätt till betalning enligt första stycket. I ett förhållande mellan näringsidkare får dock betalningen ske senare, om borgenären uttryckligen har godkänt detta.

SFS 2013:55

Har gäldenären i ett sådant fordringsförhållande som avses i 2 a § rätt att skjuta upp betalningen på grund av en undersökning av om varan eller tjänsten överensstämmer med avtalet, får betalningen skjutas upp i högst trettio dagar från det att varan mottogs eller tjänsten utfördes, om borgenären inte uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod.

SFS 2013:55

Det som sägs i 2 a och 2 b §§ gäller inte betalningar som förfaller enligt en avbetalningsplan.

SFS 2013:55

Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen.

På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning bort ske.

Rättsfall:

Fråga, om gäldenären ägde hålla inne betalning när borgenären vägrade utge revers och pantbrev H 1991:736 – Fråga om redovisningsskyldighet förelegat för annan än syssloman H 1997:612H 2008:392 anm. vid 2 § – Kronofogdemyndigheten har inte ansetts skyldig att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen till en borgenär vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel H 2022:105.

I annat fall än som avses i 3 § skall ränta betalas på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan räkningen eller kravet har kommit honom till handa.

I fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet skall ränta betalas enligt första stycket utan att det när kravet framställs behöver anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ på betalning för varor eller tjänster.

Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning, skall ränta betalas på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan kravet och utredningen har kommit honom till handa.

Oavsett vad som föreskrivs i första, andra och tredje styckena skall ränta betalas på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.

Trots bestämmelserna i tredje och fjärde styckena skall ränta betalas på en fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och inte skall utges som livränta, från den dag då skadan uppkom.

SFS 2002:352

Ett avtalsvillkor som innebär att gäldenären inte är skyldig att betala ränta enligt 3 eller 4 § på en fordran på betalning för en vara eller tjänst är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet. Detsamma gäller i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning.

SFS 2013:55

I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av två procentenheter.

SFS 2002:352

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada ska avräknas förmåner som en skadelidande har rätt till enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget till referensräntan endast två procentenheter för tiden till dess förmånerna har fastställts slutligt.

Ett avtalsvillkor som innebär att räntan ska beräknas enligt en lägre räntefot än vad som följer av första stycket första meningen är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning.

Rättsfall:

Ränta, som i exekutionstitel före 1 juli 2002 anknutits till diskontot, har efter denna tidpunkt beräknats på grundval av det senast gällande diskontot H 2007:742.

SFS 2013:55

Löper fordran med ränta när den förfaller till betalning och försittes betalningstiden, utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Räntan skall dock utgå lägst enligt den räntefot som anges i 6 §, såvitt gäller fordran som avses i 3 § första stycket genast och såvitt gäller fordran som avses i 3 § andra stycket eller 4 § från den dag som där föreskrives för varje särskilt fall.

Har en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och skulle en skyldighet att betala full ränta med anledning av dröjsmålet med hänsyn till detta vara oskälig, får den ränta som annars skulle betalas jämkas.

Ett avtalsvillkor som inskränker rätten till jämkning enligt första stycket är utan verkan mot gäldenären.

SFS 2013:55

Referensräntan enligt denna lag fastställs för varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken. Referensräntan skall motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet.

Rättsfall:

Ang. referensräntan se s. R 96 – H 2007:742 anm. vid 6 §.

SFS 2002:352

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1975:635

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976. Lagen gäller dock ej i fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har börjat löpa före nämnda dag.

SFS 1984:291

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1984.

Lagen gäller dock ej i fall då ränta har börjat löpa före nämnda dag.

SFS 1987:327

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1987.

2. Den nya bestämmelsen i 8 § tillämpas endast på ränta för tid efter ikraftträdandet.

SFS 1990:933

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1991.

SFS 1991:858

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning där talan väckts före ikraftträdandet.

(Lagen 1991:858 har enligt F 1991:878 om ikraftträdande av viss följdlagstiftning med anledning av den nya summariska processen trätt i kraft d. 1 jan. 1992.)

SFS 2000:183

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.

SFS 2002:352

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

2. Bestämmelsen i 4 § andra stycket gäller inte för krav som framställts före ikraftträdandet.

3. För beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

SFS 2013:55

1. Denna lag träder i kraft d. 16 mars 2013.

2. 2 a och 2 b §§ tillämpas inte på fordringar till följd av avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Lag 1975:635

Författare: Ingemar Persson

Författare: Ingemar Persson

Räntelagen innehåller generella bestämmelser om ränta. Lagen kompletterar skuldebrevslagen och de flesta andra lagar som kan föranleda betalningsskyldighet i pengar, t.ex. köplagen (KöpL). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1976. De viktigaste förarbetena finns i köplagsutredningens delbetänkande SOU 1974:28 Räntelag, prop. 1975:102 med förslag till räntelag m.m. och LU 1975:30. I samband med införandet av räntelagen upphävdes 9 kap. 10 § handelsbalken, vilken dock fortsatt gäller om ränta har börjat löpa före utgången av år 1975. Ändringar i lagen har därefter skett av 6 § (prop. 1983/84:138, LU 1983/84:32, SFS 1984:291) med ikraftträdande den 1 juli 1984, utom för de fall ränta börjat löpa före den dagen, av 1 § och 4 § samt infördandet av 8 § (SOU 1985:11, prop. 1986/87:72, LU 1986/87:23, SFS 1987:327) med ikraftträdande den 1 juli 1987, varvid 8 § tillämpas endast på ränta för tid efter den dagen, av 2 § (prop. 1988/89:76, 1989/90:LU34, SFS 1990:933) med ikraftträdande den 1 januari 1991 och av 4–6 §§ och 9 § (prop. 2001/02:132, 2001/02:LU30, SFS 2002:352) med ikraftträdande den 1 juli 2002. I SOU 2012:11 Snabbare betalningar – jfr EU-direktivet 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – föreslogs vissa ändringar i räntelagen för att uppfylla EU-direktivets krav.

Ändringarna genomfördes genom prop. 2012/13:36. De kommenteras kritiskt av Ingemar Persson, Räntelagen – 2013 års ändringar och därefter?, Ny juridik 4:13, s. 7–25.

Litteratur: Gösta Walin, Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., 4 uppl. 2018, s. 301–362 (härefter Walin/Herre); Hugo Tiberg, Fordringsrätt, 7 uppl. 1996, s. 45–48; Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 573–583; Mikael Mellqvist, Ingemar Persson, Fordran och skuld, 12 uppl. 2022, s. 75–83 (härefter Mellqvist/Persson, 2022); Peter Stangendahl, Räntelagen, 2 uppl. 1998; Johnny Herre, Konsumentköplagen En kommentar, 5 uppl. 2019, s. 534 ff.

Författare: Ingemar Persson

Beträffande avgränsningen till penningfordringar inom förmögenhetsrättens område se Walin/Herre, s. 302 f. Skyldighet att utge avkastning eller ersättning för avkastning vid försträckning i varor berörs inte i lagen, se prop. 1975:102 s. 114. I NJA 2014 s. 1006 fann Högsta domstolen att ett företag som blivit återbetalningsskyldigt för ersättning var skyldigt att betala ränta på hela det belopp som skulle återbetalas, även till den del beloppet avsåg mervärdesskatt; fordran på återbetalning var alltså i sin helhet en sådan fordran inom förmögenhetsrättens område som avses i 1 §. I NJA 2016 s. 799 avsåg återbetalningen enbart felaktigt uppburen mervärdesskatt och inte, som i NJA 2014 s. 1035, återgång av hela eller delar av det belopp som fakturerats; avkastningsränta dömdes i det fallet inte ut.

Författare: Ingemar Persson

Det kan komma i fråga att tillämpa lagen analogiskt inom exempelvis familjerätten, se SOU 1974:28 s. 101, prop. 1975:102 s. 114, jfr Walin/Herre. s. 302 f. I NJA 2007 s. 115 ansågs Statens jordbruksverk inte berättigat att erhålla dröjsmålsränta enligt räntelagen på fordran avseende återbetalning av visst omställningsstöd eftersom fordran hade offentligrättslig snarare än förmögenhetsrättslig grund. I NJA 2016 s. 1035 ansågs räntelagens principer för dröjsmålsränta vara tillämpliga på ett rättshjälpsbiträdes fordran på ersättning när ersättningen inte betalades i tid. Högsta domstolen uttalade (p. 8) att om en fordran visserligen bygger på en offentligrättslig reglering men utgör ersättning för en utförd prestation, ligger det när nära till hands att utgå från räntelagens regler om dröjsmålsränta ifall fordringen inte betalas i tid.

Författare: Ingemar Persson

Första stycket har genom SFS 2013:55 kompletterats med en upplysning om att lagen innehåller bestämmelser om betalningsvillkor i vissa fall samt om ränta. Bestämmelserna om betalningsvillkor finns i 2 a–c §§. Övriga bestämmelser i lagen gäller ränta.

Författare: Ingemar Persson

Ensidiga ränteklausuler i fakturor med innehåll som avviker från lagens bestämmelser bör i varje fall inte tillmätas betydelse i konsumentförhållanden, se prop. 1975:102 s. 115, Walin/Herre, s. 304 f, jfr även prop. 1986/87:72 s. 11 f. där det uttalas att ogrundade krav på dröjsmålsränta bör bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer och att någon särskild bestämmelse därför inte borde föras in i räntelagen.

Författare: Ingemar Persson

Handelsbruk kan – trots att det inte nämns uttryckligen i lagen – under speciella förhållanden vara av sådan beskaffenhet att det går före lagens bestämmelser, SOU 1974:28 s. 114, prop. 1975:102 s. 114, Walin/Herre, s. 305 f. Som exempel nämns i motiven kontokurantförhållanden, se prop. 1975:102 s. 114 f.

Författare: Ingemar Persson

Lagens huvudsakligen dispositiva karaktär framgår av andra stycket. Föreskriften att det inte är möjligt att avtala bort möjligheten att i vissa fall jämka gäldenärens skyldighet att betala dröjsmålsränta har flyttats till ett nytt andra stycke i 8 §. I stället finns i 2 § andra stycket en upplysning om att vissa bestämmelser i lagen begränsar avtalsfriheten. Utöver nyss nämnda 8 § andra stycket gäller det även 4 a § och 6 § andra stycket rörande ränta samt 2 a och b §§ om att vissa betalningsvillkor är utan verkan eller har verkan endast om borgenären uttryckligen har godkänt villkoret.

Författare: Ingemar Persson

Se Walin/Herre, s. 307 f.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen är tillämplig på alla typer av onerösa avtal där återgång av betalning kommer i fråga, se prop. 1975:102 s. 115, Walin/Herre, s. 308 f.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen är analogt tillämplig vid avdrag på köpeskilling, se prop. 1975:102 s. 116, NJA 1985 s. 352 och NJA 1988 s. 363. Bestämmelsen var ursprungligen tillämplig endast vid betalningsmottagarens kontraktsbrott, men är sedan en lagändring den 1 januari 1991 i samband med köplagens (1990:931) tillkomst tillämplig även om kontraktsbrottet skett på den betalandes sida, se prop. 1988/89:76 s. 218 f. Se även Walin/Herre, s. 309 f.

Författare: Ingemar Persson

Med “liknande grund” avses bl.a. att ett avtal är ogiltigt på grund av svek, handlande mot tro och heder, se vidare prop. 1975:102 s. 116, Walin/Herre, s. 309 f. och Mellqvist/Persson, 2022, s. 78 f. Avkastningsränta dömdes ut i NJA 1985 s. 352 (nedsatt köpeskilling vid fel i fastighet) och i NJA 1988 s. 457 (återbetalning av felaktigt debiterade va-avgifter). I NJA 1997 s. 674 dömdes avkastningsränta ut på bodelningslikvid för tid till dess dom i klandermål rörande bodelningen vinner laga kraft. Jfr däremot NJA 1987 s. 763 (återbetalning av del av köpeskilling efter slutreglering sedan lånemyndighet beslutat om högsta godtagbara produktionskostnad vid köp av fast egendom och entreprenad). Enligt NJA 2008 s. 392 ska avkastningsränta utgå även vid återgång av betalning som mottagits i god tro. I domen behandlas även frågor om (dröjsmåls)ränta på redovisningsfordran. Rättsfallet kommenteras av Jori Munukka i JT 2008–09, s. 887 ff. Beträffande avkastningsränta på felaktigt uppburen mervärdesskatt, se även de i not 1 anmärkta rättsfallen NJA 2014 s. 1035 och NJA 2016 s. 799.

Författare: Ingemar Persson

Räntesatsen för den s.k. avkastningsräntan framgår av 5 §.

Författare: Ingemar Persson

Ej från och med.

Författare: Ingemar Persson

Paragrafen som infördes genom SFS 2013:55 avser att ge borgenären ett skydd mot att alltför långa betalningstider följer av t.ex. handelsbruk. Det är alltså en skyddsregel för borgenären, men den är inte avsedd att reglera vad som utgör en normal betalningstid. Paragrafen genomför artiklarna 3.5, 4.3 och 4.6 i direktiv (EU) 2011/7/EU (se den inledande kommentaren).

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen i första stycket första meningen begränsar betalningsperioden i vissa fordringsförhållanden. För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs att det finns en fordran på betalning, dvs. i detta sammanhang att borgenären fullgjort sina skyldigheter (prestation) och, om man bortser från betalningsfrist, i princip har rätt till betalning (motprestation). Om en köpare har rätt att undersöka en vara eller en tjänst innan betalning sker, ska bestämmelsen inte tillämpas förrän denna rätt har upphört. Det får inte heller senare ha inträffat en omständighet som medför att fordran inte längre kan göras gällande. I praktiken aktualiseras bestämmelsen främst när rätten till betalning för en levererad vara eller utförd tjänst skjuts upp på grund av en lång betalningstid som på något sätt influtit som en del i parternas avtal. Se Wallin/Herre, s. 313 ff.

Fordran ska avse betalning för en vara eller en tjänst. En sysslomans redovisning beträffande vederlag för varor eller tjänster torde enligt vad som uttalas i förarbetena inte omfattas. Detsamma gäller återgång av betalning efter t.ex. hävning av ett köpeavtal. Begreppen vara och tjänst ska tolkas i ljuset av direktiv (EU) 2011/7/EU och EU-domstolens praxis. Varan eller tjänsten behöver inte vara slutligt levererad eller utförd; om det finns en rätt till delbetalning för en av borgenären utförd delprestation, kan bestämmelsen tillämpas. (Se prop. 2012/13:36 s. 35.)

Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Även myndigheter och offentliga organ kan under vissa förhållanden vara näringsidkare, men här har det betydelse bara när myndigheten uppträder i rollen som borgenär, eftersom det finns en särskild regel när myndigheten är gäldenär (se andra meningen). Även begreppet näringsidkare ska tolkas i ljuset av direktiv (EU) 2011/7/EU, som riktar in sig på samtliga handelstransaktioner.

Bestämmelsen i första meningen anger en tidsfrist för när en fordran senast ska betalas. Bestämmelsen blir tillämplig när det t.ex. av ett standardavtal eller genom sedvänja, handelsbruk eller liknande följer en längre tidsfrist för betalningen. Om fordringen enligt den fristen förfaller senare än trettio dagar efter kravet, gäller inte detta utan fordringen förfaller i stället trettio dagar efter det att kravet framställdes, vilket naturligtvis inte hindrar en borgenär från att avstå från att utnyttja sin rätt till betalning.

Betalningsperioden räknas från det att borgenären har framställt krav på betalning, varmed enligt prop. 2012/13:36 s. 36 förstås att kravet ska ha mottagits av gäldenären (utan krav på att ha tagit del av det). Kravet ska vara så pass preciserat att gäldenären kan få klart för sig vilken fordran som avses, vad som ska betalas och till vem. Borgenären har bevisbördan för att det har framställts ett krav. Om borgenären visar att krav har avsänts bör det ankomma på gäldenären att göra sannolikt att han inte har fått del av kravet (jfr prop. 1975:102 s. 87).

I prop. 2012/13:36 s. 36 exemplifieras den avsedda tillämpningen av bestämmelsen enligt följande. Företag A och B verkar inom en bransch där betalning enligt ett för parterna bindande handelsbruk ska ske tre månader efter varuleverans. Företag A levererar varan till företag B den 1 mars och kräver i samband med leveransen att köpeskillingen – trots handelsbruket – ska betalas senast den 31 mars. Skyddsregeln i förevarande paragraf får till följd att fordringen – trots handelsbruket – förfaller till betalning redan den 31 mars (30 dagar efter kravet den 1 mars).

Författare: Ingemar Persson

Samma regler gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en fordran på betalning för en vara eller en tjänst mot en myndighet eller ett annat offentligt organ, varmed enligt prop. 2012/13:36 s. 36 avses sådana upphandlande myndigheter som anges i de nu upphävda lagar som motsvaras av dels 1 kap. 11 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, vilken hänvisar vidare till bilaga I till direktiv 2014/24/EU, och dels 1 kap. 23 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (jfr definitionen i artikel 2.2. i direktivet).

Författare: Ingemar Persson

Enligt andra stycket är bestämmelserna om betalningstider i grunden tvingande, men det är möjligt för parterna att i vissa fall och på visst sätt frångå regleringen. I första meningen anges att ett betalningsvillkor kan följa av rena avtalsvillkor eller följa av t.ex. sedvänja, partsbruk eller handelsbruk. Även om ett avtalsvillkor eller en sedvänja anger en lång betalningstid kan borgenären alltså välja att kräva betalt. Betalningsvillkoret är då utan verkan i den mån det inskränker borgenärens rätt (se prop. 2012/13:36 s. 37).

Författare: Ingemar Persson

Parterna har – trots bestämmelsen i andra stycket första meningen – möjlighet att i vissa fall och på visst sätt avtala om längre betalningsperioder. Mellan näringsidkare är det möjligt om borgenären ”uttryckligen” godkänner detta. Om gäldenären är en myndighet eller ett annat offentligt organ, kan en borgenär alltså inte med bindande verkan godkänna en längre betalningsperiod, även om myndigheten eller organet i andra sammanhang skulle kunna jämställas med en näringsidkare (se prop. 2012/13:36 s. 19 f. och 37).

Syftet med kravet på uttryckligt godkännande är enligt vad som uttalas i prop. 2012/13:36 s. 37 ”att näringsidkare särskilt ska uppmärksamma frågan om långa avtalade betalningstider och aktivt ta ställning till förfallodagen”. Ett uttryckligt godkännande kan därför ske genom att borgenären t.ex. skriver under en handling som tydligt anger betalningsperiodens längd, fyller i en särskild ruta i ett standardavtal eller på särskild fråga muntligen godkänner den längre betalningsperioden. Om borgenären själv kräver betalning till ett senare datum bör det också vara fråga om ett uttryckligt godkännande.

En längre betalningstid som endast följer av handelsbruk eller annan sedvänja torde (uttalas i prop. 2012/13:36 s. 37) sällan vara att anse som uttryckligen godkänd. Detsamma torde gälla när ett villkor om längre betalningstid följer av parternas passivitet eller konkludenta handlande, såväl som vid en allmän hänvisning till ett standardvillkor som innehåller en längre betalningsperiod. Om själva hänvisningen anger betalningsperiodens längd eller innehåller en ”på lämpligt sätt individualiserad del av parternas avtal” torde det dock accepteras, vilket också gäller om betalningsperiodens längd tydligt anges i en offertförfrågan.

Även om en betalningsperiod är uttryckligen godkänd enligt denna bestämmelse kan den komma att angripas med stöd av den generella lagstiftningen angående oskäliga avtalsvillkor (se kommentaren till 4 a §). Enligt prop. 2012/13:36 s. 38 har gäldenären enligt allmänna principer att visa att borgenären uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod.

I samband med att riksdagen antog regeringens förslag i prop. 2012/13:36 Snabbare betalningar, beslutade riksdagen ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med ett förslag om hur de små och medelstora företagens ställning fortsatt kan stärkas avseende betalningstider, däribland med förslag till lagstiftning som inte tillåter längre betalningstider än trettio dagar i förhållanden näringsidkare emellan (2012/13:CU6 och rskr. 2012/13:144). Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en promemoria i vilken föreslås att bestämmelsen i 2 a § andra stycket andra meningen upphävs, vilket enligt promemorian medför att möjligheten för näringsidkare att använda sig av längre betalningstider än trettio dagar, om borgenären uttryckligen godkänner det, tas bort. I likhet med vad som gäller när gäldenären är en myndighet eller ett annat offentligt organ, har parterna i ett förhållande mellan näringsidkare enligt promemorian därmed inte möjlighet att frångå den tvingande regleringen.

Promemorians förslag (och remissutfallet) kommenteras av Ingemar Persson, Räntelagen – 2013 års ändringar och därefter? I Ny juridik 4:13, s. 7–27.

Författare: Ingemar Persson

Paragrafen, som genomför artiklarna 3.4 och 4.5 i direktiv (EU) 2011/7/EU, anger hur lång tid betalningen får skjutas upp vid en undersökning av om en vara eller en tjänst överensstämmer med avtalet. Bestämmelsen avser att ge borgenären ett skydd mot alltför långa betalningstider till följd av långa undersökningstider p.g.a. exempelvis sedvänja. Paragrafen innehåller alltså en skyddsregel för borgenären, men är inte avsedd att reglera vad som utgör normal tid för undersökning.

En förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att gäldenären har en rätt att skjuta upp betalningen för att undersöka om en vara eller en tjänst överensstämmer med avtalet, vilket gäldenären kan ha rätt till p.g.a. standardavtal, sedvänja, partsbruk eller lag (se t.ex. 49 § andra stycket KöpL). Bestämmelsen har emellertid (se prop. 2012/13:36 s. 38) ingen inverkan på t.ex. en sådan undersökning som en köpare kan vidta för att ta ställning till om han vill göra gällande påföljder vid fel i varan (jfr 31 § KöpL) och den innebär inte heller att gäldenären måste betala inom den angivna tiden i det fall att annat skäl medför att sådan skyldighet ej föreligger, t.ex. vid fel i varan (jfr 42 § KöpL).

Trettiodagarsfristen börjar löpa oavsett om gäldenären inleder sin undersökning eller inte och den räknas från den dag varan mottogs eller tjänsten utfördes. Enligt prop. 2012/13:36 s. 39 framstår det som naturligt att utgå från tidpunkten när en köpare vid en köprättslig bedömning skulle ha möjlighet att inleda en sådan undersökning som berättigar köparen att avvakta med betalning (jfr 49 § KöpL).

Bestämmelsen får betydelse när regeln om betalning vid anfordran gäller som utgångspunkt i avtalsförhållandet, men gäldenären på grund av en undersökningsrätt har möjlighet att skjuta upp betalningen under längre tid än trettio dagar, exempelvis p.g.a. sedvänja. Om borgenären kräver betalning efter trettio dagar, kan gäldenären alltså inte åberopa den sedvanerättsliga undersökningstiden för att värja sig mot kravet (se prop. 2012/13:36 s. 39 med exempel på hur regeln är tänkt att tillämpas).

Liksom vad gäller betalningsperioden kan också undersökningsperioden förlängas genom ett ”uttryckligt” godkännande av borgenären, i detta fall också när gäldenären är en myndighet eller ett annat offentligt organ (se prop. 2012/13:36 s. 39 samt kommentaren till 2 a § rörande tolkning av ”uttryckligt” godkännande). Också en längre undersökningsperiod som uttryckligen godkänts kan angripas med stöd av den generella lagstiftningen angående oskäliga avtalsvillkor (se kommentaren till 4 a §). Enligt vad som uttalas i prop. 2012/13:36 s. 40 har gäldenären enligt allmänna principer att visa att borgenären uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod. Se även Walin/Herre s. 320 ff.

Författare: Ingemar Persson

Paragrafen, som genomför artikel 5 i direktiv (EU) 2011/7/EU, innehåller ett undantag från bestämmelserna i 2 a och b §§ på så sätt att de särskilda bestämmelserna om när en fordran förfaller inte gäller när parterna har avtalat om en betalningsplan. En avbetalningsplan medför att en fordran kan bli betald senare än vad som skulle bli fallet om 2 a eller 2 b § hade tillämpats. Av planen ska framgå vilka delbetalningar det är fråga om och när de förfaller till betalning. Vilka krav som i övrigt bör ställas på avbetalningsplanen får bedömas i det enskilda fallet.

Några allmänna krav på betalningars storlek eller intervaller ställs inte upp. Om avbetalningsplanen framstår som ett försök att kringgå regleringen som avser att begränsa betalningstiderna, t.ex. genom att ange små delbetalningar under en lång tid, kan det enligt vad som uttalas i prop. 2012/13:36 s. 40 vara möjligt att angripa den med stöd av regleringen om oskäliga avtalsvillkor (se kommentaren till 4 a §). Det anges vidare att borgenären har för varje obetald förfallen delbetalning i princip rätt till dröjsmålsränta enligt 3 § och förseningsersättning enligt 4 a § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Möjligheten att avtala om betalningsplaner gäller såväl mellan näringsidkare som mellan näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ. Se även Walin/Herre s. 323 ff.

Författare: Ingemar Persson

Uttrycket avses markera att dröjsmålet inte får bero på borgenären eller vara hänförligt till händelse för vilken borgenären står faran, se prop. 1975:102 s. 118. Huruvida ränta ska utgå när borgenären medgivit anstånd är en tolkningsfråga, se prop. 1975:102 s. 100, Walin/Herre, s. 325 f. I NJA 1991 s. 736 förpliktades gäldenären betala dröjsmålsränta trots att borgenären mot bättre vetande vägrade lämna ut revers och pantbrev. Rättsfallet kommenteras kritiskt av Leif Carbell, JT 1991–92, s. 675 f.

Författare: Ingemar Persson

Lagen anger inte att beloppet ska vara bestämt, se prop. 1975:102 s. 117 f., Walin/Herre, s. 326 f.

Författare: Ingemar Persson

Förfallodagen kan vara bestämd absolut (viss dag i kalendern) eller relativt (t.ex. viss tid efter uppsägning eller inträffandet av särskild händelse) och den kan följa av avtal eller författning, se prop. 1975:102 s. 117.

Författare: Ingemar Persson

Uttrycket klargör att när en skuld på grund av avtal eller uttrycklig bestämmelse ska fullgöras vid anfordran, så är förfallodagen inte att betrakta som bestämd i lagens mening, se prop. 1975:102 s. 117.

Författare: Ingemar Persson

Räntesatsen för dröjsmålsräntan framgår av 6 §.

Författare: Ingemar Persson

Ej från och med.

Författare: Ingemar Persson

Beträffande frågan om förfallotid, se prop. 1975:102 s. 117 och Walin/Herre, s. 325 f. Vid regresskrav från medgäldenär eller borgensman bör gäldenären få betala dröjsmålsränta från huvudfordringens förfallodag även om kravet framställs senare, se prop. 1975:102 s. 118 f., jfr Walin/Herre, s. 329 f. Lagen innehåller ingen föreskrift om att ränta utgår ”till dess betalning sker”, vilket inte heller är erforderligt. Enligt NJA 2013 s. 1084 medför inte en betalning till Kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 28 § utsökningsbalken att dröjsmålsränta enligt en exekutionstitel slutar löpa.

Författare: Ingemar Persson

Redovisningsskyldighet kan följa av lag (t.ex. 18 kap. 1 § och 18 kap. 9 § HB beträffande syssloman) eller ligga utanför det lagreglerade området, såsom vid misstagsbetalning eller obehöriga förfoganden, se vidare prop. 1975:102 s. 120 f., SOU 1974:28 s. 118 f. och NJA 1997 s. 612.

Författare: Ingemar Persson

Frågan om godkännande av redovisning berörs i prop. 1975:102 s. 121.

Författare: Ingemar Persson

Frågan om när redovisningsräkning bör avges berörs i prop. 1975:102 s. 121 f., se även Walin/Herre, s. 330 f. och NJA 1997 s. 612. I NJA 2008 s. 392 behandlas frågor om dröjsmålsränta på redovisningsfordran. I domen behandlas även frågor om avkastningsränta vid återgång av betalning som erlagts i god tro. Rättsfallet kommenteras av Jori Munukka i JT 2008–09, s. 887 ff.

Författare: Ingemar Persson

Räntesatsen för dröjsmålsräntan framgår av 6 §.

Författare: Ingemar Persson

I prop. 1975:102 s. 122 ges ett flertal exempel på när stadgandet är tillämpligt.

Författare: Ingemar Persson

Se kommentaren till 3 § 1 st. och prop. 1975:102 s. 124.

Författare: Ingemar Persson

Ej från och med.

Författare: Ingemar Persson

Tidigare gällde en betalningsfrist om en månad. Efter anpassning till EU-direktivet om bekämpande av sena betalningar är betalningsfristen 30 dagar (för krav som framställts efter ikraftträdandet den 1 juli 2002). Se prop. 2001/02:132 s. 30 f.

Författare: Ingemar Persson

Fristen räknas från det att kravet avsändes eller avlämnades. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att meddelandet går på avsändarens risk, se prop. 1975:102 s. 123.

Författare: Ingemar Persson

Även muntliga krav godtas således.

Författare: Ingemar Persson

Om beloppet är känt för gäldenären men inte för borgenären, kan det enligt prop. 1975:102 s. 123 inte fordras mer än att borgenären preciserar beloppet så mycket att något missförstånd inte kan uppstå.

Författare: Ingemar Persson

Räntans storlek behöver inte anges i kravet, se prop. 1975:102 s. 123. Om dröjsmålsräntan är avtalad, behöver kravet inte heller särskilt erinra om räntan, se prop. 1975:102 s. 123 och Walin/Herre, s. 339 ff.

Författare: Ingemar Persson

Det erfordras inte att gäldenären “tagit del” av kravet, se prop. 1975:102 s. 123, 203 f. och 210 f. I prop. 1975:102 s. 86 har uttalats att det ankommer på borgenären att i händelse av tvist styrka när han har avsänt räkningen, jfr Walin/Herre, s. 340 f. och Mellqvist/Persson, 2022, s. 77 f. Om fordringen inte är förfallen vid utgången av månadsfristen, utgår ränta först från det fordringen förfaller, se prop. 1975:102 s. 124.

Författare: Ingemar Persson

2 st. innebär ett undantag från skyldigheten att meddela gäldenären att underlåtenhet att betala i tid medför skyldighet att betala ränta. Beträffande innebörden av begreppet näringsidkare kan hänvisas till lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Begreppet omfattar fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Det krävs inte att verksamheten drivs i privaträttslig form eller vinstsyfte; även offentliga organ kan agera som näringsidkare, se prop. 2001/02:132 s. 45. I andra meningen utsträcks undantaget till att avse även fordringar mot offentliga organ som inte kan betraktas som näringsidkare, t.ex. en fordran mot en kommun som gjort inköp för skolverksamhet eller sjukvård. Det uttalas i prop. 2001/02:132 att fordringarna ska avse betalning för varor eller tjänster, varför fast egendom och immaterialrätter m.m. inte omfattas, se prop. 2001/02:132 s. 46. Se även Walin/Herre, s. 343 f. och den inledande kommentaren angående förslagen i SOU 2012:11 Snabbare betalningar.

Författare: Ingemar Persson

Såväl inom- som utomobligatoriskt skadestånd faller under regeln, se prop. 1975:102 s. 124 och Walin/Herre, s. 344 f.

Författare: Ingemar Persson

I prop. 1975:102 s. 124 ges exempel på ersättning som faller under bestämmelsen utan att vara skadestånd. Nedsättning av köpeskilling omfattas emellertid inte, ej heller arbetstagares krav på lön under uppsägningstid m.m., se vidare prop. 1975:102 s. 124 f. Se även NJA 1984 s. 381 (avträdesersättning vid jordbruksarrende – ränta enligt 2 st.) och NJA 1989 s. 546 (avbetalningssäljares rätt till ersättning av köparen efter återtagande av godset – ränta enligt 1 st.). Bestämmelsen tillämpades på allmänt skadestånd enligt semesterlagen (1977:480), AD 1983 nr 123, och enligt kollektivavtal, AD 1991 nr 72. Beträffande försäkringsersättning, se försäkringsavtalslagen (2005:104) och Walin/Herre, s. 345 f.

Författare: Ingemar Persson

Härmed avses att det fordras utredning om de faktiska förhållandena och inte att det juridiska läget är komplicerat. Beträffande omfattningen av utredningen, se prop. 1975:102 s. 125 och Walin/Herre, s. 346 f.

Författare: Ingemar Persson

Räntesatsen för dröjsmålsräntan framgår av 6 §.

Författare: Ingemar Persson

Se kommentaren till 4 § 1 st.

Författare: Ingemar Persson

Omfattningen av utredningen är beroende av omständigheterna, dock fordras inte så mycket som krävs för att talan ska kunna bifallas i en skadeståndsprocess, se prop. 1975:102 s. 125 f. Hur ränteberäkning ska ske vid utbetalning av ersättning ur trafikförsäkring – som utgör skadestånd i räntehänseende – behandlas av Högsta domstolen i NJA 2013 s. 560.

Författare: Ingemar Persson

Se kommentaren till 4 § 1 st. samt prop. 1975:102 s. 125.

Författare: Ingemar Persson

Räntesatsen för dröjsmålsräntan framgår av 6 §.

Författare: Ingemar Persson

Ränta utgår från stämningsdagen även om något tidigare krav inte framställts, vilket innebär att gäldenären då inte får någon månadsfrist, se prop. 1975:102 s. 127.

Författare: Ingemar Persson

I samband med att den nya summariska processen infördes den 1 januari 1992 har delgivning av lagsökning utgått ur lagtexten, se prop. 1990/91:126. Äldre bestämmelser gäller i fråga om mål om lagsökning där talan väckts före ikraftträdandet.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen gäller bl.a. skadeståndskrav och kan, enligt prop. 1975:102 s. 127 och Walin/Herre, s. 347 f., tillämpas även om behövlig utredning om skadans storlek inte läggs fram förrän under processen. Om fordringen förfaller först under processen utgår ränta först från förfallodagen.

Författare: Ingemar Persson

Räntesatsen för dröjsmålsräntan framgår av 6 §.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen i 4 st. infördes genom SFS 1987:327. Skadans uppkomst behöver inte sammanfalla med tidpunkten för brottet, se prop. 1986/87:72 s. 18. Bestämmelsen gäller även om skadeståndsfordringen överlåtits, prop. 1986/87:72 s. 18. Frågor om förhållandet mellan ränta på en försäkringsersättning och ränta på fordringsbelopp enligt 4 § 4 st. behandlas i NJA 2000 s. 225, se även Walin/Herre, s. 351 f. Fråga om ränta på kränkningsersättning behandlas i NJA 2018 s. 694, jfr NJA 2017 s. 938.

Författare: Ingemar Persson

Paragrafen, som genomför artikel 7.1 (delvis) och 7.2 i direktiv (EU) 2011/7/EU, anger att lagens bestämmelser om dröjsmålsränta i vissa fall är tvingande. Paragrafen är enligt sin ordalydelse tillämplig på avtalsvillkor, muntliga som skriftliga, och oavsett om de blir gällande genom passivitet, konkludent handlande, handelsbruk eller annan sedvänja. En sådan sedvänja, som alltså står i strid med tvingande lagstiftning, måste anses oskälig och är därmed enligt allmänna rättsprinciper inte gällande mellan parterna, se prop. 2012/13:36 s. 41.

Paragrafen gäller villkor som anger att borgenären över huvud taget inte är berättigad till dröjsmålsränta – en påfallande låg ränta strider således inte mot bestämmelsens ordalydelse. Om parterna avtalar om en räntenivå som understiger lagstadgad dröjsmålsränta enligt 6 § kan ett sådant villkor, enligt prop. 2012/13:36 s. 41, vara oskäligt enligt 36 § avtalslagen (AvtL). Domstolen kan därmed välja att antingen tillämpa den dispositiva regeln om räntenivå i 6 § eller fastställa en annan skälig räntenivå. I förhållandet mellan näringsidkare och myndighet eller annat offentligt organ finns det en särskild bestämmelse om dröjsmålsräntans nivå i 6 § andra stycket.

Hänvisningen till 3 och 4 §§ innebär att bestämmelsen endast gäller villkor om dröjsmålsränta och inte andra typer av ränta. Den fordran som avses i bestämmelsen ska vara en fordran på betalning för en vara eller en tjänst (jfr 2 a §). Bestämmelsen hindrar inte avtal om att dröjsmålsränta inte ska utgå alls eller först vid senare tidpunkter än vad som framgår av 3 eller 4 § vid andra slags fordringar.

Beträffande uttrycket näringsidkare, se kommentaren till 2 a §. Den tvingande regleringen gäller också i ett förhållande mellan en näringsidkare och myndighet eller annat offentligt organ, när näringsidkaren ska tillhandahålla varor eller tjänster mot betalning.

Författare: Ingemar Persson

I litteraturen har uttalats att det torde vara naturligt att avkastningsränta utgår även om en gäldenär hindras att betala på grund av force majeure, se Walin/Herre, s. 355 f. Beträffande övergången från diskonto till referensränta, se Walin/Herre, s. 354 not 131 med hänvisning till den diskussion som följde i litteraturen. Beträffande ränta på ränta, se kommentaren till 6 § 1 st.

Författare: Ingemar Persson

Se kommentaren till 9 § 1 st.

Författare: Ingemar Persson

Ränta enligt 6 § betecknas regelmässigt dröjsmålsränta, trots att termen inte förekommer i lagen. Det har i lagförarbeten dock uttalats att termen inte bör tas alltför bokstavligt eller uppfattas som att den som har att betala räntan har gjort sig skyldig till något klandervärt, se prop. 1983/84:138 s. 7.

I NJA 2022 s. 105 (”Kronofogdemyndighetens sena utbetalningar”) ansågs Kronofogdemyndigheten inte vara skyldig att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen till en borgenär vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel.

Författare: Ingemar Persson

Dröjsmålsränta utgår inte som ränta på ränta, se SOU 1974:28 s. 134 och prop. 1975:102 s. 128. Undantag från principen kan gälla på grund av avtal eller bestämmelser i annan författning, se t.ex. 49 § växellagen (1932:130). I kontokurantförhållanden anses dröjsmålsränta kunna utgå på avkastningsränta. Vid borgensmans regresskrav kan dröjsmålsränta utgå på hela utlägget, dvs. även till den del det innefattat ränta, se Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 582 f., med hänvisningar; jfr Gösta Walin och Torbjörn Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 5 uppl. 2023, s. 263 ff. Se beträffande ränta på ränta även Walin/Herre, s. 355 och Mellqvist/Persson, 2022, s. 80 f. I NJA 1994 s. 3 ogillades krav på ränta på upplupen dröjsmålsränta sedan kapitalskulden reglerats. Rättsfallet kommenteras av Lars Heuman, JT 1993–94, s. 806 f. Se även Peter Melz i JT 1995–96, s. 23 f.

Författare: Ingemar Persson

Se kommentaren till 9 § 1 st.

Författare: Ingemar Persson

Dröjsmålsräntan höjdes den 1 juli 1984 från fyra till åtta procentenheter över diskontot, SFS 1984:291, se prop. 1983/84:138. Om räntan börjat löpa före den dagen, gäller äldre bestämmelser.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen i andra meningen infördes genom SFS 1984:291, prop. 1983/84:138. Beträffande övergångsbestämmelse, se kommentaren till 6 § 1 st.

Författare: Ingemar Persson

Genom det nya andra stycket, som anger en lägsta nivå för dröjsmålsräntan i vissa fall, genomförs artiklarna 4.1 (delvis, jfr artikel 2.6) och 7.1 i direktiv (EU) 2011/7/EU. Den tvingande regeln om dröjsmålsräntans nivå gäller krav på betalning för varor och tjänster vid en transaktion mellan en näringsidkare och offentlig myndighet eller annat offentligt organ (se kommentaren till 2 a § angående uttryckens betydelse). Som anges i kommentaren till 4 a § är ett handelsbruk eller annan sedvänja som strider mot denna typ av tvingande lagstiftning inte bindande för parterna, se prop. 2012/13:36 s. 42.

Författare: Ingemar Persson

Se kommentaren till 3 § 1 st. och prop. 1975:102 s. 130 samt Walin/Herre, s. 357 ff.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen, som infördes genom SFS 1987:327, se prop. 1986/87:72, är enligt 1 § andra meningen tvingande till gäldenärens förmån. Se vidare inledande kommentaren till författningen.

Författare: Ingemar Persson

Se prop. 1986/87:72 s. 19 f. för diskussion kring vilka händelser (”social force majeure”) som kan komma i fråga. Se även Mellqvist/Persson, 2022, s. 81 ff. och Walin/Herre, s. 360 f.

Författare: Ingemar Persson

Det ska vara fråga om oväntade händelser som gäldenären själv inte huvudsakligen bär skuld till, se prop. 1986/87:72 s. 19.

Författare: Ingemar Persson

Jämkning kan – om dröjsmålet blir så långt att full dröjsmålsränta framstår som oskälig – bli aktuell inte bara vid betalningsoförmåga utan också om en betalningstidpunkt försuttits på grund av t.ex. sjukdom, se prop. 1986/87:72 s. 20.

Författare: Ingemar Persson

Jämkning ska förekomma bara i undantagsfall och kan inte ifrågakomma om dröjsmålet med betalning varit obetydligt eller räntebeloppet av andra skäl är litet, se prop. 1986/87:72 s. 20.

Författare: Ingemar Persson

Dröjsmålsränta enligt avtal kan jämkas med stöd av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Enligt 8 § kan inte bara en avtalad dröjsmålsränta utan även dröjsmålsränta enligt räntelagen jämkas. Jämkningen kan avse såväl den tillämpliga räntefoten som den tid under vilken räntan ska utges, se prop. 1986/87:72 s. 20.

Författare: Ingemar Persson

Bestämmelsen i det nya andra stycket fanns tidigare i 1 § andra stycket andra meningen och anger att gäldenärens rätt till jämkning inte kan avtalas bort.

Författare: Ingemar Persson

9 § infördes genom SFS 2002:352, se prop. 2001/02:132. Från den 1 juli 2002 gäller således att en referensränta baserad på Riksbankens reporänta ersätter diskontot vid beräkning av dröjsmålsränta enligt räntelagen. Riksbanken fastställer och offentliggör nivån på reporäntan. Enligt övergångsbestämmelserna gäller äldre bestämmelser för beräkning av ränta före ikraftträdandet den 1 juli 2002. Lagändringarna kommenteras kritiskt av Joacim Björk och Hans Forssell, Nya regler om avkastningsränta – får man lagstifta på det sättet?, JT 2002–03, s. 469 f., med svar av Fredrik Ludwigs, JT 2003–04, s. 254 f. Enligt NJA 2007 s. 742 är det, när verkställighet söks för äldre exekutionstitlar (dvs. exekutionstitlar utfärdade före den 1 juli 2002) i vilka anges att ränta ska utgå enligt gällande diskonto med ett tillägg av åtta procentenheter (ett stort antal sådana exekutionstitlar har fortfarande aktualitet), inte möjligt att i exekutiv ordning ersätta diskontot med referensränta som grund för beräkning av dröjsmålsränta efter denna tidpunkt; i stället har det senast gällande diskontot ansetts böra ligga till grund för beräkningen. Övergångsbestämmelserna till 9 § liksom Högsta domstolens avgörande i NJA 2007 s. 742 behandlas ingående av Torkel Gregow, Diskonto eller referensränta – en fråga om tillämpning av räntelagen på tidigare avtal och exekutionstitlar i Vänbok till Bertil Södermark, s. 163–179. Se angående Högsta domstolens avgörande Walin/Herre, s. 363 med not 150.