Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS1982-0763

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)

Denna lag upphör enligt lag (2017:30) att gälla den 1 april 2017.

Utfärdad: 1982-06-30

Omtryckt i SFS 1992:567

Inledande bestämmelser

Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.

I fråga om tandvård finns särskilda bestämmelser.

Anmärkt författning:

Tandvårdslag (1985:125)Tandvårdsförordning (1998:1338)Lag (2008:145) om statligt tandvårdsstödF (2008:193) i samma ämne.

Rättsfall:

Äldre rätt: Tandläkare i visst fall ej ansvarig för kostnader för omgörning av brokonstruktion R 2003:27 – Ang. ersättning för kostnader för tandvård i annan EU-medlemsstat R 2004:41 II anm. vid 9 §.

Fråga om 4 § 2 st. förordn. om tandvårdstaxa stred mot 4 § 1 st. tandvårdslagen R 2005:91.

SFS 1992:567

Mål för hälso- och sjukvården

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

SFS 1997:142

Krav på hälso- och sjukvården

Rubriken införd g. SFS1985-0560

    Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den ska särskilt

  1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

  2. vara lätt tillgänglig,

  3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

  4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,

  5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.

Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården ska, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.

Rättsfall:

H 1990:442 anm. vid SkadestL 3:1.

SFS 2014:822

Patienten och dennes närstående ska ges information enligt vad som anges i 3 kap. patientlagen (2014:821).

Anmärkning om flytt:

Förutv. 2 b § nu 2 c §.

SFS 2014:822

Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 2 b §. Förutv. 2 c § nu 2 d §.

SFS 2014:822

[Upphävd g. Lag (2014:822).]

SFS 2014:822

Där det bedrivs hälso- och sjukvård skall det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 2 d §.

SFS 1998:1660

Hälso- och sjukvården ska på socialnämndens initiativ, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 6 kap. 12–14 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659) och av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

SFS 2010:662

Hälso- och sjukvården ska särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med

  1. har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning,

  2. har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller

  3. är missbrukare av alkohol eller annat beroendeframkallande medel.

Detsamma gäller om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med oväntat avlider.

SFS 2009:979

Innan en ny diagnos- eller behandlingsmetod som kan ha betydelse för människovärde och integritet börjar tillämpas i hälso- och sjukvården, ska vårdgivaren se till att metoden har bedömts från individ- och samhällsetiska aspekter.

SFS 2010:211

Vårdgivaren ska tillhandahålla en specificerad faktura avseende kostnaderna för den hälso- och sjukvård en patient tagit emot om patienten avser att begära ersättning för sina kostnader för vården i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, i den ursprungliga lydelsen.

SFS 2016:655

Landstingens hälso- och sjukvård

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1992-0567

Landstingets ansvar

Rubrikerna har denna lydelse enl. SFS1992-0567

Varje landsting ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller dem som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas inom landstinget. Även i övrigt ska landstinget verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vad som i denna lag sägs om landsting gäller också kommuner som inte ingår i ett landsting, i den mån inte annat följer av 17 §. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att bedriva hälso- och sjukvård.

Landstingets ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 § första och tredje styckena.

Ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag och ska därvid ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till en juridisk person eller en enskild individ.

Landstinget får även träffa överenskommelse med kommun, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen om att inom ramen för landstingets uppgifter enligt denna lag samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Landstinget ska bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt bestämmelser i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser får landstinget delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.

Riksrevisionen får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan med och delvis finansierats av Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Vid en sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta del av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten.

SFS 2014:572

Landstinget ska ge patienten möjlighet att välja behandlingsalternativ enligt vad som anges i 7 kap. 1 § patientlagen (2014:821).

Landstinget ska ge patienten möjlighet att få en ny medicinsk bedömning enligt vad som anges i 8 kap. 1 § patientlagen.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 3 a § nu 3 b §.

SFS 2014:822

Landstinget ska erbjuda dem som är bosatta inom landstinget eller som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas där,

  1. habilitering och rehabilitering,

  2. hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, och

  3. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Landstingets ansvar omfattar dock inte habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 b §. Landstingets ansvar innebär inte någon inskränkning i de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt annan lag.

Habilitering eller rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel ska planeras i samverkan med den enskilde. Av planen ska planerade och beslutade insatser framgå.

Landstinget ska ge den enskilde möjlighet att välja hjälpmedel enligt vad som anges i 7 kap. 2 § patientlagen (2014:821).

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 3 a §. Förutv. 3 b § nu 3 c §.

Rättsfall:

Landsting ägde ej till kommunerna i länet överföra huvudmannaskapet enligt denna § för habiliteringsinsatser för vissa barn och ungdomar R 1997:9.

Anmärkt författning:

Lag (2016:35) om bidrag för glasögon till vissa barn och ungaF (2016:36) i samma ämne.

SFS 2014:822

Landstinget ska även erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen1) . Detsamma ska gälla för den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning. Vården ska i dessa fall erbjudas av det landsting inom vars område personen är förvärvsverksam eller, när det gäller en person som är arbetslös, det landsting inom vars område denne är registrerad som arbetssökande. I den utsträckning familjemedlemmar till dessa personer har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av den nämnda förordningen, ska familjemedlemmarna erbjudas vård av samma landsting. Om familjemedlemmarna är bosatta i Sverige, gäller dock 3 §.

1)

EUT L 166, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0883).

SFS 2010:1314

Landstinget skall, i andra fall än som avses i 18 c §, erbjuda dem som är bosatta inom landstinget och som på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom är i fortlöpande behov därav, förbrukningsartiklar som behövs vid urininkontinens, urinretention eller tarminkontinens. Förbrukningsartiklar som avses här får förskrivas av läkare samt av annan hälso- och sjukvårdspersonal som Socialstyrelsen förklarat behörig.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 3 c §.

SFS 2006:493

Landstinget får erbjuda den som får hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård) läkemedel utan kostnad.

SFS 2002:163

När den enskilde har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan. Planen ska upprättas om landstinget eller kommunen bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda, och om den enskilde samtycker till att den upprättas. Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål.

Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, om det är lämpligt och den enskilde inte motsätter sig det.

Av planen ska det framgå

  1. vilka insatser som behövs,

  2. vilka insatser respektive huvudman ska svara för,

  3. vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen, och

  4. vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen.

SFS 2009:979

    Landstinget ska erbjuda vårdgaranti åt dem som omfattas av landstingets ansvar enligt 3 eller 3 c §. Vårdgarantin ska innehålla en försäkran om att den enskilde inom viss tid får

  1. kontakt med primärvården (tillgänglighetsgaranti),

  2. besöka läkare inom primärvården (besöksgaranti),

  3. besöka den specialiserade vården (besöksgaranti), och

  4. planerad vård (behandlingsgaranti).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de tidsperioder inom vilka vårdgarantin ska vara uppfylld samt föreskrifter i övrigt om vårdgarantins innehåll.

Anmärkt författning:

F (2010:349) om vårdgaranti.

SFS 2014:822

Om landstinget inte uppfyller besöksgarantin eller behandlingsgarantin enligt 3 g § första stycket 3 g § första stycket 3 eller 4 ska landstinget se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten.

SFS 2010:243

Landstinget ska rapportera in uppgifter om väntetider till en nationell databas.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om landstingets rapporteringsskyldighet.

SFS 2010:243

Om någon som vistas inom landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, ska landstinget erbjuda sådan vård.

Landstinget ska erbjuda öppen vård åt dem som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård. Dessa patienter omfattas inte av landstingets vårdgaranti. I övrigt ska vården ges på samma villkor som dem som gäller för de egna invånarna.

Om patienten omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård enligt 3 § svarar det landstinget för kostnaderna för vård som patienten ges med stöd av andra stycket. Detta gäller dock inte om det landstinget ställer krav på remiss för vården och dessa remissregler inte följs.

Ett landsting får också i andra fall erbjuda hälso- och sjukvård åt den som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård, om landstingen kommer överens om det.

Särskilda bestämmelser om hälso- och sjukvård finns i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

SFS 2014:822

I samband med sjöräddningsinsatser i de delar av havet utanför Sveriges sjöterritorium, där sjöräddningstjänsten ankommer på svenska myndigheter, får ett landsting bedriva hälso- och sjukvård i syfte att minimera de fysiska och psykiska följdverkningarna av en olycka.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 4 a § nu 26 c §.

SFS 2015:311

För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning ska det finnas sjukhus. Vård som ges under intagning benämns sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård. Primärvården ska som en del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper svara för behovet av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan särskild kompetens.

Landstinget ska organisera primärvården så att alla som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård kan välja utförare av hälso- och sjukvårdstjänster samt få tillgång till och välja en fast läkarkontakt (vårdvalssystem). Landstinget får inte begränsa den enskildes val till ett visst geografiskt område inom landstinget.

Landstinget ska utforma vårdvalssystemet så att alla utförare behandlas lika, om det inte finns skäl för något annat. Ersättningen från landstinget till utförare inom ett vårdvalssystem ska följa den enskildes val av utförare.

När landstinget beslutat att införa ett vårdvalssystem ska lagen (2008:962) om valfrihetssystem tillämpas.

SFS 2014:822

Landstinget svarar för att det inom landstinget finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är särskilt inrättade för ändamålet.

SFS 1992:567

Landstinget ska planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård.

Planeringen ska avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare.

Landstinget ska även planera sin hälso- och sjukvård så att en katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls.

SFS 2014:822

I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall landstinget samverka med samhällsorgan, organisationer och privata vårdgivare.

SFS 1995:835

Landstinget ska ingå en överenskommelse med kommunen om ett samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

SFS 2009:979

Landstinget ska ingå en överenskommelse med kommunen om ett samarbete i fråga om personer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

SFS 2013:302

Regeringen får föreskriva att landet skall delas in i regioner för den hälso- och sjukvård som berör flera landsting.

Landstingen skall samverka i frågor som rör sådan hälso- och sjukvård.

SFS 1992:567

Rikssjukvård

Rubriken införd g. SFS2006-0325

Med rikssjukvård avses hälso- och sjukvård som bedrivs av ett landsting och som samordnas med landet som upptagningsområde.

Socialstyrelsen beslutar vilken hälso- och sjukvård som skall utgöra rikssjukvård.

Rikssjukvården skall samordnas till enheter där en hög vårdkvalitet och en ekonomiskt effektiv verksamhet kan säkerställas.

SFS 2006:325

För att få bedriva rikssjukvård krävs det tillstånd. Tillståndet skall vara tidsbegränsat och förenat med villkor.

Socialstyrelsen beslutar, efter ansökan från det landsting som avser att bedriva rikssjukvård, om tillstånd och villkor.

Socialstyrelsens beslut i ärenden om rikssjukvård enligt denna lag får inte överklagas.

SFS 2006:325

Nämnder

Ledningen av hälso- och sjukvården skall utövas av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900). Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

SFS 2003:194

[har upphävts genom lag (1991:909).]

SFS 1991:909

[har upphävts genom lag (1991:903).]

SFS 1991:903

Personal

[har upphävts genom lag (1996:787).]

SFS 1996:787

[har upphävts genom lag (1996:787).]

SFS 1996:787

I landstingen ska det finnas möjligheter till anställning för läkares allmäntjänstgöring enligt 4 kap. patientsäkerhetslagen (2010:659) i sådan omfattning att alla läkare som avlagt läkarexamen och läkare med utländsk utbildning som föreskrivits allmäntjänstgöring ges möjlighet att fullgöra praktisk tjänstgöring för att få legitimation som läkare. Anställning för allmäntjänstgöring ska ske för viss tid.

I landstingen ska det också finnas möjligheter till anställning för läkares specialiseringstjänstgöring enligt nämnda lag i en omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens i klinisk verksamhet. Regeringen får meddela föreskrifter om att läkare under sådan tjänstgöring med anställning vid en enhet som har upplåtits för högskoleutbildning för läkarexamen ska anställas för viss tid.

SFS 2010:662

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om behörighet till tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning. Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.

I fråga om enheter inom hälso- och sjukvården som har upplåtits för högskoleutbildning för läkarexamen finns särskilda bestämmelser.

SFS 2006:176

Kommunernas hälso- och sjukvård

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1992-0567

Bestämmelserna i 18–25 §§ gäller kommuner som ingår i ett landsting samt, i de fall det är särskilt föreskrivet, de kommuner som inte ingår i ett landsting.

SFS 1992:567

Kommunens ansvar

Rubriken införd g. SFS1990-1465

Varje kommun ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som efter beslut av kommunen bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 5 kap. 7 § tredje stycket eller 7 kap. 1 § första stycket 2 socialtjänstlagen (2001:453). Varje kommun ska även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 3 kap. 6 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där.

En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård).

Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten att erbjuda sådan vård, som sägs i andra stycket, om landstinget och kommunen kommer överens om det. Överenskommelsen får avse även ansvar för förbrukningsartiklar som avses i 3 d §.

Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och kommunens befogenhet enligt andra stycket omfattar, med undantag för vad som anges i 26 d § tredje stycket, inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.

En kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som kommunen ansvarar för enligt denna lag och ska därvid ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till en juridisk person eller en enskild individ.

Rättsfall:

Kommunfullmäktiges beslut att bidra till anställning av läkare vid ett landstings sjukhus innebar kompetensöverskridande R 1996:95.

SFS 2014:572

Kommunen ska ge den enskilde möjlighet att välja behandlingsalternativ inom sådan hälso- och sjukvård som avses i 18 § första–tredje styckena enligt vad som anges i 7 kap. 1 § patientlagen (2014:821).

Anmärkning om flytt:

Förutv. 18 a § nu 18 b §.

SFS 2014:822

Kommunen ska i samband med sådan hälso- och sjukvård som avses i 18 § första–tredje styckena erbjuda även habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.

Landstinget får även utan samband med överlåtelse av ansvar för hälso- och sjukvård enligt 18 § träffa överenskommelse med en kommun inom landstinget om att kommunen ska ha ansvar för hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.

Vad som sägs i 3 b § tredje stycket gäller även i fråga om habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning som ombesörjs av en kommun.

Kommunen ska ge den enskilde möjlighet att välja hjälpmedel enligt vad som anges i 7 kap. 2 § patientlagen (2014:821).

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 18 a §. Förutv. 18 b § nu 18 c §.

Rättsfall:

Jfr R 1997:9 anm. vid 3 b §.

SFS 2014:822

Kommunen skall i samband med hälso- och sjukvård enligt 18 § första stycket tillhandahålla förbrukningsartiklar på sätt anges i 3 d §. Beträffande behörigheten att förskriva förbrukningsartiklar som avses här gäller vad som föreskrivs i 3 d §.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 18 b §.

SFS 2000:356

Landstinget får på framställning av en kommun inom landstinget erbjuda samtliga som bor i en viss särskild boendeform som avses i 5 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453) eller i en del av en sådan boendeform läkemedel ur läkemedelsförråd vid det särskilda boendet.

Sådana förråd kan antingen vara förråd som innehåller flertalet av de läkemedel som de boende behöver (fullständigt förråd) eller förråd enbart för vissa basläkemedel (akutförråd).

Landstinget får även på framställning av en kommun inom landstinget erbjuda den som genom kommunens försorg får hemsjukvård läkemedel ur sådana förråd som avses i första stycket.

Läkemedel ur förråden skall vara kostnadsfria för de boende som avses i första stycket och för de enskilda som får hemsjukvård enligt tredje stycket.

Landstinget svarar för kostnaderna för läkemedel som rekvireras till de förråd som avses i första stycket.

SFS 2002:163

Om en överlåtelse har skett enligt 18 § tredje stycket får landstinget lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen som motiveras av överlåtelsen.

Ingår samtliga kommuner inom ett landstings område i överlåtelsen får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommunerna.

SFS 2007:1428

Kommunen skall planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård.

Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare.

SFS 1995:835

I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall kommunen samverka med samhällsorgan, organisationer och privata vårdgivare.

SFS 1995:835

Nämnder

Rubriken införd g. SFS1990-1465

Ledningen av kommunens hälso- och sjukvård utövas av den eller de nämnder som kommunfullmäktige enligt 2 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453) bestämmer. Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

I en kommun som inte ingår i ett landsting utövas ledningen av den hälso- och sjukvård som avses i 18 § första eller andra stycket i enlighet med 10 §.

SFS 2003:194

Personal

Rubriken införd g. SFS1990-1465

[har upphävts genom lag (1996:787).]

SFS 1996:787

Inom det verksamhetsområde som kommunen bestämmer ska det finnas en sjuksköterska som svarar för

  1. att det finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal när en patients tillstånd fordrar det,

  2. att beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga med säkerheten för patienterna,

  3. att anmälan görs till den nämnd, som har ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten, om en patient i samband med vård eller behandling drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

Om ett verksamhetsområde i huvudsak omfattar rehabilitering får en fysioterapeut eller en arbetsterapeut fullgöra uppgifter som sägs i första stycket.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även en kommun, som inte ingår i ett landsting, om det i en sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som sägs i 18 § första eller andra stycket inte finns någon läkare.

SFS 2013:1141

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om behörighet till tjänster inom kommunernas hälso- och sjukvård och om tillsättning. Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.

SFS 1992:567

Gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1992-0567

Avgifter

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2010-0245

Av patienter får vårdavgifter och avgifter med anledning av att patienter uteblir från avtalade besök tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom patienter som avses i 3 c §, ska behandlas lika. Landstinget får dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som ska gälla. Avgiften för sluten vård får för varje vårddag uppgå till högst 0,0023 gånger prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, avrundat nedåt till närmaste tiotal kronor.

Av patienter som är 85 år eller äldre får vårdavgifter och andra avgifter för sådan vård och sådana förbrukningsartiklar som avses i 26 a § första stycket inte tas ut.

Avgiften tas ut av patientens förmyndare om patienten är under 18 år när

  1. vården ges, eller

  2. han eller hon uteblir från ett avtalat besök.

Om det finns flera förmyndare svarar de solidariskt för avgiften.

Om det finns särskilda skäl får avgiften tas ut av den underårige.

Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för långtidssjukvård som den har betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommuners betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.

Avgifter för vård enligt 18 §, för förbrukningsartiklar enligt 18 c § eller för långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 § lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård får, tillsammans med avgifter för hemtjänst och dagverksamhet enligt 8 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453), per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,48 gånger prisbasbeloppet. Avgifterna får dock inte uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel av sitt avgiftsunderlag för sina personliga behov och andra normala levnadskostnader (förbehållsbelopp). När avgifterna fastställs ska kommunen dessutom försäkra sig om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.

Avgiftsunderlaget och förbehållsbeloppet enligt sjunde stycket ska beräknas med tillämpning av 8 kap. 3–8 §§ socialtjänstlagen.

SFS 2016:1298

Den som har betalat vårdavgifter som avser öppen hälso- och sjukvård enligt denna lag i andra fall än som avses i 18 § första stycket, avgifter för förbrukningsartiklar som avses i 3 d § eller avgifter för tandvård som avses i 8 a § tandvårdslagen (1985:125) med ett belopp som motsvarar 0,025 gånger prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, avrundat nedåt till närmaste femtiotal kronor, eller det lägre belopp som bestämts av landstinget, är befriad från att därefter betala ytterligare sådana avgifter under den tid som återstår av ett år, räknat från det första tillfälle då avgift betalats.

Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 18 år i sin vård, får barnen gemensamt avgiftsbefrielse när kostnaderna för avgifter enligt första stycket sammanlagt uppgår till där avsett belopp. Sådan avgiftsbefrielse gäller även för barn som under den tid som avses i första stycket fyller 18 år.

Med förälder avses även familjehemsförälder. Som förälder räknas även den med vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har varit gift med eller har eller har haft barn med föräldern.

Vid beräkning av avgiftsbefrielse enligt första stycket ska även sådana avdrag som har gjorts enligt 7 § andra stycket lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet medräknas.

SFS 2013:515

Forskning

Rubriken införd g. SFS1996-1289

Landstingen och kommunerna skall medverka vid finansiering, planering och genomförande av kliniskt forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område samt av folkhälsovetenskapligt forskningsarbete. Landstingen och kommunerna skall i dessa frågor, i den omfattning som behövs, samverka med varandra samt med berörda universitet och högskolor.

SFS 1996:1289

Hälso- och sjukvård vid extraordinära händelser i fredstid

Rubriken har denna placering g. SFS2006-0631

Kommuner och landsting får på begäran ställa hälso- och sjukvårdsresurser till förfogande för att bistå en annan kommun eller ett annat landsting som drabbats av en sådan extraordinär händelse i fredstid som avses i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Vid sådant bistånd skall personer som tas emot från en annan kommun eller ett annat landsting omfattas av kommunens och landstingets skyldigheter enligt denna lag.

Om bistånd har lämnats har kommunen eller landstinget rätt till skälig ersättning av den kommun eller det landsting som drabbats av den extraordinära händelsen.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 4 a §.

SFS 2006:631

Samverkan

Rubriken införd g. SFS2006-0493

Landstinget skall till kommunerna inom landstinget avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda skall kunna erbjudas god hälso- och sjukvård i särskilt boende och i verksamheter som avses i 18 § första stycket. Detsamma gäller i ordinärt boende om en kommun ansvarar för vården enligt 18 § andra stycket.

Landstinget skall med kommunerna inom landstinget sluta avtal om omfattningen av och formerna för läkarmedverkan.

Om landstinget inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet att tillhandahålla läkare har kommunen rätt att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från landstinget.

SFS 2006:493

Landstinget och kommunen skall samverka så att en enskild som kommunen enligt 18 § första eller andra stycket har ansvar för, också får övrig vård och behandling, hjälpmedel samt förbrukningsartiklar enligt 3 d § som hans eller hennes tillstånd fordrar.

SFS 2006:493

Gemensamma bestämmelser för all hälso- och sjukvård

Rubriken införd g. SFS1996-0787

[Upphävd g. Lag (2010:243).]

SFS 2010:243

Ledningen av hälso- och sjukvård

Rubriken införd g. SFS1996-0787

Ledningen av hälso- och sjukvård skall vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet.

SFS 1996:787

Inom hälso- och sjukvård skall det finnas någon som svarar för verksamheten (verksamhetschef). Verksamhetschefen får dock bestämma över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.

Ansvaret för ledningsuppgifter rörande den psykiatriska tvångsvården utövas av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare). Är verksamhetschefen inte en läkare med sådan kompetens, fullgörs dessa uppgifter av en särskilt utsedd chefsöverläkare.

Ansvaret för ledningsuppgifter rörande isolering enligt 5 kap. 1 § och tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168) utövas av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare). Är verksamhetschefen inte en läkare med sådan kompetens, fullgörs dessa uppgifter av en särskilt utsedd chefsöverläkare eller av en befattningshavare som förordnats enligt 5 kap. 24 § smittskyddslagen.

Rättsfall:

Ang. äldre motsvarighet (14 §) till denna §: Att tillsätta en områdeschef med administrativt ledningsansvar över två barnkliniker med var sin chefsöverläkare ansågs ej strida mot dåvarande best. R 1994:14.

Anmärkt författning:

F (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården.

SFS 2004:176

Verksamhetschefen ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Om det är nödvändigt för att tillgodose dessa behov, eller om en patient begär det, ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten.

SFS 2010:243

Verksamhetschefen får uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter.

SFS 1996:787

Kvalitetssäkring

Rubriken införd g. SFS1996-0787

Inom hälso- och sjukvård skall kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

SFS 1996:787

Underrättelseskyldighet

Rubriken införd g. SFS1999-0049

Om en nämnd som utövar ledningen av hälso- och sjukvården enligt 10 eller 22 § i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att nya medel används för missbruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster av kända medel, ska nämnden utan dröjsmål anmäla detta till Folkhälsomyndigheten.

SFS 2013:629

Ytterligare föreskrifter

Rubriken har denna placering enl. SFS1996-0787

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om hälso- och sjukvård som behövs till skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt.

Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter till skydd för enskilda.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 28 §.

Anmärkt författning:

F (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m.

SFS 1996:787

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela särskilda föreskrifter om hälso- och sjukvården i fredstid om det ur ett nationellt perspektiv finns behov av katastrofmedicinska insatser.

SFS 2002:452

Hälso- och sjukvården i krig m.m.

Rubriken har denna placering enl. SFS1996-0787

Regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om hälso- och sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 29 §.

SFS 1996:787

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1982:763

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1983. Genom lagen upphävs sjukvårdslagen (1962:242).

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

SFS 1991:903

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.

SFS 1991:909

(Utkom d. 26 juni 1991.)

SFS 1992:567

(Omtryck)

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1992.

SFS 1992:1423

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993.

SFS 1993:48

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 1993.

SFS 1993:391

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1994.

SFS 1994:1750

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.

SFS 1995:835

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1996.

2. En läkare som medgivits undantag från kravet på specialistkompetens i 2 § andra stycket lagen (1993:588) om husläkare i dess lydelse före d. 1 jan. 1996 skall anses uppfylla kravet på specialistkompetens i 5 § denna lag. Om medgivandet gäller för viss tid gäller dock detta endast under samma tid.

SFS 1996:787

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1997.

SFS 1996:1151

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1997.

2. Kostnader som uppkommer under år 1997 för förbrukningsartiklar i anledning av bestämmelserna i 3 c §, förutom de kostnader som uppkommer inom sluten vård, och 18 b § ersätts av den allmänna försäkringen.

3. Att kostnadsbefrielse enligt 7 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. skall bestå efter utgången av år 1996 föreskrivs i punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

SFS 1996:1289

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1997.

SFS 1997:142

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997.

SFS 1997:316

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997.

SFS 1997:980

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1998.

SFS 1997:993

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1998.

SFS 1997:1306

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1998.

SFS 1997:1319

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1998.

SFS 1998:533

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

SFS 1998:555

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

2. För tandvårdsbehandling som påbörjats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

SFS 1998:856

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

SFS 1998:1654

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

2. En kommun som före ikraftträdandet av denna lag inte har ingått i ett landsting får svara för driften av primärvården inom kommunen enligt 5 § om kommunen och landstinget har träffat avtal om det.

SFS 1998:1659

(Utkom d. 18 dec. 1998.)

SFS 1998:1660

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

SFS 1999:49

Denna lag träder i kraft d. 1 april 1999.

SFS 2000:356

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2000.

SFS 2001:307

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2001.

SFS 2001:461

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002.

SFS 2001:848

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

2. I fråga om beslut enligt 26 § tredje stycket som meddelats före ikraftträdandet men som avser tid därefter skall de nya bestämmelserna tillämpas med avseende på tiden efter ikraftträdandet.

SFS 2002:163

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2002.

SFS 2002:452

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

SFS 2002:834

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2003.

SFS 2002:1028

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003.

SFS 2003:194

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003.

SFS 2003:412

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003.

SFS 2003:1212

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004.

SFS 2004:176

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004.

SFS 2004:812

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2005. Bestämmelserna i 3 § femte stycket gäller även verksamhet som har bedrivits före ikraftträdandet.

SFS 2005:372

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005. Lagen tillämpas inte på avtal som har träffats dessförinnan.

SFS 2005:534

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006.

2. Bestämmelsen i 3 § fjärde stycket 1 gäller inte avtal om drift av hälso- och sjukvård som har träffats före lagens ikraftträdande så länge detta avtal gäller. Avtal om förlängning får inte träffas efter utgången av år 2011.

3. Bestämmelsen i 3 § fjärde stycket 2 gäller inte avtal om drift av hälso- och sjukvård som träffats före lagens ikraftträdande så länge detta avtal gäller. Ett avtal som förlängs får inte stå i strid med villkoret i 3 § fjärde stycket 2.

SFS 2006:176

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2007.

SFS 2006:192

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006.

SFS 2006:325

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2007.

SFS 2006:493

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2007.

SFS 2006:631

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2006.

SFS 2007:241

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2007.

SFS 2007:403

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2008.

SFS 2007:1428

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2008.

SFS 2008:345

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2008.

SFS 2009:139

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2009.

SFS 2009:140

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010.

2. Bestämmelsen i 5 § fjärde stycket gäller inte avtal om hälso- och sjukvårdstjänster som landstinget träffat med vårdgivare före lagens ikraftträdande, så länge avtalet gäller. Efter ikraftträdandet får ett sådant avtal, till den del det avser tjänster som omfattas av ett vårdvalssystem, inte förlängas.

SFS 2009:430

Denna lag träder i kraft d. 30 juni 2009.

SFS 2009:979

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010.

SFS 2010:211

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

SFS 2010:243

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

SFS 2010:245

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2010.

2. De nya bestämmelserna gäller inte avgifter för vilka betalningsskyldighet uppkommit före ikraftträdandet.

SFS 2010:662

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:1314

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för den som omfattas av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen2) .

2)

EGT L 149, 5.7.1971, s. 2 (Celex 31971R1408).

SFS 2011:1576

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2012.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om kostnadsbefrielse som har uppkommit före d. 1 jan. 2012.

SFS 2012:598

Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 2012.

SFS 2012:926

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2013.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för avgiftsbefrielse som har uppkommit före d. 1 jan. 2013.

SFS 2013:302

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2013:408

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2013:515

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2013.

SFS 2013:629

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2014.

SFS 2013:1141

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2014.

2. För sjukgymnaster gäller 24 § i sin äldre lydelse.

SFS 2014:290

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:572

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2014:822

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

2. Bestämmelsen i 4 § andra stycket gäller inte vård som ges enligt avtal om hälso- och sjukvårdstjänster som landstinget träffat med vårdgivare före lagens ikraftträdande, så länge avtalet gäller. Efter ikraftträdandet får ett sådant avtal inte förlängas utan att 4 § andra stycket beaktas.

SFS 2015:311

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2015.

SFS 2016:655

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2016:1298

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2017.

Anmärkt författning:

Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människorF (2003:615) i samma ämne – Lag (2006:496) om blodsäkerhetF (2006:497) i samma ämne.

Lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.

Lag (1993:1651) om läkarvårdsersättningF (1994:1121) i samma ämne – Lag (1993:1652) om ersättning för fysioterapiF (1994:1120) i samma ämne.

Rättsfall:

R 2006:26 (ang. lagen 1993:1652) anm. vid lagen (2016:1145) om offentlig upphandling 19:2 – HFD 2015:40 ang. beskattning vid verksamhetsöverlåtelse enl. lagen 1993:1652.

Anmärkt författning:

Lag (1998:543) om hälsodataregisterF (2001:707) om patientregister hos SocialstyrelsenF (2001:708) om medicinskt födelseregister hos SocialstyrelsenF (2001:709) om cancerregister hos SocialstyrelsenF (2005:363) om läkemedelsregister hos SocialstyrelsenF (2006:94) om register hos Socialstyrelsen över insatser inom den kommunala hälso- och sjukvårdenF (2008:194) om tandhälsoregister hos Socialstyrelsen.

Lag (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresorLag (1993:332) om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hiv-smittade.

F (1984:908) om vissa statsbidrag för sjukvård m.m.

Rättsfall:

En i Sverige försäkrad person ansågs enl. EG-fördraget ha rätt till ersättning för kostnader för sjukhusvård och tandvård i annan EU-medlemsstat R 2004:41 I och II.

Lag 1982:763

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL) reglerar landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård. Lagen kan betecknas som en skyldighetslagstiftning för landstingen och kommunerna men innehåller inga bestämmelser av rättighetskaraktär för den enskilde. Förarbetena till lagen är prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51 och rskr. 1981/82:381. Lagen har ändrats ett stort antal gånger och omtrycktes i samband med ändringen i SFS 1992:567. Några av de viktigaste lagarna är följande. Genom SFS 1988:1544 reglerades avgifter för pensionärer vid sjukhusvård, se prop. 1988/89:33, 1988/89:SfU5 och rskr. 1988/89:46, genom SFS 1990:601 förändrades reglerna om ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården, se prop. 1989/90:81, 1989/90:SoU24 och rskr. 1989/90:313 och genom SFS 1990:1465 skedde stora förändringar p.g.a. kommunernas ansvar för service och vård till äldre och handikappade, den s.k. Ädelreformen, se prop. 1990/91:14, 1990/91:SoU9 och rskr. 1990/91:97. Den nya kommunallagen (1991:900) medförde också förändringar genom SFS 1991:903, se prop. 1990/91:117, 1990/91:KU38 och rskr. 1990/91:360. Genom SFS 1991:1949 reglerades anställningsformen för vissa läkare, se prop. 1991/92:61, 1991/92:SoU11 och rskr. 1991/92:84, genom SFS 1992:1382 infördes regler om ökad konkurrens i kommunal verksamhet, se prop. 1992/93:43, 1992/93:SoU9 och rskr. 1992/93:105 och genom SFS 1993:48 kom nya regler om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen, se prop. 1992/93:129, 1992/93:SoU12 och rskr. 1992/93:132. SFS 1993:391 innehöll ändringsregler som var en följd av den nya lagstiftningen rörande stöd och service till vissa funktionshindrade, se prop. 1992/93:159, 1992/93:SoU19 och rskr. 1992/93:132. SFS 1993:587 reglerade införandet av ett husläkarsystem, se prop. 1992/93:160, 1992/93:SoU22 och rskr. 1992/93:355 och i SFS 1994:1750 infördes regler om ersättning för vissa vårdformer till landsting och kommuner i internationella förhållanden, se prop. 1994/95:88, 1994/95:SfU8 och rskr. 1994/95:119. Genom SFS 1995:835 upphörde husläkarlagen att gälla och regler om fast läkarkontakt och planering och samverkan med privata vårdgivare infördes fr.o.m. den 1 januari 1996, se prop. 1994/95:195, 1994/95:SoU24 och rskr. 1994/95:383.

Lagen anpassades till lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården genom SFS 1996:787, se prop. 1995/96:176, 1995/96:SoU18, rskr. 1995/96:281. Genom SFS 1996:1151 anpassades lagen till lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m., se prop. 1996/97:27, 1996/97:SoU5, rskr. 1996/97:58. SFS 1996:1289 tillkom i samband med riksdagens forskningspolitiska beslut för åren 1997–1999, se prop. 1996/97:5, 1996/97:SoU6, rskr. 1996/97:59. SFS 1997:142 tillkom som en följd av den nya lagregleringen avseende prioriteringar inom hälso- och sjukvården, se prop. 1996/97:60, 1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186. SFS 1997:316 tillkom som en följd av ändringar i socialtjänstlagen (1980:620), se prop. 1996/97:124, 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264. SFS 1997:980 tillkom som en följd av propositionen om läkarnas vidareutbildning, se prop. 1997/98:5, 1997/98:SoU8, rskr. 1997/98:53. Genom SFS 2000:356 rättades ett antal felaktiga lagrumshänvisningar, se prop. 1999/2000:56 s. 25–26, 1999/2000:SoU11, rskr. 1999/2000:195. Genom SFS 2001:461 kom hänvisningar som tidigare gällt socialtjänstlagen (1980:620) att gälla socialtjänstlagen (2001:453), se prop. 2000/01:80, 2000/01:SoU18, rskr. 2000/01:259. Genom SFS 2001:848 kom regler om högkostnadsskydd för avgifter för kommunal hälso- och sjukvård att införas, se prop. 2000/01:149, 2001/02:SoU3, rskr. 2001/02:15; angående katastrofmedicinsk beredskap, se prop. 2001/02:158, 2001/02:FöU10 och rskr. 2001/02:261. Genom SFS 2002:834 infördes regler om hälso- och sjukvård vid extraordinära händelser i fredstid (jfr SFS 2002:833), se prop. 2001/02:184, 2002/03:KU11 och rskr. 2002/03:10. Genom SFS 2003:194 ändrades några bestämmelser i HSL beroende på bestämmelsen om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet och på ett förändrat kommunalt betalningsansvar, se prop. 2002/03:20, 2002/03:SoU12, rskr. 2002/03:158. Genom SFS 2003:1212 genomfördes finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet mellan försäkringskassa, landsting, länsarbetsnämnd och kommun, se prop. 2002/03:132, 2003/04:SfU4. Genom SFS 2004:812 anpassades lagen till att de allmänna försäkringskassorna tillsammans med Riksförsäkringsverket blev den statliga myndigheten Försäkringskassan, se prop. 2003/04:152, 2004/05:SfU4 och rskr. 2004/05:8.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Åtgärder med anledning av kroppsfel och barnsbörd innefattas i begreppet hälso- och sjukvård utan att uttryckligen nämnas i lagtexten. Så är också fallet med funktionsförbättrande och funktionsuppehållande behandling för handikappade. På tandvårdens område finns en motsvarighet till HSL i tandvårdslagen (1985:125), som stadgar att varje landsting skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Abort, sterilisering, inseminationer, transplantationer och obduktioner är också inrymda i hälso- och sjukvård men regleras i speciella lagar. Sjukdomsförebyggande åtgärder av både miljöinriktad och individinriktad karaktär omfattas. Det innebär dels insatser för att fastställa hur kemiska, biologiska, fysiska, sociala och psykologiska faktorer inverkar på befolkningens hälsotillstånd, dels allmänna och riktade hälsokontroller, vaccinationer, hälsoupplysning samt mödra- och barnavård. Genom SFS 1992:567 gjordes tillägget till begreppet hälso- och sjukvård innefattande en uttrycklig skyldighet att ta hand om avlidna, jfr RÅ 1993 ref. 25, där landstingskommunal nämnd har ansetts överskrida sina befogenheter genom beslut att vid sjukhus tillhandahålla likkistor till självkostnadspris.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Det är här fråga om ett översiktligt mål och det krävs inte att målet skall vara uppfyllt vid varje enskild tidpunkt. Landstingens och kommunernas åligganden regleras inte genom denna paragraf utan genom de följande.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Någon allmängiltig definition på begreppet hälsa finns inte utan det framhålles i prop. 1981/82:97 s. 113 att det är ett relativt begrepp beroende av ekonomiska resurser, vetenskapens nivå och utveckling, olika förhållanden i miljön osv.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Vård på lika villkor för hela befolkningen innebär att det skall vara möjligt för alla – oavsett var de bor i landet – att vid behov och på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Möjligheterna att erhålla vård får inte påverkas av sådana förhållanden som ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet eller kulturella olikheter. Principen om vårdmöjligheter på lika villkor har ett vidare syfte än den allmänna kommunala likställighetsprincipen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I prop 1996/97:60 redovisas vissa allmänna riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Dessa är baserade på några grundläggande etiska principer: människovärdesprincipen, behovs-solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Kostnadseffektivitetsprincipen bör endast komma till användning sedan behovsprincipen först tillämpats. Riktlinjerna exemplifieras med breda prioriteringsgrupper. Avsikten är att riktlinjerna skall vara vägledande för dem som i olika sammanhang har att fatta beslut som rör prioriteringar i vården och vara utgångspunkt för vidare överväganden och diskussioner.

I propositionen slås fast att det är en form av diskriminering och oförenlig med de etiska principerna att generellt låta behoven stå tillbaka på grund av ålder, födelsevikt, livsstil eller ekonomiska och sociala förhållanden. Ålder bör exempelvis inte vara en prioriteringsgrund i sig, liksom självförvållade skador inte bör leda till negativ särbehandling. Inte heller bör vårdinsatserna till för tidigt födda, lågviktiga barn bygga på schablongränser. Däremot är det förenligt med de etiska principerna att i det enskilda fallet ta hänsyn till omständigheter som begränsar nyttan av medicinska åtgärder.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I paragrafen omtalas vårdgivarens skyldigheter. Skyldigheten att svara för sjukvården innebär inte att den skall vara gratis, utan vårdavgifter får uttagas. Landstingens och kommunernas ansvar utgör inte heller hinder för andra att bedriva hälso- och sjukvård (3 §). Skyldigheten att meddela vård innebär inte att patienten själv kan bestämma om vården skall ges i den ena eller andra formen utan detta bestäms av patientens vårdbehov och andra omständigheter, t.ex. tillgången på vårdplatser och prioriteringar i förhållande till andra vårdbehövande. Av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds avgörande 56/85:5 kan man sluta sig till att någon skyldighet att efterkomma en patients önskemål om viss behandling eller viss vård inte föreligger. En patient har alltid rätt att söka den allmänna hälso- och sjukvården och den i sin tur har skyldighet att ta emot patienten men inte alltid omedelbart, vilket framgår av fall, som varit föremål för prövning i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, se Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd 1985 2:15 /246/83:7/, 1984 8:71 /214/83:3/ och 1985 9:107 /672/83:6/. Möjligheter att hänvisa till bristande resurser finns, se RÅ 1990 ref. 45, som gällde en person, som vårdades på sjukhus för schizofreni och som begärde att för fortsatt medicinsk vård och rehabilitering få komma till ett visst behandlingshem. Sjukvårdshuvudmannen hänvisade dock, under åberopande av bristande ekonomiska resurser, patienten till andra behandlingshem. Den omständigheten att patientens önskemål om behandlingshem inte uppfyllts har inte ansetts medföra skyldighet enligt SoL för socialnämnden att lämna bistånd till vård på det önskade hemmet; se även RÅ 1992 ref. 57: sjukvård i form av psykoterapi har på grund av resursbrist kunnat beredas först efter viss tid. Social distriktsnämnd har inte ansetts skyldig att enligt dåvarande 6 § SoL ge bistånd till vården, eftersom det inte förelegat omedelbart behov därav.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I prop. 2005/06:50 om strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade sjukdomar anges tillvägagångssätt för att motverka uppkomsten och spridningen av vårdrelaterade sjukdomar. Att vården skall vara av god hygienisk standard är grundkravet.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Vården skall erbjuda en god materiell standard. Behövlig teknisk utrustning skall finnas, liksom ändamålsenliga lokaler och den kost som erbjuds inneliggande patienter skall vara näringsriktig. Det åligger varje läkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd och såvitt möjligt den behandling som dennes tillstånd fordrar. Begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet finns numera infört i 2 kap. 1 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Vårdens tillgänglighet avser främst de geografiska förhållandena. Det finns ett samband mellan geografiskt avstånd och vårdutnyttjande, se SOU 1984:39, s. 89 f. Tillgängligheten avser även vårdmottagningarnas öppethållandetider, jourtjänstgöringstider och förekomsten av köer inom vården.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Detta krav innefattar patientens grundläggande behov av att bli sedd som enskild individ. Att bli väl bemött, att bli informerad om sitt hälsotillstånd och om syftet med en viss behandling, att ha rätt att ta del av sin journal, att vara skyddad mot ingrepp man inte samtycker till är exempel på situationer som har med individens integritet att göra. Kravet har ett nära samband med de krav som möter i 2 kap. 1 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Respekten för den enskildes religiösa integritet har betydelse för hur man behandlar en människa inom hälso- och sjukvården. Detta gäller på sjukhus inneliggande patienters rätt att ha möjlighet att utöva sin religion, men också patientens skydd mot otillbörlig påverkan från hälso- och sjukvårdspersonal, se Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd 1984 10:104 /388/80:1/. Med respekten för patientens självbestämmande och integritet följer ett hänsynsfullt uppträdande från personalens sida, se tidigare avgöranden av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd 1984 10:105 /110/84:6/, 1984 10:107 /688/83:3/, 1985 2:17 /281/83:1/, 1985 9:104 /136/84:3/, 1985 9:111 /107/83:7/. Angående nämndens nuvarande verksamhetsområde, se 5 kap. 2 § och 7 kap. 1 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2005/06:115 s. 46 ff. om nationell handlingsplan för vård och omsorg om äldre.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Paragrafen har som en följd av införandet av patientlagen (2014:821) ändrats i sak på så sätt att bestämmelsen om att vården och behandlingen så långt det är möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten nu finns i 5 kap. l § patientlagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

En legal rätt att erhålla akut eller planerad hälso- och sjukvård finns inte i Sverige. Därmed inte sagt att den enskilde inte får den vård han/hon behöver. Det är i stället en fråga om tillgänglighet till vården, dvs. vården erhålls inom de ekonomiska ramar som står till buds. Någon möjlighet att få ett nej till vård överprövat vid domstol saknas. Vad ligger då i begreppet tillgänglighet? Svaret på den frågan hänger samman med vårdgivarens skyldighet att tillhandahålla hälso- och sjukvård. Uppgiften att tillhandahålla vård innebär samtidigt en möjlighet för den enskilde att komma i åtnjutande av vården, att bli patient eller annorlunda uttryckt ”få patientstatus”. Det är således ingen rättighet för den tilltänkta patienten, men en möjlighet.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Paragrafen har som en följd av införandet av patientlagen ändrats i sak på så sätt att bestämmelsen om skyldigheten att lämna information till patienter och deras närstående nu återfinns i 3 kap. patientlagen, där det materiella innehållet i informationsskyldigheten regleras.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Paragrafen har som en följd av införandet av patientlagen ändrats i sak på så sätt att upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada finns i 3 kap. l § 8 patientlagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Denna nya bestämmelse är ett led i ett stärkt skydd för barn i utsatta situationer, se prop. 2002/03:53. Det föreligger en gemensam skyldighet för polisen, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen i respektive lag, att på socialtjänstens initiativ samverka kring barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se närmare prop. 2009/10:210 s. 211 f.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Med barn avses detsamma som i SoL (1 kap. 2 §), dvs. varje människa under 18 år. Med förälder avses barnets biologiska förälder eller adoptivförälder. Någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med kan t.ex. vara en styvförälder eller en familjehemsförälder. Det är således en fråga om en person som har den faktiska omsorgen om barnet. När en förälder som har t.ex. psykisk funktionsnedsättning har kontakt med hälso- och sjukvården, ska hälso- och sjukvården enligt bestämmelsen särskilt rikta uppmärksamheten på barnets förhållanden och behov. Informationen, råden och stödet måste givetvis anpassas efter barnets ålder och mognad. Principen om barnets bästa kan ibland innebära att någon information inte alls ska lämnas eller först efter en viss tid. Se vidare prop. 2008/09:193.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Begreppet psykisk störning har samma innebärd som i annan lagstiftning, t.ex. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Med psykisk funktionsnedsättning avses en nedsättning av den psykiska förmågan som kan uppstå till följd av en psykisk sjukdom eller ett annat tillstånd. Termen funktionsnedsättning anses få genomslag i den svenska lagstiftningen efter hand (jfr prop. 2008/09:28 s. 8). I författningstexten används därför denna term i stället för termen funktionshinder. Med psykisk funktionsnedsättning avses i denna paragraf även neuropsykiatrisk funktionsnedsättning såsom Aspergers syndrom och autism. Utanför paragrafens tillämpningsområde faller därmed barn till förälder som har en nedsättning av den intellektuella funktionsförmågan.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Det är svårt att dra gränsen för vad som kan anses vara missbruk av alkohol. Enligt förarbetena till lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall måste det röra sig om en inte alltför obetydlig konsumtion (prop. 1981/82:8 s. 74). Vidare sägs i nämnda proposition att man inte kan dra någon bestämd gräns i form av en viss konsumtionsnivå, men att en konsumtion som ger allvarliga följder för den enskilde i form av medicinska eller sociala problem måste bedömas som missbruk. Den målgrupp som avses här är dock vidare än den som kan komma i fråga för vård enligt LVM. Med missbruk av beroendeframkallande medel avses narkotika eller därmed jämställda preparat, t.ex. thinner.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2009/10:83 Etisk bedömning av nya metoder i vården. Statens medicinsk-etiska råd har ansvaret på nationell nivå för att sådana nya diagnos- och behandlingsmetoder som av sjukvårdshuvudmannen har ansetts tveksamma av etisk synpunkt blir föremål för en fördjupad etisk analys (s. 29 ff.).

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

HSL har terminologiskt anpassats till KL så att ”landsting” i stället för ”landstingskommun” betecknar det geografiska området och den juridiska personen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 1997/98:9. Åtgärder har vidtagits för att förbättra skyddet inom bl.a. folkbokföringen för förföljda personer.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Genom SFS 2007:241 har kravet att landsting som överlåter åt annan att ge sjukhusvård i avtalet måste ha som villkor att verksamheten bedrivs utan vinstsyfte, upphört att gälla. Detsamma gäller förbudet att till annan överlämna uppgift att bedriva hälso- och sjukvård vid regionsjukhus eller regionklinik. Bestämmelsen att varje landsting måste bedriva hälso- och sjukvård vid minst ett sjukhus utan att uppgift överlämnas till annan är även den borttagen, se prop. 2006/07:52 s. 9 ff.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 2 a § 1 st. I prop. 1981/82:97 s. 33 har klart uttalats att landstingets skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård inte innebär att landstinget självt måste bedriva verksamheten. Detsamma gäller kommuns skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård jämlikt 18 § och 18 a §.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Angående landstingens och kommunernas befogenheter i fråga om möjligheterna att åta sig uppdragsverksamhet utanför det egna området, se Lokaldemokratikommitténs betänkande SOU 1992:128. Se även kommitténs betänkanden SOU 1992:134 och SOU 1992:140 angående kommunal upphandling. Se nu lagen (2007:1091) om offentlig upphandling.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Vid överlämnande till någon annan av uppgift som sjukvårdshuvudmannen ansvarar för skall en komplettering ske av de särskilda villkor som gäller för överlämnandet i syfte att säkerställa att tryckfrihetsförordningens (1949:105) bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar samt de rättsprinciper som i övrigt är knutna till handläggningen av en förvaltningsuppgift ges motsvarande tillämpning i den enskilt bedrivna verksamheten. Se vidare prop. 2004/05:89 s. 19 ff.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2013/14:118 om privata utförare av kommunal verksamhet; ändringen i paragrafen är en konsekvensändring till följd av ändringar i kommunallagen. Angående 11 kap. 6 § 3 st. RF och frågan om uppgiftsöverföring inom hälso- och sjukvården, se Jan Sahlin, SvJT 1988, s. 63–71 och Lotta Westerhäll, Nordisk Administrativt Tidsskrift 1991:4 s. 371 ff.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Fr.o.m. den 1 januari 2008 ombildades Arbetsmarknadsverket till en sammanhållen myndighetsorganisation genom att Arbetsmarknadsstyrelsen och de 20 länsarbetsnämnderna avvecklades och en ny myndighet, Arbetsförmedlingen, inrättades. Syftet var att skapa bättre förutsättningar för effektiv styrning, regeltillämpning och flexibilitet, se prop. 2006/07:89 s. 76 ff., 2006/07:AU13.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Målgruppen för den finansiella samordningen utgörs av människor som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Av resurserna till den finansiella samordningen bidrar Försäkringskassan med hälften, medan kommun och landsting bidrar med vardera en fjärdedel. Den finansiella samordningen bedrivs genom ett fristående samordningsorgan, vari de samverkande parterna är representerade. Samordningsorganet beslutar om mål och riktlinjer för den finansiella samordningen och stödjer samarbetet mellan samverkansparterna, t.ex. genom att bistå bedömargrupper, vilka huvudmännen svarar för. Samordningsorganet kan däremot inte besluta om förmåner eller rättigheter för enskilda eller i övrigt vidta åtgärder som innefattar myndighetsutövning. Se vidare prop. 2002/03:132.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 1997/98:1 utgiftsområde 10. Angående Riksrevisionen i stället för som tidigare Riksrevisionsverket, se prop. 2001/02:190.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Paragrafen har som en följd av införandet av patientlagen ändrats i sak på så sätt att patientens möjlighet att få information nu finns i patientlagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Paragrafen har som en följd av införandet av patientlagen ändrats i sak på så sätt att patientens möjlighet att välja behandlingsalternativ och få en förnyad medicinsk bedömning nu finns i patientlagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av hjälpmedel för funktionshindrade har ansetts höra samman med hälso- och sjukvården på så sätt att sjukvårdshuvudmannen har ansvar även för dessa uppgifter, se kommentaren till 1 § 1 st., jfr prop. 1981/82:97 s. 40. Angående tolkningen av begreppen habilitering, rehabilitering, funktionshindrad, hjälpmedel, tolktjänst och vardagstolkning, se prop. 1992/93:159 Bilaga 1, s. 200 f.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Här avses bl.a. arbetsgivares och Försäkringskassans ansvar för rehabilitering.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Syftet med ifrågavarande bestämmelse är en samordning av olika insatser för den enskilde. Ansvaret ligger inte endast på de enskilda yrkesutövarna inom hälso- och sjukvården utan även på sjukvårdshuvudmannen som sådan.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I prop. 2013/14:67 föreslogs bestämmelser om landstingets skyldighet att ge den enskilde möjlighet att välja hjälpmedel regleras fortsättningsvis. Hänvisning sker till 7 kap. 2 § patientlagen, där förutsättningarna för att patienten ska få välja hjälpmedel.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Personer som inte är bosatta i Sverige har rätt till akut och i vissa fall planerad vård vid vistelse här enligt de fr.o.m. 2010-05-01 gällande bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Se närmare prop. 2009/10:223 Ändringar till följd av nya EU-bestämmelser om social trygghet och vissa andra följdändringar, s. 30. Av allmänna principer i nämnda förordning följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor. Ett tillägg har därför införts i 26 § om likabehandling avseende vårdavgifter, som anger att skyldigheten att likabehandla vid uttagande av vårdavgifter skall gälla även personer som avses i 3 c §.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Inkontinensartiklar karaktäriseras inte som läkemedelsnära produkter och ingår därför inte i läkemedelsförmåner. Tillhandahållandeansvaret och kostnadsansvaret delas mellan kommuner och landsting på så sätt att kommunerna har ansvaret för inkontinensartiklar för brukare i de särskilda boendeformerna, medan landstingen har ansvar för inkontinensartiklar för brukare i eget boende. Kommuner och landsting träffar överenskommelser om hur ansvaret för inkontinensartiklar fördelas i de län där kommunerna har ansvaret för hemsjukvården och inom försöksverksamheterna med kommunal primärvård. Se prop. 1996/97:27 s. 51–52. Se nedan 18 §, 18 c § och 26 § 3 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Ifrågavarande bestämmelse liksom bestämmelsen i 18 d § är en följd av lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner (se prop. 2001/02:63). En ny självständig nämndmyndighet, Läkemedelsförmånsnämnden, har inrättats med uppgift att ansvara för beslut rörande subventionering och prisreglering i fråga om läkemedel och andra varor, som ingår i läkemedelsförmånerna. Grundläggande utgångspunkter för att läkemedel skall kunna ingå i läkemedelsförmånerna är att de står i samklang med målen för hälso- och sjukvården såsom människovärdesprincipen, behovssolidaritetsprincipen och principen om kostnadseffektivitet. Ett recept måste vara försett med en uppgift som identifierar den arbetsplats som receptutfärdaren tjänstgör vid (arbetsplatskod). Ett läkemedel skall bytas ut mot det billigaste utbytbara läkemedel som finns tillgängligt på det enskilda apoteket.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Paragrafen innebär en skyldighet för kommuner och landsting att gemensamt upprätta en individuell plan för en enskild som har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten (jfr 2 kap. 7 § SoL). Enligt paragrafen ska en plan upprättas om kommunen eller landstinget bedömer att det behövs. Det räcker att en av huvudmännen gör den bedömningen för att skyldigheten ska inträda för båda.

Bedömningen av om behov föreligger ska göras i varje enskilt fall utifrån det som framkommer i kontakten med den enskilde och övriga uppgifter om dennes hälsotillstånd och sociala situation. Den enskildes och de närståendes uppfattning om behovet bör tillmätas stor betydelse. Skyldigheten för landsting och kommun att samplanera är inte begränsad till personer med stora och omfattande behov utan gäller alltid när någon har behov av insatser från både landstinget och kommunen och då dessa insatser behöver samordnas. För vissa personer bör landstinget och kommunen utgå från att det finns behov av en individuell plan. Det gäller personer med omfattande behov, t.ex. personer med en kombination av psykisk sjukdom och missbruksproblem, personer med allvarliga psykiska sjukdomar och funktionsnedsättning, ungdomar med omfattande psykosociala behov och dementa personer med behov av somatiska insatser. Se vidare härom prop. 2008/09:193.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Sekretessbestämmelserna måste iakttas i kontakten mellan landsting, kommun och andra myndigheter. Detta medför i de flesta fall att samtycke från den enskilde krävs för att sekretessbelagda uppgifter ska kunna lämnas vidare mellan myndigheterna.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Det kan exempelvis handla om insatser från Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Landstingets ansvar att erbjuda vårdgaranti gäller inte endast dem som är bosatta i landstinget utan även dem som enligt 3 § i denna lag är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas i landstinget. Vidare erbjuds de vårdgaranti som enligt 3 c § har rätt till vårdförmåner i Sverige enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen samt de som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av den nämnda förordningen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Stadgandet om att en utomlänspatient har rätt till akutvård kan jämföras med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Bestämmelsen innebär en utvidgning av landstingens ansvar att erbjuda öppen hälso- och sjukvård till att även gälla patienter som omfattas av ett annat landstings primära ansvar, dvs. patienter som är bosatta i ett annat landsting eller som är kvarskrivna enligt folkbokföringslagen och stadigvarande vistas i ett annat landsting enligt 3 §, som har rätt till vårdförmåner i Sverige i ett annat landsting enligt 3 c §, samt asylsökande och andra utlänningar som har rätt till vård i ett annat landsting i enlighet med reglerna i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. eller enligt lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Det utökade ansvaret begränsas till öppen vård, dvs. primärvård och specialiserad vård, som inte kräver intagning i vårdinrättning.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Av 3 g § HSL följer att landstingets skyldighet att erbjuda vårdgaranti inte gäller patienter som omfattas av ett annat landstings primära ansvar för hälso- och sjukvård. Detta förtydligas i förevarande paragraf. Vårdlandstinget ska, när det är aktuellt, erbjuda patienter från andra landsting möjlighet att välja behandlingsalternativ enligt 7 kap. l § patientlagen och att få en ny medicinsk bedömning enligt 8 kap. l §, dock enbart inom öppenvården. I övrigt ska vården ges på samma villkor som dem som gäller för de egna invånarna.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Detta innebär att landstingen inte kan prioritera sina egna invånare framför patienter från andra landsting utan enbart ta hänsyn till de medicinska behov som patienterna har. Att vården ska ges på samma villkor för patienter från ett annat landsting innebär vidare att de ska få möjlighet att välja en fast läkarkontakt och få tillgång till en fast vårdkontakt, få del av vårdlandstingets öppenvårdsutbud även om detta är ett annat än i hemlandstinget, samt att det är vårdlandstingets patientavgifter och andra lokalt beslutade taxor etc. som ska tillämpas vid den länsöverskridande vården. Bestämmelsen innebär också att om vårdlandstinget ställer upp krav på remiss för viss vård så ska dessa regler gälla även för patienter från andra landsting.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Av tredje stycket följer att om en patient är bosatt i ett landsting, eller om han eller hon är kvarskriven enligt folkbokföringslagen och stadigvarande vistas i ett landsting, så är det detta landsting som ska svara för kostnaderna för öppen vård som patienten får i ett annat landsting. Vissa av de vårdförmåner som en person enligt 3 c § HSL har rätt till i ett landsting ersätts av staten genom det förfarande som regleras i förordning (EG) 883/2004. Staten ersätter även landstingen för vård som ges enligt lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Det är endast kostnaderna för vården som ska bekostas av landstinget. Kostnaderna för t.ex. resa och uppehälle får patienten själv betala.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Om hemlandstinget ställer krav på remiss för den aktuella vården, gäller dock som förutsättning för att detta landsting ska behöva bekosta vården, att de egna remissreglerna följs. Om patienten ges vård i strid med hemlandstingets remissregler, får det vårdgivande landstinget stå för kostnaderna. Bestämmelsen innebär således i praktiken, att en patient kan behöva remiss för att få öppen specialistvård i ett annat landsting, trots att det där inte finns några krav på remiss för den aktuella vården.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Ett landsting får erbjuda hälso- och sjukvård i andra fall än som avses i första–tredje styckena även åt andra som omfattas av ett annat landstings ansvar än dem som är bosatta i det landstinget, om de båda landstingen är överens om detta.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I enlighet med förslagen i prop. 2012/13:109 om hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd har antagits en ny lag som reglerar landstingens skyldighet att erbjuda personer som vistas i Sverige utan tillstånd hälso- och sjukvård inklusive tandvård. En hänvisning till denna lag sker i denna paragrafs tredje stycke. Landstingen är nu skyldiga att erbjuda vuxna personer som vistas i landet utan tillstånd samma subventionerade hälso- och sjukvård som vuxna asylsökande, dvs. vård som inte kan anstå inklusive tandvård, mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort och en hälsoundersökning. Landstingen ska erbjuda vård upp till samma nivå som för bosatta. Barn som vistas i landet utan tillstånd ska erbjudas samma vård som bosatta och asylsökande barn, dvs. subventionerad fullständig hälso- och sjukvård inklusive regelbunden tandvård. Regeringen får meddela föreskrifter om vårdavgifter och avgifter för läkemedel enligt den nya lagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Bestämmelsen, som är ny, innebär att ett landsting i samband med sjöräddningsinsatser får bedriva hälso- och sjukvård i de delar av havet utanför Sveriges sjöterritorium där sjöräddningstjänsten ankommer på svenska myndigheter. Hälso- och sjukvården ska syfta till att minimera de fysiska och psykiska följdverkningarna av en olycka. Genom bestämmelsen görs undantag från lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900).

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Landstingen får befogenhet att bedriva hälso- och sjukvård utanför landstingets geografiska gräns. Vidare innebär bestämmelsen att det inte finns någon begränsning av vilka personer som i dessa situationer kan vara föremål för hälso- och sjukvårdsinsatserna. Landstingen får således bedriva hälso- och sjukvård även då den eller de personer som tar del av landstingets insatser helt saknar anknytning till landstinget, exempelvis när sjöräddningsinsatser rör utländska medborgare med hemvist i utlandet.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 § 1 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se Socialstyrelsens föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet beträffande sluten vård inom hälso- och sjukvården, SOSFS 2008:26 om uppgiftsskyldighet till patientregistret.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Öppenvård delas upp i primärvård, som betecknar en vårdnivå och som definieras i paragrafen samt övrig öppenvård, som med grund i den specialiserade sjukvården utgår från insatser som görs av andra specialistläkare än specialister i allmänmedicin såväl inom offentlig verksamhet som i privata driftsformer. Övrig öppenvård hör därmed i allmänhet till den sekundära vårdnivån, se prop. 1994/95:195. Primärvårdens uppgifter och ansvarsområde anges numera direkt i lagtexten (vård och behandling, hemsjukvård, rehabilitering och förebyggande arbete). Primärvården dimensioneras så att en läkare per 2000 invånare är det genomsnittliga riktmärket för landet som helhet. Inom primärvården finns det inte något krav på ett samlat ledningsansvar för den administrativa och medicinska ledningen. Frågan om hur ledningsansvaret skall utformas och vad det innebär är en uppgift för landstinget att självt bedöma och besluta om.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Landstinget har ett ansvar att organisera primärvården så att val av utförare samt tillgång till och val av fast läkarkontakt inte endast ska gälla dem som är bosatta i landstinget. Skyldigheten ska omfatta samtliga som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård, dvs. även dem som i enlighet med 3 § är kvarskrivna enligt folkbokföringslagen och stadigvarande vistas i landstinget, dem som enligt 3 c § har rätt till vårdförmåner i Sverige enligt vad som följer av förordningen (EG) nr 883/2004, dem som avses i 5 kap. 7 § första stycket SFB och som omfattas av nämnda förordning samt dem som avses i lagen (2008:344) om hälso och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Paragrafen gäller även patienter som omfattas av ett annat landstings primära ansvar för hälso- och sjukvård, se 4 § andra stycket.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Reglerna om rätten till en fast läkarkontakt i primärvården tillkom i samband med att husläkarlagen upphörde att gälla den 1 januari 1996 och formuleras som en skyldighet för landstinget att organisera primärvården så att detta kan möjliggöras, se prop. 1994/95:195 och jfr prop. 1992/93:160. Något krav på specialistkompetens finns ej, se prop. 2008/09:74.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 1997/98:189 och 1998/99:SoU3.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Bestämmelsen är utformad med förebild i likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § KL och ska på motsvarande sätt som denna princip kunna ligga till grund för en laglighetsprövning enligt 10 kap. KL. Skäl att särbehandla olika utförare kan föreligga om ingen utförare är intresserad av att tillhandahålla vård inom ett visst geografiskt område med den ekonomiska ersättning som anges i förfrågningsunderlaget enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem. Landstinget kan i sådana fall göra en vanlig upphandling med andra ekonomiska villkor enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. Vidare kan landstingets s.k. befolkningsansvar motivera förmånligare ekonomiska villkor än för de externa utförarna, i den mån detta yttersta ansvar för patienterna medför högre kostnader.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Det är inte bara vårdgivare som deltagit i ett förfarande enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem som kan ingå i ett vårdvalssystem. Landstinget kan som komplement till ett sådant förfarande även teckna avtal med olika privata leverantörer efter traditionell entreprenadupphandling av driften av en verksamhet enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. Se vidare prop. 2008/09:74.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Sjuktransporter hör till hälso- och sjukvården jämlikt 1 §.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I paragrafen regleras sjukvårdshuvudmännens planeringsansvar. Till följd av att landstingen har ett utökat ansvar att erbjuda hälso- och sjukvård, ska varje landsting i fortsättningen inte enbart planera sin hälso- och sjukvård med hänsyn till befolkningens behov av vård utan med utgångspunkt i behovet av vård hos samtliga som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård. Landstingen liksom kommunerna enligt 20 § ska innefatta även privata och andra vårdgivare i sin planering. Verksamhet som privatpraktiserande läkare inom primärvården och den ersättning som lämnas för sådan verksamhet ska regleras i vårdavtal mellan parterna. Om överenskommelse om vårdavtal mellan parterna inte uppnås, utgår ersättning enligt den av regeringen fastställda nationella läkarvårdstaxan. De bestämmelser som i övrigt gäller för verksamhet enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning omfattar därvid även dessa läkare.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I paragrafen regleras sjukvårdshuvudmännens samverkansansvar. Landstingen liksom kommunerna enligt 21 § skall samråda med samhällsorgan, organisationer och enskilda. Denna samverkansskyldighet har preciserats på så sätt att det framgår att den alltid omfattar privata vårdgivare.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Skyldigheten att ingå överenskommelser är avsedd att omfatta landstingens och kommunernas offentligrättsliga åtaganden, och överenskommelserna får inte strida mot några föreskrifter. Se vidare prop. 2008/09:193.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Denna paragraf är tillkommen enligt förslag i prop. 2012/13:77 God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården. Syftet är att stärka samverkan mellan landsting och kommuner för att bättre tillgodose behovet av vård, stöd och behandling för målgruppen. Regeringen avser att utifrån huvudmännens behov stödja genomförandet av skyldigheten att ingå överenskommelser liksom följa upp dessa bland annat med fokus på tillgänglighet, samordning och kvalitet i insatser.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Den i 3 § och 4 § angivna skyldigheten att bedriva hälso- och sjukvård kompletteras av en bestämmelse i denna paragraf om befogenhet att meddela hälso- och sjukvård. Det gäller den s.k. regionsjukvården. Regeringen har meddelat föreskrifter om regionindelningen i förordningen (1982:777) om rikets indelning i regioner för hälso- och sjukvård som berör flera landsting. Befogenheten att meddela regionsjukvård har preciserats i en rekommendation av Landstingsförbundets styrelse, det s.k. riksavtalet. Detta avtal ger patienter möjlighet att få remiss för högspecialiserad vård i annat landsting än det egna.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2005/06:73 s. 7 ff. om nationell samordning av rikssjukvården.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 9 a § 2 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Det är en uppgift för landstingsfullmäktige att ta ställning till vilka nämnder som skall finnas, uppgiftsfördelningen mellan dem och om de skall verka på central eller lokal nivå. På det specialreglerade området är kravet, att det måste finnas en eller flera ansvariga nämnder för att fullgöra de uppgifter som ankommer på landstinget. Ingen del av den specialreglerade verksamheten får falla utanför styrelsens eller en annan nämnds ansvar. Det ankommer på fullmäktige att se till att det blir ett sådant heltäckande ansvar och att uppgifterna finns noga angivna i reglementet för respektive nämnd.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2002/03:20, 5 Gemensamma nämnder inom vård- och omsorgsområdet.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se närmare prop. 2009/10:210 s. 211 f.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Överenskommelsen mellan staten och dåvarande Landstingsförbundet som tidigare gällt ansågs efter hand inte längre vara en ändamålsenlig reglering av landstingens åtagande i fråga om tillräckligt tjänstgöringsutrymme för allmäntjänstgöring och specialiseringstjänstgöring. Utvecklingen under 1990-talet ställde krav på en mer formell reglering av landstingens skyldigheter på detta område. Se prop. 1997/98:5. Paragrafen justerades i anledning av att lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersatte behörighetslagen, se prop. 1997/98:109; se även 1997/98:SoU22.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I högskolelagen (1992:1434) har begreppet grundläggande högskoleutbildning utmönstrats. I stället indelas högskoleutbildningen i tre nivåer, utbildning på grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Genom att det anges att bestämmelserna i 15 § och 16 § behandlar högskoleutbildning för läkarexamen framgår, att det inte är fråga om utbildning på forskarnivå, se prop. 2004/05:162 s. 210 f.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

För läkare under specialiseringstjänstgöring gäller huvudregeln i 4 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, vilket vanligen medför ett tillsvidareförordnande. Finns det i lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter som avviker från lagen (1982:80) om anställningsskydd, gäller föreskrifterna. Paragrafens andra stycke utgör ett sådant författningsstöd. Här regleras när en läkare under specialiseringstjänstgöring undantagsvis kan komma att förordnas för viss tid. Skälet är att rörlighet behövs vid enheter som har upplåtits för högskoleutbildning för läkarexamen med hänsyn till utbildningens eller forskningens behov, se även lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 15 § 2 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Ansvar för hälso- och sjukvård i särskilda boendeformer omfattar endast dem som efter beslut av kommunen beviljats insatsen ”särskilt boende” enligt 4 kap. 1 eller 2 § SoL. Av hälso- och sjukvårdslagen följer att varje kommun ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i ett av kommunen inrättat kommunalt särskilt boende enligt 5 kap. 5 och 7 §§ SoL. När det gäller tillståndspliktiga enskilda särskilda boenden anges att ansvaret för kommunalt bedriven hälso- och sjukvård i dessa bostäder avser dem som fått ett beslut om särskilt boende av kommunen. Av äldre förarbeten (prop. 1996/97:124 s. 194) följer att någon skillnad mellan kommunalt inrättade särskilda boenden och enskilda tillståndspliktiga särskilda boenden i detta avseende inte har avsetts, vilket klargörs i denna bestämmelse. Prop. 2011/12:147 s. 38.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Angående hänvisningarna till SoL, se prop. 2000/01:80, s. 166.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Den hälso- och sjukvård som kommunerna har ansvar för vid de särskilda boendeformerna för service och omvårdnad, vid bostäderna med särskild service och vid de kommunala dagverksamheterna skiljer sig inte från annan hälso- och sjukvård som meddelas av sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och undersköterskor. Kommunernas ansvar är av samma art som landstingens motsvarande ansvar, med den begränsningen att det inte omfattar läkarinsatser. Ansvaret är utformat i överensstämmelse med landstingens ansvar i 3 §. Landstingen har således fortfarande skyldighet att erbjuda den hälso- och sjukvård som lämnas vid vårdcentraler och andra öppenvårdsmottagningar samt i enskildas hem inom det ordinarie boendet. Dessutom har landstingen ansvar för alla läkarinsatser även vid de särskilda boendeformerna, vid bostäderna med särskild service och vid de kommunala dagverksamheterna.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 § 3 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2013/14:118 om konsekvensändring till följd av ändringen i kommunallagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I paragrafen fanns tidigare materiella bestämmelser om kommunernas skyldighet att ge den enskilde möjlighet att välja behandlingsalternativ inom den kommunala hälso- och sjukvården. Paragrafen har ändrats på så sätt att den i fortsättningen hänvisar till bestämmelserna om val av behandlingsalternativ i 7 kap. l § patientlagen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Denna bestämmelse innebär att kommunerna har ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade i den utsträckning de har ett hälso- och sjukvårdsansvar enligt 18 §. Se prop. 1992/93:159.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Bestämmelsen innebär att landstinget till en kommun inom landstinget kan överlåta ansvar för hjälpmedel inom visst område även om hälso- och sjukvårdsansvaret inte överlåts i den delen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Bestämmelsen i 3 a § 3 st. om individuella planer gäller även i fråga om habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som kommunen har ansvar för. Angående 3 a §, se kommentaren till 3 b § 1 st., kommentaren till 3 b § 2 st. och kommentaren till 3 b § 3 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I prop. 2013/14:67 föreslogs bestämmelser om de närmare förutsättningarna för att en enskild ska få välja hjälpmedel inom den kommunala hälso- och sjukvården. En hänvisning sker till den paragraf i patientlagen, där de materiella bestämmelserna nu finns.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 b § 2 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 d § 1 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 e § 1 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2007/08:1, utgiftsområde 9 s. 127 f., 2007/08:SoU1.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Angående hänvisningen till SoL, se prop. 2000/01:80 s. 164.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2002/03:20, 5 Gemensamma nämnder inom vård- och omsorgsområdet.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Syftet med kommunal hälso- och sjukvård är att kunna samordna sociala och medicinska insatser. För genomförandet av denna samordning krävs att en och samma nämnd har det samlade ansvaret för insatserna. Se prop. 1990/91:14 s. 63–65, 153.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Rent organisatoriskt har landstingets läkare ställning som konsultläkare i förhållande till kommunen. Vederbörandes ansvar gentemot den enskilde patienten är dock ej förändrat. Han har det övergripande ansvaret för enskildas vård och behandling. Han skall utifrån sitt medicinska yrkesansvar vidta de åtgärder som patientens tillstånd fordrar.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Detta särskilda medicinska ansvar är inte någon motsvarighet till det samlade ansvar som regleras i 29 § och 30 §. Oberoende av hur ledningsansvaret inom den samlade kommunala hälso- och sjukvårdsverksamheten och socialtjänstverksamheten ordnas, måste minst en befattningshavare med viss medicinsk kompetens finnas, som har detta särskilda medicinska ansvar. Se vidare prop. 1990/91:14 s. 155–156.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

De landstingsfria kommunerna kan med stöd av bestämmelserna i HSL organisera sin hälso- och sjukvård och sin socialtjänst under ledning av socialnämnden. I sådant fall kan även läkare föras över till sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet, som generellt skall ankomma på kommunerna. Då gäller för kommunen reglerna om ledningsansvar i 14 §. I den mån läkare inte ingår i ett dylikt verksamhetsområde, gäller nu anförda regler om ett särskilt medicinskt ansvar även för den landstingsfria kommunen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 b § 2 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 c § 1 st. och prop. 1994/95:88. Bestämmelserna i paragrafen innebär att landstingen har rätt att ta ut avgifter för sjukhusvård på samma villkor av alla patienter som ges sådan vård, oavsett om dessa uppbär ersättning från socialförsäkringen eller inte. Det ankommer således på landstingen att debitera och uppbära avgifter för sjukhusvård med beaktande av principen om likabehandling även i fråga om avgiftsuttag för patienter med utländsk pension.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se 1997/98:SoU1 och rskr. 1997/98:115.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Trots att hälso- och sjukvården i huvudsak är skattefinansierad, bidrar patientavgifterna till dess finansiering. Regering och riksdag menar att det finns behov av att säkerställa att patientavgifternas realvärde bibehålls över tid, eftersom detta bidrar till en hållbar finansiering av hälso- och sjukvården. Man har därför godtagit Vårdavgiftsutredningens förslag (SOU 2012:2) att högkostnadsskyddet ska indexregleras. Syftet är att stärka hälso- och sjukvården genom att mer resurser tillförs landstingen. En hållbar finansiering av hälso- och sjukvården bör komma patienterna till del genom en mer kvalitativ och effektiv vård. Högkostnadsskyddets konstruktion innebär att de personer som behöver mest vård även fortsättningsvis endast kommer att betala en mindre del vid nyttjandet av sjukvård. En indexreglering av högkostnadsskyddet syftar även till att bibehålla landstingens utrymme att differentiera sina sjukvårdsavgifter, och därmed ha möjlighet att styra vårdefterfrågan till lämplig vårdnivå. Med ett avgiftstak i högkostnadsskyddet som ligger för lågt, minskar hälso- och sjukvårdshuvudmännens möjlighet att styra vårdefterfrågan.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2009/10:88 s. 17 ff. Betalningsansvaret för underårigas avgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Angående ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, se prop. 2002/03:20.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 b § 2 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 26 § 2 st. Ett högkostnadsskydd finns för avgifter för äldre- och för handikappomsorg i form av en högsta avgift för hemtjänst, dagverksamhet och avgifter för kommunal hälso- och sjukvård samt en högsta avgift för bostad i sådant särskilt boende som inte omfattas av 12 kap. jordabalken (hyreslagen), se prop. 2000/01:149. Det högsta beloppet för hemtjänst, dagverksamhet och avgifter för kommunal hälso- och sjukvård anges i en viss andel av prisbasbeloppet. Syftet med högkostnadsskyddet är att säkerställa att den enskilde skyddas mot alltför höga avgifter.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Vikten av att vårdtagarens make eller sambo inte ekonomiskt drabbas av vårdavgifterna uppmärksammades i prop. 1997/98:113 och ledde till ifrågavarande tillägg till paragrafen.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Reglerna om förbehållsbelopp vid bestämmande av avgift för äldre- och handikappomsorgen är preciserade i SoL. Där anges ett lägsta belopp som den enskilde som betalar avgift skall ha rätt att förbehålla sig av sina egna medel. Under vissa förutsättningar kan kommunen fastställa minimibeloppet till en högre nivå respektive till en lägre nivå. I SoL regleras också vilka inkomstslag som ingår i underlaget för bestämmande av förbehållsbelopp och avgift, se prop. 2000/01:149.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se kommentaren till 3 b § 2 st.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Fr.o.m. 1999 inräknas i takbeloppet för högkostnadsskyddet även tandvårdsavgifter, se prop. 1997/98:112, se även 1997/98:SoU25.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Ett av syftena med att indexreglera högkostnadsskyddet är att undvika stora justeringar i högkostnadsskyddet. Mindre, löpande indexregleringar anses vara att föredra framför stora justeringar, inte minst för personer med en svår ekonomisk situation. Dessutom väntas mindre indexregleringar motverka överkonsumtion. Med ett högkostnadsskydd där värdet urholkas når patienterna relativt fort upp till kostnadsbefrielse och blir därmed okänsliga för vårdavgifter. En överkonsumtion av hälso- och sjukvård resulterar i att möjligheterna att erbjuda vård till dem som mest behöver det minskar.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Med extraordinär händelse avses en sådan händelse som avviker från det normala, innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser av en kommun eller ett landsting, såsom vid större översvämningar och ras, omfattande skogsbränder eller andra större bränder, svåra och omfattande olyckshändelser m.m. (se prop. 2001/02:184 s. 14–16). I kommuner och landsting skall finnas en nämnd för att fullgöra uppgifter under extraordinära händelser. Denna nämnd har rätt att överta verksamhetsområden från andra nämnder. Kommuner och landsting är skyldiga att en gång per mandatperiod anta en plan för hur extraordinära händelser skall hanteras.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Bestämmelsen gör det möjligt för kommun och landsting att ställa hälso- och sjukvårdsresurser till förfogande för annan kommun eller annat landsting som drabbats av en extraordinär händelse. Om en situation skulle uppstå där det exempelvis blir nödvändigt att skriva ut egna patienter från ett sjukhus för att bereda plats för akut vårdbehövande från ett annat landsting skapas härmed en rättslig grund för ett sådant beslut. Krishanteringsresurser får dock inte mer permanent användas till men för de egna medlemmarnas behov. Huvudregeln är även fortsättningsvis att kommunens och landstingets egna medlemmar i första hand skall ha nytta av verksamheten.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Se prop. 2005/06:133, 2005/06:FöU9.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Kommentar till SFS 1996:787: Samma regler och samma krav på kvalitet och säkerhet gäller för all hälso- och sjukvård oavsett driftsform. Patientsäkerheten motiverar att bestämmelsen om ledningsorganisation omfattar all hälso- och sjukvård. Eftersom hälso- och sjukvården till övervägande del är finansierad genom allmänna medel anses kravet på kostnadseffektivitet böra framgå av lagtexten; se prop. 1995/96:176 s. 56–57. Ansvaret för att organisera ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ligger i varje landsting hos hälso- och sjukvårdsnämnden eller motsvarande (10 §). För kommunernas hälso- och sjukvård ligger ansvaret hos den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer (22 §). När det gäller den privata vården ger den associationsrättsliga regleringen besked om vem som bär ansvaret för hur verksamheten organiseras. Om vårdverksamheten bedrivs i exempelvis aktiebolagsform ansvarar bolagets styrelse; se prop. 1995/96:176 s. 57.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Kommentar till SFS 2004:176: Se prop. 1995/96:176 s. 57. Se även prop. 1997/98:109 och 1997/98:SoU22.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Det gäller t.ex. kvalitetssäkringssystem som synliggör förekomsten av risktillbud eller s.k. avvikande händelser (onormala vårdtider, infektioner, komplikationer, reoperationer, återintagningar etc.) eller som mäter servicegrad, patienttillfredsställelse osv.; se prop. 1995/96:176 s. 53–54.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Genom sammanslagningen den 1 januari 2014 av Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet har bättre förutsättningar skapats att angripa folkhälsofrågorna på ett samlat sätt, att utveckla formerna för ett kunskapsstöd för ansvariga huvudmän och att mer effektivt kunna delta i det internationella samarbetet på området. Se vidare prop. 2012/13:116. En mer samlad myndighetsstruktur inom folkhälsoområdet.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

Tidigare har bestämmelsen endast avsett den av landstingen och kommunerna bedrivna vården. Genom SFS 1996:787 omfattar bestämmelsen all hälso- och sjukvård.

Författare: Lotta Vahlne Westerhäll

I 13 kap. 6 § RF finns en möjlighet för riksdagen att i lag bemyndiga regeringen att genom förordning meddela sådana föreskrifter som annars kräver lagform. Ett sådant bemyndigande gäller enbart för den situationen att landet befinner sig i krig eller krigsfara eller det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet befunnit sig i. Riksdagen har, med stöd av denna bestämmelse, i ett antal fullmaktslagar bemyndigat regeringen att besluta om åtgärder, där beslutet annars skulle tillkomma riksdagen i dess egenskap av lagstiftande församling. I lagen (1992:1403) om höjd beredskap finns möjlighet för regeringen att höja beredskapen för såväl statliga myndigheter som kommuner, landsting, enskilda organisationer och företag, se även prop. 1992/93:76.