Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Domstolens dom (femte avdelningen) den 8 juni 1999. - Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland. - Fördragsbrott - Direktiv 76/160/EEG - Kvaliteten på badvatten - Upptagande till sakprövning av en talan som väckts med stöd av artikel 226 EG (f.d. artikel 169) - Motiverat yttrande - Iakttagande av kommissionens kollegialitetsprincip - Underlåtenhet att följa artiklarna 4.1 och 6.1 i direktiv 76/160/EEG. - Mål C-198/97.



Rättsfallssamling 1999 s. I-03257



Sammanfattning

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1 Talan om fördragsbrott - Kommissionens beslut att utfärda ett motiverat yttrande och väcka talan vid domstolen - Tillämpning av kollegialitetsprincipen - Räckvidd - Bedömning som tillkommer kollegiet

2 Tillnärmning av lagstiftning - Kvaliteten på badvatten - Direktiv 76/160 - Medlemsstaternas genomförande - Skyldighet att uppnå resultat

(Rådets direktiv 76/160)

Sammanfattning



3 Den kollegialitetsprincip som styr kommissionens arbete vilar på kommissionsledamöternas jämbördighet i beslutsfattandet och innebär särskilt dels att besluten skall fattas gemensamt, dels att alla ledamöterna i kollegiet, på ett politiskt plan, är kollektivt ansvariga för samtliga beslut som antas. De formella villkor som är knutna till kollegialitetsprincipens iakttagande varierar dock beroende på vilket slag av rättsakt som institutionen antar liksom på dess rättsverkningar. Ett motiverat yttrande har således endast till följd att kommissionen har möjlighet, men inte skyldighet, att väcka en talan vid domstolen. Beslutet att väcka talan vid domstolen förändrar inte heller i sig den omtvistade rättsliga situationen.

Såväl kommissionens beslut att utfärda ett motiverat yttrande som dess beslut att väcka talan om fördragsbrott skall därför fattas gemensamt av kollegiet, och underlaget för besluten skall vara tillgängligt för medlemmarna av kollegiet. Det är däremot inte nödvändigt att kollegiet självt fastställer lydelsen av de rättsakter som innehåller besluten och deras slutliga utformning.

4 Direktiv 76/160 om kvaliteten på badvatten, där det i artikel 4.1 anges att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att deras vatten inom tio år efter anmälan av direktivet skall överensstämma med de mikrobiologiska, fysikaliska och kemiska värden som fastställts i direktivet, ålägger medlemsstaterna en skyldighet att uppnå de resultat som föreskrivs inom den fastställda fristen, och medlemsstaterna kan utöver de undantag som uttryckligen föreskrivs i detta direktiv inte åberopa några särskilda omständigheter för att motivera att de inte uppfyller denna skyldighet.

Parter



I mål C-198/97,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Claudia Schmidt, rättstjänsten, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Alexander Böhlke, Frankfurt am Main, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Claus-Dieter Quassowski, Regierungsdirektor vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud, Postfach 13 08, D - 53003 Bonn,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4.1 och 6.1 i rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten (EGT L 31, 1976, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 3) genom att i de gamla delstaterna inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet den 10 december 1975 överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3 i direktivet, och genom att inte utföra provtagningar med minst den frekvens som föreskrivs i bilagan,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna P. Jann, J.C. Moitinho de Almeida (referent), C. Gulmann och D.A.O. Edward,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 26 januari 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl



1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 23 maj 1997, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG) väckt talan om fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4.1 och 6.1 i rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten (EGT L 31, 1976, s. 1, svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 3, nedan kallat direktivet) genom att i de gamla delstaterna inte vidta åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet den 10 december 1975 överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3 i direktivet, och genom att inte utföra provtagningar med minst den frekvens som föreskrivs i bilagan.

2 Enligt artikel 1.1 i direktivet, efter ändring bland annat genom rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 om att standardisera och rationalisera rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om miljön (EGT L 377, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 208), avser direktivet "kvaliteten på badvatten, med undantag för vatten avsett för terapeutiska ändamål och vatten som används i simbassänger".

3 Enligt första övervägandet syftar direktivet till att skydda miljön och människors hälsa genom att minska föroreningen av badvatten. I direktivets bilaga föreskrivs mikrobiologiska, fysikaliska och kemiska parametrar och fastställs riktvärden och obligatoriska värden på grundval av vilka medlemsstaterna fastställer gränsvärden för badvatten.

4 Enligt artikel 3.1 och 3.2 i direktivet skall medlemsstaterna för alla badplatser eller för varje enskild badplats fastställa de värden som skall gälla för badvatten i fråga om de parametrar som anges i bilagan. Dessa värden får inte vara mindre stränga än de som anges i kolumn I i bilagan.

5 Enligt artikel 4 i direktivet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3. Vad gäller Förbundsrepubliken Tyskland löpte denna tidsfrist ut den 10 december 1985.

6 I artikel 6 i direktivet föreskrivs att de behöriga myndigheterna skall utföra provtagningar med minst den frekvens som fastställs i bilagan.

7 I artikel 8 i direktivet föreskrivs följande:

"Bestämmelserna i detta direktiv får åsidosättas

a) i fråga om vissa parametrar märkta (0) i bilagan vid exceptionella meteorologiska eller geografiska förhållanden,

b) om badvatten berikas på naturlig väg med vissa ämnen och detta orsakar avvikelse från de värden som föreskrivs i bilagan.

...

Om en medlemsstat åsidosätter bestämmelserna i detta direktiv skall den omedelbart meddela kommissionen detta med uppgift om skälen och den förväntade tidsperioden."

8 I artikel 12 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet inom två år efter dagen för anmälan, och de skall genast underrätta kommissionen om detta.

9 Kommissionen sände den 26 juli 1989 en formell underrättelse till Förbundsrepubliken Tyskland och uppmanade denna stat att inkomma med yttrande beträffande underlåtenheten att uppfylla vissa skyldigheter enligt direktivet. Kommissionen kritiserade denna stat för att inte ha fastställt gränsvärden för de olika badvatten som omfattas av direktivet (artikel 3), för att endast ha angett omkring 110 badvatten, fastän många fler uppfyllde de objektiva kriterierna i artikel 1, för att inte ha sett till att de värden som fastställts i direktivet iakttogs (artikel 4) och för att ha skickat otillräckliga rapporter till kommissionen, vilka gjorde det omöjligt för kommissionen att bedöma huruvida direktivets bestämmelser hade iakttagits i praktiken och vilka inte gav allmänheten objektiv information om kvaliteten på badvatten i Tyskland (artikel 13).

10 Den tyska regeringen underrättade genom skrivelse av den 17 november 1989 kommissionen om att delstaterna (med undantag av delstaterna Bremen och Hamburg) hade antagit administrativa bestämmelser om att direktivet obligatoriskt skulle tillämpas på samtliga badvatten. Vissa delstater (Baden-Württemberg, Hamburg, Niedersachsen, Nordrhein-Westfalen och Schleswig-Holstein) skulle dessutom vidta eller hade redan vidtagit åtgärder i fråga om rening av badvatten. Rapporterna från Förbundsrepubliken Tyskland bekräftade slutligen att provtagningar hade utförts en eller två gånger per månad i överensstämmelse med det obligatoriska intervallet på två gånger per månad som föreskrivs i direktivet.

11 Kommissionen riktade den 22 juni 1994 ett motiverat yttrande till Förbundsrepubliken Tyskland och hävdade, för det första, att gränsvärdena hade överskridits i delstaterna Baden-Württemberg, Hamburg, Niedersachsen, Nordrhein-Westfalen och Schleswig-Holstein såsom den tyska regeringen hade medgett i skrivelsen av den 17 november 1989, vilket bekräftades i rapporterna från följande år (den senaste från år 1993), och att denna stat följaktligen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktivet. Kommissionen ansåg för det andra att Förbundsrepubliken Tyskland inte hade iakttagit den minsta provtagningsfrekvens som föreskrivs i bilagan till direktivet och således underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 6.1 i direktivet. Kommissionen uppmanade följaktligen Förbundsrepubliken Tyskland att inom två månader vidta de nödvändiga åtgärderna för att fullgöra skyldigheterna enligt direktivet.

12 I sitt svar av den 28 oktober 1994 på det motiverade yttrandet anförde den tyska regeringen att det faktum att vissa värden hade överskridits berodde på att det förekom stora skillnader mellan undersökningsmetoderna för mikrobiologiska parametrar, vilket inte utgjorde giltigt skäl för att förklara att de berörda badvattnen inte uppfyllde direktivets krav. Vad beträffade de stora avvikelserna från gränsvärdena hade de behöriga myndigheterna i delstaterna inlett nödvändiga åtgärder för att varaktigt förbättra kvaliteten på badvattnen.

13 Beträffande artikel 6.1 i direktivet medgav den tyska regeringen vissa underlåtelser, men underströk att iakttagandet av den minsta provtagningsfrekvensen i framtiden kommer att säkerställas genom åtgärder som vidtagits av delstaterna för det ändamålet.

14 I skrivelse av den 16 november 1995 underrättade kommissionen den tyska regeringen om att den hade för avsikt att väcka talan vid domstolen om inte denna stat inom sex månader ingav detaljerade planer om rening av de badvatten vars kvalitet inte överensstämde med de gränsvärden som fastställts i enlighet med direktivet och angav skälen för att dessa inte överensstämde med dessa värden samt underrättade kommissionen om vid vilket datum Förbundsrepubliken Tyskland ämnade följa direktivet.

15 I skrivelse av den 5 juni 1996 svarade den tyska regeringen att den hade vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa de gränsvärden som fastställts i direktivet. Vad beträffar det stora antal badvatten som enligt kommissionens rapport för badsäsongen 1994 inte uppfyllde kraven, ansåg den tyska regeringen att det inte fanns anledning att vidta reningsåtgärder vid dessa, eftersom gränsvärdena hade överskridits utan att någon yttre orsak hade upptäckts, trots de kontroller som utförts, och överskridandena hade inte bekräftats vid provtagningar som utfördes omedelbart efter. Den tyska regeringen ansåg även att överskridandena av gränsvärdena avseende parametern "kolibakterier, totalt" inte behövde beaktas, eftersom det framgick av vetenskapliga undersökningar att de bedömningskriterier som anges i direktivet inte gör det möjligt att fastställa huruvida kolibakterierna totalt härrör från den naturliga miljön eller från avloppsvatten som förorenats av avföring.

16 Eftersom kommissionen ansåg att detta svar var ofullständigt, dels därför att skälen till att provtagningsfrekvensen var oregelbunden inte angavs i svaret, dels därför att svaret inte innehöll några konkreta uppgifter om den tillgängliga årliga budgeten och från vilket datum badvattnen skulle överensstämma med direktivet, har den väckt förevarande talan.

Upptagande till sakprövning

17 Den tyska regeringen anser att talan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom kommissionen utfärdade det motiverade yttrandet och väckte denna talan i strid med kollegialitetsprincipen som föreskrivs i artikel 163.1 i EG-fördraget (nu artikel 219.2 EG i ändrad lydelse) och artikel 1 i kommissionens arbetsordning (EGT L 230, 1993, s. 15).

18 Enligt den tyska regeringen innebär kollegialitetsprincipen att ett beslut skall fattas gemensamt, vilket förutsätter att kollegiet har kännedom om den avgörande delen av beslutet samt beslutets motivering. I detta fall kan emellertid kommissionen inte styrka att denna princip har iakttagits.

19 Domstolen erinrar om att i dom av den 29 september 1998 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-5449, punkterna 48-50), bedömde domstolen en liknande argumentation som den tyska regeringen framförde avseende under vilka villkor kommissionen utfärdar motiverade yttranden. I den domen fastslog domstolen att den kollegialitetsprincip som styr kommissionens arbete vilar på kommissionsledamöternas jämbördighet i beslutsfattandet och innebär särskilt dels att besluten skall fattas gemensamt, dels att alla ledamöterna i kollegiet, på ett politiskt plan, är kollektivt ansvariga för samtliga beslut som antas. Domstolen angav därefter att de formella villkor som är knutna till kollegialitetsprincipens iakttagande varierar beroende på vilket slag av rättsakt som institutionen antar liksom på dess rättsverkningar. Ett motiverat yttrande har endast till följd att kommissionen har möjlighet, men inte skyldighet, att väcka en talan vid domstolen. Beslutet att väcka talan vid domstolen förändrar inte heller i sig den omtvistade rättsliga situationen.

20 Domstolen fastslog att såväl kommissionens beslut att utfärda ett motiverat yttrande som dess beslut att väcka talan om fördragsbrott skall fattas gemensamt av kollegiet, och att underlaget för besluten således skall vara tillgängligt för medlemmarna av kollegiet. Domstolen ansåg att det däremot inte är nödvändigt att kollegiet självt fastställer lydelsen av de rättsakter som innehåller besluten och deras slutliga utformning. Kommissionen hade således iakttagit bestämmelserna om kollegialitetsprincipen.

21 I föreliggande mål framgår det av de handlingar som framlades till kollegiet vid det möte under vilket beslutet om det motiverade yttrandet fattades, och som ingavs av kommissionen på domstolens begäran, att allt användbart underlag för antagandet av beslutet fanns tillgängligt för kommissionsledamöterna, när kollegiet beslutade att utfärda det motiverade yttrandet och godkände förslaget att väcka denna talan. Kollegialitetsprincipen har således iakttagits.

22 Avvisningsyrkandet skall därför lämnas utan bifall.

Prövning i sak

Artikel 4.1 i direktivet

23 Kommissionen har gjort gällande att det bland annat av gemenskapens senaste årliga rapport för badsäsongen 1995 framgår att en stor andel av de tyska badvattnen inte överensstämde med de obligatoriska värden som fastställts i direktivet. Således uppfyllde 11,9 procent av de 446 havsvattenbadplatserna och 10,3 procent av de 1 822 sötvattenbadplatserna inte dessa värden.

24 Den tyska regeringen har inledningsvis anfört att talan endast avser överträdelserna vid badvattnen i de gamla delstaterna, medan sifferuppgifterna i 1995 års rapport, vilka för övrigt har överskridits, avser samtliga delstater och bör därför ersättas med de korrekta sifferuppgifterna från gemenskapens databank.

25 Genom att åberopa sistnämnda sifferuppgifter har förbundsregeringen hävdat att i de gamla delstaterna har 180 av de 1 770 platser som har angetts som badplatser i den mening som avses i direktivet hänförts, i databanken, till den grupp som inte uppfyller direktivets krav. De övriga 27 badplatserna, som enligt kommissionen skulle läggas till de 180 badplatser som nämnts (nämligen 3 ytterligare platser i Baden-Württemberg och 24 i Niedersachsen), anses av den tyska regeringen vara platser med otillräcklig provtagning och hänfördes endast i 1996 års rapport till den grupp som inte uppfyllde kraven.

26 Vad beträffar de 180 ovannämnda badplatserna har den tyska regeringen gjort gällande att det var fel att förklara att 14 av dessa platser (eller åtminstone 13, om platsen i Itzehoe undantas) inte uppfyllde kraven. Vad gäller de resterande 166 platserna har gränsvärdena överskridits i endast 81 fall (eller 82 badplatser, om man lägger till badorten Stein Neustein). På de övriga 85 platserna har det inte skett någon överträdelse av artikel 4.1 i direktivet.

27 Vad beträffar de 14 badplatser som felaktigt har hänförts till den grupp som inte uppfyllde direktivets krav, delvis med hänsyn till felaktigheter då uppgifterna inhämtades (skumbildning på grund av att alger lösts upp och inte på grund av tensider), delvis på grund av felaktigheter vid vidarebefordran av dessa uppgifter, vilka inte har rättats till, har den tyska regeringen påpekat, som svar på en fråga från domstolen i det avseendet, att badplatsen Itzehoe inte stängdes från och med år 1993, utan först från och med år 1996. Detta är skälet till att det var korrekt att förklara att vattnet vid platsen år 1995 inte uppfyllde kraven. Den tyska regeringen har påpekat att de korrekta sifferuppgifterna för de 13 badplatserna samt begäran om rättelse för år 1995 kommer att översändas till den behöriga enheten vid kommissionen.

28 Vad därefter beträffar de 85 badplatser där den tyska regeringen har hävdat att det inte skedde någon överträdelse av artikel 4.1 i direktivet har den gjort gällande att vid 46 av dessa platser skall det enda överskridandet av de gränsvärden som konstaterats sedan år 1992, nämligen år 1995, anses utgöra ett undantag, i förhållande till vilket kravet på kostsamma reningsåtgärder skulle strida mot proportionalitetsprincipen. För övrigt skulle ett sådant krav inte kunna uppfyllas, eftersom orsaken till nämnda överskridande inte har kunnat fastställas trots grundliga undersökningar.

29 Den tyska regeringen har medgett att i ett fall (badorten Stein Neustein) av de 10 fall som kommissionen har konstaterat på dessa 46 platser har ett flertal överträdelser skett, men i de nio andra fallen har det inte skett någon överträdelse under åren 1992-1994 och 1996, i motsats till vad kommissionen har hävdat. Det skall således anses att på 45 platser skedde endast en överträdelse år 1995, vilket således utgör ett undantag. Den har tillagt att en annan tolkning, såsom den tolkning som kommissionen har försvarat, skulle innebära att gränsvärdena måste iakttas till 100 procent, vilket inte krävs enligt direktivet. Artikel 5.1 i direktivet, enligt vilken det är tillåtet att bortse från 5-10 procent av de prover som tagits, är uttryck för proportionalitetsprincipen. Badsäsongen omfattar mellan 15 och 17 veckor per år, och provtagningarna uppgår till 9 per säsong, om prover utförs varannan vecka. Ett enda avsteg medför att den fastställda gränsen på 10 procent överskrids.

30 Vad gäller 7 av de 85 badplatserna anser den tyska regeringen att mer omfattande reningsåtgärder inte är möjliga och skulle vara oförenliga med proportionalitetsprincipen. Den har noterat att 5 av dessa 7 platser har upprinningsområden som sträcker sig utöver de tyska gränserna, och trots de åtgärder som Förbundsrepubliken Tyskland har vidtagit överensstämmer inte dessa vatten med gränsvärdena. Det rör sig således om ett absolut materiellt hinder i den mening som avses i domstolens rättspraxis (dom av den 14 juli 1993 i mål C-56/90, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1993, s. I-4109, punkt 46). På en av dessa 7 platser (Riedsee Leeheim) är sjöfåglar den huvudsakliga orsaken till att gränsvärdena har överskridits, och på en sjunde plats (Hausen, Donau beim Campingplatz) hör orsaken samman med geografiska förhållanden, för vilka det föreskrivs ett undantag i artikel 8 a i direktivet. Vad beträffar den sistnämnda platsen har den tyska regeringen emellertid angett som svar på en fråga från domstolen att direktivets gränsvärde inte iakttogs år 1995 på grund av att en parameter överskreds, vilket inte omfattas av exceptionella förhållanden i artikel 8 a i direktivet, och den har således vidhållit sin ursprungliga ståndpunkt endast vad gäller de 6 övriga platserna.

31 Vad gäller 32 av de 85 badplatserna anser den tyska regeringen att det inte längre föreligger någon överträdelse av artikel 4.1 i direktivet, eftersom 6 av dessa 32 platser inte längre kunde anses utgöra badplatser åren 1996 och 1997 och eftersom åtgärder vidtagits på de 26 andra platserna, där det år 1996 inte längre kunde konstateras något överskridande av gränsvärdena.

32 Vad för det tredje beträffar de resterande 81 platserna (4,5 procent av samtliga badvatten eller 82 platser, det vill säga 4,6 procent, om badorten Stein Neustein medräknas), har den tyska regeringen medgett att gränsvärdena har överskridits, men den har hävdat att omfattningen av ifrågavarande överträdelse inte kan motivera att Förbundsrepubliken Tyskland hålls ansvarig för överträdelse av artikel 4.1 i direktivet, eftersom det med tanke på det stora antalet platser är skäligt att vissa av dessa inte uppfyller kraven i gemenskapsbestämmelserna på grund av oförutsebara omständigheter.

33 Domstolen erinrar inledningsvis om att Förbundsrepubliken Tyskland inte har uppfyllt de gränsvärden som fastställts i direktivet på de 81 platser som nämns i punkt 32 i denna dom, de 3 platserna vid Stein Neustein, Itzehoe och Hausen, Donau beim Campingplatz som nämns i punkterna 29 och 32, 27 och 30 i denna dom och de 32 badplatser som nämns i punkt 31 i denna dom, såsom den tyska regeringen själv har medgett. Att sistnämnda platser har förlorat sin ställning som badplats eller att åtgärder för att avhjälpa situationen har vidtagits medför inte att överträdelsen har upphört.

34 Även den omständigheten att gränsvärdena på 46 platser överskrids en enda gång under en enda säsong, nämligen år 1995, vilket nämns i punkt 29 i denna dom, utgör en överträdelse av direktivet.

35 I motsats till vad den tyska regeringen har hävdat är det inte tillräckligt att vidta alla åtgärder som rimligen är möjliga, eftersom direktivet föreskriver att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att badvattnen skall överensstämma med de gränsvärden som fastställts i detta inom en tidsfrist som är längre än den tidsfrist som föreskrivs för direktivets införlivande för att möjliggöra för medlemsstaterna att uppfylla ett sådant krav (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 42 och 44). Direktivet ålägger således medlemsstaterna att uppnå vissa resultat, och de kan utöver de undantag som föreskrivs i detta direktiv inte åberopa några särskilda omständigheter för att motivera att de inte uppfyller denna skyldighet (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Förenade kungariket, punkt 43 och dom av den 12 februari 1998 i mål C-92/96, kommissionen mot Spanien, REG 1998, s. I-505, punkt 28). Den tyska regeringen har inte åberopat något av dessa undantag beträffande dessa platser.

36 Vidare är det inte möjligt att godta den tyska regeringens argumentation, enligt vilken man med hänsyn till de korta badsäsongerna i praktiken måste iaktta de skyldigheter som fastställts i direktivet till 100 procent, eftersom det är tillräckligt att ett enda prov inte görs i enlighet med skyldigheterna för att de värden som fastställts i artikel 5 i direktivet skall överskridas. I direktivet fastställs nämligen endast en minsta provtagningsfrekvens, som på intet sätt hindrar att medlemsstaterna utökar antalet prover och på så sätt reducerar den andel prover som inte uppfyller de villkor som fastställts.

37 Vad beträffar de övriga 27 badplatser som nämns i punkt 25 i denna dom, som enligt den tyska regeringen anses ha kontrollerats på ett otillräckligt sätt i kommissionens rapport för 1995 års säsong och som enligt kommissionen återfinns i den grupp, i databanken, som inte uppfyller direktivets krav, är det tillräckligt att påpeka att den tyska regeringen själv har medgett att dessa platser inte överensstämde med direktivet av två skäl, nämligen på grund av att några gränsvärden överskreds och att de fysikaliska och kemiska parametrarna 8, 9 och 10 i bilagan till direktivet inte kontrollerades på ett tillräckligt sätt.

38 Vad beträffar de 6 platser som nämns i punkt 30 i denna dom, där den tyska regeringen har åberopat att det föreligger ett absolut hinder, skall det göras åtskillnad mellan de fem badplatser som den har hävdat har ett upprinningsområde som sträcker sig utöver de tyska gränserna (de tre platserna "Nied" och de två platserna "Rhein") och den plats där den har åberopat sjöfåglar som den huvudsakliga orsaken till att överskridanden har skett (platsen "Riedsee").

39 Vad beträffar de fem ovannämnda platserna har den tyska regeringen inte styrkt att det materiellt sett var omöjligt att vidta andra åtgärder än dem som redan hade vidtagits fram till år 1994, i synnerhet åtgärder i samarbete med angränsande stater.

40 Vad beträffar badplatsen "Riedsee" har Förbundsrepubliken Tyskland inte styrkt att den modernisering av sanitär utrustning som skedde år 1996 var tillräcklig med hänsyn till de naturliga och regelbundna variationerna i det sjöfågelbestånd som finns där, och den har inte bevisat att det var omöjligt att vidta ytterligare reningsåtgärder.

41 Även om det skulle antas att ett absolut hinder att fullgöra de skyldigheter som följer av direktivet kan göra det befogat att inte följa direktivet, följer av detta att Förbundsrepubliken Tyskland i föreliggande fall inte har kunnat styrka att ett sådant hinder föreligger.

42 Vad slutligen beträffar de 13 badplatser som nämns i punkt 27 i denna dom, som enligt den tyska regeringen har klassificerats felaktigt i databanken, har kommissionen, för det första, bekräftat att all information den förfogar över härrör från uppgifter från Förbundsrepubliken Tyskland, och, för det andra, har kommissionen inte bestritt den tyska regeringens påstående om att dessa platser har klassificerats felaktigt i databanken, utan den har nöjt sig med att framföra vissa tvivel rörande denna klassificering. Under dessa omständigheter kan överträdelsen avseende dessa platser inte anses ha styrkts.

43 Med förbehåll för detta finns det således anledning fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktivet genom att i de gamla delstaterna inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet den 10 december 1975 överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3 i direktivet.

Artikel 6.1 i direktivet

44 Kommissionen har hävdat att det framgår av gemenskapens årliga rapport för badsäsongen 1995 att det inte har skett tillräckliga kontroller vid 6,5 procent av de 446 havsvattenbadplatserna och vid 42,5 procent av de 1 822 sötvattenbadplatserna.

45 Enligt den tyska regeringen framgår det av de rättade sifferuppgifterna att av de 1 770 badplatser som förtecknades för år 1995 i de gamla delstaterna utfördes det inte tillräckliga provtagningar vid 591 av dessa.

46 Det finns således anledning fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 6.1 i direktivet genom att inte iaktta den minsta provtagningsfrekvens som föreskrivs i bilagan till direktivet.

47 Av detta följer att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4.1 och 6.1 i direktivet genom att i de gamla delstaterna inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet den 10 december 1975 överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3, och genom att inte utföra provtagningar med minst den frekvens som föreskrivs i bilagan.

Beslut om rättegångskostnader



Rättegångskostnader

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland i huvudsak har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

1) Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4.1 och 6.1 i rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten genom att i de gamla delstaterna inte vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet den 10 december 1975 överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3, och genom att inte utföra provtagningar med minst den frekvens som föreskrivs i bilagan.

2) Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.