Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Domstolens dom den 27 oktober 1993. - Procureur du Roi mot Jean-Marie Lagauche m.fl.. - Begäran om förhandsavgörande: Tribunal de première instance i Bryssel - Belgien. - Nationellt typgodkännande av radioterminalutrustning - Tillstånd att använda sådan terminalutrustning - Artiklarna 30-37 och 86 i EEG-fördraget - Kommissionens direktiv 88/301/EEG. - Förenade målen C-46/90 och C-93/91.



Rättsfallssamling 1993 s. I-05267

Svensk specialutgåva s. I-00365

Finsk specialutgåva s. I-00399



Sammanfattning

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1. Fri rörlighet för varor - kvantitativa restriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - typgodkännande från ett offentligt företag för sådan radiokommunikationsutrustning som det inte självt levererat - domstolsprövning möjlig - tillåtlighet

(artikel 30 i EEG-fördraget)

2. Statliga handelsmonopol - förbud mot att saluföra radiokommunikationsutrustning som inte typgodkänts av behörigt offentligt organ - artikel 37 i fördraget ej tillämplig

(artikel 37 i EEG-fördraget)

3. Konkurrens - offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljar särskilda och exklusiva rättigheter - marknaderna för teleterminalutrustning - nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av utrustning som inte typgodkänts av ett offentligt företag som är verksamt på marknaderna för teleterminalutrustning - otillåtlighet

(artikel 6 i kommissionens direktiv 88/301)

4. Konkurrens - gemenskapsregler - bestämmelser gällande offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljar särskilda och exklusiva rättigheter - materiellt tillämpningsområde - nationella bestämmelser som förbjuder innehav av apparater för radiokommunikation utan ministeriellt tillstånd och saluföring av apparater som inte typgodkänts av behörig minister - omfattas inte

(artikel 86 och artikel 90.1 i EEG-fördraget)

Sammanfattning



1. Artikel 30 i fördraget hindrar inte att ett offentligt företag ges befogenhet att typgodkänna sändare eller mottagare för radiokommunikation som det inte levererat, om detta företags beslut kan prövas av domstol.

2. Artikel 37 i fördraget hindrar inte tillämpningen av nationella lagar eller andra författningar som förbjuder försäljning eller uthyrning av sändare eller mottagare för radiokommunikation om inte ett exemplar först typgodkänts av behörigt offentligt organ såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av ministern.

Kravet på typgodkännande för radiokommunikationsutrustning ställs inom ramen för en offentlig angelägenhet, nämligen kontrollen av den offentliga herzdomänen, och denna verksamhet faller under alla omständigheter utanför tillämpningsområdet för artikel 37 i fördraget.

3. Under förutsättning att utrustningen i fråga hör till det materiella tillämpningsområdet för direktiv 88/301 om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning och det rör sig om perioden efter den 1 juli 1989, hindrar artikel 6 i detta direktiv att en nationell bestämmelse, vid äventyr av påföljd, förbjuder saluföring eller uthyrning av apparater om inte ett exemplar först typgodkänts av ett offentligt företag som erbjuder varor och/ eller tjänster inom telekommunikationssektorn.

4. Artikel 90.1 jämförd med artikel 86 i fördraget hindrar inte tillämpningen av nationella bestämmelser som för det första förbjuder innehav av sändare eller mottagare för radiokommunikation utan ministeriellt tillstånd, och för det andra förbjuder försäljning eller uthyrning av sådana apparater om inte ett exemplar först typgodkänts såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av behörig minister, även om apparaten typgodkänts i en annan medlemsstat. I själva verket är det endast medlemsstaternas åtgärder gentemot offentliga företag och företag som de beviljar särskilda och/eller exklusiva rättigheter som hör till tillämpningsområdet för artikel 90.1. Denna bestämmelse i fördraget

kan därför inte åberopas för att invända mot att en minister tilldelats befogenheten att bevilja tillstånd inom ramen för sina normala uppgifter.

Parter



I de förenade målen C-46/90 och C-93/91

har Tribunal de première instance (57:e och 55:e avdelningen) i Bryssel till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Procureur du Roi

och

Jean-Marie Lagauche,

Constant De Munck,

Jacques Paulissen,

Alain Delerue,

Jean-Claude Lambert,

Willy Cleynen,

Serge Hoffman,

Pierre Lemoine (mål C-46/90)

samt mellan

Procureur du Roi

och

Pierre Evrard (mål C-93/91).

Begäran avser tolkningen av artiklarna 30-37 och 86 i EEG-fördraget och av kommissionens direktiv 88/301/EEG av den 16 maj 1988 om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning (JO L 131, s. 73, fransk version; svensk specialutgåva del 08, volym 01).

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena G. F. Mancini, J. C. Moitinho de Almeida, M. Díez de Velasco och D. A. O. Edward, domarna C. N. Kakouris, R. Joliet, F. A. Schockweiler, G. C. Rodríguez Iglesias, F. Grévisse, M. Zuleeg, P. J. G. Kapteyn och J. L. Murray,

generaladvokat: C. O. Lenz,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H. A. Rühl,

som beaktat de skriftliga yttrandena från:

- den belgiska regeringen genom Jan Devadder, rådgivare vid utrikesministeriet, i egenskap av ombud, och advokaten Eduard Marissens, Bryssel,

- den brittiska regeringen, genom Rosemary Cawdwell, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av Eleanor Sharpston, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Richard Wainwright, och Bernhard Jansen, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten Hervé Lehman, Paris,

som beaktat förhandlingsrapporterna,

som hört de muntliga yttrandena från den belgiska regeringen och från kommissionen, företrädd av Richard Wainwright, advokaten Hervé Lehman och Virginia Melgar, nationell tjänsteman med förordnande vid kommissionen, samtliga i egenskap av ombud, vid sammanträde den 9 juni 1992, och

som hört generaladvokatens förslag till avgörande vid sammanträde den 2 december 1992,

meddelar följande

Domskäl



dom

1 Tribunal de première instance i Bryssel (57:e och 55:e avdelningen) har genom domar av den 19 april 1989 och den 11 mars 1991, som inkom till domstolen den 28 februari 1990 respektive den 15 mars 1991, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor till domstolen om tolkningen av artiklarna 30-37 och 86 i EEG-fördraget och av kommissionens direktiv 88/301/EEG av den 16 maj 1988 om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning (JO L 131, s. 73), i syfte att bedöma förenligheten mellan dessa bestämmelser och nationella system som dels ställer krav på ministeriellt tillstånd för innehav av sändare eller mottagare för radiokommunikation, dels förbjuder försäljning eller uthyrning av sändar- eller mottagarutrustning av vilken ett exemplar inte först typgodkänts av ett offentligt organ, underställt behörig minister, såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av denna minister.

2 Frågorna har uppkommit i två brottmål.

3 Det första förfarandet, som ligger till grund för mål C-46/90, inleddes mot Jean-Marie Lagauche och sju andra personer som åtalades bland annat för att ha innehaft trådlösa telefoner och ett set walkie-talkies, utan det ministeriella tillstånd som krävs, och för att ha bjudit ut trådlösa telefoner, av vilka inget exemplar först typgodkänts av Régie des télégraphes et téléphones (nedan kallat "RTT"), till försäljning eller uthyrning.

4 Det andra förfarandet, som ligger till grund för mål C-93/91, inleddes mot Pierre Evrard, som åtalades för innehav och försäljning mellan den 1 januari 1989 och den 2 februari 1989 av en trådlös telefon som inte typgodkänts av RTT, och för innehav och försäljning den 23 januari 1990 av elva apparater för radiokommunikation, inte heller de typgodkända, utan det erforderliga ministeriella tillståndet.

5 Till sitt försvar har Evrard hävdat att en av dessa apparater var försedd med ett märke från Deutsche Bundespost, som typgodkänt den. Han har dessutom uppvisat ett intyg från ett laboratorium som godkänts av British Telecom, enligt vilket vissa av dessa apparater har en sändareffekt på mindre än 10 milliwatt. Han har anfört att det under dessa omständigheter inte krävs något ministeriellt tillstånd för innehavet av dessa apparater, vilket den allmänna åklagarmyndigheten för övrigt har medgivit. Han har emellertid invänt mot åklagarmyndighetens ståndpunkt att samtliga apparater likväl borde följa de belgiska tekniska föreskrifterna och sålunda typgodkännas av RTT, och har åberopat ovan nämnda direktiv 88/301 till stöd för sin argumentation.

6 Av handlingarna i målet framgår att artikel 3, paragraf 1 i lagen om radiokommunikation av den 30 juli 1979 (Moniteur belge av den 30 augusti 1979) föreskriver att "ingen får i Belgien ... inneha en sändare eller mottagare för radiokommunikation ... utan att ha fått skriftligt tillstånd från ministern (med ansvar för telegraf- och telefonväsendet)". Samma bestämmelse preciserar att det ministeriella tillståndet är personligt och kan återkallas.

7 Den belgiske kungen, som i enlighet med artikel 3, paragraf 2 i samma lag, är bemyndigad att fastställa i vilka fall det inte krävs tillstånd, har genom artikel 5, paragraf 3 i den kungliga förordningen av den 15 oktober 1979 om privat radiokommunikation (Moniteur belge av den 30 oktober 1979), beviljat dispens för "av RTT typgodkänd radioutrustning vars sändareffekt inte överskrider 10 milliwatt", vilket inkluderar trådlösa telefoner.

8 Med stöd av en lag av den 13 oktober 1930 har RTT i Belgien monopol på att upprätta och driva telegraf- och telefonlinjer respektive -stationer för allmänhetens bruk (inklusive trådlös telefoni). Dessutom har RTT enligt artikel 2 i ovan nämnda lag om radiokommunikation rätt "att starta och driva alla slags tjänster inom radiokommunikation".

9 Av artikel 17 i den ovan nämnda kungliga förordningen av den 15 oktober 1979 följer i övrigt att RTT ålagts "att förvalta radiofrekvensspektret och kontrollera dess användande i Belgien". Därmed åligger det dessutom RTT att tilldela godkända radiostationer och -nät de frekvenser som de behöver för att fungera, och att samordna frekvenserna på såväl det nationella som det internationella planet. Det åligger också RTT att handlägga ansökningar till ministern om tillstånd att inneha en sändare eller mottagare för radiokommunikation.

10 Slutligen heter det i artikel 7 i den ovan nämnda belgiska lagen om radiokommunikation att "inga sändare eller mottagare för radiokommunikation får bjudas ut till försäljning eller uthyrning om inte ett exemplar har typgodkänts av RTT såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av ministern" och att "de närmare bestämmelserna vad gäller godkännande skall fastställas av ministern".

11 I detta avseende preciserar artikel 1 i den ministeriella förordningen av den 19 oktober 1979 om privat radiokommunikation (Moniteur belge av den 30 oktober 1979), som fastställer de närmare bestämmelserna vad gäller godkännande, att denna ordning avser alla apparater som tillverkas i eller importeras till Belgien för försäljning eller uthyrning, liksom alla apparater som tillverkas av privatpersoner för eget bruk. RTT kan dock, utan föregående prövning, typgodkänna importerade sändare eller mottagare av radiokommunikation som redan har typgodkänts i någon av medlemsstaterna i den europeiska konferensen för post- och teleförvaltningarna, såsom överensstämmande med tekniska specifikationer motsvarande dem som fastställts i artikel 6 i denna ministeriella förordning.

12 Åsidosättande av kraven på tillstånd och typgodkännande är straffbart. RTT:s personal, som i detta hänseende har samma befogenheter som kriminalpolisen, ser till att användarna respekterar gällande regler, och fastslår överträdelser av lagen av den 30 juli 1979 liksom av tillämpningsföreskrifterna.

13 Enligt definitionen i artikel 1 i ovan nämnda direktiv 88/301 om marknaderna för teleterminalutrustning avses med begreppet "terminalutrustning" all utrustning som direkt eller indirekt är ansluten till en jack i ett allmänt tillgängligt telenät för att sända, bearbeta eller ta emot information.

14 Enligt artikel 5 i direktivet skall medlemsstaterna offentliggöra alla tekniska specifikationer och typgodkännandeprocedurer som används för terminalutrustning.

15 Artikel 6 i direktivet föreskriver:

"Medlemsstaterna skall säkerställa att, från den 1 juli 1989, ansvaret för upprättande av de specifikationer som anges i artikel 5 i direktivet, övervakningen av deras tillämpning och beviljande av typgodkännande anförtros ett organ som är oberoende av offentliga eller privata företag, som erbjuder varor och/eller tjänster inom telekommunikationssektorn."

16 Tribunal de première instance i Bryssel, som tvivlade på att den lag som åklagarmyndigheten åberopade för att uppnå fällande dom mot de tilltalade vid den nationella domstolen var förenlig med gemenskapsrätten, förklarade målet vilande och hänsköt, i mål C-46/90, Lagauche m.fl., följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:

"Skall artiklarna 37 och 86 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen tolkas så att de inom radiokommunikationssektorn, inbegripet privat radiokommunikation, förbjuder sådana bestämmelser som lagen av den 30 juli 1979 och den kungliga förordningen av den 15 oktober 1979, som föreskriver fängelsestraff eller böter för den som

1. saluför eller hyr ut sändare eller mottagare, i detta fall trådlösa telefoner, utan att de blivit typgodkända av RTT eller

2. innehar, upprättar eller använder sändare, i detta fall en trådlös telefon och ett set walkie-talkies, utan att ha erhållit skriftligt, personligt och återkalleligt tillstånd av behörig minister?"

I mål C-93/91, Evrard, hänsköts följande frågor till domstolen:

"Skall artiklarna 30-37 och 86 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, liksom Europeiska kommissionens direktiv av den 16 maj 1988 om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning, tolkas så att de inom radiokommunikationssektorn förbjuder bestämmelser som lagen av den 30 juli 1979 och den kungliga förordningen av den 15 oktober 1979, som föreskriver fängelsestraff eller böter för den som

1. i Belgien eller ombord på ett skepp, en båt eller ett luftfartyg eller någon annan farkost som lyder under belgisk lag, innehar en sändare eller mottagare för radiokommunikation, eller upprättar och använder en radiostation eller ett radionät utan skriftligt, personligt och återkalleligt tillstånd av den minister eller statssekreterare som ansvarar för telegraf- och telefonväsendet,

2. bjuder ut en sändare eller mottagare för radiokommunikation till försäljning eller uthyrning utan att ett exemplar blivit typgodkänt av RTT såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av behörig minister,

och detta, i förekommande fall, trots att ett typgodkännande beviljats genom ett etablerat förfarande i en annan av Europeiska gemenskapens medlemsstater?"

17 I mål C-46/90, som tilldelats den femte avdelningen, hölls offentligt sammanträde den 2 maj 1991, och generaladvokaten avgav sitt förslag till avgörande den 11 juli 1991. I enlighet med artikel 95.3 i rättegångsreglerna hänsköts målet därefter till domstolen för avgörande i plenum. Efter generaladvokatens förslag till avgörande fastställdes genom beslut den 14 juli 1993 att de två målen skulle förenas vad gäller domen.

18 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i tvisterna vid den nationella domstolen, den tillämpliga belgiska lagstiftningen, rättegångens förlopp, och de till domstolen ingivna yttrandena, hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

19 Med dessa frågor vill den nationella domstolen i huvudsak veta om artiklarna 30-37 och 86 i fördraget och bestämmelserna i direktiv 88/301 hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser som de ovan beskrivna (punkterna 6 till 12).

20 I det avseendet skall först preciseras att det, vad gäller bestämmelserna i fördraget om den fria rörligheten för varor, räcker att pröva dessa frågor den ena efter den andra utifrån artiklarna 30 och 37 i fördraget.

21 Eftersom artikel 86 i fördraget endast avser sådana konkurrensbegränsande åtgärder som företagen vidtagit på eget initiativ (se bl.a. dom av den 19 mars 1991 i målet C-202/88 Frankrike mot kommissionen, Rec. 1991, s. I-1223, punkt 55) medan de frågor som ställts rör statliga åtgärder, är det utifrån artikel 90.1 i fördraget jämförd med artikel 86 som dessa frågor skall prövas.

22 Dessutom finns skäl att påpeka att de faktiska omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen i mål C-46/90 förelåg före den 1 juli 1989, det datum då artikel 6 i direktiv 88/301 trädde i kraft, medan de i mål C-93/91 förelåg både före och efter detta datum.

23 Slutligen finns skäl att understryka att det materiella tillämpningsområdet för direktiv 88/301 är begränsat till de apparater som är direkt eller indirekt anslutna till en jack i ett publikt telenät, vilket innebär att endast vissa av de apparater som det gäller i målen vid den nationella domstolen hör till dess tillämpningsområde.

24 Härav följer att de frågor som ställts, oavsett tolkningen av artiklarna 30 och 37 i fördraget, bör prövas utifrån artiklarna 86 och 90.1 i fördraget för perioden före den 1 juli 1989 och utifrån bestämmelserna i direktivet vad gäller perioden efter detta datum, på så sätt att de apparater som hör till tillämpningsområdet för direktivet skiljs ut från dem som inte gör det.

Artikel 30 i fördraget

25 I dom av den 13 december 1991 i målet C-18/88 GB-Inno-BM, Rec. 1991, s. I-5941, har domstolen beslutat att artikel 30 i fördraget hindrar att ett offentligt företag ges befogenhet att typgodkänna telefonapparater som är avsedda att anslutas till det publika nätet och som företaget självt inte levererat, om detta företags beslut inte kan prövas av domstol.

26 Denna tolkning bör utvidgas till att omfatta det fallet att ett offentligt företag typgodkänner sändare eller mottagare för radiokommunikation, antingen dessa är avsedda att fungera genom det publika nätet eller ej.

27 Den belgiska regeringen bekräftar i sitt yttrande att en vägran av RTT att bevilja ett sådant typgodkännande kan överklagas till den belgiska högsta förvaltningsdomstolen.

28 Eftersom förfarandet vid typgodkännandet i fråga uppfyller de kriterier som fastställdes i ovan nämnda dom i målet GB-Inno-BM, kan det inte anses gå emot artikel 30 i fördraget.

29 Härav följer att artikel 30 i fördraget inte hindrar att ett offentligt företag ges befogenhet att typgodkänna sändare eller mottagare för radiokommunikation som företaget självt inte levererat, om detta företags beslut kan prövas av domstol.

Artikel 37 i fördraget

30 Det finns skäl att inledningsvis påminna om att artikel 37, som föreskriver anpassning av statliga handelsmonopol, avser "varje organ genom vilket en medlemsstat, rättsligt eller i praktiken, direkt eller indirekt, kontrollerar, styr eller märkbart påverkar import eller export mellan medlemsstaterna. Dessa bestämmelser skall även tillämpas på monopol som staten överlåtit på andra".

31 Dessutom skall understrykas att ett förbud mot innehav av vissa apparater utan ministeriellt tillstånd inte faller inom tillämpningsområdet för artikel 37.

32 De befogenheter som tillkommer ett offentligt organ som RTT omfattar handläggning av ansökningar om ministeriellt tillstånd för innehav av sändare eller mottagare för radiokommunikation, tilldelning och samordning av radiofrekvenser samt beviljande av typgodkännanden efter kontroll av de saluförda apparaternas överensstämmelse med de tekniska normer som fastställts av ministern. De är avsedda att förebygga störningar i radiokommunikationerna.

33 Utövandet av dessa befogenheter sker sålunda inom ramen för en offentlig angelägenhet, nämligen den statliga regleringen av radiovågornas frekvensområde, och innebär inte att tillhandahålla tjänster. Sådan verksamhet faller under alla omständigheter utanför tillämpningsområdet för artikel 37 i fördraget, som enligt domstolen (se bland annat dom av den 28 juni 1983 i målet 271/81 Mialocq, Rec. 1983, s. 2057) avser varuutbyte och endast gäller tillhandahållandet av tjänster om ett monopol på sådana skulle bryta mot principen om fri rörlighet för varor genom att missgynna importerade produkter till förmån för inhemska.

34 Det skall sålunda konstateras att artikel 37 i fördraget inte hindrar tillämpningen av nationella lagar eller andra författningar som förbjuder försäljning eller uthyrning av sändare eller mottagare för radiokommunikation av vilka ett exemplar inte först typgodkänts av behörigt offentligt organ såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av ministern.

Direktiv 88/301/EEG

35 Det är i detta skede av förfarandet lämpligt att undersöka räckvidden för direktiv 88/301 vad gäller de apparater som hör till dess tillämpningsområde.

36 Kommissionen antog detta direktiv i kraft av sin befogenhet enligt artikel 90.3 i fördraget att utfärda generella regler som preciserar de skyldigheter som fördraget ålägger medlemsstaterna när det gäller de företag som avses i de två första punkterna i samma artikel (ovan nämnda mål, Frankrike mot kommissionen, punkterna 14 och 15).

37 Artikel 6 i samma direktiv skiljer mellan å ena sidan verksamhet eller funktioner som gäller utformning av tekniska specifikationer för terminalutrustning, övervakning av deras tillämpning samt typgodkännande av sådan utrustning, och å andra sidan verksamhet eller funktioner som gäller offentliga eller privata företags utbud av varor och/eller tjänster inom telekommunikationssektorn.

38 I artikel 6 fastslås att medlemsstaterna är skyldiga att från och med den 1 juli 1989 garantera att verksamhet av den första kategorin sköts av ett organ som är oberoende av de företag som bedriver verksamhet av den andra kategorin.

39 Det är emellertid ostridigt att någon sådan uppdelning inte gjorts i Belgien under den period efter den 1 juli 1989 som det gäller i målet vid den nationella domstolen, vilket den belgiska regeringen medgivit under den muntliga förhandlingen.

40 Därav följer, under förutsättning att utrustningen i fråga hör till det materiella tillämpningsområdet för direktiv 88/301 och det rör sig om perioden efter den 1 juli 1989, att artikel 6 i detta direktiv hindrar att en nationell bestämmelse, vid äventyr av påföljd, förbjuder saluföring och uthyrning av apparater om inte ett exemplar först typgodkänts av ett offentligt företag som erbjuder varor och/eller tjänster inom telekommunikationssektorn. Det ankommer på den nationella domstolen att dra slutsatserna av detta.

41 Vad gäller perioden före den 1 juli 1989 och apparater som varken före eller efter detta datum hörde till det materiella tillämpningsområdet för direktivet, måste frågan prövas utifrån artikel 90.1 jämförd med artikel 86 i fördraget.

Artikel 90.1 jämförd med artikel 86 i fördraget

42 Inledningsvis skall det konstateras att artiklarna 86 och 90 ingår i en rad regler som, enligt artikel 3 f i fördraget, syftar till att garantera att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids.

43 Som framhållits ovan är kontrollen av den offentliga hertzdomänen nödvändig för att radiokommunikationen skall fungera väl, vad gäller såväl offentliga tjänster som kommersiell och privat verksamhet. En sådan kontroll är också nödvändig för att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids mellan näringsidkare som använder radiokommunikation, mellan tillverkare eller mellan återförsäljare av apparater, eftersom dessa har stort intresse av att deras apparater kan användas utan störningar.

44 Det skall dock samtidigt poängteras att ett väl fungerande konkurrenssystem, som det som föreskrivs i fördraget, endast kan garanteras om de olika näringsidkarna tillförsäkras lika möjligheter. Detta skulle inte vara fallet om ett företag som saluför terminalutrustning samtidigt skulle anförtros uppgiften att utforma de tekniska specifikationer som terminalutrustningen skall svara mot, övervaka tillämpningen av dem och typgodkänna sådan utrustning (de ovan nämnda domarna Frankrike mot kommissionen, punkt 51, och GB-Inno-BM, punkt 25).

45 Det är mot denna bakgrund som förenligheten mellan en nationell bestämmelse som den belgiska lagen av den 30 juli 1979 och kraven i fördraget måste bedömas.

46 Vad gäller kravet i artikel 3.1 i den belgiska lagen på skriftligt tillstånd av ministern med ansvar för telegraf- och telefonväsendet för innehav av sändare eller mottagare, bör noteras att endast medlemsstaternas åtgärder gentemot offentliga företag och företag som de beviljar särskilda och/eller exklusiva rättigheter hör till tillämpningsområdet för artikel 90.1. Denna bestämmelse i fördraget kan därför inte åberopas för att invända mot att en minister tilldelats befogenheten att bevilja tillstånd inom ramen för sina normala uppgifter.

47 Samma bedömning bör gälla en enkel uppgift, som den som anförtrotts RTT, att handlägga ansökningarna om ministeriellt tillstånd, eftersom denna uppgift bara är ett underordnat led i utövandet av ministerns befogenheter.

48 Vad gäller befogenheten att bevilja typgodkännanden finns skäl att konstatera att den belgiska lagen avser alla sändare eller mottagare för radiokommunikation utan åtskillnad, inklusive de apparater, t.ex. trådlösa telefoner, som är avsedda att anslutas direkt till ett publikt telenät.

49 Emellertid framgår av formuleringen i ovan nämnda artikel 7 i den belgiska lagen att det, till skillnad från situationen i det ovan nämnda målet GB-Inno-BM, är ministern som inom ramen för sina kontrollbefogenheter vad gäller radiokommunikationen på belgiskt territorium fastställer de tekniska föreskrifterna för typgodkännande av sådana apparater, liksom de närmare bestämmelserna i typgodkännandet. Även om det är sant att RTT genom artikel 2 i samma lag ges befogenhet att upprätta och driva alla slags radiokommunikationstjänster, framgår dock av formuleringen i nämnda artikel 7 att RTT:s enda uppgift, vad gäller typgodkännande av sändare eller mottagare, består i att kontrollera att sådana apparater överensstämmer med de föreskrifter som fastställts av ministern.

50 Vad gäller apparater som typgodkänts av ett behörigt organ i en annan medlemsstat bör noteras att så länge medlemsstaternas system för tele- och radiokommunikation inte har harmoniserats, kan ett typgodkännande som beviljats i en medlemsstat inte garantera att apparaten i fråga inte stör dessa system i en annan medlemsstat, vars tekniska föreskrifter fortfarande kan vara annorlunda.

51 Härav följer att artikel 90.1 jämförd med artikel 86 i fördraget inte hindrar tillämpningen av nationella bestämmelser som för det första förbjuder innehav av sändare eller mottagare för radiokommunikation utan ministeriellt tillstånd och för det andra förbjuder försäljning eller uthyrning av sådana apparater om inte ett exemplar först typgodkänts såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av behörig minister, även om apparaten typgodkänts i en annan medlemsstat.

Beslut om rättegångskostnader



Rättegångskostnader

52 De kostnader som har förorsakats den belgiska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom domar av den 19 april 1989 och den 11 mars 1991 förts vidare av Tribunal de première instance i Bryssel - följande dom:

1) Artikel 30 i EEG-fördraget hindrar inte att ett offentligt företag ges befogenhet att typgodkänna sändare eller mottagare för radiokommunikation som det inte levererat, om detta företags beslut kan prövas av domstol.

2) Artikel 37 i EEG-fördraget hindrar inte tillämpningen av nationella lagar eller andra författningar som förbjuder försäljning eller uthyrning av sändare eller mottagare för radiokommunikation av vilka inte ett exemplar först typgodkänts av behörigt offentligt organ såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av ministern.

3) Under förutsättning att apparaterna i fråga hör till det materiella tilllämpningsområdet för kommissionens direktiv 88/301/EEG av den 16 maj 1988 om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning och det rör sig om perioden efter den 1 juli 1989, hindrar artikel 6 i detta direktiv en nationell bestämmelse som, vid äventyr av påföljd, förbjuder saluföring eller uthyrning av apparater om inte ett exemplar först typgodkänts av ett offentligt företag som erbjuder varor och/eller tjänster inom telekommunikationssektorn. Det ankommer på den nationella domstolen att dra slutsatserna av detta.

4) Artikel 90.1 jämförd med artikel 86 i EEG-fördraget hindrar inte tillämpningen av nationella bestämmelser som för det första förbjuder innehav av sändare eller mottagare för radiokommunikation utan ministeriellt tillstånd och för det andra förbjuder försäljning eller uthyrning av sådana apparater om inte ett exemplar inte först typgodkänts såsom överensstämmande med de tekniska föreskrifter som fastställts av behörig minister, även om apparaten typgodkänts i en annan medlemsstat.