Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Domstolens dom (femte avdelningen) den 18 mars 1999. - Europeiska gemenskapernas kommission mot Franska republiken. - Fördragsbrott - Bevarande av vilda fåglar - Särskilda skyddsområden. - Mål C-166/97.



Rättsfallssamling 1999 s. I-01719



Sammanfattning

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1 Medlemsstater - Skyldigheter - Genomförande av direktiv - Fördragsbrott - Invändning - Otillåten

(EG-fördraget, artikel 169)

2 Talan om fördragsbrott - Domstolens prövning av riktigheten - Situation som skall beaktas - Situationen vid utgången av den frist som angivits i det motiverade yttrandet

(EG-fördraget, artikel 169)

3 Miljö - Bevarande av vilda fåglar - Direktiv 79/409 - Särskilda åtgärder för bevarande - Medlemsstaternas skyldigheter - Skyldighet att ge de särskilda skyddsområdena en erforderlig rättslig ställning - Räckvidd

(Rådets direktiv 79/409, artikel 4.1 och 4.2)

4 Miljö - Bevarande av vilda fåglar - Direktiv 79/409 - Särskilda åtgärder för bevarande - Medlemsstaternas skyldigheter - Skyldighet att vidta åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer - Åsidosättande - Villkor - Zon som har klassificerats eller bör klassificeras som ett särskilt skyddsområde

(Rådets direktiv 79/409, artikel 4.1, 4.2 och 4.4)

Sammanfattning



1 En medlemsstat kan inte åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i ett direktiv.

2 Inom ramen för en talan med stöd av artikel 169 i fördraget skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas utifrån situationen vid utgången av den frist som angivits i det motiverade yttrandet.

3 Medlemsstaterna skall enligt artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 79/409 om bevarande av vilda fåglar ge de särskilda skyddsområden som avses i direktivet en rättsligt skyddad ställning, som gör det möjligt att bland annat säkerställa överlevnad och fortplantning för de fågelarter som nämns i bilaga 1 till direktivet samt fortplantning, ruggning och övervintring för regelbundet förekommande flyttfågelarter som inte anges i denna bilaga.

Ett skyddssystem enligt vilket ett särskilt skyddsområde endast har en ställning som allmän egendom och som reservat med skydd mot sjöfågeljakt och som inte innebär några konkreta åtgärder på andra områden än jakt är inte tillräckligt för att säkerställa ett tillräckligt skydd i den mening som avses i nämnda bestämmelser.

4 Medlemsstaterna skall i enlighet med artikel 4.4 i direktiv 79/409 om bevarande av vilda fåglar vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av de berörda arternas livsmiljöer, även med avseende på en zon som inte har klassificerats som ett särskilt skyddsområde, om så borde ha skett enligt direktivet. Av detta följer att för att denna bestämmelse skall anses ha åsidosatts krävs att det berörda området hör till de områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av de skyddade arterna i den mening som avses i artikel 4.1 fjärde stycket i direktivet, där kriterierna för en sådan klassificering anges.

I detta avseende visar den omständigheten att ett område återfinns i en förteckning över viktiga områden för bevarande av fåglar inte i sig att det borde klassificeras som ett särskilt skyddsområde.

Parter



I mål C-166/97,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd inledningsvis av juridiske chefsrådgivaren Richard B. Wainwright och Jean-Francis Pasquier, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, därefter av Richard B. Wainwright och Olivier Couvert-Castéra, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, samtliga i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Republiken Frankrike, företrädd av Kareen Rispal-Bellanger, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och Romain Nadal, secrétaire adjoint des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Frankrikes ambassad, 8 B, boulevard Joseph II, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161), genom att varken vidta några särskilda åtgärder för bevarande av fåglarnas livsmiljöer i Seines mynning eller några lämpliga åtgärder för att undvika en försämring av dessa livsmiljöer,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna P. Jann, C. Gulmann (referent), L. Sevón och M. Wathelet,

generaladvokat: N. Fennelly,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 15 oktober 1998,

och efter att den 10 december 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl



1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 30 april 1997, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, s. 1, svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161, nedan kallat fågeldirektivet), genom att varken vidta några särskilda åtgärder för bevarande av fåglarnas livsmiljöer i Seines mynning eller några lämpliga åtgärder för att undvika en försämring av dessa livsmiljöer.

2 I artikel 4 i detta direktiv föreskrivs följande:

"1. För de arter som anges i bilaga 1 skall särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer.

I samband med detta skall hänsyn tas till a) utrotningshotade arter,

b) arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön,

c) arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna är små eller den lokala utbredningen begränsad,

d) andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda karaktären hos deras livsmiljö.

Vid utvärdering skall hänsyn tas till tendenser och variationer i populationsnivåerna.

Medlemsstaterna skall som särskilda skyddsområden i första hand klassificera sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av dessa arter, med hänsyn till arternas behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv.

2. Med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv, skall medlemsstaterna vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga 1 med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. Medlemsstaterna skall därvid lägga särskild vikt vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse.

3. ...

4. Med avseende på de skyddsområden som avses i punkterna 1 och 2 ovan skall medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer samt störningar som påverkar fåglarna, i den mån denna påverkan inte saknar betydelse för att uppnå syftet med denna artikel. Medlemsstaterna skall även utanför dessa skyddsområden sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer."

3 I artikel 7 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, s. 7, svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114, nedan kallat livsmiljödirektivet) föreskrivs att de förpliktelser som uppstår till följd av artikel 6.2-6.4 i detta direktiv "skall ersätta alla förpliktelser som uppstår till följd av artikel 4.4 första meningen i direktiv 79/409/EEG vad gäller områden som klassificerats i enlighet med artikel 4.1 eller som på samma sätt erkänts i enlighet med artikel 4.2 i det direktivet, från och med dagen för genomförandet av det här direktivet eller den dag då en medlemsstat i enlighet med direktiv 79/409/EEG har klassificerat eller erkänt ett område, om den dagen infaller senare".

4 I artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet föreskrivs följande:

"3. Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från bedömningen av konsekvenserna för området och om inte annat följer av punkt 4, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt.

4. Om en plan eller ett projekt, på grund av att alternativa lösningar saknas, trots en negativ bedömning av konsekvenserna för området måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär, skall medlemsstaten vidta alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir sammanhängande. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om de kompensationsåtgärder som vidtagits.

Om det berörda området innehåller en prioriterad livsmiljötyp eller en prioriterad art, är de enda faktorer som får beaktas sådana som berör människors hälsa eller den allmänna säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse."

5 Enligt artikel 23.1 i livsmiljödirektivet skulle medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv inom två år efter dagen för anmälan. Eftersom detta direktiv anmäldes i juni 1992, löpte nämnda frist ut i juni 1994.

6 Kommissionen sände den 23 december 1992 en formell underrättelse till den franska regeringen på grund av underlåtenhet att bland annat följa fågeldirektivet vad gäller Seines mynning. Kommissionen ansåg i den formella underrättelsen att det särskilda skyddsområde som hade inrättats år 1990 hade en otillräcklig yta för att uppfylla de ornitologiska kraven och att den skyddade ställning som detta särskilda skyddsområde hade erhållit genom avtalet av den 11 april 1985 mellan miljöministeriet och de autonoma hamnarna i Le Havre och Rouen (nedan kallat avtalet) inte var tillräcklig. Kommissionen påpekade dessutom att det var oförenligt med fågeldirektivet att anlägga ett titangipslager bredvid det särskilda skyddsområdet.

7 Den franska regeringen svarade den 18 november 1993 att den visserligen erkände att Seines mynning var av stort biologiskt värde men att den ansåg att den rådande skyddade ställningen var tillräcklig för att säkerställa att den skyldighet att skydda fåglarnas livsmiljöer som man åtagit sig då det särskilda skyddsområdet inrättades skulle uppfyllas. Den franska regeringen bestred att titangipslagret kunde innebära ett åsidosättande av fågeldirektivet, eftersom lagret var beläget utanför det särskilda skyddsområdet.

8 Eftersom kommissionen ansåg att dessa förklaringar inte var tillräckliga, riktade den, den 3 juli 1995, ett motiverat yttrande till Republiken Frankrike, där den för det första konstaterade att denna medlemsstat hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i fågeldirektivet, genom att varken vidta några särskilda åtgärder för bevarande av fåglarnas livsmiljöer i Seines mynning eller några lämpliga åtgärder för att undvika försämring av dessa livsmiljöer, och där den för det andra uppmanade denna stat att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta de nödvändiga åtgärderna för att följa det.

9 Den franska regeringen svarade genom skrivelse av den 19 oktober 1995 bland annat att, eftersom avtalet endast var en övergångsåtgärd, avsikten var att först anta ett dekret om inrättandet av ett naturreservat, vilket skulle göra det möjligt att på kort sikt och på ett varaktigt sätt säkerställa att de känsligaste områdena i flodmynningen skyddas och därefter vidta andra åtgärder för att effektivt skydda mynningens naturarv.

Prövning i sak

10 Kommissionen har gjort gällande att Republiken Frankrike, för det första, inte har klassificerat en tillräcklig yta i Seines mynning som särskilt skyddsområde, för det andra, inte har gett det särskilda skyddsområde som klassificerades år 1990 en rättslig ställning som skulle göra det möjligt att uppnå de bevarandemålsättningar som eftersträvas i direktivet och, för det tredje, inte har vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att undvika en försämring av Seines mynning genom att tillåta att det anlades en titangipsfabrik som äventyrar livsvillkoren för fåglarna i denna livsmiljö.

Storleken på det särskilda skyddsområdet

11 Kommissionen har angett att Seines mynning ur ornitologisk synpunkt är en av de viktigaste våtmarkerna på den franska kusten och besöks i stor utsträckning av ett stort antal arter som har räknats upp i bilaga 1 till fågeldirektivet samt av flyttfågelarter. Att Republiken Frankrike år 1990 inrättade ett särskilt skyddsområde med en yta av 2 750 hektar är inte tillräckligt för att de skyldigheter som medlemsstaten har enligt artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet skall vara uppfyllda. De franska myndigheterna godkände nämligen år 1994 21 900 hektar av Seines mynning som ett viktigt område för bevarande av fåglar (zone importante pour la conservation des oiseaux, nedan kallat ZICO), på grund av områdets vetenskapligt styrkta ornitologiska betydelse. Dessutom ingår 7 800 hektar av mynningen i den europeiska ornitologiska förteckningen kallad "Important Bird Areas in Europe", som offentliggjordes år 1989.

12 Den franska regeringen har medgett att den yta av 2 750 hektar som hade klassificerats som ett särskilt skyddsområde i Seines mynning före utgången av den frist som hade tilldelats den för att följa det motiverade yttrandet var otillräcklig. Regeringen har likväl påpekat att utvidgningen av detta särskilda skyddsområde, som företogs i november 1997, hade senarelagts för att den del av lokalbefolkningen som berördes mest skulle bli tillfrågad och kunna ge sitt samtycke.

13 Det är i detta avseende tillräckligt att erinra om att enligt domstolens fasta rättspraxis kan en medlemsstat inte åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i ett direktiv (se exempelvis dom av den 6 juli 1995 i mål C-259/94, kommissionen mot Grekland, REG 1995, s. I-1947, punkt 5, och av den 25 november 1998 i mål C-214/96, kommissionen mot Spanien, REG 1998, s. I-0000, punkt 18).

14 Det står för övrigt klart att Seines mynning utgör ett särskilt viktigt ekosystem som rastplats under flyttningen och som övervintringsområde och fortplantningsplats för ett stort antal fågelarter som avses i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet.

15 Det kan således konstateras att Republiken Frankrike inte inom den föreskrivna fristen har klassificerat en tillräckligt stor yta i Seines mynning som ett särskilt skyddsområde i den mening som avses i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet. Kommissionens talan skall följaktligen bifallas på denna punkt.

Den rättsligt skyddade ställning som givits det särskilda skyddsområde som inrättades år 1990

16 Kommissionen har hävdat att Republiken Frankrike inte har upprättat något sådant rättsligt system avseende Seines mynning som gör det möjligt att på ett tillfredsställande sätt säkerställa att det särskilda skyddsområde som inrättades år 1990 inte tar skada. Den skyddade ställning som givits detta särskilda skyddsområde såsom det föreskrivs i avtalet uppfyller särskilt inte de krav avseende bevarande som uppställs i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet. Det har inte heller vidtagits någon annan åtgärd för att ge detta särskilda skyddsområde en rättsligt skyddad ställning.

17 Den franska regeringen har gjort gällande att nämnda avtal i det föreliggande fallet har möjliggjort ett effektivt skydd av det särskilda skyddsområdet, som för övrigt är allmän egendom. Vidare har ett territorium med en yta av 7 800 hektar, som innefattar detta särskilda skyddsområde, sedan år 1973 haft en ställning som reservat som erbjuder skydd mot sjöfågeljakt, vilket följaktligen innebär att all jaktverksamhet är förbjuden inom området. Dessutom finns det sedan år 1974 en naturpark i Brotonne i Seines mynning, vilken har en ställning som regional naturpark. Skyldigheterna enligt artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet har slutligen kunnat iakttas genom att förvaltningsåtgärder vidtagits i fråga om det särskilda skyddsområdet. Det särskilda skyddsområdet omfattas således av ett mångfaldigt och effektivt skyddssystem.

18 Det skall i detta avseende påpekas att förekomsten av ett fördragsbrott enligt en fast rättspraxis skall bedömas utifrån situationen i medlemsstaten vid utgången av den frist som angivits i det motiverade yttrandet (se exempelvis dom av den 3 juli 1997 i mål C-60/96, kommissionen mot Frankrike, REG 1997, s. I-3827, punkt 15, och av den 19 maj 1998 i mål C-3/96, kommissionen mot Nederländerna, REG 1998, s. I-3031, punkt 36).

19 Det står emellertid klart att eftersom avtalet ingicks för en period av tio år och inte förnyades upphörde det att gälla den 11 april 1995. Det gällde följaktligen inte längre den 3 september samma år, vid utgången av fristen i det motiverade yttrandet.

20 Anledning saknas således att undersöka om den skyddade ställning som det särskilda skyddsområdet har enligt avtalet uppfyller de krav avseende bevarande som uppställs i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet.

21 Vad gäller de övriga åtgärder som enligt den franska regeringen är avsedda att ge det särskilda skyddsområdet en tillräckligt skyddad ställning, skall det erinras om att medlemsstaterna, enligt artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet, enligt domstolens rättspraxis skall ge de särskilda skyddsområdena en rättsligt skyddad ställning, som gör det möjligt att bland annat säkerställa överlevnad och fortplantning av de fågelarter som nämns i bilaga 1 till direktivet samt fortplantning, ruggning och övervintring av regelbundet förekommande flyttfågelarter som inte anges i bilaga 1 (se i detta avseende dom av den 2 augusti 1993 i mål C-355/90, kommissionen mot Spanien, REG 1993, s. I-4221, punkterna 28-32).

22 Det skall i detta avseende påpekas att efter det att kommissionen i det motiverade yttrandet hade gjort gällande att Republiken Frankrike inte hade uppfyllt kraven i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet, genom att endast låta det särskilda skyddsområde som inrättades år 1990 omfattas av det skyddssystem som föreskrivs i avtalet, svarade den franska regeringen kommissionen genom skrivelse av den 19 oktober 1995 att, eftersom detta avtal endast var en övergångsåtgärd, avsikten var att först anta ett dekret om inrättandet av ett naturreservat som gör det möjligt att på kort sikt och på ett varaktigt sätt säkerställa att de känsligaste områdena i mynningen skyddas och därefter vidta andra åtgärder för att effektivt skydda mynningens naturarv, för att uppfylla kraven i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet.

23 Vad gäller naturparken i Brotonne, vilken nämns i punkt 17 i förevarande dom, är det ostridigt, såsom kommissionen har påpekat, att den inte omfattar det särskilda skyddsområde som inrättades år 1990 utan endast de områden i Seines mynning vilka klassificerades som ett särskilt skyddsområde i november 1997.

24 Av det föregående resonemanget följer att det särskilda skyddsområde som hade inrättats år 1990 vid utgången av fristen i det motiverade yttrandet endast hade en ställning som allmän egendom och som reservat med skydd mot sjöfågeljakt.

25 Ett sådant system som inte innebär några konkreta åtgärder på andra områden än jakt är i det föreliggande fallet emellertid inte tillräckligt för att säkerställa ett tillräckligt skydd i den mening som avses i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet.

26 Kommissionen har följaktligen på goda grunder gjort gällande att Republiken Frankrike inte har vidtagit några åtgärder för att ge detta särskilda skyddsområde en tillräckligt skyddad rättslig ställning med hänsyn till artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet. Kommissionens talan skall således bifallas även på denna punkt.

Titangipsfabriken i Le Hode

27 Kommissionen har anfört att denna fabrik och dess annex samt infartsvägen har uppförts i våtmarker som ingår i det ZICO som har nämnts i punkt 11 i förevarande dom och som är mycket viktiga som rastplatser för flera hotade arter och vilda flyttfågelarter samt för deras möjligheter att hitta föda och fortplanta sig. Enligt kommissionen borde dessa områden följaktligen ha inkluderats i det särskilda skyddsområdet i Seines mynning i enlighet med artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet. De störningar som dessa anläggningar tillsammans har förorsakat är således oförenliga med kraven avseende bevarande i artikel 4.4 första meningen i nämnda direktiv.

28 Kommissionen har hävdat att även om det antogs att den påverkan som dessa anläggningar har inte skulle kunna undersökas på grundval av denna bestämmelse, eftersom de är belägna utanför det särskilda skyddsområdet, finns det emellertid anledning att fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.4 andra meningen i fågeldirektivet. Enligt den sistnämnda bestämmelsen skall medlemsstaterna nämligen vidta alla skäliga åtgärder för att undvika oåterkallelig försämring, så att det förblir möjligt att senare klassificera området som ett särskilt skyddsområde och uppnå målsättningen att bevara området i enlighet med artikel 4 i fågeldirektivet. Republiken Frankrike borde således ha valt en plats som medför så litet störningar som möjligt i förhållande till målsättningen att bevara det särskilda skyddsområdet, exempelvis området väster om våtmarkerna, vilket inte är av ornitologiskt intresse.

29 Kommissionen har vidare anfört att titangipsfabriken inte har bedömts med avseende på projektets konsekvenser för området i enlighet med artikel 6.3 i livsmiljödirektivet. Byggandet av denna fabrik kan dessutom inte motiveras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse i den mening som avses i artikel 6.4 i detta direktiv. Villkoren för tillämpning av denna bestämmelse är nämligen inte uppfyllda i det föreliggande fallet, eftersom det inte finns något väsentligt allmänintresse och inga kompensationsåtgärder har vidtagits och eftersom det finns alternativa lösningar.

30 Den franska regeringen har inledningsvis gjort gällande att projektet att anlägga titangipsfabriken föregicks av två studier, gjorda åren 1991 och 1993, av projektets miljöpåverkan. I den senare studien slogs fast att projektet inte skulle medföra någon betydande försämring av de berörda arternas livsmiljö. Detta bekräftades för övrigt av en oberoende utredare efter en offentlig undersökning av verksamheten vid anläggningen, gjord i december 1994 och januari 1995.

31 Att titangipsfabriken är belägen i ett område som av de franska myndigheterna har bedömts utgöra ett ZICO innebär inte i sig att det skall klassificeras som ett särskilt skyddsområde. De områden som har klassificerats som ZICO är nämligen inte alla av samma ornitologiska värde med avseende på skyldigheterna enligt fågeldirektivet. Således framgår av en studie av den regionala miljöförvaltningen (direction régionale de l'environnement, nedan kallad Diren) att den plats som valdes för att anlägga titangipsfabriken inte tillhörde de viktigaste platserna i Seines mynning vad gäller bevarandet av den biologiska mångfalden. Den franska regeringen har anfört att kommissionen under alla omständigheter inte har företett någon vetenskaplig bevisning för att visa att området borde ha klassificerats.

32 Den franska regeringen har även gjort gällande att lagringen av syntetisk gips vid fabriken i Le Hode inte strider mot kraven avseende bevarande i artikel 4 i fågeldirektivet, eftersom denna produkt inte är ett miljögift, att dess lagring upp till en maximihöjd på 25 meter inte kan störa fåglarnas flyttbeteende, att utsläppen i Seine inte medför någon stor miljöbelastning och att driften av fabriken endast har ökat vägtrafiken med 2,3 procent.

33 Slutligen har omfattande åtgärder vidtagits för att undvika all försämring för livsmiljöer och arter i området.

34 Vad gäller påståendet att artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet har åsidosatts, skall det erinras om - såsom har konstaterats i punkt 3 i förevarande dom - att de skyldigheter som avses i dessa bestämmelser från och med en viss dag skall ersätta de skyldigheter som uppstår till följd av artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet.

35 Av handlingarna i målet framgår att fabriken började uppföras innan livsmiljödirektivet antogs.

36 Även om det antogs att kommissionen genom sin begäran att domstolen skall fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i fågeldirektivet även skulle ha avsett artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet, är det, i syfte att bestämma grundens omfattning, nödvändigt att exakt fastställa den dag med utgångspunkt från vilken kommissionen anser att de franska myndigheterna har handlat i strid med de skyldigheter som har uppstått till följd av artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet.

37 Eftersom detta inte anges närmare i ansökan, kan talan inte vinna bifall på den grunden att artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet har åsidosatts.

38 Vad gäller påståendet att artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet i sin ursprungliga lydelse har åsidosatts, framgår det av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna skall iaktta de skyldigheter som uppstår till följd av bland annat denna bestämmelse, även om det berörda området inte har klassificerats som ett särskilt skyddsområde, om så borde ha skett (se dom av den 2 augusti 1993 i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkt 22).

39 Av detta följer att för att artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet skall anses ha åsidosatts krävs det att det berörda området hör till de områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av de skyddade arterna i den mening som avses i artikel 4.1 fjärde stycket.

40 Enligt fast rättspraxis åligger det kommissionen i mål om fördragsbrott enligt artikel 169 att bevisa det påstådda fördragsbrottet och förse domstolen med de uppgifter som är nödvändiga för att kontrollera att fördragsbrottet föreligger (se dom av den 25 maj 1982 i mål 96/81, kommissionen mot Nederländerna, REG 1982, s. 1791, punkt 6, och av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94, kommissionen mot Nederländerna, REG 1997, s. I-5699, punkt 59).

41 Det skall således först undersökas om kommissionen har bevisat att det område på vilket fabriken och dess annex är belägna uppfyller det villkor som har formulerats i punkt 39 i förevarande dom.

42 I detta avseende skall konstateras att den omständigheten att området i fråga återfinns i ZICO-förteckningen inte i sig visar att det borde klassificeras som ett särskilt skyddsområde. Såsom den franska regeringen har understrukit, utan att motsägas av kommissionen, utgör denna förteckning nämligen endast en första kartläggning av de ornitologiska rikedomarna och omfattar områden med mycket varierande förhållanden där människan ibland är närvarande, vilka inte alla är av ett sådant ornitologiskt värde att de skall anses som sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av arter.

43 Vad gäller kommissionens argument att området i fråga utgjordes av våtmarker som är mycket viktiga som rastplatser för ett stort antal skyddade arter samt för deras möjligheter att hitta föda och fortplanta sig, framgår det av handlingarna i målet att fabriken är belägen i ett häckningsområde med riklig tillgång till föda som är av stor betydelse för flera av de arter som har räknats upp i bilaga 1 till fågeldirektivet. Detta område är likväl klart större än området i fråga.

44 Enligt en studie av naturhistoriska museet, som den franska regeringen har åberopat och på vilken den studie av miljöpåverkan som gjordes år 1993 grundade sig och vars slutsatser kommissionen inte har ifrågasatt, skulle ingen av de mest sällsynta arterna i regionen lida någon direkt skada till följd av projektet avseende anläggningen för bearbetning av titangips, även om förlusten av 35 hektar våtmark utgjorde en faktisk förlust av livsmiljön för den fågelfauna som fortplantade sig där.

45 Det är riktigt att det i en studie som Diren offentliggjorde i april 1995 konstaterades att den del av mynningen som studien avsåg skulle ha varit värd att klassificeras som ett naturreservat, särskilt med beaktande av dess betydelse för fågelfaunan.

46 I Direns studie, som offentliggjordes vid en tidpunkt då anläggningen för bearbetning av titangips var färdigbyggd och som omfattade anläggningens område, beaktas detta område emellertid inte på något särskilt sätt.

47 På grundval av en helhetsbedömning av de olika delarna av bevisningen förefaller det således inte som om kommissionen med tillräcklig sannolikhet har visat att området i fråga hör till de områden som är mest lämpade för bevarandet av de skyddade arterna.

48 Beträffande påståendet att artikel 4.4 andra meningen i fågeldirektivet har åsidosatts skall det konstateras att kommissionen under alla omständigheter inte har visat att Republiken Frankrike inte har strävat efter att undvika förorening och försämring av den livsmiljö där titangipsanläggningen har uppförts.

49 Vad gäller förorening har kommissionen nämligen medgett att anläggningen inte har haft någon märkbar inverkan. Vad beträffar försämring av livsmiljön påpekade den franska regeringen redan under det administrativa förfarandet att platsen för anläggningen valdes efter noggranna undersökningar av de möjliga lagringsplatserna för titangips och utförliga samtal med lokala representanter, bland annat fågelskyddsaktivister. Kommissionen har emellertid endast påstått att Republiken Frankrike borde ha valt en plats för anläggningen i fråga som skulle ha medfört så litet störningar som möjligt med avseende på målsättningen att bevara det särskilda skyddsområdet, exempelvis området väster om våtmarkerna, vilket inte var av ornitologiskt intresse. Det är i övrigt tillräckligt att påpeka att kommissionen under förfarandet vid domstolen inte har upprepat eller närmare redogjort för den invändning i ansökan som rörde artikel 4.4 andra meningen i fågeldirektivet.

50 Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den grunden att artikel 4.4 i fågeldirektivet har åsidosatts.

51 Av det ovanstående resonemanget följer att det skall konstateras att Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet genom att underlåta att klassificera en tillräckligt stor yta i Seines mynning som ett särskilt skyddsområde och genom att underlåta att vidta åtgärder för att ge det särskilda skyddsområdet den erforderliga rättsliga ställningen.

52 Talan skall ogillas i övrigt.

Beslut om rättegångskostnader



Rättegångskostnader

53 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.3 kan domstolen emellertid förordna om att rättegångskostnaderna helt eller delvis skall delas, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom kommissionens yrkanden endast har bifallits till viss del, skall rättegångskostnaderna delas.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

54 Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.2 i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, genom att underlåta att klassificera en tillräckligt stor yta i Seines mynning som ett särskilt skyddsområde och genom att underlåta att vidta åtgärder för att ge det särskilda skyddsområdet den erforderliga rättsliga ställningen.

55 Talan ogillas i övrigt.

56 Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.