Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS2002-0562

Lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

E-handelslagen

Utkom från trycket den 14 juni 2002
Utfärdad den 6 juni 2002.

Lagens tillämpningsområde

Denna lag gäller informationssamhällets tjänster och påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster.

Lagen är inte tillämplig på frågor som rör

  1. beskattning,

  2. behandling av personuppgifter,

  3. konkurrensbegränsande samarbete mellan företag,

  4. notariatverksamhet eller liknande verksamhet i den mån den har direkt samband med myndighetsutövning,

  5. verksamhet som innebär att försvara eller som ombud företräda en klient inför domstol, eller

  6. hasardspel där penningvärden satsas.

Rättsfall:

Ang. tillämpningsområdet för direktiv 2000/31/EG, se C-108/09 Ker-Optika (nationellt förbud avseende försäljning av kontaktlinser omfattas, men inte regler om villkoren för leverans). Fråga om relationen mellan direktiv 2000/31 och lagvalsregler C-509/09 och C-161/10 eDate Advertising m.fl., p. 53 ff. Ang. tillämpning av civilrättsliga regler om ansvar för förtal, se C-291/13 Papasavvas m.fl.

Definitioner

I lagen avses med

informationssamhällets tjänster: tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare,

tjänsteleverantör: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster,

etableringsstat: stat där en tjänsteleverantör har sitt fasta driftställe,

tjänstemottagare: fysisk eller juridisk person som använder någon av informationssamhällets tjänster,

det samordnade regelområdet: rättsregler med krav på informationssamhällets tjänster och på tjänsteleverantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster,

reglerad yrkesverksamhet: yrkesverksamhet som enligt lag eller förordning kräver auktorisation, legitimation eller liknande,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Hänvisad författning:

Etablering i en medlemsstat utgör såväl existensberättigandet som villkoret för tillämpningen av direktiv 2000/31C-292/10 G, p. 69 ff. Ang. begreppet informationssamhällets tjänster och kravet på ersättning, se C-291/13 Papasavvas m.fl.

Fri rörlighet och tillämpning av svensk rätt

En tjänsteleverantör med en annan etableringsstat än Sverige inom EES har rätt att, utan hinder av svenska regler inom det samordnade regelområdet, tillhandahålla tjänstemottagare i Sverige informationssamhällets tjänster.

En domstol eller annan myndighet får dock med stöd av lag vidta en åtgärd som begränsar den fria rörligheten för en sådan tjänst, om det är nödvändigt för att skydda

  1. allmän ordning och säkerhet,

  2. folkhälsan, eller

  3. konsumenter.

En sådan åtgärd måste vara riktad mot en bestämd tjänst som skadar eller allvarligt riskerar att skada något av dessa skyddsintressen. Åtgärden måste stå i rimlig proportion till det intresse som skall skyddas.

Innan en sådan åtgärd som avses i 3 § andra stycket får vidtas måste etableringsstaten uppmanas att ingripa. Etableringsstaten och Europeiska gemenskapernas kommission måste även underrättas om att åtgärden kommer att vidtas.

I brådskande fall får åtgärden i stället utan dröjsmål anmälas till etableringsstaten och kommissionen, med uppgift om varför saken anses brådskande.

Första och andra styckena gäller inte i samband med domstolsförfaranden och brottsutredningar.

Inom det samordnade regelområdet skall svensk rätt gälla för de informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer med Sverige som etableringsstat, även om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat inom EES.

Bestämmelserna i 3–5 §§ är inte tillämpliga på

  1. tillåtligheten av marknadsföring genom icke begärd e-post,

  2. utgivning av elektroniska pengar av sådana aktiebolag eller ekonomiska föreningar som enligt 2 kap. 3 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar undantagits från den lagens bestämmelser,

  3. sådana krav för försäkringsverksamhet genom sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet som avses i avdelning IV i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG1) , senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/36/EG2) , och avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring3) , senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG4) ,

    1)

    EGT L 228, 11.8.1992, s. 1 (Celex 31992L0049).

    2)

    EUT L 81, 20.3.2008, s. 69 (Celex 32008L0036).

    3)

    EGT L 345, 19.12.2002, s. 1 (Celex 32002L0083).

    4)

    EUT L 76, 19.3.2008, s. 44 (Celex 32008L0019).

  4. sådana krav för obligatoriska skadeförsäkringar som avses i artikel 30.2 i rådets direktiv 92/49/EEG,

  5. avtalsförpliktelser vid konsumentavtal,

  6. upphovsrätt och närstående rättigheter, skydd för kretsmönster för halvledarprodukter och industriellt rättsskydd, eller

  7. formkrav för avtal som skapar eller överför rättigheter i fast egendom.

SFS 2011:1064

Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).

SFS 2014:1454

Allmänna informationskrav

När en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska leverantören ge information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i förekommande fall

  1. organisationsnummer,

  2. registreringsnummer för mervärdesskatt, och

  3. behörig tillståndsmyndighet.

Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet ska informationen även omfatta uppgifter om

  1. yrkestitel och den stat där denna erhållits,

  2. den yrkesorganisation eller liknande där tjänsteleverantören är registrerad, och

  3. de bestämmelser som är tillämpliga på yrkesverksamheten och sättet att få tillgång till dem.

Informationen ska finnas tillgänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

I fråga om leverantörer av beställ-tv och leverantörer av sådan beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst gäller även 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen (2010:696).

Rättsfall:

Ang. erforderliga kontaktuppgifter utöver e-postadress, se C-298/07 Bundesverband.

SFS 2022:1670

Om en tjänsteleverantör vid tillhandahållandet av informationssamhällets tjänster anger priser på varor eller tjänster skall dessa anges klart och otvetydigt. Om skatt och leveranskostnader tillkommer skall detta anges särskilt.

Krav i samband med beställning

En tjänsteleverantör skall tillhandahålla lämpliga och effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel innan denne gör en beställning.

En tjänsteleverantör skall på ett klart och otvetydigt sätt innan en tjänstemottagare gör en beställning informera denne om följande:

  1. hjälpmedlen enligt 10 § och de tekniska steg som måste vidtas för att ingå avtal,

  2. vilka språk avtal kan ingås på,

  3. om avtal arkiveras och om de hålls tillgängliga för tjänstemottagare, samt

  4. de yrkesetiska regler eller liknande som tjänsteleverantören har åtagit sig att följa och sättet att få tillgång till dem på elektronisk väg.

En tjänsteleverantör skall utan onödigt dröjsmål på elektronisk väg bekräfta mottagandet av en beställning som gjorts på elektronisk väg.

Beställningar och bekräftelser skall anses mottagna när adressaten har tillgång till dem.

Avtalsvillkor skall göras tillgängliga för tjänstemottagare på ett sätt som gör det möjligt att spara och återskapa dem.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ samt 12 § första stycket gäller inte om avtal ingås enbart genom utväxling av e-post eller motsvarande personliga meddelanden.

Utanför konsumentförhållanden får parterna komma överens om något annat än vad som anges i 10–12 §§.

Påföljder

Om en tjänsteleverantör inte ger information i enlighet med 8 och 9 samt 11–13 §§ eller inte tillhandahåller tekniska hjälpmedel enligt 10 § ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

SFS 2008:505

Ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer i vissa fall

En tjänsteleverantör som överför information som har lämnats av en tjänstemottagare i ett kommunikationsnät, eller som tillhandahåller tillgång till ett sådant nät, skall inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören inte

  1. initierar överföringen,

  2. väljer ut mottagaren av informationen, eller

  3. väljer ut eller ändrar informationen.

Överföringen och tillhandahållandet enligt första stycket omfattar även sådan automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av information som sker endast för att utföra överföringen, under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som rimligen krävs för överföringen.

Rättsfall:

Ang. det ansvar som åligger en näringsidkare som driver en elektronisk marknadsplats, se C-324/09 L’Oréal, p. 106 ff. Internetleverantörer har ingen allmän skyldighet att övervaka överförd information C-70/10 Scarlet Extended, gäller även leverantör av plattform för sociala nätverk C-360/10 SABAM. Ang. elektronisk version av tidning, se C-291/13 Papasavvas m.fl.

En tjänsteleverantör som överför information som har lämnats av en tjänstemottagare i ett kommunikationsnät skall, för sådan automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring som sker endast för att effektivisera vidare överföring till andra tjänstemottagare, inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören

  1. inte ändrar informationen,

  2. uppfyller gällande villkor för tillgång till informationen,

  3. följer inom branschen vedertagna regler för uppdatering av informationen,

  4. inte ingriper i sådan inom branschen vedertagen teknik som används för att få uppgifter om användningen av informationen, och

  5. utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen, så snart leverantören får kännedom om att den information som ursprungligen överfördes avlägsnats eller gjorts oåtkomlig, eller om att en domstol eller myndighet har beslutat att så skall ske.

En tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare skall inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören

  1. inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och, när det gäller skyldighet att ersätta skada, inte är medveten om fakta eller omständigheter som gör det uppenbart att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer, eller

  2. så snart han får sådan kännedom eller medvetenhet utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om den tjänstemottagare som lämnat informationen handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.

En tjänsteleverantör som överför eller lagrar information för annan får dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet har begåtts uppsåtligen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 2002:562

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

SFS 2008:505

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2008.

SFS 2009:359

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2009.

SFS 2010:722

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2010.

SFS 2011:767

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2011.

SFS 2011:881

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2011.

SFS 2011:1064

Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 2011.

SFS 2014:1454

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2015.

SFS 2022:1670

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2023.

Refererad författning:

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster (förordningen om digitala tjänster).

Lag 2002:562

Författare: Jan Stålhandske

Författare: Jan Stålhandske

Genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) genomförs merparten av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”). Elektronisk handel och informationssamhällets tjänster är gränsöverskridande i sådan utsträckning att behovet av gemensamma europeiska regler är särskilt stort. Syftet med direktivet och lagen är bl.a. att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna och inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Förarbeten: Ds 2001:13, prop. 2001/02:150, 2001/02:LU29.

Författare: Jan Stålhandske

Detta för lagen centrala begrepp definieras i 2 §.

Författare: Jan Stålhandske

Tillämpningsområdet är inte begränsat till öppna nät. Lagens regler om allmänna informationskrav, beställning, påföljder och ansvarsfrihet gäller, till skillnad från reglerna om tillämpning av svensk rätt och fri rörlighet, även om tjänsterna riktar sig till stater utom EES. Lagens tillämpningsområde är i den bemärkelsen bredare än direktivets. Tekniken att genomföra direktivet genom en horisontell speciallag om informationssamhällets tjänster kan medföra att olika regler kan komma att gälla beroende på om tjänster tillhandahålls exempelvis per brev, telefon eller Internet, se prop. 2001/02:150 s. 54 och 108.

Författare: Jan Stålhandske

Lagen behandlar t.ex. inte frågor om i vilket land mervärdesskatt ska betalas.

Författare: Jan Stålhandske

Här avses sådana frågor som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation).

Författare: Jan Stålhandske

Jfr 2 kap. 1–6 §§ konkurrenslagen (2008:579).

Författare: Jan Stålhandske

Undantaget innebär att tjänsteleverantörer som är etablerade i Sverige och som vill tillhandahålla notarietjänster online i något land där detta kan ske utan att notarien är bosatt i landet, inte behöver följa de krav som ställs i den här kommenterade lagen, se prop. 2001/02:150 s. 109.

Författare: Jan Stålhandske

Målsägandebiträden och andra rättegångsbiträden omfattas inte av undantaget, se prop. 2001/02:150 s. 109.

Författare: Jan Stålhandske

Detta undantag avser inte säljfrämjande tävlingar eller spel där utbetalningarna endast kan användas för att förvärva de lanserade varorna eller tjänsterna, se ingresspunkt 16 i direktiv 2000/31/EG.

Författare: Jan Stålhandske

Definitionen grundas på den definition som ges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, ändrat genom direktiv 98/48/EG. Direktivet har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (kodifiering). Jfr mål C-434/15: Asociación Profesional Elite Taxi mot Uber Systems Spain, SL. Domstolens dom (stora avdelningen) den 20 december 2017. I domslutet anges att Ubers förmedlingstjänst att, med hjälp av en app, mot ersättning se till att förare som inte är yrkesförare, och som använder sina egna fordon, sammanförs med personer som önskar företa en resa inom en tätort ska anses ha en så nära anknytning till en transporttjänst att den inte kan skiljas från denna och därmed vara att kvalificera som en ”tjänst på transportområdet” och därmed undantagen från direktiv 2000/31/EG. Se också Patent- och marknadsöverdomstolens resonemang i NJA 2021 s. 1124.

Författare: Jan Stålhandske

Ramen för begreppet ”tjänst” torde här vara vidare än brukligt, jfr prop. 2001/02:150 s. 50.

Författare: Jan Stålhandske

Kravet på ersättning innebär inte att tjänsten måste betalas av den som mottar den. Det räcker med att tjänsten i fråga normalt är av ekonomisk betydelse, se prop. 2001/02:150 s. 56 f.

Författare: Jan Stålhandske

Med ”på distans” avses att parterna inte är närvarande samtidigt. Därmed utesluts t.ex. läkarundersökning med elektronisk utrustning på en närvarande patient och reservation av en flygbiljett online på en resebyrå med kunden fysiskt närvarande, se bilaga I till direktiv 2015/1535/EU.

Författare: Jan Stålhandske

Utanför begreppet ”på elektronisk väg” faller tjänster som har ”ett materiellt innehåll”, även om de innebär att elektronisk utrustning används, se bilaga I till direktiv 2015/1535/EU. Med ”materiellt innehåll” torde avses att det direkt i tjänsten ingår ett ”fysiskt” moment. Som exempel nämns i bilagan bankomater och tågbiljettautomater samt tillträde till avgiftsbelagda vägnät eller parkeringar, även om det finns elektronisk utrustning för att kontrollera tillträdet eller säkerställa rätt betalning. Vidare anges i bilagan att tjänster som inte tillhandahålls genom elektronisk lagring och databehandling, såsom taltelefonitjänster, telefax- och telextjänster samt tjänster som utförs med hjälp av taltelefoni eller telefax, inte ingår bland informationssamhällets tjänster. Utanför faller vidare offline-tjänster, såsom distribution av cd-romskivor eller programvara på diskett. Det förhållandet att den fysiska leveransen inte utgör en informationssamhällets tjänst innebär endast att lagen inte reglerar denna leverans. Det innebär inte att en online-tjänst som föranlett leveransen inte skulle omfattas.

Författare: Jan Stålhandske

Genom detta krav på interaktivitet utesluts endast t.ex. TV-tjänster och radiotjänster som tillhandahålls genom översändning av uppgifter utan individuell begäran och som är avsedda för samtidigt mottagande av ett obegränsat antal mottagare, se bilaga I till direktiv 2015/1535/EU.

Författare: Jan Stålhandske

Här inbegrips Internetleverantörer, näringsidkare som erbjuder varor och tjänster online, serverägare m.fl., dock inte privatpersoner som utan ekonomiska syften tillhandahåller en egen webbplats av typiskt privat karaktär, se prop. 2001/02:150 s. 110.

Författare: Jan Stålhandske

Begreppet har betydelse för vilket lands regelverk som ska gälla för en tjänsteleverantör. Etableringsstat bestäms alltså inte av i vilken stat tjänsteleverantören placerat sin tekniska utrustning, utan av var denne utövar sin näringsverksamhet, se ingresspunkt 19 i direktiv 2000/31/EG. Angående denna fråga och frågan om otillbörligt kringgående av svensk lagstiftning, se PMT 13055-20 (HD har i december 2022 lämnat prövningstillstånd, mål T 4709-22).

Författare: Jan Stålhandske

En tjänstemottagare kan vara någon som gör information tillgänglig på öppna nät eller någon som söker information på ett sådant nät, se prop. 2001/02:150 s. 110 f.

Författare: Jan Stålhandske

Begreppet har betydelse för omfånget av den s.k. ursprungslandsprincipen, se kommentaren till rubriken före 3 §. Eftersom definitionen i direktiv 2000/31/EG (i direktivet används dock termen ”det samordnade området”) och här är begränsad till krav på tjänster och tjänsteleverantörer kan det hävdas att området är begränsat till offentligrättsliga regler. Detta eftersom privaträttsliga regler inte kan beskrivas som krav som tjänsteleverantörer måste uppfylla, utan snarare kan sägas föreskriva under vilka omständigheter som någon har en viss rätt mot någon annan, se Ds 2001:13 s. 90 f. Mot detta talar dock att det i direktivets definition bl.a. hänvisas till krav som är tillämpliga på avtal och att det i direktivet görs undantag från dess tillämpningsområde just för vissa privaträttsliga regler. Till detta kommer svårigheten att dra en tydlig gräns mellan offentlig och privat rätt. Området skulle då i stället omfatta allt som inte uttryckligen undantagits. En sådan tolkning skulle kunna sägas vara mer i linje med direktivets harmoniseringssyfte, eftersom det som i ett land kan vara offentligrättsligt reglerat kan vara privaträttsligt reglerat i ett annat. Å andra sidan sägs i direktivet att det genom direktivet inte införs några nya regler om internationell privaträtt, se artikel 1.4 i direktiv 2000/31/EG. I propositionen anför regeringen att mycket talar för bedömningen att endast offentligrättsliga regler omfattas, men medger att direktivet är oklart och att någon uttrycklig regel som anger att civilrättsliga frågor inte omfattas inte finns. Regeringen anser det vara en uppgift för EU-domstolen att i sista hand avgöra direktivets innebörd, men påpekar samtidigt att problemet inte ska överdrivas. Inte minst med hänsyn till omfattningen av direktivets generella undantag från tillämpningen av ursprungslandsprincipen torde området i allt väsentligt i praktiken sammanfalla i de olika länderna, se prop. 2001/02:150 s. 62 f. EU-domstolen har uttalat att under det samordnade regelområdet faller all marknadsföring, oberoende av det fysiska eller elektroniska medium som används för den, om marknadsföringen utgör en underordnad och oskiljaktig del av tjänsten online-försäljning (se EU-domstolens dom den 1 oktober 2020, C-649/18).

Författare: Jan Stålhandske

I Sverige finns cirka 30 reglerade yrken, t.ex. advokater, revisorer och fastighetsmäklare, se prop. 2001/02:150 s. 111.

Författare: Jan Stålhandske

Under rubriken ges de regler som följer av den s.k. ursprungslandsprincipen, se artikel 3 i direktiv 2000/31/EG. Syftet med denna är att en tjänsteleverantör som är etablerad inom gemenskapen ska kunna erbjuda sina tjänster i hela gemenskapen, utan att behöva ta reda på eller beakta de krav som ställs på verksamheten eller tjänsterna i alla medlemsstaterna – krav som ofta skiljer sig från varandra. Det ska räcka med att tjänsteleverantören, i de frågor som omfattas av det samordnade området, iakttar lagen i den stat där han är etablerad. Det är varje medlemsstats sak att sörja för övervakningen av de tjänsteleverantörer som är etablerade på deras territorium. Övervakningsansvaret ankommer på etableringsstaten, även om tjänsteleverantörens verksamhet enbart riktar sig till andra medlemsstater. E-handelslagens ursprungslandsprincip står i konflikt med den effektlandsprincip som den svenska marknadsrätten i huvudsak bygger på och som innebär att svensk marknadsrätt ät tillämplig på marknadsföring som har effekt på eller riktar sig mot den svenska marknaden, se kommentaren till 3 § 1 st.

Författare: Jan Stålhandske

Stycket kan sägas utgöra den ena delen av ursprungslandsprincipen (se kommentaren till rubriken före 3 §). Bestämmelsen bygger på principen om ömsesidigt erkännande och innebär att tillämpningen av svensk rätt begränsas. Den innebär inte ett förbud mot övervakning av mottagarlandets myndigheter, men dessa får som huvudregel inte vidta åtgärder som begränsar den fria rörligheten. Däremot kan ursprungslandets myndigheter informeras och uppmanas att vidta åtgärder mot en tjänsteleverantör, se prop. 2001/02:150 s. 65 f. och 113. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) antogs senare än e-handelsdirektivet. Enligt detta fullharmoniseringsdirektiv på konsumentskyddsområdet gäller inte ursprungslandsprincipen (jfr Ulf Bernitz, Svensk och europeisk marknadsrätt 2, 2013, s. 30). Direktivet är i svensk rätt genomfört genom marknadsföringslagen (2008:486). Konflikten mellan ursprungslandsprincipen och effektlandsprincipen (se kommentaren till rubriken före 3 §) har varit problematisk för svenska domstolar, se t.ex. MD 2004:17, kritiserat i SvJT 2006 s. 397, och MD 2015:7. På området för konsumentskydd får, för lagstiftning grundad på direktivet 2005/29/11, effektlandsprincipen anses gälla.

Författare: Jan Stålhandske

De åtgärder som i undantagsfall är tillåtna ska ske med stöd av befintliga bestämmelser i annan lagstiftning. Myndigheterna ges alltså inte här några nya befogenheter. Se PMT 13055-20 (HD har i december 2022 lämnat prövningstillstånd, mål T 4709-22).

Författare: Jan Stålhandske

Bedömningen av när en åtgärd är tillåten torde få göras mot bakgrund av EU-domstolens restriktiva praxis vad gäller när medlemsstaterna får vidta åtgärder som begränsar den fria rörligheten, se prop. 2001/02:150 s. 112.

Författare: Jan Stålhandske

En svensk myndighet kan vidta åtgärder först om myndigheterna i etableringsstaten inte vidtagit några åtgärder eller endast vidtagit otillräckliga åtgärder, se artikel 3.4.b i direktiv 2000/31/EG.

Författare: Jan Stålhandske

Kommissionen har inte några särskilda sanktionsmöjligheter, utan är hänvisad till att i vanlig ordning väcka talan i EU-domstolen.

Författare: Jan Stålhandske

Polis och åklagare kan genomföra förundersökning och väcka åtal och Marknadsdomstolen kan fatta beslut, inom ramen för 3 §, utan att iaktta den särskilda procedur som anges i föregående stycken.

Författare: Jan Stålhandske

Paragrafen kan sägas utgöra den andra delen av ursprungslandsprincipen (jfr 3 § och kommentaren till rubriken före 3 §) och innebär att det territoriella tillämpningsområdet för marknadsföringslagstiftningen och andra delar av svensk rätt påverkas (se NJA 2008 s. 1135). Exempelvis föregångaren till marknadsföringslagen (2008:486) från 1995 ansågs tillämplig enbart på sådan verksamhet som har effekt i Sverige (se prop. 1970:57 s. 92 f. och prop. 1992/93:75 s. 34 f.) De svenska myndigheterna ska enligt e-handelslagen tillämpa svensk rätt som omfattas av det samordnade regelområdet på alla tjänsteleverantörer som är etablerade i Sverige, oavsett om deras tjänster kan anses ha effekt här eller inte. Det är inte fråga om nya tillsynsuppgifter, men myndigheternas ansvar för att kontrollera att tjänsteleverantörer följer de lagar och bestämmelser som gäller här utvidgas till att omfatta tjänsteleverantörer som inte alls riktar sina tjänster mot den svenska marknaden. Jfr NJA 2008 s. 1135.

Författare: Jan Stålhandske

Enligt artikel 13.1 i direktiv 2002/58/EG får elektronisk post för direkt marknadsföring bara tillåtas i fråga om abonnenter som i förväg har gett sitt samtycke. Bestämmelsen har genomförts i svensk rätt genom 13 b § marknadsföringslagen, se prop. 2003/04:43.

Författare: Jan Stålhandske

Med elektroniska pengar avses ett penningvärde som representerar en fordran på utgivaren och som, utan att finnas på ett individualiserat konto, är lagrat på ett elektroniskt medium och godkänns som betalningsmedel av andra företag än utgivaren, se prop. 2001/02:85.

Författare: Jan Stålhandske

De försäkringsdirektiv som anges bygger på principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn. Försäkringsgivaren är dock skyldig att bl.a. följa de regler för verksamheten som värdlandet har antagit till skydd för det allmänna bästa. Undantagen för försäkringsdirektivens bestämmelser om försäkringsgivares verksamhet i ett annat medlemsland än hemlandet innebär alltså bl.a. att en försäkringsgivare fortfarande är skyldig att följa den lagstiftning som värdlandet har antagit till skydd för det allmänna bästa, även när försäkringstjänster tillhandahålls eller marknadsförs elektroniskt. Frågan om marknadsföring av en försäkringsgivares tjänster på exempelvis en webbplats ska anses utgöra marknadsföring i ett annat medlemsland än hemlandet överlämnas åt rättstillämpningen, se prop. 2001/02:150 s. 69 ff.

Författare: Jan Stålhandske

Undantaget innebär att rätten enligt rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring för en medlemsstat att kräva in försäkringsvillkor till behörig myndighet innan villkoren börjar tillämpas kvarstår, se prop. 2001/02:150 s. 70.

Författare: Jan Stålhandske

Med ”avtalsförpliktelser” avses även information om de väsentliga delarna i avtalets innehåll, däribland rättigheter för konsumenten, som har ett avgörande inflytande på beslutet att ingå avtal, se ingresspunkt 56 i direktiv 2000/31/EG. Undantaget förtydligar att konsumentskyddsbestämmelserna i EG-konventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) inte påverkas av att regler för marknadsföring och annat, som faller under det samordnade regelområdet, styrs av lagen i leverantörens ursprungsland. En annan sak är att det i de fall leverantören inte riktar sina tjänster mot ett särskilt land det inte går att bedöma om något eller några andra länders regler kan komma att aktualiseras förrän tidigast då en konsument från en annan medlemsstat har anmält intresse för det som erbjuds i tjänsterna, se prop. 2001/02:150 s. 67.

Författare: Jan Stålhandske

Här avses rättigheter som omfattas av rådets direktiv 87/54/EEG av den 16 december 1986 om rättsligt skydd för kretsmönster i halvledarprodukter och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser. Jfr RH 2013:27.

Författare: Jan Stålhandske

Fastighetsrättsliga formkrav omfattas inte av ursprungslandsprincipen.

Författare: Jan Stålhandske

Bestämmelsen får anses omfatta alla situationer då avtalsfrihet råder om vilken lag som ska tillämpas. Frågor om tillämplig lag på försäkringsområdet regleras i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).

Författare: Jan Stålhandske

Tjänsteleverantören ska alltid kunna identifieras och kontaktas. Övrig information behöver endast ges i förekommande fall. Kravet på att informationen ska ges på enkelt, direkt och stadigvarande sätt torde innebära att den ska ges på det för teknikformen mest tillgängliga sättet. Det är dock inte rimligt att alltid kräva att informationen finns omedelbart tillgänglig på samma terminal som tjänsten. Det kan i stället ske genom en länk eller en hänvisning till t.ex. en webbplats.

Författare: Jan Stålhandske

Bestämmelsen innebär inte att priser måste anges. Sker detta ska de dock framställas på ett klart och otvetydigt sätt. Krav på att priser ska anges i vissa fall och på visst sätt finns i prisinformationslagen (2004:347) samt 2 kap. 6 § 1 st. 3 p. och 3 kap. 3 § 1 st. 4 p. distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Se MD 2010:14.

Författare: Jan Stålhandske

Beställaren ska ges möjlighet att kontrollera de uppgifter denne matat in. Bestämmelsen innebär dock inte någon allmän skyldighet för tjänsteleverantören att rätta eller verifiera de uppgifter som beställaren matar in, se prop. 2001/02:150 s. 117. Jfr MD 2004:18.

Författare: Jan Stålhandske

Se kommentaren till 8 § 1 st.

Författare: Jan Stålhandske

Här avses den praktiska hanteringen, inte rättsliga aspekter på hur avtal ingås, se prop. 2001/02:150 s. 117.

Författare: Jan Stålhandske

Den elektroniska bekräftelsen är inte avgörande för när ett avtal ska anses vara ingånget, se prop. 2001/02:150 s. 117.

Författare: Jan Stålhandske

Villkoren kan t.ex. tillhandahållas på en webbsida, om de kan sparas eller skrivas ut av tjänstemottagaren.

Författare: Jan Stålhandske

Att tjänstemottagaren ensidigt använder sig av t.ex. e-post innebär inte att informationskraven inte blir tillämpliga.

Författare: Jan Stålhandske

T.ex. SMS.

Författare: Jan Stålhandske

Jfr 12 § prisinformationslagen samt 2 kap. 8 § och 3 kap. 6 § distans- och hemförsäljningslagen. Näringsidkare kan åläggas att lämna information som saknas eller tillhandahålla tekniska hjälpmedel, vid vite, om det inte är obehövligt, se 24–26 §§ marknadsföringslagen. En näringsidkare som uppsåtligen eller av vårdslöshet bryter mot ett åläggande ska ersätta den skada som en konsument eller en annan näringsidkare drabbas av, se 37 § marknadsföringslagen. Talan förs vid Marknadsdomstolen av bl.a. Konsumentombudsmannen.

Författare: Jan Stålhandske

De bakomliggande direktivbestämmelserna till 16-18 §§, och därmed också dessa paragrafer, kommer sannolikt att ersättas med bestämmelser i en EU-förordning, se Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG samt regeringens Kommittédirektiv ”Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster” (Dir. 2022:49). Bestämmelserna under rubriken innebär att sådana tjänsteleverantörer (”mellanhänder”) som bara överför eller lagrar information som andra lämnat, inte på grund av innehållet i den information de överför eller lagrar kan åläggas att ersätta skada eller betala sanktionsavgift. De kan, om alla förutsättningar är uppfyllda, inte i civilrättsligt hänseende göras ansvariga för om det förekommer t.ex. upphovsrättsligt skyddat material (jfr 54 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk [upphovsrättslagen]) eller otillbörlig marknadsföring i deras tjänster. I praktiken torde dock ansvarsfrihetsreglerna inte, med undantag för vad som gäller upphovsrättsintrång genom tillfälliga kopior (jfr prop. 2001/02:150 s. 94 f. samt 11 a § upphovsrättslagen och prop. 2004/05:110 s. 91–100), medföra någon förändring av vad som redan gäller i svensk rätt. Vidare anges att mellanhänderna får dömas för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet begåtts uppsåtligen. Jfr Förenade målen C-236/08–C-238/08: Google France, Google, Inc. mot Louis Vuitton Malletier, Viaticum SA, Luteciel SARL, Centre national de recherche en relations humaines (CNRRH) SARL, Pierre-Alexis Thonet, Bruno Raboin, Tiger SARL. Domstolens dom (stora avdelningen) den 23 mars 2010. Jfr också RH 2013:27.

Författare: Jan Stålhandske

Bestämmelsen behandlar s.k. enbart vidarebefordran (”mere conduit”) och avser sådana mellanhänder som bara överför information som andra har lämnat eller som tillhandahåller tillgång till själva nätet, ledningarna, servrarna e.d. som informationen överförs på. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att verksamheten är av rent teknisk automatisk och passiv natur, jfr ingresspunkt 42 i direktiv 2000/31/EG. Med att tjänsteleverantören ”ändrar informationen” avses förändringar av innehållet, inte tekniska anpassningar såsom konvertering till ett annat format. Att en bild på en webbsida förminskas för att kunna användas vid exempelvis WAP-teknik är inte att betrakta som en ändring i paragrafens mening, se prop. 2001/02:150 s. 120.

Författare: Jan Stålhandske

Bestämmelsen behandlar s.k. cachning och avser sådana mellanhänder som lagrar information för att vidarebefordra den effektivt. Skillnaden mot den lagring som behandlas i 16 § 2 st. är att lagringen här sker i det särskilda syftet att effektivisera överföringen av viss information. Bestämmelsen tar främst sikte på s.k. proxycachning, som innebär att tjänsteleverantören lagrar webbsidor på sina lokala mellanservrar för att effektivisera överföringen. Angående allmänna förutsättningar för paragrafens tillämpning, se kommentaren till rubriken före 16 §.

Författare: Jan Stålhandske

Se kommentaren till rubriken före 16 §.

Författare: Jan Stålhandske

Villkoren kan exempelvis bestå i krav på lösenord eller betalning till tillgång för information.

Författare: Jan Stålhandske

Exempelvis uppgifter om hur många besökare en viss webbsida har (”hitcounting”).

Författare: Jan Stålhandske

Bestämmelsen behandlar olika typer av värdtjänster, t.ex. webbhotell eller elektroniska anslagstavlor (jfr lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor). Det utrymme inom vilket en mellanhand kan bli skadeståndsansvarig torde redan enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer vara mycket begränsat, se prop. 2001/02:150 s. 95 f.

Författare: Jan Stålhandske

De brott som kan vara aktuella i sammanhanget, där ansvar föreskrivs även för oaktsamhet, är barnpornografi och olaga våldsskildring, om spridning skett i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte, se 16 kap. 10 a § 3 st. och 10 b § BrB, samt upphovsrättsintrång, se 53 § upphovsrättslagen. Rent generellt torde kunna sägas att mellanhänder sällan torde ha uppsåt i förhållande till innehållet i den information som passerar tjänsten. I många fall torde det också vara orimligt att kräva att mellanhanden kontrollerar innehållet, dvs. det kan heller inte sägas att mellanhanden borde ha haft kännedom om innehållet. Följaktligen ligger i det allmänna kravet på subjektiv täckning en väsentlig begränsning av mellanhänders straffrättsliga ansvar. Bestämmelsen torde därför inte innebära någon större praktisk skillnad mot vad som gällt tidigare, se prop. 2001/02:150 s. 87–92. I sammanhanget bör framhållas att särskilda regler om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att förhindra vidare spridning av vissa meddelanden på s.k. elektroniska anslagstavlor finns i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor.