Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS2008-0486

Marknadsföringslag (2008:486)

Marknadsföringslagen

Utkom från trycket den 16 juni 2008
utfärdad den 5 juni 2008.

Inledande bestämmelse

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

SFS 2020:338

Lagens tillämpningsområde

Lagen tillämpas

  1. när näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet,

  2. på tv-sändningar, beställ-tv och videodelningsplattformar som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696),

  3. när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, och

  4. när behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller 4 § tredje stycket och 7 § när en näringsidkare, som är etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar marknadsföring mot en annan näringsidkare.

Allmän anmärkning:

Ang. EES se s. R 96.

Rättsfall:

Direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder omfattar offentligrättsliga organ med ansvar för uppdrag av allmänintresse, t.ex. sjukkassa C-59/12 Zentrale xur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs. Nationella bestämmelser om kontroll av reklam som sänts från en annan medlemsstat – reklam riktad mot minderåriga C-34–C-36/95 De Agostini och TV-Shop.

SFS 2020:874

Definitioner

I denna lag avses med

  • affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en näringsidkare om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att handla eller att avstå från att handla,

  • digitalt innehåll: data som framställs och tillhandahålls i digital form,

  • digital tjänst: en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta uppgifter eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av tjänsten,

  • driftskompatibilitet: förmåga att fungera med annan hårdvara eller programvara än sådan som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

  • elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mottagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,

  • god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter,

  • kompatibilitet: förmåga att utan konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

  • konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

  • marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

  • marknadsplats online: en tjänst som använder programvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning och som gör det möjligt för konsumenten att ingå distansavtal med andra näringsidkare eller konsumenter,

  • näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

  • produkter: alla typer av varor och tjänster, även digitala tjänster, digitalt innehåll, fast egendom och rättigheter och skyldigheter,

  • rankning: den relativa position som en näringsidkare tilldelar produkter så som de presenteras, organiseras eller vidarebefordras, oberoende av vilka tekniska medel som används för sådan presentation, organisation eller vidarebefordran,

  • vara: lös sak, med eller utan digitala delar,

  • vara med digitala delar: lös sak som är integrerad eller sammankopplad med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att avsaknaden av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varan inte kan användas på det sätt som är avsett.

Lagen 2022:656, med ikraftträdande 1 sept. s.å., innehåller även:

2. Äldre bestämmelser gäller för marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet.

Rättsfall:

Äldre rätt: Marknadsrättslig prövning i förhållande till tryckfrihetsförordningen: talan avvisad MD 1974:23 (efter resning), 2002:34, 2003:35, 2005:18, 2007:31; talan prövad 2002:18, 2005:11, 2006:15 – Prövning av medgiven talan MD 2007:3 – Innebörden av begreppen genomsnittskonsument och näringsidkare MD 2008:5 (jfr 2004:8, 2006:22, 2007:1) – Marknadsföring på Internet: MD 2000:8, 19, 2001:19, 2004:17 – Marknadsföring i form av varningsbrev: MD 1999:28, 2002:25, 2004:14, annat kundbrev 2003:8 – Se även H 1975:589, 1977:751 och 2007:142, alla anm. vid TF 1:1.

Fråga om påståenden på webbsida utgjort marknadsföring MD 2011:4 – Fråga om brev till myndighet kunde anses som marknadsföring MD 2014:16.

C-536/20 Tiketa Begreppet näringsidkare omfattar även fysiska eller juridiska personer som agerar i egenskap av mellanhand. Begreppen konsument och näringsidkare omfattar offentligrättsliga organ med ansvar för uppdrag av allmänintresse, t.ex. sjukkassa C-59/12 Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs. Ang. tillämpning i förhållande till tidningsutgivare, se C-391/12 RLvS. Begreppet reklam innefattar användning av domännamn samt metataggar motsvarande beteckning på konkurrents varor och firma, se C-657/11 Belgian Electronic Sorting Technology. Begreppet affärsbeslut omfattar samtliga beslut som har en direkt koppling till beslut om att förvärva eller inte förvärva en produkt C-281/12 Trento Sviluppo och Centrale Adriatica. Ang. konsumentbegreppet i EG-domstolens äldre praxis, se C-210/96 Gut Springenheide och Tusky, C-110/14 Costea (advokat kan betraktas som konsument när avtalet inte har samband med advokatens yrkesverksamhet). Vilseledande underlåtenhet C-208/21 Towarzystwo Ubezpieczeń Ż.

SFS 2022:656

Otillbörlig marknadsföring

Direktivbilagan

Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 ska gälla som lag i Sverige. Regeringen tillkännager den aktuella bilagan i Svensk författningssamling.

Vid en prövning enligt någon av bestämmelserna i bilaga I till direktivet ska denna lag tillämpas.

Bestämmelserna i punkterna 1–31 i bilaga I till direktivet ska tillämpas även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.

Bestämmelsen i punkt 14 i bilaga I till direktivet ska tillämpas på åtgärder som skett i strid med denna punkt om inte åtgärden omfattas av spellagen (2018:1138).

SFS 2020:338

God marknadsföringssed

Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.

Rättsfall:

Äldre rätt: Otillbörlig marknadsföring: TV-reklam riktad till barn (förhandsavgörande från EG-domstolen) MD 1998:17 – Fråga om renommésnyltning: chips MD 1999:21, rutmönster på sängar 2001:16, 2002:24, 33, 2003:3, essenser 2005:4, beteckningen ”Vi” 2006:19, medicinskt plåster 2006:27, hotellverksamhet 2008:8 – När blir varningsbrev otillbörligt? MD 1999:28, 2002:25, 2004:14 – Marknadsföring av avkodningsutrustning som enligt lag ej får överlåtas MD 2002:15, 16, 2004:17 – Fråga om misskreditering: av lantbrukare som använder konventionellt odlade livsmedel MD 2002:18, 2005:11, av utländska köttproducenter 2005:8, av marknadsförare av telefonitjänster 2005:17, av obestämd krets av näringsidkare 2002:18, 2008:11.

MD 2008:15 anm. vid 14 § – Dominerande och iögonfallande banderoll med text och kännetecken för viss spritdryck vid restaurang stred mot god marknadsföringssed MD 2009:16 – Marknadsföring av öl och cider utomhus på centralt placerade reklampelare ansågs otillbörlig MD 2009:19, 24 anm. vid 10 § – Kundbrev innehållande påståenden som gav intryck av att annat företags marknadsföring innebar upphovsrättsintrång och var olaglig stred mot god marknadsföringssed MD 2009:27 – Otillbörligt att vid marknadsföring av resor sälja tilläggsprodukter genom att kräva markering om produkten ej önskades MD 2009:32 – Marknadsföring av första hjälpen-tavlor vilka till form och färg associerade till Röda Korset ansågs strida mot god marknadsföringssed MD 2009:33 – Sökträffar på internet som skapats via s.k. metataggar av bolag som tillhandahöll konsumentkrediter ansågs som otillbörlig marknadsföring då det primära budskapet var möjligheten till snabb kredit MD 2010:30 – Underlåtenhet att lämna riskinformation samt påståenden om värdeutveckling under viss tidsperiod i marknadsföring av fonder ansågs strida mot god marknadsföringssed MD 2010:31 – Kombinationserbjudande av folköl och dvd-film med fotbollsbilder ansågs ej uppfylla alkohollagens krav på måttfullhet MD 2011:5 – Uttrycket ”miljövänlig” i annons för personbil ansågs strida mot god marknadsföringssed MD 2011:12 – Fråga om läkemedelsreklam varit förenlig med lagstridighetsprincipen m.m. MD 2012:8 – Fråga om vilseledande efterbildning och renommésnyltning förelegat i marknadsföring på den s.k. jultidningsmarknaden MD 2012:10 – Fråga om renommésnyltning förelegat när företag använt sig av logotyp bestående av ordet ”Datoteket” jämte en figur liknande Apoteket AB:s logotyp MD 2012:11 – Konkurrents användning av annans varumärke i s.k. sökordsmarknadsföring stred ej mot god marknadsföringssed MD 2012:15 – Bolag som tillhandahöll en s.k. community på internet där underåriga tilläts ingå köpeavtal utan förmyndarens samtycke ansågs ej ha förfarit lagstridigt eller i strid med god marknadsföringssed MD 2013:9 – Ang. marknadsföring av konsumentkrediter för hemelektronikprodukter MD 2014:7 – Fråga om elbolags reklamfilm för solkraft stod i överensstämmelse med god marknadsföringssed MD 2014:9 – Marknadsföring genom telefonsamtal till konsumenters mobiltelefoner ansågs förenlig med god marknadsföringssed MD 2015:8 – Fråga om begreppet ”fredagsmys” i marknadsföring av potatischips inneburit renommésnyltning MD 2015:11 – Påståenden m.m. i marknadsföring av havrebaserade livsmedel innehållande bl.a. misskrediteringar avseende mjölk och mjölkprodukter ansågs nedsättande MD 2015:18 – Kundberättelser om kosttillskott på bolags hemsida och i reklamfilmer ansågs strida mot förordningen (EG) 1924/2006 om näringspåståenden etc. MD 2016:5 – Affärsmetod som omfattat fakturering utan att avtal kommit till stånd var oförenlig med denna § MD 2016:10.

Krav på uttryckligt samtycke för tillägg vid köp av flygresa, se C-112/11 ebookers.com Deutschland.

Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed enligt 5 § är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Aggressiv marknadsföring

En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring.

Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.

Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Rättsfall:

MD 2012:14 anm. vid 19 §.

Vid bedömningen av om marknadsföringen är aggressiv ska dess art samt tidpunkten, varaktigheten och platsen för marknadsföringen särskilt beaktas. Det ska också särskilt beaktas om näringsidkaren

  1. använder ett hotfullt eller kränkande språk eller beteende,

  2. utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter, som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme, för att påverka konsumentens beslut i fråga om produkten,

  3. använder betungande eller oproportionerliga hinder som inte följer av avtalet när en konsument vill utöva sina rättigheter enligt avtalet, inbegripet rätten att häva ett avtal eller att byta till en annan produkt eller en annan näringsidkare, eller

  4. uppger sig komma att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras.

SFS 2016:22

Vilseledande marknadsföring

Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna i 9, 10 eller 12–17 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Rättsfall:

Marknadsföring av paketresor utan att ha ställt säkerhet enl. resegarantilagen otillbörlig MD 2008:19, 2009:3, 17 – Marknadsföring av otillåten avkodningsutrustning ansågs otillbörlig MD 2009:10 – Utskick av fakturor avseende annonsering i viss företagskatalog med vilseledande uppgift om ursprung och utan föregående beställning MD 2009:36 – Marknadsföring av vildsvinsfällor som ej godkänts enl. jaktlagstiftningen otillbörlig MD 2009:40 – Marknadsföring av matfettsblandning som smör trots att innehållet ej uppfyllde lagstadgat krav på smör otillbörlig MD 2010:15 – Ang. påståenden om ett golvlims fördelaktiga egenskaper från miljö- och hälsosynpunkter MD 2011:13 – Marknadsföring av bolags USB-modul vars enda syfte var att kringgå upphovsrättsskyddet för annat bolags tekniska åtgärder och därmed möjliggöra olovlig exemplarframställning av videospel var otillbörlig MD 2011:29 – Vilseledande påstående av begravningsbyrå om auktorisation MD 2013:3 – Marknadsföring av bantnings- och hälsoprodukter i strid mot krav på godkännande för försäljning från Läkemedelsverket ansågs otillbörlig MD 2013:7 – Fråga om bolags påståenden om att bedriva auktoriserad turistbyråverksamhet var vilseledande MD 2013:10 – Ang. marknadsföring av kosttillskott och magnetprodukter MD 2014:13 – Påstående i marknadsföring att en viss matfettsblandning var ett smör ansågs vilseledande MD 2016:6.

Definition av affärsmetod C-632/16 Dyson. Bedömningskriteriet för otillbörlig affärsmetod C‑122/10 Ving Sverige och C‑611/14 Canal Digital Danmark. Vilseledande affärsmetod kan föreligga även om förfarande inte strider mot god marknadsföringssed C-435/11 CHS Tour Service. En affärsmetod är vilseledande när den dels inbegriper oriktig information eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten, dels sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som annars inte skulle ha fattats C-281/12 Trento Sviluppo och Centrale Adriatica. Felaktig information som endast lämnas till en enda konsument kan utgöra en vilseledande affärsmetod C-388/13 UPC Magyarország. Pyramidspel C-667/15 Nationale Loterij.

Reklamidentifiering

All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.

Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet inför uppföljande framställningar.

Rättsfall:

Äldre rätt: Fråga om tydlig utformning av marknadsföring och angivande av avsändare: annons i tidning MD 1987:5, 1991:18, reklamfilm i TV 2002:13, muntlig reklam, försäkringsförmedling 2003:31, reklam genom sms och e-mail 2004:25, förlagsprodukter 2005:22, webbtjänst 2006:14, s.k. tidningswrap 2006:15.

Artiklar om lotter i annonstidning ej utformade och presenterade såsom anges i 1 st. MD 2009:15.

Förbud mot vilseledande marknadsföring

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet.

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

  1. produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper,

  2. produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö,

  3. kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för tillverkning eller tillhandahållande,

  4. produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkoren,

  5. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

  6. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

  7. leveransvillkor för produkten,

  8. behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

  9. näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

  10. konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. jfr Prisinformationslag (2004:347)12 §, inf. efter denna lag.

Rättsfall:

För en fullständig redovisning av rättsfall från tid före 1 sept. 2016 hänvisas till www.marknadsdomstolen.se och för rättsfall från tid därefter till www.patentochmarknadsoverdomstolen.se.

Påståenden att centraldammsugare av visst märke ”står högst i världen” i vissa avseenden och hade högre kvalitet än annat märke ansågs vilseledande och otillbörliga MD 2008:14 – Utelämnande av information om hållfasthet m.m. vid marknadsföring av byggnadsställningar ansågs ej innebära att marknadsföringen var vilseledande MD 2009:5 – Att vid telefonförsäljning ej uppge avsändare och felaktigt påstå samröre med konkurrent ansågs vilseledande MD 2009:7 – Marknadsföring av värderingstjänster på distans, som ej innehöll tydliga uppgifter om pris och ångerrätt, ansågs otillbörlig MD 2009:8 – Ovederhäftiga påståenden vid marknadsföring av licens för institutionell visning av film MD 2009:9 – Bolags förfarande att tillställa annat bolags kunder orderbekräftelser och fakturor med förväxlingsrisk var vilseledande MD 2009:22, 2010:16 – Factoringföretags uppgifter i kundbrev att konkurrent agerat ohederligt ansågs vilseledande och misskrediterande MD 2009:24 – Bolags påståenden i marknadsföring av medietjänster att annat bolag var oseriöst och skickade bluffakturor ansågs vilseledande och misskrediterande MD 2009:37 – Banks (huvudsakligen Internetbank) uppgift i marknadsföring om ”inga avgifter” och ”utan dolda avgifter” ej vilseledande, oaktat banken tog ut avgift för skriftlig avisering MD 2009:39 – Påståenden som gav intryck av att bolag tagit över försäljningen av annat bolags produkter, sålde de bästa produkterna och hade det största utbudet ansågs vilseledande MD 2010:2 – Mobilabonnemang som marknadsförts såsom omfattande obegränsad användning till fast pris var vilseledande då tjänsten var begränsad i omfattning MD 2010:14 – Bolag som vid telefonförsäljning av sökregister/företagskatalog uppgett sig företräda annat bolag och dess sökregister MD 2010:17, 25 – Påståendet ”Glasögon till fast pris inklusive allt” ansågs ej vilseledande då det bedömdes tämligen nära överensstämma med konsumentens förväntan MD 2010:19 – Vissa formuleringar i marknadsföring av glasögon, bl.a. ”2 för 1”, ansågs vilseledande MD 2010:20 – Påståenden av bolag i e-postmeddelanden och brev till annat bolags befintliga och potentiella kunder om det sistnämnda bolagets produkter ansågs som misskrediterande och vilseledande marknadsföring MD 2010:23 – Påståendet ”Översättningar till alla språk” i marknadsföring av översättningstjänster ansågs med hänsyn till målgruppen ej vilseledande MD 2010:24 – Fråga om ett klädesvarumärke, vilket påstods vara vilseledande efterbildat, var känt MD 2011:1 – Påstående om marknadsledande ställning och oriktiga referenser i samband med offentlig upphandling ansågs vilseledande MD 2011:6 – Ang. vilseledande av kommersiellt ursprung vid marknadsföring av företagskatalog på internet MD 2011:8 – Företag som i kampanjerbjudanden utformade som fakturor använt sig av annans kännetecken (GULA SIDORNA, ENIRO) MD 2011:9, 10 – Vilseledande påståenden vid telemarketing ang. avsändare MD 2011:15 – Bemanningsföretags påståenden om kvaliteten på dess tjänster, vilka var baserade på en oberoende marknadsundersökning men som grundats på svar som bolaget självt valt ut, ansågs vilseledande MD 2011:23 – Svåröverskådlig marknadsföring av anslutning till fibernät, bl.a. med angivande av ett schabloniserat ROT-avdrag, ansågs vilseledande MD 2011:24 – Bolags e-postmeddelanden till annat bolags samarbetspartner och finansiär innehållande påståenden om sistnämnda bolags patentintrång m.m. ansågs vilseledande MD 2011:25 – Marknadsföring av pinnstol, med text vari känt varumärke och kännetecken för annan liknande produkt omnämndes ansågs ej vilseledande MD 2011:27 – Fråga om kombinationserbjudande avseende mobiltelefoner och mobiltelefonabonnemang var vilseledande MD 2012:4 – Påståenden vid marknadsföring av s.k. vårdmadrasser rörande dels produktionsbolaget, dels madrassernas egenskaper m.m. ansågs otillbörliga då de ej kunnat styrkas MD 2012:6 – Fråga om marknadsföring av blöjor varit vilseledande bl.a. avseende uttalande om samband mellan lotion i blöjor och allergi MD 2012:7 – Påståendena ”most affordable”, ”premier” och ”easiest” m.m. vid marknadsföring av sightseeingturer ansågs vilseledande MD 2013:14 – Marknadsföring av en bantningsprodukt vid namn ”Slim Vest” ansågs vilseledande MD 2013:15 – Byggvaruhus påstående ”där bättre produkter kostar mindre” ansågs vilseledande MD 2013:16 – Uttrycket ”Bäst & Billigast” i marknadsföring och i företagslogotyp ansågs vilseledande MD 2013:17 – Påståenden av innebörd att bolag hade Sveriges bästa priser samt största sortiment och utbud ansågs vilseledande MD 2014:2 – Att ett företag vid marknadsföring av taxitjänster använt kännetecken mycket likt annat företags kända och särpräglade varumärke ansågs vilseledande och otillbörligt MD 2014:3 – Användning av diagram vid marknadsföring av alkohol ansågs vilseledande då de gav sken av objektivitet men testerna som legat till grund för dem utförts av en enda person MD 2014:6 – Fråga om erbjudanden av säkerhetstjänster innehållande inbetalningskort m.m. varit vilseledande MD 2014:17 – Användning av ordet ”MILJÖFORDON” på taxibil som ej uppfyllde de utsläppskrav som anges i 2:11 a vägtrafikskattelagen ansågs vilseledande MD 2015:9 – Fråga om marknadsföring av konsertbiljetter innefattat utfästelse i förhållande till annan näringsidkare MD 2015:10 – Vissa påståenden om bärselar för barn ansågs vilseledande MD 2015:14 – Vilseledande marknadsföring av kontaktlinser MD 2015:16 – Påståenden om reducering och eliminering av strålning och magnetfält i marknadsföring av elsaneringstjänster ansågs vilseledande MD 2015:19 – Marknadsföring av matfettsblandningen ”Flora MED SMÖR” ansågs ej vilseledande MD 2015:20 – Påståenden om att vara marknadsledande i marknadsföring av glasögon ansågs vilseledande MD 2015:22 – Påståenden om isoleringsmaterial ansågs vilseledande MD 2016:2 – Ang. vilseledande marknadsföring av värmepumpar MD 2016:4 – Fråga om marknadsföring av förvaltnings/förmedlingstjänst av elavtal varit vilseledande MD 2016:9 – Påståenden i marknadsföring av veterinärmedicinska läkemedel ansågs vilseledande MD 2016:12 – Fråga om avtal betr. danskurs avsett tjänst som omfattats av ångerrätt MD 2016:13.

EG-domstolens äldre praxis: I frågor om vilseledande skall de förväntningar som uppgiften kan tänkas väcka hos en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument beaktas C-210/96 Gut Springenheide och Tusky. Vilseledande och kosmetiska produkter C-220/98 Estée Lauder Cosmetics. Förhållande till specialbestämmelser C-221/00 kommissionen/Österrike. Praxis rörande art. 28 EG: Förbud mot namnet ”Clinique” inte motiverat C-315/92 Clinique.

Ang. vilseledande ränteangivelser, se C-453/10 Pereničová och Perenič. Ang. medlemsstaternas möjlighet till mer långtgående skydd och kombinationserbjudanden som innehåller finansiella tjänster, se C-265/12 Citroën Belux. Kombinationserbjudande i frågan om försäljning av en dator utrustad med förinstallerade program C-310/15 Deroo-Blanquart. Begreppet hälsopåstående och påstående om minskad sjukdomsrisk, se C-299/12 Green – Swan. Vilseledande utelämnande C-632/16 Dyson (dammsugarmodellens energieffektivitet).

Begränsningar i kommunikationsmediet m.m.

Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande enligt 10 § tredje stycket, får beaktas det använda kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme samt de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Köperbjudanden

Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en framställning erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att följande väsentliga information framgår:

  1. produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

  2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 710 §§ prisinformationslagen (2004:347),

  3. näringsidkarens identitet och geografiska adress,

  4. villkor för betalning, leverans och fullgörande om de avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga,

  5. information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en framställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet innehåller väsentlig information enligt punkterna 1–5 i första stycket.

Rättsfall:

Reseannons innehållande uppgift om frånprisangivelse m.m. ansågs utgöra köperbjudande men innehålla tillräcklig information MD 2011:30 (förhandsavgörande från EU-domstolen se nedan) – Marknadsföring av nätdejtingtjänst ansågs otillbörlig då uppgift om pris och ånger- och hävningsrätt varit oklar eller vilseledande samt kontaktinformation varit inkorrekt MD 2015:2.

Fråga om när ett köperbjudande föreligger, rekvisitet rörande pris (frånpris) och rekvisitet rörande en produkts egenskaper (hänvisning till webbplats) C-122/10 Ving Sverige. En affärsmetod som kvalificerats som ett köperbjudande ska innehålla viss väsentlig information, som konsumenten behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut; om denna information, vari ingår priset, inte lämnas anses ett köperbjudande vara vilseledande C-611/14 Canal Digital Danmark. Tillgång till information på eller via webbplats C-146/16 Verband Sozialer Wettbewerb.

SFS 2022:656

Om en konsument i en framställning på en marknadsplats online erbjuds en bestämd produkt med en prisangivelse eller flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, ska den näringsidkare som tillhandahåller marknadsplatsen informera konsumenten om huruvida den som erbjuder produkten är näringsidkare eller inte, baserat på den uppgift om det som denne lämnat. Informationen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket.

SFS 2022:656

Rankning av produkter

Rubriken införd g. Lag 2022:656. SFS2022-0656

En näringsidkare som ger konsumenter möjlighet att söka digitalt efter produkter ska informera om de kriterier som främst bestämmer rankningen av produkter som presenteras och deras betydelse jämfört med andra kriterier. Informationen ska ges i ett särskilt avsnitt i onlinegränssnittet och vara direkt och lätt tillgängligt från den plats där sökresultaten presenteras.

Informationen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket.

Information om hur rankningen går till behöver inte lämnas av leverantörer av sökmotorer enligt artikel 2.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster.

SFS 2022:656

Konsumentrecensioner

Rubriken införd g. Lag 2022:656. SFS2022-0656

En näringsidkare som ger tillgång till konsumentrecensioner av produkter ska informera om huruvida näringsidkaren säkerställer att recensionerna kommer från konsumenter som har använt eller köpt produkterna och i så fall på vilket sätt det görs. Informationen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket.

SFS 2022:656

Vilseledande förpackningsstorlekar

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

Rättsfall:

Äldre rätt: Vilseledande spagettiförpackning MD 1981:14 (jfr 1971:8).

Vilseledande efterbildningar

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell.

Rättsfall:

Äldre rätt: Fråga om ”känd” och ”särpräglad”: förpackning för växtnäring MD 1974:5, för rengöringsmedel 1983:3, för ostbågar 2001:6, för texmexprodukter 2002:28, för digestivkex 2003:7, för snus 2005:12, för kattmat 2005:13, elektrisk ljusstake 2001:12, bemanningsföretag 2002:30, tidning 2003:14, leksaksbyggklossar 2004:23, 2006:3, kulventil 2005:3, sportsko 2005:33, dammsugarmunstycke 2007:27, vid tiden för marknadsföringen 2007:16.

Fråga om vilseledande efterbildning av ficklampor; även fråga om renommésnyltning MD 2008:15 – Användning av viss taklykta och logotyp vid marknadsföring av taxitjänster ansågs i kombination som vilseledande efterbildning MD 2008:20 – Fråga om dimrar och andra elinstallationsapparater var kända och särpräglade MD 2009:1 – Utformning av likörflaska ansågs särpräglad men ej känd; annan förpackning därför ej vilseledande MD 2009:12 – Marknadsföring av fordonskedjor var ej vilseledande efterbildning av andra fordonskedjor då dessa ej ansågs särpräglade eller kända MD 2009:23 – MD 2010:2 anm. vid 10 § – Fråga om risk för förväxling av första hjälpen-tavlor MD 2010:3 – Fråga om förväxlingsbara energidryckesförpackningar MD 2010:4 – Fråga om vilseledande efterbildning och renommésnyltning m.m. vid marknadsföring av vin i viss förpackning MD 2010:21 – Marknadsföring av madrasser avsedda för trycksårsprevention ansågs ej utgöra vilseledande efterbildning av annan produkt då denna saknade särprägel MD 2010:22 – Fläckborttagningsmedel ansågs ej utgöra vilseledande efterbildning av annat fläckborttagningsmedel då det ej visats att det sistnämnda medlet varit känt inom omsättningskretsen MD 2010:27 – Fråga om marknadsföring av en chokladdragé i viss förpackning utgjort vilseledande efterbildning MD 2010:29 – Utformningen av taxibil ansågs förväxlingsbar med bolags kända och särpräglade taxifordon MD 2011:16, 17 – Fråga om vissa wc-stolar kunde anses kända och särpräglade MD 2012:12 – Fråga om vilseledande efterbildning samt även renommésnyltning och misskrediterande påståenden i marknadsföring av golvbrunnsringar MD 2013:11 – Fråga om användning av ordet ”kvinna” och om dess typografiska utformning i titeln på en tidskrift utgjort vilseledande efterbildning MD 2013:12 – Bl.a. fråga om vilseledande efterbildning vid marknadsföring av s.k. bilspärrar MD 2013:18 – Vilseledande efterbildning av taxidekor MD 2016:7 – Fråga om marknadsföring av öl i viss förpackningsutstyrsel utgjort vilseledande efterbildning resp. renommésnyltning MD 2016:11.

Marknadsföring av varor som identiska

Rubriken införd g. Lag 2022:656. SFS2022-0656

En näringsidkare får vid marknadsföring av en vara inte framställa den som identisk med en vara som marknadsförs i andra medlemsstater i Europeiska unionen, om varornas sammansättning eller egenskaper väsentligt skiljer sig åt och det inte är motiverat av legitima och objektiva skäl.

SFS 2022:656

Konkursutförsäljningar

En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket ”konkurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.

Rättsfall:

Förenlighet med art. 28 EG C-71/02 Karner.

Utförsäljningar

En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

  1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

  2. försäljningen sker under en begränsad tid, och

  3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Rättsfall:

Äldre rätt: Förutsättningar för användning av ”utförsäljning” MD 1993:29, 2005:31.

Realisationer

En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

  1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment,

  2. försäljningen sker under en begränsad tid, och

  3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Rättsfall:

Äldre rätt: Villkor för användning av ”realisation” MD 1993:29.

Jämförande reklam

En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om jämförelsen

  1. inte är vilseledande,

  2. avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

  3. på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

  4. inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, företagsnamn eller andra kännetecken,

  5. inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, företagsnamn eller andra kännetecken,

  6. i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

  7. inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, företagsnamn eller andra kännetecken eller varans ursprungsbeteckning, och

  8. inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en produkt som har ett skyddat varumärke eller företagsnamn.

Rättsfall:

Äldre rätt: Vederhäftighetskrav vid jämförelser: om kvalitet MD 1977:8,1987:17, 1996:12, 2004:9, 2006:24, 27, om pris 1982:14, 1983:5, 1996:12, 2007:33 – Värdet av priskonkurrens: MD 1975:18, 1982:14, 1996:11, 2007:33.

Vissa formuleringar av spelbolag vid marknadsföring ansågs utgöra vilseledande jämförande reklam MD 2009:25 – Att byggvaruhus i marknadsföring jämfört egna produkter och priser med andras på ett missvisande sätt ansågs vilseledande MD 2009:28 – Marknadsföring av tjänstepensionsförsäkringar som jämförts med annat bolags sparform ansågs vilseledande då väsentlig information saknats och aktualiteten brustit MD 2010:6 – Ang. bildframställning och däri angivna påståenden i jämförande reklam av mobilt bredband MD 2013:1 – Ang. elbolags jämförande marknadsföring betr. andelen solkraft i sitt elutbud MD 2014:9.

EG-domstolens äldre praxis: Vid definition av jämförande reklam (omfattar även indirekt utpekande); villkoren för jämförande reklam skall tolkas på det sätt som är mest fördelaktigt för denna reklam; konsumentbegreppet C-112/99 Toshiba Europe och C-44/01 Pippig Augenoptik. Bedömning av om en annonsör har dragit otillbörlig fördel av en konkurrents renommé C-59/05 Siemens, C-487/07 L’Oréal (imitation av lyxparfymer). Jämförelse av sortiment – möjlighet att kontrollera C-356/04 Lidl Belgium, C-159/09 Lidl SNC. Hänvisning till en typ av produkter kan utgöra jämförande reklam när det är möjligt att identifiera det aktuella företaget eller de aktuella produkterna; kriterier för huruvida det föreligger ett konkurrensförhållande mellan annonsören och det företag som pekas ut i reklammeddelandet; hänvisning till produkter med ursprungsbeteckning C-381/05 De Landtsheer Emmanuel. Anspelning på skyddad ursprungsbeteckning enl. förordning nr 2081/92C-87/97 Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola. Nationellt förbud mot vilseledande bruk av ”enkla” geografiska härkomstbeteckningar – relation till förordning nr 2081/92C-312/98 Warsteiner Brauerei.

Vilseledande underlåtenhet – Reklam som jämför priserna för produkter sålda i butiker av olika storlek och format C-562/15 Carrefour Hypermarchés.

SFS 2018:1684

Obeställd reklam

En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

Har näringsidkaren fått den fysiska personens uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en produkt till personen, gäller inte kravet på samtycke enligt första stycket om,

  1. den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elektronisk post,

  2. marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter och

  3. den fysiska personen klart och tydligt ges möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig att uppgiften används i marknadsföringssyfte när den samlas in och vid varje följande marknadsföringsmeddelande.

Rättsfall:

Begreppet elektronisk post C-102/20 StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz (”Inbox advertising”)

Äldre rätt: Fråga om kravet på samtycke uppfyllts MD 2006:14, 18.

Bolag som tillhandahöll en s.k. spelcommunity för barn på internet och som skickat reklam till barns inkorg på spelsidan utan möjlighet för förälder att lämna godkännande ansågs ha förfarit otillbörligt MD 2012:14.

Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet alltid innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

Vid marknadsföring av informationssamhällets tjänster med elektronisk post får mottagaren inte uppmanas att besöka webbplatser vars marknadsföring strider mot 9 § eller 10 § tredje stycket.

SFS 2011:591

En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kommunikation på distans än sådana som avses i 19 §, om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används.

Information om garantier

En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska lämna köparen klar och begriplig information om näringsidkarens namn och adress, produktens beteckning, utfästelsens villkor och hur köparen kan göra utfästelsen gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas vid försäljningen och senast vid avlämnandet av produkten. Dessa ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

SFS 2022:264

Information innan ett konsumentavtal ingås

Rubriken införd g. Lag 2014:16. SFS2014-0016

Vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler enligt 1 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska näringsidkaren innan avtalet ingås ge konsumenten klar och begriplig information om

  1. sitt namn och telefonnummer samt sin gatuadress och e-postadress,

  2. produktens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med hänsyn till produkten och till hur informationen ges,

  3. produktens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas,

  4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

  5. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande,

  6. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag och hur reklamation kan göras,

  7. åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, betala tillbaka det som betalats för produkten, byta ut eller reparera den eller utföra någon form av service på den, ifall produkten inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i utfästelser eller marknadsföring eller om det finns andra avvikelser från uppgifter som lämnats på ett sådant sätt,

  8. den assistans och service som gäller efter försäljningen,

  9. avtalets löptid,

  10. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt,

  11. funktionen hos en vara med digitala delar, digitalt innehåll eller en digital tjänst, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och

  12. kompatibilitet och driftskompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller borde känna till det.

Informationsskyldigheten enligt första stycket gäller inte, om informationen framgår av sammanhanget. Informationsskyldigheten gäller inte heller i fråga om

  1. avtal som inte innebär en betalningsförpliktelse för konsumenten eller, i fråga om avtal om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium eller digitala tjänster, att konsumenten ska tillhandahålla personuppgifter på det sätt som anges i 2 kap. 1 § andra stycket lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler,

  2. vardagliga avtal som fullgörs omedelbart,

  3. andra avtal om fast egendom än sådana som avser uthyrning av fast egendom, eller

  4. avtal som anges i 2 kap. 1 a § första stycket 1, 2 och 6–8 samt andra stycket och i 3 kap. lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

SFS 2022:656

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

  1. en anställd hos näringsidkaren,

  2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

  3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Rättsfall:

Äldre rätt: Medansvar för ställföreträdare m.fl. MD 2004:17, 2007:27, för reklambyrå m.fl. 1975:27, 1986:6, för tidningsannons 1982:4, 1987:5, 1995:2, 2006:15, 21 – Moderbolags ansvar för åtgärd av helägt dotterbolag MD 2005:11.

Mål om förbud mot marknadsföring av biljetter till en redan genomförd konsert avskrevs som desert MD 2011:19 – Fråga om moderbolags medverkansansvar för dotterbolags marknadsföring MD 2013:14 – Fråga om ansvar för marknadsföring av studentrabatter på hemsidan för det s.k. studentkortet, där olika rabattgivare självständigt utformat sina erbjudanden MD 2016:8 – Utformning av förbud H 2018:883.

Åläggande att lämna information

En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

  1. en anställd hos näringsidkaren, och

  2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

  1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

  2. genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället, eller

  3. i viss form till konsumenter som begär det.

Hänvisad författning:

Jfr Prisinformationslag (2004:347)12 §, inf. efter denna lag.

Rättsfall:

Åläggande för företag att vid marknadsföring av kredit till konsument ange den effektiva räntan MD 2009:29.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.

Vite

Ett förbud enligt 23 § och ett åläggande enligt 24 eller 25 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1985:206) om viten inf. under FörvProc (slutet).

Rättsfall:

Äldre rätt: Vite ansågs kunna föreläggas handelsbolag H 1984:296.

Belopps- och tidsbestämning av vite H 2018:883.

Interimistiska beslut

Rätten får meddela förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § att gälla tills vidare om

  1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

  2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra–fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Rättsfall:

Fråga om interimistiskt förbud (1 st. p. 1) MD 2008:13.

SFS 2011:1216

Förelägganden

I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om

  1. förbud som avses i 23 § (förbudsföreläggande),

  2. åläggande som avses i 24 § (informationsföreläggande), eller

  3. åläggande som avses i 25 §.

Ett föreläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Konsumentombudsmannen får bestämma att ett föreläggande ska gälla omedelbart.

SFS 2016:793

Marknadsstörningsavgift

Förutsättningar för avgift

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon bestämmelse i denna lag eller i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

Vid överträdelser av 5 § får marknadsstörningsavgift åläggas endast om överträdelsen omfattas av ett beslut om förbud eller åläggande enligt denna lag som har fått laga kraft.

Det som anges i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

SFS 2022:656

Vid prövningen av om marknadsstörningsavgift ska åläggas ska det beaktas hur allvarlig överträdelsen är. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, varaktighet, omfattning och spridning.

SFS 2016:793

Talan om att påföra en marknadsstörningsavgift för en överträdelse får inte tas upp till prövning, om överträdelsen omfattas av ett förbud eller ett åläggande som har förenats med vite enligt denna lag och talan om utdömande av vitet har väckts.

SFS 2022:656

Avgiftens storlek

Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst tio tusen kronor och högst fyra procent av näringsidkarens omsättning räkenskapsåret innan överträdelsen upphörde eller när näringsidkaren delgavs stämningsansökan, om den inte har upphört dessförinnan.

Om överträdelsen har inträffat under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas. Avgiften får i ett sådant fall fastställas till ett belopp i kronor motsvarande högst två miljoner euro.

Riktas talan mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.

SFS 2022:656

När marknadsstörningsavgiften fastställs ska domstolen ta hänsyn till

  1. överträdelsens allvar med beaktande särskilt av dess art, varaktighet och omfattning,

  2. åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att lindra eller avhjälpa den skada som en konsument eller en annan näringsidkare har lidit,

  3. tidigare överträdelser som näringsidkaren har gjort sig skyldig till,

  4. i den utsträckning det framgår, den vinst som näringsidkaren har gjort eller förlust som undvikits genom överträdelsen,

  5. i gränsöverskridande fall, sanktioner som har påförts näringsidkaren för samma överträdelse i andra medlemsstater i Europeiska unionen, ifall information om sådana sanktioner finns tillgänglig via den mekanism som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, och

  6. försvårande eller förmildrande omständigheter utöver dem i 1–5.

Näringsidkaren får befrias från att betala avgiften om det finns synnerliga skäl för det.

Rättsfall:

Fråga om bestämmande av marknadsstörningsavgifts storlek MD 2012:17.

SFS 2022:656

Betalning av avgiften

Marknadsstörningsavgift ska betalas till Kammarkollegiet inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket ska Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Preskription

En marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde.

En marknadsstörningsavgift faller bort om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.

Kvarstad

För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får domstolen besluta om kvarstad. I ett sådant fall tillämpas bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken.

SFS 2020:338

Skadestånd

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 23, 24 eller 25 §, eller mot 7 §, eller mot 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller mot någon av bestämmelserna i 18–22 a §§, eller mot någon av punkterna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, ska ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art.

Rättsfall:

Äldre rätt: Uppskattning av skadestånd för förlorad försäljning pga. vilseledande efterbildning MD 2005:6; för goodwillskada 2011:7.

Skadestånd pga. otillbörlig marknadsföring av blöjor MD 2013:19.

SFS 2014:16

Rätten till skadestånd faller bort om talan inte väcks inom fem år från det att skadan uppkom.

Utplånande

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 23 §, eller av 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller av 18 §, eller av någon av punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, får rätten efter vad som är skäligt besluta att en vilseledande framställning som finns på en vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt får rätten besluta att egendomen ska förstöras.

Säkerhetsåtgärder

Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt 39 § och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra–fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Framställs ett yrkande enligt 39 § i ett mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i beslag. I sådant fall tillämpas föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 39 § och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 40 § meddelas på yrkande av part av den domstol där en rättegång om förbud enligt 23 §, marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § pågår.

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vitesförbud enligt 23 och 26 §§ får meddelas på yrkande av part av den domstol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.

Varningsmeddelande

Rubriken införd g. SFS2020-0338

Om en näringsidkares marknadsföring på internet är otillbörlig och inga andra effektiva medel är tillgängliga, får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren, en värdtjänstleverantör eller en internetleverantör att upprätta ett varningsmeddelande som tydligt visas i samband med besök på webbplatsen.

Ett föreläggande som avses i första stycket får bara meddelas om

  1. överträdelsens allvar motiverar det, och

  2. webbplatsen inte omfattas av tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

Varningsmeddelandet ska ange i vilket avseende marknadsföringen är otillbörlig och i övrigt vara utformat på ändamålsenligt sätt.

Ett föreläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

SFS 2020:338

När ändrade förhållanden föranleder det, ska Konsumentombudsmannen besluta att en skyldighet att upprätta ett varningsmeddelande inte längre ska gälla.

SFS 2020:338

Tillsynsbefogenheter

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2020-0338

Konsumentombudsmannen får förelägga

  1. var och en att yttra sig, lämna upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs i ett ärende om tillämpningen av denna lag,

  2. en näringsidkare att tillhandahålla de varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § kan antas komma i fråga.

En uppmaning enligt denna § ansågs inte strida mot yttrandefrihetsgrundlagen H 2023:211.

SFS 2020:338

Konsumentombudsmannen får förelägga den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § att tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.

SFS 2020:338

Om det behövs för tillsynen i ett ärende som avses i 42 eller 43 §, får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas tillgängliga för inspektion.

I samband med inspektionen får Konsumentombudsmannen ta del av de handlingar som behövs för tillsynen och begära nödvändiga upplysningar på platsen.

SFS 2020:338

Om det är nödvändigt för tillsynen enligt denna lag, får Konsumentombudsmannen köpa produkter under dold identitet (testköp).

Näringsidkaren ska underrättas om testköpet så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.

Om det inte är oskäligt, får Konsumentombudsmannen besluta att näringsidkaren ska ersätta ombudsmannen för vad som har betalats för produkten vid testköpet. Konsumentombudsmannen ska i så fall erbjuda näringsidkaren att ta tillbaka produkten.

SFS 2020:338

Ett föreläggande enligt 42, 43 eller 44 § får förenas med vite.

SFS 2020:338

Konsumentombudsmannen får bestämma att ett beslut om föreläggande enligt 41 a, 42, 43 eller 44 § ska gälla omedelbart.

SFS 2020:338

Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varuprover och liknande som avses i 42 och 43 §§ om det finns särskilda skäl för det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsumentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av prov i fall som avses i 43 §.

Var och av vem talan får väckas

Behörig domstol

Rubriken införd g. SFS2016-0223

Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i mål om

  1. förbud som avses i 23 §,

  2. åläggande som avses i 24 eller 25 §,

  3. marknadsstörningsavgift enligt 29 §,

  4. kvarstad enligt 36 §,

  5. skadestånd enligt 37 §,

  6. utdömande av vite enligt 49 §,

  7. kvarstad enligt 50 §, och

  8. oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning enligt 66 §.

Rättsfall:

MD 2012:1.

SFS 2020:338

Förbud och ålägganden

    En talan om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § får väckas av

  1. Konsumentombudsmannen,

  2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, eller

  3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.

Refererad författning:

Ang. Konsumentombudsmannen se F (2009:607) med instr. för Konsumentverket; verkets generaldirektör är konsumentombudsman (10 §).

Rättsfall:

Sökanden ej berörd på sådant sätt att talerätt förelåg MD 2008:21.

Anmärkt författning:

F (2014:110) om en upplysningstjänst för konsumenterLag (2023:730) om grupptalan till skydd för konsumenters kollektiva intressen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av 27 okt. 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”).

SFS 2016:223

Marknadsstörningsavgift

En talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § väcks av Konsumentombudsmannen.

Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift, får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Rättsfall:

Näringsidkare som ålagts förbud mot oriktiga påståenden ansågs ha bevisbördan för att ett därefter gjort påstående var riktigt H 2010:48.

SFS 2016:223

Utdömande av vite

En talan om utdömande av vite får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Konsumentombudsmannen.

SFS 2016:223

Kvarstad vid utdömande av vite

Rubriken införd g. SFS2020-0338

För att säkerställa ett anspråk på vite som beslutats med stöd av 26, 28 eller 45 § får domstolen besluta om kvarstad i mål om utdömande av vitet. I ett sådant fall tillämpas bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 50 § upphävd g. Lag 2016:223.

SFS 2020:338

Överklagande av vissa beslut

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2016-0223

Konsumentombudsmannens beslut enligt 28, 41 a och 41 b §§ får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.

Konsumentombudsmannens beslut om föreläggande enligt 42, 43 och 44 §§ får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 44 a § tredje stycket och beslut om ersättning enligt 46 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 46 §.

SFS 2020:338

Beslut under rättegången i frågor som avses i 27 § och 40 § första stycket får överklagas särskilt. Besluten ska vid handläggningen i Patent- och marknadsöverdomstolen anses röra en åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

SFS 2016:223

Rättskraft

En dom eller ett beslut om föreläggande där frågan om förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § har prövats, hindrar att sådana frågor prövas på nytt med anledning av marknadsföringen. En dom eller ett beslut hindrar dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Rättsfall:

Frågor om upphävande av tidigare meddelat förbud och åläggande MD 2011:18 – Dom på vitesförbud ansågs hindra senare talan om vitesförbud ang. samma marknadsföring som vidtagits efter domen, när vitet inte dömts ut genom ett lagakraftvunnet avgörande MD 2012:3.

SFS 2016:793

[Upphävd g. Lag (2016:223).]

SFS 2016:223

[Upphävd g. Lag (2016:223).]

SFS 2016:223

[Upphävd g. Lag (2016:223).]

SFS 2016:223

[Upphävd g. ] [Lag (2016:223).]

SFS 2016:223

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen i domstolen

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2016-0223

Bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § och mål om marknadsstörningsavgift enligt 29 §.

I mål om skadestånd enligt 37 § tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

SFS 2016:223

[Upphävd g. Lag (2016:223).]

SFS 2016:223

Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsumentombudsmannen ska rätten underrätta ombudsmannen om rättegången.

SFS 2016:223

[Upphävd g. Lag (2016:223).]

SFS 2016:223

Intervention

I mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § har den som har talerätt enligt 47 § rätt att delta i rättegången som intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken.

SFS 2020:338

Rättegångskostnader

I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken ska dock inte tillämpas i mål om förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna ska svara för sina rättegångskostnader.

I ärenden enligt 51 § första stycket tillämpas i fråga om rättegångskostnader 31 kap. rättegångsbalken.

SFS 2016:793

Utevaro

För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.

Övriga bestämmelser

Regeringen får med avseende på en främmande stat bestämma att följande ska gälla.

I fråga om en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 39 § beslutas även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar till att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.

En talan om en åtgärd enligt andra stycket väcks av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka talan, av någon som driver rörelse med varor av samma slag som den vara som talan avser.

SFS 2016:223

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 2008:486

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008, då marknadsföringslagen (1995:450) ska upphöra att gälla samt lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) ska utgå.

2. Bestämmelserna i 4–22 och 29–36 §§ tillämpas också på marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter.

3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

4. Bestämmelserna om skadestånd i 29 § marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas fortfarande i fråga om överträdelser som skett före den nya lagens ikraftträdande.

5. Bestämmelserna i 49 § tillämpas också i fråga om utdömande av vite som förelagts med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).

SFS 2009:1084

Denna lag träder i kraft d. 27 dec. 2009.

SFS 2010:719

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2010.

SFS 2010:1057

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2010.

SFS 2010:1632

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:1911

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2011:591

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2011.

SFS 2011:915

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2011.

SFS 2011:1216

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2012.

SFS 2013:112

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2013:1055

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2014.

SFS 2014:16

Denna lag träder i kraft d. 13 juni 2014.

SFS 2014:1348

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2015:254

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

(Lagen 2015:254 träder enl. F 2015:415 i kraft d. 2 sept. 2015.)

SFS 2015:415

(Utkom d. 30 juni 2015.)

SFS 2015:672

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2016.

SFS 2015:955

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2016.

SFS 2016:22

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2016.

SFS 2016:223

1. Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2016.

2. Mål och ärenden som har inletts i tingsrätt eller hovrätt före ikraftträdandet ska överlämnas till Patent- och marknadsdomstolen respektive Patent- och marknadsöverdomstolen.

3. Om huvudförhandling har inletts före ikraftträdandet ska handläggningen i tingsrätten eller hovrätten dock slutföras enligt äldre bestämmelser.

SFS 2016:793

1. Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2016.

2. För marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

SFS 2016:1223

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2017.

SFS 2017:341

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2017.

SFS 2017:427

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2017.

SFS 2017:695

Denna lag träder i kraft d. 3 jan. 2018.

SFS 2017:942

Denna lag träder i kraft d. 18 nov. 2017.

SFS 2017:1309

(Utkom d. 28 dec. 2017.)

SFS 2018:174

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2018.

SFS 2018:775

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2018:1220

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2018.

SFS 2018:1227

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2018.

SFS 2018:1263

Denna lag träder i kraft d. 2 jan. 2019.

SFS 2018:1684

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019.

SFS 2018:2092

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2019.

SFS 2019:182

Denna lag träder i kraft d. 2 juli 2019.

SFS 2019:420

Denna lag träder i kraft d. 21 juli 2019.

SFS 2020:170

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2020.

SFS 2020:338

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2020.

SFS 2020:874

Denna lag träder i kraft d. 1 dec. 2020.

SFS 2020:1035
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2021.

  2. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande för aktiebolag och ekonomiska föreningar som omfattas av punkt 2 och 3 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2020:1026) om upphävande av lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.

SFS 2022:264

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2022.

SFS 2022:494

Denna lag träder i kraft d. 3 juni 2022.

SFS 2022:656
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2022.

  2. Äldre bestämmelser gäller för marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet.

Lag 2008:486

Författare: Marianne Levin

Författare: Marianne Levin

Sverige har en lång tradition av konsumentskyddande lagstiftning. Redan 1970 infördes lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring som snart kom att kallas “marknadsföringslagen” (MFL). Marknadsföringslag blev följaktligen benämningen på de följande författningarna SFS 1975:1418 och SFS 1995:450. Också 2008 års lagstiftning har liksom sina föregångare benämnts ”marknadsföringslag”. MFL (2008) har behållit systematik och terminologi från tidigare lag, MFL (1995), och ansluter nära till denna. Även sanktionssystemet har i huvudsak överförs från MFL (1995) till MFL (2008). Detsamma gäller processordningen i mål som rör marknadsföring. Av dessa skäl finns det hänvisningar till tidigare praxis och lagförarbeten i de följande kommentarerna.

Genom MFL (2008) har genomförts Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder). Begreppet affärsmetod finns definierat i artikel 2 c i direktivet och anges som: ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiellt meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”. Den definitionen har tillförts definitionen av ”marknadsföring” i 3 § MFL, som därmed har getts en viss utvidgad betydelse i förhållande till tidigare. Genomförandet av direktivet om otillbörliga affärsmetoder skulle ha skett senast den 12 december 2007, varför ikraftträdandet i Sverige skedde med ett drygt halvårs eftersläpning.

Direktivet, som syftar till att ”säkerställa en hög konsumentskyddsnivå”, är begränsat till förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Relationer mellan näringsidkare faller utanför direktivets direkta tillämpningsområde, men kan anses bli en indirekt följd av detta. Den svenska traditionen har emellertid varit och framför allt blivit att också näringsidkarrelationer ska skyddas vid marknadsföring. Detta kom till särskilt uttryck i MFL (1995), som gavs en mer ”civilrättslig” prägel. Eftersom den svenska traditionen har fullföljts så att både konsumenter och andra näringsidkare utgör lagens skyddsobjekt, se 1 §, har skyddet näringsidkare emellan i princip knappast förändrats genom MFL (2008). Lagen syftar således liksom tidigare till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. I sammanhanget ska påpekas att ”konsument” i MFL (2008) har definierats som traditionellt har varit fallet i annan konsumenträttslig lagstiftning, exempelvis i konsumentköplagen (1990:932) (KköpL). I direktivet talas det om en ”genomsnittskonsument”. Det begreppet, som syftar på EU-domstolens tolkning av konsumentens bedömningsförmåga, följer avgörandet i mål C-210/96, EU:C:1998:369, Gut Springenheide och Tusky. Där framhålls att en sådan konsument är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst” beträffande varorna i fråga. Bestämningen ger utrymme för en nationell domstols normativa bedömning utifrån de särskilda sociala, kulturella och språkliga faktorer som råder i varje land, se EU-domstolen i mål C-428/11, EU:C:2012:651, Purely Creative, p. 53 och jfr skäl 18 i ingressen till direktiv 2005/29/EG. Konsumentbegreppet är inte heller statiskt, utan kan utvecklas över tid.

Direktivet syftar på ena sidan till en full harmonisering av otillbörliga affärsmetoder, men på den andra togs dels den ursprungligt föreslagna ursprungslandsprincipen bort under förhandlingarna, dels har det införts ett antal undantag och övergångsregler som gett den svenska lagstiftaren ett ganska vitt svängrum. Det ledde till att man valde att behålla så mycket som möjligt av tidigare gällande regler och principer. EU-domstolens tolkningsbesked på de ganska allmänt hållna reglerna kan visserligen successivt förväntas minska det nationella tolkningsutrymmet genom unionsrättsliga tolkningsregler. Ett sådant exempel är EU-domstolen i de förenade målen C-261/07 och C-299/07, EU:C:2009:244, VTB-VAB angående tilläggserbjudanden. Domstolen uttalade att direktivet fullständigt reglerar otillbörliga affärsmetoder och avvikande särskild lagstiftning som förbjuder skilda typer av tilläggserbjudanden är inte tillåten. Ett annat sådant intressant exempel är EU-domstolens avgörande i mål C-487/07, EU:C:2009:378, l’Oréal m.fl., som rör tolkningen av jämförande reklam. Domstolen fastställde att när en annonsör uttryckligt eller underförstått i jämförande reklam anger att den produkt som saluförs utgör en imitation av en produkt som har ett välkänt varumärke, ”framställer [denne] en vara eller en tjänst som en imitation eller ersättning”, se 18 § 8 MFL. Annonsören anses då ha dragit en otillbörlig fördel av varumärkets renommé i strid med 18 § 7 MFL. Vidare har domstolen slagit fast i mål C-381/05, EU:C:2007:230, De Landtsheer Emmanuel att acceptabel jämförande reklam visserligen endast kan avse konkurrerande produkter, men att det kan röra sig om en jämförelse med en typ av produkter, dvs. jämförelsen behöver inte involvera en viss konkurrent eller ett visst varumärke. I I EU-domstolens mål C-122/10, Ving Sverige hade Marknadsdomstolen begärt ett förhandsavgörande angående dels vad som krävs för att ett köperbjudande ska anses föreligga, dels vilka uppgifter ett köperbjudande ska innehålla för att uppfylla informationskravet vid köperbjudanden för att konsumenten ska kunna fatta ett välgrundat beslut. EU-domstolens tolkningsbesked ledde till att Marknadsdomstolen fann att den frånprisangivelse som köperbjudandet innehöll ansågs uppfylla kraven på den prisinformation som ska lämnas när det är fråga om ett köperbjudande och att den påtalade marknadsföringen i övrigt innehöll den information som krävdes för att köperbjudandet inte skulle anses vilseledande och otillbörligt, se vidare MD 2011:30 (KO mot Ving). Möjligtvis innebar detta en mildare syn än den som tidigare tillämpats enligt MFL.

Det mest centrala begreppet i sammanhanget, nämligen ”vilseledande affärsmetod” har numera liksom ”affärsbeslut” tolkats av EU-domstolen den 19 december 2013 i mål C-281/12, EU:C:2013:859, Trento Sviluppo and Centrale Adriatica. Av intresse kan också vara att EU-domstolen den 19 september 2013 i mål C-435/11, EU:C:2013:574, CHS Tour Services och den 16 april 2015 i mål C-388/13, EU:C:2015:225, UPC Magyarország har klargjort att om en affärsmetod redan uppfyller samtliga kriterier för ett vilseledande av konsument enligt artikel 6.1 i direktivet, så kan den förbjudas enligt artikel 5.1. Det är således inte nödvändigt att även kontrollera om handlingen strider mot ”god yrkessed” enligt artikel 5.2 a i direktivet, dvs. det vi kallar ”god marknadsföringssed”, se 3 och 5 §§ MFL.

Generellt får det antas att den svenska marknadsrättsliga traditionen kommer att klara sig väl i det europeiska sammanhanget, och att det inte finns någon anledning att befara en europeisk utslätning med sänkt skyddsnivå i förhållande till vad som traditionellt har gällt. Några nyheter är emellertid: För det första att skyddet avser otillbörliga affärsmetoder inte bara före och under en affärstransaktion, utan också efter denna (artikel 3 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder), i s.k. efterköpssituationer. Detta framgår av den nya definitionen av marknadsföring i 3 §, där också ”affärsbeslut” spelar en central roll. För det andra finns det en viktig begränsning genom att det endast är affärsmetoder som direkt påverkar mottagarnas ekonomiska intressen som omfattas (artiklarna 5.2 och 5.3 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder).

Det är således bara sådan marknadsföring som påverkar, eller sannolikt påverkar, mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut som är otillbörlig, och det måste således prövas i varje enskilt fall enligt ett s.k. transaktionstest. Men kravet på en kommersiell effekt är inte nytt. Det får anses ha varit inkluderat i MFL genom lagstridighetsprincipen, och det har funnits i princip sedan 1984 som ett tolkningsunderlag genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (direktivet om vilseledande och jämförande reklam) (EUT L 376, 27.12.2006, s. 21, Celex 32006L0114), som föregicks av rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam, inklusive jämförande reklam. Rättsliga krav som gäller icke-ekonomiska konsumentintressen, exempelvis smak, är däremot inte föremål för skydd. För det tredje är det värt att påpeka att artikel 5.3 i direktivet å ena sidan framhåller att särskilt svaga eller känsliga konsumentgrupper ska bedömas utifrån sina egenskaper, men å den andra sidan framhåller: ”Detta skall inte påverka sedvanlig och legitim praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte är avsedda att uppfattas i bokstavlig mening.” Enligt direktivet ska således bagatellartade eller irrelevanta framställningar inte drabbas av sanktioner, eftersom de inte normalt kan anses påverka mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Det borde påverka den mycket stränga bedömningen av överdrifter och skrytsamma påståenden som ”bäst” och ”billigast” enligt svensk rätt. Men här kan knappast skönjas någon europeisering i svensk rätt, se som ett bland många exempel MD 2009:2, där uttalandet "Göteborgs billigaste optikbutik" förbjöds, eftersom det måste uppfattas på ett konkret sätt.

Det litet speciella med det sätt EU-direktivet har genomförts i svensk rätt är även att bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder har inkorporerats som svensk lag, se 4 §. Bilagan innehåller en uppräkning av dels vilseledande affärsmetoder (jfr artikel 7), dels aggressiva affärsmetoder (jfr artikel 8–9) i en s.k. svart lista. Sådana affärsmetoder som identifierats i listan är under alla omständigheter otillbörliga. Om någon av dessa förekommer, behöver det ske en vidare prövning av om förfarandet är lagstridigt.

Utöver själva lagen kompletterar och fyller MFL ut den särskilda lagstiftningen på det marknadsrättsliga området genom att slå fast att näringsidkares marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Det finns också en koppling mellan informationskraven i den särskilda lagstiftningen och MFL genom att MFL:s sanktionssystem används helt eller delvis för att reglera överträdelser av marknadsrättsliga bestämmelser. Därför har MFL (2008) medfört ett antal följdändringar i de författningar som anges i 1 §.

Eftersom direktivet om otillbörliga affärsmetoder uppställer ett krav på väsentlighet har det angetts i respektive lag att viss information är att betrakta som väsentlig vid tillämpningen av MFL och dess sanktionssystem. Även brist på information enligt särskild lag ska anses utgöra en åtgärd i strid mot den informationsskyldigheten, jfr 10 § 3 st. MFL.

Den 1 januari 2010 genomfördes det s.k. tjänstedirektivet (2006/123/EG) i svensk rätt huvudsakligen genom den nya lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden, se EUT L 376, 27.12.2006, s. 1 (Celex 32006L0123). Syftet är att underlätta för tjänsteleverantörer som vill etablera sig eller utföra tillfälliga tjänster på EU:s inre marknad. Vissa krav i direktivet har emellertid också medfört ändringar i MFL. 2 § MFL har därmed fått en tydligare indelning på skilda tillämpningsområden, samtidigt som effekterna av den nya lagen om tjänster på den inre marknaden har medfört vissa förändringar av MFL:s tillämpningsområde i såväl utvidgande som inskränkande riktning. Till utvidgningarna hör att, eftersom MFL är tillämplig på produkter, även marknadsföring av tjänster enligt tjänstedirektivet omfattas med de effekter det kan ha. Utvidgningen följer främst av 18 § i lagen om tjänster på den inre marknaden; om en tjänsteleverantör inte lämnar information i enlighet med 16 och 17 §§ den lagen ska MFL och dess sanktionssystem tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ MFL om marknadsstörningsavgift. Inskränkningarna följer av att MFL, till skillnad mot direktivet om otillbörliga affärsmetoder, endast avser förhållanden mellan näringsidkare och konsument, bortsett från bestämmelserna om vilseledande och jämförande reklam, jfr 18 § MFL. Det innebär att bilaga I till direktivet inte utgör svensk lag, jfr ovan och 4 § MFL. Generalklausulen om aggressiva affärsmetoder i 7 § MFL ska inte heller tillämpas om marknadsföringen i Sverige härrör från en näringsidkare i EES (det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) som inte också är etablerad här i landet. Inte heller reglerna om garantiutfästelser i 22 § MFL gäller tjänster av sådana näringsidkare, eftersom de svenska bestämmelserna är mer långtgående till konsumenternas förmån än vad som krävs enligt konsumentköpsdirektivet (1999/44/EG) som är ett minimidirektiv och endast avser varor.

Möjligheterna att ingripa mot reklamåtgärder inom ramen för MFL begränsas av att framställningarna i fråga inte kan hänföras till nyhets- eller åsiktsförmedlingen i samhället, som omfattas av tryckfrihetsförordningen (1949:105), TF, och yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), YGL. Om och i vilken omfattning ingripanden kan ske, liksom gränsdragningen till MFL får avgöras i det enskilda fallet. Ren åsiktsbildning faller således utanför lagens tillämpningsområde, och myndigheter får inte utan särskilt stöd i TF eller YGL ingripa mot någon som har missbrukat yttrandefriheten, jfr den s.k. exklusivitetsgrundsatsen i 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL. I förarbetena betonades också vikten av att undvika en rättstillämpning som kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Vid tvekan ska därför tryckfriheten ges företräde. Principerna för domstolens behörighet att ingripa mot en tryckt skrift har prövats i ett antal fall med varierande utgång. Se bl.a.: MD 2005:18, MD 2003:10, MD 1998:12, MD 1994:1, MD 1987:27, MD 1986:28 och MD 1977:1; jfr även MD 2001:17 och MD 2001:18 samt resningsärendena NJA 1975 s. 589, NJA 1977 s. 751 och NJA 2001 s. 318.

Att det är svårt att dra gränsen mellan TF och vad som kan bedömas enligt MFL kom till uttryck i NJA 1999 s. 749 (Robert Gustafsson), som rörde lagen (1978:800) om namn och bild i reklam med samma avgränsning som MFL. Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande avvägningen i det fallet; han ansåg att tryckfriheten skulle ges företräde, medan majoriteten ansåg fann att framställningen var kommersiell. Däremot rådde enighet om de allmänna principerna som uttalats i lagförarbetena om att reklam i tryckt skrift i och för sig faller under TF, samtidigt som ingripande mot reklamåtgärder kan ske utanför TF:s regler om åtgärderna är av utpräglat kommersiell natur. Det gäller då ”att de vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål”, framhöll Högsta domstolen. Domstolen underströk också generellt att med hänsyn till TF:s ställning och de viktiga intressen som den avser att skydda, får vid oklarhet eller tveksamhet företräde ges åt TF.

Detsamma får numera anses gälla yttrandefriheten på Internet. Avseende tekniska upptagningar som hemsidor, bloggar etc. framgår enligt YGL ett motsvarande uttryckligt undantag för MFL. Motiven till YGL framhåller att någon ändring av TF:s innebörd i förhållande till reklamen inte har skett genom de uttryckliga reglerna om reklam, Jfr prop. 1990/91:64 s. 90 ff. och 113. I MD 2000:18 och MD 2001:19 gjorde svaranden invändningen att MFL inte var tillämplig på webbsidor på Internet, eftersom konsumenterna själva måste söka upp den webbsida där marknadsföringen förekommer. Men Marknadsdomstolen konstaterade att lagen är tillämplig då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet, och någon begränsning med avseende på de medier som kan komma till användning vid marknadsföring har inte gjorts. Invändningen avslogs därför. På motsvarande sätt uttalade domstolen i MD 2005:11 att gränsen för MFL:s räckvidd beträffande uttalanden på icke-grundlagsskyddad plats på Internet bör bestämmas efter samma kriterier som i förhållande till medier som skyddas av TF, jfr också MD 2001:17. Det råder med andra ord en huvudregel om ”medieneutralitet”. Den innebär att även om den webbsida där marknadsföringen förekommer inte i formell mening omfattas av skydd enligt YGL, bör den principiella utgångspunkten enligt Marknadsdomstolen vara att det saknas anledning att göra skillnad mellan mediet Internet och andra medier i förhållanden mellan MFL och TF eller YGL, om det inte finns starka skäl som talar för att en sådan skillnad måste finnas, se MD 2005:11. Det är samtidigt viktigt att visa återhållsamhet beträffande ingripanden med MFL på ett sätt som kan hindra eller försvåra för näringsidkare att använda Internet för opinionsbildning och andra åsiktsyttringar. MD 2005:18 kan anses illustrera TF:s/YGL:s företräde i tveksamma fall, medan det i tidigare praxis, inklusive NJA 1999 s. 749, finns flera exempel på snarast ett företräde för MFL. I MD 2005:18 ansågs en webbsidas innehåll ha ett både marknadsförande respektive opinionsbildande syfte i skilda delar. Något ingripande enligt MFL kunde inte göras i den opinionsbildande delen, oavsett hemsidans i övrigt marknadsförande syfte, och talan avvisades. En sådan princip om ”blandade meddelanden” diskuterades för övrigt redan i MD 1977:1 (Vivo-Favör mot Konsum Stockholm), där det emellertid befanns att framhävandet av återbäringsförmånen hos Konsum innebära att framställningen angick affärsmässiga förhållanden. Jfr dock MD 1987:27 med en annan utgång.

Den 1 september 2016 fick Sverige till slut en sedan länge efterlyst kunnig och upplyst ”näringslivsdomstol”, Patent- och marknadsdomstolen. (PMD) vid Stockholms tingsrätt. Till PMD går numera immaterialrättsliga och konkurrensrättsliga mål utom arbetsrättsliga tvister och alla ärenden om immaterialrätt med överklagandemöjlighet till PMÖD vid Svea hovrätt. Där stannar i princip civilmål och ärenden – om de inte hänförs för tolkningsbesked till EU-domstolen; brottmål kan dock överklagas till Högsta domstolen, se 1 kap. 3 § 2 st. lagen (2016:188) om Patent- och marknadsdomstolar (PMDL). Andelen prejudikat i PMÖD har beräknats till cirka 30 mål per år och innefattar en ny filosofi för immaterialrättslig och marknadsrättslig prejudikatbildning. Det uppstår också en okänd situation med två möjliga prejudikatinstanser på samma område, Högsta domstolen agerar efter prövningstillstånd i de fåtal fall som får dispens av PMÖD liksom i brottmål..

I de nya särskilda domstolarna har också införts en möjlighet att i andra fall än som följer av RB kumulera konkurrensrättsliga, immaterialrättsliga och marknadsföringsrättsliga mål och ärenden i en rättegång, se 3 kap. 6 § PMDL och prop. 2015/16:57 s. 263 ff. och 298 f. Kumulation mellan MFL och immaterialrättslagarna har länge varit efterfrågad. Tidigare ansågs det inte processuellt möjlig att genomföra en mer allmän kumulation på grund av de ”rena” konsumentmålens indispositivitet. Men eftersom möjligheten till kumulation ansetts innebära stora fördelar och besparingar för parterna, se prop. 2015/16:57 s. 264 f., ska numera mål om intrång i formgivning och mönster, upphovsrätt, varumärken och design i viss utsträckning kunna läggas samman med en talan om vilseledande marknadsföring i PMD. Det tidigare hindret har i stort kunnat kringgås, se 1 kap. 5 § och 3 kap. 6 och 7 §§ PMDL. Reglerna för indispositiva tvistemål i RB är tillämpliga beträffande förfarandets yttre förlopp av sammanläggningen av dispositiva och indispositiva mål, medan RB:s regler om dispositiva tvistemål blir tillämpliga på det dispositiva målet om parternas möjlighet att förfoga över tvisteföremålet. Frågan bör enligt prop. 2015/16:57 s. 268 f. lämnas oreglerad. Men för mål där kumulation inte är möjligt på grund av rättens sammansättning ska det gå att handlägga sådana mål och ärenden samtidigt i domstolen enligt respektive rättegångsform. Under förutsättning att utredningen underlättas, blir det trots – i grunden olika rättegångsformer – möjligt att föra talan om exempelvis i första hand ett upphovsrätts- eller varumärkesintrång och i andra hand att efterbildningen ska förbjudas som vilseledande marknadsföring eller otillåten renommésnyltning, jfr prop. 2015/16:57 s. 266 f.

Det kan för övrigt anses att Marknadsdomstolen i någon mån redan före den 1 september 2016 föregått med en kumulationsliknande bedömning i MD 2012:15 (Elskling). Där gjorde domstolen en i någon mån samlad bedömning av en tvist i gränslandet mellan otillbörliga efterbildningar och intrång, som nu kommer att kunna kumuleras. I punkt 92 av domen bröt domstolen uttryckligt med principen om att hålla en rågång mellan immaterialrätt och marknadsrätt samt därmed även med uppfattningen att ett varumärkesintrång inte är ett brott mot lagstridighetsprincipen förrän intrånget slagits fast i allmän domstol, jfr prop. 1970:57 s. 90 och prop. 1994/95:123 s. 56 f. Det motsäger inte att en liknande materiell utgång många gånger faller sig naturlig. Den fristående marknadsrättsliga bedömningen ska enligt domstolen och med åberopande av bland annat MD 2011:29 (USB-modul) inte förstås så att otillbörliga ”…förfaranden inom immaterialrättens område som – med beaktande av lagstridighetsprincipen – är i strid med god marknadsföringssed…” … ”inte kan förbjudas enligt MFL…”. Men det blir nu PMD:s uppgift att vid behov i stället samordna de immaterialrättsliga och de marknadsrättsliga bedömningarna.

Förarbeten: SOU 2006:76 Otillbörliga affärsmetoder och prop. 2007/08:115 Ny marknadsföringslag. Se också SOU 1993:59 Ny marknadsföringslag och prop. 1994/95:123 Ny marknadsföringslag. Se också prop. 2008/09:187 Genomförande av tjänstedirektivet.

Doktrin: Ulf Bernitz, Svensk och europeisk marknadsrätt, 4 uppl. Norstedts Juridik 2015; Marianne Levin, Marknadsföringslagen En kommentar, Karnov Group 2014; Per Jonas Nordell, Marknadsrätten – En introduktion, 9 uppl. Norstedts Juridik 2023; Carl-Anders Svensson, Den svenska marknadsföringslagstiftningen, Studentlitteratur, 19 uppl. 2023; Carl-Anders Svensson, Anders Stenlund, Torsten Brink, Lars-Erik Ström och Thomas Carlén-Wendels, Praktisk marknadsrätt, Wolters Kluwer, 8 uppl. 2010. Se också Ulf Bernitz, Otillbörliga affärsmetoder. Det nya direktivet och vad det innebär, Festskrift till Marianne Levin, Norstedts Juridik, 2008, s. 127 ff.

Genom hänvisningen till 4 § blir det möjligt att direkt tillämpa bestämmelserna i bilaga I.

Författare: Marianne Levin

MFL är en ramlag som bl.a. genomför flera EU-direktiv, varav de viktigaste är direktivet om otillbörliga affärsmetoder och direktivet om vilseledande och jämförande reklam. Därtill kommer numera Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (AV-direktivet) (EGT L 332, 18.12.2007, s. 27, Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (distansavtalsdirektivet) (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007), Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet) (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (kommunikationsdataskyddsdirektivet) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058) och jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG (datalagringsdirektivet) (EUT L 105, 13.4.2006, s. 54, Celex 32006L0024), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex 32002L0065) och se Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (direktivet om konsumenträttigheter) (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64, Celex 32011L0083).

Författare: Marianne Levin

Beträffande det tidigare andra stycket som hänvisat till skilda lagar som i sin tur utnyttjat MFL:s sanktionssystem har Lagrådet vid sammanträde den 17 april 2018 förordat att det borde utgå, eftersom bestämmelsen i den delen inte ansetts fylla någon egentlig funktion. Hänvisningarna finns givetvis ändå i respektive lag och kan spela en stor roll. Två exempel på sådana principiellt viktiga mål enligt alkohollagen (2010:1622) som under senare år bedömts av Högsta domstolen. De är dels dels Högsta domstolen den 23 december 2021, NJA 2021 s. 1124 (Konsumentombudsmannen mot Mackmyra), dels Högsta domstolen den 7 juli 2023 i mål T 4709-22 (Systembolaget mot Winefinder). Båda målen hade en EU-rättslig dimension, som inte ansågs påverka utgången.

I Mackmyramålet behandlade den så kallade bildregeln i 7 kap. 5 § alkohollagen och medger endast att presentationer av varan eller råvaror som ingår i denna endast får avse enstaka förpackningar och varumärket. I Mackmyras marknadsföring var varorna presenterade på ett tilltalande sätt. Det stred mot bildregeln och bolaget förbjöds mot vite om en miljon (1 000 000) kr att på Instagram, eller i väsentligen liknande sociala mediekanaler, marknadsföra alkoholdryck gentemot konsument genom att visa de två använda eller väsentligt liknande bilder.

I Winefindermålet slog Högsta domstolen fast viktiga principer om vad som avses med ”detaljhandel i Sverige” och ”privatinförsel”. Winefinders försäljning av vin från Danmark ansågs med leverans till kunder i Sverige ansågs inte strida mot detaljhandelsförbudet. Privatinförsel och distansförsäljning har tidigare utretts i SOU 2013:50, SOU 2014:58 och Ds 2016:33 och så kallad gårdsförsäljning i SOU 2021:95.

Författare: Marianne Levin

Beträffande syftet jfr 3 §, där det framgår att marknadsföringsbegreppet har ändrats på så sätt att konsumenter och näringsidkare ska skyddas också efter det att ett avtal har ingåtts.

Författare: Marianne Levin

För definitioner av konsumenter och näringsidkare se 3 §. Bestämningen avser vidare att framhålla att enskilda personers eller gruppers integritet inte omfattas av skyddsintresset. Detsamma gäller diskriminering genom marknadsföring av kön, ras osv. Däremot ska lagen tillämpas med särskilt beaktande av principerna om tryck- och yttrandefrihet. Någon ändring i förhållande till MFL (1995) är inte avsedd, jfr prop. 1994/95:23 s. 163.

Författare: Marianne Levin

Se för en definition 3 §.

Författare: Marianne Levin

Se för en definition 3 §.

Författare: Marianne Levin

Jfr 4 §.

Författare: Marianne Levin

Även om syftet med MFL av naturliga skäl i första hand är att främja konsumenternas intressen, betonas även näringslivets skyddsintressen. I detta har det inte skett någon ändring genom MFL (2008). Det är även tidigare – och av tradition – marknadsföringslagstiftningens främsta uppgift att skydda konsumenterna. Men samtidigt är det angeläget att också näringslivets intressen tas till vara. Det är normalt inte någon konflikt, utan sådana intressen brukar sammanfalla. Det gäller inte minst vilka etiska krav som ska ställas på marknadsföringen, något som framhölls redan i prop. 1970:57 s. 64 till den första MFL (lag [1970:412] om otillbörlig marknadsföring).

Författare: Marianne Levin

Paragrafen reglerar lagens tillämpningsområde och genomför bl.a. artiklarna 2 d och 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Lagen är tillämplig endast på framställningar som har ett kommersiellt syfte. Se om ett brev som ansågs som marknadsföring i MD 2003:8 och jfr t.ex. MD 2002:34, där ett sådant syfte ansågs saknas. Ett intressant avgörande i sammanhanget är MD 2005:18 (Contura A/S mot PlastikKirurgiCentrum i Malmö Aktiebolag), där uttalanden på en hemsida med varningar för en viss produkt bedömdes vara främst opinionsbildande och sakna kommersiellt syfte. Talan avvisades, eftersom MFL inte ansågs tillämplig på åsiktsbildning. Detsamma gäller lämnande av uppgifter. I MD 2014:16 var fråga om eventuell marknadsföring när ett bolag i en brevbilaga till ett e-postmeddelande till en anställd hos Post- och Telestyrelsen (PTS) och ytterligare två tjänstemän där skickat uppgifter om ett annat bolag med ämnesrubriken ”Viktig information för upphandlande myndigheter och PTS”. Innehållet gick ut på att fästa myndighetens uppmärksamhet på att det bolag som var föremål för informationen enligt det bolag som skickat den inte uppfyllde vissa krav som borde ställas på en underleverantör av det aktuella slaget. Detta hade visserligen kommersiella implikationer, men informationens innehåll ansågs inte vara av uteslutande kommersiell natur, varför Marknadsdomstolen avvisade talan, jfr 2 kap. 1 § regeringsformen.

Författare: Marianne Levin

I enlighet med direktivet om vilseledande och jämförande reklam är MFL tillämplig också när näringsidkare efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Författare: Marianne Levin

Omfattningen är i stort densamma som enligt tidigare 2 § MFL (1995) och MFL är givetvis tillämplig också vid marknadsföring på Internet, dvs. om huvudsakligen en svensk publik åsyftas i enlighet med MFL:s geografiska räckvidd, där marknadsföringen har effekt. Viss ledning kan hämtas från WIPO Joint Recommendation concerning the Provisions on the Protection of Marks and Other Industrial Property Rights in Signs on the Internet, Thirty Sixth Series of Meetings of the Assemblies of the Member States of WIPO September 24 to October 3, 2001. Men genom att begreppet marknadsföring har utvidgats, se 3 §, till att omfatta även åtgärder efter avtals ingående har lagen fått ett utvidgat tillämpningsområde. Lagen omfattar t.ex. även vilseledande beträffande reklamationsmöjligheter och (aggressiva) påtryckningar för att förmå en konsument att inte utöva sina lagliga rättigheter.

Författare: Marianne Levin

En videodelningsplattform, exempelvis YouTube, är en tjänst där audiovisuellt innehåll laddas upp av användare av tjänsten och tillhandahålls allmänheten. Sådana plattformar anses konkurrera om samma publik och intäkter som tv-sändningar och beställ-tv, varför det ansetts naturligt att de också omfattas av AV-direktivet, som år 2018 utvidgades i syfte att skapa balans mellan tillgång till innehållstjänster online, konsumentskydd och konkurrenskraft. Det innehåll som delas på plattformarna ger användarna möjlighet att forma och påverka andra användares åsikter och kan få ett betydande genomslag.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen finns till följd av Sveriges internationella förpliktelser, jfr prop. 1992/93:73, prop. 1992/93:110 och prop. 2019/20:168. Enligt AV-direktivet gäller en sändarlandsprincip. Det är sändarlandets lagstiftning som bestämmer innehållet i tv-reklam. Men det är tillåtet för ett mottagarland att ha strängare regler, utom i de fall där AV-direktivet har en precis lydelse om vad som är tillåten tillämpning av nationell rätt som annars på ett omotiverat sätt skulle hindra det fria flödet av tv-program i Europa som är direktivets syfte. Jfr härtill EU-domstolens avgörande enligt TV-direktivet (89/552/EEG) i mål C-412/93, EU:C:1995:26, Leclerc-Siplec mot TF1 och M6 och i de förenade målen C-34–36/95, EU:C:2006:548, KO mot De Agostini och TV-Shop, som rörde tv-sändning från England och tillämpningen av MFL genom överträdelse av dåvarande 11 § radiolagen (1966:755), se MD 1998:17. Jfr också MD 2000:4 (KO mot TV-Shop i Sverige AB), där marknadsföringen ansågs otillbörlig.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen förtydligar att när EU-förordningen är tillämplig är KO behörig att ingripa mot marknadsföringsåtgärder som härrör från Sverige och som riktar sig mot andra länder, se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen (2017 års konsumentskyddsförordning). När KO fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt EU-förordningen gäller enligt artikel 16 ett direkt tillämpligt beviskrav, ”skälig misstanke” om överträdelse inom EU, som förutsättning för att ombudsmannen ska utöva sina utrednings- och tillsynsbefogenheter.

Författare: Marianne Levin

Införandet av lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden, har som framkommit föranlett en viss utvidgning av MFL:s tillämpningsområde men också några inskränkningar. Utvidgningen följer främst av 18 § i lagen om tjänster på den inre marknaden. Om en tjänsteleverantör inte lämnar information i enlighet med 16 och 17 §§ i den lagen, ska MFL och dess sanktionssystem tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 2936 §§ MFL om marknadsstörningsavgift.

Författare: Marianne Levin

De inskränkningar som anges följer av att MFL, till skillnad mot direktivet om otillbörliga affärsmetoder, inte endast avser förhållanden mellan näringsidkare och konsument utan också marknadsföring mellan näringsidkare, jfr artikel 16 i direktivet.

Författare: Marianne Levin

Jfr nedan om bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som även ska tillämpas om marknadsföringen riktas till näringsidkare, men inte avser marknadsföring i Sverige av näringsidkare som är etablerade i ett annat EES-land än Sverige.

Författare: Marianne Levin

Inte heller generalklausulen i 7 § om förbud mot aggressiv marknadsföring ska tillämpas till skydd för näringsidkare vid inkommande marknadsföring till Sverige av näringsidkare som är etablerade i ett annat EES-land än Sverige.

Författare: Marianne Levin

Lagens definitioner har återkommande utökats, nu senast genom SFS 2022:656, se prop. 2021/22: 174. Därmed genomförs artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och artikel 2 i konsumentdirektivet. Sådana klargöranden syftar att underlätta rättstillämpningen, och de är i de flesta fall klargörande utan ytterligare kommentarer.

Författare: Marianne Levin

Till de direktivbestämda definitionerna hör den mycket omfattande definitionen av ”affärsbeslut” i artikel 2 k i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. I MD 2010:8 och 2013:4 konstaterade Marknadsdomstolen att ett affärsbeslut ska ges en vidsträckt definition och avse inte endast beslutet att köpa eller inte köpa en produkt utan även information under och efter ett köp. Även sådana beslut som innebär att en konsument bestämmer sig för att vidta ytterligare åtgärder med anledning av ett reklammeddelande som att besöka e-webblats för att få mer information innefattas i begreppet, se MD 2016:4. Begreppet är viktigt, eftersom det används vid bedömningen av om en marknadsföringsåtgärd påverkar den ekonomiska aktiviteten hos den som åtgärden riktas till. En sådan bestämning är således avgörande för tillämpningen av 6–8 §§. Det kan påminnas om att till skillnad från direktivet omfattar MFL även näringsidkare, och även sådana affärsbeslut berörs således enligt MFL.

Författare: Marianne Levin

Uttrycket för data som framställs och tillhandahålls i digital form används redan på konsumentskydds området, se 1 kap. 2 § distansavtalslagen samt prop. 2013/14:15 s. 75 och prop. 2019/20:63 s. 54. Det kan röra sig om datorprogram, applikationer, spel, ljudfiler, musik, videor eller texter. Åtkomsten kan ske genom nedladdning eller direktuppspelning, från ett fysiskt medium eller på något annat sätt.

Författare: Marianne Levin

Den breda definitionen omfattar strömningstjänster, sociala medier och sådant som ordbehandling eller spel som erbjuds i molnbaserad datortjänstmiljö eller annars genom uppkoppling. En sådan tjänst gör det möjligt för konsumenten, som inte fått en egen (varaktig) kopia, att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form; detsamma gäller utbyte eller interaktion på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av den tjänsten.

Författare: Marianne Levin

Definitionerna av driftskompatibilitet och kompatibilitet är i princip utformade på samma sätt som artikel 2.10 och 2.11 i digitaldirektivet. Kompatibilitet, dvs. förmåga att utan konvertering fungera tillsammans med.

Författare: Marianne Levin

Begreppet är definierat på samma sätt som när det togs in i lagen för 20 år sedan i samband med införandet av bestämmelserna om obeställd reklam och grundas på artikel 2 h i direktiv (2002/58/EG), dvs. se närmare 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Författare: Marianne Levin

Begreppet var en nyhet i MFL (1995) och har ansetts motsvara ”god yrkessed” som är det begrepp som används i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Den goda marknadsföringsseden omfattar förutom god affärssed i näringslivet såväl bindande som utomrättsliga, dvs. vedertagna, normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring. Det kan vara fråga om t.ex. Konsumentverkets riktlinjer (KOVFS), normer som Marknadsdomstolen har skapat eller internationellt vedertagna normer inom ramen för lagens syfte. En sådan väletablerad norm är att reklam inte får spela på konsumenternas rädsla eller fruktan. Se till praxis: MD 2008:8, MD 2007:19, MD 2002:34, MD 2002:22, MD 2001:17, MD 2000:8 och MD 1995:1. Eftersom lagstiftningen till stor del bygger på samspelet mellan konsumenter och näringsidkare, får också näringslivets egenåtgärder betydelse för vad som uppfattas som god sed. Naturligtvis är marknadsföring i strid med lag inte i enlighet med god marknadsföringssed, se MD 2010:15 om marknadsföring av en matfettsblandning som ”smör”.

Författare: Marianne Levin

Exempelvis utgör Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam och marknadskommunikation en sådan norm och kan åberopas som tolkningsunderlag för MFL.

Författare: Marianne Levin

Se ovan not till 5 st. "driftskompatibilitet".

Författare: Marianne Levin

Begreppet är det normala i svensk lagstiftning, se t.ex. KköpL. I MFL (1995) och tidigare hade det en mer vidsträckt innebörd.

Författare: Marianne Levin

Med marknadsföring förstås i första hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp av intressenter, exempelvis säljfrämjande åtgärder av allmän inriktning. Men begreppet täcker även in åtgärder som är riktade till en begränsad krets eller enskilda individer. EU-domstolen har klargjort den 16 april 2015 i mål C-388/13, EU:C:2015:225 (UPC Magyarország) att en näringsidkare kan mycket väl ha tillämpat en lagstridig affärs- eller marknadsföringsmetod även om den vilseledande informationen endast lämnats till en enda konsument, se domslutet punkt 1. Även marknadsundersökningar kan vara avsättningsfrämjande och därmed marknadsföring, se MD 1984:23 där domstolen uttalade att i varje fall en sådan undersökning som, utöver att ge viss information om marknaden, även uppmanat konsumenter till att prova ett nytt cigarettmärke har ansetts främja avsättningen av den aktuella varan och en annons hade inneburit marknadsföring av tobak. Se också MD 2015:13 där resultat av olika slags marknadsundersökningar hade använts extensivt i marknadsföringen av jämförelser mellan snus, inklusive snusprodukters smak. Det är ju också viktigt att om man stöder argument i marknadsföring på undersökningsresultat, så kan de inte göras till mer än vad de just visar (se särskilt punkt 142 ff.).

Observera den tidigare påpekade vidgningen av begreppet som omfattar också handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter. Se vidare MD 2010:30 om metataggar med budskapet om att kredit kan erhållas snabbt som ansetts vara marknadsföring med ett kommersiellt syfte. Att e-postmeddelanden kan utgöra marknadsföring har konstaterats i bl.a. MD 2011:25.

Avgränsningen till just marknadsföring kan emellanåt spela en roll. I MD 2011:14 framfördes påståenden om ett annat företags marknadsföring på en webbpla 9231-21ts. Det ansågs vara opinionsbildning och inte marknadsföring. I MD 2012:1 hade tingsrätten inte ansett att brev som innehöll uppgifter om ett annat företags tandblekningsmedel till tre av dess kunder utgjort marknadsföring. Marknadsdomstolen var av en annan åsikt. Såsom marknadsföringsbegreppet definieras kan vidare implicit anses ligga att det är något som pågår, jfr MD 2011:19 om marknadsföring av biljetter till en specifik konsert ett visst datum som - när målet bedömdes - sedan länge hade passerats. Om marknadsföringsåtgärden som sådan inte har prejudikatintresse, avskrivs ett sådant mål.

Se också det vägledande avgörandet från PMÖD den 3 oktober 2022 i mål nr PMT 9231-21. I avseende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Överdomstolen bedömde att KO:s påtalade åtgärder på en webbplats, i e-postutskick och på Facebook var att bedöma som kommersiella meddelanden. Det var därmed fråga om marknadsföring inom informationssamhällets tjänster i den mening som avses i lagen om tobak och liknande produkter. Näringsidkarens åtgärder i samband med saluförandet av produkterna stod därför i strid med lagens förbud att marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter. De var därmed otillbörliga. (Vissa påståenden om fri frakt fann PMÖD däremot, till skillnad från underinstansen, utgöra relevant information om avtalsvillkoren för att kunna saluföra varan; dessa var därför inte att bedöma som sådana kommersiella meddelanden som utgör marknadsföring i den aktuella lagens mening.)

Författare: Marianne Levin

Begreppet är i princip utformat på samma sätt som i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. En sådan marknadsplats är en onlinebaserad förmedlingstjänst. Den som tillhandahåller marknadsplatsen fungerar som mellanhand mellan en säljare och en konsument. (En sådan person kallas ”leverantör” i konsumenträttighetsdirektivet). ”Online” tar sikte på användning av programvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation. På marknadsplatsen ska konsumenter kunna ingå distansavtal med näringsidkare eller andra konsumenter. Erbjuder en näringsidkare endast egna varor eller tjänster är det inte en marknadsplats online.

Författare: Marianne Levin

Begreppet överensstämmer med den tämligen breda innebörd som ges näringsidkare också i annan lagstiftning. Som näringsidkare anses även ideell förening, om den främjar sitt syfte genom att bedriva näringsverksamhet. Det slogs fast för länge sedan, bl.a. i MD 2000:22 och MD 2003:8.

Författare: Marianne Levin

Begreppet avser att vara heltäckande och omfattar, utöver de uppräknade exemplen även bl.a. elektrisk kraft, aktier och andra värdepapper, krediter samt rättigheter av skilda slag, jfr prop. 1975/76:34 s. 125 f.

Författare: Marianne Levin

Rankning avser den relativa position som en näringsidkares erbjudande tilldelas eller den relevans som sökresultat ges så som de presenteras, organiseras eller vidarebefordras av den som tillhandahåller sökfunktionen. Syftar här främst på situationer där näringsidkare erbjuder sökfunktioner online som rangordnar kommersiella erbjudanden eller använder andra sätt för att ge vissa produkter en mer framskjuten placering än andra vid sökningar på nätet. Det kan vara fråga om användning av algoritmisk sekvensering, system för betyg och omdömen, visuella markeringar eller andra framhävningsverktyg eller kombinationer av sådana (se skäl 18 och 19 till ändringsdirektivet).

Författare: Marianne Levin

Avser alla slags lösa saker med eller utan digitala delar. Det innebär bl.a. att när bestämmelser i lagen enbart anger varan så omfattar de även en vara med digitala delar, om inte annat anges. En vara kan bestå av flera saker som hör samman.

Författare: Marianne Levin

Bestämningen avser en lösa saker som är integrerade eller sammankopplade med digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att varorna inte fungerar utan det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Det digitala innehållet som är integrerat i eller sammankopplat med varan kan vara alla typer av data som framställs och tillhandahålls i elektronisk form såsom operativsystem, applikationer eller annan programvara. Innehållet kan vara förinstallerat vid tiden för avtals ingående eller kan, avtalsenligt installeras vid ett senare tillfälle. Sådana digitala tjänster som är sammankopplade med en vara kan omfatta tjänster som möjliggör skapande, behandling eller lagring av data i digital form, eller åtkomst till denna. Det kan exempelvis vara fråga om programvara som erbjuds i molnbaserad datormiljö eller kontinuerligt tillhandahållande av trafikdata i ett navigationssystem eller av individuellt anpassade träningsplaner för smartklockor. Ett annat exempel är en smarttelefon som enligt avtalet tillhandahålls tillsammans med applikationer som krävs för att funktioner i varan.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen genomför artikel 5.5 och bilaga I i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Begreppet förekommer i bilaga I och avser enligt artikel 2 d i direktivet om otillbörliga affärsmetoder en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument. Enligt MFL ska affärsmetoder i dessa fall jämställas med begreppet marknadsföring. Därmed omfattas också (marknadsföring av) uppköp exempelvis av mobiltelefoner av MFL, se MD 2016:10 (KO mot A.B.) och kan bedömas ske på ett otillbörligt sätt.

Författare: Marianne Levin

Lämpligheten av att inkorporera bilaga I som svensk lag diskuteras utförligt i lagförarbetena, se prop. 2007/08:115 s. 106 ff., där också Lagrådets kommentarer tas upp. Men eftersom artikel 5.5 föreskriver att en förteckning av bilagans förbud ska gälla i alla medlemsstater, har det bästa sättet att tillgodose det kravet varit att göra bilagan till svensk lag. I bilagan definieras vissa vilseledande eller aggressiva marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter är att anse som otillbörliga. Det räcker således att rekvisiten i någon av respektive punkt i bilagan är uppfyllda för att en åtgärd ska vara otillbörlig enligt lagen. Det behöver då inte ske någon prövning av om åtgärden har påverkat konsumenten att fatta ett välgrundat köpbeslut. Bilagan kompletterar på detta sätt de allmänna bestämmelserna i MFL.

Författare: Marianne Levin

Eftersom punkterna i bilaga I har en ”straffrättslig karaktär” (otillbörligheten behöver inte prövas), är det samtidigt viktigt för rättssäkerheten att de inte tillämpas utanför de angivna avgränsningarna, jfr PMÖD den 13 januari 2017 i mål nr PMÖ 10737-16. I det målet ansågs den säljmetod som använts inte utgöra sådant agerande som avses i punkterna 21 och 29 i Svarta listan. Däremot dömdes till interimistiskt förbud och åläggande i enlighet med 23 och 24 §§. Men KO:s talan, såsom den var utformad i denna del, kunde alltså inte bifallas med stöd av de åberopade bestämmelserna i Svarta listan. I PMD den 3 september 2019 i mål nr PMT 10420-17 fann PMÖD däremot grund för att bifalla en talan om brott mot punkt 29 i Svarta listan. Bland annat krävdes särskilt seniora abonnenter betalning för tjänster som de inte beställt. Förhållandena var liknande i PMÖD den 29 juni 2019 i mål nr PMT 10059-18 med vilseledande marknadsföring av telefonabonnemang.

Författare: Marianne Levin

Preciseringen behövs, eftersom vissa av punkterna 1–31 i bilaga I endast uttryckligt anger att bestämmelserna ska vara tillämpliga vid näringsidkares marknadsföring till konsumenter. När näringsidkare gör framställningar i marknadsföring riktade till andra näringsidkare gäller således bestämmelserna på samma sätt som vid marknadsföring till konsumenter.

Författare: Marianne Levin

I bestämmelsen finns en uttrycklig regel om lösningen av en lagkonkurrens. Punkt 14 i bilaga I avser pyramidspel. Beträffande sådana ska således spellagen (2018:1138) ha företräde. Det är endast om det kan konstateras att spellagen inte är tillämplig på förfarandet som ett ingripande kan ske enligt punkt 14 i bilagan och MFL:s bestämmelser i övrigt. Andra konkurrensförhållanden mellan bestämmelserna i bilagan och t.ex. brottsbalken får liksom tidigare lösas genom allmänna regler, se prop. 1970:57 s. 94.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen, som är en generalklausul, genomför artikel 5.1 och del av 5.2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Här anges det allmänna krav som gäller för marknadsföring. De närmare bedömningsnormerna anges i 6 §. Förebilden för bestämmelsen finns i generalklausulen 4 § 1 st. MFL (1995). Utgångspunkten är att all marknadsföring ska vara vederhäftig, dvs. det ställs ett positivt krav på näringsidkare.

Författare: Marianne Levin

Begreppet är definierat i 3 § och kommenterat i anslutning till denna i kommentaren till 3 § 1 st. I kravet på god marknadsföringssed ligger även ett allmänt krav på vederhäftighet, och generellt har generalklausulen ett vidsträckt tillämpningsområde. En handling är i strid med MFL om den objektivt sett är otillbörlig. Det krävs inte uppsåt eller oaktsamhet för att en åtgärd ska vara i strid med MFL. Jfr vidare om skiljelinjen mellan 5 § och 10 § MFL i MD 2016:10 (KO mot A.B.). Det var otillbörligt att använda en affärsmetod vid uppköp av mobiltelefoner och kräva betalning för avtalsbrott utan att det ingåtts något avtal om betalningsförpliktelse.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen genomför artikel 5.2 b i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och inför en ny bedömningsnorm i marknadsrätten. Det som kan göra att en åtgärd strider mot generalklausulen bedöms utifrån sannolikheten av att marknadsföringsåtgärden medför att en konsument – eller en näringsidkare – fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat (transaktionstest). Utgångspunkten är att reklam läses flyktigt. Det betyder också att ju mer komplext ett meddelande är, desto större krav måste ställas på vederhäftigheten, se MD 2013:13. Skillnaden mellan reklam och annan information ska lätt framgå redan vid en flyktig kontakt, se MD 2009:15. Ibland kanske det därför inte ens räcker att marknadsföraren visar stöd för att ett visst påstående som sådant är vederhäftigt, se MD 2011:20.

Författare: Marianne Levin

Strid med god marknadsföringssed föreligger typiskt sett när inte branschkodex efterlevs, t.ex. Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam och marknadskommunikation. Från praxis märks förbudet i MD 2012:14 mot elektronisk marknadsföring till barn under 16 år, eftersom man allmänt inom näringslivet i enlighet med vad som uppfattas som god affärssed på området avstått från att skicka direktadresserad reklam till barn under 16 år. I MD 2013:9 var fråga om underåriga kan ingå köpavtal på en webbplats utan förmyndares samtycke. Men domstolen konstaterade i punkt 108 att marknadsföringen inte var lagstridig i något avseende och villkoren ansågs inte vare sig enskilt eller sammantaget ägnade att utnyttja barns godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet. Traditionellt har sådan otillbörlighet ansetts ligga i lagstridighet, renommésnyltning och misskreditering. Se för aktuella exempel på respektive otillbörliga beteende t.ex.: MD 2009:27 och MD 2013:7 (lagstridighet), MD 2012:11 och MD 2013:11 (renommésnyltning) samt 2010:23 och MD 2013:11 (misskreditering). Som framgår redan av exemplifieringen förekommer renommésnyltning och misskreditering inte sällan tillsammans. Se från aktuell praxis PMÖD den 14 april 2020, mål PMT 9554-17, tagit ställning till ett yrkande om vitesförbud som vilade bl.a. på den grunden att svarandens marknadsföring inneburit ett intrång i kärandens immateriella rättigheter och därmed utgjort ett lagstridigt beteende som kunde anses otillbörligt enligt bland annat marknadsföringslagens generalklausul med hänvisning till den s.k. lagstridighetsprincipen. Domstolen dömde marknadsstörningsavgift pga. lagstridighet enligt punkten 9 i Svarta listan.

Författare: Marianne Levin

Detta är det så kallade transaktionstestet om påverkan på konsumentens beteende som återfinns i 7 och 8 §§ också.

I PMÖD den 27 juni 2019 i mål nr PMT 10059-18 bedömdes vilseledande marknadsföring av telefonabonnemang. I det målet höjde PMÖD den av PMD beslutade störningsavgiften på 50 0000 kronor till 70 000 kronor. KO hade yrkat 80 000 kronor och PMD hade dömt ut 50 000. I målet prövades också en fråga om tillåtligheten av en taleändring, som inte tilläts.

Författare: Marianne Levin

Måttstocken är den genomsnittliga konsumenten i den krets som marknadsföringsåtgärden är riktad. Denna fiktiva figur förekommer inte som uttryck i MFL men har ansetts vara nödvändig att införa i direktivet om otillbörliga affärsmetoder för att kunna genomföra en harmonisering på gemenskapsnivå. Direktivet utgår således från en genomsnittskonsument som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, se EU-domstolen i mål C-210/96, EU:C:1998:369, Gut Springenheide och Tusky. Genom begreppet går det att beakta skilda nationella sociala, kulturella och språkliga faktorer, jfr EU-domstolen i mål C-428/11, EU:C:2012:651, Purely Creative punkt 53 och jfr skäl 18 i ingressen till direktiv 2005/29/EG. Begreppet är inte heller statiskt. De nationella domstolarna och myndigheterna ska således använda sitt eget omdöme, göra en normativ bedömning, med beaktande av domstolens rättspraxis, när de fastställer genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett givet fall. I MD 2014:7 fann domstolen beträffande KO:s talan om otillbörlig marknadsföring av krediter att det särskilt mot bakgrund av de uppgifter som lämnats i marknadsföringen inte fanns ”någon hållpunkt för slutsatsen att en genomsnittlig konsument bland dem till vilka marknadsföringen riktar sig skulle sakna förmåga att göra en kalkyl över hur en kredit av det aktuella slaget belastar den egna ekonomin under kredittiden…” Se också MD 2015:14 punkt 67 om ett bedömningsperspektiv som är representativt för konsumentgruppen.

Författare: Marianne Levin

Det är inte varje påverkan på ett affärsbeslut som strider mot god affärssed. Påverkan ska vara ”i märkbar mån”. Det innebär för det första att bagatellartade och försumbara överträdelser av den goda seden kan bortses ifrån. För det andra är kriteriet högre satt än beträffande vilseledande i 8 §. Under lagstiftningsarbetet uppkom fråga bl.a. om hur hittillsvarande praxis beträffande renommésnyltning skulle komma att föras vidare enligt MFL i beaktande av kravet på påverkan i märkbar mån enligt generalklausulen. De flesta fall av marknadsföring som innebär renommésnyltning eller misskreditering strider visserligen sannolikt också mot generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring genom att framställningen i märkbar mån påverkar konsumentens förmåga att fatta välgrundade affärsbeslut. Se från tidigare praxis bl.a. MD 1999:21, MD 2000:25 och MD 2002:20. Men genom transaktionstestets krav på påverkan ”i märkbar mån” kan det således finnas ”snyltande marknadsföring” som i praktiken inte anses påverka köparna och därmed inte är otillbörlig. Kännetecknet i fråga är inte (tillräckligt) känt, se t.ex. MD 2009:12 (Xanté) och MD 2015:11 om beteckningen ”fredagsmys” samt jfr även MD 2008:15 om ifrågasatt renommésnyltning på Maglite-lampor av Rusta. I Rustafallet fann domstolen att de påtalade lamporna avvek från Mag Instruments lampor så starkt att de därför inte heller kunde associeras till Mag och Mags produkter på ett sådant sätt som krävs för att bedömas som otillbörlig renommésnyltning. Om det skulle vara så att det endast kan befaras en skada på en näringsidkares kännetecken, utan någon påverkan är det möjligt att åberopa 1 kap. 10 § 3 varumärkeslagen (2010:1877). Men det problem som då är uppenbart är att det kräver en självständig talan i annan ordning. En sådan talan kunde före den 1 september 2016 inte kumuleras med en talan om otillbörlig marknadsföring. Men förutsättningarna i Patent- och marknadsdomstolen är annorlunda, och reglerna om dispositiva och indipositiva tvistemål kan numera hanteras med viss flexibilitet, se prop. 2015/16:57 s. 263 ff. samt inledningen ovan. Se även vidare nedan beträffande jämförande reklam i 18 § samt i bestämmelserna om vilseledande efterbildning i lagen och i punkten 13 i bilaga I. Vid tillämpning av 18 § MFL fordras inte något transaktionstest.

Författare: Marianne Levin

Viss aggressiv marknadsföring som alltid är att anse som otillbörlig, se 3 st. En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §. Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför artiklarna 8 och 9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Av bestämmelsen framgår att en bedömning ska företas av sannolikheten att den aggressiva åtgärden medför att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat, se kommentaren till 6 §.

Författare: Marianne Levin

Vad uttrycket står för framgår av artikel 2 j i direktivet som handlar om otillbörlig påverkan. Det som avses är sådana påtryckningsmedel som inskränker konsumentens eller näringsidkarens valfrihet eller handlande. I ett sådant sammanhang kan således målgruppens egenskaper och erfarenheter bli betydelsefulla för bedömningen, se t.ex. MD 2012:14, där unga flickor var typiska konsumenter.

Författare: Marianne Levin

Bedömningen av om en affärsmetod är att betrakta som aggressiv bör göras med utgångspunkt från en helhetsbedömning av situationen. De omständigheter som kan beaktas vid en sådan prövning redovisas i prop. 2007/08:115 s. 78 ff.

Författare: Marianne Levin

Med bestämningen avses näringsidkarens utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten eller att näringsidkaren utövar påtryckning, utan att tillgripa fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut, se vidare artikel 2 j i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Det kan diskuteras huruvida ett påstående om att det är bråttom att acceptera ett erbjudande ska anses tillräckligt aggressivt för att bedömas enligt 7 §. I MD 2011:22 behövde domstolen inte ta ställning till frågan eftersom den fann att svarandepartens marknadsföring föll på 10 § MFL. Det var därmed inte nödvändigt att även pröva dess förfarande enligt 7 §. Men i MD 2012:14 ansågs ett antal sådana uttalanden inklusive ”den stannar inte länge” och ”innan det är för sent!”. Dessutom stred det mot punkt 28 i Svarta listan att rikta köpuppmaningar till barn.

Författare: Marianne Levin

Som framgår av paragrafens andra stycke är det bara sådan aggressiv marknadsföring som har en reell ekonomisk påverkan på mottagarens affärsbeslut som avses med bestämmelsen. Det betyder bland annat att som utgångspunkt kan under vissa omständigheter vissa inslag av ”aggressivitet” förekomma i marknadsföring utan att de är lagstridiga, dvs. om de är bagatellartade och kan anses ingå i gängse reklamspråk, jfr artikel 5.3 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Sådant kan vara svårt att bedöma eftersom kommunikationsmodet liksom andra moden i viss mån växlar.

Författare: Marianne Levin

För att konstatera att marknadsföringen är aggressiv uppställs samma kriterium som enligt 6 § för tillämpning av generalklausulen, t.ex. vid påstådd renommésnyltning, dvs. en högre tröskel än vid vilseledande enligt 8 §.

Författare: Marianne Levin

Till följd av den svenska utvidgningen av mottagarkretsen enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder och bilaga I, omfattar regeln i MFL även marknadsföring riktad till näringsidkare, se 1 §.

Författare: Marianne Levin

En bedömning ska företas av sannolikheten att den aggressiva åtgärden medför att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än hen annars skulle ha fattat. En lagstridig aggressiv marknadsföring inträffar först när en ekonomisk påverkan i märkbar mån framstår som åtminstone sannolik. I det andra ledet bedöms således om sådana framställningar som identifierats som aggressiva till sin karaktär också i märkbar mån påverkar mottagarens valfrihet eller handlande, dvs. om de sannolikt skulle kunna påverka mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Författare: Marianne Levin

Aktualiseras bestämmelser i bilagan, som gäller som lag i Sverige, se 4 § 3 st., behöver som sagt ingen prövning av påverkan på köpbeslut göras. En sådan uppsåtlig eller oaktsam överträdelse kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen trädde i kraft den 1 mars 2016 och är självständig på lagrådets rekommendation. Den syftar till att tydligt klargöra vad som avses med ”aggressiv marknadsföring” enligt 7 § och slå fast hur bedömningen ska ske. Denna utfyllande bestämmelse tillkom sedan EU-kommissionen ifrågasatt om Sverige korrekt genomfört artikel 9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder om trakasseri, tvång och otillbörlig marknadsföring, eftersom grunderna för bedömningen endast framgick av lagförarbetena, jfr prop. 2007/2008:115 s. 146.

Författare: Marianne Levin

Svensk praxis beträffande aggressiv marknadsföring är begränsad. Se främst MD 2012:14 (Stardoll), där marknadsföringen ansågs aggressiv, och jfr MD 2009:32 (ebookers) där utfallet blev det motsatta.

Författare: Marianne Levin

Bedömningen av aggressiv marknadsföring är givetvis en helhetsbedömning, se prop. 2007/2008:115 s. 146. De uppräknade omständigheterna framstår ändå, tack och lov, som främmande genom sin grovhet i samband med marknadsföring i vårt land, och förefaller snarare att höra hemma bland i punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Men särskilt för utländska näringsidkare som riktar affärsmetoder mot den svenska marknaden har det ansetts angeläget och ett rättssäkerhetskrav att samtliga omständigheter i artikel 9 i direktivet direkt kan utläsas av lagtexten.

Författare: Marianne Levin

Under rubriken är samlade många olika företeelser som alla kan leda till ett vilseledande. En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av reglerna i 8–10 §§ och 12–17 §§, den s.k. katalogen, kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför delar av artiklarna 6.1 och 7.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Vid bedömningen av om en vilseledande åtgärd påverkar ett affärsbeslut eller inte är tröskeln lägre än vid tillämpningen av generalklausulen i 5–6 §§ och förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 §. Märk således de olika graderna av påverkan på köpbeslut som följer enligt 6–8 §§. Vid vilseledande marknadsföring räcker det med att det endast sker en påverkan eller att en sådan är sannolik, medan tröskeln för att en åtgärd ska vara i strid med generalklausulen eller vara att anse som aggressiv kräver att det sker en påverkan i ”märkbar mån”. Marknadsdomstolen har uttalat att beträffande sådan marknadsföring som är vilseledande får det i princip antas att det föreligger en otillbörlig konsumentpåverkan, se MD 2008:20 (Taxi Stockholm) och H.M., jfr även MD 2012:2 (CANEA Partner Group mot Antura) och MD 2009:31 (Eniro Din Del).

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen tillämpas i förening med bestämmelserna i 9 §, 10 § och 12–17 §§ som reglerar vilseledande marknadsföring, se MD 2011:15.

Författare: Marianne Levin

Som har understrukits i ett prejudikat av PMÖD den 5 december 2019 i mål nr PMT 2054-18 (Konsumentombudsmannen/KO./.Alexandra Media Sweden AB och Tourn Media AB), det s.k. Kissiemålet, avser transaktionstestet enligt direktivet inte en uppdelning såsom det kan förefalla av den svenska lagstiftningen i 6–8 §§ som skiljer mellan olika påverkningsgrader utan en helhetsbedömning. Däremot ska bedömningen i det enskilda fallet ske i två led: Till det första ledet av transaktionstestet hör att innebörden av ett påstående måste fastställas för att pröva dess vederhäftighet. Innebörden kan variera beroende på vem mottagaren är, så bedömningen av en eventuell otillbörlig eller vilseledande framställning måste även inledningsvis fastställa vem eller vilka denna riktar sig till, se SOU 2006:76 s. 201, dvs. målgruppen identifieras för att dess reaktioner ska kunna bedömas. Sedan meddelandets innebörd väl har fastställts och målgruppen har bestämts ska domstolen i det andra ledet ta ställning till vilka förväntningar man kan ställa på en genomsnittskonsument ur den aktuella gruppen och hur denna får antas uppfatta meddelandet.

Författare: Marianne Levin

Den Svarta listan i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder har utgjort förbudsgrund i MD 2008:19, MD 2009:40 och MD 2013:7 enligt punkt 9, och i MD 2009:32 och MD 2009:36 enligt punkt 21. I MD 2014:17 var det fråga om eventuell otillbörlig marknadsföring av spår- och spärrtjänster genom att efter en kostnadsfri pröva-på-period, skicka erbjudanden med inbetalningskort och även fråga om sådana åtgärder skulle ses som bluffakturering enligt punkt 21 i Svarta listan. Men det ansåg inte Marknadsdomstolen. Till de nämnda fallen kommer även MD 2012:14, där punkt 28 i listan kunde användas i kombination med 7 § mot ett företag. I MD 2012:14 riktades påståenden till barn under 16 år av typ ”köp fler” och ”uppgradera här”. I det sammanhang de förekommit ansågs de vara sådana köpuppmaningar som strider mot punkt 28 i Svarta listan. I MD 2011:29 (PSJailbreak) angående marknadsföring av speciella usb-minnen konstaterade Marknadsdomstolen att det enligt punkt 9 i Svarta listan alltid är förbjudet att ange eller på annat sätt skapa intryck av att det är lagligt att sälja en produkt när så inte är fallet. I det aktuella fallet befanns PSJailbreaks primära funktion vara att kringgå tekniska spärrar som skyddas enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Detta träffades inte direkt av punkt 9 i bilagan. Men förfarandet ansågs lika fullt vara otillbörlig marknadsföring enligt 5 §, eftersom marknadsföring på ett sådant sätt som står i strid med annan lagstiftning eller som är ägnad att leda till lagöverträdelse ska anses som otillbörlig i enlighet med den s.k. lagstridighetsprincipen. Jfr också MD 2012:8, där uttryck som "lindrar efter 3 minuter" och andra påståenden om ett läkemedels effektivitet befanns oförenliga med Läkemedelsverkets föreskrifter. De var därför i strid med lagstridighetsprincipen och således inte förenliga med god marknadsföringssed. Eftersom påståendena ansågs vara sådana som påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut var de otillbörliga och förbjöds.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför delvis artikel 5.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Den har sin förebild i 5 § MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Paragrafen är en kodifiering av artikel 10 i Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam och marknadskommunikation. Det är en grundläggande princip att marknadsföringsåtgärder ska framstå som sådana. Reklam får inte vara utformad så att den uppfattas som redaktionell text, utan ska uppfattas som just reklam, se prop. 1994/95:123 s. 165. Principen framgår exempelvis av MD 2009:15, som bl.a. handlade om Postkodlotteriets tidning och genom den redaktionella utformningen ansågs uppfattas som en tidning och inte som reklam. Problemet har vuxit med s.k. influencers som ofta själva är delaktiga i att producera marknadsföring, se SOU 2018:1 s. 193 f. Jfr vidare t.ex. MD 1972:4 och MD 1987:5 beträffande behov av reklammarkering. I MD 1998:20 saknade en folder tydlig reklammarkering och ansågs därför strida mot 5 § i MFL (1995), nu 9 § MFL (2008). Fråga i det fallet var även om marknadsstörningsavgift, jfr nedan kommentaren till 29 § 1 st. Reklamidentifikation gäller naturligtvis oavsett medium. I MD 2002:13 fälldes en film, eftersom filmens karaktär av reklam inte framgick tillräckligt tydligt. Men eftersom motsvarande avgöranden saknats beträffande sociala medier, var PMÖD:s dom den 5 december 2019 i mål PMT 2054-18 efterlängtad. I målet avgjordes på talan av KO om viss marknadsföring i inlägg på sociala medier – i en blogg och på Instagram – var otillbörlig enligt bestämmelsen om reklamidentifiering och sändarangivelse. Inläggen ansågs inte leva upp till kraven på reklamidentifiering och marknadsföringens utformning ansågs påverka eller sannolikt påverka genomsnittskonsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut utifrån en bedömning av hur genomsnittskonsumenten tar till sig och uppfattar marknadsföringen i som den förekommit i målet, dvs. hos en influencer i sociala medier. Enligt domstolens bedömning kräver sammanhanget att genomsnittskonsumenten redan efter en flyktig kontakt med materialet ska kunna uppfatta vilka inlägg som utgör marknadsföring för att ha tillräckliga förutsättningar att fatta ett välgrundat affärsbeslut. De aktuella inläggen uppfyller inte de krav på reklamidentifiering som marknadsföringslagen ställer. I målet fann PMÖD däremot att det saknades förutsättningar att bifalla KO:s yrkande avseende sändarangivelse. Det saknades också förutsättningar att bifalla KO:s yrkande avseende punkt 22 i Svarta listan; jfr ovan 4 § andra stycket. Sammanfattningsvis fann PMÖD att det bolag som drev och ansvarade för bloggen och Instagramkontot väsentligt bidragit till den otillbörliga marknadsföringen. (Näringsidkaren bakom reklamen var inte part i målet.) Däremot lämnades KO:s talan utan bifall mot det bolag som bl.a. förmedlat reklamuppdraget mellan influencerns bolag och den näringsidkare vars reklam KO:s talan avsåg. Det bolaget hade varken handlat på näringsidkarens vägnar eller i övrigt väsentligt bidragit till den otillbörliga marknadsföringen. Kissiemålet den 5 december 2019 nr PMT 2054-18 fick en uppföljare i PMÖD den 21 juni 1921 i mål PMT 2479-20 genom det så kallade Kenzamålet (mellan Kenza Zouiten AB och Konsumentombudsmannen, KO). I det målet befanns 19 av 31 inlägg på hennes sociala medier inte vara tillräckligt tydligt markerade som den reklam de konstaterades vara.

Författare: Marianne Levin

Förutom principen att reklam ska vara lätt att känna igen som sådan, har praxis också utvecklat principen om sändarangivelse. Vem som är avsändare av budskapet (annonsören) ska framstå klart för mottagaren av informationen, se från praxis MD 2014:6 (Purity Vodka) punkt 85 och MD 2011:15 (TeliaSonera/Tele2) med ett informationsåläggande. Så sker normalt genom upplysning om namn eller firma, och i undantagsfall kan enbart varumärket godtas, om det är väl etablerat bland konsumenterna, se prop. 2007/08:115 s. 83. Mottagaren av ett reklambudskap ska lätt kunna identifiera den som står bakom budskapet och därmed också kunna nå denne. Skulle särskild adressangivelse anses nödvändig från konsumentsynpunkt, kan domstolen utfärda förbud eller åläggande, jfr 23 § och 24 §. I sammanhanget är MD 2004:25 intressant, eftersom det vid marknadsföring av kontakttjänster via sms och e-post ansetts otillbörligt att det innan meddelandet öppnats inte framgått vem avsändaren var. Se också MD 2011:15 (TeliaSonera mot Tele2) där det inte angavs vem som var avsändare av telemarketingtjänster på det sätt som krävs.

Författare: Marianne Levin

Det som avses med undantaget från kravet på sändarangivelse är främst s.k. teasers, annonsrutor (banners) och liknande i en digital miljö. Att inte allt kan rymmas i ett tv-reklambudskap är givet, men det innebär inte att vederhäftighetskravet på framställningar i tv-reklam därmed skulle sättas lägre.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför artiklarna 6, 7.1–2 och del av 14 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Här finns det allmänna förbudet mot att använda sig av vilseledande påståenden och andra framställningar, som utgör den absolut vanligaste formen av otillbörlig marknadsföring.

Författare: Marianne Levin

Med framställning avses ord, bild, tecken m.m. Begreppet avser såväl muntliga som skriftliga framställningar, i annonser, broschyrer och på förpackningar, inklusive förpackningsdekor m.m.

Författare: Marianne Levin

Inte bara direkta vilseledanden avses. Otydliga erbjudanden eller framställningar kan också vara vilseledande, se från praxis MD 1998:17 (De Agostini). Se också vidare nedan beträffande 10 § 3 st. och 12 § 2 st.

Författare: Marianne Levin

Jämförande reklam har traditionellt bedömts ha positiv effekt i Sverige, se vidare nedan om 18 §. Men en positiv effekt förutsätter att jämförelser är sanna, rättvisande och relevanta, jfr prop. 1970:57 s. 70. Se dock t.ex. MD 1982:14, MD 1990:26, MD 1996:9 och MD 1996:11 och MD 1998:19 (prisjämförelser) samt MD 1996:12 och MD 1996:19 (egenskapsförtjänster). I MD 2000:15 ansågs bl.a. uttrycket ”betala skjortan” misskreditera en konkurrent och vilseleda om pris. Slagordet ”om Du vet var Du har ont varför göra plånboken illa” har i en reklamfilm ansetts som renommésnyltning och samma bolags påstående om att konkurrentens produkt ”kostar jättemycket mer” har ansetts vilseleda, se MD 2006:27. Detsamma ansågs i MD 2014:2 beträffande Sveriges bästa priser, största sortiment och utbud av kläder, reservdelar och tillbehör till motorcyklar respektive snöscootrar. I MD 2013:17 förbjöds uttrycket ”Bäst & Billigast” vid marknadsföring av fönster. Förbudet utformades mot att använda påståenden av innebörd att bolagets produkter är bäst och billigast, om så inte är fallet.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen, som nära ansluter till motsvarande uppräkningar i artiklarna 6.1 och 6.2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, är utformad med en icke uttömmande exemplifiering till ledning för rättstillämpningen. Det ankommer på näringsidkaren att kunna styrka sina påståenden, se t.ex. MD 2011:6. Detta kallas ibland för den ”omvända bevisbördan”. Men den är naturligtvis i själva verket rak, och avviker därmed inte från vad som normalt gäller enligt svensk rätt.

Författare: Marianne Levin

Det finns en omfattande praxis sedan tidigare. Se t.ex. MD 1994:3, MD 1994:20, MD 2002:19 och från aktuell praxis MD 2003:10, MD 2010:18 och MD 2010:28. Det ankommer på näringsidkaren att styrka de egenskaper som det påstås att varan äger, antingen det gäller ”bästa garantier”, “bästa servicen”, effektiva rynkkrämer eller annat. Det har visserligen inte ansetts vilseledande att använda varubeteckningen ”cider” på drycker som inte varit baserade på jäst äpple eller päron och som annars enligt gängse nomenklatur torde vara förbehållen på så sätt framställda drycker. Men det ansågs vilseledande att ange att drycken innehöll fruktvin om inte en större del av innehållet bestod av sådant, se MD 2003:6. Däremot ansågs det i MD 2002:20 vara vilseledande om en yoghurts verkliga karaktär och egenskaper att ange att den hade ”champagnesmak”. Detta ansågs också vara renommésnyltning på den geografiska skyddade beteckningen champagne. Användningen av vedertagna standardbeteckningar för varor som inte svarar mot standarden är vilseledande, se MD 2003:24.

Författare: Marianne Levin

Beteckningar som oriktigt antyder samhörighet med en konkurrent, eller att t.ex. produkterna genom halvsanningar framstår som dennes, innebär ett vilseledande om ursprung, se t.ex. MD 2000:5. Även vilseledande om geografiskt ursprung omfattas av bestämmelsen, se MD 2003:13, där Mora ansågs vilseledande som beteckning på produkter som varken har sitt ursprung i eller tillverkas i Dalarna.

Författare: Marianne Levin

Olika former av risker kan avses, beroende på vilken produkt som framställningen avser. Se exempelvis MD 2012:7 (Procter & Gamble mot SCA) beträffande blöjor. I målet hade SCA bl.a. framhållit avsaknaden av lotion, salva och hudkräm. Men SCA hade inte visat att det finns ett allmängiltigt orsakssamband mellan användning av mjukgörande beredningar av dessa slag och allergier eller irritationer. Sådana framställningar var därmed vilseledande enligt 10 § MFL genom att de ansågs ha förmedlat en obestyrkt uppgift om ett allmängiltigt orsakssamband, som sannolikt påverkat mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därmed varit otillbörliga enligt 8 § MFL. Domstolen gjorde också ett intressant konstaterande beträffande att avsaknaden av parfym framhållits i SCA:s blöjor, som visserligen var korrekt i sig. Men eftersom påståendena om avsaknad av parfym befanns röra frånvaron av en beståndsdel som inte är förbunden med den aktuella produktkategorin, ansågs de vara vilseledande i strid med 10 § MFL.

Författare: Marianne Levin

Påståenden med riskabel inverkan på hälsa är otillbörliga, inklusive att ge intryck av att produkter kan förebygga, lindra eller bota sjukdomar när produkter inte godkänts för försäljning som läkemedel, se MD 2005:9. Se för fler exempel från praxis på hälsoområdet, inklusive bantningspreparat: MD 2003:26, MD 2004:20, MD 2006:21, MD 2013:7 och MD 2013:15.Uppgifter om att produkter kan bidra till en förbättrad hälsa i olika avseenden måste alltid kunna beläggas, se MD 2014:17. Se också MD 2006:27 där marknadsföringen av ett medicinskt plåster ansetts vilseledande och även i strid med bestämmelser om läkemedelsinformation enligt läkemedelslagen (1992:859). I MD 2013:13 punkt 419 framhålls att även om det finns ett ökat intresse för att sköta sin hälsa och äta olika slags kosttillskott m.m., så är det inte säkert att ens hälsointresserade konsumenter genomsnittligt skulle ha särskilda kunskaper i ämnet.

Författare: Marianne Levin

Framställningar om miljö har en sträng tradition i svensk praxis. Stränga krav på miljöpåståenden känns dessutom än mer centralt idag än tidigare med en konstaterad klimatförändring. Användningen av miljöpåståenden vid marknadsföring styrs av utöver MFL:s tillbörlighetskrav marknadsföringslagen och direktivet 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder. Också andra regelverk och riktlinjer beaktas, bl.a. ICC:s riktlinjer för ansvarsfull marknadskommunikation om miljö och klimat (2022), som är tänkta att sammanfatta och komplettera ICC:s grundläggande regler för reklam och marknadskommunikation. Riktlinjerna framhåller hur miljöpåståenden ställer särskilt höga krav på vederhäftighet vid marknadsföring. Se vidare beträffande miljö bl.a. MD 2004:4 och MD 2004:12 som båda avser bilföretag som använt miljöargument. Påståendena har ansetts ovederhäftiga och otillbörliga. Detsamma gäller benämningen ”Miljöfordon” i MD 2015:10 på en taxibil som inte klarade utsläppskraven enligt 2 kap. 11 a § i vägskattelagen (2006:227). Praxis är traditionellt särskilt sträng just när det gäller sådana argument. Se även MD 2004:15 som rörde putsmedel samt MD 2011:13 angående golvlim och MD 2011:12, där uttrycket ”miljövänlig” personbil i en annons inte ansetts uppfylla de krav på klarhet som kan krävas. Däremot var de tillräckligt klargörande i en broschyr. Vägledande är numera PMÖD den 25 mars 2022 i mål nr PMT 13193-20 angående två bolags användning av miljöpåståenden. Målet belyser de krav som ställs på att underbygga miljöpåståenden. Bolagen framställning anspelade på att deras isoleringsprodukt var bättre än alternativ på marknaden. Domstolen framhöll att användning av miljöpåståenden ställer särskilt höga krav på vederhäftighet, och bolagen ansågs inte ha kunnat påvisa att deras isoleringsprodukt faktiskt innebar ett mindre klimatavtryck än konkurrenternas jämförbara produkter. Därför var marknadsföringen inte vederhäftig. Eftersom påståendena ansågs påverka konsumenters förmåga att fatta ett välgrundat beslut och de vilseledande och otillbörliga. Se också PMÖD den PMÖD den 5 september 2022 i mål nr PMT 1782-21 angående hud- och hårvårdsprodukter där hänvisning till hänvisningar till miljöcertifiering med tillägg som ”EKO” gav intrycket att bolagets varor hade en positiv eller lägre miljöpåverkan än konkurrerande varor. Följaktligen ansågs hänvisningarna utgöra miljöpåståenden. Överdomstolen påpekade att det i visst fall visserligen kan vara motiverat att i marknadsföring hänvisa till en certifiering. Men som huvudregel måste märkningens innebörd eller betydelse klargöras för konsumenten. Sådan information var inte visad i fallet och marknadsföringen sågs som vilseledande och otillbörlig. Användningen av miljöpåståenden i marknadsföring diskuteras allt oftare, och KO har drivit flera fall där miljöpåståenden har bedömts vara vilseledande och otillbörliga gentemot konsumenter.

Författare: Marianne Levin

Pris m.m. anses höra till de viktigaste uppgifterna vid marknadsföring, jfr även KOVFS 1992:1 och KOVFS 1993:1. Det finns också EU-direktiv som rör prisinformation, rådets direktiv 79/581/EEG av den 19 juni 1979 om konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel, rådets direktiv 88/314/EEG av den 7 juni 1988 om konsumentskydd i samband med prismärkning av andra varor än livsmedel och rådets direktiv 88/315/EEG av den 7 juni 1988 om ändring av direktiv 79/581/EEG om konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel. Från en mycket omfattande – och delvis i ljuset av direktivet om otillbörliga affärsmetoder alltför sträng – praxis märks t.ex. MD 1986:6 (”billigast”), MD 1986:7 (”lägsta-pris-garanti”), MD 1990:13 (”cirkapris”), MD 1991:6 (”momsfritt”) samt MD 1992:29 och MD 2000:7 (”gratis”). Se också MD 1996:17 (hotellerbjudande), MD 2001:14 (”alltid 30 % under rekommenderade cirkapriser”) och MD 2007:15 (”Vi har inte bara lägre priser”). Att ange pris utan moms strider mot MFL, se MD 1998:16 (KO./.Lap Power), och att ange ”inkl Copyswedeskatt” med syfte på en kassettersättning enligt 26 k § upphovsrättslagen, som aldrig hade erlagts var både ovederhäftigt och vilseledande enligt 4 § och 6 § MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Frågor om auktorisation och dess räckvidd har återkommande förekommit i praxis. PMÖD den 20 mars 2018 i mål PMT 7500-16 fastställde tingsrättens dom om att vid vite att upphöra med otillbörlig marknadsföring av VVS-installationer genom felaktiga uppgifter om att det aktuella företaget var auktoriserat av Säker Vatten AB, som äger branschreglerna för VVS-installation. Se vidare t.ex. MD 2013:10, där en konkurrents påståenden om oriktig användning av uttrycket auktorisation avslogs. Men jfr MD 2013:3 och MD 2013:8, där påståenden om auktorisation befunnits felaktiga. Det gällde också i MD 2006:10, där ett företag hänvisade till en auktorisation som meddelas av en branschförening, men som det marknadsförande företaget hade fråntagits. Men som vilseledande har ansetts t.ex. även uppenbart skryt och reservationslösa påståenden som ”marknadsledande”, ”patenterad”, ”den största”, ”världens bästa” etc. Sådana påståenden har tidigare måst styrkas, se MD 2004:27, MD 2005:8 och MD 2005:15. Många sådana förefaller numera visserligen acceptabla enligt artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, men någon större förändring kan knappast iakttas i domstolens praxis, se t.ex. MD 2009:14 och MD 2009:18 om mobila bredband och nättäckning. Marknadsföraren måste alltjämt kunna styrka faktiska förhållanden.

Författare: Marianne Levin

För att styrka förhållanden åberopas inte sällan marknadsundersökningar och tester. Det ska då noteras att Marknadsdomstolen ofta påpekat att undersökningar är osäkra bevismedel, se t.ex. MD 2006:19 och MD 2011:1. Domstolen har också på goda grunder uppställt höga krav på sådan bevisning, se t.ex. MD 2011:23. Enligt artikel 13 i ICC:s grundregler för reklam och marknadskommunikation får intyg och åberopanden vid marknadskommunikation innehålla rekommendationer eller sådan förstärkande dokumentation, exempelvis av tester, endast om de är äkta, aktuella, relevanta och kan styrkas. Beträffande åberopanden är marknadsföringen vederhäftig endast om utlåtanden stämmer överens med den allmänt rådande sakkunskapen eller kan dokumenteras med tillförlitliga undersökningsresultat. Därför räcker det inte att påståenden är objektivt korrekta; utan utredning är de inte vederhäftiga, jfr också MD 2012:7 beträffande de stränga kraven på dokumentation.

Författare: Marianne Levin

Marknadsdomstolen har under sin tid som princip inte tagit ställning till intrång i upphovsrätt eller andra immaterialrätter. Den marknadsrättsliga bedömningen sker fristående från immaterialrättsliga överväganden. Därför var länge den dominerande synen att ett förbud grundat på lagstridighet enligt MFL inte kan meddelas enbart därför att förfarandet utgör varumärkesintrång eller gäller en patenträttslig tvist, se bl.a. MD 1988:6 och MD 1994:25. Men det har skett en förskjutning över tid. I MD 2011:28 förefaller Marknadsdomstolen att ha frångått sin traditionella inställning att inte befatta sig med immaterialrättsliga bedömningar. Domstolen konstaterade i stället att det aktuella förfarandet stred mot 52 e och 57 §§ upphovsrättslagen. Även beträffande MD 2012:15 har frågan ställts om MD frångått sina “ klassiska principer”. I det målet hade ett bolag använt ett annat bolags varumärke “Elskling” som sökord. En omfattande del av Marknadsdomstolens motivering i det målet bygger på EU-domstolens resonemang i tvister om sökordsanvändning och deras förenlighet med varumärkeslagstiftningen. Marknadsdomstolen anser att det knappast finns skäl att göra en skillnad mellan en marknadsrättslig och en varumärkesrättslig bedömning beträffande tillåtligheten av sökordsannonsering. Men det är således ingen immaterialrättslig bedömning eller ett sådant ställningstagande som görs i fallet och läggs till grund för att Marknadsdomstolen inte finner sökordsannonsering strida mot god marknadsföringssed. Enligt MFL kan prövas om en påtalad marknadsföringsåtgärd, t.ex. ett s.k. varningsbrev om intrång, är otillbörlig, se MD 1999:28, MD 2002:2, MD 2004:14 och MD 2011:25. En annan typ av ”varningsbrev” bedömdes i MD 2014:16 där talan om ett brev till en myndighet avvisades, eftersom det inte som ”helhet kan anses ha rört rent kommersiella förhållanden.”

Författare: Marianne Levin

I MD 2012:10 ansågs information om ”premiecheckar” ha lämnats på ett oklart och svårbegripligt sätt som typiskt sett riskerade att leda till en överskattning av checkarnas värde. Därmed hade även dessa påståenden varit vilseledande enligt tredje stycket MFL. Se vidare t.ex. MD 2011:24. Men i MD 2009:5 ansågs exempelvis utelämnande av uppgifter beträffande hållfasthetsberäkningar för byggnadsställningar inte vara en sådan väsentlig information att marknadsföringen därigenom blev vilseledande. Motsvarande gällde i MD 2010:19 beträffande uppgifter om att kostnader tillkom för specialutförande av glasögon. Däremot kan man inte åstadkomma ett ”löst förbud” mot vad en (konkurrerande) näringsidkare planerar att göra, se den friande domen av PMÖD den 28 maj 2020 i mål nr PMT 11593-17 angående erbjuden utbildning i samband med marknadsföring av stenspräckpatroner samt om marknadsföringen skett med felaktiga eller bristfälliga påståenden om vilken kompetens utbildningen gett mot bakgrund av branschkrav.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Vid bedömningen av om en underlåtenhet innebär ett otillbörligt vilseledande fordras att den bristande informationen är väsentlig för den som åtgärden är riktad till. Kravet på väsentlighet och påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett ekonomiskt beslut kan normalt vägas samman. I MD 2011:24 fälldes exempelvis ett bolags marknadsföringserbjudande om anslutning till fibernät då det ansågs vara svåröverskådligt och otydligt samt inte minst ha utelämnat väsentliga begränsningar i erbjudandet.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen genomför artikel 7.3 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Ordvalet avser att betona att någon ändring av bevisbördans placering inte är avsedd. Det är näringsidkaren som får lägga fram de omständigheter som kan vara ursäktande, t.ex. tid och utrymme och som påverkar möjligheten att lämna information. Bestämmelsen utgör således inte någon materiell handlingsregel för tillsynsmyndigheten eller domstolarna att utreda om näringsidkaren vidtagit kompletterande åtgärder.

Författare: Marianne Levin

Tv och radio kan vara exempel på sådana medier där det finns begränsningar. Men för att otillfredsställande information ska vara acceptabel i ett sådant sammanhang kan rimligtvis beaktas vilka åtgärder en näringsidkare vidtagit för att tillhandahålla (nödvändig) informationen på något annat sätt.

Författare: Marianne Levin

Det bör generellt ställas höga krav på marknadsföringens sammantagna tydlighet för att den kompletterande informationen ska anses neutralisera en framställning som innefattar vilseledande underlåtenhet. Den aktuella bestämmelsen bör således tillämpas restriktivt.

Författare: Marianne Levin

Se artikel 2 i) och 7.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och EU-domstolen i mål C-122/10 (Ving Sverige) och jfr MD 2011: 30 (KO mot Ving), där ett köperbjudande tolkas. Till bakgrunden hör att i Sverige hade fram till domen s.k. frånpriser, dvs. ett lägstapris för produkten, ansetts som en typiskt inte godtagbar prisinformation. EU-domstolen uttalade bl.a. att ett köperbjudande föreligger så snart informationen om den annonserade produkten och dess pris är tillräcklig för att konsumenten ska kunna fatta ett affärsbeslut och att rekvisitet rörande pris kan vara uppfyllt om det kommersiella meddelandet innehåller ett frånpris. Vidare uttalade domstolen att en framställning av produkten i ord eller bild föreligger även om samma framställning i ord eller bild används för en produkt som erbjuds i flera utföranden. Det avgörande är om konsumenten har tillräckligt med information för att kunna identifiera och särskilja en produkt i syfte att fatta ett affärsbeslut. Beträffande kravet på väsentlig information kan det räcka att endast vissa av en produkts utmärkande egenskaper anges och att näringsidkaren i övrigt hänvisar till sin webbplats, under förutsättning att det på webbplatsen finns väsentlig information om produktens utmärkande egenskaper, pris och övriga villkor. Slutligen uttalade domstolen att enbart ett angivande av ett frånpris i ett köperbjudande inte i sig kan anses utgöra vilseledande underlåtenhet, men att det naturligtvis måste avgöras i det enskilda fallet om enbart angivandet av ett frånpris och inget slutpris hindrar konsumenten från att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Det ska således uppmärksammas att det efter EU-domstolens dom knappast är möjligt att hävda att ett frånpris aldrig kan uppfylla kraven på prisinformation.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför artikel 7.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Den saknar motsvarighet i tidigare lagstiftning. Bestämmelsen innehåller en uttömmande uppräkning av den väsentliga information som ska framgå för att köperbjudandet inte ska anses vara vilseledande. Även om framställningen uppfyller dessa kriterier får den inte heller strida mot någon annan marknadsrättslig bestämmelse.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Författare: Marianne Levin

Det ställs inte motsvarande krav om ett köperbjudande riktas endast till näringsidkare.

Författare: Marianne Levin

Bestämningen är hämtad från prisinformationslagen. Kriteriet är uppfyllt beträffande produkter som till sin art eller sitt slag är tillräckligt specificerade. Det anses produkten vara om konsumenten genom uppgifterna i marknadsföringen kan bilda sig en uppfattning om produktens beskaffenhet. Varan eller tjänsten ska således kunna identifieras och särskiljas från andra varor eller tjänster. Beträffande många hantverkstjänster sägs det ofta att de inte blir bestämda förrän näringsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Låter sig produkten som marknadsföringen avser endast specificeras på ett sådant sätt att den kan identifieras och särskiljas, uppkommer en skyldighet att lämna kompletterande information, förutsatt att framställningen även inkluderar en prisuppgift (jfr prop. 1990/91:171 s. 25).

Författare: Marianne Levin

Alla former av uppgifter som antyder att en produkt kan förvärvas för ett visst pris är tillräckliga för att ett köperbjudande ska anses grundat. Innebär produktens art att priset rimligen inte kan beräknas i förväg, t.ex. priset anges per kilo, liter, meter osv., utgör ändå en framställning av det sätt på vilket priset beräknats en tillräcklig omständighet för att grunda ett köperbjudande. Detsamma gäller tjänster där priset regelmässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma. Om framställningen avser flera bestämda produkter till ett gemensamt pris, ska detta tydligt anges. Innehåller exempelvis framställningen en vara tillsammans med en tjänst och ett pris är det inte tillräckligt att ange endast varans pris. Det samlade priset för båda produkterna måste framgå för att det ska vara fråga om ett köperbjudande.

Författare: Marianne Levin

Eftersom det uppställs ett krav på att väsentlig information ges konsumenten, bör kravet på väsentlighet och bedömningen av informationsbristens påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut enligt 8 § normalt kunna vägas samman.

Författare: Marianne Levin

De fem punkterna beskriver vilken information som ska framgå. För en närmare redogörelse för arten och omfattningen av den information som ska lämnas vid ett köperbjudande se prop. 2007/08:115 s. 91 ff. Att låta bli att lämna väsentlig information vid köperbjudande utgör en form av vilseledande utelämnande, jfr 10 § 3 st.

Författare: Marianne Levin

Uttryck som t.ex. ”dagspris” eller ”billigt” bör inte ses som en prisangivelse som grundar ett köperbjudande.

Författare: Marianne Levin

Jfr 9 § 2 st. ovan.

Författare: Marianne Levin

Kravet på väsentlighet och bedömningen av informationsbristens påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut enligt 8 § ska normalt kunna vägas samman.

Författare: Marianne Levin

Se kommentaren till 11 § 1 st.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. All information som är väsentlig för konsumenter ska framgå vid ett köperbjudande. Avsaknad av mer angelägen information innebär att ett erbjudande ska anses som vilseledande. Vid bedömningen av om ett köperbjudande har otillbörliga brister kan således kravet på väsentlighet och påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett ekonomiskt beslut normalt vägas samman.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen är ny. Den reglerar vilken information en näringsidkare ska ge vid ett köperbjudande på en marknadsplats online (definierad ovan 3 §), se det nya ledet f i artikel 7.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Det handlar om att konsumenter i en framställning erbjuds en bestämd produkt med en prisangivelse eller flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris (se prop. 2007/08:115 s. 94 och 95 samt 150 och 151). Ett motsvarande informationskrav innan ett avtal ingås på en marknadsplats online finns enligt 2 kap. 2 b § distansavtalslagen (2005:59).

Författare: Marianne Levin

Konsumenten ska få information om den som erbjuder en produkt på marknadsplatsen är näringsidkare eller inte, baserat på den uppgift om det som denne lämnat. Se för viss vägledning beträffande begreppet näringsidkare EU-domstolens den 4 oktober 2018, Kamenova, mål C-105/17, EU:C:2018:808.

Författare: Marianne Levin

Den näringsidkare som tillhandahåller marknadsplatsen online har rätt att utgå från uppgifter om detta som säljaren lämnar och är inte skyldig att särskilt kontrollera säljarens rättsliga status.

Författare: Marianne Levin

Utebliven information kan medföra att marknadsföringen är vilseledande enligt 10 § MF och kan anse som otillbörlig, jfr påverkanskravet i 8 § MFL.

Författare: Marianne Levin

Uttrycket rankning definieras i 3 § som den relativa position som en näringsidkare tilldelar produkter så som de presenteras, organiseras eller vidarebefordras, oberoende av vilka tekniska medel som används för sådan presentation, organisation eller vidarebefordran. Rankningen av varor och tjänster kan göras utifrån olika kriterier, t.ex. pris, datumet när ett erbjudande presenterades första gången, värderingar av en produkt eller produktens popularitet. Det kan också vara så att en näringsidkare direkt eller indirekt genom ytterligare skyldigheter betalar för att få en högre rankning av sina produkter.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen reglerar informationskrav vid rankning av produkter och genomför punkt 4a i artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Informationskravet gäller t.ex. förmedlare av prisjämförelseverktyg som ger konsumenter möjlighet att söka efter andra leverantörers erbjudanden. Bestämmelsen riktar sig inte endast till näringsidkare som ger konsumenter möjlighet att söka digitalt efter produkter omfattar inte endast marknadsplatser online. Även andra förmedlings- och jämförelsetjänster omfattas oavsett var konsumenten ingår avtalet med den som erbjuder en produkt.

Författare: Marianne Levin

Med onlinegränssnitt avses programvara – inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation – som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning. Syftet är att ge en genomsnittlig konsument enkel tillgång till information om olika näringsidkarens varor eller tjänster, t.ex. genom att klicka på näringsidkarens webbsida som länkar till där informationen finns.

Författare: Marianne Levin

För varje rankningskriterium ska anges vilken relativ betydelse det har jämfört med andra kriterier. Men näringsidkaren behöver inte i detalj redovisa hur rankningsmekanismen fungerar för varje sökning En allmän beskrivning av de kriterier som främst bestämmer rankningen, s.k. huvudparametrar, tillfredsställer trasparenskravet.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen gäller näringsidkare som ger tillgång till konsumentrecensioner av produkter. Den innebär inte något krav på näringsidkaren att införa ett system för att kontrollera recensioner.

Författare: Marianne Levin

En näringsidkaren som saknar ett system för att kontrollera konsumentrecensioner måste lämna information om recensionernas äkthet inte kontrolleras. Om sådana processer eller rutiner finns, så ska information lämnas om hur kontrollerna utförs, exv. genom att regelmässigt begära information från den person som lägger ut en recension avseende faktiska köp eller användning. Informationen ska vara tydlig. Vid brister i informationen kan marknadsföringen anses som ett vilseledande utelämnande, se 10 § tredje st. MFL. Ett sådant otillbörligt vilseledande förutsätter en sannolik påverkan av mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut, se 8 § MFL.

Författare: Marianne Levin

Det ska noteras att informationskravet i paragrafen kompletterats av nya bestämmelser om konsumentrecensioner i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder, den s.k. svarta listan (punkterna 23b och 23c). Enligt punkt 23b är det otillbörligt att uppge att recensioner av en produkt har lagts ut av konsumenter som faktiskt har använt eller köpt produkten utan att vidta rimliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att recensionerna kommer från sådana konsumenter. Enligt punkt 23c är det otillbörligt att lägga ut eller ge en annan juridisk eller fysisk person i uppdrag att lägga ut falska konsumentrecensioner eller konsumentrekommendationer, eller att i reklamsyfte ge en vilseledande bild av konsumentrecensioner eller -rekommendationer av produkter på sociala medier.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför delvis artikel 7.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

En varas förpackning är ofta ett viktigt marknadsföringsinstrument, och en ganska omfattande praxis på området från tidigare har motiverat en särskild bestämmelse om förpackningars storlek och form. Vilseledande förpackningstext, bild eller dekor ska däremot bedömas enligt 10 §.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen är i princip densamma som 7 § MFL (1995). Från tidigare praxis märks MD 1971:18 (ej större dimensioner än vad innehållet kräver) och MD 1981:14 (en vilseledande storlek neutraliseras ej genom information om vikt).

Författare: Marianne Levin

Efterbildning utanför det immaterialrättsligt skyddade området är i sig tillåten. Men vid marknadsföringen får ändå efterbildningsfriheten sina gränser. Det är otillbörligt att använda efterbildningar som riskerar att vilseleda beträffande ursprung. Bestämmelsen innefattar en kodifiering av Sveriges åtaganden enligt i artikel 10bis 3.1 i Pariskonventionen om industriellt rättsskydd, som föreskriver att förbud särskilt ska meddelas mot ”alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel”.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen motsvarar 8 § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Med efterbildning avses inte endast slavisk kopiering, utan över huvud taget utformningar som är förväxlingsbara med hänsyn tagen till att konsumenten endast har kvar en bleknande minnesbild. Se t.ex. MD 2005:12 om snusförpackningar. Men en slutsats som kan dras av praxis är att det för förväxlingsbarhet krävs en mycket närgången efterbildning, se t.ex. MD 2007:16 (Mag Instruments) och 2008:15 där i båda fallen Mag-lampor inte ansetts efterbildade. Det bekräftas också av MD 2016:11 (Spendrups Bryggeriaktiebolag mot Galatea AB). Det gäller särskilt varor som sådana, se MD 2006:7 som rörde godisbilar. Jfr också de många avgörandena angående taxibilar, senast MD 2016:7 (Sarkow Salih), MD 2011:16 och MD 2011:17, där utformningen av en taxibil ansetts förväxlingsbar med större och sedan länge etablerade taxibolags kända och präglade utformning, och i MD 2014:3 och MD 2014:10 beträffande Taxibil i Östergötland respektive Taxi Göteborg. Se vidare t.ex. MD 2008:20 (logotyp på taxilykta), MD 2007:29 och MD 2007:25 (Helsingborgs taxi), MD 2007:21 (Stockholm taxi logotyp och taklykta) och MD 2006:8, där en taklykta på taxibilar ansetts som en vilseledande efterbildning. Jfr dock MD 2007:2 (Taxi Stockholm) där likheten inte ansågs tillräckligt stor. Se också MD 2005:38 angående en förpackningsutformning. Men jfr MD 2010:29 där det inte ansetts finnas risk för förväxling, sannolikt eftersom båda produkterna var väl etablerade på marknaden och då är risken för förväxling marginell. För att en produkt över huvud taget ska kunna ge upphov till en minnesbild måste den vara känd och särpräglad. Se t.ex. MD 2005:20, där ordet ”life”, utropstecken och röd färg ansågs välkända för en portaltjänst för mobiltelefoni, men jfr MD 2011:1 angående marknadsföring av en viss klädetikett, där det inte ansågs visat att varumärket eller det aktuella konceptet var känt.

Författare: Marianne Levin

Förväxling avser i första hand förväxling beträffande det kommersiella ursprunget, dvs. en viss produkt uppfattas av konsumenten som en tidigare känd och särpräglad produkt. Se MD 2001:12, där marknadsföring av elektriska ljusstakar ansågs vilseleda om kommersiellt ursprung, och MD 2004:23, där konsumenterna riskerade att vilseledas av LEGO-liknande klossar. Se vidare MD 2007:16 (Mag Instruments), som visar att varulikheten måste vara stor för förväxlingsrisk. Motsvarande närhet gäller inte alltid för förpackningar, se t.ex. MD 1995:9 och MD 2003:22, jfr vidare om förpackningsefterbildningar som ansetts vilseleda om det kommersiella ursprunget MD 2003:7 och MD 2005:12, samt MD 2003:17, som rörde beteckningen på en företagskatalog. Se vidare MD 2011:9-10 om otillåten användning av kännetecknet Gula Sidorna och MD 2011:15 om vilseledande beträffande samarbete. Trots viss förpackningslikhet blev det däremot friande domar i MD 2001:6 och MD 2002:27.

Författare: Marianne Levin

Uttrycket särpräglat och känt på marknaden knyter an till tidig MD-praxis, se t.ex. MD 1983:3, MD 1983:23 och MD 1985:5. Avgörande för om en produkt har särprägel är att utformningen har en huvudsakligen särskiljande funktion, dvs. har till ändamål att ge varan ett utseende som i estetiskt hänseende skiljer den från andra varor. Att produkten ska vara känd syftar på att den i princip är inarbetad, jfr 1 kap. 7 § 2 st. VML. Praxis visar att kravet på inarbetning är strängt och att förhållandet att produkten är känd på marknaden måste visas om förhållandet inte är notoriskt. Se men att det inte är visat att den är känd i omsättningskretsen Se PMÖD den 13 juli 2018 i mål nr PMT 5365-17 i fråga om marknadsföring av hårvårdsprodukter i viss förpackningsutstyrsel har utgjort vilseledande efterbildning respektive renommésnyltning. PMÖD fann visserligen liksom PMD att den aktuella förpackningsutstyrseln hade särprägel, främst genom vissa element, men det var inte visat att den är känd i omsättningskretsen (den köpande allmänheten i åldersspannet 15 till 80 år). Eftersom vilseledande efterbildning och renommésnyltning förutsätter att produktens bekantskap på marknaden, kunde talan om vite m.m. inte vinna bifall. Beviskravet är ganska strängt. Se t.ex. PMÖD den 20 mars 2018 i mål nr PMT 7500-16 angående otillbörlig marknadsföring av VVS-installationer genom felaktiga uppgifter om auktorisation. I målet var också fråga om det felande företaget och näringsidkaren skulle betala skadestånd till auktorisationsutfärdaren för VVS-branschen, Säker Vatten AB, för skada på deras renommé bland köpare av VVS-installationer. Men PMÖD ansåg att Säker Vatten AB inte visat att dess kännetecken hade något renommé och ogillade talan i den delen. Se vidare om otillräcklig bevisning i t.ex. MD 2009:12 där förpackningen av päronlikören Xanté inte ansågs känd bland konsumenterna och MD 2009:1 om dimrar och andra elinstallationsprodukter som varken ansågs särpräglade eller kända. Samma blev utfallet i MD 2010:22 beträffande madrasser och i MD 2010:27 beträffande fläckurtagningsmedel. Däremot har Red Bulls förpackning ansetts både särpräglad och väl känd, se MD 2001:22 och MD 2010: 4. En ”omvänd situation” kan anses ha förelegat i MD 2010:21, när ett företag ansett att V&S:s vinförpackningar påståtts vilseleda om det kommersiella ursprunget, eftersom käranden inte visat att den aktuella förpackningen tillkom käranden.

Författare: Marianne Levin

Produktbegreppet kan naturligtvis omfatta varan som sådan lika väl som dess förpackning, en tjänst eller reklamen för densamma. Det finns en omfattande, fast och sträng MD-praxis när det gäller förpackningsefterbildningar, se t.ex. MD 1974:5, MD 1983:3, MD 1985:5, MD 1988:6, MD 1990:3, MD 1990:5, MD 1995:9, MD 1996:1 och MD 2005:12, där efterbildningarna även var systematiska. Rättsläget var länge mer osäkert beträffande varuefterbildningar, jfr prop. 1970:57 s. 76, där känneteckensaspekter starkt betonats. MD 2001:12 (Eldflugan) visar att bestämmelsen också fullt ut har tillämpning på produktefterbildningar. Se också för ett snävt utformat förbud mot marknadsföring av leksaksbyggklossar, som inte genom utformning, dekor eller på annat sätt tydligt skiljer sig från LEGO:s, MD 2004:23. Jfr härtill EU-domstolen i mål C-48/09 P, EU:C:2010:516, Lego Juris mot OHIM, dvs. EU:s myndighet för varumärkes- och designskydd), där domstolen bl.a. uttalade att även om LEGO-klossen inte kan registreras som gemenskapsvarumärke på grund av sin tekniskt funktionsbetingade form, kan det finnas omständigheter då marknadsrättsliga regler kan aktualiseras (punkt 61). Det kan jämföras med MD 2006:3, där den risk för förväxling som kunde finnas mellan ett annat företags byggklossar och LEGO:s ansågs neutraliserad vid inköpstillfället genom förpackningar som tydligt skilde sig från LEGO:s. Jfr även MD 2005:6 som rörde utdömande av skadestånd för efterbildning av Mini Maglite-lampor.

Författare: Marianne Levin

Att tekniskt funktionell utformning, som inte åtnjuter patent- eller mönsterskydd, måste kunna användas av alla är den givna utgångspunkten, jfr MD 1981:2. Detta överensstämmer också med internationell praxis beträffande illojal konkurrens, jfr dock vad som just sagts beträffande EU-domstolen i mål C-48/09 P. Bestämmelsens andra mening tillkom efter Lagrådets granskning, men fanns också med i Marknadsföringsutredningens förslag (SOU 1993:59) för att betona skillnaden mellan estetiskt särpräglande drag hos en produkt och funktionellt nödvändiga. Lydelsen omfattar även immaterialrättsligt oskyddade reservdelar m.m., som måste se ut på ett visst sätt, även om de har en estetisk utformning. Bestämmelsen i 14 § öppnar inte minst genom sin tillkomsthistoria och utformning för en utveckling av praxis inom andra områden än förpackningar, där skyddet som sagts i kommentaren till 14 § 1 st. haft sin främsta och mycket stränga tillämpning av vad som ska anses vilseleda.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen, som reglerar marknadsföring av varor som identiska inom EU, genomför ändringar i artikel 6.2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Bestämmelsen gäller endast marknadsföring av varor och är inte tillämplig på tjänster eller andra typer av produkter. Lagtexten tar sikte på marknadsföring i andra medlemsstater i EU, och det är tillräckligt att varan endast marknadsförs i en annan medlemsstat. Framstår varorna som identiska strider det mot 10 § MFL.

Författare: Marianne Levin

En vara kan framställas som identisk med en vara om den marknadsförs under samma märke och med samma eller mycket liknande förpackningar. Om innehållet i de marknadsförda varorna väsentligen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna – t.ex. beträffande mängden kött eller fisk, fettinnehåll eller sötningsmedel – kan det bli fråga om en överträdelse av paragrafen.

Författare: Marianne Levin

Bedömningen får göras i varje enskilt fall. Ett vilseledande är uteslutet om skillnaden mellan varorna är lätt att identifiera för konsumenter. Det är inte heller fråga om otillbörlig marknadsföring om varornas sammansättning eller egenskaper visserligen skiljer sig åt trots att varorna framställs som identiska, men detta är motiverat av legitima och objektiva skäl såsom rättsliga krav och tillgång till råvaror. Det kan också röra sig om frivilliga strategier som syftar till att förbättra tillgången till hälsosamma och näringsriktiga livsmedel kan göra att näringsidkare har rätt att erbjuda varor av samma märke i förpackningar med olika vikt eller volym på olika geografiska marknader. Helst bör näringsidkarna välja alternativ och/eller tillhandahålla information om skillnader i varornas märkning.

Författare: Marianne Levin

Uttrycket ”konkurs” vid marknadsföring har ansetts vara särskilt suggestivt. Uttrycket ensamt eller i förening med andra uttryck som ”konkursutförsäljning”, ”konkurslager” ger konsumenterna anledning att tro att de köper varor till särskilt förmånliga priser. Sådana uttryck får därför endast användas om varorna säljs av konkursboet eller för dess räkning, se t.ex. MD 1985:15, MD 1987:32 och MD 1992:34. Det innebär också normalt att försäljningen varar under en begränsad tid. Avyttringen av ett konkurslager för vidareförsäljning täcks alltså inte av ”konkurs” eller anslutande uttryck, oavsett om priserna är särskilt förmånliga på de utbjudna varorna. Se beträffande ”konkurs” och ”utförsäljning” Stockholms tingsrätt (T8-678-97), där interimistiskt förbud meddelats. Svaranden medgav KO:s talan.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Den svarar mot 9 § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

När det gäller uttryck som ”utförsäljning”, ”slutförsäljning”, ”upphör” m.fl. finns en klar och fast praxis, se t.ex. MD 1979:14, MD 1982:14, MD 1983:17 och MD 1992:34. Sådana uttryck inger föreställningen att det handlar om en begränsad tid och att priserna är särskilt förmånliga. De har vidare ansetts syfta på försäljning av hela varulagret eller en klart avgränsad del av detta. Om det inte är fallet, så är marknadsföringen otillbörlig. Jfr också MD 2005:31 där uttrycken “vi upphör” och ”lagerrensning” använts i strid med 10 §.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 10 § i MFL (1995). Jfr även punkt 15 i bilaga I om användning av begreppet upphör.

Författare: Marianne Levin

Samtliga tre kriterier ska vara uppfyllda.

Författare: Marianne Levin

Genom sin suggestivitet får uttryck som ”realisation”, ”rea” m.m. användas endast i situationer som verkligen täcks av begreppet. Annars riskerar de att bli missvisande. Utgångspunkt utgör äldre praxis, t.ex. MD 1982:14. Förutsättningarna för användning i marknadsföring av ”rea”-uttryck slås fast i bestämmelsens tre typiska förutsättningar.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Bestämmelsen motsvarar 11 § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Är reklampåståenden om realisationer vilseledande i några andra avseenden, kan i stället 10 § komma till användning.

Författare: Marianne Levin

Tidsangivelsen syftar på högst några få veckor och i varje fall inte två månader, se MD 1993:29, och prisnedsättningen ska vara väsentlig. ”Väsentlig” anses inte kunna anges i procentsatser, utan kan variera beroende på bransch och varuslag. Avgörande blir vad som objektivt sett uppfattas som förmånligt för konsumenten av produkterna i fråga.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelser om jämförande reklam har getts i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande reklam, numera i vilseledandereklamdirektivet (2006/114/EG). Tanken har varit att detta direktiv i fortsättningen ska skydda näringsidkarna från konsekvenserna av vilseledande reklam och att ange under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten. Genom att MFL generellt har en vidare räckvidd än endast ett skydd för konsumenter får de följande bestämmelserna en kompletterande effekt. Detta kan vara praktiskt ibland eftersom begreppet ”jämförande reklam” kan vara flytande och avse både direkta och indirekta jämförelser. En direkt jämförelse sker exempelvis genom att den egna produkten jämförs med en tydligt utpekad, ofta namngiven konkurrents produkt. En indirekt jämförelse kan vara att ett företag säger sig vara bäst eller billigaste på marknaden, se även exempelvis MD 2015:13, där ett snusmärke indirekt ansågs utpekat och jämfört med avseende på smak. Däremot följer enligt EU-domstolens praxis som en förutsättning för tillämpningen av reglerna om jämförande reklam att det ska vara möjligt att konkret identifiera det eller den/dem som avses i reklammeddelandet, se EU-domstolen i mål C-381/05, EU:C:2007:230, De Landtsheer Emmanuel domen punkt 1. Praxis är inte så ofta förekommande.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen, som anger under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten, genomför delvis artiklarna 7.2 och 14 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Den motsvarar i allt väsentligt 8 a § 1 st. i MFL (1995). En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av reglerna i nr 1–8 kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Författare: Marianne Levin

EU-domstolen har den 11 juli 2013 i mål C-657/11 , EU:C:2013:516, Belgian Electronic Sorting Technology uttalat att begreppet reklam – sådant det definieras i artikel 2.1 rådets direktiv 84/450/EEG om vilseledande och jämförande reklam i lydelse enligt direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 och artikel 2 a i vilseledandereklamdirektivet i en situation som den i det nationella målet – omfattar användning av ett domännamn och användning av metataggar i en webbplats metadata, men däremot inte registreringen som sådan av ett domännamn.

Författare: Marianne Levin

EU-domstolen har den 8 februari 2017 i mål C-562/15, EU:C:2017:95, Carrefour Hypermarchés gjort några intressanta tolkningar i samband med jämförelser mellan olika stora näringsidkare. Det gäller för det första den genomsnittskonsument av de berörda varorna som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst på de uppgifter som lämnas i reklamen. Det gäller då särskilt uppgifter rörande de butiker i annonsörens butikskedja och de butiker i konkurrerande butikskedjor vars priser jämförts, och mera allmänt, reklamens samtliga beståndsdelar. Det gäller också bedömningen av jämförelser mellan priser på varor som säljs i butiker av olika storlek och format. Sådan jämförelse kan vara otillåten i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, om inte konsumenterna informeras, på ett klart sätt och genom själva reklammeddelandet, om att jämförelsen gjorts mellan priser i butiker av större storlek och format och priser i butiker av mindre storlek och format i båda fallen tillhörande konkurrerande butikskedjor.

Författare: Marianne Levin

Jfr 10 § som förbjuder vilseledande marknadsföring, inklusive vilseledande reklam. Det gäller delvis även jämförande framställningar. Regleringen på denna punkt innebär således en dubbeltäckning, som införts för tydlighets skull. Men är det fråga om en regelrätt jämförelse, så är det 18 § som är tillämplig i första hand. I MD 2013:11 gör ett bolag vilseledande påståenden i strid med 10 § MFL, men är i sin tur utsatt för misskrediterande jämförelser av ett annat bolag. Föremålet för vilseledandet och misskrediteringen är golvbrunnar.

Författare: Marianne Levin

Kravet på samma behov eller ändamål pekar på att jämförelser ska vara relevanta. Det är således inte jämförande reklam om det inte rör sig om konkurrerande produkter, men det behöver inte vara så att en konkurrent utpekas, se EU-domstolen i mål C-381/05, EU:C:2007:230, De Landtsheer Emmanuel. Om jämförelsen avser olika saker kan den vara vilseledande. Svensk praxis har återkommande betonat vikten av att jämförelser görs på relevanta punkter, se t.ex. MD 1987:10.

Författare: Marianne Levin

Vid jämförelser finns skäl att ställa särskilt höga krav på framställningens utformning, se MD 2013:1. Annars kan den förefallande objektiviteten lätt vara förledande, se särskilt beträffande vilseledande prisjämförelser MD 2005:1 och MD 2007:15 samt jfr t.ex. MD 1987:17 och MD 1993:8. Överdrifter och generaliseringar godtas inte, se MD 1985:20. Det sagda gäller inte minst prisjämförelser, se från äldre praxis t.ex. MD 1975:18 och MD 1986:6. I MD 2013:16 punkt 35 konstaterades att uttrycket ”där bättre produkter kostar mindre” var att uppfatta konkret. Det rörde sig således inte om så kallade godtagbara reklamöverdrifter, Jfr vidare MD 2007:33, MD 2009:38 och MD 2010:8. Observera att för att 18 § ska vara tillämpbar måste det verkligen handla om jämförelser med någon annan. Allmänna utsägelser om pris som inte är direkta jämförelser kan däremot förbjudas enligt 10 §. För annat än själva jämförelsen i marknadsföringen gäller således övriga bestämmelser i lagen, inklusive bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Det kan diskuteras om texten innefattar ett krav på konstaterad förväxling för bestämmelsens tillämpning, eller om det som hittills räcker med risk för förväxling. Ordalydelsen är den i vilseledandereklamdirektivet (2006/114/EG), och praxis får utvisa de mer precisa krav som kan ställas.

Författare: Marianne Levin

Misskrediterande reklam har traditionellt ansetts otillbörlig enligt svensk rätt och har kunnat förbjudas enligt generalklausulen i 4 § i 1995 års lag och tidigare enligt 2 § i 1975 års MFL, se MD 1994:8, MD 1989:2 och MD 1990:5. Den förändring som praktiskt skett genom att misskreditering särskilt omnämnts i 8 a § är att misskrediterande jämförelser inte bara kan leda till förbud utan att också skadeståndssanktion och marknadsstörningsavgift aktualiseras. Se från aktuell praxis MD 2005:24, som rörde misskrediterande jämförelser vid marknadsföring i reklamfilmer av ett medel mot halsbränna och sura uppstötningar. Tidigare fanns skadeståndsmöjligheten endast om misskrediteringen även omfattat ett vilseledande, se t.ex. MD 2000:11. Misskrediterande marknadsföring kan t.ex. ske genom brev och e-postmeddelanden, se MD 2010:23. Se vidare MD 2003:8 om brev som bedömts vara vilseledande marknadsföring men inte misskreditering. Är misskrediteringen riktad mot en mer obestämd krets av näringsidkare är 18 § inte tillämplig, utan bedömningen ska då ske enligt generalklausulen i 5 §, med beaktande av 6 §. Se från praxis enligt MFL (1995): MD 2004:11, MD 2002:18 och MD 2002:2. Opinionsbildade uttalanden i form av jämförelser eller varningar saknar kommersiellt syfte, och MFL är då inte tillämplig, se MD 2005:18.

Författare: Marianne Levin

Skyddet av ursprungsbeteckningar har inte spelat särskilt stor roll i Sverige, som inte har vin- eller agrarproduktion av betydelse där sådana kommit att spela sin största roll. Men i EU spelar sådana beteckningar en stor roll. Champagne är ett exempel på en välkänd sådan beteckning, jfr det ovan nämnda MD 2002:20 om champagnesmak. Användningen av den beteckningen är strängt skyddad och bevakad enligt såväl EU-reglerna som avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter ((Trips-avtalet). (Trips-avtalet föreskriver särskilt om skydd för ursprungsbeteckningar på vinodlingsbeteckningar, artikel 22 ff. Det gör också Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror. Utöver den reglerade användningen av vin- och spritbeteckningar finns i EU även rådets förordning (EG) nr 509/2006 av den 20 mars 2006 om garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel och rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel. Ursprungsbeteckningar fungerar som en kvalitetsstämpel, och bestämmelsen förbjuder jämförelser med sådana, som inte bär samma ursprungsbeteckning.

Författare: Marianne Levin

Att det inte är tillåtet att dra fördel av annans renommé har kommit till uttryck i ett antal fall i Marknadsdomstolen, se MD 1988:19 och MD 1993:9 samt MD 1999:21, MD 2000:25 och MD 2001:16, som tydligt visar att renommésnyltning är en självständig grund för otillbörlighet. Det krävs inte något vilseledande för att marknadsföringen ska kunna förbjudas, däremot ska påverkan på konsumenten bedömas enligt transaktionstestet, jfr 5 och 6 §§. Användningen av annans kännetecken eller liknande, jfr 18 § 8, kan också innebära konflikt med 18 § 7, jfr EU-domstolen i mål C-487/07, EU:C:2009:378, L’Oréal m.fl.. Genom att 18 § hör till den s.k. katalogen står det även klart att jämförelser som snyltar på renommé kan leda till skadestånd och eventuellt till marknadsstörningsavgift. Med tillämpning av 18 § fordras inte något transaktionstest, se MD 2014:6. Jfr om renommésnyltning enligt generalklausulen ovan kommentaren till 6 §.

Författare: Marianne Levin

Genom bestämmelsen införs ett absolut förbud mot imitationer i jämförande reklam. Se vidare den förhållandevis stränga domen i mål C-487/07, EU:C:2009:378, l’Oréal m.fl.), som väl snarast kan anses slå fast ett klassiskt kontinentaleuropeiskt skydd för kända kännetecken. Domen slår bl.a. fast att det är en otillbörlig fördel om tredje man använder ett kännetecken som liknar ett känt varumärke för att försöka ”placera sig i det kända varumärkets kölvatten för att dra fördel av dess attraktionsförmåga, anseende och prestige samt, utan att betala någon ekonomisk ersättning”, eftersom därmed utnyttjas varumärkeshavarens kommersiella ansträngning att skapa och befästa bilden av sitt kännetecken. I sådana fall där jämförelser sker med (välkända) kännetecken måste domstolen således också göra en varumärkesrättslig bedömning, eftersom de varumärkesrättsliga och marknadsrättsliga systemen blir ömsesidigt beroende i sådana fall. Därmed sker också en intressant koppling till den immaterialrättsliga lagstiftningen. Regeln i MFL kan ses som en förstärkning till denna. Bestämmelsen svarar som sådan väl överens med den skärpta attityd som kan iakttas i lagstiftningen mot s.k. counterfeit- och piratvaror, jfr rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som ska vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter, bl.a. om att tullmyndigheterna ska ingripa mot varor som misstänks göra intrång i någons immateriella rätt.

Författare: Marianne Levin

I bestämmelsen har begreppet firma ersatts med ”företagsnamn” i enlighet med den nya lag (2018:1635) om företagsnamn som trätt i kraft den 1 januari 2019.

Författare: Marianne Levin

Begreppet avser reklam eller annan marknadsföring som förs vidare till mottagaren som inte särskilt har agerat för att få reklamen eller inte på något konkludent sätt visat intresse för att få reklamen. Före den 1 maj 2000 saknade MFL regler om direktreklam. Men regler som rör marknadsföring ingår i kommunikationsdataskyddsdirektivet (2002/58/EG) och distansavtalsdirektivet (97/7/EG). Sådana regler om obeställd reklam i dessa direktiv har genomförts i MFL där de ansetts höra naturligt hemma. Bestämmelsen har i övrigt viss anknytning till frågor om integritetsskydd i bl.a. personuppgiftslagen (1998:204).

Författare: Marianne Levin

Den aktuella bestämmelsen, som överensstämmer med 13 b § i MFL (1995), inskärper en allmän etisk regel om att individens integritet ska respekteras vid marknadsföring. Detta gäller särskilt vid sådan direktreklam som till sin natur är mer påträngande, eftersom den så att säga objuden kliver in i hemmet.

Författare: Marianne Levin

Näringsidkare inbegriper även fysisk person som har en enskild firma, se MD 2000:3.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen har tämligen stort generalitet och täcker all slags marknadsföring. Den är inte begränsad till någon speciell produkt eller tjänst.

Författare: Marianne Levin

Förbudet mot obeställd reklam gäller bara en näringsidkares marknadsföring till en konsument i begreppets snäva (normala) bemärkelse, dvs. inte varje slutlig förbrukare.

Författare: Marianne Levin

Det tidigare gällande kravet på förhandsgodkännande av mottagaren av elektroniska kommunikationer (telefax, uppringningsautomater m.m.), s.k. opt-in, har uttryckligt utvidgats även till elektronisk post. Regleringen följde av artikel 13.1 och 13.5 i kommunikationsdataskyddsdirektivet (2002/58/EG).

Författare: Marianne Levin

Den nya tekniken gör det effektivt, enkelt och billigt för avsändaren att distribuera reklam individuellt, men för mottagaren kan det ofta vara obehagligt och svårt att värja sig. Regeln anger endast några typfall. I realiteten kan det handla om en mängd olika sätt för reklamdistribution, existerande och framtida, med det gemensamma att de är automatiska. De uppfattas därigenom som särskilt påträngande och integritetskränkande och kräver därför medgivande. Se från praxis t.ex. MD 2000:30 om förbud mot telefax med eller utan automatuppringning utan mottagarens uttryckliga medgivande på förhand.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen reglerar ett särskilt undantag från kravet på samtycke vid användning av marknadsföring med elektronisk post, jfr artikel 13.2 i kommunikationsdataskyddsdirektivet (2002/58/EG).

Författare: Marianne Levin

Observera att de tre kriterierna är kumulativa, dvs. samtliga tre måste vara uppfyllda.

Författare: Marianne Levin

Begreppet ska tolkas restriktivt och avser endast den juridiska eller fysiska person som konsumenten har ett kundförhållande till.

Författare: Marianne Levin

Avser endast produkter som tillhandahålls av näringsidkaren i fråga.

Författare: Marianne Levin

Produkterna ska tillhöra samma varuslags- eller tjänstegrupp.

Författare: Marianne Levin

Överensstämmer med 13 c § i MFL (1995). Jfr 9 § om reklamidentifiering, som här preciseras till det särskilda elektroniska sammanhang som kan förekomma. Paragrafen innebar genomförandet av artikel 13.4 i kommunikationsdataskyddsdirektivet (2002/58/EG).

Författare: Marianne Levin

Jfr 19 § som endast gäller marknadsföring till fysiska personer.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen syftar till att förhindra marknadsföring med elektronisk post som uppmanar mottagaren att besöka en webbplats, vars marknadsföring inte uppfyller kravet på reklamidentifiering eller strider mot förbudet mot vilseledande marknadsföring genom att väsentlig information om villkoren utelämnas, se särskilt 10 § 3 st.

Författare: Marianne Levin

Uttrycket avses ha samma innebörd som motsvarande uttryck i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Det omfattar därmed alla tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare, se vidare prop. 2001/02:150 s. 55 f. och 110.

Författare: Marianne Levin

Det kan bl.a. handla om förfaranden där konsumenter inte får tillräckligt med information innan de nyttjar exempelvis en betalteletjänst, eller andra tveksamma affärsmetoder som innebär att konsumenter lockas eller luras att använda kostsamma nummer eller tjänster, jfr kravet på reklamidentifiering och förbudet mot vilseledande marknadsföring i 9 § respektive 10 § MFL. Enligt 7 kap. 9 a § i lagen om elektronisk kommunikation (2003:389) kan KO besluta att vissa nummer eller tjänster ska blockeras, om marknadsföringen av numret eller tjänsten är otillbörlig eller om väsentlig information utelämnas vid marknadsföringen.

Ett typexempel på sådan verksamhet som omfattas av bestämmelsen är s.k. nätfiske, som innebär försök att lura innehavare till bankkonton eller andra elektroniska resurser att lämna ifrån sig personlig eller ekonomisk information, t.ex. användarnamn och lösenord, personnummer, kreditkortsnummer eller bankkontonummer, som sedan kan användas för bedrägerier. Genom kopplingen till normen god marknadsföringssed får också den som blir föremål för ingripande med stöd av bestämmelsen möjlighet att få prövat om marknadsföringen varit godtagbar.

Författare: Marianne Levin

Överensstämmer med 13 d § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Avser främst telefon. Det finns numera ingen anledning att göra skillnad mellan fast telefon och mobiltelefon med avseende på obeställd reklam. Påringning till såväl fast telefon som mobiltelefon får användas för individuell kommunikation med konsumenter, om inte konsumenten motsatt sig detta. Ett enkelt sätt för konsumenter som vill motsätta sig marknadsföring i telefon är att anteckna sig i spärregistret NIX-Telefon, se MD 2015:8 punkt 39. Jfr också PMÖD den 13 januari 2017 i mål PMÖ 10737-16 om krav på respekt.

Författare: Marianne Levin

Enligt både e-handelsdirektivet (2000/31/EG) och kommunikationsdataskyddsdirektivet (2002/58/EG) har medlemsländerna en valfrihet mellan opt-in- och opt-out-lösningar beträffande andra metoder för individuell kommunikation än dem som särskilt regleras i19 §. Sverige har i dessa fall valt opt-out. Det innebär att konsumenten/abonnenten ska i förväg aktivt ha motsatt sig sådan marknadsföring för att den ska vara otillåten.

Författare: Marianne Levin

Rubriken finns till för att skapa bättre överensstämmelse med och tydliggöra att garantibestämmelsen har sin grund i konsumentköpsdirektivet (1999/44/EG). Den syftar på både informationsskyldighet i samband med garantiåtaganden och obeställd reklam. Observera dock att bestämmelserna om garantier inte är tillämpliga på tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat inom EES än Sverige, eftersom konsumentköpsdirektivet (1999/44/EG) är ett minimidirektiv och endast avser varor, medan MFL även omfattar tjänster genom definitionen av ”produkt” i 3 § MFL.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen genomför artikel 6.1 g i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och har samma lydelse som 13 a § i MFL (1995). Den reglerar vilka krav som ställs på utformningen av en näringsidkares utfästa garantier och liknande utfästelser vid marknadsföring av en produkt och genomför numera artikel 17.2 i varudirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG), som ersatt 1999 års konsumentköpsdirektiv. Ändringarna är inte avsedda att påverka i vilka situationer informationen ska ges, jfr prop. 2001/02:134 s. 90.

Författare: Marianne Levin

Verkan av garantier finns omtalade i 21 § konsumentköplagen (SFS 2022:260), och svensk rätt har därmed ansetts uppfylla garantiåtagandena enligt konsumentköpsdirektivet. Men direktivet innehåller även vissa bestämmelser av marknadsrättslig karaktär. Enligt artiklarna 6.2 och 6.3 i direktivet ställs det vissa krav på garantiers innehåll och tillgänglighet samt på att konsumenterna ska vara på det klara med sina rättigheter som eventuellt kan inskränkas genom garantins lydelse. Denna ska i övrigt vara språkligt klar och tydlig. Bestämmelsen är sanktionerad med bl.a. skadestånd.

Författare: Marianne Levin

Det finns inget krav på information redan i samband med marknadsföring där näringsidkare erbjuder att lämna garanti i samband med köp. Skyldigheten att lämna information om garantier och konsumenters rättigheter i samband med sådana inträder först i samband med försäljningen.

Författare: Marianne Levin

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Författare: Marianne Levin

För att kunna ställa anspråk enligt garantin krävs bl.a. särskilt uppgifter om garantins varaktighet och territoriella omfattning samt utfärdarens namn och adress.

Författare: Marianne Levin

I första stycket anges att informationen ska vara klar och begriplig (jfr motsvarande uttryck i 2 kap. 3 och 5 §§ lagen [2005:59] om distansavtal och avtal utanför affärslokaler) och närmare vad den information som ska lämnas till köparen ska innefatta. Informationen måste inkludera vad köparen behöver göra för att göra utfästelsen gällande, näringsidkarens namn och adress, beteckningen på den produkt som utfästelsen avser och utfästelsens villkor. .

Författare: Marianne Levin

Genom andra stycket klargörs att fullgörandet av utfästelsen och att informationen ska lämnas till köparen senast vid avlämnandet av produkten. Att informationen ska lämnas vid försäljningen inkluderas och sammantaget anges således tidsramarna för när information ska lämnas av näringsidkaren som först erbjudits vid marknadsföring av en produkt.

Författare: Marianne Levin

Tillgängligheten på annat varaktigt medium ska främst finnas för konsumenten på begäran.

Författare: Marianne Levin

Genomförandet av artikel 5 i direktivet om konsumenträttigheter innebär att fr.o.m. den 13 juni 2014 ska näringsidkaren även vid andra avtal än distansavtal, innan avtal ingås – i lokalen – ge konsumenten klar och begriplig information om en mängd uppräknade förhållanden. Sådan information anses väsentlig och den är därmed otillbörlig att utelämna. Därmed kan MFL:s sanktionsbestämmelser användas om informationen utelämnas eller är oklar. Och en näringsidkare kan åläggas att lämna sådan väsentlig information som utelämnats, jfr 24 § MFL, samt bli tvungen att betala skadestånd enligt 37 § MFL. Paragrafens utformning ansluter nära till motsvarande bestämmelse om avtal som ingås på distans och utanför näringsidkarens affärslokaler, jfr 2 kap. 2 § i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler och se prop. 2013/14:15 s. 55.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen innefattar ett nytt generellt ”informationsföreläggande”.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen är således endast tillämplig på avtal som ingås i näringsidkarens affärslokaler, exempelvis i butiker, inte på distansavtal.

Författare: Marianne Levin

Att informationen ska lämnas innan ett avtal ingås innebär att den ska ges när konsumenten står i begrepp att ingå avtalet. Det kan jämföras med 12 § MFL om köperbjudande. Kraven på ett köperbjudande är således lite annorlunda, eftersom erbjudandet således avser information på ett tidigare stadium.

Författare: Marianne Levin

Det finns inga särskilda formkrav.

Författare: Marianne Levin

Kraven på näringsidkaren avser det som han eller hon känner till eller rimligtvis kan förväntas känna till. Därvid är vissa av punkterna lätta att tillfredsställa medan andra kan kräva lite mer ansträngning. Information behöver inte ges särskilt om den ändå framgår av sammanhanget och syns i näringsidkarens lokaler eller på produkten. Det gäller bland annat namn och adress, kanske också användbarhet och pris, jfr punkterna 1–3, medan punkterna 6–9 är mer komplexa och samtidigt viktiga för konsumenten inför ett köpbeslut.

Författare: Marianne Levin

22 § MFL innehåller som framkommit visserligen krav på information om avtalade garantier i samband med försäljning av varor, och som för övrigt är mer utförliga än EU-rättens krav. Men den paragrafen gäller enbart just varor, inte det vidare begreppet produkter, och är således inte tillämplig på tjänster. Därför har den bestämmelsen behövt kompletteras för att uppfylla direktivets aktuella krav på konsumenträttigheter i form av s.k. ”commercial guarantee” i artikel 2.14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (direktivet om konsumenträttigheter). Sådana garantier är frivilliga åtaganden från näringsidkarna. Information ska ges om den service m.m. som följer efter försäljningen avseende avtalade garantier på tjänster och motsvarande utfästelser för en såld produkt i form av service eller assistans som konsumenten enligt avtalet har rätt till.

Författare: Marianne Levin

Punkten är ny och motsvarar delar av hittillsvarande punkt 7.

Författare: Marianne Levin

Punkt 11 håller fram ytterligare andra informationskrav som ska tillfredsställas enligt direktivet om konsumenträttigheter. De rör funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet. Det låter möjligtvis mer omfattande än det i själva verket är, eftersom direkt användarinformation kan ges i bruksanvisningen.

Författare: Marianne Levin

Det ska givetvis inte behöva ges omfattande information inför köp av olika dagliga inköp av mat m.m., se vidare prop. 2013/14:15 s. 103. Men gränserna kan vara oklara, exempelvis kläder och liknande både kan och inte kan vara undantagna. Det blir till sist en fråga om vad som är ”vardagliga köpavtal”.

Författare: Marianne Levin

Men information om uthyrning av fast egendom regleras således enligt MFL.

Författare: Marianne Levin

Punkten är en följd av införandet av en ny bestämmelse, 2 kap. 1 a § distansavtalslagen.

Författare: Marianne Levin

De följande bestämmelserna om sanktioner i lagen genomför artikel 13 och del av artikel 14 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Den grundläggande sanktionen enligt MFL är förbud som kan förenas med vite enligt 26 §. Oavsett paragrafens formulering, som snarast ger intrycket av en pågående åtgärd, har Marknadsdomstolen återkommande uttalat att det förhållandet att en påtalad marknadsföring har upphört utgör inte något hinder mot att dess tillbörlighet ändå prövas, se MD 2015:13 punkt 124, MD 2014:6 punkt 106, MD 2014:5 punkt 47, MD 2013:13, MD 2009:6 och MD 1996:11. Förbudet kan utfärdas med olika bredd. I MD 2013:13 punkt 570 pekar domstolen särskilt på att ett förbud mot en viss formulering och andra uttryck med ”väsentligen samma innebörd” innebär en snävare avgränsning av ett förbud än den som följer av t.ex. uttrycket ”andra liknande påståenden”. Vidare uttalar domstolen i MD 2013:13 punkt 575 att ett tillägg av lokutionen ”om så inte är fallet” eller motsvarande kan användas för att tydliggöra för parterna att förbudet inte gäller om det aktuella påståendet vid en senare tidpunkt skulle vara korrekt på grund av förhållanden som inträffat efter det att förbudsdomen meddelats. Det är inte meningen att en part ska behöva begära en ny prövning av saken vid ändrade förhållanden. Men sådan omprövning har tidigare förekommit ett fåtal gånger. Talan förs då enligt 47 §.

Författare: Marianne Levin

Ett förbud riktas normalt mot den näringsidkare som gjort sig skyldig till den otillbörliga framställningen. Det kan vara fråga om fysiska lika väl som juridiska personer. Förbud kan också riktas mot andra personer som varit delaktiga i att marknadsföringen objektivt sett framstår som otillbörlig. Det åligger näringsidkaren att visa att de uppgifter som lämnats i marknadsföringen inte är oriktiga eller vilseledande (s.k. omvänd bevisbörda), eftersom det är näringsidkaren som sitter inne med alla fakta.

Författare: Marianne Levin

Förbud kan utfärdas för det första när en framställning objektivt sett strider mot generalklausulen om god marknadsföringssed och otillbörlig marknadsföring i 5 §. Reklamåtgärder som riskerar att få en bestickningsliknande verkan strider mot generalklausulen i 5 § och kan förbjudas, t.ex. premieerbjudande till anställda inköpare. Se från praxis MD 2000:9 och MD 1997:17, samt de tidigare avgörandena MD 1984:4, MD 1988:27 och MD 1993:18. Jfr t.ex. MD 1998:12 som avsåg otillbörlig reklam enligt 14 § tobakslagen (1993:581).

För det andra kan förbud utfärdas om någon av reglerna i 7–22 §§ har överskridits eller marknadsföringen omfattas av bilaga I. Allt detta innebär alltid en handling i strid med god marknadsföringssed enligt 5 §. En förbudssanktion kräver inte uppsåt eller vårdslöshet på näringsidkarens sida. Det räcker med att handlingen objektivt sett är otillbörlig. Jfr nedan beträffande övriga direktverkande sanktioner som kräver uppsåt eller oaktsamhet (marknadsstörningsavgift, skadestånd m.m.).

Författare: Marianne Levin

För att minska risken för kringgående av vitesförbud får utformningen av förbudet avse även andra liknande åtgärder, se MD 2006:26 och jfr immaterialrättsliga vitesförbud som inte kan utvidgas. NJA 2007 s. 431. Se vidare angående preciserade vitesförbud av PMD som, fastställdes av PMÖD den 14 juni 2023 i mål PMT 6636-21. Överdomstolen fann liksom underrättenatt ett antal hälsopåståenden i samband med marknadsföring av kosttillskott var förbjudna enligt Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel. Därmed stred marknadsföringen mot god marknadsföringssed enligt lagstridighetsprincipen, Eftersom marknadsföringen var otillåten enligt EU-förordningen var den också otillbörlig och kunde förbjudas enligt 23 § MFL. Ventil lämnades för överklagande till HD. Två ledamöter var skiljaktiga beträffande motiveringen i vissa delar.

Författare: Marianne Levin

För att förbudsbestämmelsen ska vara effektiv kan åläggandet riktas inte bara mot näringsidkaren själv, som kan vara en juridisk person, utan också mot andra med inflytande på marknadsföringen.

Författare: Marianne Levin

Exempelvis en reklambyrå eller en tidning som hjälpt till med reklamutformningen.

Författare: Marianne Levin

Stycket har sin förebild i 15 § i MFL (1995). Det är en viktig uppgift för det domstolen uppgift att utforma ett förbud så att det uppfyller kravet på entydighet och konkretisering, jfr NJA 2015 s. 512 (Swedese Möbler) punkt 10.

Författare: Marianne Levin

Med sådan information avses bl.a. information som ska lämnas enligt särskild lagstiftning eller enligt bestämmelserna om köperbjudande i 11 §. Information om garantier är också exempel på väsentlig information.

Författare: Marianne Levin

Sanktionsformen kan även tillgripas vid ett vilseledande utelämnande enligt 10 § 3 st. eller då det finns inskränkande villkor som inte tydligt framgår, exempelvis när det är fråga om värdering online, uppköp och utbetalning av pris till konsument för mobiltelefoner, se MD 2016:10 (KO mot A.B.)

Författare: Marianne Levin

Möjligheten att utfärda ålägganden begränsas av TF och YGL. Det är därför enligt svensk rätt inte möjligt att ålägga någon att informera, t.ex. att införa annonser. Informationsskyldigheten enligt MFL inträder således först när en näringsidkare själv väljer att använda sig av sådana framställningar som berörs av ett informationsåläggande. Men då ställs positiva krav på informationen. Jfr dock bestämmelser i immaterialrättslagstiftningen och lagen (1978:800) om namn och bild i reklam som har publicering av information som en del av sanktionssystemet. Men då ankommer det på vinnande part att sörja för att publiceringen kommer till stånd, och den förlorande parten får finna sig i publiceringen.

Författare: Marianne Levin

Motsvarar 16 § i MFL (1995). Principen är densamma som enligt 23 § 2 st. att ett sådant åläggande i första hand utöver en anställd kan drabba en reklambyrå eller en tidning.

Författare: Marianne Levin

De tre situationerna då informationsskyldighet föreligger är identiskt övertagna från 3 § 2 st. MFL (1975), se vidare prop. 1975/76:34 och fanns i 16 § MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Överensstämmer med 16 a § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Sådant åläggande kan utfärdas av KO enligt de förutsättningar som finns i 28 §.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen refererar till 10 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, som innefattar genomförandet av e-handelsdirektivet (2000/31/EG). Direktivet föreskriver att det ska finnas sanktioner om en tjänsteleverantör vid e-handel inte tillhandahåller sådana hjälpmedel som omtalas. Det handlar om att erbjuda lämpliga effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel i samband med e-handel. En tjänstemottagare är en fysisk eller juridisk person som använder någon av informationssamhällets tjänster, dvs. tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en sådan mottagare. Tjänsteleverantören tillhandahåller sådana tjänster, se 2 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Författare: Marianne Levin

Det behövs inget särskilt yrkande om vite i samband med ett förbudsyrkande. Enligt 3 § lagen (1985:206) om viten ska ett vite fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens, dvs. den som vitesföreläggandet riktas mot och som antas förmå denne att följa föreläggandet. Vitet ska fastställas till ett bestämt belopp, och sätts av domstolen till ett lämpligt anpassat belopp i det enskilda fallet. Till de relevanta faktorerna hör näringsidkarens ekonomiska förhållanden, skyddsintresset för vitesförbudet, marknadsföringens karaktär, graden av otillbörlighet i utformningen av reklamen och åtgärdernas omfattning. En schablon om 1 000 000 kronor har tidigare visserligen ofta använts under senare år. Men den 21 juni 2017 framhöll PMÖD i mål nr PMT 10485-16 att det ska göras en nyanserad prövning vid fastställande av vitesbeloppets storlek, som kan resultera i såväl högre som lägre belopp i förhållande till den tillämpade schablonen. I det aktuella målet hade marknadsföringen visserligen rört direktreklam till barn under 16 år. Men PMÖD fann vid en samlad bedömning att bolagets ekonomiska förhållanden och marknadsföringens omfattning varit förhållandevis begränsade. Vid en samlad bedömning sattes därför vitet ned till 500 000 kronor. (En ledamot var skiljaktig och domstolen höll öppet för ett vägledande avgörande av HD.) Också den 4 juni 2017 i mål nr PMÖ 5631-17 beslutade PMÖD att justera standardvitet om 1 000 000; 500 000 kronor bedömdes förslå för att uppnå syftet med vitet. Och den 10 april 2018 fann PMÖD i mål nr PMT 8457-16 det motiverat att pröva både det utsatta vitets form som löpande vite och vitesbeloppets storlek, trots att ingen av parterna hade överklagat domen med avseende på dessa frågor. Det tidigare avgörandet från den 21 juni 2017 i mål PMT 10485-16 åberopades som stöd för att tillämpa praxisändringen från schabloniserade viten till individualiserad bedömning av vitets storlek riktads till adressaterna. Se också PMÖD den 20 mars 2018 i mål nr PMT 7500-16 om vitesbeloppets storlek. Vitet sattes ner med hänsyn till de ekonomiska förhållandena för företaget och den näringsidkare som handlat på företagets vägnar. Den 3 december 2019 i mål nr PMT 11881-18 gjorde PMÖD nya förtydliganden om vitets storlek i anslutning till NJA 2018 s. 883 (Marknadsföringsvitet). Bakgrunden var att KO väckt talan mot ett bilföretags marknadsföring av ett motorfordon av pick up-modell, som gav intryck av att fordonet fick framföras i terräng när så inte var fallet. PMD gav inte KO rätt utan avvisade talan. PMÖD delade däremot KO:s uppfattning om otillbörlighet och konstaterade att ett vite ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå denne att följa föreläggandet. Vitet ska alltså bestämmas så att det blir verkningsfullt och avhåller adressaten från att bryta mot det föreläggande som har meddelats. I det aktuella fallet var bolagets nettoomsättning år 2016 cirka 4,2 miljarder kronor. Det talade för att ett verkningsfullt vite måste bestämmas till ett relativt högt belopp. Med hänsyn till att bolaget upphört med marknadsföringen bestämdes vitet till 3 000 000 kronor.

Författare: Marianne Levin

Som PMÖD har understrukit den 11 april 2018 i mål nr PMT 8457-16 och den 1 augusti 2018 i mål nr PMT 3962-17 måste ett vitesföreläggande på marknadsföringsrättens område ta sikte på de konkreta lagöverträdelser som adressaten har gjort sig skyldig till. Generella formuleringar som tidigare kunde användas är inte förenliga med marknadsföringsrättens syften, eftersom är viktigt att kunna bedöma gränserna för ett förbud eller annan sanktion. Därför måste eventuella liknande handlingar, produkter eller tjänster som också kan omfattas av vitesföreläggandet anges i föreläggandet. Det allmänna konsumentskyddande intresset på området talar för relativt höga vitesbelopp oavsett motparternas ekonomiska förhållanden. Det gäller särskilt vid allvarliga förseelser som ligger nära Svarta listan. PMÖD:s inställning bekräftades av NJA 2018 s. 883 (”Marknadsföringsvitet”), där HD tog närmare ställning till hur marknadsrättsliga förbud och åläggandena ska utformas. I det aktuella målet hade PMÖD i linje med den rättspraxis som utvecklats i Marknadsdomstolen utformat förbud och åläggandena så att dessa angav vilka typer av produkter som avses. Fallet rörde tandvårdsprodukter, rakprodukter eller nyckelbrickor respektive i något fall tjänst kopplad till nyckelbrickor. KO hade yrkat yrkade att förbud och åläggandena liksom viten skulle ges en generell utformning utan begränsning till vissa produkter eller typer av produkter. HD beslutade att någon sådan ändring behövs inte. Beträffande viten konstaterade HD att det inte finns närmare föreskrifter om hur sådana ska bestämmas. Generellt gäller att ett vite ska fastställas så att det blir verkningsfullt och därmed avhåller adressaten från att bryta mot det föreläggande som har meddelats. Det får inte vara ekonomiskt mer fördelaktigt för adressaten att bryta mot förbudet eller åläggandet än att upphöra med den otillbörliga marknadsföringen. HD fann också att domstols bestämmande av vitets storlek bör om möjligt göras, ske efter en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det hindrar inte att domstolen i viss utsträckning kan använda schablonmässiga hållpunkter för vitesbeloppets storlek.

Författare: Marianne Levin

Med tanke på effektiviteten i systemet har PMÖD konstaterat att om ett bolag har försatts i konkurs, så är utgångspunkten att det är obehövligt att förena ett meddelat åläggande eller förbud med vite, se PMÖD den 1 augusti 2018 i mål nr PMT 3962-17. Enligt 4 § 2 st. i lagen (1985:206) om viten kan vitet bestämmas som löpande när det efter omständigheterna är lämpligt, se MD 2001:16 och MD 2001:19. Som framgår av PMÖD den 1 augusti 2018 i mål nr PMT 3962-17 måste ett vitesföreläggande ta sikte på de konkreta överträdelser som adressaten gjort sig skyldig till. I det aktuella målet hade ålägganden och förbud förenats med löpande vite och marknadsstörningsavgift utdömts för flera bolag. Det handlade om allvarliga fall av oseriös telefonförsäljning som pågått under cirka fyra månader och nått bortåt 1 000 mottagare. För att löpande vite ska aktualiseras bör det normalt krävas att det finns skäl att befara att den som föreläggandet riktas mot kan komma att överträda vitesförbudet, se PMÖD i mål nr PMT 3962-17. Likaså kan kvarstad meddelas för att säkra att sökandens möjlighet att få verkställighet av dom, se prop. 1980/81:84 s. 237. Det framgår vidare av NJA 2002 s. 673 att om rätten förpliktar någon att utge kvarstadsbelagd lös egendom, så bör kvarstaden normalt bestå tills ett avgörande i målet har vunnit laga kraft eller en kort tid därefter. Jfr PMÖD den 27 oktober 2016 i mål nr PMÖ 8051-16 om att mål om kvarstad till säkrande av vite kan komma att dömas ut till följd av överträdelser av ett föreläggande meddelat enligt 28 § MFL. Men i det aktuella målet saknades lagliga förutsättningar att bifalla ett sådant yrkande. Jfr också MD 2009:38 där Marknadsdomstolen ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl att förena de aktuella förbuden med ett löpande vite. I stället markerade domstolen det allvarliga i att påståendena trots allt förekommit genom ett förhöjt vitesbelopp om 2 000 000 kronor. Även PMÖD 18 den 13 april 2018 i mål nr PMÖ 864- angående IOGT-NTO:s otillbörliga marknadsföring av abonnemang på lotter genom telefonsamtal till konsumenter med bl.a. vilseledande och otydliga uppgifter om syftet med samtalet, vinster och abonnemang bestämdes vitet till 3 000 000 kr för vardera av tre yrkande med hänsyn till bl.a. de ekonomiska förhållandena för det marknadsförandebolaget och intresset av konsumentskydd.

Författare: Marianne Levin

Möjligheten att meddela interimistiska beslut är viktig, se prop. 1994/95:123 s. 93. En otillbörlig marknadsföringskampanj kan stoppas medan den ännu pågår. Marknadsdomstolen har varit ganska restriktiv med sådana förbud, se MD 2005:21 och MD 2003:11. Det har lett till en viss återhållsamhet i yrkandena. Se dock från praxis t.ex. Stockholms tingsrätt i mål T-8-292-09, där förbud meddelades på grund av vilseledande och misskrediterande uppgifter om en konkurrent. Se vidare MD 1997:7 (T8-140-97) och MD 1997:13 (T8-543-97). Möjligtvis öppnas för något fler fall i Patent- och marknadsdomstolen när ett förbudsyrkande kan avse både marknadsföringen och ett kännetecken eller någon annan skyddad immaterialrätt.

Författare: Marianne Levin

Förutsättningarna för beslut om interimistiskt förbud enligt MFL ansluter till 15 kap. 3 § rättegångsbalken (RB), som dock inte är direkt tillämplig på förbudsmål enligt MFL, jfr SOU 1966:71 s. 300.

Författare: Marianne Levin

Se från Marknadsdomstolens tämligen stränga praxis t.ex. MD 2001:18: tingsrättens beslut om interimistiskt förbud upphävdes, eftersom käranden inte ansågs ha visat sannolika skäl för sin talan. Det finns många exempel på samma sak, och interimistiska förbud enligt MFL har snarast varit ett undantag.

Författare: Marianne Levin

Talan om interimistiskt förbud kan inte prövas innan talan om förbud eller åläggande har väckts. Som allmän förutsättning gäller att käranden kan visa sannolika skäl för att denne slutligt kommer att vinna målet. Det ställs också krav på att det skäligen kan befaras att betydelsen av ett slutligt förbud eller åliggande riskerar att förringas om svaranden får fortsätta sin åtgärd ostörd. Dessutom ska domstolen göra en proportionalitetsbedömning mellan på ena sidan det allmänna konsument- samt näringsidkarintresset av ett snabbt beslut och på den andra de ekonomiska konsekvenser för den drabbade näringsidkaren som ett förbud eller ett åläggande kan innebära. Av Marknadsdomstolens beslut i mål nr 2001:16 (Stockholms tingsrätts, avd. 8, dom 1997-07-07 i mål nr T 8-140-97) nr T8-1273-96 framgår att interimistiskt förbud bör yrkas tämligen omgående. I målet MD 1996:37 inhiberades tingsrättens beslut. I MD 1998:2 har domstolen lämnat ett överklagande interimistiskt förbudsyrkande utan bifall. Stockholms tingsrätt (nr T8-1318-97) hade betonat att det inte kunde anses ”mycket angeläget” att bringa marknadsföringen att upphöra och att interimistiskt förbud kräver ”starka skäl”. Samma princip återspeglas i MD 1998:8, där ”tillräckliga skäl för ett interimistiskt beslut” inte ansågs föreligga. För vidare exempel, se MD 1998:6 och MD 1998:14.

Författare: Marianne Levin

Interimistiska beslut får endast tas upp av rätten på yrkande av part. Motparten ska ges tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål. Endast undantagsvis kan det bli fråga om att meddela interimistiska beslut utan att höra svaranden. Om annan än KO för talan, så ska säkerhet normalt ställas. För vidare exempel, se MD 1998:6 och MD 1998:14.

Författare: Marianne Levin

Jfr 17 kap. 14 § 2 st. RB.

Författare: Marianne Levin

Genom 2016 års lagstiftning har KO:s möjlighet att utfärda förbuds- och informationsålägganden i stället för att gå till domstol getts ökad tyngd, se prop. 2015/16:168 s. 17 ff. Sedan den 1 oktober 2016 behöver näringsidkare inte längre godkänna KO:s förbuds- eller informationsålägganden för att de ska bli gällande. Det kan vara av stor praktisk betydelse och sparar tid och besvär. KO:s föreläggande är förenat med vite, som normalt sätts något lägre än i domstol. Men även KO sätter ut höga viten, särskilt om det handlar om större företag. Som exempel kan nämnas att Aftonbladet den 5 mars 2012 godkände ett förbudsföreläggande förenat med ett vite på 750 000 kronor avseende förbud mot publicering av reklam för ett bantningspreparat (FF 2012:5). Samma vite pålades Ica den 2 april 2012 med krav på tydligare information om prissänkta varor (FF 2012:04a/IF 2012:03).

Författare: Marianne Levin

Se om rättskraften av ett sådant beslut i 53 § och jfr MD 2004:25.

Författare: Marianne Levin

Vite ska normalt följa förelägganden. Men ett undantag kan vara att vitet riktas mot ett offentligt organ eller en privat aktör, då det står helt klart att föreläggandet kommer att följas, jfr prop. 1970:57 s. 91 f.

Författare: Marianne Levin

Tidigare skulle förelägganden först godkännas av adressaten, men numera kan KO besluta om omedelbar effekt, i enlighet med vad som föreslagits i prop. 2015/16:168 s. 16 ff. Vid bedömningen av om föreläggandet ska gälla omedelbart kan ledning hämtas från bestämmelsen i 27 § första stycket 2 MFL, se prop. 1994/95:123 s. 173.

Författare: Marianne Levin

Medan de normala sanktionerna enligt MFL är förbud och åläggande vid vite, finns sedan MFL (1995) även bestämmelser om marknadsstörningsavgift som är en typ av direktverkande sanktion för grova fall, dvs. främst i stället för straff, som visat sig vara mindre lämpligt vid brott mot MFL. Sanktionen fick sitt namn utifrån syftet att den ska drabba dem som genom sin marknadsföring stör marknadens funktion. Ett avgiftssystem har ansetts ha en effektiv preventiv effekt, eftersom belopp kan sättas så att de blir avskräckande för andra företag. Marknadsstörningsavgiften har sin förebild i bestämmelserna om konkurrensskadeavgift i (numera) 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579). Det ska handla om ett mer påtagligt behov av att skydda konsument- och näringsidkarintressen. I mål om marknadsstörningsavgift har KO primär talerätt. I fråga för en sådan störningsavgift kommer den som har överträtt respektive medverkat till lagöverträdelsen. Tidigare överväganden om marknadsstörningsavgift finns bl.a. i prop. 1994/95:123 s. 99 f. och 174 f.

Författare: Marianne Levin

Det ligger på KO eller den näringsidkare som (subsidiärt) för talan om marknadsstörningsavgift att bevisa att förutsättningarna för avgift föreligger.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen reglerar i vilka fall en näringsidkare får påföras marknadsstörningsavgift. Regeringen har successivt påtalat behovet av en viss skärpning av användningen av marknadsstörningsavgift som sanktion, se prop. 2007/08:115 s. 117 ff. 2022 års ändringarna innebär att möjligheten för domstol att besluta om marknadsstörningsavgift har utvidgats till att omfatta överträdelser av bestämmelserna i MFL generellt. En näringsidkare får således åläggas att betala marknadsstörningsavgift till och med vid överträdelser av generalklausulen i 5 och 6 §§, de bestämmelserna (12 a–12 c och 14 a §§ samt bestämmelserna om obeställd reklam, information om garantier samt information innan ett konsumentavtal ingås (19, 20 a och 21–22 a §§). Detsamma gäller även numera vid överträdelser av bestämmelser i andra lagar som anger att ett visst handlande är otillbörligt enligt 5 § marknadsföringslagen, se 7 kap. 8 § lagen om tobak och liknande produkter, 15 kap. 4 § spellagen, 11 § lagen om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, 6 a och 27 §§ konsumentkreditlagen, 7 kap. 8 och 9 §§ alkohollagen, 7 a kap. 2 § lagen om betaltjänster, 17 kap. 9 § radio- och tv-lagen samt 64 kap. 46 § socialförsäkringsbalken. Möjlighet att tillgripa en sanktion i form av marknadsstörningsavgift gäller givetvis även i de fall en näringsidkare använder sig av någon av de otillåtna åtgärderna som anges i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Vidare ska marknadsstörningsavgift även fortsättningsvis vara en möjlig sanktion vid överträdelse av bestämmelsen om reklamidentifiering i 9 § respektive köperbjudanden i 12 §. Genom 2022 års ändringar släpps också tydligt den återhållsamhet med att tillämpa en marknadsstörningsavgift som präglat MFL (2008), även om marknadsstörningsavgiften förblir naturligt kopplad till särskilt klandervärda förfaranden som måste motverkas för att tillgodose de konsument- och näringsidkarintressen som lagen syftar till att skydda. Det kan exv. handla om att åtgärden bedöms medföra att konsumenterna tappar tilltro till branschen eller det använda försäljningssättet.

Författare: Marianne Levin

En nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning bör göras av om det finns skäl för en störningsavgift. Det innebär att en bedömning ska göras i varje enskilt fall av om det finns skäl att påföra näringsidkaren en avgift. För att kunna konstatera om en marknadsföringsåtgärd är så otillbörlig att marknadsstörningsavgift bör påföras, ska flera bestämmelser tillämpas i förening. Det centrala är marknadsföringens påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. I förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 § framgår bestämmelsen av tredje stycket, och i förhållande till bestämmelserna om vilseledande marknadsföring särskilt av 8 §.

Ett relativt färskt exempel på när marknadsstörningsavgift ansetts motiverad och dömt ut den 1 augusti 2018 är PMÖD i mål nr PMT 3962-17 angående telefonförsäljning av abonnemang av kosttillskott till konsumenter. PMÖD fann liksom PMD överträdelserna allvarliga och omfattande. Men PMÖD biföll inte KO:s överklagande att PMD på ett obefogat sätt inskränkt de ursprungliga yrkandena om förbud och ålägganden eller att marknadsstörningsavgiften skulle bestämmas till ett högre belopp. Även om vissa av lagöverträdelserna skett på ett systematiskt sätt, så ansåg PMÖD att bör finnas ett övre skikt som kan förbehållas överträdelser av ännu allvarligare art, längre varaktighet eller större omfattning.

MD 2005:22 (KO./.Reader’s Digest) är ett tidigt exempel där marknadsstörningsavgift (1 000 000 kr) har dömts ut. Se vidare Stockholms tingsrätt i mål nr T8-346-96. Marknadsföringen rörde ett bantningspreparat och samma bolag hade tidigare fällts i Marknadsdomstolen för vilseledande marknadsföring, se Brand News 4/97 s. 16. Ett annat och mer diskuterat avgörande är MD 1998:8 (KO./.Fritidsresor). Fritidsresor fälldes för att oaktsamt ha brutit mot 13 §. Se bl.a. Brand News 1/98 s. 22 ff. och 5/98 s. 16 samt 27. I MD 1998:20 om brott mot 5 § var också fråga om marknadsstörningsavgift aktuell. Men en så allvarlig sanktion som en störningsavgift på 400 000 kronor ansågs inte motiverad under de rådande omständigheterna, utan avgiften sattes ned till 200 000 kronor.

Författare: Marianne Levin

Det är också i detta fall näringsidkaren som påförs avgift.

Författare: Marianne Levin

I likhet med konkurrensskadeavgift kan marknadsstörningsavgift endast utdömas om åtminstone oaktsamhet förelegat. I MD 1998:7 ansågs i vart fall oaktsamhet ha förelegat. Synsättet är således snarare straffrättsligt än besläktat med sanktionsavgifter. Det krävs dock inte att näringsidkaren själv uppsåtligen eller oaktsamt har överträtt en bestämmelse.

Författare: Marianne Levin

Det kan noteras att vissa reklamförbud inte är motiverade av omsorg om marknadens effektiva funktion, utan av folkhälsoskäl. Det gäller bl.a. 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) och 4 kap. 1 § 2 eller 3 p., 3 §, 4 § 2 st. eller 5 § 2 eller 3 p. i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter samt 8 kap. 13 § (alkohol och tobaksprodukter) och 14 § 1 eller 2 st. (läkemedel) samt 15 kap.5 § (alkohol och tobaksprodukter) i radio- och tv-lagen 2010:696 (prop. 1995/96:160 s. 136 f.). De förutsätter således inte heller något transaktionstest för att anses otillbörliga enligt MFL.

Författare: Marianne Levin

Det är alltså fråga om fall där näringsidkaren fortsätter överträdelsen efter ett lagakraftvunnet beslut.

Författare: Marianne Levin

Medverkansansvar kan drabba den som fungerar som ett led mellan näringsidkaren och dennes kundkrets, t.ex. reklambyråer och medieföretag som tidningar, radio och tv. Även styrelseledamöter, särskilt ensamma ägare, kan anses ha medverkansansvar, jfr MD 2011:8 och MD 2013:15. Samtliga dessa kan anses ha ett ansvar för att reglerna om reklam iakttas om de på något sätt varit inblandade, jfr MD 2010:23.

Författare: Marianne Levin

I MD 2013:14 punkt 60 ff. diskuterades ett moderbolags eventuella medverkansansvar i samband med marknadsföring av sightseeingturer. Ett ägarförhållande leder naturligtvis inte till ett marknadsföringsansvar. Men i det aktuella fallet ansågs reklaminflytandet ha varit tillräckligt stort för att ansvar för ett antal överdrifter skulle drabba moderbolaget. Däremot bör en fysisk person, t.ex. en anställd hos näringsidkaren, inte drabbas av marknadsstörningsavgift. För medverkansansvar krävs det dock subjektiv täckning hos den medverkande själv, eller om denne är en juridisk person, hos någon i ledande ställning på företaget. Den som har utformat eller tagit aktiv del i utformningen av marknadsföringsmaterial anses vara medverkansansvarig. Däremot är det inte en förutsättning för ett förbud mot en medverkande att talan även förs mot den som är ansvarig för marknadsföringen, se MD 2009:41 och MD 2006:15. En förutsättning för medverkansansvar är även att det utan någon närmare utredning har gått att bedöma att viss marknadsföring varit otillbörlig, eller att det borde ha stått klart för företaget, se MD 2016:8 punkt 64, samt MD 2006:15 och MD 2003:26. Det har inte ansetts rimligt att ett tidningsföretag särskilt ska granska varje annons med avseende på reglerna i MFL, se prop. 1994/95:123 s. 104. I MD 1998:9 hade ett företag (Quaker Oats, Inc.), som av KO instämts för överträdelse av reglerna i dåvarande radio- och TV-lagen (1996:844) genom att marknadsföra respektive väsentligt bidra till att marknadsföra livsmedel på ett sätt som syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år, begärt att talan skulle avvisas. Bolaget anförde att ansvaret för tv-sändningarna vilar på programbolaget, i detta fall TV4. Varken Stockholms tingsrätt eller Marknadsdomstolen fann några hinder mot KO:s talan, som i varje fall kunde avse medverkan.

Författare: Marianne Levin

I PMÖD den 8 juli 2020 i mål nr PMT 9082-18 för överdomstolen en intressant och vägledande diskussion om yrkanden och grunder mål om marknadsstörningsavgift respektive vitesförbud pga. otillbörlig marknadsföring.

Författare: Marianne Levin

Regeringen har ansett att det behövs tydligare regler för ett effektivare utnyttjande av sanktionen marknadsstörningsavgift än hittills. Paragrafen framhåller samtidigt att prövningen om marknadsstörningsavgift ska påföras utgår från allvarlig överträdelsen är. Lagrådet har särskilt betonat att störningsavgiften ska vara förbehållen allvarliga fall, dvs. sådana som överskrider normalgraden av oaktsamhet, se prop. 2015/16:168 s. 25. Men någon uppkommen störning av marknaden behöver inte visas.

Författare: Marianne Levin

De uppräknade företeelserna är en utgångspunkt vid bedömningen. Men det kan naturligtvis tillkomma annat i det enskilda fallet. Eftersom störningsavgiften är ett slags straffbestämmelse riktad mot företag förutsätter den alltid en oaktsam eller uppsåtlig överträdelse som inte är ringa, jfr prop. 2015/16:168 s. 24. Jfr mål nr PMT 9149-16 där PMÖD fann det inte visat att marknadsföring av telefon- och bredbandsabonnemang per telefon varit av sådant allvarligt slag att marknadsstörningsavgift skulle utgå. Underinstansen hade dömt ut 300 000 kronor i störningsavgift på grund av vilseledande telefonförsäljning. Överdomstolen ansåg att KO inte presenterat någon bevisning för att bolagets verksamhet varit riktad mot särskilt utsatta grupper av konsumenter som kunde ha gjort den särskilt allvarlig.

Författare: Marianne Levin

Det är en grundläggande princip i svensk rätt att dubbla straffpåföljder inte får utdömas. Däremot hindrar inte bestämmelsen att en avgift påförs för en överträdelse som omfattas av ett förbud eller åläggande som förenats med vite, förutsatt att talan om utdömande av vitet inte har väckts.

Författare: Marianne Levin

Det ankommer på KO eller den som (subsidiärt) för talan att yrka ett bestämt belopp inom de föreskrivna ramarna.

Författare: Marianne Levin

Den 1 oktober 2016 höjdes beloppsgränserna från 5 000 000 till 10 000 000 samtidigt som reglerna om marknadsstörningsavgift förtydligades, se prop. 2015/16:168 s. 22 ff. Frågan om marknadsstörningsavgiftens storlek ska givetvis avgöras både med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och att tillfredsställa avgiftens grundläggande syfte och funktion, att verka avhållande på den näringsidkare som drabbas av sanktionen och avskräckande på andra som kunde överväga samma eller likartade marknadsföringsmetoder. Överträdelsens art samt dess varaktighet, omfattning och spridning nämndes vid införandet som typiska exempel på faktorer som kunde avgiftens storlek. Nonchalans eller systematiskt handlande kunde verka försvårande, dvs. avgiftshöjande, se prop. 1994/95:123 s. 105 f. och 177.

Författare: Marianne Levin

Med omsättning avses näringsidkarens hela omsättning utan begränsning till enbart den produkt eller marknad som förfarandet berört. Det är dock inte fråga om koncernomsättningen, om företaget ingår i en koncern. I Stockholms tingsrätts mål T8-346-96 gjordes en uppskattning av företagets omsättning till minst 5 000 000 kronor och marknadsstörningsavgiften bestämdes till 500 000 kronor. I MD 1998:7 sänkte marknadsdomstolen den marknadsstörningsavgift som tingsrätten dömt ut för Fritidsresor från 400 000 till 200 000 kronor. I MD 2005:22 fastställde Marknadsdomstolen marknadsstörningsavgiften till den av tingsrätten utdömda, 1 500 000 kronor. I Stockholms tingsrätt den 10 maj 2011 i mål nr T 11741-09 utdömde Stockholms tingsrätt 500 000 kronor för vilseledande marknadsföring av spikmattor, men företaget hade vid det laget gått i konkurs. Den 20 maj 2011 utdömde tingsrätten i mål T-6805-10 en lika stor marknadsstörningsavgift för otillbörlig marknadsföring av prenumerationen på hygienartiklar såsom tandborstar och rakhyvlar med hjälp av framställningar som ”gratispaket”, ”en kostnadsfri tandborste” etc., som inte alls var gratis. Det målet kom att överprövas i MD 2012:17. Det är möjligt att dessa senare fall tyder på att marknadsstörningsavgift enligt MFL (2008) som det antyds i lagförarbetena kommer att vara något vanligare än enligt MFL (1995). Men i MD 2013:2, som rörde marknadsföring av sängar och sådana tillbehör genom bl.a. tv-reklam, hade både KO och bolaget överklagat tingsrättens avgörande. Marknadsdomstolen konstaterade att både bolaget och ställföreträdaren förfarit oaktsamt, och att det således på den grunden fanns förutsättningar för att döma ut marknadsstörningsavgift. Men domstolen fann att det inte var fråga om ett sådant otillbörligt agerande att det förelåg tillräckliga skäl för att döma ut marknadsstörningsavgift.

Författare: Marianne Levin

För att fylla sina syften ska marknadsstörningsavgiftens storlek bestämmas så att den blir ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och därmed verkar avskräckande på andra företag. Men det är naturligtvis inte meningen att sanktionen riskerar att sätta företaget på obestånd. Trots ganska omfattande diskussioner och hänvisningar till konkurrensrättens motsvarande bestämmelse berördes inte vad som mer precist avses med uttrycket ”omsättningen närmast föregående räkenskapsår”. Det kom i stället att utredas i MD 2012:17 i samband med att tingsrättens utdömda avgift överklagades. Därefter kunde Marknadsdomstolen slå fast att det inte fanns hinder för att döma ut 500 000 kronor i marknadsstörningsavgift, och inte heller vad som i övrigt framkommit föranledde någon annan bedömning.

Författare: Marianne Levin

I de fall när årsomsättningen får uppskattas, får den högst fastställas till ett belopp i kronor som motsvarar 2 miljoner euro. Beloppet är inte knutet till växelkursen en viss dag. Vilket belopp som motsvarar 2 miljoner euro bör därför bestämmas utifrån kronkursen den dag när marknadsstörningsavgift åläggs.

Författare: Marianne Levin

Se från praxis, MD 2012:17. I målet hade den näringsidkare, som fällts för otillbörlig marknadsföring och i Stockholms tingsrätt den 20 maj i mål nr T-6805-10 dömts till att betala marknadsstörningsavgift, begärt att störningsavgiftens storlek skulle överprövas. Medan domstolen fastställde störningsavgiftens storlek gjordes en viss omfördelning av rättegångskostnaderna.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen beskriver hur marknadsstörningsavgiftens storlek ska bestämmas. Den har ändrats år 2016 med hänsyn tagen till Lagrådets synpunkter, se vidare prop. 2015/16:168 s. 22 ff. och 51. Se vidare mål PMT 10420-17. Där fann PMÖD den 3 september 2019 i likhet med PMD fann att de överträdelser som ett bolag gjort sig skyldigt till i samband med marknadsföring av telefonabonnemang per telefon var uppsåtliga och att bolaget skulle åläggas att betala marknadsstörningsavgift. Bland annat krävdes abonnenter betalning för tjänster de inte beställt. PMÖD delade vidare KO:s uppfattning att det fanns grund för en högre störningsavgift än de 500 000 kronor som PMD dömt ut. PMÖD fastställde marknadsstörningsavgiften till 1 500 000 kronor. Förhållandena hade varit liknande i PMÖD den 27 juni 2019 i mål nr PMT 10059-18 med vilseledande marknadsföring av telefonabonnemang. I PMÖD den 14 april 2020 mål nr PMT 9554-17 beslutade domstolen på motsvarande sätt om lagstridighet enligt punkten 29 i Svarta listan.

Författare: Marianne Levin

Överträdelsens allvar är utgångspunkten både vid bedömningen av om marknadsstörningsavgift ska utgå enligt 29 a §. Vid fastställandet av marknadsstörningsavgiftens storlek ska således inledningsvis samma omständigheter beaktas som vid bedömningen av om avgift över huvud taget ska utgå., dvs. företeelsens art, varaktighet, omfattning och spridning. Hänsyn tas således till både den typ av marknadsföring det är fråga om och det mått av uppsåt, nonchalans eller systematiskt handlande som ligger bakom överträdelsen.

Författare: Marianne Levin

Vid bedömning av varaktighet och verkningar, omfattning och spridning spelar valet av medium en viktig roll. Överträdelsens eventuella skadeverkningar bör vägas in, liksom målgruppens ”känslighet”, t.ex. barn och unga, handikappade eller andra utsatta grupper. Också det ekonomiska utbyte som näringsidkaren haft av sitt lagstridiga handlande bör ingå i bedömningen både i skärpande och i mildrande riktning.

Författare: Marianne Levin

De följande punkterna 2−5 är tydliga med hur myndigheterna ska agera i mildrande respektive skärpande riktning.

Författare: Marianne Levin

Punkten tillför en reell unionsdimension med gränsöverskridande samarbete.

Författare: Marianne Levin

Punkterna är inte uttömmande, de är delvis överlappande och domstolen får även beakta andra försvårande eller förmildrande omständigheter.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen markerar att inte alla fall som potentiellt kan påföras marknadsstörningsavgift ska komma ifråga för avgift. Det gäller bagatellfall. Även näringsidkarens ekonomiska situation vid tidpunkten för domen är en omständighet som kan påverka bedömningen. (Se prop. 1994/95:123 s. 102 och MD 2012:17 p. 25). Men tillämpningen av eftergifter ska vara restriktiv.

Författare: Marianne Levin

I bestämmelsen tydliggörs när och till vem betalningen ska ske. Notera de nya bestämmelser som trädde ikraft den 1 september 2022, och att handlingar och föreskrifter samt vissa beräkningar gäller först från detta datum.

Författare: Marianne Levin

I 29–30 §§ anges förutsättningarna för att ålägga en näringsidkare marknadsstörningsavgift. Genom att mottagaren och en tidsfrist anges klargörs det också att avgifterna alltid ska betalas.

Författare: Marianne Levin

Liksom beträffande konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen (2008:579) har domstolen en möjlighet att medge senare inbetalning. Skäl för en sådan senareläggning kan vara att avgiften är stor och kan rubba företagets likviditet på ett olämpligt sätt. Tillfälliga ekonomiska problem som uppstått för företaget vid tidpunkten för domen kan också beaktas.

Författare: Marianne Levin

Preskriptionstiderna motsvarar 3 kap. 20 § respektive 3 kap. 23 § konkurrenslagen.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen är utformad på samma sätt som i 3 kap. 21 § konkurrenslagen. Men till skillnad mot enligt konkurrenslagen kan kvarstad enligt MFL komma att utdömas också i andra instans (PMÖD), om frågan inte blir aktuell förrän ett mål prövas där.

Författare: Marianne Levin

I ett mål där KO yrkat interimistisk kvarstad för vite om 750 000 kronor konstaterade PMÖD den 27 oktober 2016 i mål PMÖ 10737-16 att som en förutsättning för beslut om kvarstad enligt 26 kap. 1 § RB gäller att den som beslutet riktas mot är skäligen misstänkt för brott. Den frågan aktualiseras inte vid prövningen av om ett förelagt vite ska dömas ut. Redan av det skälet kan kvarstadsbestämmelsen inte tillämpas i ett mål om utdömande av vite.

Författare: Marianne Levin

Hänvisningen till RB innebär bl.a. att bestämmelserna om omedelbar verkställighet och möjlighet att överklaga beslut blir direkt tillämpliga, se 49 kap. 4 § 6 p. RB.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelserna om skadestånd har i princip förts över från MFL (1995). Den främsta inspirationen till den skadeståndsregel som infördes i 1995 års MFL hämtades bland annat ur de då föreslagna men ännu inte genomförda skärpta sanktionsreglerna i immaterialrätten, se prop. 1993/94:122. Även lagen (1978:800) om rätt till namn och bild i reklam anfördes i sammanhanget, se SOU 1993:59 s. 441. Syftet med skadeståndet i MFL är givetvis som i andra sammanhang att reglerna både ska verka förebyggande och ge goda förutsättningar för att ekonomiskt kompensera dem som lidit skada till följd av otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Skadestånd enligt MFL kan utgå i två skilda fall. Det gäller för det första om någon överträder ett meddelat förbud eller ett åläggande och för det andra om katalogreglerna överträds. Se MD 2005:6 om skadestånd för förlorad försäljning till följd av en överträdelse mot förbudet mot vilseledande efterbildning. Ersättningen uppskattades med stöd av 35 kap. 5 § RB. Dessutom kan skadestånd erhållas enligt allmänna köprättsliga eller kontraktsrättsliga regler, jfr MD 1989:9. Skadeståndet är opåverkat av om näringsidkaren drabbas av även någon annan sanktion.

Författare: Marianne Levin

Bedöms enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, som är generellt tillämpliga, se prop. 1994/95:123 s. 112. I övrigt överensstämmer skadeståndsreglerna med de immaterialrättsliga ersättningsprinciperna. Viss ledning för tolkningen bör således också kunna hämtas från Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (sanktionsdirektivet).

Författare: Marianne Levin

Brott mot information enligt 22 a § har lagts till bland sådana förseelser som kan utlösa skadeståndsskyldighet vid uppsåt eller oaktsamhet, se prop. 2013/14:15 s. 104. Som framgår av 1 § andra stycket MFL har lagen (2005:59) samtidigt fått ändrat namn från ”distans- och hemförsäljningslag” till ”om distansavtal och avtal utanför affärslokaler”.

Författare: Marianne Levin

Se särskilt artikel 13.1 i sanktionsdirektivet som bl.a. anger att den skadelidandes uteblivna vinst, intrångsgörarens otillbörliga vinst och även omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse ska kunna användas vid ersättningsberäkningen, medan fråga om utebliven licensintäkt hör uteslutande hemma i immaterialrätten. Enligt MFL är det inte fråga om en ensamrätt. Men vid oaktsamhet eller uppsåt kan således alternativt den obehöriga vinst som svaranden gjort utgöra ett riktmärke för den ersättning som ska utgå.

Författare: Marianne Levin

Skadeståndet avser endast ren förmögenhetsskada och förutsätter adekvat kausalitet. Skadestånd för förmögenhets- eller personskada bedöms enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detsamma gäller också frågor om uppsåt eller oaktsamhet. Den skadelidande måste visa omfattningen av skadan. Full bevisning är ofta svår att frambringa. Men domstolen kan på normalt sätt uppskatta skadan till skäligt belopp enligt 35 kap. 5 § RB, se t.ex. MD 2005:6. I MD 2006:28 ansåg Marknadsdomstolen att skadan kunde fastställas till det yrkade beloppet som var 20 000 kronor och som tingsrätten dömt ut, trots att någon utredning om skadans storlek inte gjorts. Men i MD 2007:7, där det i princip förelåg grund för skadestånd, fann domstolen att eftersom käranden inte hade förebringat någon bevisning i den delen, kunde inte heller skadan uppskattas enligt 35 kap. 5 § RB. Ersättning kan även avse goodwillskada, se MD 2011:7, där marknadsföring skett av lampor som ”tillverkas av Maglight”, vilket var otillbörligt och vilseledande. I MD 2001:16 utdömdes 300 000 kronor i goodwillskada till Hästens, men miljonbelopp hade yrkats.

Författare: Marianne Levin

I MD 2003:6 ansågs inte ett skadeståndsyrkande belagt enbart med att sökanden kunnat visa skada, och yrkandet ogillades. Liknande konstaterades i MD 2007:7. Det kan möjligtvis anses vara väl strängt i ljuset av NJA 2005 s. 180 (Formsprutarna), där Högsta domstolen konstaterade att någon skada borde ha inträffat, jfr också NJA 1984 s. 34 (Bootleg) om att det inte får löna sig att begå lagbrott. Beträffande skada på goodwill anges i lagförarbetena att sådan ska bedömas på samma sätt som enligt de immaterialrättsliga lagarna, se prop. 1994/95:123 s. 112.

Författare: Marianne Levin

Att konsumenter kan få skadestånd enligt bestämmelsen grundas främst på principiella skäl. I de flesta fall lider konsumenter inte någon ersättningsgill skada i samband med otillbörlig marknadsföring. Men har en konsument genom vilseledande reklam lockats och åkt förgäves till ett försäljningsställe, skulle reskostnaderna utgöra ersättningsgill skada samt även eventuell förlorad arbetsinkomst för den spenderade tiden. En annan sådan möjlig ersättningssituation är onödiga kostnader i form av utgifter för en fastighetsvärdering på grund av vilseledande marknadsföring.

Författare: Marianne Levin

Skadeståndet till näringsidkare bland annat kan avse att kompensera negativ inverkan på omsättningen, se prop. 1994/95:123 s. 107 ff.

Författare: Marianne Levin

Beträffande ersättningsprinciper hänvisade Marknadsföringsutredningen (1993:59) på sin tid till NJA 1984 s. 34 (Bootleg) som ett exempel på hur intrångsersättningen kan prövas och beräknas enligt MFL, se SOU 1995:59 s. 450. I det målet, som rörde försäljning av så kallade bootlegskivor, hade det inte visats att upphovsmännen orsakats något lidande eller annat därmed jämförligt förfång, dvs. de grunder som åberopats till stöd för yrkandet om allmänt skadestånd har inte blivit belagda med påtagliga fakta. Men Högsta domstolen framhöll bland annat att ”i såväl förarbetena till upphovsrättslagen som senare lagstiftningssammanhang på området har framhållits vikten av att skadestånd utgår med belopp som fullt ut täcker vållad skada” (prop. 1960:17 s. 294 och prop. 1981/82:152 s. 22). Samtidigt erinrades om möjligheten för domstolen att, där full bevisning om skadan inte alls eller bara med svårighet kan föras, uppskatta skadan till skäligt belopp med stöd av 35 kap. 5 § RB. Som framhölls av revisionssekreteraren bör en sådan uppskattning av skada ”göras på ett sådant sätt att förekommande svårigheter att uppskatta skadan inte medför en fördel för den som gjort sig skyldig till intrånget”.

Författare: Marianne Levin

I likhet med vad som gäller inom immaterialrätten ska en ekonomiskt realistisk bedömning av ersättningsbelopp eftersträvas. Regeln i 2 st. kan användas för att ytterligare balansera ersättningen för den förlust som den skadade näringsidkaren gjort, inklusive ersättning för förlorad goodwill. Det gäller särskilt om den marknadsförande näringsidkaren har haft särskilda fördelar av sitt förfarande. Då kan beaktas sådana omständigheter som att den intrångsgörande ”näringsidkaren har varit grovt oaktsam eller har gjort en betydande vinst på sitt förfarande, eller att förfarandet har pågått under lång tid”. Se vidare prop. 1994/95:123 s. 179. Därmed betonas de subjektiva omständigheterna när skadeståndet ska bestämmas. Som hjälp för att nå fram till skäligt belopp när full bevisning saknas för skada finns också regeln i 35 kap. 5 § RB.

Författare: Marianne Levin

Regeln överensstämmer med preskriptionstiden enligt det industriella rättsskyddet, medan konkurrenslagen numera tillämpar den allmänna preskriptionstiden om tio år, se 3 kap. 25 § 2 st.

Författare: Marianne Levin

Något behov av att ta upp utplånande i samband med informationsåläggande har inte ansetts finnas. Bestämmelserna om i vilket sammanhang beslut om utplånande kan meddelas och bestämmelser om åtgärder för att säkerställa besluten finns i 40–41 §§. Jfr även nedan beträffande 57 §.

Författare: Marianne Levin

Paragraferna motsvarar 32 § respektive 33 § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Ett beslut om säkerhetsåtgärder kan även gälla interimistiskt.

Författare: Marianne Levin

En begäran om utplånande betraktas som ett biyrkande. Den kan då prövas i samband med fråga om skadestånd också vid en annan domstol än Stockholms tingsrätt.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen som är ny ansluter delvis till artikel 9.4 g i 2017 års konsumentskyddsförordning. Skyldigheten att upprätta varningsmeddelande inträder endast om näringsidkarens marknadsföring på internet är otillbörlig, och avser således inte en överträdelse som äger rum genom andra kanaler, exempelvis en fysisk butik. Liksom vid bedömningen av otillbörlighet allmänt, jfr 10 § 2 st. MFL, omfattar otillbörlig marknadsföring också i detta fall underlåtelse att lämna väsentlig information. Även om det normala förfaringssättet är att KO inlett en process om förbud eller åläggande på grund av otillbörlig marknadsföring, så finns det inget som hindrar att näringsidkaren direkt uppmanas att ta in ett varningsmeddelande. I ett sådant fall prövas en eventuell otillbörlighet först inom förfarandet om varningsmeddelande.

Författare: Marianne Levin

Begreppen värdtjänstleverantör och internetleverantör är avsedda att ha samma innebörd som i 2017 års konsumentskyddsförordning.

Författare: Marianne Levin

Begreppet webbplats avser detsamma som online-gränssnitt i 2017 års konsumentskyddsförordning, dvs. inte endast en webbplats i teknisk mening, utan även en applikation eller delar av en webbplats, allt under förutsättning att det rör sig om programvara för att ge konsumenter tillgång till näringsidkarens varor eller tjänster.

Författare: Marianne Levin

Begreppet inga andra effektiva medel är tillgängliga får avgöras efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Men det ska vara allvarligt. Det betyder vanligtvis att andra marknadsrättsliga åtgärder utan resultat har prövats mot näringsidkaren.

Författare: Marianne Levin

Vid bedömningen av överträdelsens kvalificerade art kan beaktas vilket slag av marknadsföring det är fråga om och vilken målgruppen är, t.ex. svårt sjuka personer eller andra särskilt sårbara grupper. Vilken regel som överträtts och vilket skyddsintresse som uppbärs kan vägas in. Givetvis är regelmässigt regler i den s.k. svarta listan (4 § MFL) ofta av en sådan allvarlig karaktär. Graden av uppsåt och förslagenheten i handlandet kan också beaktas.

Författare: Marianne Levin

Att åtgärden ska utformas ändamålsenligt, och saken brådskar, kan innebära att om det finns grundad anledning att utgå ifrån att näringsidkaren inte kommer att följa ett förbud eller åläggande, kan i stället den värdtjänst eller internetleverantörer som näringsidkaren anlitats av KO beordras att ta in ett varningsmeddelande. Detsamma gäller när KO inte kan veta vilken näringsidkare som ligger bakom den otillbörliga marknadsföringen.

Författare: Marianne Levin

Föreläggande bör riktas mot den som är närmast källan till informationen. Om näringsidkaren har anlitat en värdtjänstleverantör för lagring av den information som används i marknadsföringen, bör uppmaningen därför i första hand riktas mot värdtjänstleverantören. Har näringsidkaren inte anlitat någon värdtjänstleverantör, eller en uppmaning mot en värdtjänstleverantör bedöms inte få genomslag, kan i stället internetleverantörer uppmanas att ta in ett varningsmeddelande.

Författare: Marianne Levin

Det är den som beslutar om varningsmeddelandet som ansvarar för utformningen av det. Meddelandets närmare innehåll ska framgå av föreläggandet. Det ska utformas som en tydlig varning och på ett begripligt sätt för konsumenterna. Normalt bör samma språk som i övrigt används på webbplatsen användas i varningsmeddelandet.

Författare: Marianne Levin

Som tidigare slagits fast bör möjligheten att avstå föreläggande vid vite bara användas i rena undantagsfall, t.ex. när det står klart att föreläggandet kommer att följas (jfr prop. 1970:57 s. 91 f. och prop. 2015/16:168 s. 33). Skyldigheten att visa varningsmeddelandet finns så länge den otillbörliga marknadsföringen kvarstår.

Författare: Marianne Levin

Att ta bort varningsmeddelandet, trots att den otillbörliga marknadsföringen består, kan medföra andra marknadsrättsliga sanktioner, t.ex. att ett förelagt vite döms ut. Formellt sett är det inte nödvändigt att borttagandet av meddelandet föregås av ett myndighetsbeslut. KO får med stöd av 45 a § bestämma att föreläggandet ska gälla omedelbart.

Författare: Marianne Levin

Om näringsidkaren eller leverantören önskar en prövning av om marknadsföringen har rättats tillräckligt för att varningsmeddelandet ska kunna tas bort, kan de vända sig till KO, som får besluta att skyldigheten att visa meddelandet inte längre består. KO kan även göra en sådan prövning på eget initiativ. En förutsättning för ett sådant beslut om att ett varningsmeddelande inte längre består är att förhållandena har ändrats sedan föreläggandet har getts. Vid prövningen ska KO bedöma om rekvisiten i 41 a § 1 st. fortfarande är uppfyllda. KO:s beslut i en fråga om skyldighet att upprätta ett varningsmeddelande inte längre ska gälla överklagas till Patent- och marknadsdomstolen, se 51 §.

Författare: Marianne Levin

2017 års konsumentskyddsförordning slår fast ett förstärkt minimiskydd på konsumentområdet. På den grunden har KO fått nya tillsynsbefogenheter som syftar till att förstärka konsumenternas skydd och rättigheter på marknaden. Myndigheten får bl.a. i ökad utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen, däribland rätt att köpa produkter under dold identitet (testköp). Befogenheten att genomföra ett testköp utgör ett undantag från principen att myndighetsutövning av detta slag ska ske i öppna och för medborgarna iakttagbara former. De tillämpliga principerna om behov och proportionalitet ska iakttas. Testköp ska därför användas med återhållsamhet, och bara när det är nödvändigt för tillsynen.

Författare: Marianne Levin

Den nya paragrafen om testköp ansluter till artikel 9.3 d i 2017 års konsumentskyddsförordning. Syftet med ett testköp är att upptäcka överträdelser av konsumentskyddande marknadsföringsregler, skydd för konsumenter och att samla in bevis.

Författare: Marianne Levin

Om KO med stöd av näringsidkarens upplysningsskyldighet (42 §), eventuellt i förening med vite (45 §), kan få tillgång till erforderliga uppgifter bör ett testköp under dold identitet normalt inte genomföras. Vid den avvägningen ska bl.a. arten och omfattningen av den misstänkta överträdelsen beaktas. Misstanken bör avse en överträdelse som riskerar att allvarligt skada konsumenternas intressen. Överträdelser bör också ses som allvarliga om de är satta i system och det finns en potentiell risk för en negativ påverkan av viss dignitet på konsumentkollektivets intressen.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelsen reglerar köp av ”produkter”, som enligt definitionen i 3 § MFL avser varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter. Terminologin är inte identisk med den som används i 2017 års konsumentskyddsförordning, som anger att köpet ska avse varor eller tjänster. Det har lämnats till KO att i det särskilda fallet avgöra om det är lämpligt att köpa en viss produkt. Det ligger i sakens natur att vissa produkter lämpar sig sämre för testköp än andra.

Författare: Marianne Levin

Med att identiteten är dold avses att det vid tillfället för köpet inte framgår att detta genomförs av KO. Myndighetsföreträdaren uppträder som en vanlig kund. Det dolda inslaget utgörs av underlåtenheten att tala om att köparen företräder en myndighet. Bestämmelsen är tillämplig både vid köp i fysiska butiker och vid digitala köp. Vid köp på internet är det för leverans och betalning normalt nödvändigt att köparen lämnar vissa uppgifter om sig själv i form av namn och andra kontaktuppgifter. Då kan det vara nödvändigt att uppge ett påhittat namn och en neutral adress vid beställningen. Myndigheten bör då kontrollera att det inte finns risk för sammanblandning med en riktig person. I en del fall kan KO då försöka få bistånd av andra myndigheter (jfr 8 § 1 st. förvaltningslagen). En förutsättning för att KO ska få genomföra ett köp under dold identitet är att det är nödvändigt för tillsynen enligt MFL.

Författare: Marianne Levin

KO ska ha inlett tillsyn mot en viss näringsidkare för att ett testköp alls ska få ske. Testköp ska bara användas när andra utredningsvägar inte är tillräckliga för att tillsynen ska vara effektiv.

Författare: Marianne Levin

Skälighetsbedömningen bör utgå från en sedvanlig proportionalitetsbedömning. Vid ställningstagandet till om ersättning ska krävas beaktas näringsidkarens möjlighet att sälja produkten på nytt, där flera olika aspekter kan aktualiseras. Om produkten till följd av KO:s undersökningar är osäljbar, får det som regel anses oskäligt att kräva att näringsidkaren ersätter det som har betalats vid testköpet. Men viss egendom, som t.ex. datorer, mobiltelefoner och annan elektronik, förlorar relativt snabbt i värde. Och efter en längre tid kan det vara oskäligt att kräva ersättning. Det kan också vara oskäligt om köpet avsett en tjänst som näringsidkaren redan utfört innan ett återkrav blir aktuellt.

Författare: Marianne Levin

Om KO kräver ersättning, ska näringsidkaren ha rätt att ta tillbaka produkten eller stå för kostnaden för returfrakten. Om testköpet avsett en skrymmande produkt, och kostnaden för returfrakten uppgår till ett ansenligt belopp, kan det framstå som oskäligt om näringsidkaren tvingas betala returfrakten, särskilt om det vid testköpet inte påvisas några brister i näringsidkarens marknadsföring.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen är ny per den 1 oktober 2016 och innehåller en samlande bestämmelse om behörig domstol, som ett led i moderniseringen och effektiviseringen av domstolsprocessen. Det har då funnits goda skäl att motverka att mål som i grunden rör samma rättsförhållande kan prövas i olika domstolar och i olika instansordningar och i stället föra samman konkurrensrättsliga, immaterialrättsliga, och marknadsföringsrättsliga mål i en domstol, PMD med överklagandemöjlighet till PMÖD om inget annat framgår. På detta sätt skapas en transparent rättsbildning och kunskapsuppbyggande till nytta för brukarna av rättssystemet. Det skapas därmed också nya möjligheter att föra samman besläktade mål i det enskilda fallet.

Författare: Marianne Levin

De marknadsrättsliga mål som omfattas av Patent- och marknadsdomstolens exklusiva behörighet räknas upp uttömmande. Sådana mål har tidigare handlagts av Stockholms tingsrätt respektive Marknadsdomstolen.

Författare: Marianne Levin

PMD är även behörig att med avseende på en främmande stat besluta om utplånande eller ändring av vilseledande framställning på en vara.

Författare: Marianne Levin

Bestämmelserna genomför artikel 11 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Författare: Marianne Levin

Det kan noteras att ett förbud eller ett åläggande enligt MFL inte utesluter att en talan kan föras om intrång också enligt de immaterialrättsliga speciallagarna eller att en talan om skadestånd väcks separat senare. Men i den nya domstolsordningen kan en sådan talan föras samman om det gynnar målets effektiva behandling. Behörig domstol framgår av 46 a §.

Författare: Marianne Levin

Det är numera mindre vanligt att KO anhängiggör talan i domstolen. Det beror inte bara på att flertalet mål enligt MFL rör otillbörlig marknadsföring mellan näringsidkare. Men tack vare den omfattande prejudikatbildningen finns ett gott underlag att basera förbuds- och informationsåläggande på, jfr 21 §. Som typiska exempel på då KO ändå valt att påtala en otillbörlig marknadsföring kan nämnas MD 2005:34 och MD 2005:37, om tv-abonnemang och villkor i det sammanhanget. Ett annat typiskt exempel är MD 2006:6, där ett svåröverskådligt marknadsföringsmaterial för premieobligationer gjort att konsumenten inte rätt kunnat värdera erbjudandet. Sådana fall ligger nära vad som strider mot den särskilda lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, se MD 2006:9. Jfr härtill PMÖD den 20 december 2019 i mål nr PMT 6002-19 där KO haft framgång med ett yrkat förbud mot Amtrust International som i stöld- och skadeförsäkringar för nya mobiltelefoner och surfplattor använt sig av ett avtalsvillkor som strider mot en tvingande rättsregel i försäkringsavtalslagen (2005:104), FAL. Enligt FAL är det inte tillåtet för försäkringsbolag att formulera en säkerhetsföreskrift som ett omfattningsvillkor. PMÖD underströk att av den tidigare Marknadsdomstolens praxis följer att ett avtalsvillkor som strider mot en tvingande rättsregel också är oskäligt enligt avtalsvillkorslagen (1994:1512). Det skulle också strida mot det EU-direktiv som ligger till grund för bestämmelserna i avtalsvillkorslagen att tillämpa ett sådant villkor. Men domen får överklagas.

Författare: Marianne Levin

Se MD 2003:28. En kvinnas talan blev avvisad eftersom hon varken visat att hon var näringsidkare eller berörd av den påtalade marknadsföringen. Yrkandet ansågs inte heller tillräckligt preciserat.

Författare: Marianne Levin

I 38 § MFL (1995) stod det på motsvarande ställe ”och”, som på förslag av Lagrådet ersatts med ”eller” för att tydligare markera att de uppräknade subjekten var för sig kan väcka talan.

Författare: Marianne Levin

I förarbetena till 2008 års MFL konstaterades att marknadsstörningsavgiften dittills varit en sällan använd sanktion. Det kunde i sin tur bero av försiktiga uttalanden i samband med införandet i 1995 års MFL. År 2008 uttalades därför en att inte alltför restriktiv och nyanserad bedömning ska göras för att tillgodose det konsument- och näringsidkarintresse som lagen syftar till att skydda, prop. 2007/08:115 s. 119. Ett avgörande övervägande för eller emot avgift blir således om marknadens funktioner just störs, och det gäller bl.a. att tilliten till nya affärsmetoder som e-handel, telefonförsäljning, hemförsäljning och andra försäljningssätt på distans inte får undergrävas, se a. prop. s. 119 f. Behörig domstol framgår av 46 a §.

Författare: Marianne Levin

KO:s talerätt är i detta fall ”primär”, dvs. KO har företräde om hen önskar föra upp målet till behandling.

Författare: Marianne Levin

Stycket har tydliggjorts enligt Lagrådets förslag men innebär ingen ändring i sak.

Författare: Marianne Levin

Liksom talan om marknadsstörningsavgift är ovanligt är det än ovanligare att en enskild part begär en sådan sanktion. Men ett exempel utgör Netscape Communications Corp., som i samband med en talan mot Netscape Svenska och Netscape Europe om vilseledande marknadsföring och renommésnyltning begärde att en marknadsstörningsavgift skulle utdömas, se Stockholms tingsrätts mål T8-1016-97.

Författare: Marianne Levin

Skulle KO besluta att inte föra sådan talan finns en subsidiär talerätt. Skälet kan vara att marknadsföringsåtgärden inte innebär att något vitalt konsumentintresse berörs. Ett sådant yrkande framfördes exempelvis av Sveriges Spannmålsodlare mot KF, men fanns inte med vid överklagandet till Marknadsdomstolen, se MD 2005:11.

Författare: Marianne Levin

I mål om utdömande av vite har der ansetts att näringsidkaren har bevisbördan för att de påståenden som gjorts vid den aktuella marknadsföringen är riktiga, se NJA 2010 s. 48.

Författare: Marianne Levin

En förutsättning för att döma ut vite är att vitesadressaten har överträtt förbudet i sin fortsatta marknadsföring. Se PMD den 28 november 2022 i mål nr PMB 10850-22. Babyshop medgav att vite skulle dömas ut men yrkade att det skulle jämkas, eftersom överträdelsen skett av misstag och endast avsett ett fåtal produkter. PMD fann inte skäl för jämkning 1,5 miljoner kronor dömdes ut. Babyshop överträtt ett vitesförbud och det inte fanns skäl för jämkning. Däremot ansågs vitesförbudet inte vara överträtt i PMÖD den 20 mars 2017 i mål nr B 2415-16. Överdomstolen instämde i tingsrättens beslut att överträdelse inte var visad.

Författare: Marianne Levin

Enligt MFL får talan om utdömande av vite väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av KO (49 §). Bestämmelsen i 15 kap. 1 § RB är fakultativ och med hänsyn till proportionalitetsprincipen ska behovet av att kvarstad meddelas vägas mot de olägenheter för svaranden som en kvarstad kan tänkas vålla (jfr t.ex. NJA 1993 s. 182 angående säkerhet vid fastställelse av varumärkesintrång och NJA 2005 s. 29 angående yrkande om interimistisk kvarstad).

Författare: Marianne Levin

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av KO:s beslut. Tiden för överklagande till Patent- och marknadsdomstolen är tre veckor och följer av 23 § 2 st. förvaltningslagen (1986:223).

Författare: Marianne Levin

KO:s beslut i en fråga om skyldigheten att visa ett varningsmeddelande får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Detsamma gäller KO:s beslut i fråga om skyldigheten att visa ett varningsmeddelande kvarstår.

Författare: Marianne Levin

KO:s beslut om ersättningskrav i samband med ett testköp kan överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen innehåller bestämmelser om att vissa beslut får överklagas särskilt och hur ett överklagande ska handläggas.

Författare: Marianne Levin

Hur Patent- och marknadsdomstolens domar och beslut får överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen regleras i 1 kap. 3 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.

Författare: Marianne Levin

Hänvisningen till 15 kap. RB innebär att bl.a. 52 kap. RB om inhibition blir tillämpligt på överklagade beslut. Sådana beslut är ovanliga. I mål nr C 19/13 biföll Marknadsdomstolen inte ett överklagande av ett meddelat interimistiskt förbud. Det kan i sin tur bero på att domstolen varit återhållsam med att meddela sådana förbud.

Författare: Marianne Levin

Rättskraftens omfattning i ett mål enligt MFL är en annan än vad som följer av 17 kap. 11 § RB. Ett förbud eller ett åläggande på kärandesidan träffar inte bara parterna i målet, utan också alla andra som hade kunnat föra talan i målet. På svarandesidan innebär detta för såvitt det handlar om samma marknadsföring, ett slags utvidgning av rättskraften i förhållande till vad som gäller tvistemål i övrigt. Då hindrar en tidigare dom om förbud eller ett åläggande att en ny talan väcks mot samma svarande och mot varje person som förbud eller åläggande kan riktas mot. Det är alltså inte fallet enligt denna lag.

Författare: Marianne Levin

KO:s beslut om föreläggande, jfr 28 §, har rättskraft på samma sätt som domar avseende förbud och ålägganden har rättskraft.

Författare: Marianne Levin

Vad som är samma marknadsföring avgränsas först och främst av i vems intresse marknadsföringen bedrivs. En annan näringsidkare kan alltså driva en identisk kampanj för sin verksamhet och lagföras på nytt. Andra avgränsningsfaktorer för om det är samma marknadsföring är den produkt som marknadsförs och utformningen av marknadsföringen, annonsen, reklamfilmen etc. Slutligen beror bedömningen av hur beslutet formulerats av domstolen. I MD 2012:3 var fråga om ett nytt vite kunde påläggas åtgärder som redan var vitesbelagda i MD 2009:38. Eftersom omständigheterna ansågs kända för svaranden, avvisades talan.

Författare: Marianne Levin

Se för ett sådant exempel MD 2011:18, där förbudet i punkt 1 a) i avgörandet MD 2008:1 har upphävts. Däremot förelåg inte förutsättningar för att ompröva åläggandet i punkt 2 a) i samma avgörande, som också var yrkat.

Författare: Marianne Levin

I samband med MFL (1995) framhöll Lagrådet vid sin granskning att det skulle vara av värde om lagen innehöll uttryckliga regler om omprövning vid ändrade marknadsförhållanden, se prop. 1994/95:123 s. 187 f. Sådana har införts. Rättskraften modifieras alltså något av att samma fråga kan prövas på nytt vid ändrade förhållanden. Det kan handla om nya marknadsförhållanden, nya bevis eller att det kommer fram att svaranden lämnat oriktiga uppgifter, se bl.a. prop. 1970:57 s. 97 f., prop. 1981/82:165 s. 292 ff. och prop. 1988/89:23 s. 116. Omprövning har tidigare förekommit ett fåtal gånger. Det är viktigt att det rör sig om klara fall. Sådan talan förs enligt 47 §.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen innehåller uttömmande bestämmelser om tillämplig processlag i mål enligt MFL.

Författare: Marianne Levin

Av första stycket framgår utan undantag i vilka mål RB:s bestämmelser om indispositiva tvistemål ska tillämpas.

Författare: Marianne Levin

Processuella regler för utdömande av vite enligt Konsumentombudsmannens beslut framgår av 3 kap. 1 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen motsvarar 52 § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Den som vill intervenera ska ansöka därom. Vid tillämpning av 14 kap. 11 § RB får den som vill intervenera på kärandesidan vara att betrakta som självständig och den som uppträder på svarandesidan som ordinär intervenient.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen motsvarar 54 § i MFL (1995).

Författare: Marianne Levin

Den som tillhör kretsen taleberättigade kan intervenera utan att saken behöver röra hans rätt, t.ex. en näringslivsorganisation, jfr 14 kap. 9 § RB.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen anger vilka regler i RB som ska tillämpas vid bestämmandet av rättegångskostnadsansvaret i mål enligt MFL. Den är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Se från praxis mål nr PMT 14075-22 den 13 juli 2023, KO mot Ellos, aktualiserades bestämmelsen i 7 a kap. 1 § lagen (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen) som ska anses otillbörlig enligt MFL och förbjudas enligt 23 och 26 §§ MFL när en e-handlare tillhandahåller sina kunder olika betalningsalternativ online, varav ett av betalningsalternativen är en betaltjänst. PMD prövade först vad som utgör ”betalningssätt” enligt 7 a kap. 1 § betaltjänstlagen. Domstolen fann att eftersom Ellos endast erbjudit en betaltjänst i sin kassalösning (kortbetalning) var varken kravet om presentationsordning eller förbudet mot att ha förvalt ett betalningssätt i 7 a kap. 1 § betaltjänstlagen tillämpligt. Det hade alltså inte förekommit någon otillbörlig marknadsföring som Ellos medverkat till. KO:s talan avslogs därför. Beträffande ersättningen uttalade PMD att det följer av 18 kap. 1 § RB följer att part som tappar målet ska ersätta motpartens rättegångskostnad om inte annat är stadgat. Ersättningen för rättegångskostnad ska enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Målet rörde tidigare oprövade frågor av principiell natur av stor vikt för Ellos verksamhet. Trots detta framstod den yrkade ersättningen för ombudsarvode som 2 527 347,50 kronor som alltför hög. Enligt domstolen fick Ellos anses skäligen tillgodosedd med 1 779 822 kronor för ombudsarvode.

Författare: Marianne Levin

I princip står förlorande part för motpartens rättegångskostnader. Det gäller också i mål om marknadsstörningsavgift, som KO för. Beroende på omständigheterna kan emellertid en annan kostnadsfördelning ske, se t.ex. i MD 1997:18. Jfr handläggningen av marknadsföringsmål enligt MFL (1975), där vardera parten, oavsett utgången av målet, svarade för sina egna kostnader. I MD 2013:11, där två konkurrerande företag båda fälldes för otillbörlig marknadsföring, ansågs ändå det ena bolaget som i huvudsak vinnande part och deras tapp (visst vilseledande) vara av endast ringa betydelse. Därmed tilldömdes denna i huvudsak vinnande part ersättning för hela sina rättegångskostnader av motparten. Se även PMÖD den 13 mars 2019 i mål nr PMT 11216-17 angående ifrågasatt otillbörlig marknadsföring av telefonabonnemang per telefon. PMD hade bifallit en förbudstalan men inte utdömt marknadsstörningsavgift. När KO överklagat och marknadsföringen visat sig endast avse två samtal fann inte heller PMÖD att störningsavgift skulle utgå. För rättegången i PMÖD fick näringsidkaren därför ersättning ur allmänna medel.

Författare: Marianne Levin

Det har inte ansetts givet att en näringsidkare ska stå för statens kostnader som gäller förbud eller åläggande i ett mål, där KO vill statuera exempel och skapa prejudikat. Men denna situation är ett undantag.

Författare: Marianne Levin

Att brottmålsreglerna i 31 kap. RB ska tillämpas avseende överklagande i enlighet med 51 § 1 st. MFL av KO:s förelägganden om förbud och ålägganden enligt 28 § MFL innebär att en enskild klagande i princip inte kan bli skyldig att betala ersättning för rättegångskostnader men däremot kan få ersättning för sådana om överklagandet bifalls. Uteblivande, vårdslöshet etc. är undantaget, se dock 31 kap. 4 § 1 st. RB.

Författare: Marianne Levin

65 § i den äldre konkurrenslagen (1993:20) har utgjort förebild. Regeln utgör ett undantag för KO från 44 kap. 3 § RB, som innebär att talan förfaller om käranden uteblir. KO befrias då inte från kostnadsansvar.

Författare: Marianne Levin

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder mot en vara som är producerad i en främmande stat. Bestämmelsen finns för att garantera Sveriges internationella åtaganden med avseende på ursprungsangivelser. En sådan vilseledande märkning ska enligt den aktuella paragrafens hänvisning till 39 § kunna avlägsnas eller förstöras eftersom den är falsk eller oriktig, eftersom den i så fall strider mot ett utländskt intresse som Sverige har åtagit sig att skydda.

Författare: Marianne Levin

I EU gäller därtill Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter, som har ersatt de särskilda förordningarna (EG) nr 509/2006 om geografiska ursprungsbeteckningar och (EG) nr 510/2006 om särartsskydd.

Författare: Marianne Levin

Det framgår av förordning (1970:495) om utländska varumärken m.m. att bestämmelserna i 57 § MFL ska tillämpas på en främmande stat, som är ansluten till Pariskonventionen för industriellt rättsskydd eller till Madridöverenskommelsen angående skydd mot undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar på handelsvaror eller som är medlem av Världshandelsorganisationen. Sveriges internationella konventionsåtaganden innebär bl.a. att oriktiga ursprungsbeteckningar ska kunna utplånas utan att ett vitesförbud eller en katalogregel har överträtts. Vid sannolika skäl för utplånande får även säkerhetsåtgärder sättas in.

Författare: Marianne Levin

Av Pariskonventionen för industriellt rättsskydd framgår att både berörda fysiska och juridiska personer ska ges rätt att föra talan i domstol eller vid administrativ myndighet om undertryckande av handlingar som rör otillbörlig konkurrens m.m. En liknande regel finns i Madridöverenskommelsen angående undertryckande av oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror (1891). Talan om utplånande är inte ett biyrkande i detta fall, jfr kommentaren till 41 § 1 st., utan handläggs som ett särskilt mål.

Författare: Marianne Levin

KO ersätter allmän åklagare som primärt taleberättigad. Berörd näringsidkares talerätt är subsidiär, dvs. får tas i anspråk om KO beslutat att inte väcka talan.