Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

62000CJ0159.pdf

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Parter

I mål C-159/00,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Cour de cassation (Frankrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Sapod Audic

och

Eco-Emballages SA,

angående tolkningen av artiklarna 1 och 10 i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154), i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 88/182/EEG av den 22 mars 1988 (EGT L 81, s. 75; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 36), av artikel 3.2 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238) samt av artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse),

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna S. von Bahr och C.W.A. Timmermans (referent),

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från

- Sapod Audic, genom L. Boré, avocat,

- Eco-Emballages SA, genom D. Brouchot, T. Schneider och M. Troncoso Ferrer, avocats,

- den franska regeringen, genom R. Abraham och R. Loosli-Surrans, båda i egenskap av ombud,

- den tyska regeringen, genom W.-D. Plessing och T. Jürgensen, båda i egenskap av ombud,

- den nederländska regeringen, genom M.A. Fierstra, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. zur Hausen och J. Adda, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 23 oktober 2001 av: Sapod Audic, företrätt av L. Boré och M. Quimbert, avocats, Eco-Emballages SA, företrätt av T. Schneider och M. Troncoso Ferrer, den franska regeringen, företrädd av R. Loosli-Surrans, och kommissionen, företrädd av G. zur Hausen och J. Adda,

och efter att den 17 januari 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1 Cour de cassation har genom beslut av den 18 april 2000, som inkom till domstolens kansli den 28 april 2000, i enlighet med artikel 234 EG ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 1 och 10 i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154), i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 88/182/EEG av den 22 mars 1988 (EGT L 81, s. 75, svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 36, nedan kallat direktiv 83/189), av artikel 3.2 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32, svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238, nedan kallat direktiv 75/442) samt av artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan bolagen Sapod Audic (nedan kallat Sapod) och Eco-Emballages SA (nedan kallat Eco-Emballages) beträffande den avgift som Eco-Emballages avkrävt Sapod enligt ett avtal vari Sapod, för att uppfylla vissa skyldigheter enligt lag, anslöt sig till ett av Eco-Emballages inrättat system för bortskaffande av avfall.

Gemenskapsrättsliga föreskrifter

3 I artikel 1 i direktiv 83/189 föreskrivs följande:

"I detta direktiv har nedannämnda termer och begrepp följande betydelser:

1) Teknisk specifikation: en i ett dokument intagen specifikation som fastställer de egenskaper som krävs av en produkt, exempelvis kvalitetsnivåer, prestanda, säkerhet eller dimensioner, inbegripet sådana krav på produkten som avser terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning eller etikettering ...

...

5) Teknisk föreskrift: tekniska specifikationer, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid marknadsföring eller användning i en medlemsstat eller en större del därav, med undantag för sådana specifikationer som har fastställts av lokala myndigheter.

6) Förslag till teknisk föreskrift: texten till en teknisk specifikation, inbegripet administrativa bestämmelser, som har utarbetats med avsikt att anta den eller att senare få den antagen som teknisk föreskrift och som befinner sig på ett sådant förberedande stadium att väsentliga ändringar fortfarande kan göras.

7) Produkt: alla industriellt framställda produkter och alla jordbruksprodukter."

4 Enligt artiklarna 8 och 9 i direktiv 83/189 skall medlemsstaterna anmäla alla förslag till tekniska föreskrifter som omfattas av direktivets tillämpningsområde till kommissionen såvida inte föreskriften helt motsvarar en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med underrättelse om den aktuella standarden. Medlemsstaterna skall vidare skjuta upp antagandet av dessa förslag i flera månader för att ge kommissionen möjlighet att kontrollera om förslagen är förenliga med gemenskapsrätten eller att föreslå ett direktiv inom området.

5 I artikel 10 i direktiv 83/189 föreskrivs att "[a]rtiklarna 8 och 9 inte [skall] gälla när en medlemsstat uppfyller skyldigheter som följer av gemenskapsdirektiv och förordningar".

6 I artikel 3 i direktiv 75/442 föreskrivs följande:

"1. Medlemsstaterna skall besluta om lämpliga åtgärder för att främja

a) för det första, att avfall inte uppkommer och att avfall inte har skadliga egenskaper eller att mängden avfall och avfallets skadlighet begränsas ...

...

b) för det andra

- att avfall återvinns genom återanvändning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra processer som syftar till att utvinna sekundära råvaror, eller

- att avfall används som energikälla.

2. Utom i de fall då rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter är tillämpligt, skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om de åtgärder som de avser att vidta för att uppnå de målsättningar som anges i 1. Kommissionen skall underrätta de andra medlemsstaterna och den kommitté som avses i artikel 18 om åtgärderna."

7 I artikel 8 i direktiv 75/442 anges följande:

"Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att varje innehavare av avfall

- antingen överlåter det till en privat eller offentlig insamlare eller till ett företag som tillämpar de förfaranden som avses i bilaga 2 A eller 2 B,

eller

- själv återvinner eller bortskaffar avfallet enligt bestämmelserna i detta direktiv."

Den franska lagstiftningen

8 I artiklarna 4-6 i dekret nr 92-377 av den 1 april 1992 om genomförande, vad gäller förpackningsavfall, av lag nr 75-633 av den 15 juli 1975 om bortskaffande av avfall och återvinning av material (JORF av den 3 april 1992, s. 5003) i ändrad lydelse föreskrivs följande:

"Artikel 4

Tillverkare och importörer ... är skyldiga att bidra till eller ombesörja bortskaffandet av allt sitt förpackningsavfall.

Tillverkare och importörer skall härför identifiera de förpackningar som ett organ eller företag som innehar en sådan auktorisation som avses i artikel 6 nedan skall omhänderta enligt det villkor som stadgas i artikel 5 nedan. De skall återta övriga förpackningar enligt de villkor som stadgas i artikel 10 nedan.

Artikel 5

De personer som avses i artikel 4 ovan och som för bortskaffande av sitt förpackningsavfall använder sig av ett auktoriserat organ eller företag skall med detta organ eller företag ingå ett avtal vari särskilt anges hur förpackningarna skall identifieras, den beräknade avfallsvolym som skall bortföras varje år samt den avgift som skall erläggas till organet eller företaget. Avtalen skall beträffande dessa punkter överensstämma med standarduppgifterna i artikel 6 nedan.

Artikel 6

Det organ eller det företag vars verksamhetsföremål är att, på de villkor som stadgas i artiklarna 4 och 5, omhänderta avtalspartens förpackningsavfall auktoriseras för en period upp till sex år, vilken kan förlängas, genom gemensamt beslut av miljöministern, finansministern, industriministern, jordbruksministern samt ministern med ansvar för lokala samfälligheter.

Detta organ eller företag skall i sin ansökan om auktorisation visa att det har den nödvändiga tekniska och ekonomiska kapaciteten för att utföra det arbete som krävs för att omhänderta förpackningsavfallet och ange hur det avser uppfylla villkoren i de standarduppgifter som utgör underlag för denna auktorisation ...

...

[I dessa standarduppgifter] skall för varje typ av material, de tekniska data som de använda förpackningarna skall uppfylla anges när det godkända organet eller företaget ingår avtal med tillverkare av förpackningar och förpackningsmaterial för omhändertagande av detta avfall.

..."

9 Enligt artikel 10 i samma dekret kan tillverkarna som avses i artikel 4 i detta dekret välja att själva ta hand om bortskaffandet av förpackningsavfallet. I sådant fall krävs att de antingen "inför ett pantsystem för sina förpackningar genom märkning som syns tydligt" (artikel 10 a) eller "inrättar särskilda platser för insamling av dessa förpackningar. Miljöministern, finansministern, industriministern, jordbruksministern skall genom gemensamt beslut godkänna villkoren för kontroll av omhändertagandesystemet. Dessa villkor möjliggör mätning av proportionen mellan mängden omhändertagna förpackningar och med mängden marknadsförda förpackningar" (artikel 10 b).

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10 Eco-Emballages är ett privatägt bolag som grundades år 1992. Bolagets syfte är att organisera ett system för bortskaffande av avfall och återvinning av material, särskilt omhändertagande av förpackningar från företag som omfattas av skyldigheterna i lag nr 75-633 av den 15 juli 1975 om bortskaffande av avfall och återvinning av material (JORF av den 16 juli 1975, s. 7279) i ändrad lydelse (nedan kallad lag nr 75-633) och dess tillämpningsföreskrifter.

11 Genom ministerbeslut av den 12 november 1992 erhöll Eco-Emballages den auktorisation som föreskrivs i artikel 6 i dekret nr 92-377 för att organisera omhändertagande av förpackningsavfall från varor som konsumeras eller används av hushållen och för vilket tillverkare och importörer ingått avtal med bolaget.

12 Sapod är ett franskt företag som marknadsför fjäderfäprodukter förpackade i plastemballage.

13 Den 16 september 1993 ingick Sapod och Eco-Emballages avtal om anslutning. Enligt detta avtal anslöt sig Sapod till Eco-Emballages system för omhändertagande av avfall för att uppfylla sina skyldigheter enligt dekret nr 92-377.

14 Enligt avtalet gav Eco-Emballages Sapod en icke-exklusiv rättighet att använda logotypen den gröna punkten. Sapods produktförpackningar skulle märkas med denna logotyp på det sätt som angavs i en bilaga till avtalet.

15 I avtalet föreskrevs att en årlig avgift skulle erläggas. Sapod erlade de första avgifterna utan svårigheter. Bolaget upphörde sedan att betala den avtalade avgiften och sedan avtalet förlängts var bolaget den 30 september 1996 skyldigt 60 791 FRF.

16 Eco-Emballages inledde då ett interimistiskt förfarande mot Sapod vid Tribunal de Commerce de Paris (Frankrike). Tribunal de commerce de Paris förpliktade genom beslut av den 14 februari 1997 Sapod att tills vidare betala det belopp som anges i ovanstående punkt jämte lagstadgad ränta till Eco-Emballages. Detta beslut fastställdes genom dom av Cour d'appel de Paris av den 23 januari 1998.

17 I detta förfarande har Sapod dels gjort gällande att dekret nr 92-377 utgjorde en teknisk föreskrift, i den mening som avses i rådets direktiv 83/189 vilket inte anmälts till kommissionen och därmed inte kan göras gällande mot tredje man, dels att skyldigheten att ansluta sig till ett godkänt system av den typ som det system som Eco-Emballages inrättat utgör en åtgärd med motsvarande verkan som är oförenlig med artikel 30 i fördraget.

18 Sedan Sapod överklagat domen av Cour d'appel de Paris beslutade Cour de cassation att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Skall artikel 1 i rådets direktiv 83/189/EEG av den 23 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, i såväl den lydelse som var tillämplig före som efter [Europaparlamentets och] rådets direktiv 94/10/EG av den 23 mars om en väsentlig ändring för andra gången av direktiv 83/189/EG, tolkas så att bestämmelserna i dekret nr 92/377 av den 1 april 1992 utgör en teknisk föreskrift, särskilt då dessa bestämmelser möjliggör för en tillverkare att inte ansluta sig till Eco-Emballages godkända system om han själv ombesörjer omhändertagande av förpackningsavfallet från de egna produkterna?

2) Skall artikel 10 i direktiv 83/189/EEG, i såväl den lydelse som var tillämplig före som efter ändringsdirektiv 94/10/EG av den 23 mars 1994, samt artikel 3.2 i direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, i den lydelse som följer av ändringsdirektiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991, tolkas så att den franska regeringen var skyldig att anmäla föreskrifterna i dekretet av den 1 april 1992 till kommissionen, och om så var fallet, att avsaknad av anmälan kan åberopas av en enskild för att dessa föreskrifter inte skall kunna göras gällande?

3) Skall artikel 28 (tidigare artikel 30) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen tolkas så att den utgör hinder mot bestämmelser som dem i dekretet av den 1 april 1992, vilka föreskriver att importörer av varor från andra medlemsstater, vilka är avsedda för hushållens konsumtion, skall använda förpackningar som uppfyller vissa tekniska föreskrifter samt anbringa ett märke på dessa förpackningar som bevisar anslutningen till ett godkänt system för återvinning av förpackningsavfall, i den mån dessa bestämmelser, tillämpade utan åtskillnad, inte står i proportion till det tvingande miljöskyddskravet?"

Inledande synpunkter

19 Det skall för det första inledningsvis påpekas att den nationella domstolen med sin första och sin andra fråga begär att domstolen skall tolka direktiv 83/189 i dess lydelse såväl före som efter ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/10/EG av den 23 mars 1994 om en väsentlig ändring för andra gången av direktiv 83/189 (EGT L 100, s. 30; svensk specialutgåva, område 13, volym 26, s. 32).

20 Domstolen konstaterar härvid dels att om det antas att de berörda bestämmelserna i dekret nr 92-377 utgör tekniska föreskrifter skulle de ha anmälts i form av ett förslag enligt direktiv 83/189 i dess lydelse enligt direktiv 88/182, dels att de ändringar som genom direktiv 94/10 gjorts beträffande de i målet relevanta bestämmelserna är av väsentlig art och syftar således inte endast till att klargöra de begrepp som finns i direktiv 83/189 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 1999 i mål C-33/97, Colim, REG 1999, s. I-3175, punkterna 25 och 26, och av den 12 oktober 2000 i mål C-314/98, Snellers, REG 2000, s. I-8633, punkterna 31-33).

21 Nämnda frågor skall, såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 30 och 31 i sitt förslag till avgörande, mot bakgrund härav prövas med avseende på direktiv 83/189 i dess ändrade lydelse enligt direktiv 88/182 men utan beaktande av direktiv 94/10.

22 Vad för det andra gäller den första och andra frågan skall det påpekas att, såsom framgår av skälen i begäran om förhandsavgörande, den nationella domstolen önskar få klarhet i huruvida direktiv 83/189 är tillämpligt på artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 - eftersom den innehåller en skyldighet för tillverkaren att identifiera de förpackningar som han låter omhänderta av ett auktoriserat organ eller företag - och artikel 6 fjärde stycket - eftersom den innehåller en skyldighet för nämnda auktoriserade organ eller företag att säkerställa att förpackningsavfallet uppfyller tekniska krav.

Den första frågan

23 Med sin första fråga önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida nationella bestämmelser såsom artiklarna 4 andra stycket och 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377 utgör en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189, särskilt då dessa bestämmelser ger tillverkare möjlighet att inte ansluta sig till ett godkänt system för omhändertagande av sitt avfall, av den typ som det system Eco-Emballages inrättat, om de själva omhändertar sitt förpackningsavfall.

24 Vad särskilt gäller den nationella domstolens fråga om huruvida den omständigheten att tillverkarna inte är skyldiga att uppfylla de skyldigheter som följer av dessa nationella bestämmelser om de beslutar att själva ombesörja omhändertagandet av sitt avfall innebär att dessa bestämmelsers tvingande verkan, i den mening som avses i artikel 1.5 i direktiv 83/189, kan ifrågasättas skall denna fråga besvaras nekande.

25 Såsom kommissionen påpekat kan tillverkarna enligt artikel 4 första stycket i dekret nr 92-377 endast välja mellan att låta omhänderta sitt förpackningsavfall av auktoriserade organ eller företag eller själva ombesörja bortskaffandet. Om tillverkaren emellertid, såsom i målet vid den nationella domstolen, väljer systemet med omhändertagande av ett auktoriserat organ eller företag, blir en rad bestämmelser, varav artiklarna 4 andra stycket och 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377, obligatoriskt tillämpliga. Dessa bestämmelser har därför en tvingande verkan i den mening som avses i artikel 1.5 i direktiv 83/189.

26 Det skall därefter prövas huruvida nationella bestämmelser såsom de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kan anses som tekniska specifikationer i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 83/189.

27 Vad dels gäller artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 har Sapod gjort gällande att denna bestämmelse skall anses som en teknisk specifikation, eftersom den innehåller en skyldighet att märka produkternas förpackningar med en symbol. Eco-Emballages har däremot hävdat att nämnda bestämmelse inte utgör en teknisk specifikation, eftersom den inte föreskriver någon märknings- eller etiketteringsskyldighet. Kommissionen delar denna slutsats och har härvid påpekat att det inte framgår att dekret nr 92-377 föreskriver någon särskild symbol, märkning eller etikettering. Den franska regeringen har även gjort gällande att bestämmelsen i fråga inte kan anses som en teknisk specifikation, eftersom den är en del av ett antal villkor avseende tillhandahållande av en tjänst och inte en produkt som sådan.

28 Domstolen konstaterar härvid att det i artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 med hänsyn till ordalydelsen och sammanhanget samt till handlingarna i målet, inte i sig synes föreskriva någon skyldighet att märka produkten eller dess förpackning i syfte att identifiera de förpackningar som avses.

29 Denna analys bekräftas av artikel 5 i dekret nr 92-377, eftersom denna bestämmelse föreskriver att det i avtalen mellan auktoriserade organ och företag och tillverkarna skall preciseras hur identifieringen skall ske. Det framgår nämligen av handlingarna i målet, och särskilt av svaret på en skriftlig fråga av domstolen, det endast är i sådana avtal, som till exempel det avtal som ingåtts mellan Sapod och Eco-Emballages, som den allmänna identifieringsskyldighet som föreskrivs i artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 har konkretiserats till en märkningsskyldighet, genom att logotypen den gröna punkten anbringas på produkten. De standarduppgifter med stöd av vilka Eco-Emballages har auktoriserats ger inte någon vägledning på denna punkt.

30 Den skyldighet att identifiera förpackningar som föreskrivs i artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 hänvisar inte nödvändigtvis till produkten eller dess förpackning som sådana, eftersom den inte synes medföra någon skyldighet att märka eller etikettera dessa förpackningar. Om bestämmelsen ges en sådan tolkning kan den inte anses fastställa de egenskaper som krävs av en produkt i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 83/189 och kan följaktligen inte anses som en teknisk specifikation (se särskilt dom av den 8 mars 2001 i mål C-278/99, Van der Burg, REG 2002, s. I-2015, punkt 20).

31 Det skall emellertid påpekas att det enligt den behörighetsfördelning som föreskrivs i artikel 234 EG ankommer på den nationella domstolen att tolka nationell rätt, i förevarande fall artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377.

32 Det skall följaktligen även beaktas det fall att den nationella domstolen, mot bakgrund av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som domstolen har att bedöma, kommer fram till slutsatsen att artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 skall tolkas så, att den föreskriver en märknings- eller etiketteringsskyldighet för tillverkarna även om den inte preciserar vilket märke som skall anbringas.

33 Domstolen konstaterar att det i ett sådant fall verkligen rör sig om en teknisk specifikation i den mening som avses i direktiv 83/189 och, då skyldigheten föreskrivs genom dekret för marknadsföring av förpackade varor på hela det nationella territoriet, även en teknisk föreskrift.

34 Även om det återstår att precisera sättet för märkning och etikettering, är märkning och etikettering i sig obligatoriska inklusive för importerade produkter (se särskilt dom av den 20 mars 1997 i mål C-13/96, Bic Benelux, REG 1997, s. I-1753, punkt 23). Med hänsyn till syftet med direktiv 83/189, det vill säga skydd för den fria rörligheten av varor genom förebyggande kontroll (se särskilt dom av den 30 april 1996 i mål C-194/94, CIA Security International, REG 1996, s. I-2201, punkterna 40 och 48) är en sådan kontroll enligt det förfarande som föreskrivs i nämnda direktiv tillrådlig och möjlig.

35 Vad sedan gäller frågan huruvida artikel 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377 kan anses som en teknisk specifikation i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 83/189 konstaterar domstolen, i likhet med generaladvokaten i punkterna 56 och 57 i hans förslag till avgörande, att det följer av denna bestämmelses ordalydelse och av andra omständigheter i handlingarna i målet, särskilt svaren på en skriftlig fråga av domstolen, att den skyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse åvilar de organ och företag som ansvarar för insamling av förpackningsavfall. Denna bestämmelse behandlar de tekniska minimikrav som förpackningsavfallet skall uppfylla för att kunna omhändertas i avfallshanteringssystemet.

36 Det kan konstateras att handlingarna i målet inte innehåller några uppgifter om att artikel 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377 kan tolkas så att den, vad gäller tillverkare och importörer vars produkter marknadsförs i förpackningar, innehåller en skyldighet att säkerställa att dessa förpackningar uppfyller vissa tekniska krav.

37 Härav följer att nämnda bestämmelse är en annan typ av föreskrift än dem som, i en tvist som den som är i fråga vid den nationella domstolen, kan tillämpas på tillverkare vars produkter marknadsförs i förpackningar (se särskilt dom av den 16 juni 1998 i mål C-226/97, Lemmens, REG 1998, s. I-3711, punkt 34).

38 Det saknas följaktligen skäl att pröva huruvida artikel 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377 i en tvist som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan anses som en teknisk specifikation i den mening som avses i direktiv 83/189.

39 Av vad anförts följer att den första frågan skall besvaras så, att en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 endast kan utgöra en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189 om den nationella domstolen beslutar att den skall tolkas som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet.

Den andra frågan

40 Den nationella domstolen har med sin andra fråga begärt att domstolen skall tolka såväl direktiv 83/189 som direktiv 75/442. Dessa två direktiv skall prövas efter varandra.

Direktiv 83/189

41 Domstolen erinrar inledningsvis om att den andra frågan, i den utsträckning den sammanhänger med direktiv 83/189, med hänsyn till svaret på den första frågan endast avser det fall att den nationella domstolen skulle tolka artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 så, att den innehåller en märknings- och etiketteringsskyldighet med följd att nämnda bestämmelse, såsom påpekats i punkt 33 i förevarande dom, skall anses vara en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189.

Undantag från anmälan av tekniska föreskrifter till kommissionen

42 För det fall en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 skulle anses vara en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189 önskar den nationella domstolen för det första få klarhet i huruvida en sådan bestämmelse med stöd av artikel 10 i samma direktiv likväl är undantagen från den anmälningsskyldighet till kommissionen som föreskrivs i artikel 8 i nämnda direktiv, med motiveringen att den berörda medlemsstaten då den antog bestämmelsen uppfyllde en skyldighet som följer av gemenskapens direktiv eller förordningar, särskilt direktiv 75/442.

43 Enligt Eco-Emballages och den franska och nederländska regeringen antogs dekret nr 92-377 för att införliva eller tillämpa direktiv 75/442 eller för att uppfylla detta direktivs målsättning och omfattas därför av det undantag från anmälan som föreskrivs i artikel 10 i direktiv 83/189.

44 Denna inställning kan inte godtas. Denna fråga skall såsom kommissionen påpekat, besvaras nekande trots att dekret nr 92-377 enligt ingressen avser direktiv 75/442, eftersom detta direktiv endast fastställer en allmän ram men lämnar ett stort manöverutrymme för medlemsstaterna (se särskilt dom av den 26 september 2000 i mål C-443/98, Unilever, REG 2000, s. I-7535, punkt 29). Domstolen konstaterar att detta direktiv inte innehåller några bestämmelser med särskilda skyldigheter för medlemsstaterna, vilka skulle ha införlivats genom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377.

45 Det skall tilläggas att eftersom Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, s. 10; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 266) vid tiden för antagandet av dekret nr 92-377 ännu inte hade antagits, kan detta direktiv inte beaktas vid prövningen av huruvida artikel 10 i direktiv 83/189 är tillämplig i förevarande mål.

46 Den första delen av den andra frågan skall därför i den utsträckning den berör direktiv 83/189 besvaras så att artikel 10 i detta direktiv skall tolkas så, att om en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 tolkas som att den innehåller en märknings- eller etiketteringsskyldighet är denna bestämmelse inte undantagen från den anmälningsplikt som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 83/189.

Huruvida tekniska föreskrifter som inte anmälts till kommissionen kan göras gällande

47 För det fall en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 skall anses vara en teknisk föreskrift vilken, i motsats till vad som föreskrivs i direktiv 83/189, inte har anmälts och med hänsyn till den omständigheten att denna bestämmelse i sådant fall, såsom påpekats i punkt 46 i förevarande dom, inte är undantagen från anmälningsskyldigheten enligt artikel 10 i samma direktiv önskar den nationella domstolen för det andra få klarhet i huruvida underlåtenhet att göra den anmälan som föreskrivs enligt nämnda direktiv kan åberopas av en enskild i en tvist såsom den vid den nationella domstolen för att få fastställt att denna bestämmelse inte kan göras gällande.

48 Enligt Sapod framgår det särskilt av domen i det ovannämnda målet CIA Security International att det ankommer på den nationella domstolen att inte tillämpa en teknisk föreskrift som inte anmälts i enlighet med direktiv 83/189. Kommissionen har gjort gällande att denna fråga saknar intresse, eftersom den första frågan skall besvaras så att de nationella regler som är i fråga vid den nationella domstolen inte kan anses vara tekniska föreskrifter.

49 Domstolen erinrar härvid i första hand om att direktiv 83/189 enligt fast rättspraxis skall tolkas så, att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten utgör ett väsentligt förfarandefel av den arten att de tekniska föreskrifterna i fråga inte kan tillämpas och göras gällande gentemot enskilda (se särskilt domarna i de ovannämnda målen CIA Security International, punkterna 48 och 54, och Lemmens, punkt 33).

50 Det skall således för det andra erinras om att det förhållandet att en teknisk föreskrift som inte har anmälts i enlighet med artikel 8 i direktiv 83/189 inte är tillämplig kan enligt domstolens rättspraxis åberopas i en tvist mellan enskilda, särskilt beträffande rättigheter och skyldigheter av avtalsrättslig natur (se särskilt domen i det ovannämnda målet Unilever, punkt 49).

51 Härav följer att om den nationella domstolen tolkar artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 så att den innehåller en märknings- eller etiketteringsskyldighet, och att den följaktligen utgör en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189, är den skyldig att inte tillämpa denna bestämmelse i tvisten vid den nationella domstolen.

52 Det skall emellertid erinras om att frågan vilka slutsatser som skall dras i målet vid den nationella domstolen av att artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 inte är tillämplig vad gäller omfattningen av den sanktionsåtgärd som föreskrivs härför, såsom till exempel att avtalet mellan Sapod och Eco-Emballages är ogiltigt eller inte kan göras gällande, regleras av nationell rätt. Detta gäller särskilt beträffande de avtalsrättsliga regler och principer som begränsar eller nyanserar en sådan sanktionsåtgärd i syfte att göra den proportionerlig i förhållande till de särskilda egenskaper som karaktäriserar det konstaterade felet. Dessa regler och principer får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken göra det omöjligt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen) (se särskilt dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, REG 1976, s. 1989, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 3, s. 261, och av den 22 februari 2001 i de förenade målen C-52/99 och C-53/99, Camarotto och Vignone, REG 2001, s. I-1395, punkt 21).

53 Den andra delen av den andra frågan skall därför, i den utsträckning den berör direktiv 83/189, besvaras så att en enskild kan åberopa en underlåten anmälan enligt artikel 8 i nämnda direktiv av en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 för det fall den senare bestämmelsen skall tolkas som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet. Det ankommer då på den nationella domstolen att inte tillämpa denna bestämmelse. Vidare skall det preciseras att frågan om vilka slutsatser som skall dras av det förhållandet att den nationella bestämmelsen inte är tillämplig såvitt avser omfattningen av den sanktionsåtgärd som föreskrivs i tillämplig nationell rätt, såsom till exempel att avtalet är ogiltigt eller inte kan göras gällande, regleras av nationell rätt. Denna slutsats är emellertid underställd villkoret att tillämpliga nationella rättsregler inte får vara mindre förmånliga än dem som avser en liknande talan som grundas på nationell rätt eller i praktiken gör det omöjligt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

Direktiv 75/442

Beträffande skyldigheten att informera kommissionen om planerade åtgärder

54 För det fall direktiv 83/189 inte är tillämpligt på de nationella bestämmelser som är i fråga i målet vid den nationella domstolen önskar den nationella domstolen för det första få klarhet i huruvida den berörda medlemsstaten skall informera kommissionen om antagandet av dessa bestämmelser med stöd av artikel 3.2 i direktiv 75/442.

55 Sapod och kommissionen har gjort gällande att franska myndigheter var skyldiga att informera kommissionen om förslaget till sådana nationella bestämmelser.

56 Domstolen konstaterar härvid att det tydligt framgår av såväl arten av de bestämmelser som föreskrivs i dekret nr 92-377 som av dess ingress att de franska myndigheterna var skyldiga att informera kommissionen om förslaget till de nationella bestämmelser i fråga på vilka direktiv 83/189 inte skulle vara tillämpligt.

57 Med hänsyn till vad som anförts skall den första delen av den andra frågan i den utsträckning den berör direktiv 75/442, besvaras så att för det fall direktiv 83/189 inte är tillämpligt på dekret nr 92-377 var den berörda medlemsstaten med stöd av artikel 3.2 i direktiv 75/442 skyldig att informera kommissionen om förslag till sådana nationella bestämmelser.

Huruvida de vidtagna åtgärderna kan göras gällande utan att kommissionen informerats

58 För det fall det är i strid med artikel 3.2 i direktiv 75/442 som en medlemsstat inte informerat kommissionen om att den avsåg att anta nationella bestämmelser av den typ som är i fråga i tvisten i den nationella domstolen, önskar den nationella domstolen för det andra få klarhet i huruvida bristande information kan åberopas av en enskild för att erhålla ett fastställande av att dessa bestämmelser inte kan göras gällande.

59 Enligt Sapod, Eco-Emballages, den nederländska regeringen och kommissionen skall denna fråga besvaras nekande med tillämpning av domstolens rättspraxis, särskilt domen av den 13 juli 1989 i mål 380/87, Enichem Base m.fl. (REG 1989, s. 2491).

60 Det skall härvid konstateras att domstolen, bland annat i punkterna 20-23 i domen i det ovannämnda målet Enichem Base m.fl., fastställt att varken ordalydelsen i eller målsättningen med artikel 3.2 i direktiv 75/442 i dess ursprungliga lydelse gör det möjligt att anta att åsidosättande av medlemsstaternas skyldighet att lämna förhandsinformation med stöd av denna bestämmelse i sig medför att den nationella lagstiftning som sålunda antagits är ogiltig, eftersom nämnda bestämmelse endast föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att meddela de förslag till tekniska föreskrifter som bestämmelsen avser utan att fastställa något gemenskapsrättsligt kontrollförfarande för dessa förslag och utan att kräva att kommissionen godkänner eller har några invändningar emot att den avsedda lagstiftningen träder i kraft (se även domen i det ovannämnda målet CIA Security International, punkt 49).

61 Mot bakgrund av dessa överväganden drog domstolen i punkt 24 i domen i det ovannämnda målet Enichem Base m.fl. slutsatsen att artikel 3.2 i direktiv 75/442 i dess ursprungliga lydelse skall tolkas så, att den inte ger enskilda någon rättighet som de kan göra gällande inför nationell domstol i syfte att en nationell lagstiftning som omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde skall ogiltigförklaras eller inte tillämpas med motiveringen att denna lagstiftning antagits utan att kommissionen först har meddelats.

62 Även om det är riktigt att artikel 3.2 i direktiv 75/442 har ändrats genom direktiv 91/156 sedan domen i det ovannämnda målet Enichem Base m.fl. meddelades och att kommissionen, hädanefter enligt denna bestämmelse, informerats om de åtgärder som medlemsstaten avser vidta, informerar övriga medlemsstater och den kommitté som avses i artikel 18 i direktiv 75/442, konstaterar domstolen att nämnda ändring inte på något sätt påverkar innehållet i det resonemang som förs i denna dom, och om vilket det erinrats i punkt 60 i förevarande dom, och därmed inte heller de slutsatser som domstolen kom fram till i domen i det ovannämnda målet Enichem Base m.fl., vilka återgivits i föregående punkt i denna dom.

63 Mot bakgrund av vad som anförts skall den andra delen i den andra frågan, i den utsträckning den berör direktiv 75/442, besvaras så att artikel 3.2 i detta direktiv skall tolkas så, att den inte ger enskilda någon rättighet som kan göras gällande inför nationell domstol i syfte att en nationell lagstiftning som omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde skall ogiltigförklaras eller inte tillämpas med motiveringen att denna lagstiftning antagits utan att kommissionen först har meddelats.

Den tredje frågan

64 Med sin tredje fråga önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida nationella bestämmelser såsom artikel 4 andra stycket och artikel 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377 strider mot artikel 30 i fördraget i den utsträckning som dessa bestämmelser, tillämpade utan åtskillnad, inte står i proportion till tvingande miljöskyddskrav.

65 Enligt Sapod skall artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 kvalificeras som ett sådant hinder som är förbjudet enligt artikel 30 i fördraget. Sapod har härvid gjort gällande att Eco-Emballages åtnjuter ett totalt monopol vad gäller omhändertagande av plastförpackningar och att en utländsk tillverkare som vill sälja produkter i Frankrike som marknadsförs i förpackningar är tvungen att tillverka eller köpa förpackningar av en typ som är godkänd av Eco-Emballages och som bär företagets särskilda symbol, nämligen logotypen den gröna punkten vilket medför omfattande extra kostnader för honom och försvårar import av hans produkter till Frankrike. Detta system är slutligen enligt Sapod varken smidigt eller effektivt.

66 Med stöd av dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, kallat Cassis de Dijon (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377), av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionen mot Danmark (REG 1988, s. 4607; svensk specialutgåva, volym 9, s. 579), och av den 14 juli 1998 i mål C-389/96, Aher-waggon (REG 1998, s. I-4473), har Eco-Emballages samt den tyska och nederländska regeringen hävdat att även om den nationella lagstiftning som är i fråga i målet i den nationella domstolen omfattas av artikel 30 i fördraget är den berättigad av tvingande miljöskyddskrav.

67 Den franska regeringen och kommissionen anser inte att den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen omfattas av artikel 30 i fördraget.

68 Domstolen konstaterar härvid inledningsvis att det med hänsyn till svaren på den första och den andra frågan saknas skäl att, i den utsträckning den tredje frågan avser artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377, besvara denna om den nationella domstolen tolkar bestämmelsen som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet. I sådant fall kan nämnda bestämmelse inte göras gällande mot enskilda, såsom fastställts i punkterna 49-51 i förevarande dom.

69 Även om det inom ramen för det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen, har domstolen även angivit att det i undantagsfall ankommer på den att - för att pröva sin egen behörighet - undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande. Domstolen har endast möjlighet att vägra att besvara en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se särskilt dom av den 13 juli 2000 i mål C-36/99, Idéal tourisme, REG 2000, s. I-6049, punkt 20, av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 39, av den 17 maj 2001 i mål C-340/99, TNT Traco, REG 2001, s. I-4109, punkt 31, och av den 6 december 2001 i mål C-472/99, Clean Car Autoservice, REG 2001, s. I-0000, punkt 14).

70 Såsom redan påpekats i punkt 36 i förevarande dom kan domstolen inte på grundval av handlingarna i målet fastställa att artikel 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377 innehåller en skyldighet för tillverkare av varor som marknadsförs i förpackningar, och vilka är avsedda att konsumeras av hushållen, och för importörer av sådana varor från andra medlemsstater att använda förpackningar som uppfyller vissa tekniska krav. I den del som den tredje frågan avser huruvida en sådan skyldighet är förenlig med artikel 30 i fördraget konstaterar domstolen att den inte förfogar över tillräckliga uppgifter om faktiska och rättsliga omständigheter för att ge ett användbart svar på denna fråga i den utsträckning den berör artikel 6 fjärde stycket i dekret nr 92-377.

71 Den tredje frågan skall därför besvaras endast i den del den avser huruvida en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 strider mot artikel 30 i fördraget och endast för det fall denna bestämmelse inte skall tolkas som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet utan en allmän skyldighet att identifiera de förpackningar som omhändertas för bortskaffande av ett auktoriserat företag.

72 Domstolen konstaterar härvid att om en sådan tolkning av nämnda nationella bestämmelse görs, hänvisar den skyldighet som bestämmelsen innehåller inte till produkten eller dess förpackning och avser därför inte en föreskrift beträffande de villkor som varorna skall uppfylla, till exempel beträffande etikettering eller förpackning (se särskilt dom av den 5 april 2001 i mål C-123/00, Bellamy och English Shop Wholesale, REG 2001, s. I-2795, punkt 18).

73 I ett sådant fall kan den allmänna skyldigheten att identifiera förpackningar i den mening som avses i nämnda nationella bestämmelse däremot kvalificeras som försäljningsvillkor. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida de villkor som fastställts härför i domstolens rättspraxis är uppfyllda för att utesluta att en sådan skyldighet omfattas av artikel 30 i fördraget, det vill säga att bestämmelsen i fråga är tillämplig på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och att den såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt (se särskilt dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard, REG 1993, s. I-6097, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 14, s. 431, och av den 13 januari 2000 i mål C-254/98, TK-Heimdienst, REG 2000, s. I-151, punkt 23).

74 Domstolen konstaterar slutligen att även om den allmänna skyldigheten att identifiera förpackningar som föreskrivs i artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 konkretiserats genom en märkningsskyldighet för Sapod som består i att märka förpackningarna med logotypen den gröna punkten, följer den senare skyldigheten av ett privaträttsligt avtal mellan parterna i målet vid den nationella domstolen. En sådan avtalsrättslig klausul kan inte kvalificeras som en restriktion i den mening som avses i artikel 30 i fördraget, eftersom den inte antagits av en medlemsstat utan överenskommits mellan enskilda (se för ett liknande resonemang särskilt dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, REG 1974, s. 837, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 2, s. 343, och i det ovannämnda målet Colim, punkt 36).

75 Av vad anförts följer att den tredje frågan skall besvaras så att en nationell bestämmelse som artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377, för det fall att den nationella domstolen inte tolkar den som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet utan en allmän skyldighet att identifiera de förpackningar som omhändertas för bortskaffande av ett auktoriserat företag, kan kvalificeras som ett försäljningsvillkor. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida de villkor som fastställts härför i domstolens rättspraxis är uppfyllda för att utesluta att en sådan skyldighet omfattas av artikel 30 i fördraget, det vill säga att bestämmelsen i fråga är tillämplig på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och att den såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

76 De kostnader som har förorsakats den franska, den tyska och den nederländska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 18 april 2000 har ställts av Cour de cassation - följande dom:

1) En nationell bestämmelse som artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 av den 1 april 1992 om genomförande, vad gäller förpackningsavfall, av lag nr 75-633 av den 15 juli 1975 om bortskaffande av avfall och återvinning av material, i ändrad lydelse, endast kan utgöra en teknisk föreskrift i den mening som avses i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 88/182/EEG av den 22 mars 1988, om den nationella domstolen beslutar att den skall tolkas som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet.

2) Artikel 10 i direktiv 83/189, i ändrad lydelse enligt direktiv 88/182, skall tolkas så, att om en nationell bestämmelse som artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 måste tolkas som att den innehåller en märknings- eller etiketteringsskyldighet, är denna bestämmelse inte undantagen från den anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 83/189.

3) Ån enskild kan åberopa en underlåten anmälan enligt artikel 8 i nämnda direktiv av en nationell bestämmelse såsom artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 för det fall den senare bestämmelsen skall tolkas som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet. Det ankommer då på den nationella domstolen att inte tillämpa denna bestämmelse. Vidare skall det preciseras att frågan om vilka slutsatser som skall dras av det förhållandet att den nationella bestämmelsen inte är tillämplig såvitt avser omfattningen av den sanktionsåtgärd som föreskrivs i tillämplig nationell rätt, såsom till exempel att avtalet är ogiltigt eller inte kan göras gällande, regleras av nationell rätt. Denna slutsats är emellertid underställd villkoret att tillämpliga nationella rättsregler inte får vara mindre förmånliga än dem som avser en liknande talan som grundas på nationell rätt eller i praktiken gör det omöjligt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

4) För det fall direktiv 83/189 inte är tillämpligt på bestämmelserna i dekret nr 92-377 var den berörda medlemsstaten med stöd av artikel 3.2 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 skyldig att informera kommissionen om förslag till sådana nationella bestämmelser.

5) Artikel 3.2 i direktiv 75/442 skall tolkas så, att den inte ger enskilda någon rättighet som kan göras gällande inför nationell domstol i syfte att en nationell lagstiftning som omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde skall ogiltigförklaras eller inte tillämpas med motiveringen att denna lagstiftning antagits utan att kommissionen först har meddelats.

6) En nationell bestämmelse som artikel 4 andra stycket i dekret nr 92-377 kan, för det fall att den nationella domstolen inte tolkar den som innehållande en märknings- eller etiketteringsskyldighet utan en allmän skyldighet att identifiera de förpackningar som omhändertas för bortskaffande av ett auktoriserat företag, kvalificeras som ett försäljningsvillkor. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida de villkor som fastställts härför i domstolens rättspraxis är uppfyllda för att utesluta att en sådan skyldighet omfattas av artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse), det vill säga att bestämmelsen i fråga är tillämplig på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och att den såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.