Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

62000CJ0189.pdf

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Parter

I mål C-189/00,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Sozialgericht Trier (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Urszula Ruhr

och

Bundesanstalt für Arbeit,

angående tolkningen av artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 307/1999 av den 8 februari 1999 (EGT L 38, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna L. Sevón och M. Wathelet (referent),

generaladvokat: S. Alber,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom G. Amodeo, i egenskap av ombud, biträdd av N. Paines, QC,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Sack, i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 26 juni 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1 Sozialgericht Trier har, genom beslut av den 17 maj 2000 som inkom till domstolens kansli den 22 maj samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 307/1999 av den 8 februari 1999 (EGT L 38, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

2 Frågan har uppkommit i en tvist mellan Urszula Ruhr (nedan även kallad klaganden) och Bundesanstalt für Arbeit (tysk federal myndighet för arbetsmarknadsfrågor) efter det att hennes ansökan om arbetslöshetsersättning avslagits.

Tillämpliga bestämmelser

3 Artikel 2 i förordning nr 1408/71 har följande lydelse:

"1. Denna förordning skall gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

2. Denna förordning skall gälla efterlevande till anställda, egenföretagare och studerande som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa anställdas, egenföretagares eller studerandes medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium."

4 Vad gäller beviljande av arbetslöshetsförmåner till arbetslösa som under sin senaste anställningstid var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten, föreskrivs följande i artikel 71.1 a ii i samma förordning:

"...

ii) En gränsarbetare som är helt arbetslös skall få förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt som om han hade omfattats av denna lagstiftning då han senast var anställd. Dessa förmåner skall utges av institutionen på bosättningsorten på dess bekostnad."

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

5 Urszula Ruhr, som har polskt medborgarskap, är gift med en tysk medborgare. Hon bor i Tyskland sedan april 1998.

6 Under tiden den 1 juli 1998- den 22 december 1999 arbetade hon som hushållerska i Storhertigdömet Luxemburg. I januari 2000 anmälde hon sig som arbetslös vid Arbeitsamt Trier (arbetsförmedlingen i Trier) och ansökte om arbetslöshetsersättning.

7 Arbetsmarknadsförvaltningen i Luxemburg meddelade att den inte kunde utfärda "intyg om perioder som skall beaktas vid beviljande av arbetslöshetsförmåner" (blanketten E 301) eftersom klaganden är polsk medborgare. Bundesanstalt für Arbeit avslog klagandens ansökan med motiveringen att hon inte hade fullgjort försäkringsperioden. Närmare bestämt angav Bundesanstalt für Arbeit att klaganden inte under de tre åren närmast före ansökan i minst tolv månader hade utfört arbete som omfattades av obligatorisk försäkring. Bundesanstalt für Arbeit hävdade dessutom att klaganden inte kunde åberopa undantaget till förmån för säsongsarbetare och inte heller bestämmelser i gemenskapsrätten, eftersom hon är medborgare i tredje land.

8 Efter det att hennes överklagande hade avslagits, överklagade Urszula Ruhr Bundesanstalt für Arbeits beslut till Sozialgericht Trier. Klaganden gjorde gällande att hon trots den omständigheten att hon under mer än ett år i Luxemburg utfört arbete som omfattades av obligatorisk försäkring inte har någon rätt till arbetslöshetsersättning i Luxemburg av det skälet att hon inte varit bosatt där. Klaganden anförde vidare att hon på grund av sin nationalitet inte heller kan åberopa de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71 i Tyskland, vilket enligt henne följer av domen av den 23 november 1976 i mål 40/76, Kermaschek (REG 1976, s. 1669). Förutom att beslutet av Bundesanstalt für Arbeit är oskäligt, innebär det enligt klagandens uppfattning också en kränkning av hennes makes rätt till fri rörlighet inom gemenskapen, eftersom maken inte kan behålla sitt hemvist i Tyskland utan är tvungen att flytta till en annan medlemsstat för att klaganden i målet vid den nationella domstolen skall kunna få förmånerna i fråga.

9 Sozialgericht Trier, som instämde i klagandens argument, beslutade att förklara målet vilande och begära ett förhandsavgörande från domstolen beträffande följande fråga:

"Är den tolkning av artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2), vilken domstolen gjorde i en dom av den 23 november 1976 (REG 1976, s. 1669), fortfarande bindande även om denna tolkning innebär en indirekt begränsning av den fria rörligheten för en medborgare i en medlemsstat?"

Tolkningsfrågan

10 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida domstolen fortfarande håller fast vid den tolkning av artikel 2.1 i förordning nr 1408/71, jämförd med artiklarna 67-71a i samma förordning, som den gav i domen i det ovannämnda målet Kermaschek, även om denna tolkning skulle innebära att en medborgare i en medlemsstat hindrades i utövandet av arbetstagares rätt till fri rörlighet, som stadgas i artikel 39 EG.

11 Av punkt 7 i domen i det ovannämnda målet Kermaschek följer att en arbetstagares familjemedlemmar enligt artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 kan göra gällande bestämmelserna i denna förordning enbart med avseende på härledda rättigheter, det vill säga rättigheter som de har förvärvat i sin egenskap av familjemedlem till en arbetstagare.

12 I sin dom av den 30 april 1996 i mål C-308/93, Cabanis-Issarte (REG 1996, s. I-2097), har domstolen emellertid begränsat räckvidden av denna inskränkning till att endast gälla de bestämmelser i förordning nr 1408/71 som uteslutande är tillämpliga på arbetstagare. Maken till en arbetstagare inom gemenskapen kan därför inte åberopa sin egenskap av familjemedlem till nämnda arbetstagare för att göra anspråk på rättigheter enligt bestämmelserna i förordning nr 1408/71 i avsnitt III, kapitel 6, med rubriken "arbetslöshetsförmåner", då det huvudsakliga ändamålet med dessa bestämmelser endast är att samordna medlemsstaternas inhemska lagstiftningar vad gäller rätten till arbetslöshetsförmåner för arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, och inte för deras familjemedlemmar (domen i det ovannämnda målet Cabanis-Issarte, punkt 23, och dom av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachow, REG 1996, s. I-4895, punkt 32).

Yttranden som ingetts till domstolen

13 Den österrikiska och den brittiska regeringen samt kommissionen anser att det bör hållas fast vid den rättspraxis som fastslagits i domen i det ovannämnda målet Kermaschek, med de begränsningar som domstolen dragit upp i domen i det ovannämnda målet Cabanis-Issarte.

14 Vad gäller den påstådda kränkning av den fria rörligheten för arbetstagare som skulle följa av tillämpningen av denna rättspraxis under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, har de parter som yttrat sig påpekat att klagandens make, som är tysk medborgare, bor i Tyskland och alltså inte har använt sig av sin rätt till fri rörlighet. Den brittiska regeringen har anfört att de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inte har någon som helst anknytning till de förhållanden som avses i gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 5 juni 1997 i de förenade målen C-64/96 och C-65/96, Uecker och Jacquet, REG 1997, s. I-3171, punkterna 16 och 17). Enligt den brittiska regeringen finns det i begäran om förhandsavgörande inte heller något som tyder på att omständigheten att artikel 71 i förordning nr 1408/71 inte är tillämplig på Urszula Ruhr skulle ha påverkat hennes makes beslut att behålla den anställning han har i Tyskland.

15 Den brittiska regeringen och kommissionen har också diskuterat tillämpligheten av artiklarna 37 och 38 i Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Polen, å andra sidan, som ingicks och godkändes i gemenskapens namn genom rådets och kommissionens beslut 93/743/Euratom, EKSG, EG av den 13 december 1993 (EGT L 348, s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 26, s. 3, nedan kallat Europaavtalet).

16 Enligt kommissionens uppfattning gäller artikel 37.1 i Europaavtalet - som garanterar likabehandling för arbetstagare av polsk nationalitet som är lagligen anställda inom en medlemsstats territorium, beträffande arbetsförhållanden, avlöning eller avskedande - på grund av systematiken i kapitlet om fri rörlighet för arbetstagare i detta avtal endast för anställningsstaten.

17 Dessutom omfattar, enligt den brittiska regeringen och kommissionen, artikel 38.1 första strecksatsen i Europaavtalet - i vilket det föreskrivs att alla perioder då polska medborgare har varit försäkrade, anställda eller bosatta i olika medlemsstater skall läggas samman "med tanke på pensioner och livräntor som utbetalas på grund av ålderdom, invaliditet och dödsfall samt läkarvård för sådana arbetstagare och deras familjemedlemmar" - inte arbetslöshetsförsäkringen.

18 Enligt kommissionens uppfattning har Urszula Ruhr, på grund av diskrimineringsförbudet, bättre chanser att nå framgång med sitt anspråk på arbetslöshetsersättning i Luxemburg, där hon senast varit yrkesverksam och ansluten till den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.

Domstolens bedömning

19 Artikel 2.1 i förordning nr 1408/71, genom vilken den personkrets på vilken förordningen är tillämplig avgränsas, rör två klart skilda personkategorier, nämligen arbetstagare å ena sidan, och deras familjemedlemmar och efterlevande å andra sidan. De förstnämnda måste, för att omfattas av förordningen, vara medborgare i en medlemsstat eller vara statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium. Däremot uppställs inte något villkor om medborgarskap för familjemedlemmar eller efterlevande till arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, för att förordningen skall kunna tillämpas på dem (dom i det ovannämnda målet Cabanis-Issarte, punkt 21).

20 Med hänsyn till klagandens polska medborgarskap råder det ingen tvekan om att hon inte tillhör den första av de två personkategorier som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1408/71. Som maka till en medborgare i en medlemsstat skulle hon kunna omfattas av den andra av dessa kategorier, om det kan visas att hennes man omfattas av definitionen av arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

21 Av domen i det ovannämnda målet Kermaschek, även med beaktande av domen i det ovannämnda målet Cabanis-Issarte, följer emellertid att familjemedlemmen till en arbetstagare inte i denna egenskap kan åberopa artiklarna 67-71a i förordning nr 1408/71, och särskilt inte de speciella bestämmelserna om gränsarbetare i artikel 71.1 a ii i denna förordning, i vilken fastslås att bosättningsstaten är den behöriga staten för beviljande av arbetslöshetsförmåner.

22 Varken övervägandena i begäran om förhandsavgörande eller de yttranden som ingetts till domstolen kan påverka denna slutsats. Som redan har anförts i punkt 19 i förevarande dom, har nämligen gemenskapslagstiftaren själv i artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 fastlagt att det skall finnas två klart skilda personkategorier, nämligen arbetstagare å ena sidan, och deras familjemedlemmar och efterlevande å andra sidan. Det står klart att denna åtskillnad, vad gäller många bestämmelser i förordning nr 1408/71, avgör vilken personkrets som dessa bestämmelser skall tillämpas på, varvid vissa bestämmelser - som de i avsnitt III, kapitel 6, med rubriken "Arbetslöshetsförmåner" - enbart är tillämpliga på arbetstagare.

23 Vad gäller frågan huruvida den omständigheten att tillämpligheten av förordning nr 1408/71 på en arbetstagares familjemedlemmar är begränsad innebär en kränkning av den rätt till fri rörlighet inom gemenskapen som arbetstagaren själv åtnjuter, tycks det vara uppenbart att denna fråga saknar samband med omständigheterna i målet vid den nationella domstolen. Av handlingarna i målet framgår nämligen att klagandens make, som är tysk medborgare och bosatt i Tyskland, inte har använt sig av den rätt till fri rörlighet som han åtnjuter enligt artikel 39 EG. Till detta kommer att rättsläget för klaganden, vad gäller den personkrets som förordning nr 1408/71 skall tillämpas på, inte skulle ha ändrats ens om hennes make hade använt sig av denna frihet inom gemenskapen. Det skall alltså konstateras att domstolens tolkning av artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 som sådan inte har någon inverkan på om arbetstagaren väljer att utöva sin rätt till fri rörlighet eller inte.

24 Den hänskjutande domstolens fråga skall således besvaras så att den tolkning som domstolen gav i domen i det ovannämnda målet Kermaschek fortfarande gäller med avseende på artikel 2.1 i förordning nr 1408/71, jämförd med artiklarna 67-71a i samma förordning.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

25 De kostnader som har förorsakats den österrikiska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 17 maj 2000 har ställts av Sozialgericht Trier - följande dom:

Den tolkning som domstolen gav i sin dom av den 23 november 1976 i mål 40/76, Kermaschek, gäller fortfarande med avseende på artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 307/1999 av den 8 februari 1999, jämförd med artiklarna 67-71a i samma förordning.