Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

62001CJ0060.pdf

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Parter

I mål C-60/01,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av H. Støvlbaek och J. Adda, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Republiken Frankrike, inledningsvis företrädd av G. de Bergues och D. Colas, därefter av R. Abraham och D. Colas, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

"angående en talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i rådets direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar (EGT L 163, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 61), artikel 2 första stycket a och artikel 4 i rådets direktiv 89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar (EGT L 203, s. 50; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 81) samt artikel 249 tredje stycket EG genom att inte vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säkerställa att samtliga avfallsförbränningsanläggningar som för närvarande är i drift i Frankrike antingen drivs i enlighet med de förbränningsvillkor som uppställs i direktiven 89/369 och 89/429 eller tas ur drift i tid, nämligen senast den 1 december 1990 för nya anläggningar och senast den 1 december 1996 för befintliga anläggningar,

meddelar DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P. Jann, F. Macken, N. Colneric och S. von Bahr samt domarna A. La Pergola, J.-P. Puissochet, M. Wathelet, V. Skouris, J.N. Cunha Rodrigues och C.W.A. Timmermans (referent),

generaladvokat: S. Alber,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 31 januari 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1 Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 12 februari 2001, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i rådets direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar (EGT L 163, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 61), artikel 2 första stycket a och artikel 4 i rådets direktiv 89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar (EGT L 203, s. 50; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 81) samt artikel 249 tredje stycket EG genom att inte vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säkerställa att samtliga avfallsförbränningsanläggningar som för närvarande är i drift i Frankrike antingen drivs i enlighet med de villkor för förbränning som uppställs i direktiven 89/369 och 89/429 eller tas ur drift i tid, nämligen för nya anläggningar senast den 1 december 1990 och för befintliga anläggningar senast den 1 december 1996.

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

2 I rådets direktiv 84/360/EEG av den 28 juni 1984 om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar (EGT L 188, s. 20; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 199) föreskrivs åtgärder och förfaranden som syftar till att hindra och/eller minska luftförorening från industrianläggningar inom gemenskapen. Skyldigheterna enligt detta direktiv har angetts närmare i direktiven 89/369 och 89/429.

3 Enligt artikel 1 punkt 5 och artikel 12.1 i direktiv 89/369 skall en kommunal avfallsförbränningsanläggning anses som ny om den har beviljats tillstånd att tas i drift från och med den 1 december 1990. Enligt artikel 1 punkt 5 i direktiv 89/429 skall en kommunal avfallsförbränningsanläggning anses som befintlig om den har beviljats tillstånd att tas i drift före den 1 december 1990.

4 I artikel 4.1 i direktiv 89/369 föreskrivs följande:

"Alla nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar skall konstrueras, utrustas och drivas så att temperaturen hos den rökgas som bildas vid förbränningen av avfallet efter den sista insprutningen av förbränningsluft ökas till minst 850 _C under åtminstone två sekunder i närvaro av minst 6 % syre, på ett kontrollerat och genomblandat sätt och även under de mest ogynnsamma förhållanden."

5 I artikel 2 första stycket a i direktiv 89/429 föreskrivs följande:

"I enlighet med artikel 13 i direktiv 84/360/EEG skall medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att följande villkor är uppfyllda vid drift av befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar:

a) Förbränningsanläggningar med en nominell kapacitet på minst 6 ton avfall per timme: senast den 1 december 1996 [på] samma villkor som gäller för nya förbränningsanläggningar med samma kapacitet enligt vad som föreskrivs i rådets direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar ..., med undantag för bestämmelserna i artikel 4 vilka skall ersättas av bestämmelserna i artikel 4 i detta direktiv."

6 I artikel 4.1 a i direktiv 89/429 föreskrivs följande:

"Befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar med en kapacitet på minst 6 ton per timme skall senast den 1 december 1996 uppfylla följande förbränningsvillkor: temperaturen hos de rökgaser som bildas vid förbränningen av avfallet skall efter den sista insprutningen av förbränningsluft även under de mest ogynnsamma förhållanden ökas till minst 850 _C under åtminstone två sekunder i närvaro av minst 6 % syre. Om detta medför stora tekniska svårigheter skall bestämmelserna om tvåsekundersperioden tillämpas senast då ugnarna byts ut."

Det administrativa förfarandet

7 Kommissionen erhöll ett klagomål enligt vilket förbränningsanläggningen i Maubeuge (Frankrike) inte uppfyllde de förbränningsvillkor som föreskrivs i direktiven 89/369 och 89/429.

8 Som en följd av detta klagomål fick kommissionen kännedom om resultaten av en undersökningsrapport som markanvändnings- och miljöministeriet hade upprättat den 1 december 1996. I denna rapport angavs att det vid detta datum fanns 40 förbränningsanläggningar som hanterade mer än 6 ton avfall per timme som inte uppfyllde de driftsvillkor som föreskrivs i de nämnda direktiven och som släppte ut mer damm och tungmetaller än vad som var tillåtet.

9 Kommissionen fick även kännedom om ett pressmeddelande från samma ministerium av den 18 februari 1999 av vilket det framgick att dioxin- och uranutsläppen från 7 förbränningsanläggningar överskred 10 ng I-TEQ/m3, vilket enligt kommissionen innebar att dessa ugnar inte uppfyllde de förbränningsvillkor som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 89/369, artikel 2 första stycket a och artikel 4 i direktiv 89/429.

10 Av samma pressmeddelande framgick vidare att 12 av 75 förbränningsanläggningar i Frankrike den 15 januari 1999 fortfarande inte uppfyllde kraven i ministerkungörelsen av den 25 januari 1991 om förbränningsanläggningar för tätortsavfall (JORF av den 8 mars 1991, s. 3330, nedan kallad kungörelsen av den 25 januari 1991), genom vilken direktiven 89/369 och 89/429 införlivades. Det gällde anläggningarna i Maubeuge, La Rochelle, Blois, Angers, Mulhouse, Mans, Rouen, Le Havre, Belfort, Rungis, Douchy och Noyelles-sous-Lens (Frankrike).

11 Kommissionen ansåg under dessa omständigheter att Republiken Frankrike inte hade vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säkerställa att samtliga förbränningsanläggningar som vid denna tidpunkt var i drift i Frankrike drevs i enlighet med de förbränningsvillkor som föreskrivs i direktiven 89/369 och 89/429, och sände den 28 april 1999 en formell underrättelse till Republiken Frankrike och uppmanade denna stat att inkomma med ett yttrande.

12 I en skrivelse av den 22 september 1999 svarade den franska regeringen på den formella underrättelsen och gjorde gällande att direktiven 89/369 och 89/429 hade införlivats med fransk rätt genom kungörelsen av den 25 januari 1991. Den medgav för övrigt att 27 förbränningsanläggningar som inte uppfyllde bestämmelserna i denna kungörelse var i drift i början av år 1998. Den medgav även att det, trots de åtgärder som denna regering hade vidtagit för att de tvingande bestämmelser som är tillämpliga i detta avseende skulle följas, i början av år 1999 fanns 12 förbränningsanläggningar som fortfarande inte uppfyllde kraven enligt dessa bestämmelser och att det fortfarande fanns 9 anläggningar vars dioxinutsläpp var högre än 10 ng I-TEQ/m3.

13 Kommissionen ansåg att den franska regeringen i denna svarsskrivelse inte hade förnekat de fördragsbrott som angavs i den formella underrättelsen. Den 21 oktober 1999 riktade den ett motiverat yttrande till Republiken Frankrike och uppmanade denna stat att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta de nödvändiga åtgärderna.

14 Den franska regeringen besvarade det motiverade yttrandet genom en skrivelse av den 22 december 1999 och gjorde gällande att antalet förbränningsanläggningar som inte uppfyllde de villkor som föreskrivs i kungörelsen av den 25 januari 1991 och i direktiven 89/369 och 89/429 till följd av de stängningar och anpassningar som skett minskat från 27 år 1998 till 7 i slutet av år 1999, nämligen förbränningsanläggningarna i Angers, Douchy, La Rochelle, Le Havre, Mans, Maubeuge och Rouen. Den gjorde gällande att denna betydande förbättring av situationen visade att de åtgärder som den vidtagit varken var ineffektiva eller otillräckliga.

15 Den franska regeringen gjorde även gällande att det vid denna tidpunkt inte fanns någon begränsning av dioxinutsläpp enligt den europeiska lagstiftningen för förbränning av hushållsavfall. Den hade emellertid åtagit sig att vidta åtgärder för att förbränningsanläggningarna inte skulle släppa ut högre dioxinhalter än 10 ng I-TEQ/m3, och av den senaste undersökningen avseende denna fråga framgick att det endast förekommit fyra fall av överskridanden.

16 Eftersom kommissionen ansåg att den franska regeringen inte hade vidtagit de åtgärder som krävdes för att följa det motiverade yttrandet, väckte den förevarande talan.

Prövning i sak

17 Domstolen anser inledningsvis att föremålet för talan skall anges närmare. I yrkandena i sin ansökan har kommissionen uppmanat domstolen att fastställa ett fördragsbrott avseende de förbränningsanläggningar som för närvarande är i drift i Frankrike. Denna ordalydelse skulle kunna förstås som att den avser de förbränningsanläggningar som är i drift vid den tidpunkt då domen meddelas. Det framgår emellertid av hela talan och av det administrativa förfarandet att kommissionens yrkanden i förevarande mål i själva verket avser de förbränningsanläggningar som var i drift vid utgången av den frist som hade fastställts i det motiverade yttrandet.

18 Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att det obestridligen framgår av de upplysningar som har offentliggjorts av den franska regeringen och dess svar på den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet att många förbränningsanläggningar har varit i drift och att 7 av dem fortsätter att vara i drift utan att uppfylla förbränningsvillkoren i artikel 4.1 i direktiv 89/369, artikel 2 första stycket a och artikel 4 i direktiv 89/429.

19 Den franska regeringen har gjort gällande att kommissionen i sin ansökan, bland de förbränningsanläggningar som inte uppfyllde kraven, beaktade dem som inte uppfyllde gränsen på 10 ng I-TEQ/m3 för dioxinutsläpp men som var förenliga med de krav som följer av direktiven 89/369 och 89/429. Den har nämligen gjort gällande att dessa direktiv inte föreskriver något högsta gränsvärde för dioxinutsläpp. Dessutom har kommissionen i sin duplik medgett att överskridandet av denna gräns varken rättsligt eller vetenskapligt utgör bevis för att nämnda direktiv har åsidosatts. Detta medgivande utgör enligt den franska regeringen en delvis återkallelse av kommissionens anmärkningar, som skall beaktas när det beslutas om rättegångskostnaderna.

20 Detta argument kan inte godtas. Även om kommissionen i sin ansökan har ansett att överskridandet av gränsvärdet på 10 ng I-TEQ/m3 enligt denna innebär att de förbränningsvillkor som föreskrivs i de nämnda direktiven inte har uppfyllts, har den emellertid inte av detta dragit slutsatsen att det skett något åsidosättande av skyldigheterna i dessa direktiv. Tvärtom har kommissionen i sin talan grundat sin anmärkning endast på den omständigheten att minst 7 förbränningsanläggningar inte uppfyllde de förbränningsvillkor som föreskrivs i dessa direktiv, vilket den franska regeringen själv medgett i svaret på det motiverade yttrandet.

21 Den franska regeringen har för övrigt gjort gällande att bestämmelserna i direktiven 89/369 och 89/429 korrekt har införlivats med den nationella rätten genom kungörelsen av den 25 januari 1991 och att det finns åtgärder som gör det möjligt att säkerställa en faktisk tillämpning av dessa bestämmelser. Den har nämligen, i enlighet med rättspraxis, för de fall då skyldigheterna som följer av nämnda bestämmelser har åsidosatts föreskrivit sanktionsåtgärder som är effektiva, avskräckande, proportionerliga och inte säkerställer ett sämre skydd än det som följer av endast nationell rätt.

22 I detta avseende är det tillräckligt att konstatera att kommissionen varken har anklagat Republiken Frankrike för att inte ha eller för att på ett felaktigt sätt ha införlivat bestämmelserna i direktiv 89/369 och 89/429 med nationell rätt eller för att inte ha antagit de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra dessa bestämmelser. Kommissionens anmärkning avser nämligen den omständigheten att de åtgärder som de franska myndigheterna har vidtagit för att följa sina skyldigheter enligt dessa direktiv har vidtagits för sent, eftersom de vidtogs först från och med april 1998, nästan ett och ett halvt år efter utgången av fristen den 1 december 1996. Dessutom anser kommissionen att dessa åtgärder är otillräckliga eftersom de fyra år efter utgången av denna frist ännu inte hade lett till det resultat som krävdes enligt nämnda direktiv för samtliga förbränningsanläggningar i Frankrike.

23 Den franska regeringen har emellertid gjort gällande att medlemsstaterna, enligt ordalydelsen i direktiven 89/369 och 89/429, endast är skyldiga att för de driftsansvariga för förbränningsanläggningarna uppställa vissa skyldigheter. Den har gjort gällande att en sådan skyldighet enligt fast rättspraxis är bindande för medlemsstaterna med avseende på det mål som skall uppnås samtidigt som den lämnar ett utrymme för eget skön vid bedömningen av huruvida de åtgärder som skall vidtas är nödvändiga. Det är i princip inte möjligt att direkt utifrån den omständigheten att en faktisk situation inte är förenlig med de mål som fastställs i en bestämmelse i ett direktiv dra slutsatsen att medlemsstaten i fråga med nödvändighet har åsidosatt sina skyldigheter enligt direktivet. Inte heller kan ett åsidosättande av en juridisk person som är självständig i förhållande till en medlemsstat anses utgöra ett fördragsbrott av denna stat.

24 I detta avseende erinrar domstolen inledningsvis om att det i artikel 249 tredje stycket EG föreskrivs att "ett direktiv, med avseende på det resultat som skall uppnås, [skall] vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat men överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet". Av detta följer att ett av ett direktivs huvudsakliga kännetecken är just att det syftar till att ett visst resultat skall uppnås.

25 Det framgår emellertid av gemenskapens lagstiftningspraxis att det kan finnas stora skillnader avseende vilka slags skyldigheter som medlemsstaterna har enligt direktiven och således avseende vilka resultat som skall uppnås.

26 Enligt vissa direktiv krävs det att lagstiftningsåtgärder vidtas på nationell nivå och att iakttagandet av dem kan bli föremål för kontroll av domstol eller förvaltningsmyndighet (se exempelvis bestämmelserna i artikel 4 och artikel 8 i förening i rdets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam, EGT L 250, s. 17; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 55). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 1989 i mål C-360/88, kommissionen mot Belgien, REG 1989, s. 3803, och av den 6 december 1989 i mål C-329/88, kommissionen mot Grekland, REG 1989, s. 4159).

27 I andra direktiv föreskrivs det att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att vissa allmänt angivna och icke kvantifierbara mål uppnås, samtidigt som medlemsstaterna ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om vilka åtgärder som skall vidtas (se exempelvis rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, EGT L 194, s. 39, svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238, i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991, EGT L 78, s. 32, svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 1999 i mål C-365/97, kommissionen mot Italien, kallat San Rocco, REG 1999, s. I-7773, kallat punkterna 67 och 68).

28 Enligt ytterligare andra direktiv krävs att medlemsstaterna skall uppnå mycket noggrant och konkret angivna resultat efter utgången av en viss frist (se exempelvis artikel 4.1 i rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten, EGT L 31, 1976, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 3. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1993 i mål C-56/90, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1993, s. I-4109, punkterna 42-44, av den 8 juni 1999 i mål C-198/97, kommissionen mot Tyskland, REG 1999, s. I-3257, punkt 35, av den 25 maj 2000 i mål C-307/98, kommissionen mot Belgien, REG 2000, s. I-3933, punkt 51, och av den 19 mars 2002 i mål C-268/00, kommissionen mot Nederländerna, REG 2002, s. I-0000, punkterna 12-14).

29 Eftersom ett fördragsbrott således endast kan fastställas om det vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet föreligger en situation som strider mot gemenskapsrätten och som objektivt kan tillskrivas den berörda medlemsstaten, är fastställandet av fördragsbrottet i fråga beroende av vilken typ av skyldigheter som föreskrivs i bestämmelserna i direktiven 89/369 och 89/429.

30 Domstolen erinrar i detta avseende om att direktiven 89/369 och 89/429 ingår i en övergripande gemenskapsstrategi för miljöskydd och begränsning av luftföroreningar. Förbränningsanläggningarna var föremål redan för direktiv 84/360, enligt vilket medlemsstaterna var skyldiga att dels föreskriva förfaranden för förhandstillstånd och regelbundna kontroller för drift av dessa anläggningar, dels progressivt anpassa befintliga anläggningar till bästa tillgängliga teknik. Direktiven 89/369 och 89/429 kompletterade dessa bestämmelser genom att införa noggranna och exakta krav som var tillämpliga på både nya och befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar.

31 Av artikel 4.1 i direktiv 89/369, artikel 2 första stycket a och artikel 4 i direktiv 89/429 framgår att nya och befintliga förbränningsanläggningar skall uppfylla de närmare krav för förbränning som anges i dessa bestämmelser. I dessa bestämmelser föreskrivs att den rökgas som bildas vid förbränningen av avfallet skall efter den sista insprutningen av förbränningsluft även under de mest ogynnsamma förhållanden ökas till minst 850 _C under åtminstone två sekunder i närvaro av minst 6 procent syre, förutom, i fråga om denna tidsperiod, detta medför stora tekniska svårigheter för en befintlig anläggning.

32 Dessutom föreskrivs i artikel 5.1 i direktiven 89/369 och 89/429 att de värden för temperatur och syrehalt som fastställts är minimivärden, som alltid skall efterlevas när anläggningen är i drift.

33 Av detta följer att direktiven 89/369 och 89/429 förpliktar medlemsstaterna att uppnå resultat som är klart och otvetydigt formulerade i syfte att förbränningsanläggningarna i medlemsstaterna inom de föreskrivna fristerna skall uppfylla detaljerade och exakta krav.

34 Under dessa omständigheter är det således, till skillnad från vad den franska regeringen har påstått, inte tillräckligt att en medlemsstat vidtar alla åtgärder som rimligen är möjliga för att uppnå det resultat som krävs enligt direktiven 89/369 och 89/429 (se avseende direktiv 76/160, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 42 och 44, kommissionen mot Tyskland, punkt 35, i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 51, och dom av den 19 mars 2002 i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkterna 12-14).

35 För övrigt konstaterar domstolen att även om det skulle antas att ett faktiskt absolut hinder för att fullgöra skyldigheterna i fråga, som följer av direktiven 89/369 och 89/429, kan göra det befogat att inte följa direktiven, har den franska regeringen inte kunnat styrka att det föreligger ett sådant hinder i förevarande fall (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Förenade konungariket, punkt 46).

36 Domstolen erinrar vidare om att enligt domstolens fasta rättspraxis skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet och domstolen skall inte beakta senare förändringar (dom av den 25 november 1998 i mål C-214/96, kommissionen mot Spanien, REG 1998, s. I-7661, punkt 25, och av den 25 maj 2000 i mål C-384/97, kommissionen mot Grekland, REG 2000, s. I-3823, punkt 35).

37 I detta avseende är det tillräckligt att konstatera att den franska regeringen i sitt svar på det motiverade yttrandet av den 21 oktober 1999, i vilket det fastställts en tidsfrist på två månader efter delgivningen av det motiverade yttrandet, själv medgav att det i slutet av år 1999 fortfarande fanns 7 förbränningsanläggningar i drift som inte uppfyllde de förbränningsvillkor som föreskrivs i direktiven 89/369 och 89/429.

38 Den franska regeringen kan för övrigt inte för att motivera detta åsidosättande med framgång åberopa argumentet att dröjsmålet med att få anläggningarna förenliga med kraven beror på att arbetena för att få dem att överensstämma med kraven skulle ta mer än några månader. De nya anläggningarna borde nämligen redan den 1 december 1990 ha uppfyllt kraven enligt direktiv 89/369, vilket innebär att ingen ny anläggning som inte uppfyllde dessa krav borde ha tagits i drift efter detta datum. Vad avser de befintliga anläggningarna gavs i direktiv 89/429 en ytterligare frist på sex år efter den tidsfrist som föreskrevs för dess införlivande, detta för att göra det möjligt för medlemsstaterna att uppfylla kraven i detta direktiv. Även om arbetet för att uppfylla kraven med nödvändighet tog lång tid, gavs enligt direktiv 89/429 tillräckligt med tid för att medlemsstaterna skulle kunna genomföra dem genom att det där föreskrevs en sådan ytterligare frist om sex år.

39 Vad beträffar den franska regeringens argument, enligt vilket den har antagit ett effektivt program för att uppfylla de bestämmelser som föreskrivs i direktiven 89/369 och 89/429, ett program som har möjliggjort en minskning från 40 anläggningar som inte uppfyllde dessa bestämmelser i december 1996 till 7 anläggningar som inte gjorde det i slutet av år 1999, kan inte heller detta godtas. Det är nämligen klarlagt att den franska regeringen inte upprättade och följaktligen inte genomförde detta program förrän från och med slutet av år 1996, det vill säga sex år efter det att fristen för införlivande av direktiv 89/429 hade löpt ut. De åtgärder som vidtogs av den franska regeringen vidtogs således för sent och kan inte åberopas för att motivera detta åsidosättande.

40 Den franska regeringen kan inte heller med framgång åberopa att det var uteslutet att stänga de anläggningar som inte uppfyllde kraven med hänsyn till avfallsvolymerna. Även om det skulle antas att en sådan omständighet kan motivera ett åsidosättande av skyldigheterna enligt direktiv 89/429, har den inte visat att det för det fall vissa anläggningar hade tagits ur bruk skulle ha varit absolut omöjligt att tillfälligt transportera kommunalt avfall till närliggande anläggningar.

41 Med beaktande av vad som ovan anförts konstaterar domstolen att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktiv 89/369, artikel 2 första stycket a och artikel 4 i direktiv 89/429 genom att inte vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säkerställa att samtliga avfallsförbränningsanläggningar som för närvarande är i drift i Frankrike antingen drivs i enlighet med de förbränningsvillkor som uppställs i rådets direktiv 89/369 och 89/429 eller tas ur drift i tid, nämligen den 1 december 1990 för nya anläggningar och den 1 december 1996 för befintliga anläggningar.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

42 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Frankrike skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Frankrike har tappat målet, skall denna stat ersätta rättegångskostnaderna.

Domslut

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i rådets direktiv 89/369 EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar, artikel 2 första stycket a och artikel 4 i rådets direktiv 89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar genom att inte vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säkerställa att samtliga avfallsförbränningsanläggningar som för närvarande är i drift i Frankrike antingen drivs i enlighet med de förbränningsvillkor som uppställs i direktiven 89/369 och 89/429 eller tas ur drift i tid, nämligen senast den 1 december 1990 för nya anläggningar och senast den 1 december 1996 för befintliga anläggningar.

2) Republiken Frankrike skall ersätta rättegångskostnaderna.