Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

62002CJ0336.pdf

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Parter

I mål C-336/02,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG,

som framställts av Landgericht Düsseldorf (Tyskland), genom beslut av den 8 augusti 2002

, som inkom till domstolen den

23 september 2002

, i målet mellan

Saatgut-Treuhandverwaltungsgesellschaft mbH

och

Brangewitz GmbH,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna A. Rosas, R. Silva de Lapuerta, K. Lenaerts och S. von Bahr (referent),

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M. Múgica Azarmendi,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 8 januari 2004,

med beaktande av de yttranden som avgivits av:

– Saatgut-Treuhandverwaltungsgesellschaft mbH, genom K. von Gierke, Rechtsanwalt,

– Brangewitz GmbH, genom M. Miersch, Rechtsanwalt, biträdd av R. Wilhems, Patentanwalt och M. Timmermann, Rechtsanwalt,

– Tysklands regering, genom W.D. Plessing och A. Tiemann, båda i egenskap av ombud,

– Nederländernas regering, genom S. Terstal, i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Braun, i egenskap av ombud, biträdd av R. Bierwagen, Rechtsanwalt,

och efter att den

17 februari 2004

ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 14.3 sjätte strecksatsen i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196) och artikel 9 i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning nr 2100/94 (EGT L 173, s. 14).

2. Begäran har framställts i en tvist mellan Saatgut-Treuhandverwaltungsgesellschaft mbH (nedan kallat STV) och Brangewitz GmbH (nedan kallat Brangewitz) angående Brangewitz skyldighet att, i egenskap av bearbetningsföretag, på STV:s begäran uppge huruvida det har bearbetat skördeprodukten av växtsorter som är skyddade enligt förordning nr 2100/94 och/eller enligt nationell lagstiftning.

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3. Enligt artikel 1 i förordning nr 2100/94 införs genom denna förordning gemenskapens växtförädlarrätt som den enda formen i gemenskapen av industriellt rättsskydd för växtsorter.

4. Enligt artikel 11.1 i denna förordning är det ”förädlaren”, det vill säga den som ”förädlat, eller upptäckt och utvecklat sorten, eller den till vilken rätten har övergått” som har rätt till gemenskapens växtförädlarrätt.

5. I artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 2100/94 föreskrivs följande:

”1. Gemenskapens växtförädlarrätt skall ha den verkan att innehavaren eller innehavarna av gemenskapens växtförädlarrätt, nedan kalla[d] ’rättsinnehavaren’, har rätt att utföra de åtgärder som fastställs i punkt 2.

2. Utan att påverka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 15 och 16 skall följande åtgärder kräva tillstånd från rättsinnehavaren när de avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, båda nedan kallade ’material’:

a) Produktion eller reproduktion (förökning).

b) Behandling med avseende på förökning.

c) Erbjudande till försäljning.

d) Försäljning eller annan form av saluföring.

e) Export från gemenskapen.

f) Import till gemenskapen.

g) Lagring i syfte att utföra de åtgärder som avses i a till f.

Rättsinnehavaren kan göra sitt tillstånd avhängigt villkor och begränsningar.

6. I artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 föreskrivs emellertid följande:

”Trots vad som sägs i artikel 13.2 och i syfte att skydda jordbruksproduktionen är det tillåtet för jordbrukare att för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag använda förökningsmaterial av en sort, undantaget hybrider och syntetiska sorter, som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.”

7. I artikel 14.2 i förordning nr 2100/94 anges att denna rätt, ofta kallad jordbruksundantaget, endast är tillämplig på de arter av lantbruksväxter som räknas upp i artikeln. Dessa arter inordnas i fyra kategorier, nämligen foderväxter, spannmål, potatis samt olje- och fiberväxter.

8. Enligt artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 skall, ”[i]nnan denna förordning träder i kraft, villkor fastställas i tillämpningsföreskrifter enligt artikel 114 för tillämpning av undantaget i punkt 1 och för att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen på grundval av” vissa kriterier. Bland dessa kriterier ingår att det inte får förekomma några kvantitativa restriktioner på jordbrukarnivå, att det skall vara tillåtet för jordbrukaren att själv bearbeta eller låta bearbeta skördeprodukten till utsäde, att jordbrukarna har – med undantag av små jordbrukare – en skyldighet att betala en rimlig ersättning till rättsinnehavaren som skall vara betydligt lägre än det belopp som utkrävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av samma sort i samma område och att rättsinnehavarna själva skall kontrollera tillämpningen av nämnda artikel 14.

9. I artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94 föreskrivs bland nämnda kriterier även en skyldighet för jordbrukare och bearbetningsföretag att tillhandahålla information. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Rättsinnehavaren skall efter anmodan få relevanta uppgifter från jordbrukare och [bearbetningsföretag]. Officiella organ som deltar i kontrollen av jordbruksproduktionen kan likaledes vidarebefordra relevanta uppgifter om de har fått dessa uppgifter som ett led i den normala tjänsteutövningen och det inte innebär extra bördor eller kostnader. Såvitt angår personuppgifter skall dessa bestämmelser inte påverka tillämpningen av gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning om skydd av fysiska personer i samband med hanteringen av och fri rörlighet för personuppgifter.”

10. Det följer av sjuttonde och artonde skälen i förordning nr 2100/94 att ”utövandet av rättigheter knutna till gemenskapens växtförädlarrätt skall underställas begränsningar fastställda i bestämmelser som skall antas med hänsyn till allmänintresset”, att detta ”[omfattar] att jordbruksproduktionen skall säkras” och att ”[j]ordbrukare därför [bör] tillåtas att på vissa villkor använda skördeprodukten för förökningsändamål”.

11. Enligt artikel 1 i förordning nr 1768/95 fastställs i denna förordning bestämmelser om villkoren för att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94.

12. I artikel 2 i förordning nr 1768/95 föreskrivs följande:

”1. De villkor som anges i artikel 1 skall uppfyllas både av rättsinnehavaren, såsom företrädare för förädlaren, och av jordbrukaren på sådant sätt att de skyddar varandras legitima intressen.

2. De legitima intressena skall inte anses vara skyddade, om ett eller flera av dessa intressen ogynnsamt påverka[s] utan hänsyn till behovet att bibehålla en skälig balans mellan dem alla eller proportionalitet mellan syftet med villkoret i fråga och dess verkliga effekt.”

13. I artikel 9.1 och 9.2 i förordning nr 1768/95 föreskrivs följande:

”1. Den information som bearbetningsföretaget skall tillhandahålla rättsinnehavaren enligt artikel 14.3 sjätte strecksatsen i grundförordningen kan fastställas i ett avtal mellan rättsinnehavaren och det berörda bearbetningsföretaget.

2. Då ett sådant avtal inte har ingåtts eller inte är lämpligt, skall bearbetningsföretaget, utan att det påverkar informationskraven enligt annan gemenskapslagstiftning eller lagstiftning i medlemsstaterna, på begäran av rättsinnehavaren vara förplikta[t] att lämna nödvändig information till rättsinnehavaren. Följande uppgifter skall anses som nödvändiga:

a) Bearbetarens namn och hemvist samt företagets namn och adress.

b) Upplysning om [huruvida] bearbetningsföretaget har tillhandahållit tjänster för att bearbeta skördeprodukten av en eller flera sorter som tillhör rättsinnehavaren till utsäde, då sorten eller sorterna hade deklarerats eller på annat sätt varit kända för bearbetningsföretaget.

c) Om bearbetningsföretaget har tillhandahållit en sådan tjänst, mängden av skördeprodukten av den eller de lämpliga sorter som har bearbetats till utsäde och den totala framställda mängden från denna bearbetning.

d) Datum och platser för den under c angivna bearbetningen.

e) Namn och adress på den person eller de personer till vilka han har tillhandahållit de under punkt c angivna bearbetningstjänsterna samt respektive mängder.”

Den nationella lagstiftningen

14. I 10a § sjätte stycket i Sortenschutzgesetz 1985 (1985 års lag om skydd för växtförädlarrätter), i dess lydelse av den 25 juli 1997 (BGBl. 1997 I, s. 3165) fastställs en skyldighet att informera om de växtförädlarrätter som skyddas enligt tysk rätt. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Jordbrukare som utnyttjar möjligheten att odla skördeprodukten och bearbetningsföretag som anlitats av jordbrukarna är skyldiga att underrätta rättsinnehavarna om odlingens omfattning.”

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15. STV är enligt den nationella domstolen en sammanslutning av innehavare av växtförädlarrätter.

16. STV begärde att Brangewitz skulle tillhandhålla uppgifter avseende räkenskapsåren 1997/1998–1999/2000 angående de tjänster som det hade tillhandahållit för att bearbeta skördeprodukten av över femhundra växtsorter, varav en del är skyddade enligt förordning nr 2100/94 och återstoden enligt nationell lagstiftning, till utsäde.

17. STV erhöll aldrig de begärda uppgifterna och väckte därför talan mot Brangewitz vid Landgericht Düsseldorf.

18. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att STV till stöd för sin talan företedde flera intyg från kunder till Brangewitz på att skördeprodukten använts till utsäde, samt ”fakturor” och ”följesedlar” utställda av detta företag. På fakturorna anges att priset för rengöring, sortering och betning fastställs i förhållande till mängden av varje spannmålssort. Fakturorna innehåller även vissa uppgifter om de skyddade växtsorter som bearbetats.

19. STV har enligt den nationella domstolen hävdat att det framgår av intygen på att skördeprodukten använts till utsäde, fakturorna och följesedlarna att Brangewitz för förökningsändamål har bearbetat odlingsutsäde av åtminstone sjuttioen växtsorter som är skyddade för de rättsinnehavare eller innehavare av exklusiva licenser som gett STV i uppdrag att bevaka deras rättigheter. Enligt STV är Brangewitz således skyldigt att lämna uppgifter om de tjänster som bolaget utfört för att bearbeta skördeprodukten till odlingsutsäde.

20. Brangewitz har hävdat att STV inte har någon allmän rätt till information.

21. Den nationella domstolen har anfört att det visserligen framgår av STV:s argumentation att Brangewitz, under räkenskapsåren 1997/1998–1999/2000, i egenskap av bearbetningsföretag har bearbetat åtminstone sjuttioen skyddade växtsorter. Detta visar emellertid inte att Brangewitz har bearbetat alla de växtsorter som STV har begärt information om.

22. STV har emellertid enligt den nationella domstolen hävdat att det enligt artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2001/94, jämförd artikel 9 i förordning nr 1768/95, inte är nödvändigt att det framgår av dess argumentation att Brangewitz har bearbetat alla de växtsorter som det har begärt information om.

23. Den nationella domstolen vill för det första, mot bakgrund av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande inför dom av den 10 april 2003 i mål C-305/00, Schulin (REG 2003, s. I-3525), få klarhet i om bearbetningsföretaget endast är skyldigt att tillhandahålla information när det föreligger indikationer på att det har bearbetat de skyddade växtsorterna i fråga.

24. Om enbart de bearbetningsföretag som har bearbetat förökningsmaterial av en skyddad växtsort är skyldiga att inf ormera rättsinnehavaren om bearbetning av skördeprodukten av denna växtsort till utsäde, vill den nationella domstolen för det andra få klarhet i om denna informationsskyldighet omfattar samtliga jordbrukare som gett bearbetningsföretaget i uppdrag att bearbeta växtsorten i fråga, eller enbart de jordbrukare som rättsinnehavaren känner till och beträffande vilka denne har företett bevis på att de har låtit bearbeta de skyddade växtsorterna hos bearbetningsföretaget.

25. Det är mot denna bakgrund som Landgericht Düsseldorf har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Skall bestämmelserna i [artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförda med dem i artikel 9 i förordning nr 1768/95] tolkas så, att rättsinnehavaren av en skyddad växtsort enligt förordning nr 2100/94 kan kräva uppgifter av ett bearbetningsföretag …, oberoende av huruvida det föreligger indikationer på att bearbetningsföretaget … har bearbetat den skyddade växtsorten?

2) För det fall det föreligger sådana indikationer som avses i den första frågan, är ett bearbetningsföretag … enligt artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 9 i förordning nr 1768/95, skyldigt att lämna uppgifter om samtliga jordbrukare åt vilka det har bearbetat … de skyddade växtsorterna i fråga eller endast dem beträffande vilka rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget … har bearbetat de skyddade växtsorterna i fråga?”

Den första frågan

26. Den nationella domstolen vill med sin första fråga få klarhet i huruvida bestämmelserna i artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförda med dem i artikel 9 i förordning nr 1768/95 skall tolkas så, att en innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt kan begära att ett bearbetningsföretag lämnar ut de uppgifter som avses i nämnda bestämmelser, när rättsinnehavaren saknar indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som tillhör rättsinnehavaren – undantaget hybrider och syntetiska sorter – och som omfattas av nämnda växtförädlarrätt och som tillhör en av de arter av lantbruksväxter som räknas upp i artikel 14.2 i förordning nr 2100/94.

Yttranden som har inkommit till domstolen

27. STV och den tyska regeringen har gjort gällande att rättsinnehavarna, beträffande sina egna växtsorter, har en utvidgad rätt att begära information från bearbetningsföretagen. STV och den tyska regeringen har till stöd för detta påstående åberopat såväl ordalydelsen och systematiken i bestämmelserna i artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94 och artikel 9 i förordning nr 1768/95 som bestämmelsernas syfte. Vidare har de åberopat proportionalitetsprincipen.

28. Enligt STV och den tyska regeringen framgår det av ordalydelsen och systematiken i förordningarna nr 2100/94 och 1768/95 att bearbetningsföretaget är skyldigt att lämna uppgifter om sådana tjänster som utförs för att bearbeta skördeprodukten till utsäde, endast på det villkoret att rättsinnehavaren inkommer med en sådan begäran.

29. STV har beträffande tolkningen av bestämmelserna i fråga hävdat att innebörden och syftet med bearbetningsföretagets informationsskyldighet är att kunna kontrollera de uppgifter som jordbrukarna lämnar. Om rättsinnehavarens rätt att erhålla uppgifter från bearbetningsföretaget endast omfattade jordbrukare som har förvärvat förökningsmaterial, skulle det vara omöjligt att kontrollera en jordbrukare som varken har meddelat huruvida han har använt skördeprodukten till utsäde eller huruvida han har låtit bearbeta skördeprodukten och, i förekommande fall, vilket företag som har anlitats.

30. Den tyska regeringen har beträffande syftet med de aktuella förordningarna anfört att rättsinnehavarens rätt att erhålla information från bearbetningsföretaget inte är knuten till rätten till ersättning, utan utgör det enda originära rättsförhållandet mellan rättsinnehavaren och bearbetningsföretaget. Om rättsinnehavarens rätt till information skulle vara avhängig av att han kan bevisa att en av hans växtsorter verkligen har bearbetats, skulle syftet med denna rätt enbart vara att bekräfta redan kända uppgifter och inte utgöra en självständig rätt att erhålla information från bearbetningsföretaget.

31. STV har beträffande proportionalitetsprincipen påpekat att tack vare möjligheten enligt förordning nr 2100/94 att utan tillstånd bearbeta skördeprodukten av skyddade sorter utgör de tjänster som bearbetningsföretagen erbjuder en lönsam verksamhet med goda avkastningsmöjligheter. En begäran om information medför varken några särskilda kostnader eller någon oproportionerlig börda för bearbetningsföretaget. Rättsinnehavarna befinner sig tvärtom i en mycket svagare ställning. De skulle nämligen inte kunna fortsätta med sin verksamhet om de inte fick betalt för licenser och användning av skördeprodukten.

32. Brangewitz anser att det är oproportionerligt att enbart beakta det förhållandet att det handlar om ett bearbetningsföretag. Brangewitz anser att bearbetningsföretaget inte har någon skyldighet att tillhandahålla information annat än när rättsinnehavaren kan visa att företaget i sina lokaler har bearbetat en skyddad växtsort som tillhör rättsinnehavaren. Bearbetningsförtagen skulle annars kunna få hur många förfrågningar som helst från olika rättsinnehavare.

33. Den nederländska regeringen anser att den allmänna princip som ligger till grund för förordning nr 2100/94 är att uppnå en jämvikt mellan å ena sidan jordbrukarnas och bearbetningsföretagens och å andra sidan rättsinnehavarnas legitima intressen. Denna regering anser således att rättsinnehavaren borde få information från jordbrukaren eller bearbetningsföretaget när det föreligger indikationer på att förökningsmaterial av en skyddad sort har använts eller bearbetats.

34. Kommissionen har anfört att bearbetningsföretagen inte kommer i kontakt med rättinnehavaren, vare sig som uppköpare av utsäde eller som betalningsskyldiga för ersättning. Bearbetningsföretagen tillhandahåller de tjänster som avses i de aktuella förordningarna uteslutande åt jordbrukare. Den grupp bearbetningsföretag som avses i artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94 borde därför inte vara större än den grupp jordbrukare som avses i denna artikel och åt vilka de tillhandahåller sina tjänster.

35. Kommissionen anser att det framgår av artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94 och artikel 9.2, i synnerhet artikel 9.2 b, i förordning nr 1768/95 att informationsskyldigheten endast gäller de bearbetningsföretag som har bearbetat skyddade växtsorter och som känner till eller kan känna till att växtsorterna är skyddade. Det åligger således den person som vill ha information att visa att det föreligger konkreta indikationer på att det berörda bearbetningsföretaget har bearbetat skyddat utsäde.

Domstolens bedömning

36. Domstolen påpekar inledningsvis att vissa åtgärder enligt artikel 13.2 i förordning nr 2100/94 kräver tillstånd från innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt när de avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, bland annat vid produktion och reproduktion (förökning) samt vid behandling med avseende på förökning.

37. Bestämmelserna i artikel 14 i förordning nr 2100/94, som enligt sjuttonde och artonde skälen i denna förordning antogs med hänsyn till allmänintresset av att skydda jordbruksproduktionen, utgör ett undantag från detta krav på tillstånd (se domen i det ovannämnda målet Schulin, punkt 47).

38. Enligt artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 är det tillåtet för jordbrukare att, med avseende på någon av de arter av lantbruksväxter som räknas upp i nämnda artikel 14.2, för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag odla förökningsmaterial av en sort – undantaget hybrider och syntetiska sorter – som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt (nedan kallad sort som omfattas av jordbruksundantaget).

39. I artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 anges att villkoren för att undantaget i nämnda artikel 14.1 skall tillämpas, samt för att förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen skall skyddas, fastställs i tillämpningsföreskrifter på grundval av ett visst antal kriterier. I nämnda artikel 14.3 fjärde strecksatsen föreskrivs således bland annat att, med undantag av små jordbrukare, övriga jordbrukare ... ”[skall] betala rättsinnehavaren en rimlig ersättning”, och i sjätte strecksatsen föreskrivs att ”rättsinnehavaren … efter anmodan [skall] få relevanta uppgifter från jordbrukare och [bearbetningsföretag]”.

40. I motsats till vad STV har påstått följer det av systematiken i artikel 14 i förordning nr 2100/94, som har rubriken ”Undantag från gemenskapens växtförädlarrätt”, och av ordalydelsen i artikel 14.3 att sjätte strecksatsen i nämnda punkt inte avser alla bearbetningsföretag.

41. Artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, där det för övrigt uttryckligen föreskrivs att villkoren för att tillämpa undantaget enligt artikel 14.1 skall fastställas i tillämpningsföreskrifter, skall nämligen tolkas mot bakgrund av nämnda artikel 14.1 och kan alltså inte avse de fall där nämnda undantag inte ens är tillämpligt (se domen i det ovannämnda målet Schulin, punkt 52).

42. Det följer således för det första av artikel 14.2 i förordning nr 2100/94 att undantaget endast är tillämpligt på de arter av lantbruksväxter som uttryckligen räknas upp i den artikeln. Som generaladvokaten har angett i punkt 29 i sitt förslag till avgörande är det således endast de företag som bearbetar den skördeprodukt som erhållits genom odling av någon av de arter som räknas upp i nämnda artikel 14.2 som omfattas av undantaget, eftersom det endast är på dessa arter som undantaget är tillämpligt.

43. Det skall för det andra erinras om att jordbrukarnas rätt enligt artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 att utan tillstånd från rättsinnehavaren använda den skördeprodukt som erhållits genom att använda förökningsmaterial av en sort som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt innebär att de åläggs en skyldighet att på rättsinnehavarens begäran lämna relevanta uppgifter och, med undantag av små jordbrukare, utge skälig ersättning. På så sätt skyddas jordbrukarnas och rättsinnehavarnas ömsesidiga legitima intressen i deras direkta förbindelser med varandra.

44. När det däremot gäller bearbetningsföretagen preciseras i artikel 14.3 andra strecksatsen i förordning nr 2100/94 att det skall vara tillåtet för ”jordbrukaren att själv [bearbeta] eller låta [bearbeta]” skördeprodukten till utsäde. Det är således jordbrukarna som bestämmer om de skall anlita ett bearbetningsföretag eller själva bearbeta skördeprodukten. Rätten för bearbetningsföretaget att tillhandahålla sådana tjänster följer nämligen av jordbrukarens rätt enligt artikel 14.1 att utan föregående tillstånd från rättsinnehavaren så den skördeprodukt som erhållits genom att som utsäde använda en sort som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.

45. Skyldigheten för bearbetningsföretaget att lämna uppgifter till rättsinnehavaren är följaktligen även beroende av att jordbrukaren utnyttjar undantaget i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 och hans beslut att låta detta bearbetningsföretag bearbeta skördeprodukten. Härav följer att rättsinnehavarens rätt att begära relevanta uppgifter från ett bearbetningsföretag i princip är avhängig av att detta företag har bearbetat skördeprodukten åt en jordbrukare som, för egen vinning, utnyttjar eller kommer att utnyttja undantaget i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 eller, med andra ord, att bearbetningsföretaget har bearbetat den skördeprodukt som jordbrukare erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som omfattas av jordbruksundantaget till utsäde.

46. Domstolen anser, i likhet med vad STV och den tyska regeringen har gjort gällande, att det är oväsentligt huruvida bearbetningsföretagen, i eget näringsintresse, bearbetar skördeprodukten av samtliga sorter – däribland troligen även odlingsutsäde från sorter som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt – som jordbrukarna lämnar till dem, i motsats till jordbrukarna som, bland annat på grundval av produktionsarealernas geografiska läge, klimatförhållanden och avyttringsmöjligheter, medvetet väljer sina sorter och huruvida de skall använda skördeprodukten eller inte.

47. Förordning nr 1768/95 är en tillämpningsförordning, i vilken villkoren för att undantaget i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 skall kunna tillämpas preciseras. När det gäller tolkningen av artikel 9.2 i förordning nr 1768/95 är det således tillräckligt att konstatera att bestämmelserna i denna förordning i vart fall inte medför några skyldigheter för bearbetningsföretagen som är mera omfattande än de skyldigheter som följer av förordning nr 2100/94 (se, beträffande jordbrukare, domen i det ovannämnda målet Schulin, punkt 60).

48. Dessutom preciseras i artikel 9.1 i förordning nr 1768/95 att de uppgifter som bearbetningsföretagen skall tillhandahålla rättsinnehavaren enligt artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94 kan fastställas i ett avtal mellan ”rättsinnehavaren och det berörda bearbetningsföretaget”. Det följer av första meningen i artikel 14.2 i förordning nr 2100/94 att, när ett sådant avtal inte har ingåtts eller inte är tillämpligt, ”bearbetningsföretaget” är skyldigt att lämna relevanta uppgifter till ”rättsinnehavaren” på begäran av denne. Denna mening skall således, liksom artikel 14.1 i samma förordning, uteslutande anses avse de rättsinnehavare och bearbetningsföretag som berörs (se, beträffande jordbrukare, domen i det ovannämnda målet Schulin, punkt 61).

49. Det är samma tanke som ligger bakom artikel 9.2 b i förordning nr 1768/95, i vilken det föreskrivs att bearbetningsföretaget är skyldigt att på rättsinnehavarens begäran tillhandahålla uppgifter om huruvida det har bearbetat skördeprodukten av en eller flera sorter som tillhör rättsinnehavaren till utsäde, ”då sorten eller sorterna hade deklarerats eller på annat sätt varit kända för bearbetningsföretaget”. Denna bestämmelse kan nämligen per definition endast avse de bearbetningsföretag som har bearbetat skördeprodukten av en av de sorter som tillhör rättsinnehavaren och som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.

50. Det framgår av det ovan anförda att artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 och artikel 9.2 i förordning nr 1768/95 inte skall tolkas så, att rättsinnehavarna kan kräva att alla bearbetningsföretag på begäran skall lämna ut alla relevanta uppgifter.

51. Det framgår emellertid av artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, i synnerhet av andra och tredje strecksatserna, att skyldigheten för bearbetningsföretaget att tillhandahålla rättsinnehavaren information syftar till att möjliggöra för rättsinnehavaren att kontrollera om jordbrukare för egen vinning har utnyttjat undantaget i artikel 14.1 i nämnda förordning avseende någon av de sorter som tillhör honom och som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt, och i förekommande fall i vilken omfattning, bland annat för att räkna ut det exakta ersättningsbeloppet. Vidare framgår att denna skyldighet grundar sig på det förhållandet att bearbetningsföretaget bistår jordbrukaren när denne utövar sin rätt enligt artikel 14.1 i förordning nr 2100/94.

52. Med hänsyn dels till att rättsinnehavaren har svårt att utöva sin rätt till information på grund av att det inte genom undersökning av en planta går att fastställa om den har odlats fram med hjälp av en skördeprodukt eller genom inköpt utsäde, dels till skyldigheten att skydda förädlarens och jordbrukarens ömsesidiga legitima intressen på så sätt som framgår av artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 och artikel 2 i förordning nr 1768/95 (se domen i det ovannämnda målet Schulin, punkt 63), måste rättsinnehavaren emellertid ha rätt att från ett bearbetningsföretag begära uppgifter om en av hans sorter som omfattas av jordbruksundantaget så snart han har indikationer på att företaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som erhållits genom att odla förökningsmaterial av nämnda sort till utsäde. Denna rätt för rättsinnehavaren är inte avhängig av huruvida sorterna har deklarerats eller på annat sätt var kända för bearbetningsföretaget.

53. Av det anförda följer att den första frågan skall besvaras enligt följande. Artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 9 i förordning nr 1768/95, skall inte tolkas så, att en innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt har rätt att begära att ett bearbetningsföretag skall lämna ut de uppgifter som avses i dessa bestämmelser när innehavaren saknar indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som omfattas av jordbruksundantaget till utsäde.

Den andra frågan

54. Den nationella domstolen vill med sin andra fråga få klarhet i huruvida artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 9 i förordning nr 1768/95, när rättsinnehavaren har indikationer på att ett bearbetningsföretag har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som tillhör rättsinnehavaren och som omfattas av jordbruksundantaget, skall tolkas så, att det berörda bearbetningsföretaget har en skyldighet att lämna uppgifter om samtliga jordbrukare åt vilka det har bearbetat sorten i fråga eller enbart om sådana jordbrukare beträffande vilka rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat hans skyddade sort för jordbrukarnas räkning.

Yttranden som har inkommit till domstolen

55. Brangewitz har gjort gällande att eftersom rättsinnehavaren har tillräckliga möjligheter att göra gällande sina rättigheter gentemot jordbrukare som använder hans skyddade sorter, kan en begäran om uppgifter till bearbetningsföretaget endast användas för att kontrollera att uppgifterna avseende en jordbrukare är korrekta och fullständiga.

56. Om rättsinnehavarna hade rätt att vända sig till bearbetningsföretagen, skulle de erhålla uppgifter om jordbrukare som jordbrukarna själva inte skulle vara skyldiga att lämna ut vid en allmän begäran om uppgifter och som, i enlighet med artikel 8.5 och 8.6 i förordning nr 1768/95, tredje parter inte behöver lämna ut till rättsinnehavarna annat än om jordbrukarna har gett sitt tillstånd till det.

57. STV, den tyska regeringen och kommissionen anser att ett bearbetningsföretag som bearbetar utsäde av en skyddad sort är skyldigt att informera rättsinnehavaren om alla jordbrukare som gett det i uppdrag att bearbeta denna sort, och inte bara beträffande dem som rättsinnehavaren redan känner till.

58. Den nederländska regeringen anser att bearbetningsföretagets informationsskyldighet borde omfatta alla jordbrukare beträffande vilka innehavaren av den skyddade sorten har indikationer på att de gett bearbetningsföretaget i uppdrag att bearbeta utsädet av sorten i fråga.

Domstolens bedömning

59. Domstolen erinrar om att det framgår av punkt 46 i denna dom att rättsinnehavarens rätt att begära relevanta uppgifter från ett bearbetningsföretag i princip är avhängig av att bearbetningsföretaget bearbetat den skördeprodukt som jordbrukare erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som omfattas av jordbruksundantaget till utsäde.

60. Om, såsom domstolen har fastställt i punkt 53 i denna dom, rättsinnehavaren således har rätt att begära uppgifter om en av hans skyddade sorter som omfattas av jordbruksundantaget från ett bearbetningsföretag så snart det föreligger indikationer på att det har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare erhållit genom att odla förökningsmaterial av nämnda sort till utsäde, måste därav i princip följa att bearbetningsföretaget i förekommande fall är skyldigt att tillhandahålla rättsinnehavaren relevanta uppgifter avseende samtliga jordbrukare på vilkas uppdrag det har bearbetat sorten i fråga.

61. Som kommissionen har påpekat är nämligen bearbetningsföretagets informationsskyldighet, även om den är avhängig av att en jordbrukare utnyttjar dels undantaget i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94, dels beslutar att anlita bearbetningsföretagets tjänster, knuten till den växtsort som det har bearbetat och inte till företagets kund, det vill säga jordbrukaren.

62. Denna tolkning stöds av artikel 9.2 i förordning nr 1768/95, enligt vilken bearbetningsföretaget är skyldigt att på begäran av rättsinnehavaren ge denne relevanta uppgifter, däribland huruvida det har bearbetat skördeprodukten av en eller flera sorter som tillhör rättsinnehavaren till utsäde, mängden av skördeprodukten av den eller de sorter som det har bearbetat, när och var bearbetningen har skett och namn och adress på den eller de personer till vilka det har tillhandahållit bearbetningstjänsterna. Sådana uppgifter är nämligen nödvändiga när rättsinnehavaren endast har indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en skyddad sort till utsäde (se, för ett liknande resonemang beträffande jordbrukarnas informationsskyldighet, domen i det ovannämnda målet Schulin, punkt 64).

63. Förordning nr 2100/94 innebär emellertid inte att bearbetningsföretagen har en skyldighet att ta reda på vilken sort det utsäde som de har bearbetat tillhör. När det gäller de jordbrukare beträffande vilka rättsinnehavaren saknar indikationer på att bearbetningsföretaget på deras uppdrag har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den berörda sorten, är bearbetningsföretagets skyldighet att lämna relevanta uppgifter till rättsinnehavaren endast tillämplig i de fall där sorten har deklarerats eller på annat sätt varit känd för bearbetningsföretaget, vilket följer av artikel 9.2 b i förordning nr 1768/95.

64. Härav följer att när rättsinnehavaren väl har indikationer på att det har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukaren har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en av rättsinnehavarens sorter till utsäde, är bearbetningsföretaget skyldigt att till rättsinnehavaren lämna relevanta uppgifter inte endast om de jordbrukare beträffande vilka rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget har utfört eller har för avsikt att utföra sådana bearbetningstjänster, utan även avseende alla andra jordbrukare åt vilka det har utfört eller har för avsikt att utföra sådana tjänster, när sorten i fråga har deklarerats till bearbetningsföretaget eller på annat sätt var känd för detta företag.

65. Den andra frågan skall således besvaras enligt följande. Artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 9 i förordning nr 1768/95, skall tolkas så, att när rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukaren har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som tillhör rättsinnehavaren och som omfattas av jordbruksundantaget till utsäde, är bearbetningsföretaget skyldigt att till rättsinnehavaren lämna relevanta uppgifter inte endast om de jordbrukare beträffande vilka rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget har utfört eller har för avsikt att utföra sådana bearbetningstjänster, utan även avseende alla andra jordbrukare åt vilka det har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som har erhållits genom att odla förökningsmaterial av den berörda sorten, när denna sort har deklarerats eller på annat sätt var känd för bearbetningsföretaget.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

66. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Domslut

På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom:

1) Artikel 14.3 sjätte strecksatsen i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt, jämförd med artikel 9 i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, skall inte tolkas så, att en innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt har rätt att begära att ett bearbetningsföretag skall lämna ut de uppgifter som avses i dessa bestämmelser när innehavaren saknar indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som tillhör rättsinnehavaren och som omfattas av nämnda rätt – undantaget hybrider och syntetiska sorter – och som tillhör en av de arter av lantbruksväxter som räknas upp i artikel 14.2 i förordning nr 2100/94 till utsäde.

2) Artikel 14.3 sjätte strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 9 i förordning nr 1768/95, skall tolkas så, att när rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som jordbrukare har erhållit genom att odla förökningsmaterial av en sort som tillhör rättsinnehavaren och som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt – undantaget hybrider och syntetiska sorter – och som tillhör en av de arter av lantbruksväxter som räknas upp i artikel 14.2 i förordning nr 2100/94 till utsäde, är bearbetningsföretaget skyldigt att till rättsinnehavaren lämna relevanta uppgifter inte endast om de jordbrukare beträffande vilka rättsinnehavaren har indikationer på att bearbetningsföretaget har utfört eller har för avsikt att utföra sådana bearbetningstjänster, utan även avseende alla andra jordbrukare åt vilka det har bearbetat eller har för avsikt att bearbeta den skördeprodukt som har erhållits genom att odla förökningsmaterial av den berörda sorten, när denna sort har deklarerats eller på annat sätt var känd för bearbetningsföretaget.