Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Parter

I mål C-472/02

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Cour d'appel de Bruxelles (Belgien), genom beslut av den 20 december 2002 som inkom till domstolen den 27 december 2002, i målet mellan

Siomab SA

och

Institut bruxellois pour la gestion de l'environnement

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna C. Gulmann (referent) och S. von Bahr,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören  M.-F. Contet,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 10 juni 2004

med beaktande av de yttranden som avgivits av:

– Siomab SA, genom J. Vanden Eynde och J.-M. Wolter, avocats,

– Institut bruxellois pour la gestion de l'environnement (IBGE), genom J. Sambon, avocat,

– Förbundsrepubliken Tyskland, genom W.-D. Plessing, M. Lumma och C.‑D. Quassowski, samtliga i egenskap av ombud,

– Republiken Italien, genom I. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av F. Fiorilli, avvocato dello Stato,

– Konungariket Nederländerna, genom H. Sevenster, i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom F. Simonetti och M. Konstantinidis, båda i egenskap av ombud,

och efter att den

15 juli 2004

ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (EGT L 30, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 43), i dess lydelse enligt kommissionens beslut 98/368/EG av den 18 maj 1998 (EGT L 165, s. 20), och kommissionens beslut 1999/816/EG av den 24 november 1999 (EGT L 316, s. 45, nedan kallad förordningen).

2. Denna begäran har uppkommit i en tvist mellan Siomab SA (nedan kallat Siomab) och Institut bruxellois pour la gestion de l’environnement (nedan kallat IBGE) med avseende på en avfallstransport som Siomab hade för avsikt att genomföra till Tyskland.

I – Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

3. Det huvudsakliga syftet med rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39, svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238) i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32, svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66) och enligt kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 (EGT L 135, s. 32, nedan kallat direktivet) är att skydda människors hälsa och miljön mot skadliga effekter som uppkommer i samband med insamling, transport, behandling, förvaring och deponering av avfall.

4. I artikel 1 e i direktivet definieras bortskaffande som ”de förfaranden som omfattas av bestämmelserna i bilaga 2 A” och återvinning som ”de förfaranden som omfattas av bestämmelserna i bilaga 2 B”.

5. I förordningen fastställs åtgärder för övervakning och kontroll av avfallstransporter mellan medlemsstaterna.

6. I artikel 2 i i förordningen anges att bortskaffande är ”bortskaffande enligt definitionen i artikel 1 e i direktiv 75/442/EEG” och i artikel 2 k i förordningen anges att återvinning är ”återvinning enligt definitionen i artikel 1 f i direktiv 75/442/EEG”.

7. Avdelning II i förordningen, med rubriken ”Transport av avfall mellan medlemsstater”, innehåller bland annat två åtskilda kapitel, varav det ena behandlar det förfarande som skall tillämpas på avfall som skall bortskaffas (kapitel A, artiklarna 3–5) och det andra behandlar det förfarande som skall tillämpas på avfall som skall återvinnas (kapitel B, artiklarna 6–11).

8. Enligt bestämmelserna i artiklarna 3.1 och 6.1 i förordningen skall producenten eller innehavaren av avfallet (nedan kallade anmälaren) anmäla till den myndighet som givits befogenhet av den medlemsstat inom vars territorium transporten avslutas (nedan kallad den behöriga destinationsmyndigheten) om han avser att transportera avfall för bortskaffande eller återvinning från en medlemsstat till en annan eller låta det gå i transit genom en eller flera medlemsstater. Han skall sända en kopia av anmälan till den myndighet som givits befogenhet av den medlemsstat inom vars territorium transporten påbörjas (nedan kallad behörig avsändarmyndighet) och till den myndighet som givits befogenhet av den medlemsstat genom vars territorium transporten transiteras (nedan kallad behörig transitmyndighet) samt till den person eller det företag som avfallet transporteras till (nedan kallad mottagaren).

9. Enligt artiklarna 3.3 och 6.3 i förordningen skall anmälan göras med hjälp av den fraktsedel som utfärdas av den behöriga avsändarmyndigheten. I artiklarna 3.5 och 6.5 i förordningen anges vilka upplysningar anmälaren skall ange på fraktsedeln, bland annat åtgärder avseende bortskaffande och återvinning.

10. I enlighet med artiklarna 3.6 och 6.6 i förordningen skall anmälaren teckna ett avtal med mottagaren, och en kopia av avtalet skall på begäran lämnas till den behöriga myndigheten.

11. Enligt artiklarna 3.8 första stycket och 6.8 i förordningen får en behörig avsändarmyndighet i enlighet med nationella regler besluta att i anmälarens ställe själv göra anmälan till den behöriga destinationsmyndigheten, med kopior till mottagaren och till den behöriga transitmyndigheten.

12. Artikel 3.8 andra stycket i förordningen avser avfall för bortskaffande. I denna görs följande tillägg:

”Den behöriga avsändarmyndigheten kan besluta att inte göra någon anmälan, om den själv har omedelbara invändningar mot transporten i enlighet med artikel 4.3. Den skall genast underrätta anmälaren om dessa invändningar.’’

13. Enligt artiklarna 4.1 och 7.1 i förordningen skall den behöriga destinationsmyndigheten senast tre arbetsdagar efter det att den erhållit en anmälan om en avfallstransport, sända en bekräftelse till anmälaren och kopior av anmälan till övriga behöriga myndigheter och till mottagaren.

14. I artikel 7.2 i förordningen föreskrivs att behöriga destinations-, avsändar- och transitmyndigheter skall iaktta en frist om 30 dagar efter det att bekräftelsen avsänts för att invända mot den föreslagna transporten av avfall för återvinning. I samma bestämmelse anges särskilt att invändningar skall grundas på artikel 7.4 i förordningen.

15. Artikel 7.4 a i förordningen innehåller en uppräkning av de fall då de behöriga destinations- och avsändarmyndigheterna får framföra motiverade invändningar mot den planerade transporten.

Den nationella lagstiftningen

16. Enligt artikel 3 i kungörelse av den 7 juli 1994 från huvudstadsregionen Bryssels regering om internationell import och export av avfall skall IBGE, i enlighet med artikel 6.8 i förordningen, översända anmälningar avseende avfallsexport till behöriga destinationsmyndigheter med kopior till mottagaren.

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

17. Siomab driver en avfallsförbränningsanläggning i Bryssel för hushållsavfall och liknande produkter. Verksamheten medför att vissa restprodukter uppkommer, bland annat salter.

18. Siomab slöt den 30 november 2001 avtal med GTS-Grunde Teutschenthal Sicherungs Gmbh & co. KG i syfte att gräva ner dessa salter i det sistnämnda företagets saltgruvor i Teutschenthal i Tyskland.

19. I avsikt att transportera det ovannämnda avfallet översände Siomab en anmälan till IBGE den 4 december 2001 för att denna anmälan skulle vidarebefordras till den behöriga destinationsmyndigheten, Landesamt für Geologie und Bergwesen Sachsen-Anhalt.

20. I de handlingar som sändes till IBGE angav Siomab att den planerade transporten motsvarade återvinning av typ ”R 5 Återvinning eller vidareutnyttjande av andra oorganiska ämnen”, som avses i bilaga 2 B till direktivet. IBGE ansåg att transporten var en transport av avfall för bortskaffande av typ ”D 12 Slutförvaring (t.ex. placering av behållare i en gruva etc.)”, som avses i bilaga 2 A till direktivet. Efter att ha rådgjort med Siomab ändrade IBGE anmälningsformuläret i detta avseende och upplyste den 20 december 2001 Siomab om att exportansökan sänts till den behöriga myndigheten i Tyskland. Denna myndighet motsatte sig ansökan på den grunden att enligt nationell gruvrätt är återvinning men inte bortskaffande tillåtet i gruvan i Teutschenthal.

21. Siomab sände den 9 april 2002 på nytt handlingarna i ärendet till IBGE och vidhöll att transporten skulle anses vara en transport av typ R 5. Siomab stödde sig härvid på domstolens rättspraxis (dom av den 27 februari 2002 i mål C-6/00, ASA, REG 2002, s. I-1961) och gjorde gällande att IBGE hade skyldighet att vidarebefordra anmälan oförändrad till den behöriga destinationsmyndigheten och att den inte kunde omklassificera transportens ändamål.

22. IBGE vidhöll sin bedömning och återsände handlingarna i ärendet till Siomab den 29 april 2002 med motiveringen att transporten klassificerats felaktigt.

23. Siomab väckte härvid talan vid Conseil d’État och yrkade att IBGE:s beslut skulle ogiltigförklaras, eftersom IBGE vägrat att vidarebefordra anmälan om avfallstransporten till den behöriga destinationsmyndigheten.

24. Siomab yrkade den 14 maj 2002 att ordföranden för Tribunal de première instance de Bruxelles (Belgien) interimistiskt skulle förplikta IBGE att vidarebefordra anmälan om avfallstransporten oförändrad till den behöriga destinationsmyndigheten. Detta yrkande avslogs genom beslut av den 8 juli 2002.

25. Siomab överklagade detta beslut till Cour d’appel de Bruxelles och hävdade bland annat att det inte ankom på IBGE att ex officio omklassificera avfallstransportens ändamål. Siomab hävdade vidare att den behöriga avsändarmyndigheten inte har stöd i förordningen för att vägra att vidarebefordra anmälan i samband med det särskilda förfarandet avseende återvinning. IBGE gjorde tvärtom gällande att det har skyldighet att kontrollera hur en planerad avfallstransport klassificerats och att det därför inte är skyldigt att göra en anmälan om bestämmelserna i förordningen åsidosatts.

26. Under dessa förhållanden ansåg Cour d’appel de Bruxelles att lösningen av den anhängiggjorda tvisten var beroende av en tolkning av förordningen. Cour d’Appel de Bruxelles beslutade därför att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Skall för det fall en medlemsstat låter den behöriga avsändarmyndigheten översända fraktsedeln med tillämpning av artiklarna 3.8 och 6.8 i … förordning[en], … artiklarna 3.8, 4.3, 6.8, 7.4 och 26 i förordningen tolkas så, att

a) den i den mening som avses i denna förordning behöriga avsändarmyndigheten, vilken är behörig att pröva huruvida en planerad transport som i anmälan klassificerats som ’transport av avfall för återvinning’ verkligen motsvarar denna klassificering, om den anser att klassificeringen är felaktig, har rätt att

– vägra att vidarebefordra fraktsedeln på grund av denna felaktiga klassificering och uppmana anmälaren att inkomma med en ny fraktsedel,

– vidarebefordra fraktsedeln efter att ha omklassificerat den planerade transporten till ’transport av avfall för bortskaffande’,

– vidarebefordra fraktsedeln innehållande den felaktiga klassificeringen och samtidigt lägga till en invändning grundad på just denna felaktighet,

b) eller är den behöriga avsändarmyndigheten tvärtom skyldig att översända anmälan till den behöriga destinationsmyndigheten såsom anmälaren klassificerat den samtidigt som den behåller möjligheten att, om den anser att klassificeringen av syftet med transporten är felaktig, samtidigt eller senare göra en invändning på grundval av denna felaktiga motivering?”

Bedömning av tolkningsfrågan

27. Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt det system som införts genom förordningen skall alla behöriga myndigheter som mottar en anmälan om en planerad avfallstransport kontrollera att anmälarens klassificering överensstämmer med förordningens bestämmelser och invända mot transporten för det fall klassificeringen är felaktig (domen i det ovannämnda målet ASA, punkt 40, och dom av den 13 februari 2003 i mål C-458/00, kommissionen mot Luxemburg, REG 2003, s. I-1553, punkt 21).

28. Om den behöriga avsändarmyndigheten finner att syftet med transporten har klassificerats felaktigt i anmälan, skall myndigheten grunda sin invändning på denna felaktiga klassificering utan att åberopa någon av de särskilda bestämmelser i förordningen där de invändningar anges som medlemsstaterna kan göra mot avfallstransporter. Denna invändning, liksom de övriga invändningar som föreskrivs i förordningen, medför att transporten inte får genomföras (domen i det ovannämnda målet ASA, punkt 47). Det ankommer däremot inte på den behöriga avsändarmyndigheten att ex officio omklassificera syftet med en avfallstransport, eftersom en sådan ensidig omklassificering kan medföra att en och samma transport prövas av de olika behöriga mynd igheterna utifrån bestämmelser i olika kapitel i förordningen, vilket vore oförenligt med det system som infördes genom förordningen (domen i det ovannämnda målet ASA, punkt 48).

29. Det skall vidare erinras om att domstolen har fastställt att det förfarande som anges i förordningen garanterar anmälaren att den avsedda transporten kommer att bedömas inom de tidsfrister som anges i förordningen och att anmälaren senast vid utgången av dessa tidsfrister kommer att meddelas om, och eventuellt på vilka villkor, transporten kan genomföras. En invändning av den behöriga avsändarmyndigheten om att det skett en felaktig klassificering av en transport som anmälts som en transport av avfall för återvinning skall följaktligen framföras inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 7.2 i förordningen (domen i det ovannämnda målet ASA, punkt 49).

30. Denna tolkning av förordningen är även tillämplig när, som i förevarande fall, den behöriga avsändarmyndigheten, som anser sig vara tvungen att invända mot en transport av avfall som angivits vara avsett för återvinning, handlägger en planerad avfallstransport i samband med det särskilda förfarandet enligt artikel 6.8 i förordningen, enligt vilken den ovannämnda myndigheten i anmälarens ställe själv gör en anmälan till övriga myndigheter och till mottagaren.

31. Det finns nämligen inte något stöd för uppfattningen att enbart den omständigheten att förfarandet för att anmäla en planerad avfallstransport till de berörda skiljer sig från det normala förfarandet skulle innebära att den behöriga avsändarmyndigheten ges befogenhet att omklassificera transportens syfte ex officio .

32. Domstolen erinrar i detta sammanhang om att den behöriga avsändarmyndigheten enligt artikel 3.8 andra stycket i förordningen, som avser förfarandet för transport av avfall för bortskaffande, har möjlighet att vägra att vidarebefordra anmälan av en planerad avfallstransport ”om den själv har omedelbara invändningar mot transporten i enlighet med artikel 4.3”. Genom att inte ge den behöriga avsändarmyndigheten denna möjlighet i samband med förfarandet för transport av avfall för återvinning har gemenskapslagstiftaren underförstått men med nödvändighet avsett att utesluta denna myndighet från förfarandet.

33. Under dessa förhållanden finner domstolen att den behöriga avsändarmyndighet som anser att klassificeringen av syftet med transporten är felaktig, vid sådana förhållanden som i målet vid den nationella domstolen, inte kan omklassificera detta syfte ex officio och vägra vidarebefordra följesedeln till övriga myndigheter och till mottagaren. Det ankommer endast på den behöriga avsändarmyndigheten att, senast vid utgången av den frist om 30 dagar som börjar löpa när mottagarmyndigheten avsänder bekräftelsen på mottagandet av anmälan av transporten, på alla sätt meddela anmälaren och övriga behöriga myndigheter om sin invändning grundad på att den ovannämnda klassificeringen är felaktig.

34. Enligt de skäl som generaladvokaten anfört i punkterna 37 och 38 i förslaget till avgörande äventyrar en sådan tolkning på intet sätt de befogenheter den behöriga avsändarmyndigheten har enligt förordningen för att invända mot en transport om anmälaren klassificerat denna felaktigt. Genom denna tolkning tillvaratas anmälarens intresse av att få kännedom om övriga myndigheters inställning till den planerade transporten.

35. Med beaktande av vad ovan anförts skall tolkningsfrågan besvaras så, att förordningen skall tolkas så, att om en medlemsstat, i enlighet med artikel 6.8 i förordningen, tillämpar det särskilda anmälningsförfarande som innebär att den behöriga avsändarmyndigheten avsänder den följesedel som upprättats för en transport av avfall för återvinning, kan denna myndighet, om den anser sig vara tvungen att invända mot transporten på grund av att anmälaren klassificerat den felaktigt, inte omklassificera transporten ex officio, och den är skyldig att delge övriga behöriga myndigheter och mottagaren denna handling. Det åligger härvid den behöriga avsändarmyndigheten att, på alla sätt och senast vid utgången av den frist som föreskrivs i artikel 7.2 i förordningen, meddela anmälaren och övriga behöriga myndigheter om invändningen.

Beslut om rättegångskostnader

Rättegångskostnader

36. De kostnader som har förorsakats den tyska, den italienska och den nederländska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut

På dessa grunder beslutar domstolen (femte avdelningen) följande dom:

Rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen, i dess lydelse enligt kommissionens beslut 98/368/EG av den 18 maj 1998 och kommissionens beslut 1999/816/EG av den 24 november 1999, skall tolkas så, att om en medlemsstat, i enlighet med artikel 6.8 i den ovannämnda förordningen tillämpar det särskilda anmälningsförfarande som innebär att den behöriga avsändarmyndigheten avsänder den följesedel som upprättats för en transport av avfall för återvinning, kan denna myndighet, om den anser sig vara tvungen att invända mot transporten på grund av att anmälaren klassificerat den felaktigt, inte omklassificera transporten ex officio, och den är skyldig att delge övriga behöriga myndigheter och mottagaren denna handling. Det åligger härvid den behöriga avsändarmyndigheten att, på alla sätt och senast vid utgången av den frist som föreskrivs i artikel 7.2 i den ovannämnda förordningen, meddela anmälaren och övriga behöriga myndigheter om invändningen.