Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

62004CJ0229.pdf

Parter

Domskäl

Domslut

Parter

I mål C-229/04,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Tyskland), genom beslut av den 27 maj 2004 som inkom till domstolen den 2 juni 2004, i målet

Crailsheimer Volksbank eG

mot

Klaus Conrads ,

Frank Schulzke och Petra Schulzke-Lösche,

Joachim Nitschke,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J. Makarczyk, C. Gulmann (referent), R. Silva de Lapuerta och P. Kūris,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 mars 2005,

med beaktande av yttranden som avgetts av:

– Crailsheimer Volksbank eG, genom M. Siegmann och N. Polt, Rechtsanwälte,

– Klaus Conrads, Franz Schulzke, Petra Schulzke-Lösche och Joachim Nitschke, genom E. Ahr och K.-O. Knops, Rechtsanwälte,

– Tysklands regering, genom A. Dittrich och C.-D. Quassowski, båda i egenskap av ombud,

– Frankrikes regering, genom R. Loosli-Surrans, i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom A. Aresu, H. Kreppel och S. Gruenheid, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 2 juni 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83) (nedan kallat direktivet), och i synnerhet artiklarna 1, 2 och 5.2 i direktivet.

2. Begäran har framställts i tre mål mellan Crailsheimer Volksbank eG (nedan kallad Volksbank), å ena sidan, och Klaus Conrads, makarna Frank Schulzke och Petra Schulzke-Lösche respektive J. Nitschke (nedan gemensamt kallade låntagarna), å andra sidan. Målen gäller hävningen, enligt tillämplig nationell lagstiftning om hemförsäljning, av de kreditavtal som låntagarna ingått med Volksbank för att finansiera förvärv av fast egendom.

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapslagstiftningen

3. Direktivet syftar till att ge konsumenterna i medlemsstaterna ett minimiskydd på området för hemförsäljning för att skydda dem mot den risk som följer av de specifika omständigheterna i samband med att avtal ingås utanför näringsidkarens fasta affärslokaler. I fjärde och femte skälen i direktivet anges följande:

”Det som särskilt kännetecknar de avtal som ingås utanför näringsidkarens fasta affärslokaler är att det i regel är näringsidkaren som inleder avtalsförhandlingarna, något som konsumenten inte är förberedd på eller som han inte väntat sig. Konsumenten kan ofta inte jämföra kvaliteten och priset på erbjudandet med andra erbjudanden. …

Konsumenten bör ges rätt att säga upp avtalet inom en period av minst sju dagar för att kunna bedöma de skyldigheter som uppstår enligt avtalet.”

4. I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall gälla för avtal där en näringsidkare tillhandahåller en konsument varor eller tjänster, när besöket inte äger rum på konsumentens uttryckliga begäran. Direktivet omfattar avtal som ingås

– under ett besök som näringsidkaren avlägger

i) i konsumentens eller i någon annan konsuments hem

…”

5. I artikel 2 i direktivet stadgas följande:

”I detta direktiv avses med

...

näringsidkare : en fysisk eller juridisk person som för transaktionen ifråga uppträder i sin affärs- eller yrkesmässiga roll, och varje person som handlar i näringsidkarens namn eller på hans vägnar.”

6. I artikel 3.2 a i direktivet föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall inte gälla:

a) Avtal om uppförande, försäljning eller hyra av fast egendom eller avtal om andra rättigheter som rör fast egendom.

…”

7. Artikel 4 i direktivet har följande lydelse:

”När det gäller transaktioner som omfattas av artikel 1 skall näringsidkare skriftligen informera konsumenterna om deras rätt att häva avtalet inom den period som föreskrivs i artikel 5 samt om namn och adress till den gentemot vilken denna rätt kan utövas.

Sådan information skall vara daterad och innehålla sådana detaljerade upplysningar som gör det möjligt att identifiera kontraktet. Den skall överlämnas till konsumenten

a) för fall som anges i artikel 1.1: när avtalet ingås,

Medlemsstaterna skall se till att deras nationella lagstiftning innehåller lämpliga bestämmelser som skyddar konsumenten i de fall sådan information som anges i denna artikel saknas.”

8. I artikel 5 i direktivet stadgas följande:

”1. Konsumenten skall ha rätt att avsäga sig rättsverkningarna av sitt åtagande genom att skicka ett meddelande inom minst sju dagar från det han mottagit informationen enligt artikel 4. Ett sådant förfarande skall föreskrivas i den nationella lagstiftningen. …

2. Att lämna ett sådant meddelande skall ha den verkan att konsumenten befrias från alla förpliktelser enligt det uppsagda avtalet.”

9. I artikel 7 i direktivet föreskrivs följande:

”Om konsumenten använder sig av sin rätt att säga upp avtalet, skall de rättsliga verkningarna av en sådan uppsägning regleras genom nationell lagstiftning, särskilt beträffande återbetalning för de levererade varorna eller för utförda tjänster och beträffande återlämning av de mottagna varorna.”

10. Artikel 8 i direktivet har följande lydelse:

”Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att anta eller bibehålla fördelaktigare föreskrifter till skydd för konsumenterna på det område som faller under direktivet.”

Domstolens rättspraxis

11. I domen av den 13 december 2001 i mål C-481/99, Heininger (REG 2001, s. I‑9945), tolkade domstolen direktivet i tre avseenden.

12. Först slog domstolen fast att direktivet är tillämpligt på fastighetskreditavtal, det vill säga kreditavtal som är avsedda att finansiera förvärv av fast egendom. I punkt 32 i domen slog domstolen fast att även om ett sådant avtal är förenat med en rättighet som avser fast egendom – eftersom det beviljade lånet måste ha en säkerhet i form av panträtt i fast egendom – är inte denna egenskap hos avtalet tillräcklig för att det skall anses att nämnda avtal avser en rättighet som rör fast egendom i den mening som avses i artikel 3.2 a i direktivet.

13. Domstolen erinrade därefter om att en konsument som har slutit ett fastighetskreditavtal vid hemförsäljning har en hävningsrätt i enlighet med artikel 5 i direktivet. I punkt 35 i samma dom angav domstolen att frågan om vilka följder en eventuell hävning av fastighetskreditavtalet, som gjorts i enlighet med reglerna i direktivet, har för avtalet om köp av den fasta egendomen och för ställandet av säkerhet i form av panträtt i fast egendom skall bedömas i enlighet med nationell rätt.

14. Domstolen påpekade slutligen att den frist på sju dagar som föreskrivs för hävandet skall räknas från det att konsumenten mottagit informationen beträffande sin hävningsrätt från näringsidkaren. I punkt 48 i domen i det ovannämnda målet Heininger slog domstolen fast att direktivet utgör hinder för att den nationella lagstiftaren tillämpar en ettårsfrist, räknad från avtalets ingående, för att utöva den hävningsrätt som införts genom artikel 5 i detta direktiv, när konsumenten inte har mottagit den information som föreskrivs i artikel 4 i nämnda direktiv.

Den nationella lagstiftningen

15. Direktivet har införlivats med tysk rätt genom lag om hävning av avtal som har ingåtts vid hemförsäljning och liknande försäljning (Gesetz über den Widerruf von Haustürgeschäften und ähnlichen Geschäften) av den 16 januari 1986 (BGBl. 1986 I, s. 122) ( nedan kallad HWiG).

16. Enligt den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i målen vid den nationella domstolen föreskrevs följande i 1 § stycke 1 HWiG:

”Om kunden har förmåtts till att avge en viljeförklaring i syfte att ingå ett avtal som avser en prestation mot vederlag

1. genom muntliga förhandlingar på kundens arbetsplats eller i en privat bostad,

blir viljeförklaringen giltig först om kunden inte har återkallat den skriftligen inom en vecka.”

17. I 3 § HWiG föreskrivs följande:

”1) Vid hävning skall vardera avtalsparten återbära erhållna prestationer till den andra parten. Hävning kan ske även om föremålet har förstörts eller gått förlorat eller om det av annat skäl är omöjligt att återbära det erhållna föremålet. Om kunden bär ansvaret för att föremålet har förstörts eller gått förlorat eller för att det av annat skäl är omöjligt att återbära föremålet, är han eller hon skyldig att ersätta den andra avtalsparten för värdeminskningen eller föremålets värde.

2) Om kunden inte har informerats i enlighet med 2 § och inte på något annat sätt fått kännedom om sin hävningsrätt, skall kunden endast anses bära ansvaret för att föremålet har förstörts eller gått förlorat eller för att det av annat skäl är omöjligt att återbära föremålet, om kunden inte har visat samma aktsamhet som han eller hon brukar visa i egna angelägenheter.

3) Värdet av nyttjanderätten till eller användningen av en vara eller av andra prestationer som har tillhandahållits fram till tidpunkten för utövande av hävningsrätten skall ersättas. Värdeminskning till följd av en korrekt användning av en vara eller annan prestation skall inte beaktas.

4) Kunden kan av den andra parten kräva ersättning för nödvändiga utgifter som denne haft på grund av varan.”

18. I 123 § i den tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch, nedan kallad BGB) föreskrivs följande i fråga om invändning om svikligt förledande eller hot:

”1. Den som genom svikligt förledande eller olaga hot har tvingats avge en viljeförklaring kan angripa viljeförklaringen.

2. När tredje man gjort sig skyldig till förledandet kan en förklaring som skulle avges till en annan person endast angripas om den personen kände till förledandet eller borde ha känt till det. …”

Målen vid den nationella domstolen

19. I början av 1990-talet lät ett byggföretag uppföra en byggnad med lägenheter i närheten av Stuttgart, vilka skulle hyras ut till bland annat affärsmän. Byggnadskomplexet skulle drivas som ett hotell av ett driftsbolag, i egenskap av hyresgäst.

20. Lägenheterna såldes med samäganderätt till enskilda, däribland låntagarna, som en investering med skattefördelar. Byggföretaget anlitade för det syftet ett av företaget kontrollerat försäljningsbolag. Försäljningsbolaget upprättade bland annat en ”tidsplan” över de olika etapper som var nödvändiga för att genomföra förvärven och finansieringen av dessa. Försäljningsbolaget anlitade i sin tur oberoende förmedlare, däribland mäklaren W. (nedan kallad mäklaren), vilken skötte förhandlingarna rörande de förvärv som målen vid den nationella domstolen avser. Finansieringen av lägenhetsköpen gick i de flesta fall till så, att en bank (DSL-Bank) beviljade lån för en del av kostnaderna mot att en säkerhet med bästa förmånsrätt ställdes, medan Volksbank, vilken redan hade finansierat byggföretagets kostnader för uppförandet av fastigheten, finansierade resterande kostnader mot att en säkerhet med näst bästa förmånsrätt ställdes.

21. I de tre målen vid den nationella domstolen gick mäklaren till väga så att han, ibland vid upprepade tillfällen, tog kontakt med låntagarna i deras privata bostad för att ge dem ”exempel på beräkningar” och samla in personliga upplysningar och uppgifter om deras solvens i syfte att upprätta en låneansökan. Mäklaren återkom några veckor senare för att få låneavtalen undertecknade, vilka under tiden hade upprättats av Volksbank. Parallellt med dessa åtgärder bestyrktes de därtill hörande avtalen om köp av fast egendom, eller en fullmakt om att ingå ett sådant avtal, av en notarie (Notar).

22. Byggnaden färdigställdes i februari 1993. Fem månader senare ställde driftsbolaget in hyresbetalningarna och i början av år 1994 blev det insolvent. Byggföretaget betalade hyra fram till slutet av år 1993 och försattes i konkurs år 1995. Den planerade beläggningen uppnåddes aldrig.

23. Därefter var intäkterna från investeringen otillräckliga. På grund av begränsningar i dokumentet om uppdelning av fastigheten var det i praktiken inte möjligt att utnyttja lägenheterna var och en för sig, eftersom de inte fick användas privat eller hyras ut separat.

24. Även låntagarna ställde in sina betalningar till Volksbank.

25. Låntagarna hävde låneavtalen och Volksbank väckte därefter talan mot var och en av låntagarna för att få sina fordringar betalda jämte dröjsmålsränta.

26. Landgericht Bremen (nedan kallad Landgericht) biföll Volksbanks talan mot Klaus Conrads genom dom av den 4 december 2001.

27. Klaus Conrads överklagade domen till Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (nedan kallad Oberlandesgericht), vilken förordnade om åtgärder för bevisupptagning för att fastställa huruvida låneavtalet hade ingå tts i samband med hemförsäljning. Genom bevisupptagningen framkom att mäklaren på eget initiativ hade tagit kontakt med låntagaren och i samband med hemförsäljning kommit överens med låntagaren om att han skulle delta i byggföretagets skattesparprogram. Genom dom av den 16 januari 2003 ogillade Oberlandesgericht Volksbanks talan med ändring av Landgerichts dom.

28. Som skäl för att ogilla talan angav Oberlandesgericht för det första att Volksbank ansvarade för de oriktiga upplysningarna om kontrollen av användningen av medlen och om andra omständigheter, för det andra att de invändningar som framförts mot byggföretaget kunde åberopas mot kravet på återbetalning av lånet och, för det tredje, att hävningen av låneavtalet med stöd av HWiG var giltig.

29. I det avseendet slog Oberlandesgericht fast att det var fråga om en hemförsäljningssituation. När det gällde frågan vem som skulle tillräknas denna situation, citerade och tillämpade denna domstol de principer som slagits fast på området av Bundesgerichtshofs elfte avdelning. På grundval därav fann Oberlandesgericht att Volksbank på ett oaktsamt sätt hade underlåtit att skaffa sig kännedom om hemförsäljningen och att denna skulle tillräknas Volksbank, eftersom den mycket korta tidsfristen i tidsplanen borde ha föranlett banken att begära närmare upplysningar om omständigheterna kring avtalsförhandlingarna. Oberlandesgericht ogillade Volksbanks krav på återbetalning enligt 3 § HWiG, med åberopande av att köpet och finansieringen utgjorde en ekonomisk enhet.

30. Banken överklagade domen till Bundesgerichtshof, vilken genom dom av den 27 januari 2004 upphävde Oberlandesgerichts dom och återförvisade målet till nämnda domstol för förnyad prövning.

31. Volksbanks talan mot Frank Schulzke och Petra Schulzke-Lösche bifölls av Landgericht genom dom av den 27 november 2001.

32. Makarna överklagade domen till Oberlandesgericht, vilken förordnade att ett vittne skulle höras. Vid vittnesförhöret framkom att låneavtalet också hade ingåtts efter att mäklaren besökt låntagarna i deras bostad. Målet vilandeförklarades, med hänsyn till överklagandet i målet rörande Klaus Conrads.

33. Bankens talan om att Joachim Nitschke skulle förpliktas att återbetala lånet ogillades av Landgericht. Banken överklagade domen till Oberlandesgericht.

Tolkningsfrågorna

34. Oberlandesgericht har inledningsvis förklarat att det, efter domen i det ovannämnda målet Heininger, har uppstått oenighet i Tyskland mellan Bundesgerichtshofs elfte avdelning och en rad domstolar i första och andra instans rörande rättsföljderna av nämnda dom.

35. Enligt den nationella domstolen är de villkor för hävningsrätten som föreskrivs i 1 § HWiG i sig omstridda. För att hävningsrätt skall föreligga krävs enligt fast rättspraxis från Bundesgerichtshof inte endast att det är fråga om hemförsäljning, utan hävningsrätten är även avhängig frågan om vem som kan tillräknas hemförsäljningen. Denna rättspraxis följer av lagmotiven till HWiG, där det anges att 1 § i nämnda lag skall tolkas mot bakgrund av rättsprinciperna om svikligt förledande i 123 § stycke 2 BGB, nämligen att en tredje mans förledande handlingar endast kan tillräknas en avtalspart om denne kände till tredje mans handlingar eller borde ha känt till dem. Enligt Bundesgerichtshof skall den som vid hemförsäljning överrumplas och förmås att ge sitt samtycke till ett avtal inte ges en bättre ställning än den som blivit svikligen förledd. Oberlandesgericht anser däremot att direktivet inte innehåller något kriterium som möjliggör en sådan begränsning av hävningsrätten, eftersom det enda villkoret för hävningsrätten enligt direktivet är att det är fråga om hemförsäljning. Den första frågan avser följaktligen under vilka förutsättningar hemförsäljningen skall tillräknas långivaren.

36. Oberlandesgericht vill även få klarhet i huruvida hävning i samband med hemförsäljning nödvändigtvis medför en återbetalningsskyldighet. Den andra, den tredje och den fjärde frågan avser således hävningens rättsföljder.

37. Oberlandesgericht har i det avseendet uppgett att Bundesgerichtshof utgår från att låntagaren, i en sådan situation som den i målen vid den nationella domstolen, måste återbetala lånebeloppet till banken även om det har utbetalats direkt till tredje man, i detta fall byggföretaget. Den har tillagt att Bundesgerichtshof tolkar 3 § stycke 1 punkt 1 HWiG på så sätt att låntagaren, till följd av hävningen av lånet, är skyldig att betala tillbaka hela lånebeloppet omedelbart och inte i rater, såsom föreskrivs i avtalet.

38. Oberlandesgericht har hänvisat till begäran om förhandsavgörande från Landgericht Bochum i målet Schulte, i vilket dom meddelats denna dag (mål C‑350/03, Schulte, REG 2005, s. I-0000). Även i det målet har domstolen tillfrågats om rättsföljderna av en hävning av ett fastighetskreditavtal som ingåtts vid hemförsäljning.

39. Oberlandesgerichts andra fråga, liksom den tredje fråga som Landgericht Bochum ställt i det ovannämnda målet, avser återbetalningsskyldigheten. Oberlandesgericht har i det avseendet anfört att, för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktivet, och särskilt av artikel 5.2 i direktivet, låntagaren inte skall anses skyldig att betala tillbaka lånebeloppet när han eller hon vid hemförsäljning inte bara har förmåtts att ingå låneavtalet, utan samtidigt även att på ett oåterkalleligt sätt gå med på att lånebeloppet utbetalas till tredje man och att avhända sig sin dispositionsrätt. Att den överrumplade konsumenten har gett denna anvisning bör inte medföra någon återbetalningsskyldighet. När det gäller den tredje och den fjärde frågan har Oberlandesgericht uppgett att de motsvarar den fjärde frågan som ställts av Landgericht Bochum i det ovannämnda målet Schulte.

40. Oberlandesgericht har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Är det förenligt med artikel 1.1 i [direktivet] att en konsuments rättigheter, särskilt hans eller hennes hävningsrätt, görs beroende inte enbart av huruvida en hemförsäljning enligt artikel 1.1 i direktivet skett, utan även av andra tillräknandekriterier, såsom huruvida näringsidkaren medvetet har använt sig av en tredje man för att ingå avtal eller huruvida näringsidkaren varit oaktsam vad gäller tredje mans handlingar i samband med hemförsäljning?

2) Är det förenligt med artikel 5.2 i [direktivet] att en person som upptagit ett lån för fast egendom och som inte bara har ingått låneavtalet i samband med hemförsäljning, utan samtidigt också har låtit utbetalning av lånet ske till ett konto som han eller hon i praktiken inte längre har dispositionsrätt över, är skyldig att, om han eller hon häver låneavtalet, återbetala lånebeloppet till långivaren?

3) Är det förenligt med artikel 5.2 i [direktivet] att en person som upptagit ett lån för fast egendom måste betala tillbaka hela lånebeloppet omedelbart, och inte i rater, såsom föreskrivs i avtalet, för det fall att låntagaren är skyldig att återbetala lånebeloppet på grund av att låneavtalet hävs?

4) Är det förenligt med artikel 5.2 i [direktivet] att en person som upptagit ett lån för fast egendom måste betala marknadsmässig ränta på lånet, för det fall att låntagaren är skyldig att återbetala lånebeloppet på grund av att låneavtalet hävs?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

41. Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 2 i direktivet skall tolkas på så sätt att när en tredje man agerar i en näringsidkares namn eller på hans vägnar i förhandlingarna om eller vid ingåendet av ett avtal, kan direktivets tillämpning göras beroende inte enbart av villkoret att avtalet ingåtts vid hemförsäljning i den mening som avses i artikel 1 i direktivet, utan även av villkoret att näringsidkaren kände till eller borde ha känt till att avtalet ingicks vid en sådan hemförsäljning.

42. Domstolen anser att det räcker att påpeka att direktivets ordalydelse inte ger något stöd för att ett sådant ytterligare villkor uppställs. I artikel 1 i direktivet föreskrivs nämligen att direktivet skall gälla för avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument vid hemförsäljning, och enligt artikel 2 i samma direktiv omfattar begreppet näringsidkare, i den mening som avses i direktivet, varje person som handlar i näringsidkarens namn eller på hans vägnar.

43. Att godta ett sådant ytterligare villkor skulle även strida mot direktivets syfte, som är att skydda konsumenten mot det överraskningsmoment som är förknippat med hemförsäljning.

44. Denna tolkning bekräftas av punkt 43 i domen av den 22 april 1999 i mål C‑423/97, Travel Vac (REG 1999, s. I-2195), där det anges att det är tillräckligt att konsumenten befinner sig i någon av de objektiva situationer som anges i artikel 1 i nämnda direktiv för att han eller hon skall ha rätt att häva avtalet. Det krävs inte att det även visas att konsumenten har påverkats eller manipulerats av näringsidkaren.

45. Följaktligen skall den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1 och 2 i direktivet skall tolkas på så sätt att när en tredje man agerar i en näringsidkares namn eller på hans vägnar i förhandlingarna om eller vid ingåendet av ett avtal, kan direktivets tillämpning inte göras beroende av villkoret att näringsidkaren kände till eller borde ha känt till att avtalet ingicks vid hemförsäljning i den mening som avses i artikel 1 i direktivet.

Den andra, den tredje och den fjärde frågan

46. Den nationella domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida direktivet, särskilt artikel 5.2 i direktivet, utgör hinder för att en person som upptagit ett lån för fast egendom och som inte bara har ingått låneavtalet i samband med hemförsäljning, utan samtidigt också har låtit utbetalning av lånet ske till ett konto som han eller hon i praktiken inte längre har dispositionsrätt över, är skyldig att, om han eller hon häver låneavtalet, återbetala lånebeloppet till långivaren och, om så inte är fallet, huruvida direktivet utgör hinder för att låntagaren måste betala tillbaka hela lånebeloppet jämte marknadsmässig ränta omedelbart, och inte i rater, såsom föreskrivs i avtalet.

47. Som Volksbank, låntagarna, den tyska och den franska regeringen samt kommissionen har påpekat motsvarar den andra, den tredje och den fjärde frågan i huvudsak den tredje och den fjärde frågan som ställts i det ovannämnda målet Schulte, vilket även den nationella domstolen har konstaterat.

48. Som svar på dessa frågor har domstolen i domen i det ovannämnda målet Schulte slagit fast att direktivet, särskilt artikel 5.2 i direktivet, inte utgör något hinder för

– att en konsument som utnyttjat sin hävningsrätt i enlighet med direktivet är skyldig att återbetala lånebeloppet till långivaren, trots att lånet, enligt det koncept som utvecklats för kapitalinvesteringen, uteslutande skall användas för att finansiera köpet av den fasta egendomen och trots att det utbetalas direkt till säljaren av egendomen,

– att det krävs att lånebeloppet skall återbetalas omedelbart, eller

– att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att konsumenten, om ett fastighetskreditavtal hävs, inte endast är skyldig att återbetala de belopp som erhållits enligt låneavtalet utan även att utge marknadsmässig ränta till långivaren.

I en situation där konsumenten, om banken hade uppfyllt sin skyldighet att informera konsumenten om hävningsrätten, skulle ha kunnat undvika att utsätta sig för de risker som är förknippade med sådana investeringar som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är medlemsstaterna emellertid skyldiga enligt artikel 4 i direktivet att se till att den nationella lagstiftningen skyddar de konsumenter som inte har kunnat undvika att utsätta sig för sådana risker, genom att vidta åtgärder som förhindrar att konsumenterna tvingas bära följderna av att dessa risker har realiserats.

49. Följaktligen skall de frågor som avfattats i ordalag som är identiska med frågorna i domen i det ovannämnda målet Schulte besvaras enligt följande. Direktivet, särskilt artikel 5.2 i direktivet, utgör inte något hinder för

– att en konsument som utnyttjat sin hävningsrätt i enlighet med direktivet är skyldig att återbetala lånebeloppet till långivaren, trots att lånet, enligt det koncept som utvecklats för kapitalinvesteringen, uteslutande skall användas för att finansiera köpet av den fasta egendomen och trots att det utbetalas direkt till säljaren av egendomen,

– att det krävs att lånebeloppet skall återbetalas omedelbart, eller

– att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att konsumenten, om ett fastighetskreditavtal hävs, inte endast är skyldig att återbetala de belopp som erhållits enligt låneavtalet utan även att utge marknadsmässig ränta till långivaren.

I en situation där konsumenten, om banken hade uppfyllt sin skyldighet att informera konsumenten om hävningsrätten, skulle ha kunnat undvika att utsätta sig för de risker som är förknippade med sådana investeringar som dem som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, är medlemsstaterna emellertid skyldiga enligt artikel 4 i direktivet att se till att den nationella lagstiftningen skyddar de konsumenter som inte har kunnat undvika att utsätta sig för sådana risker, genom att vidta åtgärder som förhindrar att konsumenterna tvingas bära följderna av att dessa risker har realiserats.

Rättegångskostnader

50. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Domslut

På dessa grunder beslutar domstolen (andra avdelningen) följande dom:

1) Artiklarna 1 och 2 i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler skall tolkas på så sätt att när en tredje man agerar i en näringsidkares namn eller på hans vägnar i förhandlingarna om eller vid ingåendet av ett avtal, kan direktivets tillämpning inte göras beroende av villkoret att näringsidkaren kände till eller borde ha känt till att avtalet ingicks vid hemförsäljning i den mening som avses i artikel 1 i direktivet.

2) Direktiv 85/577, särskilt artikel 5.2 i direktivet, utgör inte något hinder för

– att en konsument som utnyttjat sin hävningsrätt i enlighet med direktivet är skyldig att återbetala lånebeloppet till långivaren, trots att lånet, enligt det koncept som utvecklats för kapitalinvesteringen, uteslutande skall användas för att finansiera köpet av den fasta egendomen och trots att det utbetalas direkt till säljaren av egendomen,

– att det krävs att lånebeloppet skall återbetalas omedelbart, eller

– att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att konsumenten, om ett fastighetskreditavtal hävs, inte endast är skyldig att återbetala de belopp som erhållits enligt låneavtalet utan även att utge marknadsmässig ränta till långivaren.

I en situation där konsumenten, om banken hade uppfyllt sin skyldighet att informera konsumenten om hävningsrätten, skulle ha kunnat undvika att utsätta sig för de risker som är förknippade med sådana investeringar som dem som är i fråga i målen vid den nationella domstolen, är medlemsstaterna emellertid skyldiga enligt artikel 4 i direktiv 85/577 att se till att den nationella lagstiftningen skyddar de konsumenter som inte har kunnat undvika att utsätta sig för sådana risker, genom att vidta åtgärder som förhindrar att konsumenterna tvingas bära följderna av att dessa risker har realiserats.