Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

62005CJ0007.pdf

Parter

Domskäl

Domslut

Parter

I de förenade målen C-7/05–C-9/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Bundesgerichtshof (Tyskland), genom beslut av den 11 oktober 2004 som inkom till domstolen den 14 januari 2005, i målen

Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH

mot

Ulrich Deppe ,

Hanne-Rose Deppe ,

Thomas Deppe ,

Matthias Deppe ,

Christine Urban (född Deppe) (C-7/05),

Siegfried Hennings (C-8/05), och

Hartmut Lübbe (C-9/05)

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J. Makarczyk, P. Kūris (referent), G. Arestis och J. Klucka,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 januari 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH, genom K. von Gierke, Rechtsanwalt,

– U. Deppe, H.-R. Deppe, T. och M. Deppe samt C. Urban (C‑7/05), S. Hennings (C-8/05) och H. Lübbe (C‑9/05), genom M. Miersch, Rechtsanwalt,

– den tyska regeringen, genom C. Schulze-Bahr, i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom B. Doherty och F. Erlbacher, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 9 februari 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 5.2, 5.4 och 5.5 i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 173, s. 14), i dess lydelse enligt kommissionens förordning nr 2605/98 av den 3 december 1998 (EGT L 328, s. 6) (nedan kallad förordning nr 1768/95).

2. Begäran har framställts i en tvist mellan Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH (nedan kallat STV), en organisation av innehavare av växtförädlarrätter (nedan kallade rättsinnehavarna), och Ulrich Deppe, Hanne-Rose Deppe, Thomas och Mathias Deppe samt Christine Urban, vilka är arvtagare till Dieter Deppe, och mellan STV och jordbrukarna Siegfried Hennings och Hartmut Lübbe, angående betalning av ersättning för plantering av utsäde som omfattas av ett sådant skydd.

Tillämpliga bestämmelser

3. Enligt artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196) (nedan kallad grundförordningen) införs genom förordningen gemenskapens växtförädlarrätt som den enda formen i gemenskapen av industriellt rättsskydd för växtsorter.

4. I artikel 14.1 i nämnda förordning föreskrivs ett undantag från gemenskapens växtförädlarrätt:

”Trots vad som sägs i artikel 13.2 och i syfte att skydda jordbruksproduktionen är det tillåtet för jordbrukare att för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag använda förökningsmaterial av en sort, undantaget hybrider och syntetiska sorter, som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.”

5. Artikel 14.3 fjärde strecksatsen rör de finansiella villkor under vilka andra jordbrukare än småjordbrukare kan använda sig av detta privilegium. Dessa jordbrukare skall ”betala rättsinnehavaren en rimlig ersättning, vilken skall vara betydligt lägre än det belopp som utkrävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av samma sort i samma område. Storleken på ersättningen kan variera med tiden beroende på i vilken utsträckning undantaget i punkt 1 skall tillämpas beträffande den berörda sorten”.

6. Enligt artikel 1 i förordning nr 1768/95 fastställs i denna förordning bestämmelser om villkoren för att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 14.1 i grundförordningen.

7. I artikel 2 i förordning nr 1768/95 föreskrivs följande:

”1. De villkor som anges i artikel 1 skall uppfyllas både av rättsinnehavaren, såsom företrädare för förädlaren, och av jordbrukaren på sådant sätt att de skyddar varandras legitima intressen.

2. De legitima intressena skall inte anses vara skyddade, om ett eller flera av dessa intressen ogynnsamt påverka[s] utan hänsyn till behovet att bibehålla en skälig balans mellan dem alla eller proportionalitet mellan syftet med villkoret i fråga och dess verkliga effekt.”

8. I artikel 5 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”1. Nivån på den rimliga ersättning som skall betalas till rättsinnehavaren enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i grundförordningen kan fastställas i ett avtal mellan rättsinnehavaren och den berörda jordbrukaren.

2. Då ett sådant avtal inte har slutits eller inte kan tillämpas skall ersättningsbeloppet vara betydligt lägre än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av den lägsta kategori som uppfyller kraven för officiell certifiering av samma sort och inom samma område.

Om ingen produktion under licens av förökningsmaterial av den berörda sorten har skett i det område där jordbrukarens anläggning är belägen och om en enhetlig nivå för det nämnda beloppet har fastställts för hela gemenskapen, skall ersättningen vara betydligt lägre än det belopp som normalt ingår för nämnda ändamål i det pris till vilket förökningsmaterial av den lägsta kategori som kan erhålla officiell certifiering av den sorten är sål[t] inom det området, under förutsättning att det inte är högre än det nämnda belopp som skall betalas i det område där det förökningsmaterialet har framställts.

3. Ersättningsnivån skall anses vara avsevärt lägre enligt lydelsen i artikel 14.3 fjärde stycket i grundförordningen, såsom anges i punkt 2 ovan, om den inte överskrider den nödvändiga för att fastställa eller stabilisera, som en ekonomisk faktor som avgör i vilken utsträckning undantaget utnyttjas, ett rimligt avvägt förhållande mellan användningen av tillåtet spridningsmaterial och planteringen av skördeprodukten av respektive arter som omfattas av gemenskapens skördeförädlarrätt. Ett sådant förhållande skall anses vara rimligt avvägt om det säkerställer att rättsinnehavaren erhåller en på det hela taget rättfärdig kompensation för den totala användningen av sin sort.”

9. Genom förordning nr 2605/98, som trädde i kraft den 24 december 1998, har bland annat följande punkter lagts till artikel 5 i förordning nr 1768/95, i dess ursprungliga lydelse:

”4. Om, när det gäller punkt 2, ersättningsnivån fastställs i avtal mellan organisationer för rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer, med eller utan deltagande bearbetningsorganisationer, vilka är etablerade inom gemenskapen på gemenskapsnivå, nationell eller regional nivå, skall de avtalade nivåerna användas som riktlinjer för att fastställa vilken ersättning som skall betalas inom området och för arterna i fråga, om dessa nivåer och villkoren för dessa skriftligen har anmälts till kommissionen av de aktuella organisationernas bemyndigade företrädare och om de avtalade nivåerna och villkoren för dessa har offentliggjorts i den officiella tidning som ges ut av gemenskapens växtsortsmyndighet.

5. Om, när det gäller punkt 2, inget sådant avtal som avses i punkt 4, har ingåtts, skall ersättningen enligt punkt 2 uppgå till 50 % av de belopp som erlagts för produktion av förökningsmaterial på licens.

Om en medlemsstat före den 1 januari 1999 anmäler till kommissionen att ett avtal mellan de relevanta organisationerna etablerade på nationell eller regional nivå är nära förestående, enligt vad som anges i punkt 4, skall den ersättning som betalas i området och för arten i fråga uppgå till 40 % istället för 50 % som anges ovan, men endast i de fall sådana undantag i jordbruket utnyttja[t]s innan avtalen genomfördes och senast den 1 april 1999.

6. Om jordbrukaren, när det gäller punkt 5, under den aktuella perioden har utnyttjat undantaget i jordbruket för mer än 55 % av allt material av sorten i fråga som denne använder i sin produktion, skall nivån på ersättningen i området och för arten i fråga vara den som tillämpas för sorten om den vore skyddad i medlemsstaten av dess nationella ordning för växtförädlarrätt, såvida det finns en nationell ordning som fastställer en sådan nivå och förutsatt att nivån överstiger 50 % av de belopp som erlagts för produktion av förökningsmaterial på licens enligt vad som fastställs i punkt 2. Om den nationella ordningen inte innehåller någon sådan nivå skall bestämmelserna i punkt 5 gälla oberoende av vilken andel som används.”

10. I artikel 6.1 i förordning nr 1768/95 föreskrivs följande:

”Utan att bestämmelserna i punkt 2 påverkas, skall en jordbrukares individuella förpliktelse att betala den rimliga ersättningen uppstå, när han faktiskt använder skördeprodukten för förökningsändamål som utsäde.

Rättsinnehavaren kan bestämma datum och form för betalningen. Han skall dock inte ange ett tidigare datum för betalningen än det datum då förpliktelsen uppstår.”

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11. STV har till Bundesgerichtshof överklagat ett beslut meddelat i andra instans om avslag på dess ansökan om kompletterande ersättning från arvtagarna till Dieter Deppe, Siegfried Henning och Hartmut Lübbe.

12. Enligt den hänskjutande domstolen har det varken i de lägre domstolarna eller i doktrinen utvecklats en enhetlig vägledning i fråga om vare sig innebörden av begreppet ”betydligt lägre” i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1768/95 eller enligt vilka kriterier denna ersättning skall fastställas.

13. Dessutom anges inte i artikel 5 i förordning nr 1768/95 vem som har befogenhet att fastställa nämnda ersättning när det inte har slutits något avtal mellan rättsinnehavaren och den odlande jordbrukaren. Eftersom rättsinnehavaren med tillämpning av artikel 6 i denna förordning kan fastställa datumet för och sättet på vilket betalningen skall ske, har han eventuellt även rätt att fastställa storleken på ersättningsbeloppet.

14. Den nationella domstolen anser att svarandena i målet är skyldiga enligt nämnda artikel 5 att utge en rimlig ersättning för sin sådd, vilken i avsaknad av ett avtal mellan parterna måste vara betydligt lägre än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av den lägsta kategori som uppfyller kraven för officiell certifiering av samma sort och inom samma område (nedan kallade C‑rättigheter). Begreppet ”betydligt lägre” innebär åtminstone en betydande prisnedsättning i förhållande till C-rättigheterna. Inom näringslivet anses en prisnedsättning med 20 procent vara betydande.

15. Den hänskjutande domstolen vill veta vilka kriterier som skall läggas till grund för bedömningen av huruvida den ersättning som skall beräknas enligt lag är rimlig. Den anser att det av förordning nr 2605/98 följer att rättsinnehavaren är skyldig att, när ett avtal mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer fungerar som riktlinje, hålla sig inom vissa gränser när den fastställer vilken ersättning icke avtalsbundna jordbrukare skall utge, utan att de olika beräkningsreglerna behöver användas. Enligt 1996 års samarbetsavtal, som kan vara lämpligt att använda som riktlinje, borde 80 procent av den schablonmässiga licenssats som föreskrivs i avtalet kunna utgöra en rimlig ersättningsnivå.

16. Bundesgerichtshof anser att det av ett sådant vägledande avtal mellan yrkesorganisationer likaledes följer att de väsentliga delarna i avtalet är direkt tillämpliga också när ersättningen skall beräknas enligt lag. Därmed förhindras att det uppstår någon väsentlig skillnad mellan den ersättning som beräknas med stöd av avtal och den som beräknas enligt lag.

17. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att 1996 års samarbetsavtal offentliggjordes i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet (nedan kallad växtsortsmyndigheten) först den 16 augusti 1999. Frågan är därför om formkraven i artikel 5 i förordning nr 1768/95 även skall tillämpas på de samarbetsavtal som lagligen ingåtts före ikraftträdandet av förordning nr 2605/98.

18. Det är mot denna bakgrund som Bundesgerichtshof har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:

”1. Är det krav avseende beräkningen av planteringsersättningen som anges i artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1768/95, enligt vilket ersättningsbeloppet skall vara ’betydligt lägre’ än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av samma sort och inom samma område, uppfyllt även när ersättningen schablonmässigt fastställs till 80 procent av nämnda belopp?

2. Innebär artikel 5.4 och 5.5 i förordning (EG) nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 2605/98, att värdet på planteringsersättningen har fastställts i de fall som ersättningen skall beräknas enligt lag?

Om svaret är jakande: Skall denna fastställelse anses utgöra uttryck för en allmän princip och gälla även i fråga om plantering som genomförts före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 2605/98?

3. Medför det förhållandet att ett avtal mellan organisationer för rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer skall fungera som riktlinje, i den mening som avses i artikel 5.4 i förordning (EG) nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 2605/98, att avtalets väsentliga delar (beräkningskriterierna) skall tillämpas i de fall som ersättningen skall beräknas enligt lag, även när rättsinnehavaren vid beräkningen av denna ersättning varken känner till alla de parametrar avseende den jordbrukare som genomfört planteringen som är nödvändiga för en beräkning på grundval av avtalet eller har rätt att kräva att jordbrukaren skall lämna uppgifter avseende dessa omständigheter?

Om svaret är jakande: Krävs för att ett sådant avtal skall vara giltigt, i den bemärkelse att det skall kunna fungera som riktlinje, att de särskilda krav som anges i artikel 5.4 i förordning (EG) nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 2605/98, iakttas även när avtalet har ingåtts före ikraftträdandet av nämnda förordning?

4. Föreskrivs i artikel 5.5 i förordning (EG) nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 2605/98, en övre gräns för ersättningsbeloppet vad gäller ersättning enligt avtal och/eller lag?

5. Kan ett avtal mellan yrkesorganisationer tillämpas som riktlinje i den mening som avses i artikel 5.4 i förordning (EG) nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 2605/98, när ersättningssatsen om 50 procent av beloppet enligt artikel 5.5 i förordning (EG) nr 2605/98 därmed överskrids?”

19. Genom beslut av domstolens ordförande den 26 januari 2005 förenades målen C‑7/05–C-9/05 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt med avseende på domen.

Den första frågan

20. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i syfte att få klarhet i om en ersättning på 80 procent av C-rättigheterna kan anses uppfylla kravet på en ”betydligt lägre ersättning” än den som utgår för C‑rättigheterna i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1768/95.

21. Domstolen påpekar inledningsvis att rättsinnehavaren kan få ersättning på tre olika sätt. Rättsinnehavaren kan ingå ett avtal med jordbrukaren med stöd av artikel 5.1 i förordning nr 1768/95. Vidare kan ett avtal ingås mellan en organisation av rättsinnehavare och en jordbrukarorganisation med stöd av artikel 5.4 i nämnda förordning. Slutligen kan ersättningsnivån beräknas med stöd av vissa riktlinjer i artikel 5.2 och 5.5 i samma förordning.

22. Med hänsyn till att det inte har ingåtts något avtal och att parterna inte heller har anslutit sig till något avtal i förevarande fall är det den tredje av de ovan i punkt 21 nämnda ersättningsmodellerna som är tillämplig.

23. Kommissionen har i sitt yttrande angett att det skall göras åtskillnad mellan olika fall, beroende på om de har uppstått före eller efter ikraftträdandet av förordning nr 2605/98.

24. Beträffande de förstnämnda fallen påpekas att det framgår av artikel 2.2 i förordning nr 1768/95 att rättsinnehavarens och jordbrukarnas legitima intressen inte skall anses vara skyddade såvida inte ”behovet att bibehålla en skälig balans mellan dem alla eller proportionalitet mellan syftet med villkoret i fråga och dess verkliga effekt” beaktas.

25. Det avgörande kriteriet i artikel 5.3 i nämnda förordning för att ersättningen skall anses vara ”betydligt lägre” är dessutom nödvändigheten av att fastställa eller stabilisera ett rimligt avvägt förhållande mellan användningen av tillåtet spridningsmaterial och planteringen av skördeprodukten av respektive arter som omfattas av gemenskapens skördeförädlarrätt.

26. I artikel 5.2 i samma förordning hänvisas dessutom till ”det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av den lägsta kategori som uppfyller kraven för officiell certifiering av samma sort och inom samma område”.

27. För de fall som uppstod innan förordning nr 2605/98 trädde i kraft föreskrivs i artikel 5.5 i förordning nr 1768/95 att ersättningen till rättsinnehavarna skall uppgå till 50 procent av C-rättigheterna. Vidare fastställs en övergångsnivå på 40 procent i syfte att ge rättsinnehavarna och jordbrukarna incitament att ingå avtal.

28. Härav följer att den schablonmässiga nivå på 80 procent av C‑rättigheterna vid beräkningen av den ersättning som skall utges till rättsinnehavarna är för hög, och för att räkna ut den rätta ersättningsnivån måste de omtvistade sorterna och det berörda området beaktas.

29. Den första frågan skall således besvaras enligt följande. Den schablonmässiga ersättning på 80 procent av det belopp som utges för C-rättigheter vid tillämpning av jordbruksundantaget i artikel 14.3 i grundförordningen uppfyller inte kravet i artikel 5.2 i förordning nr 1768/95, enligt vilket ersättningsbeloppet skall vara ”betydligt lägre” än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial, med förbehåll för den nationella domstolens bedömning av övriga relevanta omständigheter i vart och ett av de aktuella målen.

Den andra frågan

30. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga i syfte att få klarhet i huruvida artikel 5.4 och 5.5 i förordning nr 1768/95 innehåller de kriterier som vid bedömningen av rättsinnehavarens rättigheter krävs för att beräkna det ersättningsbelopp som skall utges.

31. Det framgår klart av artikel 5.4 att de kriterier med vars hjälp ersättningsbeloppet kan fastställas skall vara integrerade i de avtal som organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer ingår i och tjäna som riktlinjer när nämnda avtal antingen har anmälts till kommissionen eller publicerats av växtsortsmyndigheten.

32. Enligt artikel 5.5 i förordning nr 1768/95 uppgår, vid avsaknad av avtal, nämnda ersättningsbelopp till 50 procent av det belopp som utges för C‑rättigheter, eventuellt anpassat till en rörlig skala på nationell nivå enligt sjunde skälet till förordning nr 2605/98.

33. Den hänskjutande domstolen vill även veta om dessa regler innehåller en allmän princip som var tillämplig före ikraftträdandet av förordning nr 2605/98.

34. Kommissionen menar att det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen att retroaktivt tillämpa bestämmelserna i nämnda förordning på transaktioner som ägde rum innan den trädde i kraft.

35. Domstolen påpekar att bestämmelserna i artikel 5.4 och 5.5 i förordning nr 1768/95 infördes genom förordning nr 2605/98 och att det i dessa inte uttryckligen anges att de skall tillämpas retroaktivt på transaktioner som ägde rum innan sistnämnda förordning trädde i kraft.

36. Punkterna 4 och 5 i artikel 5 i förordning nr 1768/95 kan, genom att de kompletterar och uttryckligen hänvisar till nämnda artikel, tjäna som riktlinjer vid fastställandet av det ersättningsbelopp som skall utges i fall som uppstått innan de trädde i kraft.

37. Den andra frågan skall därför besvaras enligt följande. I artikel 5.4 och 5.5 i förordning nr 1768/95 anges de kriterier som gör det möjligt att räkna ut det ersättningsbelopp som skall utges till rättsinnehavaren. Kriterierna saknar retroaktiv verkan men kan tjäna som riktlinjer vid beräkningen av ersättning för sådana utsäden som har ägt rum innan förordning nr 2605/98 trädde i kraft.

Den tredje och den femte frågan

38. Den hänskjutande domstolen vill med dessa två frågor få klarhet i räckvidden och innebörden av ett avtal som ingåtts mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer.

39. Domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av artikel 5.4 i förordning nr 1768/95 att ett sådant avtal tjänar som riktlinje vid beräkningen av den ersättning som skall betalas inom området och för arterna i fråga, om ersättningsnivåerna och villkoren för dessa har anmälts till kommissionen och offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet .

40. Vidare framgår tydligt av artikel 5.5 i förordning nr 1768/95 att nämnda ersättning har fastställts till 50 procent av det belopp som utges för C-rättigheterna när ett avtal som ingåtts mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer inte är tillämpligt.

41. Denna nivå på 50 procent är således inte den enda ersättningsnivå som kan fastställas mellan de berörda parterna i framförhandlingen av ett sådant avtal.

42. Mot bakgrund av att det i förordning nr 2605/98 inte görs någon åtskillnad mellan avtal ingångna före och efter förordningens ikraftträdande påpekas att ett avtal som ingåtts mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer före ikraftträdandet av förordning nr 2605/98 inte kan tjäna som riktlinje annat än om det uppfyller de formella kraven på att ha anmälts och offentliggjorts.

43. Av det anförda följer att den tredje och den femte frågan skall besvaras enligt följande. För att ett avtal som ingåtts mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer enligt artikel 5.4 i förordning nr 1768/95 skall kunna tjäna som riktlinje med hänsyn till samtliga omständigheter måste avtalet ha anmälts till kommissionen och offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet. Detta gäller även om avtalet har ingåtts före den dag då förordning nr 2605/98 trädde i kraft. I ett sådant avtal kan parterna enas om en annan ersättningsnivå än den vägledande ersättningsnivån i artikel 5.5 i förordning nr 1768/95.

Den fjärde frågan

44. Bundesgerichtshof vill med sin fjärde fråga få klarhet i huruvida satsen på 50 procent i artikel 5.5 i förordning nr 1768/95 utgör en övre gräns när ersättningsbeloppet fastställs.

45. Domstolen påpekar att nämnda artikel 5.5 endast är tillämplig när ett mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer ingått avtal inte är tillämpligt.

46. Såsom generaladvokaten har angett i punkt 55 i sitt förslag till avgörande framgår det av bestämmelsens ordalydelse att det relativa värde som angetts är bindande och att det inte endast utgör en övre eller undre gräns. Det faktum att gemenskapslagstiftaren har infört ett undantag i bestämmelsens andra stycke vederlägger inte detta, eftersom undantaget endast gällde under en begränsad tid för att påskynda ingåendet av nya avtal mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer före den 1 april 1999.

47. Den fjärde frågan skall således besvaras enligt följande. I avsaknad av ett tillämpligt avtal mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer, skall ersättningen till rättsinnehavaren fastställas med stöd av artikel 5.5 i förordning nr 1768/95 till ett fast belopp som varken utgör en övre eller under gräns.

Rättegångskostnader

48. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Den schablonmässiga ersättning på 80 procent av det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av den lägsta kategori som uppfyller kraven för officiell certifiering av samma sort och inom samma område vid tillämpning av jordbruksundantaget i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt uppfyller inte kravet i artikel 5.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2605/98 av den 3 december 1998, enligt vilket ersättningsbeloppet skall vara ”betydligt lägre” än det belopp som krävs för en licens för produktion av förökningsmaterial, med förbehåll för den nationella domstolens bedömning av övriga relevanta omständigheter i vart och ett av de aktuella målen.

2) I artikel 5.4 och 5.5 i förordning nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning nr 2605/98, anges de kriterier som gör det möjligt att räkna ut det ersättningsbelopp som skall utges till rättsinnehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt. Kriterierna saknar retroaktiv verkan men kan tjäna som riktlinjer vid beräkningen av denna ersättning för sådana utsäden som har ägt rum innan förordning nr 2605/98 trädde i kraft.

3) För att ett avtal som ingåtts mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer enligt artikel 5.4 i förordning nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning nr 2605/98, skall kunna tjäna som riktlinje med hänsyn till samtliga omständigheter måste avtalet ha anmälts till Europeiska gemenskapernas kommission och offentliggjorts i Officiell tidskrift för Gemenskapens växtsortsmyndighet . Detta gäller även om avtalet har ingåtts före den dag då förordning nr 2605/98 trädde i kraft. I ett sådant avtal kan parterna enas om en annan ersättningsnivå än den vägledande ersättningsnivån i artikel 5.5 i förordning nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning nr 2605/98.

4) I avsaknad av ett tillämpligt avtal mellan organisationer av rättsinnehavare och jordbrukarorganisationer, skall ersättningen till en innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt fastställas med stöd av artikel 5.5 i förordning nr 1768/95, i dess lydelse enligt förordning nr 2605/98, till ett fast belopp som varken utgör en övre eller en undre gräns.