1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 mars 2011 i mål T-369/07, Lettland mot kommissionen (REU 2011, s. II-1039) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut K(2007) 3409 av den 13 juli 2007 om ändring av den nationella fördelningsplanen för utsläppsrätter för växthusgaser som anmälts av Republiken Lettland för perioden 2008–2012, (nedan kallat det omtvistade beslutet) i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/101/EG av den 27 oktober 2004 (EUT L 338, s. 18) (nedan kallat direktiv 2003/87).

2

Genom direktiv 2003/87 införlivas internationella konventioner för att begränsa klimatförändringarna. Det rör sig härvid om Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, som antogs i New York den 9 maj 1992 och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 94/69/EG av den 15 december 1993 (EGT L 33, 1994, s. 11; svensk specialutgåva, område 11, volym 29, s. 27), och om Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, som antogs den 11 december 1997 och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002(EUT L 130, s. 1).

3

Artikel 9 i direktiv 2003/87 har följande lydelse:

”1.   Varje medlemsstat skall för var och en av de perioder som avses i artikel 11.1 och 11.2 upprätta en nationell plan över det sammanlagda antalet utsläppsrätter som medlemsstaten avser att fördela för den perioden, och hur fördelningen skall genomföras. Planen skall utgå från objektiva och öppna kriterier, däribland dem som anges i bilaga III, med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter. Kommissionen skall senast den 31 december 2003, utan att det påverkar tillämpningen av [EG‑]fördraget, utveckla riktlinjer för genomförandet av de kriterier som anges i bilaga III.

För den period som avses i artikel 11.1 skall planerna offentliggöras och anmälas till kommissionen och till de övriga medlemsstaterna senast den 31 mars 2004. För de följande perioderna skall planerna offentliggöras och anmälas till kommissionen och till de övriga medlemsstaterna senast arton månader före den berörda periodens början.

…

3.   Inom tre månader efter det att en nationell fördelningsplan anmälts av en medlemsstat i enlighet med punkt 1 kan kommissionen avvisa planen eller delar av denna, på den grunden att den är oförenlig med de kriterier som anges i bilaga III eller med artikel 10. Medlemsstaten skall fatta beslut enligt artikel 11.1 eller 11.2 endast om kommissionen godtagit de föreslagna ändringarna. Varje beslut om avslag från kommissionens sida skall åtföljas av en motivering.”

4

Artikel 11.2 i direktiv 2003/87 har följande lydelse:

”För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008, samt för varje påföljande femårsperiod, skall varje medlemsstat bestämma det sammanlagda antalet utsläppsrätter som medlemsstaten skall fördela för den perioden, och fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tolv månader innan den berörda perioden börjar, och skall utgå från den nationella fördelningsplan som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10, samt med vederbörlig hänsyn tagen till allmänhetens synpunkter.”

5

Genom skrivelse av den 16 augusti 2006 anmälde Republiken Lettland, i enlighet med artikel 9.1 i direktiv 2003/87, sin nationella fördelningsplan för perioden 2008–2012 (nedan kallad NFP) till kommissionen. Enligt NFP:n avsåg Republiken Lettland att fördela ett totalt årsgenomsnitt om 7,763883 miljoner ton koldioxidekvivalenter (MteCO2) på de nationella industrier som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87.

6

Den 29 november 2006 antog kommissionen ett första avslagsbeslut.

7

Genom skrivelse av den 29 december 2006 anmälde Republiken Lettland en ändrad NFP till kommissionen. Enligt denna avsåg Republiken Lettland att fördela ett totalt årsgenomsnitt om 6,253146 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

8

Genom skrivelse av den 30 mars 2007, avfattad på engelska, konstaterade kommissionen att de uppgifter som angetts i den ändrade NFP:n var ofullständiga och begärde att Republiken Lettland skulle besvara vissa frågor och tillhandahålla kommissionen vissa ytterligare uppgifter.

9

Genom skrivelse av den 25 april 2007 besvarade Republiken Lettland denna begäran om upplysningar.

10

Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 13 juli 2007.

11

Republiken Estland väckte, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens (numera tribunalen) kansli den 26 september 2007, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

12

Republiken Lettland anförde fyra grunder till stöd för sin talan. Som första grund gjordes gällande att de befogenheter på energipolitikens område som anges i EG‑fördraget hade överträtts. Den andra grunden avsåg åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen. Såvitt avser den tredje grunden gjorde Republiken Lettland gällande att skyldigheterna enligt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar hade åsidosatts. Republiken Lettland anförde som fjärde grund att den i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 föreskrivna tremånadersfristen inte hade iakttagits.

13

Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet, då detta innebar ett åsidosättande av artikel 9.3 i direktiv 2003/87. Tribunalen slog fast att det saknades anledning att pröva invändningen om rättegångshinder och att det inte heller fanns anledning att pröva de övriga tre grunder som Republiken Lettland hade åberopat i sak.

14

Tribunalen fann det nämligen lämpligt att först pröva den fjärde grunden avseende att den i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 föreskrivna tremånadersfristen inte hade iakttagits.

15

Tribunalen prövade först, i punkterna 45–49 i den överklagade domen, kommissionens kontrollbefogenhet enligt artikel 9.3 i direktiv 2003/87. Med hänvisning till rättspraxis slog tribunalen fast att prövningen ska ske inom tre månader från det att medlemsstaten anmäler NFP:n (förstainstansrättens beslut av den 30 april 2007 i mål T-387/04, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, REG 2007, s. II-1195, punkt 104 och förstainstansrättens dom av den 7 november 2007 i mål T-374/04, Tyskland mot kommissionen, REG 2007, s. II-4431, punkt 116).

16

Enligt tribunalen blir den NFP som anmälts, i avsaknad av ett avslagsbeslut från kommissionens sida definitiv och presumeras vara rättsenlig, med följd att medlemsstaten kan genomföra den. Det tillades att det inte framgår av denna rättspraxis att kommissionen måste godta ändringar i en NFP genom ett formellt beslut. En sådan tolkning skulle tvärtom strida mot grundregeln att kommissionen inte har en allmän befogenhet att godkänna en NFP. Den skulle inte heller stå i överensstämmelse med systematiken i artikel 9.3 tredje meningen i direktiv 2003/87 som inte avser godkännandebeslut utan avslagsbeslut.

17

Tribunalen prövade därefter i punkterna 50–57 i den överklagade domen begreppet anmälan i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 2003/87. Tribunalen konstaterade först att kommissionen inte hade fattat det omtvistade beslutet inom tremånadersfristen från det att den reviderade NFP:n anmälts, det vill säga den 29 december 2006, utan först den 13 juli 2007. Härav drog tribunalen slutsatsen att det skulle prövas huruvida begreppet anmälan av en NFP i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet omfattade såväl anmälan av den ursprungliga NFP:n som av en NFP som reviderats, bland annat till följd av ett avslagsbeslut från kommissionen.

18

Tribunalen fastslog i punkterna 54 och 55 i den överklagade domen följande:

19

Tribunalen slog i punkt 57 i den överklagade domen vidare fast att ”[b]egreppet anmälan i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 omfatta[de] … såväl den ursprungliga anmälan som anmälan av senare versioner av en NFP med följd att var och en av dessa anmälningar g[av] upphov till en ny tremånadersfrist”.

20

Mot denna bakgrund drog tribunalen i punkt 58 i den överklagade domen slutsatsen att i detta fall gav anmälan av den ändrade NFP:n den 29 december 2006 upphov till en ny tremånadersfrist i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 2003/87. I punkt 59 i den överklagade domen slog tribunalen sedan fast följande:

”Mot bakgrund av att tremånadersfristen i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 löpte ut den 29 mars 2007 var det för sent när kommissionen riktade begäran om upplysningar till Republiken Lettland den 30 mars 2007. Det saknas därför anledning att pröva dels huruvida en sådan begäran – om det skulle antas att den gjorts inom fristen – hade kunnat avbryta eller förlänga fristen, dels huruvida ett sådant avbrytande eller en sådan förlängning hade kunnat äga rum oberoende av det förhållandet att skrivelsen var avfattad på engelska och inte på lettiska.”

21

Tribunalen fann i punkt 61 i den överklagade domen att ”mot bakgrund av särdragen i granskningsförfarandet enligt artikel 9.3 i direktiv 2003/87, [blev] NFP:n när detta förfarande avslutats definitiv och presumera[des] vara rättsenlig om kommissionen inte fattat ett beslut inom tre månader”. I punkt 62 i den överklagade domen slogs vidare fast att [d]et angripna beslutet [därför skulle] ogiltigförklaras på grund av att det inneb[ar] ett åsidosättande av artikel 9.3 i direktiv 2003/87. Det sakna[des] anledning att pröva huruvida Republiken Lettlands övriga grunder k[unde] tas upp till sakprövning eller att pröva dem i sak”.

22

Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta Republiken Lettland att ersätta rättegångskostnaderna.

23

Republiken Lettland har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet.

24

Republiken Tjeckien har intervenerat till stöd för Republiken Lettlands yrkande, vilket domstolens ordförande tillåtit genom beslut av den 29 september 2011.

25

Kommissionen har till stöd för sitt överklagande gjort gällande en enda grund, vilken avser att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller tolkningen av artikel 9.3 i direktiv 2003/87.

26

Enligt kommissionen bygger tribunalens resonemang på en felaktig tolkning av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 i beslutet i det ovannämnda målet EnBW Energie Baden Württemberg mot kommissionen. Kommissionen anser att tribunalen i detta beslut, i sin analys, blandat ihop den första och den andra meningen i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 med följd att den andra meningen blir innehållslös.

27

Det var enligt kommissionen fel av tribunalen att slå fast att framläggande av de ändringar som föreskrivs i den andra meningen endast utgjorde en del av det första granskningsförfarandet avseende den anmälda NFP:n, vilket inte nödvändigvis måste avslutas genom ett formellt beslut, särskilt inte när berörd medlemsstat under förfarandet lämnat alla begärda ändringar. Tribunalen fann således att kommissionen, när medlemsstaten inte genomfört ändringar i NFP:n, kunde anta ett avslagsbeslut innan tremånadersfristen löpt ut.

28

Enligt kommissionen är tribunalens tillvägagångsätt att undersöka de anmälda ändringarna som om det var fråga om anmälan av en ny NFP och således ånyo tillämpa en sådan tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 felaktigt. Kommissionen anser nämligen att detta tillvägagångssätt står i strid med den inledande formuleringen i artikel 9.3 i direktivet enligt vilken fristen börjar löpa den dag då den i artikel 9.1 nämnda NFP:n anmäls, det vill säga den dag då den första anmälan gjordes av medlemsstaten, och att denna formulering inte gäller granskningen av de ändringar som avses i artikel 9.3 andra meningen i direktiv 2003/87.

29

Kommissionen har vidare, tvärtemot vad tribunalen funnit, preciserat att tribunalens tolkning av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 inte är förenlig med en teleologisk tolkning av nämnda punkt. Tribunalen har istället, genom att inte beakta det förfarande som föreskrivs i artikel 9.3 andra meningen i direktivet och kräva att ett nytt förfarande i enlighet med första meningen i bestämmelsen ska inledas när kommissionen har avvisat NFP:n eller en del därav, åsidosatt skyddet för berättigade förväntningar vilket kan antas utgöra hinder för genomförandet av NFP:n.

30

Slutligen anser kommissionen att lydelsen av artikel 9.3 i direktiv 2003/87, och särskilt den andra meningen i bestämmelsen, ska tolkas så att denna fas i förfarandet inte avser hela NFP:n som sådan utan enbart ändringarna i densamma. Enligt kommissionen skulle tribunalens tillvägagångssätt, om det följdes, nödvändiggöra en ny bedömning av hela NFP:n vilket skulle kunna leda till ett hela annat resultat. Om dessutom sådana upprepade bedömningar skulle göras varje gång kommissionen meddelar ett avslagsbeslut, skulle förfarandet kunna fortgå i det oändliga.

31

Kommissionen har hävdat att om lagstiftaren har gett den i uppdrag att godta ändringarna i NFP:n (och det inte endast är fråga om att kommissionen ges möjlighet att inte resa invändningar mot dem) så är det på grund av att direktiv 2003/87 syftar till att inrätta en säker och förutsägbar ram som gör det möjligt för aktörerna att planera sina minskningar av utsläpp under maximala säkerhetsvillkor. NFP:n skapar juridiska rättigheter och berättigade förväntningar och alla förändringar av denna plan ska därför vila, inte på att kommissonen avstår från att handla, utan på en konkret och tydligt formulerad unionsrättsakt.

32

Republiken Lettland har för det första hävdat att i enlighet med syftet med artikel 9.3 i direktiv 2003/87 ska förfarandet för samordning av NFP:n säkerställa att planen kan antas på ett effektivt och snabbt sätt. Detta krävs för att det syfte som anges i artikel 1 i direktivet, nämligen ”att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser” ska kunna uppnås.

33

Republiken Lettland har bestritt den tolkning som kommissionen föreslagit och anser att en sådan tolkning strider mot syftena med direktiv 2003/87. Enligt Republiken Lettland innebär den av kommissionen föreslagna tolkningen att frågan om huruvida ändringarna i NFP:n ska godtas enbart beror på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, vilket dessutom inte begränsas i tiden. Om det enligt artikel 9.3 i direktiv 2003/87 alltid skulle vara nödvändigt att anta ett formellt beslut för att ändringarna i NFP:n skulle godtas, skulle förfarandet för att godta NFP:n bli mer komplicerat och formaliserat. Dessutom skulle medlemsstaterna i detta fall inte kunna förlita sig på att kommissionen skulle göra sina invändningar inom en föreskriven frist. Rättssäkerhetsprincipen och principen om förutsägbarhet skulle följaktligen inte kunna säkerställas.

34

Republiken Lettland anser att om kommissionens tolkning skulle följas och artikel 9.3 andra meningen i direktiv 2003/87 skulle betraktas för sig, skulle en situation uppstå där kommissionen gavs en mer vidsträckt befogenhet i förfarandet för att godkänna ändringarna än den har vid förfarandet för att godkänna eller avvisa den ursprungligen anmälda NFP:n. Den av kommissionen föreslagna tolkningen skulle leda till en situation där godkännande av ändringarna i NFP:n, i motsats till det ursprungliga godkännandet, inte underkastas ett tidsmässigt kriterium medan samma förfarande omfattas av ett materiellt kriterium. En sådan tolkning kan inte anses stå i överensstämmelse med artikel 9.3 i direktiv 2003/87. Den kan inte heller anses stå i överensstämmelse med syftena bakom systemet för handel med utsläppsrätter i allmänhet.

35

Denna medlemsstat anser att unionslagstiftaren har gett kommissionen ett mycket stort utrymme för skönsmässig bedömning i och med att kommissionen inte bara ges befogenhet att resa invändningar mot den ursprungliga NFP:n utan även att undersöka huruvida dessa invändningar har beaktats. För det fall kommissionen skulle anse att dessa ändringar inte är tillräckliga har lagstiftaren dessutom gett kommissionen befogenhet att fatta ett negativt beslut. De är enligt nämnda medlemsstat rimligt att anta att denna befogenhet, i likhet med granskningsförfarandet avseende den ursprungliga NFP:n, är begränsat i såväl tidsmässigt som materiellt hänseende.

36

Republiken Lettland har härvid påpekat att proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. Republiken Lettland anser att även om kommissionens befogenhet att granska ändringarna inte har ifrågasatts, kan denna befogenhet inte anses vara oinskränkt och obegränsad. Den av kommissionen i punkterna 6–9 i överklagandet föreslagna tolkningen av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 leder till ett resultat som är oproportionerligt för medlemsstaten och som innebär ett åsidosättande av skyddet för berättigade förväntningar och rättssäkerheten.

37

Enligt Republiken Lettland ska en systematisk tolkning av artikel 9.3 andra meningen i direktiv 2003/87 med avseende på den första meningen i samma bestämmelse enligt vilken kommissionen ges möjlighet att underförstått godta planen – det vill säga utan att anta ett formellt beslut – leda till slutsatsen att godkännande av de ändringar som ingetts ska prövas i ett förfarande som är lika fullständigt som det som gäller för den ursprungliga NFP:n. Denna slutsats följer även underförstått av artikel 9.3 tredje meningen i direktivet vilken innehåller ett krav på motivering då kommissionen avslår ändringarna, men inte om den godkänner dem. Kommissionen har även möjlighet att under en tremånadersfrist tyst ge uttryck för sin avsikt.

38

Enligt Republiken Lettland följer det av en systematisk och teleologisk tolkning att den i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 föreskrivna tremånadersfristen gäller, inte bara för den anmälda NFP:n utan även för ändringar i denna plan.

39

Denna medlemsstat har gjort gällande att det är nödvändigt med ett effektivt och snabbt förfarande för anmälan av en NFP, eftersom senare ändringar enligt artikel 11 i direktiv 2003/87 inte kan ske innan NFP:n eller ändringarna har godkänts. Om kommissionen i likhet med vad denna har hävdat skulle ha obegränsad tid för att granska ändringarna, skulle det således – e contrario – var omöjligt att nå detta effektiva och snabba resultat ”med minst möjliga försvagning av den ekonomiska utvecklingen”. En frist (och ett ikraftträdande) som inte kan förutsägas kan inte skapa rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar för aktörerna och inte heller för medlemsstaterna eller för någon annan aktör på den inre marknaden i Europeiska unionen.

40

Republiken Lettland har vidare angett att fristen för granskningen av den ursprungliga NFP:n som föreskrivs i artikel 9.3 i direktiv 2003/87 ska betraktas som tvingande. Direktivet föreskriver visserligen inte uttryckligen en frist på tre månader för ändringar men denna frist skulle vara meningslös om kommissionen inledningsvis var tvungen att iaktta en viss frist men att detta krav sedan inte gällde vid granskningen av ändringar. Samordningsförfarandet skulle således förlora i tydlighet, förutsägbarhet och effektivitet. Följaktligen skulle, även om tremånadersfristen inte kunde tillämpas direkt i samtliga fall av ändringar, en längre frist inte betraktas som en ”rimlig frist”.

41

Republiken Tjeckien har med sin intervention ställt sig bakom Republiken Lettlands argument att tribunalens tolkning i den överklagade domen är välgrundad.

42

Denna medlemsstat har hävdat att det följer av artiklarna 9–11 i direktiv 2003/87 att handelsperioden föregås av flera förberedande steg, för vilka det i direktivet föreskrivs en fast tidsplan. Enligt Republiken Tjeckien följer det av en analys av denna tidsplan i direktivet att unionslagstiftaren har föreskrivit en tvingande frist på sex månader för att godta en NFP som anmälts av en medlemsstat.

43

Enligt denna medlemsstat är det uppenbart att då kommissionen inom denna sexmånadersperiod har en frist på tre månader för att eventuellt avslå den ursprungligen anmälda NFP:n, har kommissionen endast tre månader på sig för att ge sitt godkännande till de ändringar som föreslagits av medlemsstaten efter kommissionens avslag.

44

Av detta skäl kan det enligt Republiken Tjeckien, i den mån kommissionen i sitt överklagade har åberopat en ”rimlig frist”, inte råda något tvivel om att en sådan frist inte kan överstiga tre månader mot bakgrund av den tvingande tidsplan som angetts ovan och att den till och med måste vara kortare, eftersom medlemsstaten efter avslagsbeslutet också den måste ha viss tid på sig att förbereda nödvändiga ändringar. Medlemsstaten är nämligen bunden av principen om lojalt samarbete.

45

Överklagandet rör tolkningen av artikel 9.3 i direktiv 2003/87. I denna punkt finns tre regler. Enligt artikel 9.3 första meningen i direktivet får kommissionen inom tre månader efter det att en NFP anmälts av en medlemsstat avslå planen eller någon del därav, på grundval av att den är oförenlig med de kriterier som anges i bilaga III eller med artikel 10 i direktivet. Enligt andra meningen i denna bestämmelse ska medlemsstaten fatta beslut i enlighet med artikel 11.1 eller 11.2 i direktivet endast om kommissionen godtagit de föreslagna ändringarna.

46

Det ska för det första erinras om att efter det att det i artikel 9 i direktiv 2003/87 föreskrivna förfarandet avslutats presumeras en NFP som anmälts av en medlemsstat vara rättsenlig. Vid utgången av den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 9.3 ska nämligen NFP:n betraktas som definitiv om kommissionen inte har haft några invändningar och medlemsstaten kan således anta den.

47

För det andra och som tribunalen angav i punkt 46 i den överklagade domen, är kommissionens kontrollmakt och befogenhet att avslå en NFP enligt artikel 9.3 i direktivet starkt kringskuren av såväl materiella som tidsmässiga begränsningar. För det första begränsas kommissionens granskning till att avse huruvida en NFP är förenlig med kriterierna i bilaga III till och artikel 10 i direktiv 2003/87. För det andra ska prövningen ske inom tre månader från det att medlemsstaten anmäler NFP:n.

48

I artikel 9.3 i direktiv 2003/87 föreskrivs däremot inte någon begränsning vad gäller de ändringar som kan göras i en NFP, med undantag för att de måsta godtas. En ändring i en NFP kan således ha sin grund i en begäran från kommissionen lika väl som på medlemsstatens eget initiativ.

49

Kommissionen har härvidlag bestritt den tolkning av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 som följer av den överklagade domen, särskilt uppfattningen att när kommissionen inte har rest invändningar inom en tremånadersfrist mot en NFP som ändrats på kommissionens begäran efter att denna avslagit en första version, blir den ändrade NFP:n definitiv och kan antas av den medlemsstat som anmält den.

50

Kommissionen har särskilt gjort gällande att artikel 9.3 andra meningen i direktiv 2003/87 inte bara äger tillämpning på en NFP som ändrats på medlemsstatens initiativ efter att ha godtagits av kommissionen utan även på alla senare anmälningar av en NFP som ändrats efter det att en första version avslagits med följd att den för att antas dessförinnan måste ha varit föremål för ett positivt beslut från kommissionen vad gäller dess förenlighet.

51

Denna tolkning kan inte godtas.

52

Kommissionen är nämligen för det första bunden av en tremånadersfrist för att avslå en anmäld NFP. Det framgår av den tidsplan som fastställs i artiklarna 9.1 och 11.2 i direktiv 2003/87 att fristen är nödvändig. Enligt denna tidsplan ska planerna anmälas till kommissionen senast arton månader före den berörda periodens början och genomföras senast tolv månader innan perioden börjar genom fördelningen av utsläppsrätter. När en ändrad NFP anmäls efter att i sin första version ha avslagits av kommissionen är det i än högre grad motiverat att iaktta denna tremånadersfrist, eftersom den tid som återstår innan planen ska genomföras är avsevärt kortare än då NFP:n anmäldes för första gången.

53

Kommissionen kan således inte hävda att den tolkning av artikel 9.3 i direktiv 2003/87 som följer av den överklagade domen kunde leda till att en medlemsstat under vissa omständigheter skulle kunna förhala granskningsförfarandet av en NFP, eftersom det med nödvändighet ligger i medlemsstaternas intresse att NFP:erna kan antas inom de frister som föreskrivs i de i föregående punkt angivna bestämmelserna.

54

Det framgår dessutom av såväl artikel 9.3 i direktiv 2003/87 som av förarbetena till direktivet att den befogenhet som kommissionen getts inte är en ersättnings- eller likriktningsbefogenhet som skulle innebära en befogenhet att fastställa den maximala mängden utsläppsrätter för växthusgaser som ska fördelas utan endast en kontrollbefogenhet vad avser NFP:ernas förenlighet med de kriterier som anges i bilaga III till direktiv 2003/87 (domar av den 29 mars 2012 i mål C-504/09 P, kommissionen mot Polen, punkt 80, och i mål C-505/09 P, kommissionen mot Estland, punkt 82). Kommissionen har således endast befogenhet att avslå NFP:n på grund av att den inte är förenlig med dessa kriterier och bestämmelser.

55

Om unionslagstiftaren ansett att en frist på tre månader var tillräcklig för att kommissionen skulle kunna utöva sin kontrollbefogenhet och kunna avslå en anmäld NFP som är oförenlig med dessa kriterier, är denna frist i än högre grad tillräcklig vid en kontroll av den ändrade versionen av en NFP när kommissionen redan har kunnat granska de uppgifter om den nationella industrin som berörs av NFP:n, en första gång.

56

En sådan tolkning fråntar inte artikel 9.3 andra meningen i direktiv 2003/87 dess ändamålsenliga verkan, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande. Denna bestämmelse kan nämligen äga tillämpning när kommissionen inte har avslagit en NFP som anmälts av medlemsstaten, som därefter kan genomföra den, och när medlemsstaten kan beakta eventuella ändringar, efter att dessa godtagits av kommissionen.

57

För det tredje och slutligen ska enligt artikel 9.3 sista meningen i direktiv 2003/87 varje beslut om avslag från kommissionens sida av en NFP åtföljas av en motivering. En sådan bestämmelse förutsätter således ett aktivt handlande från kommissionen, som mot bakgrund av de syften med kostnadseffektivitet och ekonomisk effektivitet som anges i skäl 5 i direktiv 2003/87, ska ges tidsmässiga ramar oavsett vilken fas i granskningsförfarandet av NFP:ns förenlighet det gäller.

58

Det var således inte fråga om felaktig rättstillämpning när tribunalen slog fast att kommissionens befogenhet att avslå en ändrad NFP efter ett första beslut att avslå den första versionen av NFP:n omfattas av den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 9.3 första meningen i direktiv 2003/87.

59

Kommissionens enda grund kan således inte godtas varför överklagandet således ska ogillas.

60

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska, när överklagandet ogillas, domstolen besluta om rättegångskostnaderna.

61

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna är tillämplig i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Republiken Lettland har inte yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, varför kommissionen och Republiken Lettland ska bära sina rättegångskostnader.

62

Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Tjeckien, som har intervenerat i målet, ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: