—

UPC Magyarország Kft, genom A. Simon, ügyvéd,

—

Ungerns regering, genom M. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek och A. Tokár, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság (ungersk konsumentskyddsmyndighet) och UPC Magyarország Kft (nedan kallat UPC). Målet rör felaktig information som getts av UPC till en abonnent och som orsakat extra kostnader för abonnenten.

3

I skälen 5–9, 11–14, 18 och 22 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder anges följande:

...

...

…

4

Artikel 1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.”

5

I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

...

…”

6

I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.

2.   Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals ... verkan.

…”

7

Artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som har rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, har följande lydelse:

”1.   Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

2.   En affärsmetod skall vara otillbörlig om den

...

4.   Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

...

5.   Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”

8

Såsom framgår av deras rubriker innehåller artiklarna 6 och 7 i direktiven en definition av ”vilseledande handlingar” och ”vilseledande underlåtenhet”.

9

I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

”En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den inbegriper oriktig information och således är falsk eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen – även om informationen är korrekt i sak – vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten i ett eller flera av följande avseenden, samt i endera fallet medför eller sannolikt kommer att medföra att denne fattar ett affärsbeslut som han annars inte skulle ha fattat:

…

10

Artikel 11 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall i konsumenternas intresse se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv säkerställs.

Sådana medel skall innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer, som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att otillbörliga affärsmetoder bekämpas, inbegripet konkurrenter, får

...

2.   Genom de bestämmelser som avses i punkt 1 skall medlemsstaterna, i de fall de anser sådana åtgärder nödvändiga, med hänsyn till alla inblandades och särskilt det allmännas intressen, ge domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna befogenheter

även om det inte finns bevis för faktisk förlust eller skada eller för uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida.

…”

11

Artikel 13 i direktivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall fastställa sanktionerna vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas för tillämpningen av detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa verkställs. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

12

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder införlivades i ungersk rätt genom 2008 års lag nr XLVII om förbud mot otillbörliga affärsmetoder i förhållande till konsumenter.

13

Det framgår av beslutet om hänskjutande att konsumenten László Imre Szabó, som länge hade varit abonnent hos kabel-tv-leverantören UPC och som önskade avsluta sitt avtalsförhållande med det bolaget, i april 2010, bad bolaget om att få information om den exakta betalningsperiod till vilken den årsfaktura som utställts år 2010 hänförde sig, eftersom detta inte framgick av fakturan.

14

UPC svarade László Imre Szabó att den senaste årsfakturan hänförde sig till perioden ”från den 11 januari 2010 till den 10 februari 2011”.

15

László Imre Szabó, som ville se till att slutdatumet för abonnemanget han hade hos UPC sammanföll med den sista dag för vilken han hade betalat för tjänsten, begärde att avtalet skulle sägas upp med verkan den 10 februari 2011.

16

Inte förrän den 14 februari 2011 upphörde tjänsten rent faktiskt och den 12 mars 2011 skickade UPC en handling till László Imre Szabó i vilken han ombads att erlägga ett belopp om 5243 ungerska forinter (HUF) för skulder som förfallit till betalning till och med den 14 februari 2011.

17

László Imre Szabó ingav ett klagomål till Budapest Főváros Kormányhivatala Fogyasztóvédelmi Felügyelősége (Inspektionen för konsumentskydd vid den regionala statliga förvaltningen i Budapest) och gjorde därvid gällande att han hade fått felaktig information och på grund därav ådragit sig en extra kostnad uppgående till 5243 HUF, eftersom han var tvungen att betala abonnemangsavgifter till två företag för samma period, trots att tjänsten var av en sådan beskaffenhet att den inte kunde erhållas från två leverantörer samtidigt.

18

Genom ett avgörande av den 11 juli 2011 ålade denna instans bolaget en sanktionsavgift om 25000 HUF för att ha använt sig av en otillbörlig affärsmetod. Sanktionsavgiften ålades med stöd av 2008 års lag XLVII om förbud mot otillbörliga affärsmetoder i förhållande till konsumenter. Den 10 oktober 2011 bekräftade Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság, i egenskap av andra instans den första instansens avgörande och slog fast att ett lämnande av felaktig informationen i sig utgör ett åsidosattande av kravet på god yrkessed och att det i det aktuella fallet inte var nödvändigt att göra en separat prövning av åsidosättandet av detta krav.

19

UPC väckte talan vid Fővárosi Törvényszék (domstol i Budapest). Denna domstol ändrade avgörandet av den 10 oktober 2011 och upphävde den sanktionsavgift som ålagts UPC. Den fastslog att frågan huruvida kravet på god yrkessed åsidosatts måste prövas även om felaktig information lämnats samt att ett sådant åsidosättande inte kan anses ha förelegat, eftersom det vid prövningen framkommit att näringsidkaren i fråga inte hade någon avsikt att vilseleda konsumenten.

20

Enligt domstolen kunde UPC:s agerande inte anses utgöra något fortgående agerande och ett enstaka administrativt misstag som begåtts i förhållande till en enda kund kunde inte betraktas som en ”metod”. Det rör sig här om ett skrivfel som inträffat vid skrivandet av en siffra (”2” för att ange månaden februari istället för ”1” för att ange månaden januari). Dessutom hade den berörda konsumenten kunnat finna korrekt information på flera andra ställen.

21

Nämnda domstol tillade att det aktuella fallet inte rörde priset eller hur priset beräknas, eller förekomsten av särskilda prisfördelar, i den mening som avses i artikel 6.1 d i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Därför kunde informationen som UPC lämnat inte anses vara vilseledande, utan enbart felaktig. Enligt domstolen stöddes denna slutsats av den omständigheten att Nemzeti Média- és Hírközlési Hatóság (nationella myndigheten för media och kommunikation) hade avslagit det klagomål som ingetts till den angående samma tvist.

22

Till stöd för det överklagande som Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság ingav till Kúria (Högsta domstolen) påpekade myndigheten inledningsvis att UPC inte ifrågasatt att det lämnat felaktig information, på grundval av vilken konsumenten bestämde datumet för uppsägningen av abonnemanget.

23

Myndigheten har vidare gjort gällande att det avseende sådan information inte är nödvändigt att separat pröva frågan huruvida kravet på god yrkessed åsidosatts.

24

Dessutom har Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság invänt mot uppfattningen att det inte skulle föreligga en ”affärsmetod” när det ifrågasatta beteendet endast berör en enda konsument. Det har härvid hänvisats till att ordet ”konsument” alltid används i singular i artiklarna 6–9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och att detta direktiv ska tolkas i enlighet med det mål som eftersträvas med det.

25

Enligt Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság utgör den felaktiga information som målet rör slutligen frågan hur priset beräknas, i den mening som avses i artikel 6.1 d i direktivet, eller i vart fall bestämningen av den period som tjänsten varar, vilken omfattas av artikel 6.1 b i direktivet i egenskap av tjänstens utmärkande egenskaper.

26

Kúria beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

27

Inledningsvis konstaterar domstolen att den första tolkningsfrågan förutsätter att en sådan situation som är i fråga i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

28

För det första är det endast om ett sådant lämnande av information som är i fråga i det nationella målet kan anses utgöra en ”affärsmetod”, i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet, som det finns anledning att undersöka vilka kriterier denna metod ska uppfylla för att anses utgöra ”vilseledande” i den mening som avses i artiklarna 6 och 7 i direktivet.

29

För det andra är det inom ramen för prövningen av den andra frågan som domstolen ska uttala sig om betydelsen och räckvidden av begreppet ”affärsmetod” med avseende på tillämpningen av direktivet.

30

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras först.

31

Den andra tolkningsfrågan avser i huvudsak frågan huruvida direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så, att lämnande av felaktig information, såsom informationen som är i fråga i det nationella målet, från en näringsidkare till en konsument ska anses utgöra en ”vilseledande affärsmetod”, i den mening som avses i direktivet, trots att informationen endast lämnades till en enda konsument.

32

I detta hänseende erinrar domstolen om att direktivet om otillbörliga affärsmetoder avser att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom en fullständig harmonisering av bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder (se, bland annat, domarna Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, C‑540/08, EU:C:2010:660, punkt 27; Citroën Belux, C‑265/12, EU:C:2013:498, punkt 20; CHS Tour Services, C‑435/11, EU:C:2013:574, punkt 47, och Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, C‑59/12, EU:C:2013:634, punkt 34).

33

Det följer av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som likhetsprincipen att en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen (se, bland annat, dom Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, C-59/12, EU:C:2013:634, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34

För det första har domstolen redan fastställt att direktivet om otillbörliga affärsmetoder kännetecknas av en mycket omfattande räckvidd med avseende på det materiella tillämpningsområdet (domarna Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, C–540/08, EU:C:2010:660, punkt 21, och Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, C–59/12, EU:C:2013:634, punkt 40), eftersom unionslagstiftaren har gett begreppet ”affärsmetod” en mycket vid innebörd med avseende på direktivet. I artikel 2 d i direktivet definieras nämligen en affärsmetod som ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring)”.

35

Det enda kriteriet som avses i denna bestämmelse rör omständigheten att näringsidkarens metod ska ha ett direkt samband med marknadsföring, försäljning eller leverans av en vara eller en tjänst till en konsument (se, bland annat, domarna Plus Warenhandelsgesellschaft, C‑304/08, EU:C:2010:12, punkt 39, och CHS Tour Services, EU:C:2013:574, punkt 27).

36

För det andra följer av artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, jämförd med artikel 2 c i samma direktiv, att begreppet ”affärsmetod” som avses i detta direktiv omfattar näringsidkarens verksamhet efter en affärstransaktion som gäller en vara eller en tjänst. Det framgår även av skäl 13 i direktivet att det är tillämpligt på affärsmetoder i förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument när ett avtal ingås och fullgörs.

37

Mot bakgrund av det ovan anförda ska ett företags lämnande av information – som liksom i detta fall skett inom ramen för kundservice efter försäljning av ett abonnemang avseende kabel-tv som tecknats av en konsument – anses omfattas av begreppet ”affärsmetod” i den mening som avses i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

38

Enligt artikel 5.1 och 5.4 är dessutom, särskilt, vilseledande affärsmetoder otillbörliga och förbjudna.

39

Såsom framgår av själva lydelsen av artikel 6.1 i direktivet ska en affärsmetod anses vara vilseledande om den inbegriper oriktig information och således är falsk eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten – när det gäller bland annat produktens eller tjänstens utmärkande egenskaper, såsom kundservice, priset, hur priset beräknas och konsumentens rättigheter – och medför eller sannolikt kommer att medföra att denne fattar ett affärsbeslut som han annars inte skulle ha fattat.

40

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är samtliga villkor i denna bestämmelse uppfyllda i en situation såsom den nu aktuella. Denna kännetecknas nämligen av den omständigheten att en konsument – efter en begäran om att utnyttja rätten att säga upp avtalet om tjänster som denne ingått med näringsidkaren – från en näringsidkare erhållit felaktig information rörande giltighetstiden för avtalet mellan de båda parterna samt av den omständigheten att det misstag som företaget gjort hindrat konsumenten från att fatta ett välgrundat beslut och lett till extra kostnader för denne.

41

I detta hänseende påpekar domstolen att den omständigheten att näringsidkarens handlande endast inträffat en enda gång och endast påverkat en enda konsument helt saknar betydelse i detta sammanhang.

42

Det är nämligen så att vare sig definitionerna i artiklarna 2 c, 2 d, 3.1 och 6.1 eller direktivet om otillbörliga affärsmetoder, sett i dess helhet, innehåller något som tyder på att näringsidkarens handlande eller underlåtenhet måste upprepas eller beröra mer än en konsument.

43

Med beaktande av att säkerställandet av konsumentskydd ligger till grund för direktivet kan dessa bestämmelser inte tolkas på så sätt att de uppställer sådana villkor trots att några sådana villkor inte uttryckligen anges i bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom CHS Tour Services, C-435/11, EU:C:2013:574, punkt 41).

44

Den tolkning som UPC har föreslagit – att en enstaka handling från en näringsidkare som endast påverkat en enda konsument inte kan anses utgöra en ”metod” i den mening som avses i direktivet om otillbörliga affärsmetoder – skulle dessutom skapa allvarliga olägenheter.

45

För det första fastställer inte direktivet någon tröskel, vare sig när det gäller frekvens eller antalet berörda konsumenter, ovanför vilken en handling eller underlåtenhet omfattas av direktivets tillämpningsområde. Detta innebär att den tolkning som UPC har föreslagit inte är förenlig med rättssäkerhetsprincipen.

46

För det andra skulle denna tolkning innebära att konsumenten ålades att styrka att andra konsumenter lidit skada av handlande från samma näringsidkare, trots att det i praktiken är extremt svårt att skaffa fram bevisning till styrkande av detta.

47

Den omständigheten att ett handlande såsom det aktuella påstås vara oavsiktligt saknar också helt betydelse.

48

Artikel 11 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder föreskriver nämligen uttryckligen att de rättsakter som antagits av medlemsstaterna för att motverka sådana metoder ska tillämpas även om det inte finns bevis för uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida eller faktisk förlust eller skada för konsumenten.

49

Såsom framgår av användningen av ordet ”sannolikt” är artikel 6 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder i vart fall av väsentligen preventiv karaktär, vilket innebär att det, för att denna artikel ska tillämpas, räcker att näringsidkaren har lämnat information som är objektivt felaktig och kan ha en negativ inverkan på konsumentens affärsbeslut.

50

I förevarande fall står det klart att konsumenten, för det fall UPC inte hade angett fel datum, inte hade begärt att avtalet skulle upphöra den 10 februari 2011, trots att det relevanta datumet var den 10 januari 2011 och att konsumenten därför ålades en extra kostnad för perioden mellan dessa datum. Såsom redan påpekats i punkt 48 i förevarande dom, i överensstämmelse med domstolens uttalande i domen Purely Creative m.fl. (C‑428/11, EU:C:2012:651, punkt 57), saknar det i detta hänseende betydelse att den extra kostnad som konsumenten åsamkats är försumbar.

51

Tolkningen ovan stöds av den omständigheten att den gör det möjligt att säkerställa full verkan av direktivet om otillbörliga affärsmetoder genom att – i enlighet med kravet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, vilket bland annat anges i artikel 1 i direktivet – garantera att otillbörliga affärsmetoder, enligt vad som anges i artikel 11.1 första stycket i direktivet, bekämpas effektivt ”i konsumenternas intresse”. Såsom framgår bland annat av skälen 7, 8, 11, 13 och 14 fastställs genom detta direktiv ett enda generellt förbud mot de otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende (se dom Trento Sviluppo och Centrale Adriatica, C‑281/12, EU:C:2013:859, punkt 32).

52

Domstolen har också redan fastställt att bestämmelserna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder i huvudsak har utarbetats med beaktande av konsumenten i egenskap av offer för och den person till vilken otillbörliga affärsmetoder riktas (se dom Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, C–59/12, EU:C:2013:634, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

53

Det med direktivet om otillbörliga affärsmetoder eftersträvade målet att till fullo skydda konsumenter mot affärsmetoder av sådant slag, grundar sig på den omständigheten att konsumenten, i förhållande till näringsidkaren, befinner sig i underläge, bland annat när det gäller tillgången till information, eftersom konsumenten måste anses vara ekonomiskt svagare och ha mindre juridisk erfarenhet än sin avtalspart (se dom Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, C–59/12, EU:C:2013:634, punkt 35).

54

Mot bakgrund av det ovan anförda måste UPC:s påstående, att konsumenten i förevarande fall själv kunde få tag på riktig information, anses sakna betydelse.

55

Under dessa omständigheter finner domstolen att den handling som det i det nationella målet påståtts att UPC:s har vidtagit omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Bestämmelserna i direktivet är således tillämpliga på UPC:s beteende.

56

Det ska vidare påpekas att direktivet begränsar sig till att, i artikel 5.1, ange att otillbörliga affärsmetoder ”skall vara förbjudna”.

57

Såsom domstolen redan fastställt har medlemsstaterna således enligt direktivet ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilka nationella åtgärder som ska vidtas för att bekämpa – i enlighet med artiklarna 11 och 13 i direktivet – otillbörliga affärsmetoder. Detta gäller under förutsättning att åtgärderna är lämpliga och effektiva samt att de sanktioner som föreskrivs är verksamma, proportionerliga och avskräckande (dom Köck, C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 44).

58

Av detta följer att det åligger medlemsstaterna att föreskriva ett lämpligt system av sanktioner gentemot de näringsidkare som använder sig av otillbörliga affärsmetoder och att därvid se till att dessa sanktioner överensstämmer med bland annat proportionalitetsprincipen. Det är i detta sammanhang som det i vederbörlig ordning kan beaktas bland annat hur ofta handlingen i fråga utförts, huruvida den varit avsiktlig och hur betydande skada den åsamkat konsumenten.

59

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av samtliga omständigheter i det mål som den ska avgöra, pröva huruvida följderna – med tillämpning av den nationella rätt som införlivar direktivet om otillbörliga affärsmetoder – av förbudet av den vilseledande affärsmetod som använts av näringsidkaren i förevarande fall är förenliga med kraven i direktivet, särskilt proportionalitetsprincipen.

60

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så, att lämnande av felaktig information, såsom informationen som är i fråga i det nationella målet, från en näringsidkare till en konsument ska anses utgöra en ”vilseledande affärsmetod”, i den mening som avses i direktivet, trots att informationen endast lämnades till en enda konsument.

61

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så, att det, när en affärsmetod redan uppfyller samtliga kriterier i artikel 6.1 i direktivet för att kvalificeras som en vilseledande handling gentemot konsumenten, är nödvändigt att kontrollera huruvida ett sådant agerande även strider mot kravet på att näringsidkaren ska tillämpa god yrkessed i artikel 5.2 a i samma direktiv innan det på goda grunder kan fastställas att agerandet är otillbörligt och därmed förbjudet enligt artikel 5.1 i nämnda direktiv.

62

Domstolen har redan besvarat denna fråga i domen CHS Tour Services (C‑435/11, EU:C:2013:574) och det svar som gavs där är fullt överförbart på förevarande mål.

63

Mot denna bakgrund ska den första frågan, av samma skäl som angavs i punkterna 31–47 i domen CHS Tour Services (C–435/11, EU:C:2013:574), besvaras på följande sätt. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så att det, när en affärsmetod redan uppfyller samtliga kriterier i artikel 6.1 i direktivet för att kvalificeras som en vilseledande handling gentemot konsumenten, inte är nödvändigt att kontrollera huruvida ett sådant agerande även strider mot kravet på att näringsidkaren ska tillämpa god yrkessed i artikel 5.2 a i samma direktiv innan det på goda grunder kan fastställas att agerandet är otillbörligt och därmed förbjudet enligt artikel 5.1 i nämnda direktiv.

64

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: