—

Verwertungsgesellschaft Rundfunk GmbH, genom S. Korn, Rechtsanwalt,

—

Hettegger Hotel Edelweiss GmbH, genom G. Kucsko, Rechtsanwalt,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom T. Scharf och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Verwertungsgesellschaft Rundfunk GmbH och Hettegger Hotel Edelweiss GmbH angående sistnämnda bolags återgivning av radio och tv-sändningar via tv-apparater i rummen i dess hotell.

3

Artikel 13 i internationella konventionen den 26 oktober 1961 om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram och radioföretag, utfärdad i Rom den 26 oktober 1961 (nedan kallad Romkonventionen), som reglerar radioföretags minimirättigheter, har följande lydelse:

”Radioföretagen äga rätt att lämna tillstånd till eller förbjuda:

…

4

I artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), anges följande:

”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten [återgivning för allmänheten] av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”

5

I skäl 7 i direktiv 2006/115 anges följande:

”Medlemsstaternas lagstiftning bör tillnärmas på ett sätt som inte strider mot de internationella överenskommelser som många medlemsstaters lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter bygger på.”

6

Skäl 16 i detta direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna bör ha rätt att föreskriva mera långtgående skydd för innehavare av närstående rättigheter än det som föreskrivs i detta direktiv i fråga om radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten.”

7

Artikel 8 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall föreskriva att utövande konstnärer har ensamrätt att medge eller förbjuda trådlös radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten av sina framföranden, utom när framförandet i sig självt sker vid en radio- eller TV-utsändning eller härrör från en upptagning.

2.   Medlemsstaterna skall föreskriva rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten. De skall säkerställa att denna ersättning fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för hur ersättningen skall fördelas mellan dem när det saknas avtal dem emellan.

3.   Medlemsstaterna skall föreskriva att radio- och TV-företag har ensamrätt att medge eller förbjuda trådlös återutsändning av sina trådlösa utsändningar liksom återgivning för allmänheten av sina utsändningar om sådan återgivning sker på platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.”

8

76a § Urheberrechtsgesetz (den österrikiska upphovsrättslagen) (nedan kallad UrhG), med rubriken ”Radiosändningar”, som syftar till att införliva artikel 8.3 i direktiv 2006/115 i den österrikiska rätten, har följande lydelse:

”1.   Den som sänder ljud eller bild genom radio eller på liknande sätt (radio- och tv-företag i den mening som avses i 17 §) har med vissa i lag föreskrivna begränsningar ensamrätt för samtidig sändning via en annan sändningsutrustning och för användning för överföring för allmänheten i den mening som avses i 18 § stycke 3 på platser dit allmänheten har tillträde mot betalning....

…”

9

Verwertungsgesellschaft Rundfunk är en organisation för kollektiv rättighetsförvaltning, vilken förvaltar rättigheter åt olika radio- och tv-företag som är etablerade i Republiken Österrike eller i andra medlemsstater. Denna organisation har befogenhet att ta tillvara vissa immateriella rättigheter som tillhör dessa rättighetsinnehavare, bland annat vid återgivning till allmänheten genom radio- och tv-utsändning.

10

Hettegger Hotel Edelweiss, som är ett bolag bildat enligt österrikisk rätt, driver Hotel Edelweiss i Grossarl (Österrike). Hotellet har en kabeltv-anslutning genom vilken olika radio- och tv-program, däribland de som sänds av de rättighetsinnehavare som företräds av Verwertungsgesellschaft Rundfunk, återutsänds samtidigt i förändrat och fullständigt skick via kabel till tv-apparater i hotellrummen.

11

Verwertungsgesellschaft Rundfunk har väckt talan vid Handelsgericht Wien (Wiens handelsdomstol, Österrike) och yrkat att Hettegger Hotel Edelweiss dels ska förpliktas att till organisationen tillhandahålla uppgifter angående de radio- och tv-program som tas emot och det antal hotellrum som berörs, dels ska förpliktas att betala skadestånd.

12

Verwertungsgesellschaft Rundfunk har vid nämnda domstol gjort gällande att Hettegger Hotel Edelweiss genomför en återgivning för allmänheten i den mening som avses i 76a § UrhG och artikel 8.3 i direktiv 2006/115 genom att tillhandahålla tv-apparater i hotellrummen och återge radio- och tv-program genom dessa apparater. Enligt organisationen ska priset på hotellrummet anses utgöra en inträdesavgift i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom erbjudandet av tv på hotell påverkar priset. Organisationen har följaktligen hävdat att denna återgivning för allmänheten av utsändningar från de rättighetsinnehavare som den företräder kräver deras tillstånd och att avgifter ska erläggas.

13

Hettegger Hotel Edelweiss har bestritt dessa krav och gjort gällande att en återgivning för allmänheten i den mening som avses i 76a § UrhG förutsätter att återgivning sker på platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift och att denna formulering avser en inträdesavgift som begärs specifikt för detta återgivande. Det pris som en hotellkund ska betala som ersättning för övernattning kan enligt Hettegger Hotel Edelweiss inte anses utgöra en inträdesavgift.

14

Den hänskjutande domstolen bedömer att en tolkning av artikel 8.3 i direktiv 2006/15 är nödvändig för att avgöra det nationella målet och att tolkningen av denna bestämmelse inte är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel.

15

Mot denna bakgrund beslutade Handelsgericht Wien (Wiens handelsdomstol) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Är kriteriet ’mot erläggande av inträdesavgift’ i artikel 8.3 i direktiv 2006/115, uppfyllt om

16

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.3 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att återgivning av radio- och tv-utsändningar via tv-apparater i hotellrum utgör en återgivning som sker på en plats till vilken allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

17

Det ska erinras om att domstolen i dom av den 7 december 2006, SGAE (C-306/05, EU:C:2006:764, punkterna 47 och 54), slagit fast att ett hotells sändning till hotellets rumsgäster av en signal via tv-apparater, oberoende av vilken teknik som används för sändningen, ska anses utgöra en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, och att den omständigheten att rum på en sådan inrättning är av privat beskaffenhet inte utgör hinder för att överföring av ett verk via detta medium ska anses utgöra överföring till allmänheten, i den mening som avses i denna bestämmelse.

18

Vad avser direktiv 2006/115, som den nationella domstolen har bett EU-domstolen tolka, har EU-domstolen, i dom av den 15 mars 2012, Phonographic Performance (Ireland) (C 162/10, EU:C:2012:141, punkt 47), slagit fast att den som driver ett hotell, och som i hotellrummen har installerat tv- och/eller radioapparater till vilka det överförs en signal, ska anses genomföra en återgivning för allmänheten, i den mening som avses i artikel 8.2 i samma direktiv.

19

De begrepp som används i dessa direktiv ska anses ha samma betydelse, såvida unionslagstiftaren inte har uttryckt en annan avsikt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C-403/08 och C-429/08, EU:C:2011:631, punkt 188, och dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C-117/15, EU:C:2016:379, punkt 33), vilket innebär att sändning av en signal via radio- och tv-apparater, installerade i hotellrum, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 16 i sitt förslag till avgörande, också ska betraktas som återgivning för allmänheten av sändningar från radio- och tv-företag, i den mening som avses i artikel 8.3 i direktiv 2006/115.

20

Till skillnad från bland annat den ensamrätt för utövande konstnärer och fonogramframställare som föreskrivs i artikel 8.1 respektive 8.2 i direktiv 2006/115, gäller emellertid ensamrätten för radio- och tv-företag, enligt artikel 8.3 i samma direktiv, endast fall då återgivning sker på platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

21

Vad avser tolkningen av begreppet ”plats till vilken allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift” ska det påpekas att det framgår av skäl 7 i direktiv 2006/115 att syftet med detta direktiv är att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar på ett sätt som är förenligt med bland annat Romkonventionen. Detta innebär att trots att denna konvention inte ingår i unionsrätten, ska den ändå särskilt beaktas, vid tolkningen av de begrepp som ingår i direktiv 2006/115, så att dessa begrepp förblir förenliga med motsvarande begrepp i nämnda konvention, med samtidigt beaktande av det sammanhang i vilket dessa begrepp förekommer samt med hänsyn till ändamålet med de relevanta konventionsbestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF (C-135/10, EU:C:2012:140, punkterna 53–56).

22

I förevarande fall har rätten till överföring till allmänheten enligt artikel 8.3 i direktiv 2006/115 samma omfattning som den rätt som föreskrivs i artikel 13 d i Romkonventionen, vilken inskränker denna rätt, enligt den formulering som används i nämnda artikel 8.3, till att endast omfatta ”platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet (C-114/12, EU:C:2014:2151, punkterna 94–96). Unionslagstiftarens vilja var nämligen, såsom framgår av det ändrade förslaget till direktiv av de den 30 april 1992 (KOM (92) 159 slutlig, s. 12)), som ledde fram till rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EGT L 346, 1992, s. 61), som kodifierats och upphävts genom direktiv 2006/115, att i hög grad följa Romkonventionens bestämmelser om minimiskydd för att åstadkomma ett enhetligt minimiskydd inom unionen och föreskriva en ensamrätt för återgivning för allmänheten av tv-utsändningar i enlighet med de villkor som anges i denna konvention, vilket skett genom att anpassa artikel 6a.3 i förslaget till direktiv till artikel 13 d i Romkonventionen.

23

Punkt 13.5 och 13.6 i Världsorganisationen för den intellektuella äganderättens (Wipo) förklaring till Romkonventionen och fonogramkonventionen, vilket är ett dokument som upprättats av Wipo och som saknar bindande rättsverkningar men som ger upplysningar om ursprunget, målsättningen, beskaffenheten och räckvidden av bestämmelserna i den konventionen, avser artikel 13 i Romkonventionen. Domstolen konstaterar med avseende på villkoret i artikel 13 d i Romkonventionen om erläggande av inträdesavgift att enligt nämnda förklaring förutsätter detta villkor erläggandet av en ersättning som särskilt krävs för en återgivning för allmänheten av en tv-utsändning. Den omständigheten att någon betalar för en måltid eller för drycker i en restaurang eller en bar där tv-utsändningar sänds anses därför inte utgöra erläggande av en inträdesavgift i den mening som avses i den bestämmelsen

24

Domstolen delar generaladvokatens bedömning i punkterna 26–30 i förslaget till avgörande att priset för ett hotellrum, i likhet med priset för en restaurangmåltid, inte utgör en inträdesavgift som särskilt erläggs som ersättning för en återgivning för allmänheten av en radio- eller tv-utsändning, utan utgör huvudsakligen ersättning för en tjänst bestående i tillhållande av logi. Beroende på vilken kategori som hotellet ingår i tillkommer vissa tilläggstjänster till denna tjänst, såsom återgivning av radio- och tv-sändningar via de apparater som rummen är utrustade med, vilka normalt sett inte är särskilt angivna i priset per övernattning.

25

Även om spridandet av en signal via radio- och tv-apparater i rummen på ett hotell, i samband med bedömningen av huruvida det föreligger en återgivning för allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 respektive artikel 8.2 i direktiv 2006/115, utgör ett tillhandahållande av en extra tjänst som inverkar på hotellets status och följaktligen rumspriserna, såsom domstolen har funnit i dom av den 7 december 2006, SGAE (C-306/05, EU:C:2006:764, punkt 44) och i dom av den 15 mars 2012, Phonographic Performance (Ireland) (C-162/10, EU:C:2012:141, punkt 44), kan det inte anses att denna extra tjänst erbjuds på en plats till vilken allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

26

Återgivning till allmänheten av radio- och tv-utsändningar via radio- och tv-apparater i hotellrum faller följaktligen inte inom tillämpningsområdet för radio- och tv-företagens ensamrätt enligt artikel 8.3 i direktiv 2006/115.

27

Mot bakgrund av det anförda ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.3 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att återgivning av radio- och tv-utsändningar via tv-apparater i hotellrum inte utgör en återgivning som sker på en plats till vilken allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

28

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter ska tolkas så, att återgivning av radio- och tv-utsändningar via tv-apparater i hotellrum inte utgör en återgivning som sker på en plats till vilken allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.