–

Koch Media GmbH, genom A. Nourbakhsch, Rechtsanwalt,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och U. Bartl, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun, T. Scharf och S.L. Kalėda, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Koch Media GmbH och FU. Målet rör frågan huruvida Koch Medias advokatkostnader för att säkerställa att bolagets rättigheter iakttas, genom en anmodan riktad till FU innan talan väcktes vid domstol, är ersättningsgilla.

3

Skälen 10, 14 och 17 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:

…

…

4

I direktivets artikel 1, som har rubriken ”Syfte”, anges följande:

”Detta direktiv gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Med begreppet ’immateriella rättigheter’ avses i detta direktiv även industriella rättigheter.”

5

I artikel 2, med rubriken ”Tillämpningsområde”, i nämnda direktiv föreskrivs följande i punkt 1:

”Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i gemenskapslagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”

6

Kapitel II i samma direktiv innehåller artiklarna 3–15, som rör de åtgärder, förfaranden och sanktioner som regleras i direktiv 2004/48.

7

I artikel 3 i direktiv 2004/48, med rubriken ”Allmän skyldighet”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.

2.   Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”

8

I direktivets artikel 13, som har rubriken ”Skadestånd”, anges följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar den som har begått immaterialrättsintrång och som visste eller rimligen borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt intrångsgörande verksamhet, att betala ett skadestånd till rättighetshavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget.

När de rättsliga myndigheterna fastställer skadeståndet

2.   För de fall då en intrångsgörare har begått ett immaterialrättsintrång utan att ha vetat eller rimligen borde ha vetat om det, får medlemsstaterna föreskriva att de rättsliga myndigheterna får förordna om återbetalning av vinst eller betalning av skadestånd som kan vara fastställt i förväg.”

9

I artikel 14 i nämnda direktiv, med rubriken ”Kostnader för förfarandet”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten, i allmänhet ersätts av den förlorande parten om det inte är oskäligt.”

10

Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10) har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 2 föreskrivs följande:

”… [D]etta direktiv [ska] inte på något sätt påverka befintliga gemenskapsbestämmelser om

…”

11

I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder”, föreskrivs följande i punkt 2:

”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att rättsinnehavare, vilkas intressen berörs av en intrångshandling som utförs inom dess territorium, kan föra talan om skadestånd och/eller begära föreläggande samt, i tillämpliga fall, föra talan om beslag av det material som använts vid intrånget och även av sådana anordningar, produkter eller komponenter som avses i artikel 6.2.”

12

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram (EUT L 111, 2009, s. 16) kodifierades och upphävdes rådets direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122, 1991, s. 42; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 111).

13

Artikel 1 i direktiv 2009/24 har rubriken ”Skyddsobjekt”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”I enlighet med bestämmelserna i detta direktiv ska medlemsstaterna ge datorprogram upphovsrättsligt skydd som litterära verk enligt [Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (reviderad i Paris den 24 juli 1971), i dess lydelse efter ändringen av den 28 september 1979]. I detta direktiv omfattar termen datorprogram dessas förberedande designmaterial.”

14

I artikel 7 i direktivet, med rubriken ”Särskilda skyddsåtgärder”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 4, 5 och 6 ska medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning besluta om lämpliga åtgärder mot personer som utför någon av följande åtgärder:

…”

15

97 § i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. 1965 i, s. 1273), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UrhG), med rubriken ”Anmodan”, har följande lydelse:

”1)   Rättsinnehavaren ska innan denne inleder ett domstolsförfarande anmoda den överträdande parten att upphöra med intrånget och ge denne tillfälle att bilägga tvisten genom att ingå avtal om skyldighet att avstå från att handla, med en rimlig straffavgift som ska utgå vid avtalsbrott.

2)   Anmodan ska klart och begripligt

En anmodan som inte innehåller dessa uppgifter ska vara utan verkan.

3)   Om anmodan är motiverad och uppfyller villkoren i punkt 2 led 1–4, får ersättning för nödvändiga utgifter krävas. Beträffande anlitandet av en advokats tjänster, ska ersättningen för de nödvändiga utgifterna, vad beträffar det lagreglerade arvodet, begränsas till ett belopp som motsvarar ett tvistebelopp på 1000 euro för en talan om förbud eller upphörande, när den anmodade personen

Det värde som anges i den andra meningen ska också tillämpas om det samtidigt åberopas en rätt till förbud och en rätt till upphörande. Den andra meningen ska inte tillämpas om detta värde inte är skäligt mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

…”

16

Koch Media innehar upphovsrätten till datorspelet ”This War of Mine” i Förbundsrepubliken Tyskland. Det rör sig om ett datorspel som släpptes ut på marknaden i november 2014 och som, enligt Koch Medias uppgifter, erhöll det tyska priset för datorspel. Enligt beslutet om hänskjutande uppgick försäljningspriset för verket på den berörda marknaden till ett belopp som översteg 30 euro under de första månaderna efter det att spelet hade släppts.

17

Koch Media ansåg att FU, som är en fysisk person, via sin internetanslutning, hade gjort datorspelet tillgängligt för allmänheten genom att göra det möjligt att ladda ned spelet på en plattform för fildelning inom ramen för ett ”peer to peer”-nätverk. Bolaget ansåg att FU därigenom hade gjort sig skyldig till flera intrång i dess immateriella rättigheter. Bolaget gav därför en advokatbyrå i uppdrag att tillvarata dess rättigheter, bland annat genom att anmoda FU att upphöra med detta beteende i enlighet med 97a § UrhG.

18

Genom skrivelse av den 9 april 2015 föreslog Koch Medias advokater FU en uppgörelse i godo och begärde att FU vid äventyr av avtalsvite skulle åta sig att upphöra med sitt beteende att göra detta datorspel tillgängligt för allmänheten genom möjligheten att ladda ned spelet på en plattform för fildelning samt betala skadestånd.

19

Eftersom FU inte godtog detta förslag vad gäller skadeståndsanspråket, utan endast i fråga om utfästelsen att upphöra med detta beteende, väckte Koch Media skadeståndstalan vid Amtsgericht Saarbrücken (Distriktsdomstolen i Saarbrücken, Tyskland). Nämnda domstol biföll denna talan genom dom av den 29 januari 2020 och konstaterade att FU mellan den 26 och 28 november 2014, genom sin internetanslutning, åtminstone tretton gånger hade gjort det aktuella datorspelet tillgängligt för nedladdning på en plattform för fildelning. Nämnda domstol förpliktade dessutom FU att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet ett belopp på 124 euro jämte ränta, för de advokatkostnader som Koch Media hade haft för att genom en anmodan kräva att intrånget i dess rättigheter skulle upphöra.

20

Koch Media överklagade detta avgörande till den hänskjutande domstolen, Landgericht Saarbrücken (Regionala domstolen i Saarbrücken, Tyskland), som bland annat ansåg att bolaget borde ersättas för samtliga advokatkostnader i förfarandet utom domstol, som i det aktuella fallet uppgick till 984,60 euro, vilket motsvarade ett tvisteföremålsvärde på 20000 euro.

21

Den hänskjutande domstolen menar att i tysk rätt regleras ersättning för advokatkostnader som uppkommit före rättegången i ett mål om skydd för immateriella rättigheter, och som avser ett förbudsföreläggande, i 97a § UrhG. Enligt denna bestämmelse kan upphovsrättsinnehavaren i princip få ersättning för ”nödvändiga kostnader”. Det framgår av 97a § punkt 3 andra meningen UrhG att den tyska lagstiftaren i princip har satt ett tak på 1000 euro för tvisteföremålsvärdet som grund för det belopp som fysiska personer ska återbetala, vilket innebär att en betydande del av advokatkostnaderna ska bäras av innehavaren av de immateriella rättigheterna. Vidare framgår det av 97a § punkt 3 fjärde meningen UrhG att den behöriga domstolen i undantagsfall får underlåta att beakta detta tak om detta vore ”oskäligt”. Däremot följer det av rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att när en innehavare av rättigheter till filmer, musik eller dvd vill få till stånd ett förbudsföreläggande, uppgår tvisteföremålsvärdet under alla omständigheter till mer än 10000 euro.

22

I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida advokatkostnader i samband med en anmodan, såsom den som är aktuell i det nationella målet, utgör ”kostnader för förfarandet” eller ”andra kostnader”, som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48, eller ”skadestånd”, som nämns i artikel 13 i samma direktiv, eller om de inte alls omfattas av direktivet.

23

Enligt den hänskjutande domstolen har den anmodan som avses i 97a § UrhG ett dubbelt syfte, nämligen dels att försöka undvika en process genom att möjliggöra en uppgörelse i godo mellan parterna, dels att skydda innehavaren av en immateriell rättighet mot risken att förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om vederbörande väcker en förbudstalan utan att först ha skickat en anmodan, och svaranden omedelbart medger talan.

24

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida man med hänsyn till vad som framgår av domen av den 28 juli 2016, United Video Properties (C‑57/15, EU:C:2016:611), ska tolka de relevanta direktiven så, att kostnaderna för anmodan i princip ska återbetalas i sin helhet även när intrånget i immateriella rättigheter har begåtts av fysiska personer som inte gör det för att uppnå något yrkesmässigt eller kommersiellt intresse och om vissa faktorer kan leda till att endast en mycket liten del av dessa kostnader ersätts. Om så är fallet, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka kostnader som ska ersättas.

25

För det tredje gäller enligt artikel 14 i direktiv 2004/48 att de advokatkostnader som har åsamkats den vinnande parten i allmänhet ska ersättas av den förlorande parten, om det inte är oskäligt. I 97a § punkt 3 fjärde meningen UrhG har emellertid förhållandet mellan denna regel och dess undantag kastats om. Enligt denna bestämmelse är således taket på 1000 euro avseende det omtvistade värde som är tillämpligt för fastställande av rättegångskostnader inte endast tillämpligt i det särskilda fallet att detta värde är oskäligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

26

Sammanfattningsvis har den hänskjutande domstolen preciserat att dess begäran om förhandsavgörande har sin bakgrund i att ett stort antal mål av detta slag är anhängiga vid den, vilkas utgång, vad gäller ersättning för advokatkostnader i samband med förfarandet före rättegång i ett mål om skydd för immateriella rättigheter, är beroende av tolkningen av unionsrätten, eftersom tysk rättspraxis är långt ifrån enhetlig i detta avseende.

27

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Saarbrücken (Regionala domstolen i Saarbrücken) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de kostnader som en innehavare av immateriella rättigheter har haft för att företrädas av ombud för att säkerställa att dessa rättigheter iakttas redan innan denne vänder sig till domstol, såsom kostnaderna för en anmodan, omfattas av begreppet ”kostnader för förfarandet” eller ”andra kostnader”, i den mening som avses i denna bestämmelse. I andra hand vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida sådana kostnader omfattas av begreppet skadestånd, i den mening som avses i artikel 13 i direktivet.

29

Såsom framgår av skäl 10 är syftet med direktiv 2004/48 att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.

30

Enligt artikel 1 gäller direktiv 2004/48 de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. I artikel 2.1 preciseras att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv ska vara tillämpliga vid varje intrång i dessa rättigheter som följer av unionsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.

31

Bestämmelserna i direktiv 2004/48 syftar emellertid inte till att reglera samtliga aspekter av immaterialrätten, utan endast dem som avser dels efterlevnaden av immaterialrättsskyddet, dels intrång i detta skydd, genom att föreskriva effektiva rättsmedel för att hindra, få att upphöra eller åtgärda samtliga immaterialrättsintrång (dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

32

Vid antagandet av detta direktiv valde unionslagstiftaren dessutom att införa en minimiharmonisering vad gäller säkerställandet av immateriella rättigheter i allmänhet (dom av den 9 juli 2020, Constantin Film Verleih, C‑264/19, EU:C:2020:542, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

33

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 44 i sitt förslag till avgörande ska det emellertid konstateras att direktiv 2004/48, mot bakgrund av dess syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för immateriella rättigheter, är tillämpligt på såväl domstolsförfaranden som förfaranden utom domstol, eftersom dessa båda typer av förfaranden kan visa sig nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter.

34

Domstolen har redan slagit fast att ett självständigt förfarande som föregår en skadeståndstalan, såsom en begäran om upplysningar, genom vilket en sökande, enligt artikel 8.1 c i direktiv 2004/48, begär att en internetleverantör ska lämna ut information som gör det möjligt att identifiera dess kunder, för att på ett ändamålsenligt sätt kunna väcka talan mot förmodade intrångsgörare, uppfyller det kriterium som föreskrivs i denna bestämmelse, nämligen att en sådan begäran måste ha samband med ”en rättegång om immaterialrättsintrång” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkterna 81 och 82 och där angiven rättspraxis).

35

Eftersom förfarandet med en anmodan som föregår domstolsförfarandet utgör en form av försök att nå en uppgörelse i godo innan talan i egentlig mening väcks, kan det inte anses att ett sådant förfarande inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/48.

36

Vad gäller frågan huruvida kostnader i samband med en anmodan omfattas av begreppen ”kostnader för förfarandet” eller ”andra kostnader”, i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48, eller begreppet ”skadestånd”, i den mening som avses i artikel 13 i samma direktiv, konstaterar domstolen att ordalydelsen i artikel 14 i direktiv 2004/48 inte endast omfattar ”kostnader för förfarandet”, i strikt bemärkelse, utan även ”andra kostnader” som ”den vinnande parten” har haft.

37

Denna bestämmelse syftar till att höja skyddsnivån för immateriella rättigheter genom att förhindra att en skadelidande part avskräcks från att väcka talan vid domstol för att skydda sina rättigheter (dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

38

Det specifika syfte som eftersträvas med denna bestämmelse ligger helt i linje med det mål som allmänt eftersträvas med direktiv 2004/48, nämligen att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter. Den som gör sig skyldig till immaterialrättsintrång ska som huvudregel, för att dessa syften ska uppnås, bära det fulla ekonomiska ansvaret för sitt beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

39

Med beaktande av dessa syften och den breda och allmänna formuleringen i artikel 14 i direktiv 2004/48, som hänvisar till ”kostnader som har åsamkats den vinnande parten” och ”den förlorande parten”, utan att precisera eller fastställa gränserna för hur det förfarande ska se ut som bestämmelsen är tillämplig på, är denna artikel tillämplig på kostnader i samtliga förfaranden som omfattas av direktivets tillämpningsområde (dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 78).

40

En extensiv tolkning av artikel 14 i direktiv 2004/48 – i den bemärkelsen att den förlorande parten i allmänhet är skyldig att ersätta de andra kostnader som den vinnande parten har åsamkats, utan någon närmare precisering av vilken typ av kostnader det rör sig om – riskerar att ge den artikeln ett alltför stort tillämpningsområde, och därigenom frånta artikel 13 i direktivet dess ändamålsenliga verkan (dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 36).

41

Domstolen har således, i punkt 36 i domen av den 28 juli 2016, United Video Properties (C‑57/15, EU:C:2016:611), slagit fast att artikel 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att det endast är kostnader som är direkt och nära kopplade till det aktuella domstolsförfarandet som ska betraktas som ”andra kostnader”, i den mening som avses i artikel 14.

42

Om – såsom slagits fast i domen av den 28 juli 2016, United Video Properties (C‑57/15, EU:C:2016:611), med hänsyn till omständigheterna i det mål som gav upphov till den domen – ”andra kostnader”, i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48, måste uppfylla dessa kriterier för att vara ersättningsgilla, så gäller detta i än högre grad för de ”kostnader för förfarandet” som avses i samma bestämmelse.

43

När det gäller frågan huruvida kostnaderna för en anmodan utgör ”kostnader för förfarandet” eller ”andra kostnader”, i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2000/48, konstaterar domstolen att även om det är riktigt att kostnaderna för en anmodan inte kan kvalificeras som ”kostnader för förfarandet”, i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom det i detta skede ännu inte har uppkommit någon tvist inför domstol, finns det inget i direktiv 2004/48 som hindrar att dessa kostnader kvalificeras som ”andra kostnader”, trots att det i detta skede, före rättegång, ännu inte är säkert att innehavaren av den berörda immateriella rättigheten senare kommer att inleda ett rättsligt förfarande eller att hans förslag om en uppgörelse i godo kommer att accepteras av den påstådda intrångsgöraren.

44

Eftersom förfarandet med anmodan utgör ett nödvändigt förfarande för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter, vilket syftar till att undvika eller till och med ersätta ett senare rättsligt förfarande, anser domstolen, av samma skäl som dem som angetts i punkterna 32–35 i förevarande dom, att kostnader för biträde och representation i detta förfarande omfattas av begreppet ”andra kostnader”, i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48.

45

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de kostnader som en innehavare av immateriella rättigheter har haft för att företrädas av ombud för att säkerställa att dessa rättigheter iakttas innan denne vänder sig till domstol, såsom kostnaderna för en anmodan, omfattas av begreppet ”andra kostnader”, i den mening som avses i denna bestämmelse.

46

Domstolen påpekar inledningsvis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den har att pröva. I detta syfte kan EU‑domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

47

Domstolen anser således att den hänskjutande domstolens har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken man i en situation där en fysisk person har gjort intrång i en immateriell rättighet utanför dennes yrkes- eller näringsverksamhet ska beräkna den ersättning för de ”andra kostnader” som avses i denna bestämmelse, som innehavaren av denna rättighet kan göra anspråk på, på ett schablonmässigt sätt, på grundval av ett tvisteföremålsvärde som är begränsat av denna lagstiftning, såvida inte den nationella domstolen inte anser att det är oskäligt att tillämpa en sådan begränsning med hänsyn till särdragen i det mål som den har att pröva. Om så är fallet, vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i vilka faktorer som den i förekommande fall ska beakta vid bedömningen av huruvida dessa kostnader är rimliga och proportionerliga, i den mening som avses i artikel 14.

48

För det första framgår det av artikel 14 i direktiv 2004/48 att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten i allmänhet ska ersättas av den förlorande parten.

49

Enligt artikel 14 i direktivet gäller medlemsstaternas skyldighet att säkerställa ersättning endast kostnader för förfarandet som är ”rimliga”. Detta krav, som är tillämpligt på såväl ”kostnader för förfarandet” som ”andra kostnader”, i den mening som avses i denna bestämmelse, återspeglar den allmänna skyldighet som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2004/48, enligt vilken medlemsstaterna ska se till att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv inte är onödigt kostsamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 24).

50

Domstolen har således slagit fast att det inte kan anses vara fråga om rimliga kostnader när det har uppkommit överdrivna kostnader på grund av att den vinnande parten har avtalat med sin advokat om osedvanligt höga arvoden, eller på grund av att advokaten har utfört tjänster som inte kan anses som nödvändiga för att värna den immateriella rättighet som målet rör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 25).

51

Vidare föreskrivs det i artikel 14 i direktiv 2004/48 att kostnaderna för förfarandet och andra kostnader som den förlorande parten ska bära måste vara ”proportionerliga”.

52

Domstolen har i detta avseende slagit fast att frågan huruvida dessa kostnader är proportionerliga inte kan bedömas oberoende av de kostnader som den vinnande parten faktiskt har haft för att biträdas av en advokat, förutsatt att dessa kostnader är ”rimliga”, i den mening som avses i punkt 49 i förevarande dom. Även om kravet på proportionalitet inte innebär att den förlorande parten nödvändigtvis måste ersätta motpartens kostnader fullt ut, krävs det nämligen att den vinnande parten ges rätt till ersättning för åtminstone en betydande och lämplig del av de rimliga kostnader som denna part faktiskt har åsamkats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 29).

53

Vad särskilt gäller situationen för en fysisk person som, utanför sin yrkes- eller näringsverksamhet, har gjort intrång i en immateriell rättighet, ska det dessutom påpekas att – såsom framgår av skäl 14 i direktiv 2004/48 – villkoret att ett intrång, för att omfattas av direktivets tillämpningsområde, måste begås i kommersiell skala endast gäller åtgärder avseende bevisning, åtgärder avseende rätten till information, interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder, vilka föreskrivs i kapitel II i direktivet, utan att det påverkar medlemsstaternas möjlighet att även tillämpa sådana åtgärder på handlingar som inte begåtts i kommersiell skala (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 88).

54

Detta villkor är inte tillämpligt på de ”kostnader för förfarandet” och ”andra kostnader” som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48. Enligt denna bestämmelse kan följaktligen enskilda intrångsgörare i princip åläggas att betala samtliga dessa kostnader till innehavaren av de immateriella rättigheterna, förutsatt att de är rimliga och proportionerliga (se, analogt, dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 89).

55

Domstolen har emellertid medgett att medlemsstaterna, när de införlivar den allmänna regeln i artikel 14 i direktiv 2004/48 med sin nationella rättsordning, kan föreskriva schablonavgifter. Domstolen har emellertid preciserat att dessa avgifter ska säkerställa att de kostnader som enligt den nationella införlivandelagstiftningen kan åläggas den förlorande parten är rimliga och att de maximibelopp som kan utkrävas för dessa kostnader inte heller är för låga i förhållande till de taxor som normalt tillämpas av en advokat på det immaterialrättsliga området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkterna 25, 26, 30 och 32).

56

Om intrångsgöraren endast kunde förpliktas att ersätta en liten del av de rimliga advokatkostnader som rättighetshavaren åsamkats, så skulle den avskräckande verkan av en talan om intrång allvarligt försvagas, vilket strider mot den allmänna skyldigheten i artikel 3.2 i direktiv 2004/48 och huvudsyftet med detta direktiv, som är att uppnå en hög skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden, vilket är ett syfte som uttryckligen nämns i skäl 10 i direktivet, i enlighet med artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 27).

57

Det ankommer dessutom på den nationella domstolen att även se till att det förväntade beloppet av de rättegångskostnader som innehavaren av de immateriella rättigheterna kan komma att tillerkännas inte innebär att vederbörande avhålls från att göra gällande sina rättigheter vid domstol, med hänsyn till de belopp som denne själv ska stå för i form av andra kostnader än rättegångskostnader och nyttan av dessa kostnader i samband med huvudtalan om skadestånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Hansson, C‑481/14, EU:C:2016:419, punkt 63).

58

För det andra föreskrivs det i artikel 14 i direktiv 2004/48, utöver en prövning av huruvida de ersättningsgilla kostnaderna är rimliga och proportionerliga, att den allmänna regeln om fördelning av dessa kostnader inte ska tillämpas om det är oskäligt att kräva att den förlorande parten ska ersätta de kostnader som har förorsakats den vinnande parten, även om de är rimliga och proportionerliga.

59

Domstolen har slagit fast att denna bestämmelse hänger samman med de nationella regler som gör det möjligt för den berörda domstolen att i ett visst fall undantagsvis frångå de allmänna reglerna om kostnaderna för förfarandet, såvida en tillämpning av dem i just det fallet skulle ha lett till ett oskäligt resultat. Domstolen har emellertid preciserat att skälighetsprincipen, på grund av principen som sådan, inte kan motivera ett allmänt och ovillkorligt undantag för ersättning av kostnader som överstiger en viss övre gräns (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 31).

60

För det tredje förhåller det sig så att, enligt artikel 14 i direktiv 2004/48, jämförd med skäl 17 i samma direktiv, ska de nationella bestämmelser genom vilka artikel 14 införlivas under alla omständigheter göra det möjligt för den domstol som ska besluta om rättegångskostnaderna att i varje enskilt fall beakta de särskilda omständigheterna i målet.

61

Mot bakgrund av dessa specifika särdrag kan den nationella domstolen bland annat beakta verkets aktualitet, hur länge det tillgängliggjorts, den omständigheten att intrånget har begåtts av en fysisk person utanför dennes yrkes- eller näringsverksamhet samt, såsom framgår av skäl 17 i direktiv 2004/48, särdragen hos den aktuella immateriella rättigheten och, eventuellt, huruvida intrånget har begåtts avsiktligt eller inte.

62

Inom ramen för detta beaktande av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall är det även nödvändigt att den hänskjutande domstolen, i enlighet med den allmänna skyldigheten i artikel 3 i direktiv 2004/48, kan kontrollera bland annat huruvida ett yrkande om att svaranden ska förpliktas att ersätta kostnaderna för en anmodan är lojalt, rättvist och icke oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkterna 93 och 94).

63

När det gäller den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, det vill säga 97a § UrhG, föreskrivs i denna bestämmelse att de ersättningsgilla kostnaderna ska minskas genom att det för dessa kostnader tillämpas ett högsta tvisteföremålsvärde på 1000 euro för det fall att den person som anmodan gäller är en fysisk person som inte använder de verk som skyddas enligt denna lag eller andra föremål som skyddas enligt denna lag i en självständig närings- eller yrkesverksamhet. I 97a § punkt 3 fjärde meningen föreskrivs emellertid ett undantag för det fall att nämnda värde inte är skäligt mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

64

Artikel 14 i direktiv 2004/48 utgör inte hinder för en sådan lagstiftning, eftersom den syftar till att säkerställa att de kostnader som den förlorande parten ska bära är rimliga och proportionerliga, i den mån denna lagstiftning ger den domstol som beslutar om rättegångskostnaderna en möjlighet att i varje enskilt fall beakta de särskilda omständigheterna i målet.

65

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken man i en situation där en fysisk person har gjort intrång i en immateriell rättighet utanför dennes yrkes- eller näringsverksamhet ska beräkna den ersättning för de ”andra kostnader” som avses i denna bestämmelse, som innehavaren av denna rättighet kan göra anspråk på, på ett schablonmässigt sätt, på grundval av ett tvisteföremålsvärde som är begränsat av denna lagstiftning, såvida inte den nationella domstolen anser att det är oskäligt att tillämpa en sådan begränsning med hänsyn till särdragen i det mål som den har att pröva.

66

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande: