–

Towarzystwo Ubezpieczeń Ż SA, genom A. Ciechowicz-Jaworska och B. Ślażyński, radcy prawni,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom S. Sindelková, M. Smolek och J. Vlácil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Santini, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, av S.L. Kalėda och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95 1993, s. 29–34; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) samt artiklarna 2 d, 3.1 och 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan K.D. och Towarzystwo Ubezpieczeń Ż SA (nedan kallat TUŻ) angående återbetalning av försäkringspremier som betalats enligt ett avtal om grupplivförsäkring med rörligt kapital som är knutet till investeringsfonder kallade unit-linked (nedan kallat avtal om unit-linked-grupplivförsäkring), till vilket K.D. hade anslutit sig.

3

I artikel 5 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. …”

4

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 2002, s. 1) upphävdes och ersattes från och med den 1 januari 2016 av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (omarbetning) (EUT L 335, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/58/EU av den 11 december 2013 (EUT L 341, 2013, s. 1). I artikel 36.1 i det förstnämnda direktivet föreskrevs följande:

”Innan ett försäkringsavtal ingås skall minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III lämnas till försäkringstagaren.”

5

I skälen 7 och 9 i direktiv 2005/29 anges följande:

…

6

I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

7

I artikel 3.1 och 3.2 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.

2.   Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.”

8

I artikel 5 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

…

4.   Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

…”

9

I artikel 7 i direktiv 2005/29 föreskrivs följande:

”1.   En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt av kommunikationsmediets begränsningar, innebär att näringsidkaren underlåter att lämna väsentlig information som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därigenom medför, eller sannolikt kommer att medföra, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.

2.   Det skall även anses vara vilseledande underlåtenhet om en näringsidkare, med hänsyn till de omständigheter som beskrivs i punkt 1, döljer sådan väsentlig information som avses i den punkten eller ger sådan information på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt, eller inte anger affärsmetodens kommersiella syfte om detta inte redan framgår av sammanhanget och när något av dessa fall innebär, eller sannolikt kommer att innebära, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.

…

5.   Informationskrav som avser kommersiella meddelanden inklusive reklam eller marknadsföring och som har fastställts i gemenskapslagstiftningen – en icke uttömmande förteckning över denna lagstiftning återfinns i bilaga II – skall betraktas som väsentliga.”

10

I artikel 11.1 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall i konsumenternas intresse se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv säkerställs.”

11

I artikel 13 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall fastställa sanktionerna vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas för tillämpningen av detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa verkställs. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

12

Enligt bilaga II till detta direktiv ingår bland de informationskrav som betraktas som väsentliga, i den mening som avses i artikel 7 i direktivet, den information som avses i artikel 36.1 i direktiv 2002/83.

13

Direktiv 2005/29 ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 (EUT L 328, 2019, s. 7). Genom sistnämnda direktiv, vars frist för införlivande löpte ut den 28 november 2021, infördes, i enlighet med artikel 7.1, en artikel 11a i direktiv 2005/29, som har följande lydelse:

”1.   Konsumenter som skadats av otillbörliga affärsmetoder ska ha tillgång till proportionella och effektiva avhjälpande åtgärder, inbegripet skadestånd för den skada som konsumenten har lidit och, i relevanta fall, prisavdrag eller rätt att avsluta avtalet. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för tillämpningen av dessa avhjälpande åtgärder och deras effekt. Medlemsstaterna får i lämpliga fall ta hänsyn till den otillbörliga affärsmetodens allvar och art, den skada konsumenten har lidit samt andra relevanta omständigheter.

2.   Dessa avhjälpande åtgärder ska inte påverka tillämpningen av andra avhjälpande åtgärder som finns tillgängliga för konsumenter enligt unionsrätten eller nationell rätt.”

14

Direktiv 2005/29 införlivades med polsk rätt genom ustawa o przeciwdziałaniu nieuczciwym praktykom rynkowym (lag om bekämpning av otillbörliga affärsmetoder) av den 23 augusti 2007 (Dz. U. nr 171, position 1206). I artikel 12.1 i denna lag, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Den konsument vars intressen hotas eller kränks genom otillbörliga affärsmetoder kan kräva

…

4) ersättning för vållad skada, på grundval av allmänna principer, bland annat genom att kräva att avtalet sägs upp med skyldigheten att ömsesidigt återbetala erhållna förmåner samt skyldigheten för näringsidkaren att återbetala avgifter som utgetts i samband med produktens förvärvande. …”

15

Genom en förklaring som trädde i kraft den 10 januari 2012 anslöt sig K.D., i egenskap av försäkrad, för en period om femton år till det avtal om unit-linked-grupplivförsäkring som ingåtts mellan TUŻ, ett försäkringsföretag, och Y, en bank som agerade som försäkringstagare.

16

Avtalet avsåg uppbärande och investering av försäkringspremier som försäkringstagarna månatligen betalade in i en investeringsfond vars kapital skapades från dessa premier. Efter att ha omvandlats till andelar i investeringsfonden investerades det belopp som motsvarade premierna i certifikat som utfärdats av ett värdepappersföretag (nedan kallade de fondtillgångarna i unit-linked-försäkringen), vars värde beräknades på grundval av ett index.

17

I gengäld åtog sig TUŻ att betala ut förmåner vid en försäkrads dödsfall eller överlevnad när försäkringsperioden löpte ut. Beloppet för dessa förmåner fick inte understiga det nominella värdet av de premier som försäkringstagaren hade betalat, ökat med en eventuell värdeökning av andelarna i placeringsfonderna. Om försäkringsavtalet däremot sades upp innan försäkringsperioden löpte ut åtog sig TUŻ att till den försäkrade återbetala ett belopp som motsvarade nuvärdet av dess andel i investeringsfonden, med avdrag för en likvidationsavgift.

18

Avtalet om unit-linked-grupplivförsäkring reglerades av allmänna försäkringsvillkor, en tabell över avgifter och premiegränser samt fondbestämmelserna, vilka utgör standardavtalsklausuler formulerade av TUŻ. I dessa handlingar preciserades inte reglerna för omvandling av månatliga premier till andelar i den aktuella investeringsfonden, värdering av de totala nettotillgångarna i denna fond och värdering av de certifikat som fondens disponibla medel placerats i, eller metoden för beräkning av värdet i förhållande till det index som låg till grund för betalningen av dessa certifikat. I fondbestämmelserna angavs emellertid att investeringen påverkades av kreditrisken gentemot emittenten av nämnda certifikat och risken för förlust av en del av de betalade premierna, för det fall avtalet sades upp i förtid.

19

Unit-linked-grupplivförsäkringens saluföring till konsumenter utfördes och hanterades av banken Y, som uppbar provision från TUŻ för sin insats. Trots att Y inte deltog i utformningen av försäkringsprodukten, som i sin helhet hade utformats av TUŻ, utbildade Y sina anställda för att erbjuda denna produkt och hade för detta ändamål utarbetat utbildningsmateriel som godkänts av TUŻ.

20

I förevarande fall genomfördes K. D.:s anslutning till avtalet om unit-linked-grupplivförsäkring av en anställd hos Y, som enligt K.D. presenterade den ifrågavarande produkten som en investeringsprodukt med garanterat kapital när giltigheten av avtalet löpte ut. Anslutningserbjudandet grundade sig på de allmänna försäkringsvillkor och fondbestämmelser som upprättats av TUŻ anställda. Y:s anställde överlämnade dessa villkor och bestämmelser till K. D.

21

Efter att ha fått kännedom om att värdet på hennes andelar i investeringsfonden var betydligt lägre än beloppet för de försäkringspremier som hon hade betalat in sade K.D. genom skrivelse av den 4 april 2017 upp sitt försäkringsavtal och begärde att TUŻ skulle återbetala samtliga försäkringspremier. TUŻ avslog genom skrivelse av den 25 april 2017 denna begäran.

22

Den 10 januari 2018 väckte K.D. talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att TUŻ skulle förpliktas att till henne utge ett belopp som i princip motsvarade mellanskillnaden av försäkringsavtalets återköpsvärde vid den tidpunkt då avtalet sades upp, vilket med avdrag för likvidationsavgifterna uppgick till cirka en tredjedel av de försäkringspremier som K.D. hade betalat in, och samtliga försäkringspremier.

23

Till stöd för sin talan har K.D. åberopat flera grunder, bland annat att hennes förklaring om anslutning till grupplivförsäkringen är ogiltig och att TUŻ tillämpat en otillbörlig affärsmetod genom försäljning av produkter som inte är anpassade till konsumentens behov och genom tillhandahållande av vilseledande information till konsumenten vid anslutningen till försäkringen. Till stöd för dessa grunder har K.D. i huvudsak gjort gällande att standardavtalsklausulerna i nämnda avtal innehåller oklara, otydliga och således vilseledande bestämmelser, vilka inte gör det möjligt för konsumenten att avgöra den erbjudna produktens egenskaper eller utformning och de därmed sammanhängande riskerna.

24

TUŻ har gjort gällande att de påstått otillbörliga affärsmetoder som K.D. har åberopat avser försäljningsprocessen för försäkringsprodukten. Denna process genomfördes av Y inom ramen för sin ekonomiska verksamhet för egen räkning och i eget namn. TUŻ har dessutom hävdat att dess informationsplikt har uppfyllts, eftersom all information om nämnda försäkringsprodukt fanns med i de handlingar som K.D. erhållit när hon anslöt sig till avtalet om unit-linked-grupplivförsäkring.

25

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur flera bestämmelser i direktiven 2005/29 och 93/13 ska tolkas för att kunna avgöra det mål som anhängiggjorts vid den. Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att enligt en ordagrann tolkning av artikel 3.1 i direktiv 2005/29, jämförd med skäl 7 i samma direktiv, förefaller innebörden av begreppet ”otillbörlig affärsmetod”, i den mening som avses i direktivet, uteslutande avse omständigheterna kring avtalets ingående och hur produkten presenteras för konsumenten, och inte det föregående skeendet som hänger samman med utformningen av produkten och fastställandet av innehållet i standardavtalet.

26

Enligt den hänskjutande domstolen ska emellertid särdragen i ett sådant rättsligt trepartsförhållande som det som är i fråga i det nationella målet beaktas. I ett sådant förhållande grundas erbjudandet av den försäkringsprodukt som utformats av försäkringsföretaget och tillhandahålls av försäkringstagaren på ett standardavtal som upprättas av detta försäkringsföretag, i vilket omfattningen av försäkringsgivarens och konsumentens respektive skyldigheter fastställs.

27

När ett sådant standardavtal inte är formulerat på ett begripligt sätt, eftersom det inte gör det möjligt för genomsnittskonsumenten att förstå de väsentliga egenskaperna hos den erbjudna försäkringsprodukten, skulle således begreppet ”otillbörlig affärsmetod” även kunna tolkas så, att det avser ett beteende hos en näringsidkare som, även om den inte är inblandad i saluföringen av produkten, har upprättat ett vilseledande standardavtal som ligger till grund för ett kommersiellt anbud som en annan näringsidkare har utarbetat och erbjuder till konsumenter.

28

För det andra uppkommer även, om så är fallet, frågan huruvida den näringsidkare som är ansvarig för denna otillbörliga affärsmetod är den som har utarbetat det vilseledande standardavtalet eller den som för konsumenten presenterat den produkt som grundar sig på detta standardavtal och som är direkt ansvarig för marknadsföringen av denna, eller om båda näringsidkare kan hållas ansvariga för en sådan affärsmetod.

29

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att när försäkringstagaren har till uppgift att erbjuda en anslutning till grupplivförsäkringen och i detta avseende erhåller provision från försäkringsföretaget, kan båda aktörer hållas ansvariga, eftersom begreppet näringsidkare i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2005/29 även omfattar den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

30

Den hänskjutande domstolen hyser för det tredje tvivel gällande förenligheten av artikel 12.1 led 4 i lagen om förbud mot otillbörliga affärsmetoder med direktiv 2005/29. Enligt denna bestämmelse, såsom den tolkas av polska domstolar, kan nämligen avtal som ingåtts genom en otillbörlig affärsmetod ogiltigförklaras efter begäran om det.

31

Det framgår emellertid av artikel 3.2 i direktiv 2005/29 att konstaterandet av att en affärsmetod är otillbörlig inte direkt påverkar avtalets giltighet. Det följer dessutom av artikel 13 i direktivet att de sanktioner som medlemsstaterna föreskriver vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas för tillämpningen av detta direktiv ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Dessa sanktioner ska således fastställas med beaktande av den begränsning som föreskrivs i artikel 3.2 i direktivet.

32

Enligt den hänskjutande domstolen kan direktiv 2005/29 inte utgöra grund för att ogiltigförklara ett avtal. Härav följer att en nationell bestämmelse, varigenom detta direktiv införlivas, där det föreskrivs att ett avtal som ingåtts genom en otillbörlig affärsmetod ska ogiltigförklaras innebär en oproportionerlig sanktion. Enligt den hänskjutande domstolen var det först i direktiv 2019/2161 som unionslagstiftaren i undantagsfall föreskrev en möjlighet att begära att ett avtal som ingåtts på detta sätt skulle hävas, genom att införa en ny artikel 11a i direktiv 2005/29, vilket skedde efter ikraftträdandet av artikel 12.1 led 4 i lagen om förbud mot otillbörliga affärsmetoder.

33

För det fall direktiv 2005/29 utgör hinder för att en otillbörlig affärsmetod leder till att avtalet ogiltigförklaras, vilket är vad som föreskrivs enligt polsk rätt, vill den hänskjutande domstolen, för det fjärde, få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 93/13 utgör en lämplig rättslig grund för att begära en sådan ogiltigförklaring.

34

I detta avseende anser den hänskjutande domstolen att användningen av ett obegripligt och oklart standardavtal som inte gör det möjligt för konsumenten att förstå den saluförda produktens väsentliga egenskaper eller fördelningen och omfattningen av den investeringsrisk som vederbörande bär, innebär ett åsidosättande av den skyldighet att formulera avtalsvillkor klart och begripligt som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 93/13. Detta antagande skulle under vissa förutsättningar kunna göra det möjligt för de nationella domstolarna att ogiltigförklara vissa villkor i ett sådant standardavtal på grund av att de är oskäliga i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv.

35

Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa) beslutade därför att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

36

Genom beslut av domstolens ordförande av den 28 december 2021 vilandeförklarades målet med tillämpning av artikel 55.1 b i domstolens rättegångsregler fram till avkunnandet av domen i de förenade målen C‑143/20 och C‑213/20, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal).

37

Genom beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2022 delgavs den hänskjutande domstolen domen av den 24 februari 2022A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal) (C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118), för att den skulle klargöra huruvida den önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.

38

Den hänskjutande domstolen underrättade EU‑domstolen genom skrivelse av den 6 maj 2022 om att den stod fast vid sin begäran. Förfarandet i förevarande mål återupptogs följaktligen.

39

TUŻ har ifrågasatt huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och har gjort gällande att ett svar på de ställda frågorna inte är nödvändigt för att avgöra målet vid den nationella domstolen. TUŻ har nämligen erkänt ‐ och den 25 november 2020 till K.D:s konto betalat in beloppet för ‐ den fordran som hon gjort anspråk på. Saken i det nationella målet har således förfallit. Dessutom besvaras redan tolkningsfrågorna av EU-domstolens och de nationella domstolarnas praxis.

40

Vad gäller den omständigheten att tolkningsfrågorna redan besvarats av domstolens praxis ska det emellertid erinras om att de nationella domstolarna, även om det redan finns rättspraxis från EU-domstolen som avgör den aktuella rättsfrågan, har full frihet att vända sig till EU-domstolen om de finner det lämpligt, utan att den omständigheten att de bestämmelser vars tolkning har begärts redan har tolkats av EU-domstolen leder till att den hindras från att meddela ett nytt avgörande (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkterna 21 och 22).

41

Vad vidare gäller frågan huruvida ett mål är anhängigt vid den nationella domstolen, är det visserligen så, att det begärda förhandsavgörandet, såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF, ska vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den. Förfarandet för förhandsavgörande förutsätter således bland annat att det faktiskt finns ett mål anhängigt vid den nationella domstolen, i vilket den ska meddela ett avgörande där EU-domstolens förhandsavgörande kan komma att beaktas (se för ett liknande resonemang dom av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet), C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

42

Inom ramen för det samarbetet mellan domstolen och de nationella domstolarna enligt artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet), C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

43

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet), C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

44

I förevarande fall uppgav den hänskjutande domstolen, som svar på en fråga från EU-domstolen, att det nationella målet fortfarande pågick, att K.D.:s talan inte hade återkallats och att den ansåg att det saknades anledning att avsluta detta mål. Syftet med TUŻ erkännande av fordran ansågs nämligen vara att det förfarande som pågick vid den nationella domstolen skulle avslutas utan att EU-domstolen skulle hinna uttala sig.

45

Domstolen har emellertid redan slagit fast att en uppgift från en nationell domstol om att målet vid denna domstol fortfarande är anhängigt är bindande för EU-domstolen och kan i princip inte ifrågasättas av parterna i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Pohotovost, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 30, och dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 33).

46

Det framgår varken av de handlingar som inkommit till domstolen eller av den hänskjutande domstolens svar på frågan huruvida den ville vidhålla sin begäran om förhandsavgörande att sökanden i det nationella målet har återkallat sin talan eller att hennes yrkanden helt har bifallits, på så sätt att tvisten skulle ha förlorat sitt föremål. Det är således inte uppenbart att den frågeställningen som beskrivs i begäran om förhandsavgörande har blivit hypotetisk, då ett svar på de ställda frågorna fortfarande förefaller nödvändigt för att avgöra det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, Caisse régionale de Crédit mutuel de Loire-Atlantique et du Centre Ouest, C‑600/21, EU:C:2022:970, punkt 25).

47

Mot bakgrund av dessa omständigheter kan begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning.

48

Enligt fast rättspraxis ankommer det, inom ramen för det samarbete mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen som inrättats enligt artikel 267 FEUF, på denna sistnämnda domstol att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 31).

49

Det bör vidare erinras om att enligt fast rättspraxis är EU-domstolens uppgift rörande en begäran om förhandsavgörande att bidra till den faktiska lösningen av en tvist som rör unionsrätten och inte att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor (dom av den 15 juni 2021, Facebook Ireland m.fl., C‑645/19, EU:C:2021:483, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

50

I förevarande fall framgår det av redogörelsen för de faktiska omständigheterna i punkt 23 i förevarande dom att det nationella målet bland annat avser förekomsten av en påstådd otillbörlig affärsmetod som består i att ett försäkringsföretag formulerar ett standardavtal om unit-linked-grupplivförsäkring på ett oklart och otydligt sätt, så att den konsument som anslutit sig till detta standardavtal, efter erbjudande från ett andra företag, som är försäkringstagare, inte kan förstå den erbjudna försäkringsproduktens egenskaper eller uppbyggnad, eller de risker som är förenade med den.

51

Den hänskjutande domstolen har således ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att ett försäkringsföretags upprättande av ett standardavtal för unit-linked-grupplivförsäkring på ett sådant sätt att den konsument, som ansluter sig till nämnda standardavtal efter erbjudande från ett andra företag, som är försäkringstagare, inte kan förstå den erbjudna försäkringsproduktens egenskaper eller uppbyggnaden eller de risker som är förenade med den, utgör en ”otillbörlig affärsmetod” i den mening som avses i denna bestämmelse. Om denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen dessutom veta om det är försäkringsföretaget eller det företag som agerar som försäkringstagare, eller båda dessa näringsidkare, som kan hållas ansvarig för denna otillbörliga affärsmetod.

52

Enligt artikel 3.1 i direktiv 2005/29 ska detta direktiv tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt. Enligt artikel 5.4 i direktivet ska affärsmetoder anses otillbörliga om de är vilseledande enligt artiklarna 6 och 7, eller aggressiva enligt artiklarna 8 och 9.

53

Vad för det första gäller kvalificeringen av ett försäkringsföretags upprättande av ett standardavtal om unit-linked-grupplivförsäkring som ”affärsmetod” i den mening som avses i direktiv 2005/29, ska det erinras om att begreppet ”affärsmetod” i artikel 2 d i direktivet ges en synnerligen vid definition. De affärsmetoder som avses där ska dels vara av kommersiell natur, det vill säga härröra från näringsidkaren, dels stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument. Domstolen har i detta avseende klargjort att uttrycket ”i direkt relation till försäljningen av en produkt” i denna bestämmelse omfattar alla åtgärder som vidtas i samband med bland annat ingående av avtal. Begreppet produkt i den mening som avses i artikel 2 c i nämnda direktiv avser vidare alla typer av varor och tjänster. Slutligen framgår det av artikel 2 b i detta direktiv att begreppet näringsidkare avser ”en fysisk eller juridisk person” som utövar en avlönad verksamhet, förutsatt att affärsverksamheten bedrivs för ändamål som ligger inom ramen för dennes yrke, inbegripet när denna verksamhet bedrivs av ett annat företag som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt129 samt där angiven rättspraxis).

54

Vad för det andra gäller frågan huruvida ett sådant begrepp är tillämpligt på ett försäkringsföretags agerande i samband med att konsumenter ansluter sig till ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring, har domstolen redan slagit fast att en förklaring genom vilken en konsument ansluter sig till ett sådant avtal som ingåtts mellan ett försäkringsföretag och ett företag som är försäkringstagare ger upphov till ett individuellt försäkringsavtal mellan försäkringsföretaget och konsumenten. Genom att erbjuda konsumenten anslutning till nämnda avtal agerar företaget som är försäkringstagare som försäkringsförmedlare i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (EGT L 9, 2003, s. 3) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 81, 87 och 88).

55

Detta innebär vidare att en konsument som har för avsikt att ansluta sig till en sådan unit-linked-grupplivförsäkring ska få den information som enligt artikel 36.1 i direktiv 2002/83 ska lämnas till försäkringstagaren innan ett försäkringsavtal ingås (nedan kallad förhandsinformation) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 82).

56

Domstolen har i detta avseende slagit fast att när försäkringsprodukten, såsom avtal om unit-linked-grupplivförsäkring, innehåller en investeringsdel som inte kan skiljas från denna produkt, ska förhandsinformationen bland annat innehålla uppgifter om de väsentliga egenskaperna hos fondtillgångarna i grupplivförsäkringen. Dessa uppgifter ska dessutom innehålla en klar, precis och begriplig beskrivning av fondtillgångarnas ekonomiska och rättsliga egenskaper, inklusive de allmänna principer som reglerar deras avkastning, samt klara, precisa och begripliga uppgifter om de strukturella risker som är förknippade med fondtillgångarna, det vill säga de risker som följer av tillgångarnas karaktär och som direkt kan påverka de rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringsförhållandet, såsom risken för att de fondandelar som försäkringsavtalet är knutet till förlorar i värde eller kreditrisken gentemot emittenten av de finansiella instrument som fondtillgångarna består av. Dessa uppgifter behöver däremot inte nödvändigtvis innehålla en detaljerad och uttömmande beskrivning av arten och omfattningen av alla investeringsrisker som är förknippade med fondtillgångarna i avtalet, såsom de risker som följer av särdragen hos de olika finansiella instrument som fondtillgångarna består av eller de tekniska beräkningsmetoder som används för att beräkna värdet utifrån det index som ligger till grund för avkastningen på dessa finansiella instrument. De behöver inte heller innefatta den information som emittenten av de finansiella instrumenten är skyldig att förse sina kunder med i egenskap av värdepappersföretag som tillhandahåller investeringstjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 97 samt 102–105).

57

Slutligen ankommer det på försäkringsföretaget att kommunicera förhandsinformationen till det företag som agerar som försäkringstagare och att utforma denna information på ett sätt som är klart, precist och begripligt för konsumenterna, så att denna information senare kan överföras till dem under förfarandet för anslutning till ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring. Detta företag som är försäkringstagare och agerar i egenskap av försäkringsförmedlare, ska i sin tur lämna samma förhandsinformation till varje konsument som ansluter sig ett sådant avtalet före anslutningen. Denna information ska åtföljas av andra preciseringar som visar sig vara nödvändiga med hänsyn till konsumentens krav och behov. Dessa preciseringar ska anpassas till avtalets komplexitet och vara klart och korrekt formulerade på ett sätt som är begripligt för konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 89‐91).

58

Domstolen har dessutom preciserat att förhandsinformationen kan lämnas till en konsument, som har för avsikt att ansluta sig till en unit-linked-grupplivförsäkring, genom ett standardavtal som utarbetats av försäkringsföretaget, under förutsättning att avtalet lämnas till konsumenten av det företag som är försäkringstagare i god tid före dennes anslutning till avtalet, så att konsumenten har möjlighet att på sakliga grunder göra ett medvetet val av den försäkringsprodukt som bäst motsvarar dennes behov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 118).

59

Det var på grundval av de överväganden som sammanfattats i punkterna 53–58 i förevarande dom som domstolen, i domen av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal) (C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 130), slog fast att tillhandahållandet av förhandsinformation innan en konsument ansluter sig till ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring kommer från försäkringsföretaget och det företag som är försäkringstagare i egenskap av försäkringsförmedlare och ingår i den verksamhet som dessa företag bedriver yrkesmässigt. Denna underrättelse har vidare ett direkt samband med konsumentens ingående av ett försäkringsavtal i den mening som avses i direktiv 2002/83. Nämnda underrättelse utgör således en ”affärsmetod” i den mening som avses i direktiv 2005/29.

60

När denna underrättelse, såsom i förevarande fall, har formen av ett standardavtal, som ligger till grund för det erbjudande om anslutning till unit-linked-grupplivförsäkringen som gjorts av det företag som är försäkringstagare, omfattas även försäkringsföretagets upprättande av detta standardavtal av begreppet ”affärsmetod” i den mening som avses i direktiv 2005/29.

61

Vad för det andra gäller frågan huruvida en affärsmetod som består i att ett försäkringsföretag formulerar ett standardavtal om unit-linked-grupplivförsäkring på ett så oklart och obegripligt sätt att den konsument, som ansluter sig till detta standardavtal efter erbjudande från ett företag som är försäkringstagare, inte kan förstå den erbjudna försäkringsproduktens egenskaper eller uppbyggnaden eller de risker som är förenade med den, utgör en otillbörlig affärsmetod, ska följande påpekas. Det följer av artikel 7.1 i direktiv 2005/29 att en affärsmetod ska anses vara vilseledande och således utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5.4 i detta direktiv, om, med beaktande av det faktiska sammanhang i vilket affärsmetoden tillämpas och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt kommunikationsmediets begränsningar, två villkor är uppfyllda. Dels måste affärsmetoden innebära att väsentlig information utelämnas som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Dels måste denna affärsmetod medföra eller sannolikt komma att medföra att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat (dom av den 24 februari 2022,A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 131).

62

Enligt artikel 7.2 i direktivet ska, under förutsättning att det andra villkoret i föregående punkt är uppfyllt, en affärsmetod även anses utgöra vilseledande underlåtenhet när en näringsidkare döljer sådan väsentlig information eller lämnar den på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt (dom av den 24 februari 2022,A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 132).

63

Domstolen har i detta avseende slagit fast att den förhandsinformation som avses i punkt 56 i förevarande dom utgör väsentlig information i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2005/29 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 133).

64

Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av tillhandahållandet av den förhandsinformation som avses i punkt 56 för att göra det möjligt för en konsument som avser att ansluta sig till ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring att på sakliga grunder göra ett medvetet val av den försäkringsprodukt som bäst passar dennes behov, har domstolen bedömt att ett agerande som innebär underlåtenhet att lämna denna information, att sådan information döljs eller att den lämnas på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt skulle kunna leda konsumenten till att fatta ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 134).

65

Domstolen drog härav slutsatsen att underlåtenhet att lämna ut nämnda information till en konsument som avser att ansluta sig till ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring kan utgöra en otillbörlig affärsmetod, i den mening som avses i artikel 5.4 i direktiv 2005/29, och närmare bestämt omfattas av begreppet vilseledande underlåtenhet i den mening som avses i artikel 7 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 135).

66

När förhandsinformationen dels tillhandahålls den konsument som avser ansluta sig till detta försäkringsavtal genom ett standardavtal som upprättats av försäkringsföretaget, och den förhandsinformation som avses i punkt 56 i förevarande dom dels utelämnas eller döljs eller lämnas på ett oklart, obegripligt eller tvetydigt sätt i detta standardavtal, så att konsumenten inte kan förstå den erbjudna försäkringsproduktens egenskaper eller uppbyggnad, eller de risker som är knutna till den, och således inte gör det möjligt för konsumenten att på sakliga grunder göra ett medvetet val av den försäkringsprodukt som bäst passar dennes behov, kan denna affärsmetod kvalificeras som en vilseledande underlåtenhet i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2005/29, och utgör därmed enligt artikel 5.4 i direktivet en otillbörlig affärsmetod.

67

Av det ovan anförda följer att – med förbehåll för de nationella domstolarnas prövning av huruvida de villkor som anges i föregående punkt är uppfyllda – ett försäkringsföretags upprättande av ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring, som inte gör det möjligt för konsumenten att förstå den erbjudna försäkringsproduktens egenskaper eller uppbyggnad, eller de risker som är knutna till den, kan utgöra en ”otillbörlig affärsmetod” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2005/29.

68

Vad för det tredje och sista gäller frågan om det är försäkringsföretaget eller företaget som är försäkringstagare, eller båda dessa näringsidkare, som kan hållas ansvarig för denna otillbörliga affärsmetod, har domstolen redan slagit fast att, mot bakgrund av definitionen av begreppet näringsidkare i artikel 2 b i direktiv 2005/29, som det erinrats om i punkt 53 i förevarande dom, kan direktivet tillämpas i en situation då en aktörs affärsmetoder tillämpas av ett annat företag, i aktörens namn eller för dess räkning. Detta innebär att bestämmelserna i nämnda direktiv i vissa situationer skulle kunna göras gällande både mot aktören och mot företaget när båda enligt definitionen är ”näringsidkare” (dom av den 17 oktober 2013, RLvS, C‑391/12, EU:C:2013:669, punkt 38).

69

I förevarande fall framgår det bland annat av de överväganden som anges i punkterna 54, 57 och 59 i denna dom, att i samband med förfarandet för konsumenters anslutning till en unit-linked-grupplivförsäkring, motsvarar såväl försäkringsföretaget som företaget som är försäkringstagare definitionen av näringsidkare i direktiv 2005/29. Dessa näringsidkare är vidare båda individuellt ansvariga för att uppfylla den skyldighet att lämna förhandsinformation som avses i artikel 36.1 i direktiv 2002/83 till förmån för den konsument som ansluter sig till denna unit-linked-grupplivförsäkring, med avseende på den del av denna skyldighet som det ankommer på dem att uppfylla.

70

När den otillbörliga affärsmetoden består i att försäkringsföretaget på ett vilseledande sätt har upprättat ett standardavtal om unit-linked-grupplivförsäkring, vilket översänts till konsumenten i god tid innan anslutning till detta avtal, ska detta försäkringsföretag i princip hållas ansvarigt för en sådan affärsmetod.

71

Detsamma gäller företaget som är försäkringstagare, utan att det påverkar dess ansvar för otillbörliga affärsmetoder som har ett direkt samband med förfarandet för konsumentens anslutning till unit-linked-grupplivförsäkringen. Dessa otillbörliga affärsmetoder kan bestå i att underlåta att komplettera specifik information på så sätt som anges i punkt 57 i förevarande dom, bland annat avseende de finansiella aspekterna av försäkringsproduktens investeringsdel och de därmed förbundna riskerna, som detta företag i egenskap av försäkringsförmedlare i den mening som avses i direktiv 2002/92 är skyldig att överföra till konsumenten, eller åsidosättande av fristen för att överlämna standardavtalet om försäkringen till konsumenten på så sätt som anges i punkt 58 i förevarande dom.

72

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första och andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att ett försäkringsföretags upprättande av ett standardavtal om unit-linked-grupplivförsäkring som inte gör det möjligt för den konsument som ansluter sig till detta försäkringsavtal efter erbjudande från ett andra företag som är försäkringstagare att förstå den erbjudna försäkringsproduktens egenskaper och uppbyggnad eller de risker som är förbundna med den, utgör en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i denna bestämmelse, och att detta försäkringsföretag ska hållas ansvarigt för denna otillbörliga affärsmetod.

73

Det framgår av beslutet om hänskjutande, såsom det sammanfattats ovan i punkterna 30–32, att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida en tolkning av polsk rätt som ger konsumenten rätt att begära att ett avtal som ingåtts genom en otillbörlig affärsmetod ska ogiltigförklaras, kan anses vara en proportionell sanktion i den mening som avses i artikel 13 i direktivet, mot bakgrund av att det framgår av artikel 3.2 i direktiv 2005/29 att fastställandet av att en affärsmetod är otillbörlig inte direkt påverkar avtalets giltighet.

74

I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 48 ovan ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.2 i direktiv 2005/29, jämförd med artikel 13 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en tolkning av nationell rätt som ger en konsument som har ingått ett avtal på grund av en näringsidkares otillbörliga affärsmetod rätt att begära att detta avtal ska ogiltigförklaras.

75

För att besvara denna fråga ska det först fastställas huruvida artikel 3.2 i direktivet utgör hinder för att medlemsstaterna ger konsumenterna en sådan rätt som sanktion för förekomsten av en otillbörlig affärsmetod. Om så inte är fallet ska det därefter fastställas huruvida ogiltigförklaringen av avtalet kan anses vara en effektiv, proportionell och avskräckande sanktion, i den mening som avses i artikel 13 i direktivet.

76

Vad i första hand beträffar tolkningen av artikel 3.2 i detta direktiv framgår det av domstolens fasta praxis att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara är lydelsen som ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 26 april 2022, Landespolizeidirektion Steiermark (Längsta tidsperiod för gränskontroller vid de inre gränserna), C‑368/20 och C‑369/20, EU:C:2022:298, punkt 56).

77

När det för det första gäller lydelsen av denna bestämmelse framgår det av denna ordalydelse att i avsaknad av harmonisering på unionsnivå av avtalsrättens allmänna aspekter regleras avtals giltighet av nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 2021, Stichting Waternet, C‑922/19, EU:C:2021:91, punkterna 42 och 45).

78

När det för det andra gäller det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår anges det tydligt i skäl 9 i direktiv 2005/29 att detta direktiv varken påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om avtalsrätt eller talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod.

79

Domstolen har vidare slagit fast att direktivet endast föreskriver, i artikel 5.1, att otillbörliga affärsmetoder ”ska vara förbjudna” och att medlemsstaterna således har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilka nationella åtgärder som ska vidtas för att – i enlighet med artiklarna 11 och 13 i direktivet – bekämpa otillbörliga affärsmetoder. Detta gäller under förutsättning att åtgärderna är lämpliga och verksamma samt att de sanktioner som föreskrivs är effektiva, proportionella och avskräckande (dom av den 19 september 2018, Bankia, C‑109/17, EU:C:2018:735, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

80

Domstolen har preciserat att även om det i artikel 11 i samma direktiv endast krävs att medlemsstaterna ska se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder, kan sådana medel emellertid omfatta rättsliga åtgärder mot sådana affärsmetoder i syfte att få dem att upphöra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, Bankia, C‑109/17, EU:C:2018:735, punkt 42).

81

När det för det tredje gäller ändamålet med direktiv 2005/29 är detta att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att i detta syfte garantera att otillbörliga affärsmetoder bekämpas effektivt i konsumenternas intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország, C‑388/13, EU:C:2015:225, punkterna 32 och 51).

82

Det framgår således av en bokstavlig, systematisk och teleologisk tolkning av artikel 3.2 i direktiv 2005/29 att denna bestämmelse inte utgör hinder för att medlemsstaterna ger en konsument som ingått ett avtal på grund av en otillbörlig affärsmetod rätt att begära ogiltigförklaring av avtalet, under förutsättning att en sådan sanktion är effektiv, proportionell och avskräckande, i den mening som avses i artikel 13 i direktivet.

83

Denna tolkning vederläggs inte av den omständigheten att en ny artikel 11a infördes i direktiv 2005/29 genom direktiv 2019/2161, enligt vilken föreskrivs i punkt 1 att ”[k]onsumenter som skadats av otillbörliga affärsmetoder ska ha tillgång till proportionella och effektiva avhjälpande åtgärder, inbegripet skadestånd för den skada som konsumenten har lidit och, i relevanta fall, … rätt att avsluta avtalet”, samtidigt som det i punkt 2 anges att ”[d]essa avhjälpande åtgärder … inte [ska] påverka tillämpningen av andra avhjälpande åtgärder som finns tillgängliga för konsumenter enligt … nationell rätt”.

84

Fristen för att införliva direktiv 2019/2161 löpte ut den 28 november 2021, vilket innebär att denna artikel 11a saknar relevans för tolkningen av artiklarna 3.2 och 13 i direktiv 2005/29 i förevarande mål. Införandet av denna artikel i direktiv 2005/29 bekräftar emellertid under alla omständigheter endast att det stod, och alltjämt står, medlemsstaterna fritt att föreskriva andra rättsmedel till förmån för konsumenter som skadats av otillbörliga affärsmetoder, däribland de rättsmedel som ger konsumenten rätt att begära ogiltigförklaring av ett avtal som ingåtts genom en sådan affärsmetod.

85

Vad i andra hand beträffar frågan huruvida en sanktion som består i att avtalet ogiltigförklaras är effektiv, proportionell och avskräckande i den mening som avses i artikel 13 i direktivet, har domstolen påpekat att det ankommer uteslutande på de nationella domstolarna att, med beaktande av samtliga omständigheter i de mål som anhängiggjorts vid dem, bedöma huruvida de sanktioner gentemot näringsidkare som tillämpar otillbörliga affärsmetoder, vilka föreskrivs av medlemsstaterna i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 79 i förevarande dom, är förenliga med kraven i direktivet, särskilt proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország, C‑388/13, EU:C:2015:225, punkterna 58 och 59, samt, analogt, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 27).

86

Domstolen har även, för att bidra med preciseringar för att vägleda de nationella domstolarna vid deras bedömning, bedömt att en sanktion som innebär ogiltigförklaring av avtalet, i princip, uppfyller kraven på effektivitet, proportionalitet och avskräckande verkan som uppställs i en bestämmelse som motsvarar artikel 13 i direktiv 2005/29 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkterna 25, 26, 29 och 30 samt där angiven rättspraxis).

87

Det ska i detta sammanhang även erinras om att domstolen, när det gäller affärsmetoder som tillämpas i samband med konsumenternas anslutning till unit-linked-grupplivförsäkringar, såsom de ifrågavarande i det nationella målet, har slagit fast att även om det enligt direktiv 2002/83 inte krävs att ett felaktigt fullgörande av den informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 36.1 i direktivet ska medföra att ett avtal om unit-linked-grupplivförsäkring eller en förklaring om anslutning därtill ska förlora sin verkan eller ogiltigförklaras, är de nationella domstolarna ändå skyldiga att bedöma huruvida det felaktiga fullgörandet av denna informationsskyldighet ‐ med hänsyn till den grundläggande betydelsen som den förhandsinformation som avses i punkt 56 i förevarande dom har för uppkomsten av konsumentens vilja att ansluta sig därtill ‐ kan innebära att det saknas samtycke från konsumentens sida till att bli bunden av avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (Unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 125 och 126).

88

Under dessa omständigheter förefaller konsumentens rätt att begära ogiltigförklaring av ett avtal som ingåtts genom en otillbörlig affärsmetod ‐ bestående i att ett standardavtal för unit-linked-försäkring utformas på ett sätt som inte gör det möjligt för denna konsument att förstå försäkringsproduktens egenskaper och uppbyggnad eller de risker som är förbundna med den ‐ utgöra en effektiv, proportionell och avskräckande sanktion i den mening som avses i artikel 13 i direktiv 2005/29, vilket det under alla omständigheter ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det nationella målet.

89

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den tredje tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3.2 i direktiv 2005/29, jämförd med artikel 13 i samma direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en tolkning av nationell rätt som ger en konsument som ingått ett avtal på grund av en otillbörlig affärsmetod rätt att begära ogiltigförklaring av avtalet.

90

Den fjärde frågan har endast ställts för det fall den tredje frågan besvaras jakande. Med hänsyn till det svar som lämnats på den tredje frågan, saknas anledning att besvara den fjärde frågan.

91

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: