Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

RÄTTEGÅNGSBALK (1942:740)

Rättegångsbalken

GIVEN SÄRÖ DEN 18 JULI 1942
<kgp:reprint>SFS 1942:740.</kgp:reprint>

KM:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava följande lydelse. [Senare ändrad på det sätt som anges nedan.]

FÖRSTA AVDELNINGEN

Om domstolsväsendet

Om allmän underrätt

1 §

Tingsrätten är allmän underrätt och, om något annat inte är föreskrivet, första domstol.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om tingsrätternas domkretsar.

Hänvisad författning:

Jfr 2:2, 3:3, RP4 §F (1982:996) om tingsrätternas domkretsar.

Ang. första domstol i sjörättsmål se SjöL 21:1 – Arbetsdomstolen är första domstol i vissa arbetstvister; se Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2:1 efter MBL.

SFS 2018:411

2 §

I en tingsrätt skall det finnas en lagman.

Om regeringen inte bestämmer något annat skall det i en tingsrätt även finnas en eller flera rådmän. I de tingsrätter som regeringen bestämmer skall det också finnas en eller flera chefsrådmän.

Lagmän, chefsrådmän och rådmän skall vara lagfarna.

En tingsrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en avdelning är lagmannen eller en chefsrådman.

Vid en tingsrätt skall det finnas ett kansli, som hålls öppet för allmänheten på bestämda tider.

SFS 2013:81

3 §

Tingsrätten skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren domare.

Hänvisad författning:

Jfr 3 a–3 d och 8 §§, TF 12:3, YGL 10:1, Lag (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 8:4 och 9:1 inf. efter YGL, ÄktB 14:17, FB 20:1, Lag (1996:242) om domstolsärenden3 §, efter RP, BrB 38:6, F (1996:381) med tingsrättsinstr.18 § sista st. och 22–24 §§, efter detta kap., Lag (1988:688) om kontaktförbud18 §, efter BrB 4:, KonkL 16:3, Patentlag (1967:837)66 §. Bih., Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.53 §. Bih., Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar 2:, inf. under MB 20:.

SFS 1989:656

3 a §

Vid huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om något annat inte är föreskrivet.

Rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form.

I annat fall än som avses i andra stycket är rätten vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt att en domare sitter i rätten.

Om rätten består av tre lagfarna domare och någon av dessa får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med två lagfarna domare.

Hänvisad författning:

Ang. huvudförhandling i förenklad form se 42:20.

SFS 2016:244

3 b §

Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i högst två år är tingsrätten domför utan nämndemän, om huvudförhandlingen hålls gemensamt med förhandlingen i häktningsfrågan enligt 24 kap. 13 a §.

Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

Hänvisad författning:

Ang. notariemål se F (1996:381) med tingsrättsinstr.18 § sista st., efter detta kap.

Rättsfall:

Fråga om ”förfall” för nämndeman inträffat H 1973:113.

SFS 2021:285

3 c §

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten ha den sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.

SFS 1989:656

3 d §

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten alltid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet överlämnas till tingsrätt senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna.

Hänvisad författning:

Jfr 10:8 a, 18:8 a, 49:12, 14, 15 och 54:8 samt Rättshjälpslag (1996:1619)11 § 4 efter 18:.

Rättsfall:

Rättsfall ang. motsvarande bestämmelser i äldre lag (lagen 1974:8): När käranden yrkar att få ut visst belopp, är storleken av detta direkt avgörande vid prövningen enl. 1 st. H 1976:470 – Kvittningsinvändning, som gjorts så snart svaranden haft tillfälle därtill, har ansetts skola beaktas vid beräkningen av tvisteföremålets värde enl. denna § H 1983:487 – I mål om fordran avses med värdet summan av yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta fram till värderingstidpunkten H 1984:290 – Fråga om mål ang. fastställelsetalan i visst fall borde handläggas enl. denna lag H 1979:591 – Att HovR, sedan talan fullföljts i ett i ordinär ordning handlagt tvistemål, övergått att handlägga målet enl. denna lag ansågs vara rättegångsfel H 1982:723 (jfr 2009:832 anm. vid 51:30) – Ang. övergång från ordinär till förenklad handläggning H 2012:30.

Ang. 2 st. H 1990:152, 2010:336.

SFS 2010:1202

3 e §

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän domstol, en allmän förvaltningsdomstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra än domare när de utför åtgärder enligt första stycket.

SFS 2017:542

3 f §

Om tingsrätten består av fler än en lagfaren domare gäller följande i fråga om rättens ordförande.

Behörig att vara ordförande är den som

  1. är eller har varit ordinarie domare i tingsrätt eller hovrätt, eller

  2. regeringen för en viss tid har anställt som lagman eller chefsrådman i tingsrätt.

Den av de behöriga domarna som har högst befattning ska vara ordförande. Bland behöriga domare med samma befattning ska den som har längst tjänstgöringstid vara ordförande. Om det finns särskilda skäl får någon annan av de behöriga domarna än den som har högst befattning eller längst tjänstgöringstid vara ordförande.

SFS 2018:411

4 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska fastställa hur många nämndemän som ska finnas i varje domkrets.

Tingsrätten ska fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

SFS 2018:411

5 §

En tingsrätt skall ha kansli på den eller de orter som regeringen bestämmer. Tingsrätten skall ha tingsställe på den eller de orterna om regeringen inte bestämmer annat. Tingsrätten får också ha tingsställe på annan ort som regeringen bestämmer.

SFS 2000:1455

6 §

Tingsrätt skall hålla sammanträde så ofta det kräves för arbetet. Sammanträde för huvudförhandling (ting) skall hållas på tingsställe, om ej särskilda skäl tala för att sammanträdet hålles på annan ort.

SFS 1975:502

7 §

[Upphävd g. Lag (1990:443).]

SFS 1990:443

8 §

Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

  1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden,

  2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.

Om någon eller några av rättens ledamöter får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, gäller 3 b § första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän.

SFS 1997:391

9 §

[har upphävts genom lag (2000:172).]

Hänvisad författning:

Jfr 43:11 och 46:11.

SFS 2000:172

10 §

[Upphävd g. Lag (1975:502).]

SFS 1975:502

Om hovrätt

1 §

Hovrätten är överrätt i mål och ärenden som överklagas från tingsrätten.

Hänvisad författning:

Att arbetsdomstolen är överrätt i vissa mål som upptagits vid tingsrätt, se Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2:3, efter MBL.

SFS 2018:411

2 §

Hovrätt skall som första domstol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av domare i allmän underrätt.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka detta föreskrivs i lag.

Rättsfall:

Fråga, om brott mot tystnadsplikt begåtts av nämndeman i utövningen av uppdraget som nämndeman eller vid sidan därav H 2001:813.

SFS 2008:156

3 §

I varje hovrätt skall det finnas en hovrättspresident, en eller flera hovrättslagmän samt hovrättsråd av vilka en eller flera skall vara vice ordförande. De skall vara lagfarna.

En hovrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Vid varje hovrätt skall det finnas ett kansli som hålls öppet för allmänheten på bestämda tider.

SFS 1998:1800

4 §

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och om det i målet inte är fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän domstol, en allmän förvaltningsdomstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

Hänvisad författning:

Särskilda bestämmelser om hovrätts sammansättning i vissa mål: Lag (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 11:4 efter YGL; ÄktB 14:18; FB 20:1; Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar 2:, inf. under MB 20: – Ang. prövningstillstånd se 49:12 f.

Rättsfall:

Vid avvisande av för sent inkomna besvär över beslut att vägra prövningstillstånd skall HovR bestå av minst 3 lagfarna ledamöter H 1988:268H 1994:545 anm. vid 55:15 – Att lagfaren domare avträtt under huvudförhandling i brottmål med åberopande av jäv innebar ej att domstolen ej var domför när förhandlingen inleddes; bestämmelsen i 2 st. om fortsatt domförhet vid förhinder för en ledamot ansågs tillämplig H 2008:1184.

Anmärkt författning:

F (1996:379) med hovrättsinstr.

SFS 2017:542

4 a §

Utöver vad som följer av 4 § får i hovrätten som särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

  1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om ekonomiska förhållanden,

  2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 4 a § nu 4 b §.

SFS 1985:415

4 b §

Om hovrätten består av fler än en lagfaren domare gäller följande i fråga om rättens ordförande.

Behörig att vara ordförande är den som

  1. är eller har varit ordinarie domare i hovrätt, eller

  2. regeringen för en viss tid har anställt som hovrättspresident, hovrättslagman eller hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning.

Den av de behöriga domarna som har högst befattning ska vara ordförande. Bland behöriga domare med samma befattning ska den som har längst tjänstgöringstid vara ordförande. Om det finns särskilda skäl får någon annan av de behöriga domarna än den som har högst befattning eller längst tjänstgöringstid vara ordförande.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 4 b § nu 4 c §.

SFS 2018:411

4 c §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i hovrättens domkrets för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 4 b §, dessförinnan 4 a §.

Hänvisad författning:

F (1983:382) om antalet nämndemän etc. inf. vid 1:4.

SFS 2018:411

5 §

Hovrätt skall sammanträda på den ort där den har sitt säte.

Sammanträde får också hållas på någon annan ort om det finns skäl till det.

Sammanträde skall hållas så ofta det krävs för arbetet.

SFS 1993:514

6 §

Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland.

Om hovrätternas domkretsar förordnar regeringen.

Refererad författning:

Enl. F (1992:128) om hovrätternas domkretsar, i lydelse enl. F 2010:988, har hovrätterna följande domkretsar. Svea hovrätt: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Dalarnas län, Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Örebro län samt Essunga, Falköpings, Grästorps, Gullspångs, Götene, Hjo, Karlsborgs, Lidköpings, Mariestads, Skara, Skövde, Tibro, Tidaholms, Töreboda och Vara kommuner, Hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge och Skåne län, Hovrätten för Västra Sverige: Hallands och Värmlands län samt Ale, Alingsås, Bengtsfors, Bollebygds, Borås, Dals-Eds, Färgelanda, Göteborgs, Herrljunga, Härryda, Kungälvs, Lerums, Lilla Edets, Lysekils, Marks, Melleruds, Munkedals, Mölndals, Orusts, Partille, Sotenäs, Stenungsunds, Strömstads, Svenljunga, Tanums, Tjörns, Tranemo, Trollhättans, Uddevalla, Ulricehamns, Vårgårda, Vänersborgs, Åmåls och Öckerö kommuner, Hovrätten för Nedre Norrland: Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, Hovrätten för Övre Norrland:Västerbottens och Norrbottens län. – I lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar finns särskilda bestämmelser om överdomstol.

Hänvisad författning:

Se Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar1:1.

SFS 1974:573

7 §

[har upphävts genom lag (1975:502).]

SFS 1975:502

Om Högsta domstolen

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2009-0344

1 §

Högsta domstolen är överrätt i mål och ärenden som överklagas från hovrätten.

SFS 2018:411

2 §

Att i Högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets styrelse eller annat samfundets organ, stadgas i 8 kap. 8 §.

SFS 2009:344

3 §

Högsta domstolen skall som första domstol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av anställningen eller uppdraget begåtts av statsråd, justitieråd, någon av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern, riksåklagaren, domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol eller den som utövar något av dessa ämbeten eller av hovrättsdomare eller justitiesekreterare i Högsta domstolen.

Högsta domstolen skall vidare som första domstol pröva om justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen skall skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Högsta domstolen är i övrigt första domstol i mål beträffande vilka detta föreskrivs i lag.

SFS 2010:1391

4 §

I Högsta domstolen ska det finnas fjorton justitieråd eller det högre antal som behövs. Justitieråden ska vara lagfarna. De får inte inneha eller utöva något annat ämbete.

Ett av justitieråden ska vara domstolens ordförande.

Högsta domstolen får vara indelad i avdelningar. Om Högsta domstolen är indelad i avdelningar, är Högsta domstolens ordförande även ordförande på en avdelning. Ett av de övriga justitieråden är ordförande på annan avdelning.

När ett justitieråd på grund av sjukdom eller därmed jämförlig omständighet inte kan tjänstgöra i Högsta domstolen, får den som har avgått med ålderspension från sin anställning som justitieråd förordnas att tillfälligt tjänstgöra som ersättare. Det som i lag eller annan författning föreskrivs om justitieråd ska även tillämpas på ersättare.

Högsta domstolen får förordna den som är justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen att tjänstgöra i Högsta domstolen.

SFS 2017:542

5 §

Rätten ska, om inte något annat följer av andra eller fjärde stycket eller 5 a § andra stycket 1–3, bestå av minst fem ledamöter vid prövning av själva saken i

  1. mål där prövningstillstånd har beviljats av Högsta domstolen,

  2. mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans,

  3. mål där talan har väckts i hovrätt och överklagande har skett till Högsta domstolen,

  4. mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en justitieombudsman, och

  5. ärenden om resning, återställande av försutten tid eller klagan överdomvilla, om prövningen inte är enkel.

Om en framställning i ett mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans inte innefattar laga skäl för talan eller det annars är uppenbart att talan är ogrundad, får rätten bestå av tre eller fyra ledamöter när dom i målet meddelas utan att stämning har utfärdats.

När Högsta domstolen avger ett sådant yttrande som avses i 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden ska rätten bestå av minst tre ledamöter.

Det som sägs i tredje stycket gäller också vid prövning av själva saken i ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte något annat följer av 5 a § andra stycket 4, och i ärenden enligt 34 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 6 §. Förutv. 5 § nu 6 §.

Hänvisad författning:

Se även Lag (1974:579) om handläggningen av nådeärenden inf. vid RF 12:9.

SFS 2019:243

5 a §

I andra fall än sådana som avses i 5 § beslutar Högsta domstolen för varje mål eller ärende hur många ledamöter som ska ingå i rätten.

Det som sägs i första stycket gäller även vid prövning av

  1. frågor om beviljande av prövningstillstånd i hovrätt,

  2. frågor om återförvisning av mål till hovrätt,

  3. överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 §, och

  4. frågor om tvångsmedel enligt 16 § femte stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott.

SFS 2019:243

5 b §

Fler än sju ledamöter får inte ingå i rätten, om inte annat följer av 6 §.

SFS 2009:344

5 c §

Om rätten består av fler än en ledamot ska den ordinarie ledamot som har högst befattning vara rättens ordförande. Bland ordinarie ledamöter med samma befattning ska den som har längst anställningstid vara ordförande.

SFS 2018:411

6 §

Om det vid överläggning till dom eller beslut framkommer att den mening som råder i rätten avviker från en rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av Högsta domstolen, får rätten besluta att målet eller, om det är lämpligt, en viss fråga i målet skall avgöras av Högsta domstolen i dess helhet. Ett sådant beslut får också meddelas om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller en viss fråga avgörs av Högsta domstolen i dess helhet.

Om det i olika domar eller beslut av Högsta domstolen har gjort sig gällande mot varandra stridande åsikter i fråga om en viss rättsgrundsats eller lagtolkning, gäller första stycket första meningen endast om rätten finner att den rådande meningen avviker från den dom eller det beslut som meddelades senast.

Första stycket gäller inte mål som angår den som är häktad eller mål som annars enligt särskild föreskrift kräver ett skyndsamt avgörande, om målet inte utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.

När ett mål eller en fråga avgörs av Högsta domstolen i dess helhet skall alla justitieråd som inte har förhinder delta i avgörandet.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 5 §. Förutv. 6 § nu 5 §.

Hänvisad författning:

Jfr ang. måls företagande utan huvudförhandling 55:11.

SFS 2009:344

6 a §

Om rätten består av fler än två ledamöter och en av dessa får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

SFS 2009:344

7 §

När Högsta domstolen behandlar en ansökan om resning eller en klagan över domvilla i ett mål som har avgjorts av Högsta domstolen, får inte någon ledamot som deltagit i det tidigare avgörandet ingå i rätten, om ett tillräckligt antal ledamöter ändå finns tillgängligt inom domstolen.

SFS 2009:344

8 §

För beredning och föredragning av mål i Högsta domstolen finns hos domstolen särskilda tjänstemän.

Hänvisad författning:

Lag (2003:333) om Lagrådet inf. efter RF 8:.

Anmärkt författning:

F (1996:377) med instr. för Högsta domstolen.

SFS 2009:344

Om domare

1 §

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar regeringen.

Refererad författning:

F 2007:386:Såsom kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst gäller juristexamen enligtbilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100) eller motsvarande äldre examen. Det som i lag eller annan författning sägs om lagfaren eller lagkunnig avser den som har avlagt sådan examen. – Med svensk juristexamen jämställs fullbordad juristutbildning som till övervägande del har ägt rum i Danmark, Finland, Island eller Norge. Om denna utbildning skulle vara mer än ett år kortare än den svenska utbildningen, skall sökanden genomgå en kompletteringsutbildning som avslutas med ett kunskapsprov.

Anmärkt författning:

F (2010:1793) med instr. för Domarnämnden.

SFS 1988:1260

2 §

I lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare finns bestämmelser om utnämning av sådana domare som avses i 1 kap. 2 §, 2 kap. 3 § och 3 kap. 4 §.

SFS 2010:1391

3 §

[har upphävts genom lag (1964:646).]

SFS 1964:646

4 §

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av regeringen.

Hänvisad författning:

Jfr F (1996:379) med hovrättsinstr.36, 37 och 43 §§, anm. vid 2:4, och F (1996:381) med tingsrättsinstr.39, 47 och 48 §§, inf. efter 1:.

SFS 1974:573

5 §

Nämndemän utses genom val.

Om det i en domkrets ingår mer än en kommun eller, utöver en eller flera kommuner, en del av en annan kommun, ska tingsrätten fördela antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till kommunernas respektive kommundelens folkmängd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska för varje län eller del av län inom en hovrätts domkrets fastställa det antal nämndemän i hovrätten som ska utses.

Hänvisad författning:

Jfr F 1983:3821 § inf. vid 1:4.

SFS 2018:411

6 §

Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare som inte är underårig, är i konkurstillstånd eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. För att vara valbar till nämndeman i en tingsrätt krävs vidare att han eller hon är folkbokförd i kommunen eller den del av kommunen som hör till tingsrätten och i en hovrätt att han eller hon är folkbokförd i länet eller den del av länet som hör till hovrätten. Den som är lagfaren domare, anställd vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller någon annan som har till yrke att föra andras talan inför domstol får inte vara nämndeman.

Ingen får samtidigt vara nämndeman i en hovrätt och i en tingsrätt.

Till nämndeman får endast den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.

Domstolen skall kontrollera behörigheten och, i fråga om laglydnad, lämpligheten hos den som har utsetts till nämndeman.

SFS 2014:904

7 §

Val av nämndemän i tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige.

Val av nämndemän i hovrätt förrättas av regionfullmäktige. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Valet ska vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal man får om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser ökat med 1. Bestämmelser om förfarandet vid sådant proportionellt val finns i lagen (2022:629) om proportionella val i kommuner och regioner.

Vid val av nämndemän ska det eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som tjänstgjort kortast tid.

Anmärkt författning:

Lag (2022:629) om proportionella val i kommuner och regioner anm. vid kommunallagen (2017:725)5:58. Bih.

SFS 2022:630

7 a §

En nämndeman har rätt till ledighet från anställning i den utsträckning som behövs för att han eller hon skall kunna utföra sitt uppdrag.

SFS 2006:850

8 §

En nämndeman utses för fyra år. Den som har fyllt sextio år får avgå som nämndeman. Domstolen får entlediga en nämndeman som visar giltigt hinder.

Domstolen ska entlediga en nämndeman som genom att begå brott eller på annat sätt har visat sig olämplig för uppdraget.

Om en nämndeman inte längre är valbar eller behörig upphör nämndemannens uppdrag. Fullmäktige får dock besluta att en nämndeman som till följd av ändrad folkbokföring inte längre är valbar får ha kvar sitt uppdrag under resten av tjänstgöringstiden.

Om en nämndemans uppdrag upphör under tjänstgöringstiden utses en ny nämndeman för den tid som återstår. Om antalet nämndemän inom domkretsen ändras får en nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

SFS 2018:411

8 a §

Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen om han eller hon

  1. är föremål för ett ärende om entledigande,

  2. är föremål för förundersökning eller står under åtal för ett brott som vid fällande dom kan antas leda till entledigande, eller

  3. i övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.

Ett beslut om avstängning enligt första stycket 3 skall gälla för viss tid, dock högst sex månader.

SFS 2006:850

8 b §

Beslut om entledigande och avstängning av nämndemän får överklagas till en särskild statlig nämnd. Nämndens beslut får inte överklagas.

Regeringen meddelar föreskrifter om nämnden.

Anmärkt författning:

F (2007:1081) med instr. för Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag.

SFS 2006:850

9 §

En nämndeman som entledigats eller avgått är, om han eller hon alltjämt är valbar, skyldig att fullgöra uppdraget till dess domstolen fått besked om att annan blivit vald samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars handläggning han eller hon tidigare har deltagit. Detta gäller dock inte den som entledigats enligt 8 § andra stycket eller som avgått sedan ett ärende om sådant entledigande eller om avstängning har inletts.

SFS 2006:850

10 §

Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, äge rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämndeman för domkretsen.

10 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §.

Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet upphör att gälla, skall förordnandet ändå gälla i det pågående målet.

Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

SFS 2013:81

11 §

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.”

Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

SFS 1975:1288

11 a §

En fördelning av mål och ärenden mellan enskilda domare ska vara baserad på objektiva kriterier som domstolen fastställt i förväg. Fördelningen får inte vara ägnad att påverka målens eller ärendenas utgång.

SFS 2018:411

12 §

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller de som på liknande sätt äro varandra närstående må ej samtidigt sitta som domare i rätten.

Rättsfall:

Med syskon avses även halvsyskon H 1914:193.

SFS 1973:240

13 §

Domare är jävig att handlägga mål:

  1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;

  2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller om han på liknande sätt är part närstående;

  3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

  4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;

  5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 4;

  6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig;

  7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;

  8. vid huvudförhandling i brottmål om han före denna huvudförhandling har prövat frågan om den tilltalade har begått gärningen;

  9. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

  10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Rättsfall:

Ang. p. 8: Domare, vilka i beslut om rättspsykiatrisk undersökning funnit övertygande bevisning mot den tilltalade, ansågs jäviga då de inför fortsatt huvudförhandling avvisat av den tilltalade åberopad ny bevisning H 1998:82 – Ang. p. 10 (förutv. p. 9) H 1978:464; 1993:571 anm. även vid 15 §; R 1993:31 och 2009:8 anm. vid 41 § förvaltningsprocesslagen under FörvProc; H 1994:678; 1998:228; 2010:274; jfr även H 2002:88 anm. vid SkadestL 3:2 – Fråga om domare i Miljööverdomstolen, som prövat ansökan avseende del av Citybanan, var jäviga att handlägga mål avseende annan del av banan H 2008:893 – Åklagare ansågs jävig att som adj. ledamot i hovrätten handlägga brottmål H 2014:482 – Den omständigheten att rätten beslutat men ej meddelat dom innan komplettering av utredningen ägt rum medförde inte att ledamöterna ansågs jäviga att delta i den fortsatta handläggningen H 2019:327.

SFS 1993:348

14 §

Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om att domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, om den omständighet, varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Fråga om jäv mot domare i lägre rätt får inte upptagas i högre rätt, med mindre jävet i den högre rätten görs av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är berättigad därtill, eller överklagande sker av beslut, varigenom jävet ogillats.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut rörande jäv se 49:4, 8, 54:4 och 8.

Rättsfall:

Domare ej berättigad att klaga över domvilla betr. jävsförklaring H 2002:375 anm. även vid 59:1.

SFS 1983:370

15 §

Sedan fråga om jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas, ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt beslut däröver.

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i rätten.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 14 §.

Rättsfall:

Ang. 3 st. H 1993:571 anm. äv. vid 13 §.

Om offentlighet och ordning m.m. vid domstol

Rubriken har denna lydelse enligt SFS2005-0683

1 §

En förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften skall hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen eller, när det gäller domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag. En förhandling skall alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjs vid förhandlingen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.

Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, skall det gälla.

Hänvisad författning:

Ang. 4 st. se bl.a. Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare27 § efter RB 23:; Lag (1971:1078) om försvarsuppfinningar20 §, inf. efter lagen 1967:837. Bih.; SjöL 18:13.

SFS 2009:401

2 §

Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.

SFS 1974:239

3 §

Rättens ordförande får tillåta att en anställd vid domstolen, eller någon som tjänstgör där i utbildningssyfte, får närvara vid ett sammanträde som hålls inom stängda dörrar. Om det finns särskilda skäl, får ordföranden tillåta även andra att närvara vid ett sådant sammanträde.

SFS 2019:298

4 §

Har en förhandling hållits inom stängda dörrar och har det då lagts fram uppgift, för vilken det hos domstolen gäller sekretess som avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten besluta att uppgiften inte får uppenbaras.

Hänvisad författning:

Ang. straff se 9:6.

SFS 2009:401

5 §

Överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rätten inte finner att det kan ske offentligt. Hålls överläggning inom stängda dörrar, får, förutom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman som har att ta befattning med målet. När det finns särskilda skäl får rätten tillåta även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. I den utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som omfattas av beslut om sekretess enligt 43 kap. 8 § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), skall dock avkunnandet ske inom stängda dörrar.

SFS 2016:502

6 §

Om en part, ett vittne eller någon annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte behärskar svenska, skall en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.

Rätten skall, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall skall en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, skall han eller hon anlitas.

Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas.

Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet får inte anlitas som tolk.

Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen.

Hänvisad författning:

Ang. rätt att använda minoritetsspråk vid förvaltningsmyndigheter och domstolar se Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk inf. efter lagen 2009:600. Bih. – Lag (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare inf. vid BrB 20:3.

Rättsfall:

H 1974:221 (felaktigheter i tolks översättning).

SFS 2015:429

7 §

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom. Finnes anledning antaga att den som förordnas att biträda som tolk skall erhålla ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga ed som avser även framtida uppdrag.

SFS 1975:1288

8 §

En tolk har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning. Ersättningen betalas av allmänna medel.

SFS 1984:131

9 §

Rättens ordförande ska upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och besluta de ordningsregler som behövs. Ordföranden får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel.

Det finns särskilda föreskrifter om säkerhetskontroll i domstol.

Hänvisad författning:

Ang. straff se 9:5.

Rättsfall:

Beslut om förbud mot ljudupptagning kan ej överklagas genom ordinärt rättsmedel H 1993:591 – Ang. resning H 1990:576, anm. vid 58:4, och nyssnämnda 1993:591.

SFS 2019:298

9 a §

Rättens ordförande får från rättssalen utvisa den som stör ett sammanträde eller på något annat sätt uppträder olämpligt.

En part som utvisas ska om möjligt få följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Om detta inte kan ske, ska det som inträffar vid sammanträdet återges i den omfattning som behövs när parten åter är närvarande. Parten ska få möjlighet att ställa frågor till en person som hörs i partens frånvaro.

Om en åhörare återvänder till rättssalen efter att ha utvisats eller i övrigt inte rättar sig efter en tillsägelse av ordföranden, får ordföranden besluta att åhöraren ska avvisas från domstolens lokaler eller de andra lokaler som används vid sammanträdet.

Om ordföranden inte bestämmer något annat, upphör ett beslut om utvisning att gälla när sammanträdet har avslutats och ett beslut om avvisning när sammanträdet har avslutats för dagen.

SFS 2019:298

9 b §

Vid rättens sammanträden är det förbjudet att med tekniskt hjälpmedel ta upp bild i eller in i rättssalen, om inte något annat följer av lag.

Förbudet hindrar inte att domstolen tar upp bild i rättssalen när domstolens överfallslarm har utlösts.

Det är förbjudet att sprida bild som har tagits upp i strid med första stycket, om någon syns på bilden.

Hänvisad författning:

Ang. straff se 9:5 a.

SFS 2020:318

9 c §

Rättens ordförande får förbjuda ljudupptagning eller ljudöverföring som görs av någon annan än rätten under ett förhör, om det kan antas att upptagningen eller överföringen besvärar den som hörs i sådan grad att det påverkar utredningen negativt.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 9 §.

SFS 2019:298

9 d §

Elektronisk utrustning som åhörare har med sig i rättssalen och som kan störa ordningen eller användas för att ta upp bild ska vara avstängd och undanstoppad. Om det finns skäl för det får rättens ordförande besluta om undantag.

SFS 2019:298

10 §

Den som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.

Om det finns skäl för det, får rätten besluta att den som ska delta i ett sammanträde ska delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Rättens ordförande får besluta i frågan om den uppkommer under ett sammanträde.

Vid bedömningen av om det finns skäl för ett deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beakta

  1. de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen,

  2. om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla för att vara närvarande i rättssalen,

  3. om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet utsätts för påtryckningar, och

  4. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter.

Den som deltar i ett sammanträde genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska anses ha inställt sig inför rätten.

Rättsfall:

Äldre rätt: Det ansågs ej lämpligt att förhör med målsäganden hållits på telefon när det var enda bevisning mot den tilltalade H 1997:822 anm. även vid 49:14 – Sedan tre medtilltalade dömts för grova narkotikabrott m.m. och två överklagat TR:ns dom, ansågs förhör med den tredje på telefon utgöra rättegångsfel H 1998:862 – Ang. ny eller fortsatt huvudförhandling med stöd av 46:17 H 2005:864 anm. vid 46:17.

Fråga om det inneburit rättegångsfel att en målsägande förhörts vid huvudförhandling i brottmål genom ljud- och bildupptagning utan att framträda i bild H 2017:955.

SFS 2019:298

11 §

Om det finns skäl för det, får rätten besluta att syn skall hållas genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det är olämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter.

SFS 2005:683

12 §

Rätten ska se till att de som ska delta i ett sammanträde och som inte får plats i rättssalen, kan följa sammanträdet genom ljud- och bildöverföring i en lokal som ställts i ordning för detta ändamål (sidosal).

Rätten får även låta åhörare som inte får plats i rättssalen följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring i en sidosal.

Rättens ordförande får besluta att sidosal ska användas om frågan uppkommer under ett sammanträde.

SFS 2019:298

13 §

Om det finns skäl för det får rätten besluta att samtliga åhörare ska följa sammanträdet genom ljud- och bildöverföring i en sidosal. Rättens ordförande får besluta i frågan om den uppkommer under ett sammanträde.

Vid bedömningen av om det finns skäl för ett beslut om sidosal ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beakta

  1. om det kan antas att åhörarna kommer att störa sammanträdet eller på något annat sätt uppträda olämpligt i rättssalen,

  2. om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla på grund av åhörarnas närvaro,

  3. om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet utsätts för påtryckningar av åhörarna, och

  4. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

Om det finns särskilda skäl får åhörare undantas från ett beslut om sidosal.

SFS 2019:298

14 §

Bestämmelserna i 9–9 d §§ ska tillämpas också i fråga om en sidosal.

SFS 2019:298

15 §

Om rättens ordförande vid ett sammanträde är förhindrad att upprätthålla ordningen enligt 9 § på grund av rättssalens utformning eller för att en sidosal används, får en polisman eller ordningsvakt ges i uppdrag att utföra den uppgiften. Innan en polisman ges ett sådant uppdrag, ska samråd ske med Polismyndigheten.

Uppdraget får inte omfatta

  1. avvisning av en åhörare enligt 9 a § tredje stycket,

  2. förbud mot ljudupptagning eller ljudöverföring enligt 9 c §,

  3. beslut om undantag från skyldigheten att ha elektronisk utrustning avstängd och undanstoppad enligt 9 d §, eller

  4. andra uppgifter som bör utföras av en lagfaren domare.

Om en polisman eller ordningsvakt har beslutat om utvisning enligt 9 a § första stycket ska han eller hon skyndsamt anmäla det till ordföranden som snarast ska pröva frågan.

SFS 2019:298

Om registrering av uppgifter och handlingar

Kapitlet infört g. (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10). Förutv. 6 kap. samtidigt upphävt. SFS2000-0172

1 §

Vid domstolen ska det föras register över alla mål. Registret ska utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet, tiden för målets avgörande och, om missnöje anmälts eller överklagande kommit in, dagen då det skett och de åtgärder som vidtagits.

Handlingarna i målet ska föras samman till en akt.

När en part, en ställföreträdare, ett ombud, en försvarare eller ett biträde får ta del av en handling som innehåller sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Hänvisad författning:

Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol14 och 15 §§ inf. efter detta kap.

SFS 2017:176

2 §

Av målregistret eller av akten skall det framgå

  1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem eller vilka som svarar för beslutet, samt

  2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar.

När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå av målregistret eller av akten.

SFS 2000:172

3 §

Vid ett sammanträde skall följande antecknas:

  1. tid och ställe för sammanträdet,

  2. vilka som deltar i sammanträdet,

  3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,

  4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det,

  5. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller bestridanden av motpartens yrkanden,

  6. yrkanden av andra än parter samt parternas medgivanden eller bestridanden av sådana yrkanden,

  7. den utredning som läggs fram,

  8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt

  9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån det kan ha betydelse för parterna eller för högre rätt att det antecknas.

Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör anteckningarna.

SFS 2000:172

4 §

Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 § följande antecknas:

  1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt motpartens yttrande över dessa omständigheter,

  2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis, samt

  3. det som i övrigt behövs inför målets avgörande.

SFS 2005:683

5 §

När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall det upprättas ett protokoll över vad som förekommer.

SFS 2000:172

6 §

I tingsrätt skall en berättelse som lämnas i bevissyfte dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre rätt får dokumenteras på samma sätt.

Om en berättelse som lämnas i bevissyfte inför domstol inte dokumenteras enligt första stycket, skall den dokumenteras genom en ljudupptagning eller, i den omfattning berättelsen kan antas vara av betydelse i målet, skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta domstolen.

Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts genast få tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter får det som skrivits inte ändras.

SFS 2005:683

6 a §

I tingsrätt ska det som iakttas vid syn dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Det som iakttas vid syn i högre rätt får dokumenteras på samma sätt.

SFS 2016:37

7 §

Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som handläggs enligt denna balk.

SFS 2000:172

Om åklagare och om jäv mot anställda vid brottsbekämpande myndigheter

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2014-0649

1 §

Allmänna åklagare är:

  • riksåklagaren och vice riksåklagaren,

  • överåklagare och vice överåklagare, samt

  • chefsåklagare, vice chefsåklagare och kammaråklagare.

Närmare bestämmelser om åklagarväsendet meddelas av regeringen.

Hänvisad författning:

Åklagarförordning (2004:1265) inf. efter detta kap.

SFS 2001:280

2 §

Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare och har ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

Vice riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare. I övrigt får vice riksåklagaren i den omfattning som riksåklagaren bestämmer utföra de åklagaruppgifter som riksåklagaren får utföra.

Om det finns särskilda skäl får regeringen, efter anmälan av riksåklagaren, förordna en överåklagare att för viss tid fullgöra åklagaruppgifter som får utföras av vice riksåklagaren.

Under riksåklagaren har överåklagare ansvaret för åklagarverksamheten inom särskilda områden.

SFS 2004:1264

3 §

Riksåklagaren och vice riksåklagaren anställs med fullmakt genom beslut av regeringen.

SFS 2001:280

4 §

Allmänna åklagare utför åklagaruppgifter i tingsrätt och hovrätt. Endast riksåklagaren är emellertid allmän åklagare i hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första stycket.

Riksåklagaren är allmän åklagare i Högsta domstolen.

Riksåklagaren får förordna en annan allmän åklagare att utföra talan i Högsta domstolen.

SFS 2004:402

5 §

Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare får överta uppgifter som skall utföras av lägre åklagare.

SFS 2004:1264

6 §

Om det för åklagare beträffande visst brott finns omständighet som skulle utgöra jäv mot domare, får han eller hon inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet eller annan åtgärd enligt denna balk. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra åklagaruppgifter.

Jäv får inte grundas på åtgärd som en åklagare har vidtagit på tjänstens vägnar, eller gärning som förövats mot honom eller henne i eller för hans eller hennes tjänst.

Även om en åklagare är jävig, får han eller hon vidta åtgärder som inte utan fara kan uppskjutas.

En fråga om jäv mot åklagare prövas av en överåklagare. Jäv mot vice riksåklagaren och biträdande åklagare till riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare prövas dock av riksåklagaren. Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller henne.

Hänvisad författning:

Ang. domarjäv se 4:13.

SFS 2004:1264

7 §

Inom åklagarväsendet får det finnas biträdande åklagare. Dessa åklagare får i den omfattning som regeringen bestämmer utföra uppgifter som skall utföras av allmän åklagare. Väckande eller fullföljande av åtal i Högsta domstolen får dock inte beslutas av någon annan än riksåklagaren.

Det får även finnas extra åklagare inom åklagarväsendet. Regeringen bestämmer i vilken omfattning extra åklagare får förordnas att utföra uppgifter som skall utföras av annan allmän åklagare än riksåklagaren eller vice riksåklagaren. Riksåklagaren får förordna extra åklagare att utföra talan i Högsta domstolen.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 7 § upphävd g. Lag 1983:999.

SFS 2004:1264

8 §

För särskilda åklagare gäller vad som är föreskrivet för dem.

Ingen annan särskild åklagare än justitiekanslern eller en justitieombudsman får besluta att åtal skall väckas eller fullföljas i Högsta domstolen.

Hänvisad författning:

Lag (2005:73) om rätt för Justitiekanslern att överklaga vissa beslut, inf. efter 49:.

Anmärkt författning:

Lag (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsynF (1975:1345) med instr. för Justitiekanslern.

SFS 2001:280

9 §

Det som anges i 6 § om åklagare tillämpas även på anställda vid Skatteverket eller Tullverket och andra anställda än åklagare vid Ekobrottsmyndigheten som har att vidta åtgärd eller meddela beslut i brottsbekämpande verksamhet. En fråga om jäv prövas av respektive myndighet.

Bestämmelser om jäv för anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen finns i 7 § polislagen (1984:387). Bestämmelser om jäv för anställda vid Kustbevakningen finns i 2 kap. 2 § kustbevakningslagen (2019:32).

SFS 2019:33

Om advokater

1 §

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet fastställas av regeringen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

Allmän anmärkning:

Enl. KBr (1963:580) till Sveriges advokatsamfund har KM:t fastställt stadgar för advokatsamfundet. Stadgarna återges på samfundets webbplats www.advokatsamfundet.se.

SFS 1974:573

2 §

Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som

  1. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz,

  2. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete,

  3. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning,

  4. har gjort sig känd för redbarhet, och

  5. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.

Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från antagningskraven såvitt gäller första stycket 1. Detsamma gäller antagningskraven enligt första stycket 2 och 3 beträffande den som är auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande bestämmelser.

Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han eller hon har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses uppfylla kraven enligt första stycket 2 och 3. Detsamma gäller den som registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk rätt eller att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt, den registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att antas till ledamot i samfundet.

Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven enligt första stycket 2–5.

Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall är förbjuden att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde.

Ordinarie domare, allmän åklagare eller kronofogde får inte antas till ledamot. Detsamma gäller den som annars är anställd hos någon annan än advokat, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag.

Rättsfall:

Ang. innebörden av kravet i 1 st. 3 på praktisk utbildning H 1996:221 – Den som på egen begäran till följd av sjukdom utträtt ur advokatsamfundet ansågs berättigad att på nytt vinna inträde då han efter tillfrisknande kunde återgå till advokatverksamhet H 1997:851 – Det ankommer inte på HD att pröva frågor om dispens från kunskapskravet i 1 st. 2 H 1998:22, från kravet på viss tids verksamhet enl. 1 st. 3 2000:135 eller från kravet att samfundsledamot inte får vara anställd av annan än advokat H 2010:204 – Krav utöver vad som fordras enl. 3 st. fick ej ställas för inträde i advokatsamfundet H 2000:214 – Fråga om lämplighet (1 st. 5) med hänsyn till tidigare brottslighet H 2002:129 – Ang. 3 st. första meningen: kompletterande prov kunde ej krävas av norsk advokat, då väsentliga skillnader ej förelåg mellan norsk och svensk rätt (art. 4 i rådets direktiv 89/48 EEG den 21.12.1988) H 2002:130 – Anledning saknades att ifrågasätta vad advokatsamfundets stadgar kräver om viss praktisk juridisk verksamhet H 2004:730 – Verksamhet som franchisetagare ej praktisk utbildning H 2016:841.

Ang. frågor om ömsesidigt erkännande i 3 st. första meningen, se C-118/09 Koller (nationell utbildning har erkänts som behörighetsgrundande i annan medlemsstat). Ang. kraven i 6 st.: Restriktionerna betr. annan anställning får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att förebygga intressekonflikter och måste tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt C-225/09 Jakubowska.

SFS 2008:420

2 a §

Den som är auktoriserad som advokat i en annan stat inom Europeiska unionen och utövar stadigvarande advokatverksamhet i Sverige under sitt hemlands titel, skall vara registrerad hos advokatsamfundet.

En sådan advokat skall uppfylla de villkor som anges i 2 § sjätte stycket.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. se anm. vid 2 §.

Anmärkt författning:

F (2002:143) om registrering av den som är auktoriserad som advokat i Schweiz.

SFS 1999:791

3 §

Ansökan om inträde i advokatsamfundet eller registrering enligt 2 a § prövas av dess styrelse.

SFS 1999:791

4 §

En advokat skall i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed. En advokat är skyldig att förtiga vad han får kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta.

I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat vara delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag.

En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. andra meningen jfr BrB 20:3 samt TF 7:20, 22 och 23 jämförda med offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 44:2Lag (1944:181) om redovisningsmedel vid HB 1: – Ang. vittnesplikt se 36:5.

Rättsfall:

Jfr H 1946:493 (ang. klandertid enl. HB 18:9) – Preskriptionsbestämmelsen i HB 18:9 ej tillämplig på skadeståndsanspråk mot advokat H 2000:137 – Fråga vid förskingringsbrott av advokat, huruvida advokatförsäkringen omfattade även dröjsmålsränta från tidpunkten för förskingringen H 2000:225 – Ang. betydelsen i visst fall av att advokat bedrev sin verksamhet i aktiebolag H 2001:872 anm. vid KonkL 7:23 – Fråga om advokat gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande vårdslöshet i entreprenadmål H 2018:414 – Fråga om skadeståndsansvar för advokat H 2019:877.

SFS 2000:172

5 §

SFS 1972:430

6 §

Advokatväsendet står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd. Styrelsen och disciplinnämnden ska se till att en advokat uppfyller sina skyldigheter när han eller hon utför talan i domstol och utövar sin advokatverksamhet i övrigt. Frågor om disciplinära ingripanden mot advokater enligt 7 § första–fjärde styckena och 7 a § prövas av disciplinnämnden och, i enlighet med vad som bestäms i stadgarna, av styrelsen. En advokat är skyldig att lämna de uppgifter till samfundet som behövs för tillsynen.

Justitiekanslern får begära att disciplinnämnden vidtar åtgärder mot en advokat som inte uppfyller sina skyldigheter och att styrelsen vidtar åtgärder mot den som inte längre är behörig att vara advokat.

Den som har deltagit i handläggningen av ett tillsynsärende hos advokatsamfundet får inte obehörigen röja vad han eller hon då har fått veta om någons personliga eller ekonomiska förhållanden.

Hänvisad författning:

Jfr 12:5, 6.

Rättsfall:

Advokat fick ej föra talan mot domstols beslut att tillställa samfundet kopia av inlaga från honom på grund av att uttalanden i denna ansågs strida mot god advokatsed H 1973:444 – Fråga om jäv vid handläggningen hos advokatsamfundets disciplinnämnd H 1995:11.

SFS 2017:1024

7 §

En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars förfar oredligt, ska uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller en sådan advokat som avses i 2 a § ska registreringen upphävas. Är omständigheterna mildrande, får advokaten i stället tilldelas en varning.

En advokat som annars åsidosätter sina plikter som advokat får meddelas en varning eller erinran. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får advokaten uteslutas ur samfundet eller, i fråga om en sådan advokat som avses i 2 a §, registreringen upphävas.

En advokat som tilldelas en varning får, om det finns särskilda skäl, även åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst femtiotusen kronor. Till den del en varning avser en överträdelse av en bestämmelse i 2–6 kap. lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism gäller i stället för straffavgift det som föreskrivs om sanktionsavgift i 7 a kap. 5–11 §§ den lagen.

Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för att tilldela en advokat erinran, göra ett uttalande om att advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig.

En advokat är skyldig att genast träda ur samfundet om det inträffar en sådan omständighet som gör att han eller hon enligt 2 § femte eller sjätte stycket inte får antas till ledamot av samfundet, om inte styrelsen i fall som avses i 2 § sjätte stycket andra meningen medger undantag. Om advokaten inte träder ur samfundet, trots att han eller hon är skyldig att utträda, ska styrelsen förordna om hans eller hennes uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte längre uppfyller hemvistkravet enligt 2 § första stycket 1 och styrelsen inte medger att han eller hon får stå kvar som ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som är registrerad enligt 2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat där han eller hon är auktoriserad, ska styrelsen upphäva registreringen.

I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att beslutet genast ska verkställas. Detsamma gäller ett beslut att upphäva en registrering.

Brott mot tystnadsplikt enligt 4 § första stycket andra meningen får inte åtalas av någon annan än Justitiekanslern. Åtal får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

SFS 2019:605

7 a §

En advokat som, i andra fall än som avses i 7 § första stycket, genom att begå brott har visat sig uppenbart olämplig att vara advokat ska uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller en sådan advokat som avses i 2 a § ska registreringen upphävas.

I samband med ett beslut om uteslutning eller upphävande av registrering enligt första stycket får det bestämmas att beslutet ska verkställas genast.

SFS 2017:1024

8 §

Den som har fått avslag på en ansökan om inträde i advokatsamfundet eller som har uteslutits ur advokatsamfundet får överklaga beslutet till Högsta domstolen. Detsamma gäller den som har fått avslag på en ansökan om registrering enligt 2 a § eller som har fått sin registrering upphävd enligt 7 eller 7 a §. Justitiekanslern får överklaga ett beslut enligt 7 eller 7 a § till Högsta domstolen.

Hänvisad författning:

Ang. överklagande se 56:12.

Rättsfall:

På HD ankommer ej att pröva fråga om dispens enl. 3 § 2 st. i stadgarna för advokatsamfundet H 1957:629 – Vid prövning av besvär över vägrat inträde har samfundets bedömning av lämplighetsfrågan ansetts böra frångås endast om särskilt förhållande föranleder därtill H 1991:232 – Beslut av advokatsamfundets disciplinnämnd kan bli föremål för resning; advokat ägde söka resning, när disciplinnämnden vägrat uppta ärende om erinran mot advokaten till förnyad prövning H 1993:405; även 2001:239 – Av disciplinnämnden i HD åberopade omständigheter, som saknade samband med förhållanden till grund för nämndens beslut om uteslutning, beaktades ej vid HD:s prövning H 1998:888 – Fråga i resningsärende om disciplinnämndens tillämpning varit uppenbart rättsstridig H 2003:403 – Prövning enligt RF 11:11 av fråga om resning betr. disciplinansvar skall ske med utgångspunkt i reglerna om resning i brottmål och med analog tillämpning av 37 b § förvaltningsprocesslagen H 2007:82 – Den huvudsakliga uteslutningsgrunden ej styrkt vid HD:s prövning H 2011:732 – Återförvisning till disciplinnämnden när JK i HD anförde nya omständigheter H 2014:23 – Fråga om analog tillämpning av denna § H 2021:423.

SFS 2017:1024

9 §

Vad i rättegångsbalken eller i någon annan lag föreskrivs om advokater skall i tillämpliga delar gälla även den som är auktoriserad som advokat i någon annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz när denne är verksam i Sverige. Därvid skall han använda den yrkesbeteckning som används i den stat där han är auktoriserad, uttryckt på denna stats språk och med hänvisning till den yrkesorganisation som han tillhör eller till den domstol vid vilken han enligt den statens lag får tjänstgöra. Om rätten kräver det, skall den som uppger sig uppfylla kraven i första meningen förete bevis härför.

Första stycket första meningen omfattar bestämmelsen i 4 § andra stycket om advokatverksamhet i bolag endast i fråga om den som är skyldig att vara registrerad enligt 2 a §.

Advokatsamfundets styrelse skall underrätta behörig myndighet eller organisation i den stat där advokaten är auktoriserad om beslut i vilket det har konstaterats att han åsidosatt sina plikter som advokat.

SFS 2001:57

10 §

Den som utan att vara behörig till det utger sig för att vara auktoriserad som advokat i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, döms till böter.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1948:650, 1956:384.

SFS 2001:57

11 §

Regeringen får föreskriva att bestämmelserna i detta kapitel om registrering av den som är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska unionen också skall omfatta den som är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz.

Allmän anmärkning:

Domstolsverkets föreskrifter om advokatberedskap (DVFS 2020:26), anm. vid 21:3 a.

SFS 2001:57

Om straff, vite och hämtning

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1942-0740

1 §

En part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål, döms till böter.

Hänvisad författning:

Jfr 20:1; 45:2 – Ang. forum se 19:5.

Rättsfall:

H 1950:526; 1967:348.

SFS 1991:241

2 §

Om en part mot bättre vetande för talan mot dom eller beslut, döms han till böter.

Anmärkt författning:

Jfr anm. vid 1 §.

Rättsfall:

Jfr äldre rättsfall H 1934:402 (ansvar ådömt den som utan att inneha fullmakt ingivit besvärsskrift).

SFS 1991:241

3 §

Försöker en part i tvistemål eller en målsägande i brottmål förhala rättegången genom påståenden eller invändningar, som är uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis eller någon annan otillbörlig åtgärd, döms han till böter. Vad nu sagts om part gäller också intervenient, även om han inte har ställning som part.

Hänvisad författning:

Ang. intervenient se 14:9–13 – Jfr anm. vid 1 § – Ang. ersättningsskyldighet se 18:6; 31:4.

SFS 1991:241

4 §

Vad i 1–3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare så ock ombud eller biträde.

Hänvisad författning:

Jfr 18:7; 31:5.

Rättsfall:

Ang. innebörden av begreppet biträde H 1953:699 – Fråga huruvida ombud gjort sig skyldig till rättegångsförseelse H 1985:622.

5 §

Den som vid ett sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller bryter mot en ordningsregel eller ett förbud som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 § eller 9 c § döms till penningböter. Till samma straff döms den som muntligen inför rätten eller i en rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.

Första stycket ska tillämpas också i fråga om en sådan sidosal som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Hänvisad författning:

Jfr 19:5; 20:1 och BrB 25:1.

Rättsfall:

H 1950:177 A anm. vid 19:5 – ERD Ravnsborg mot Sverige (1994, fråga om tillämplighet av art. 6.1 Europakonventionen) – Påstående att tingsrättens ledamöter var rasister ansågs otillbörligt H 2018:215.

SFS 2019:298

5 a §

Den som tar upp eller sprider bild i strid med 5 kap. 9 b § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket ska tillämpas också i fråga om en sådan sidosal som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

SFS 2020:318

6 §

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande inte får uppenbaras, döms han till böter.

Hänvisad författning:

Jfr 5:4; 23:10 7 st.; 27:9.

SFS 1991:241

7 §

Rätten får, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.

Skall ett föreläggande, som enligt särskild föreskrift skall förenas med vite, delges någon som vistas utom riket, får rätten underlåta att förelägga vite, om delgivning annars inte kan ske i den främmande staten. Om något vite inte har satts ut, får den förelagde inte åläggas något ansvar för de kostnader som kan ha uppstått till följd av att föreläggandet inte följts. Föreläggandet skall i övrigt vid den fortsatta handläggningen av målet anses jämställt med ett vitesföreläggande.

Hänvisad författning:

Ang. vite se Lag (1985:206) om viten under FörvProc.

SFS 2000:564

8 §

Vite får inte föreläggas när straff är utsatt.

Staten får inte föreläggas vite.

SFS 1987:747

9 §

Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till ett sammanträde skall föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite skall inte heller föreläggas om den som skall kallas fyllt femton men inte arton år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran.

Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts.

Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 9 § upphävd g. Lag 1999:84 – Bestämmelsen i förutv. 9 § motsvaras nu av 32:7.

SFS 2002:381

10 §

Ska någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han eller hon, om inte annat följer av det som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han eller hon skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet.

Om ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats, eller det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till det, får rätten eller Polismyndigheten besluta att han eller hon får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall äga rum högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket Vid rättens prövning skall det särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.

Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på den plats som bestäms av Polismyndigheten. Om den omhändertagne skall inställas i brottmål som tilltalad får han eller hon tas i förvar.

Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

Rättsfall:

Oriktig tillämpning av 2 st. (tjänstefel) H 1992:555.

SFS 2014:649

ANDRA AVDELNINGEN

Om rättegången i allmänhet

I. Om rättegången i tvistemål

Om laga domstol

1 §

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist.

Är svaranden folkbokförd i Sverige anses som hans hemvist den ort där han var folkbokförd den 1 november föregående år.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.

Hänvisad författning:

Jfr 15 §.

Rättsfall:

Ang. sista st. H 1974:311 (fråga om hemvist utom riket förelåg) – H 1980:116 anm. vid 10 §.

SFS 1991:485

2 §

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka talan i målet, har sitt säte.

3 §

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom, må han sökas där egendomen finnes.

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

Rättsfall:

Ang. 1 st. H 1950:464 (skyldighet att utge underhåll på grund av äktenskap sådan betalningsskyldighet som här avses); H 1962:354 anm. vid 16 §; H 1966:450; 1970:487; 1981:386 (att utlänning här hade för sitt personliga bruk under tillfällig vistelse avsedd egendom grundade ej behörighet enl. 1 st. för svensk domstol); 1988:440 (konossement ansågs sakna förmögenhetsvärde sedan godset utlämnats utan att det företetts) – H 1987:790 anm. vid 15:5 – Fråga, om en i konkurs bevakad fordran var värdelös och därför ej kunde grunda forum enl. 2 st. andra meningen H 1998:361 – Fråga, huruvida utländsk svarande hade egendom (rätt till försäkringsersättning) i Sverige H 1999:16 – 1 st. 1 meningen ej tillämplig på aktier i svenskt aktiebolag för vilka aktiebrev ej utfärdats H 2004:891 – Svensk domsrätt i mål om betalning pga. en borgensförbindelse förelåg inte på den grunden att svaranden hade en kontofordran på ett mindre belopp mot svensk bank, däremot pga. tvistens anknytning till Sverige H 2016:779.

4 §

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.

Rättsfall:

Fråga om förbindelse ingåtts här i riket H 1940:354 – Denna § tillämpad betr. skatteskuld; skulden ansågs uppkommen i den ort där debiteringen skett H 1980:340 – Avtal ansågs ingånget i Sverige då både anbud och accept lämnats i Stockholm, oavsett att anbudsgivaren vid tiden för accepten lämnat Sverige H 2001:800 – Svensk domsrätt ansågs föreligga vid återvinningstalan av ett svenskt konkursbo mot norsk svarande H 2013:22.

5 §

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

Hänvisad författning:

Jfr 15 §.

Rättsfall:

Fast driftställe? H 1992:3.

6 §

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga om gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad eller dylikt.

Hänvisad författning:

Jfr 15 §.

7 §

Tvist på grund av förmyndares, god mans eller förvaltares förvaltning får väckas vid rätten i den ort där den omyndige eller den för vilken god man eller förvaltare är eller varit förordnad har sitt hemvist, eller också vid rätten i den ort där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort där förvaltningen förts.

SFS 1994:1435

8 §

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

Hänvisad författning:

Ang. skadeståndstalan i samband med åtal för brott se 22:1 – Lag (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart7 §, inf. efter SkadestLLag (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg8 § under BB 5:.

Rättsfall:

Talan om betalningsskyldighet enl. skattebetalningslagen 12:6 ansågs ej som ”talan i anledning av skadegörande handling” H 2001:336 – Paragrafen tillämplig även vid talan mot det egna trafikförsäkringsbolaget H 2019:622.

8 a §

I tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får talan mot näringsidkaren väckas vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. Detta gäller dock endast om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d §.

SFS 1989:656

9 §

Tvist om arv eller testamente skall tas upp av den rätt där den döde hade att svara i tvistemål i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar eller sambor skall tas upp av den rätt där någon av dem skall svara i tvistemål i allmänhet. Har någon av dem avlidit, skall en bodelningstvist tas upp av den rätt där den döde hade att svara i tvistemål i allmänhet.

Finns det inte någon domstol som är behörig enligt första eller andra stycket, skall målet tas upp av Stockholms tingsrätt.

I fråga om klander av bodelning eller arvskifte som har förrättats av bodelningsförrättare eller skiftesman finns särskilda bestämmelser.

Hänvisad författning:

Jfr 17 § – Se Lag (2015:417) om arv i internationella situationer 3:10, inf. under ÄP – Ang. forum för äktenskapsmål se ÄktB 14:3, för mål om faderskap, adoption, vårdnad, umgänge och underhåll se FB 3:3 och 7, 4:12, 6:17 och 7:12.

Rättsfall:

H 1973:472 (tvist om ränta på legat); 1974:144 (tvist rörande avtal om blivande bodelning i sammanhang med skillnadsmål).

SFS 1987:792

10 §

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall tas upp av rätten i den ort, där fastigheten ligger. Detsamma gäller om tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra något som åligger honom eller henne i denna egenskap eller, då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, det är fråga om vederlag för upplåtelsen, byggnads underhåll eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter under skilda domstolar, skall tvisten tas upp av den rätt under vilken huvuddelen av fastigheterna ligger.

Hänvisad författning:

Jfr 17 § – Se ang. arrendetvist JB 8:32 – Ang. mål om stängselskyldighet se Lag (1933:269) om ägofred46 §, under BB 5: – Jfr Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster efter MB 11:.

Rättsfall:

H 1952:77; 1969:539 – Ang. immunitet för främmande stat betr. talan om ogiltighet av fång till fastighet som användes för härvarande ambassad H 1957:195; vid talan grundad på avtal om hyra av lokal för ambassad 2009:905 – Fråga om svensk domsrätt i mål om ogiltigförklaring av avtal om köp av fast egendom utomlands H 1968:78; i mål om att fullgöra en på avtal om köp av utländsk fastighet grundad förpliktelse alternativt att utge skadestånd 1979:151; i mål mot svenskt resebyråföretag om betalning till utländskt hotellbolag 1970:267; betr. talan mellan parter med hemvist i Sverige att vissa byggnader i Finland tillhörde käranden, sedan vid finsk domstol väckt talan i saken avvisats 1985:832 – Tvist om muntlig upplåtelse hänförlig till arrendetvist H 1973:139 – Ang. tvist om bättre rätt till arrende H 1973:337 – Tvist om arrendeavtals giltighet har ansetts utgöra arrendetvist H 1976:711 – Ej fastighetsforum utan allmänt tvistemålsforum för mål om fordran på kommunala renhållningsavgifter H 1980:116; likaså när fastighetsägare som grund för talan om utfående av vissa pantbrev i fastigheten åberopat att de tillhörde honom och svaranden invänt att de pantförskrivits till honom 1987:31 – Talan om fastställelse att viss överenskommelse innebar arrendeavtal ansågs vara arrendetvist H 1983:331 – Negativ fastställelsetalan om att arrendeförhållande inte förelåg ansågs vara arrendetvist H 1983:724 – Tvist som gällde borgensmans regresskrav mot arrendator ej arrendetvist H 1990:631 – Vattenmål eller allmänt mål? H 1991:449 (äldre rätt; anm. även vid 7:2 lagen 1998:812 med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet).

SFS 2010:980

11 §

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

  1. tvist om köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

  2. talan mot ägare av fast egendom om skyldighet att personligen svara för gäld, för vilken egendomen utgör pant, om betalning samtidigt sökes ur egendomen;

  3. tvist om skada eller annat intrång å fast egendom;

  4. talan om ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

  5. talan om ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.

Rättsfall:

Åberopar en kärande flera alternativa grunder för ett yrkande och är domstolen behörig att pröva någon av dem, är domstolen behörig att pröva även de övriga grunderna om ingen av dessa omfattas av ett exklusivt forum H 2014:838.

12 §

Som fast egendom anses vid tillämpning av detta kapitel även byggnad å annans grund samt gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

Hänvisad författning:

Jfr JB 1: och 2:Minerallag (1991:45) 8:11 och 16:1. anm. i Bih.

13 §

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas vid den rätt, som först dömt i målet.

Hänvisad författning:

Ang. fördelning av rättegångskostnad se 18:11; 31:7.

14 §

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit huvudmålet.

Hänvisad författning:

Jfr 14:2–5 – Ang. kvittningsinvändning i högre rätt se 50:25; 55:13; jfr även 16–18 §§ i detta kap.

Rättsfall:

Svensk medborgare med hemvist utomlands har i visst fall, med analog tillämpning av denna §, ansetts skyldig pga. sin anknytning till Sverige att jämte svenska rättssubjekt svara vid svensk domstol H 1986:729 – Se även H 1989:36 anm. vid 15 § – Talan mot åklagare och polistjänstemän om skadestånd pga. fel och försummelse i tjänsten kunde inte prövas av HovR i samband med en därmed sammanhängande talan mot domare i TR H 2003:531.

15 §

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

Hänvisad författning:

Jfr 13:4.

Rättsfall:

Ursprunglig brist i fråga om lokal behörighet för tingsrätt har ansetts botad genom att under målets anhängighet inträtt förhållande som gjorde rätten behörig H 1974:144 – Fråga om svensk domstols behörighet betr. genkäromål, när huvudmålet avskrivits pga. återkallelse och huvudkäranden här inte hade annat forum än rekonventionsforum H 1989:36.

16 §

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse, om ej annat är stadgat.

Hänvisad författning:

Jfr 17 §.

Rättsfall:

Frågor om avtal att tvist härflytande ur visst rättsförhållande skulle avgöras av utländsk domstol hindrade tvistens upptagande vid svensk domstol H 1949:724; 1969:529 – Fråga om svensk domstol på grund av påstått derogationsavtal var obehörig att upptaga tvist samt, vid nekande svar, om stadgandet om förmögenhetsforum i 10:3 ägde tillämplighet H 1962:354 – Fråga om jurisdiktionsklausul i ett mellan lastägare och huvudtransportör gällande konossement hade betydelse för lastägarens talan mot undertransportör H 1977:796 – Giltig prorogation till svensk domstol? H 1980:188 – Se även H 1973:628 (fullgörelsedom på grundval av grekisk dom, som meddelats med stöd av prorogationsavtal) – Konkursbo kunde inte åberopa gäldenärens prorogationsavtal vid talan om återvinning H 2010:734 – Ang. prövning av motfordran som omfattas av samma tvistlösningsavtal som huvudfordringen H 2013:477.

17 §

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga:

  1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän;

  2. tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

  3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av vissa särskilda tingsrätter, om tvisten väckes vid annan domstol;

  4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;

  5. äktenskapsmål;

  6. tvist, som angår utmätt egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken behörig domstol är särskilt stadgad; eller

  7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven; vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande om kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

Hänvisad författning:

Jfr 34:1 – KonkL 13:7 samt 17:2 och 3 – Ang. p. 6 se UB 2:24 samt Lag (1845:50 s. 1) om handel med lösörenetc.3 §, efter HB 1: – Ang. måls överlämnande till arbetsdomstolen se Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2:5, efter MBL.

Rättsfall:

Vid tillämpning av 1 st. 1 är fastighetsdomstol att anse som ”särskild domstol” H 1979:107 (plenum) och där anm. rättsfall; jfr 1986:28 – 1 st. 1 ej hinder för delägare i samfällighet enl. anläggningslagen att vid allmän domstol föra talan mot samfällighetsföreningen om fastställelse att viss ledning omfattades av anläggningsbeslutet H 1984:757 – Talan om förpliktande för staten att betala ut av myndighet beviljat statligt sysselsättningsstöd togs upp av allmän domstol; statens invändning om kvittning mot skatter och andra avgifter utom allmän domstols område avvisades enl. 3 st. H 1982:502 – Det ansågs inte ankomma på allmän domstol att överpröva regeringens beslut om verkställighet av riksdagens anslagsbeslut H 1988:15 – Allmän domstol behörig pröva av låntagare till statligt bostadslån väckt negativ fastställelsetalan rörande av länsbostadsnämnd beslutad återbetalningsskyldighet betr. vissa räntebidrag H 1988:552 – Ang. 3 st. (ehuru det omvända fallet): Fastighetsdomstol ansågs ej behörig att pröva invändning om kvittning för fordran, rörande vilken tvist skall upptas av allmän domstol; officialprövning H 1992:424 – Tvist om rätt till visst inkomststöd och bidrag till jordbrukare har ansetts gälla sådana civila rättigheter som avses i art. 6 i Europakonventionen men ej höra under allmän domstols behörighet H 1994:657; däremot ägde allmän domstol behörighet att pröva krav på återbetalning av liknande bidrag 1996:202 – Likaså ansågs allmän domstol behörig att pröva tvist om återbetalning av avgifter för barnomsorg (daghemsavgifter) H 1998:656 I; men inte kommuns talan mot staten ang. avgifter enl. lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting 1998:656 II – Ang. kompetenskonflikt i visst fall mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol ang. återbetalning av omställningsstöd till jordbrukare H 2001:22 – Frågor om kompetensfördelningen mellan allmän domstol och presstödsnämnden H 2002:288 – Ang. behörighet att pröva talan om förbud mot störande verksamhet grundad på JB 3:1 H 2004:743 anm. även vid JB 3:1 – Ang. allmän domstols behörighet att pröva tvist om nättariffs skälighet H 2006:410 anm. även vid ellagen (1997:857) 4:1 – H 2013:1103 anm. vid ellagen 13:5 – Allmän domstol hade att pröva talan om förbud för kommun och kommunalt bolag att betala statsstöd i strid med art. 88.3 i EG-fördraget (numera art. 108 i fördraget om EU:s funktionssätt) H 2009:625; likaså en talan om kompensation för mervärdesskatt som påförts i strid med unionsrätten H 2017:589 – Fråga om behörighet för allmän domstol att pröva tvist ang. preskription av skattefordringar H 2016:933.

SFS 1981:828

17 a §

I lagen (1999:116) om skiljeförfarande finns särskilda bestämmelser om hinder mot rättegång. Dessa skall beaktas endast efter invändning av en part.

Hänvisad författning:

Se Lag (1999:116) om skiljeförfarande4, 5 och 49 §§ inf. under RP.

Rättsfall:

Fråga om påstått vållande genom brott, som åberopats såsom grund för skadeståndstalan, hade sådan anknytning till avtal med skiljeklausul att grunden ej kunde prövas av domstol H 2007:475.

SFS 1999:117

18 §

Är rätten av annan grund än i 17 eller 17 a § sägs obehörig att upptaga tvist, som där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, om ej svaranden i rätt tid gjort invändning om domstolens behörighet eller uteblivit från första inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål, skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, tagas för god, om svaranden erhållit del därav och anledning ej förekommer, att den är oriktig.

Hänvisad författning:

Ang. rätt tid för invändning se 34:2.

Rättsfall:

Ang. invändning om skiljeavtal se H 1920:375; 1929:73; 1973:480 (alternativa invändningar som ej alla omfattades av skiljeavtalet); 1982:738 (då svaranden i mål om mönsterintrång invänt, att han haft rätt till de omtvistade åtgärderna enl. licensavtal med skiljeklausul, förelades käranden att inom viss tid visa att skiljeförfarande inletts vid äventyr att käromålet avvisades) – Fråga om bestämmelse i försäkringsvillkor om behandling av tvist utgjorde rättegångshinder; bl.a. ang. betydelsen av att flertalet skiljemän skulle utses av ena parten H 1974:573H 1956:410; 1957:430 – Tvist om giltigheten av arrendeavtal innehållande skiljedomsklausul H 1976:125H 1989:638 anm. vid SjöL 13:61 – I leveransavtal intagen skiljeklausul ansågs bindande för den som (genom s.k. singularsuccession) förvärvat rättigheter enl. avtalet H 1997:866 anm. även vid 34:2.

SFS 1999:117

19 §

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

Hänvisad författning:

Jfr 34:2 – Ang. fullföljd av talan se 49:; 54: – Ang. mål enl. MB se lagen 2010:921 3:1–3 – Jfr rättsfall vid 54:16.

Rättsfall:

Vid tillämpning av denna § är fastighetsdomstol att anse som ”särskild domstol” H 1979:107 (plenum) och där anm. rättsfall.

20 §

Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.

Har flera domstolar genom lagakraftvunna beslut förklarats obehöriga, får Högsta domstolen, om någon av domstolarna ändå är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen.

I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av Högsta domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en rättegång, gäller vad Högsta domstolen bestämmer.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2:6 st. 2 och 3, efter MBL.

Rättsfall:

H 1966:205; 1969:539; 1970:431 (tillämpning av 2 st.) – Ang. verkan betr. klanderfrist av hänvisning enl. 1 st. H 1975:75 – Ang. rättegångskostnad vid hänvisning enl. 2 st. H 1976:711 anm. vid 18:15, vid hänvisning enl. 1 st. 1999:258 anm. vid 18:15 – Tillämpning av 2 st. H 1986:247 – HovR hade bort hänvisa arrendetvist till fastighetsdomstol H 1993:119 – När hänvisning enl. 1 st. har begärts i samband med överklagande måste HovR:n bevilja prövningstillstånd H 2012:179.

SFS 2009:344

20 a §

Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.

Rättsfall:

Ansökan om stämning mot staten beträff. olika pensionsförmåner, som kunde prövas av skilda instanser, ansågs ej kunna överlämnas AD 1997:70 – Denna § analogiskt tillämplig på återställande av försutten tid H 2012:139, 2015:82.

SFS 1996:247

21 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om laga domstol, vare de gällande.

Refererad författning:

Enl. Lag (1952:532) om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg äger Konungen under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Hänvisad författning:

Jfr bl.a. ang. vissa arbetstvister Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2:2 st. 3, efter MBL; Sjömanslag (1973:282)75 §; Lag (1974:610) om inrikes vägtransport42 §. Bih.; Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden8 § 1 st. Bih.; SjöL 21:2 – Se även förf:ar anm. vid 9 § och Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar, inf. under MB 20:.

Anmärkt författning:

Förordnande enl. denna lag har meddelats g. KK 1952:776 betr. fartyg med hemort i Storbritannien och Nordirland med kolonier, i Syd-Rhodesia eller i brittiskt protektorat, g. KK 1958:402 betr. fartyg med hemort i Frankrike eller annat Franska Unionen tillhörigt område och g. F 1975:309 betr. fartyg med hemort i Rumänien.

Om part och ställföreträdare

1 §

Envar kan vara part i rättegång.

Råder ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som han ej själv äger ingå, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Om talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

Rättsfall:

Underårig ansågs i vårdnadsmål vara part med särskilt förordnad förmyndare såsom ställföreträdare H 1968:292 – Talan mot sinnessjuk i förmögenhetsrättsligt mål, vari åberopas tidigare utfärdad fullmakt H 1970:550 – Ang. parts- och processbehörighet jfr anm. vid 34:1 – Se även H 1983:277 II anm. vid ÄktB 9:8.

2 §

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegång. Lag samma vare i fråga om kronan samt kommun eller annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

Rättsfall:

Ang. ställföreträdare för bolag m.fl. jfr rättsfall vid 20:8, för stiftelse H 1966:149 anm. vid Stiftelselag (1994:1220) 2:16. Bih. – Partrederi kan uppträda som part i rättegång H 1992:110 – Sedan bolag försatts i likvidation anfördes besvär över konkursbeslut av obehörig ställföreträdare för bolaget; HovR hade bort bereda likvidatorn tillfälle att inträda som behörig företrädare i stället för att utan vidare avvisa besvären H 1992:518 II anm. även vid ABL 25:11 – Fråga om legitimations- och bevisverkan av uppgift i bolagsregistret om kärandebolagets ställföreträdare och om domstolens utredningsskyldighet; även fråga om verkan av beslut av styrelse, som valts vid bolagsstämma vid vilken brister förekommit i förfarandet H 2008:796H 2009:646 anm. vid stiftelselagen 1:4 – Se vidare ang. aktiebolag rättsfall vid ABL 25:50 och 51 – Ang. främmande stats rätt att åberopa immunitet (i tvistemål) H 1999:821 (jfr rättsfall vid RB 10:10 och UB 4:1); utländsk statsturistorganisation AD 2001:96; utländskt institut för utrikeshandel AD 2004:26.

SFS 1947:616

3 §

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan, äge dock föra talan här i riket, om han enligt svensk lag är behörig därtill.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap4 kap. 5 §, efter ÄktP.

4 §

Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, erfordras ej, med mindre rätten finner bevis böra företes.

Hänvisad författning:

Jfr 12:9.

Rättsfall:

H 1959:195 anm. vid 34:1.

5 §

En part skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt, om inte hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är en part skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling är en part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

Vad nu sagts om en parts skyldighet att infinna sig personligen gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera ställföreträdare för en part, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra sin talan, är han ändå skyldig att infinna sig personligen, om rätten finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Är en part eller hans ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, skall rätten förordna om detta.

SFS 2009:344

6 §

En part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om parten är en fysisk person och det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt. Rätten får bevilja förskott på ersättningen.

Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

SFS 1996:1624

Om rättegångsombud

1 §

Parts talan må föras genom ombud.

Om skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2 §

Såsom ombud får inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Ombudet skall behärska svenska språket.

Ombud skall ha hemvist i Sverige, i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; dock får även annan brukas såsom ombud, om rätten med hänsyn till omständigheterna finner det lämpligen kunna ske.

Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Rättsfall:

Fråga om en person, vilken anmäler sig såsom ombud, lagligen kan omedelbart förklaras tillsvidare obehörig att brukas såsom ombud vid domstolen H 1950:359 – Fråga om tidigare brottslighet (grovt bedrägeri, skattebedrägeri och skattebrott) utgjorde hinder mot att vara ombud H 2007:650; motsv. fråga när en f.d. advokat gjort sig skyldig till grovt penninghäleri för tolv år sedan och för mindre allvarliga brott för tre år sedan 2013:904.

SFS 2001:57

3 §

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid domstol eller allmän åklagare eller kronofogde får ej vara ombud, med mindre regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer giver lov därtill. Vad nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

Refererad författning:

Enl. 1 § F (2010:1793) med instr. för Domarnämnden beslutar nämnden i fråga om tillstånd som avses i denna § när det gäller lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare i domstol.

SFS 1992:1511

4 §

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i målet. Ej heller må någon brukas som ombud, om han tagit befattning med saken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten.

Rättsfall:

H 1969:292 (tidigare ombud för motpart).

5 §

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet; rätten äge ock, om skäl äro därtill, förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten.

Hänvisad författning:

Att beslut genast går i verkställighet se 17:14; 30:12.

Rättsfall:

Jfr H 1950:359 anm. vid 2 § – H 1969:68 – Ombud avvisat i resningsärende H 1985:921 – Befogenheten att avvisa ombud för viss tid eller tills vidare ansågs avse endast sådana fall då ombudet visat sig olämplig genom sättet att utföra sitt uppdrag i det anhängiga målet H 1987:879; jfr 1994:194 anm. äv. vid SkadestL 3:2 – Ombud, som pga. sjukdom avvisats av HovR, tilläts efter tillfrisknande att företräda parten vid överklagande av HovR:s dom H 2008:1047 – Fråga om TR hade skäl att förklara advokat obehörig att tills vidare brukas som ombud vid TR:n H 2016:64 – Att varken huvudmännen eller ombudet fått tillfälle att yttra sig innan ombudet avvisades utgjorde rättegångsfel H 2017:256.

6 §

Avvisas ombud, skall rätten, om ej parten är tillstädes och själv vill föra sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som utebliven.

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt 5 § är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse.

SFS 1987:747

7 §

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud. Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8 §

Om en part vill föra talan genom ombud, ska parten ge ombudet fullmakt muntligen inför rätten eller skriftligen.

En skriftlig fullmakt ska vara egenhändigt undertecknad av parten. Om fullmakten skrivs under elektroniskt, ska det göras med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen.

Hänvisad författning:

Att muntlig fullmakt skall antecknas i protokoll eller annan handling se 6:3 – Jfr 11 och 12 §§.

SFS 2020:918

9 §

En skriftlig fullmakt ska ges in när ombudet första gången för talan i målet. En fullmakt behöver emellertid inte ges in för att anmäla missnöje med ett beslut.

En elektroniskt underskriven fullmakt ska ges in på ett sådant sätt att rätten kan kontrollera att fullmakten inte är återkallad av parten. Andra fullmakter ska ges in i original.

Om en fullmakt inte finns tillgänglig när den ska ges in, ska rätten ge ombudet tid att ge in den. Är ett uppskov olägligt, får rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock utan att meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt, ska behörigheten anses innefatta ombudets tidigare åtgärder i rättegången.

Anser rätten att det är ovisst om en parts underskrift på fullmakten är riktig, får rätten ge anstånd för att undanröja ovissheten.

En fullmakt i original ska på begäran återlämnas till ombudet.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1996:242) om domstolsärenden47 § efter RP, UB 2:6, Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning66 § efter UP.

Rättsfall:

H 1950:570, 1968:195 (ang. 2 st.) – När HovR medelst telefax utfärdat föreläggande för offentlig försvarare att förete rättegångsfullmakt och försvararen förnekat att han fått del av föreläggandet, ansågs den omständigheten att faxmeddelande avsänts ej innefatta tillräckligt belägg för att försvararen erhållit föreläggandet. HovR:ns beslut att avvisa överklagande undanröjdes därför H 1996:16; även fråga i samma mål, om försvararen bort beredas ytterligare möjlighet att förete fullmakt – När offentlig försvarare, som efter beviljat anstånd utvecklat grunderna för överklagande av TR:s dom, inte efterkommit föreläggande att inge fullmakt, borde överklagandet inte avvisas H 2006:118 – När omständigheterna talar för att ett ombud som överklagar en fällande brottmålsdom har i uppdrag att göra detta, ska ombudet alltid ges mer än en möjlighet att visa upp rättegångsfullmakt H 2017:683 I-III.

SFS 2020:918

10 §

SFS 2020:918

11 §

Såsom fullmakt för kronan eller kommun eller annan sådan menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

SFS 1947:616

12 §

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den givits.

13 §

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats, överlåta åt annan att föra partens talan, om ombudet givit lov därtill.

14 §

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken

  1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;

  2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;

  3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

  4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;

  5. ingå förlikning;

  6. söka verkställighet av rättens dom; samt

  7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten.

Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.

Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.

Rättsfall:

Jfr H 1990:460 anm. vid 36 § lagen 1984:404. Bih. – Rättegångsfullmakt medförde ej behörighet att ta emot denuntiation om överlåtelse av fordran på rättegångskostnad; även fråga om s.k. direktkravsrätt H 2012:697.

SFS 1987:747

15 §

Ett ombuds behörighet enligt 14 § får inskränkas endast i fråga om rätten att väcka talan, att ta emot delgivning av stämning, att ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att ta emot ersättning för rättegångskostnad som tillerkänts parten. Om någon annan inskränkning har skett, är den utan verkan.

En inskränkning i ombudets behörighet gäller inte mot rätten eller motparten innan de har upplysts om den muntligen inför rätten eller skriftligen.

SFS 2020:918

16 §

Är rättegångsfullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan mot parten, om han genast gör gensaga däremot.

18 §

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.

Hänvisad författning:

Ang. anmälan om återkallelse m.m. se 33:1.

Rättsfall:

Jfr H 1910:505; 1911:257; 1921:134; 1925:360 – Rättegångsombud, som till domstol anmält att han tills vidare inte kunde fungera som ombud, ansågs behörig att när som helst återinträda som ombud så länge parten inte återkallat fullmakten H 1996:168.

19 §

Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill, om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet, vare fullmakten dock gällande.

20 §

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill och vare, om han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad, som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten. Om skyldighet att ersätta annan skada äge vad om fullmakt i allmänhet är stadgat motsvarande tillämpning.

Hänvisad författning:

Jfr Avtalslag (1915:218)25 § 1 st. (HB 1:).

21 §

Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22 §

Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Om rättegångsbiträde gälle vad i 2–5 §§ samt 6 § andra stycket stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens närvaro företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.

23 §

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad om ställföreträdare är stadgat.

Hänvisad författning:

Ang. ställföreträdare se 11: – Jfr Avtalslag (1915:218)10 § 2 st. vid HB 1: och Lag (1992:160) om utländska filialer m.m.10 och 24 §§ under HBa.

Rättsfall:

R 1973:48 (dödsbodelägares fullmakter för bank att med den behörighet som tillkommer testamentsexekutor företräda dödsboet).

24 §

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om behörighet att föra annans talan, vare den gällande.

Hänvisad författning:

Prokuralag (1974:158)1 § 2 st. vid 27 § avtalslagen (HB 1:)Lag (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 1:8 och 9, anm. efter lagen 2018:1219 anm. i Bih. – SjöL 5:3, 6:8 och 9.

Om föremål för talan och talans väckande

1 §

Talan om åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, om

  1. fråga är om tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

  2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom talan väckts i målet, ej fullgöres;

  3. fråga är om ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller om annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen;

  4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse; eller

  5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

Hänvisad författning:

Ang. p. 5 se 14:5 samt ÄktB 6:5 ff och FB 7:2, 6, 7.

Rättsfall:

Ang. talan om förpliktande för motparten att betala tredje man se H 1984:215.

2 §

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan om fastställelse därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare det gällande.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. jfr 14:; 17:5; 32:5 – Ang. 3 st. se i UB 2:24 angivna lagrum – Jfr ang. fastställelsetalan ÄktB 14:2 samt Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 4:6, efter MBL,Mönsterskyddslag (1970:485)41 §, Växtförädlarrättslag (1997:306) 10:1, alla i Bih.

Rättsfall:

Tillämpning av 1 st. H 1963:442; H 1964:66; även ang. ändring av talan för undanröjande av hinder mot prövning enl. 2 § 1966:94; 1966:453 (ej förfång); 1969:132; 1971:530; 1976:656; 1979:15; 1985:172 (det rättsförhållande talan avsåg ej tillräckligt preciserat); 1987:317 (när i HovR:n framkommit omständighet som medförde att ovissheten ej längre var till förfång avvisades den förda fastställelsetalan); 1987:787 (skadeståndsskyldighet); AD 1989:36 (ej förfång); H 1990:621 – Invändning om medvållande i visst fall prövad i mål om fastställelse av skadeståndsskyldighet H 1973:412 – Ang. 1 och 3 st. H 1992:820 anm. vid ÄB 14:5 – H 1993:507 (fråga inför bodelning om makes rätt till viss egendom) anm. vid ÄktB 9:2 – Talan om fastställelse av skadeståndsskyldighet till undvikande av preskription fick föras, oaktat det ännu inte kunnat avgöras om slutlig skada uppkommit H 1998:438 – Negativ fastställelsetalan fick föras mot arbetstagarorganisation fastän ett rättskraftigt avgörande inte kunde uppnås AD 1998:117 – Fråga om förutsättningar för fastställelsetalan avseende skadeståndsskyldighet H 2005:517; samma fråga avseende rätt till försäkringsersättning 2007:108 – Ang. fastställelseintresse betr. talan om patents skyddsomfång H 2006:354 anm. vid 65 § patentlagen (1967:837) – Negativ faderskaps- och moderskapstalan tilläts enl. denna § H 2007:684H 2007:718 anm. vid 19:1 spellagen (2018:1138) – Förutsättningar för fastställelsetalan ang. skiljemäns behörighet H 2010:508 – Lämpligheten av negativ fastställelsetalan när en häremot svarande positiv talan väckts utomlands H 2013:209 – Ang. talan enl. lönegarantilagen H 2018:114 anm. under 30 § lönegarantilagen (1992:497).

En medlemsstat är inte skyldig att ge en enskild möjlighet att väcka särskild talan om fastställelse av att nationell rätt strider mot EG-rätten C-432/05 Unibet, p. 65. Ang. talan huruvida den påstådda diskrimineringen föreligger, trots medgivande att betala diskrimineringsersättning, dock utan att vitsorda att någon diskriminering skett C-30/19 Braathens Regional Aviation.

3 §

Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock

  1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,

  2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samt

  3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.

Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Rättsfall:

H 1957:727; 1964:38; 1966:94, anm. vid 2 §; 1966:193; 1967:327; 1991:173 – Ang. ändring av talan vid bevakning i konkurs H 1953:116 – I mål om nedsättning av underhållsbidrag kunde med stöd av 1 st. p. 1 efter fullföljdstidens utgång yrkas större nedsättning än som yrkats i vadeinlagan H 1985:618 – Tillämpning av grunderna för 1 st. p. 1 H 1974:604 (fastighet exekutivt såld under rättegång om klander av bodelning); 1981:1201; AD 1976:47 – Ang. 1 st. p. 3 jfr AD 1949:11; 1975:17 – Ang. 1 st. p. 1 och 3 samt 2 st. H 1971:317, 620 – Fastställelsetalan ansågs med stöd av grunderna för 1 st. p. 1 kunna ändras i högre rätt H 1984:807 – Fråga om taleändring var tillåten enl. 1 st. p. 1 H 1989:47; enl. 1 st. p. 2 efter återvinning i handräckningsmål enl. äldre lag 1991:453 – Talan om återvinning i konkurs fick, även efter talefristens utgång, ändras från att avse visst belopp till att avse återbäring av själva egendomen H 1990:366 – Nya yrkanden i mål om klander av arrendesyn ansågs som tillåten taleändring enl. 1 st. p. 3; fick framställas även efter klanderfristens utgång H 1990:660 – Ej otillåten taleändring enl. 1 st. p. 3 att till yrkande om ogiltigförklaring av uppsägning fogades, alternativt, yrkande om ekonomiskt skadestånd pga. turordningsbrott AD 1993:92 – Ej rätt till nytt yrkande enl. 1 st. p. 3 sedan målet återupptagits efter återvinning efter tredskodom H 1992:55 – Nytt yrkande på väsentligen samma grund enl. 1 st. p. 3? H 1995:644 – Otillåten ändring, när sökanden i mål om betalningsföreläggande, på annan än väsentligen samma grund, höjde beloppet sedan ansökningen hänskjutits till rättegång H 1996:553 – Den som klandrat bodelning med yrkande att utfå större skifteslikvid ägde efter klanderfristens utgång yrka att i stället bli tillskiftad fastigheter H 1997:62 – Vid klander av bodelning utgörs grunden för talan av invändningen mot bodelningen som sådan H 2003:460 – Ersättande av fullgörelsetalan med fastställelsetalan utgjorde ej inskränkning av talan utan tillåten taleändring H 2003:158, anm. även vid 5 § – Ang. 2 st. AD 1976:97 – Andra meningen i 2 st. analogiskt tillämpad i mål i TR om återvinning efter betalningsföreläggande H 1982:95; d:o i mål om återvinning efter lagsökning 1989:47 – Stadgandet i nämnda mening ansågs i viss situation ej hindra nytt yrkande i överrätt (vattenmål) H 1969:155 – Ang. 3 st. H 1951:6; 1952:535; 1955:352; 1959:658; 1960:166; 1982:320; 1983:3 (Tsesismålet) – Ang. mål om inlösen enl. FBL H 1976:599 anm. vid FBL 8:4 – Ändring av talan eller inskränkning av talan? H 1987:707 – Ändring av talan? H 1987:766, 1988:161 (nya grunder åberopade i mål om fastställelse av skadeståndsskyldighet), AD 1992:108, H 2011:718 (ny omständighet åberopad varjämte fullgörelseyrkande höjts) – När köpare i mål om köp av fast egendom yrkat i första hand hävning av köpet jämte skadestånd och i andra hand nedsättning av köpeskillingen jämte skadestånd samt sedermera avstått från det första yrkandet, ansågs det som inskränkning av talan, ej som återkallelse H 1994:23 – Efter överklagande av TR:s beslut om försäljning enl. samäganderättslagen ansågs klaganden äga i HovR:n få ett först efter klagotidens utgång framställt yrkande om lägsta pris prövat H 1996:455 – I mål om klander av testamente framställt andrahandsyrkande om jämkning för utfående av laglott utgjorde ej ändring av talan H 2005:295 – Ej otillåten taleändring när grunden för ett skadeståndsyrkande ändrats från avskedande till uppsägning AD 2015:56 – Ändring i högre rätt från en fullgörelsetalan till en fastställelsetalan tilläts ej H 2016:737 – Se även H 1983:180 anm. vid 17:3, 1988:363 anm. vid JB 4:19 och 1990:633 anm. vid 49:4 – En målsägande som för talan I samband med åtal för brott får ändra sitt ersättningsyrkande i högre rätt till följd av att åklagaren där justerat åtalet H 2019:600 – Parter som yrkat återbäring till följd av laglottskränkning fick framställa tilläggsyrkande om återbäring av gåva H 2021:193.

SFS 1987:747

4 §

Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten, eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. jfr bl.a. ÄktB 14:4 och 5; FB 6:17 2 och 4 st.; KonkL 17:3 2 st.

Rättsfall:

Stämning behövs inte när vid nödvändig processgemenskap medpart inträder i rättegången H 1988:78 – Jfr H 1990:307 anm. vid FB 7:10, 1995:714 anm. vid JB 13:11 – Av käranden framställt yrkande om rättegångskostnader skulle prövas oaktat käranden återkallat sin talan innan stämning utfärdats H 2002:241 – Fråga om bolaget A eller B var svarande H 2003:239.

5 §

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, om svaranden yrkar det, målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan verkan.

Rättsfall:

Jfr H 1963:446 (yrkande enl. 1 st. i handräckningsmål) – Ang. underlåtenhet att delge den återkallande motparts yrkande om ersättning för kostnader se H 1980:635 anm. vid 52:7 – Fråga om tillämpning av 1 st. på dispositiv talan i samma mål som en grundläggande indispositiv, s.k. blandat mål H 1985:338 – Inskränkning eller återkallelse av talan? H 1994:23 anm. vid 3 § – Svaranden ägde ej få mål om vitesförbud prövat enl. 1 st. sedan käranden återkallat sin talan H 2000:435 I och II – Ersättande av fullgörelsetalan med fastställelsetalan innebar återkallelse av den förra H 2003:158, anm. även vid 3 §.

6 §

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter, upptagas till prövning.

Hänvisad författning:

Jfr 34:.

Rättsfall:

H 1957:52; 1964:352; AD 1966:25; 2015:2H 1975:200 (möjligheten att söka återvinning stod fortfarande öppen) – Då talan av A mot B om utfående enl. avtal av aktiebrev var anhängig, avvisades talan av B mot A om avtalets ogiltighet H 1977:390 – Fråga, huruvida talan om betalningsskyldighet pga. visst renoveringsarbete i hus utgjorde hinder mot särskild talan av motparten om fel i utfört arbete H 1999:520 – Förbudet att ta upp ny talan till prövning tillämpligt även när annan domstol ännu inte tagit ställning till sin behörighet H 2010:54.

7 §

Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämning övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången är; om överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i 18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens ställe inträda i målet, om käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda som part i rättegången.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1936:81) om skuldebrev15 § vid HB 9:1; KonkL 3:9.

Rättsfall:

Ang. tvisteföremål se H 1939:446 – När överlåtelse upplysts ha ägt rum utan att successor inträtt i rättegången ogillades käromålet H 1946:638; jfr 1950:570H 1975:362 – Tillämpning av 7 § när part övertagit kärandens talan och denne dessförinnan medgivit ett motpartens kvittningsyrkande H 1972:439 – Fråga om partssuccession i HovR när överlåtelse av omtvistad fordran skett före TR:s dom H 2005:792 anm. även vid ABL 25:18.

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång

1 §

Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund.

Hänvisad författning:

Jfr 7 § och 13:3 1 st. p. 3.

2 §

Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund.

Hänvisad författning:

Jfr 7 § – Särskild regel om forum se 10:14 1 st.

3 §

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak eller en sak, som har gemenskap med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, skall målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

Hänvisad författning:

Jfr 6 och 7 §§ – Ang. forum se 10:14 2 st. och 17.

SFS 1987:747

4 §

Vill någon, som inte är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka talan mot båda parterna eller en av dem om det, som tvisten gäller, skall målen handläggas i en rättegång.

Hänvisad författning:

Jfr 6 och 7 §§ – Ang. forum se 10:14 3 st. – Jfr 17:4, 5.

SFS 1987:747

5 §

Vill part, om han förlorar målet, framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt mot tredje man, får han väcka sin talan mot tredje man till gemensam handläggning med huvudkäromålet.

Om tredje man i anledning av den utgång målet mellan parterna kan få vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant anspråk som sägs i första stycket, får han väcka denna talan till gemensam handläggning med huvudkäromålet.

Hänvisad författning:

Jfr 6 § – Ang. enskilt anspråk i brottmål se 22:4 – Ang. forum se 10:14 3 st.

SFS 1987:747

6 §

Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

7 §

I fall som avses i 1–6 §§ får mål förenas endast om målen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är tillämplig för målen.

Väcks talan som avses i 3–5 §§ sedan huvudförhandling påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande, får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olägenhet kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller, om part väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 15 § har gått ut eller efter den tidpunkt som angetts i ett sådant meddelande som avses i 42 kap. 15 a §.

Hänvisad författning:

Jfr ang. forum 10:14 – Ang. enskilt anspråk i brottmål se 22: – Särskilda regler om kumulation i FB 3:13 och 7:13 samt Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 1:1 2 st. och 2:1 3 st., efter MBL.

SFS 2000:172

7 a §

Handläggs vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som avses i 1–6 §§, får Högsta domstolen efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det inte innebär betydande olägenhet för någon part. Om det visar sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen särskilja dem.

Beslut som rätten fattat i ett mål, som på grund av Högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

Rättsfall:

§-en tillämplig i fråga om dels förening av tvistemål om mindre värden med ordinärt tvistemål, dels förening av domstolsärenden H 1989:643 I och II, jfr 1999:791 anm. nedan – Ej flyttning av mål för vilket gäller tvingande forumbestämmelse H 1991:340 I (fastighetsforum), II (testamentsforum) och III (forum enl. samäganderättslagen) – §-en ej tillämplig i fråga om förening av åtal för brott med talan om skadestånd i anledning av brottet H 1992:612 – HD förordnade ej om förening av ett mål om underhållsbidrag till barn med mål om vårdnad, när parterna själva kunde genom egna åtgärder åstadkomma förening H 1992:630 – Förening i visst fall av två mål rörande fastighet resp. andel i tomträtt under skilda domstolar (jfr 10:10 3 st.) H 1993:211; av två mål ang. fastställande till betalning ur fast egendom rörande två fastigheter under skilda domstolar (jfr 10:10 3 st.) 1995:118; av flera mål som av HD ansågs som en enda tvist avseende fastigheter under skilda domstolar 1996:493, 2001:308 – Ersättning för rättegångskostnader i ärende hos HD enl. denna § skall normalt inte utgå H 1994:749, men kan utgå när till följd av intressemotsättningar uppkommit ett egentligt partsförhållande 1994:33 – Förening av mål om rätt till patentansökan i Sverige och till sådan ansökan i utlandet H 1994:81 anm. äv. vid 65 § patentlagen (1967:837) – Arbetstvist kunde ej förenas med tvistemål i ordinär rättegång H 1996:721; ordinärt tvistemål förenades däremot med arbetstvist i TR att handläggas i den för arbetstvister gällande ordningen H 2002:643 – Mål om klander av skiljedom och mål ang. skiljemannaarvoden förenades enl. denna § H 1998:691 – HD förordnade ej om förening av ett tvistemål om mindre värden med ordinärt tvistemål när part motsatte sig förening H 1999:791 – Mål om arbetsgivares krav mot arbetstagare på återbetalning av utbildningskostnader, grundat på kollektivavtal, förenades ej med mål om arbetstagarens fordran mot arbetsgivaren på lön H 2009:230; ej heller ett mål om lönefordran med ett mål om skadestånd mot arbetstagaren 2011:10 (i sistnämnda mål även vissa handläggningsfrågor).

SFS 2009:344

8 §

Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken, skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga, även om den strider mot deras handlingar.

Rättsfall:

Ang. 2 st. se H 1956:435; 1959:97; 1967:51; 1975:611 (en delägare i samfälld fastighet besvärade sig; övriga delägare bestred bifall till hans talan); 1979:377 (fastställelsetalan ang. arrende väckt av person som påstod sig inneha rätten gemensamt med sin hustru); 1981:903 (klagan över beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning); R 19832:20 anm. vid 26 § patentlagen (1967:837). Bih.; 1988:78 (återkallelse från medparts sida) – Jfr H 1979:1 (talan av såväl samefonden som samebyar såsom företrädare för det kollektiva sameintresset) – 2 st. ej tillämpligt på ett yrkande som ej rör själva saken utan endast rättegångskostnad H 1997:805 anm. även vid 18:15 – Fråga om nödvändig processgemenskap i hyresförhållande, där hyran bestämts gemensamt för två fastigheter men dessa senare fått skilda ägare H 2000:576.

9 §

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar han sannolika skäl för sitt påstående, äge han som intervenient å endera sidan deltaga i rättegången.

Rättsfall:

Ang. intervention av konkursborgenär i konkursboets rättegång H 1951:6; av dödsbodelägare i dödsboets rättegång 1968:179; 1973:478; frånskild hustru i mannens rättegång 1969:71 – Ang. äktenskaplig börd jfr H 1931:71 – Ang. god man för stiftelse H 1966:3H 1967:33 (mål om inlösen av fastighet enl. 44 § byggnadslagen) – Jfr H 1968:292 anm. vid 11:1 – H 1969:211 (vattenmål) – H 1983:277 anm. vid ÄktB 9:8 – Komplementär fick inte inträda på kommanditbolagets sida i mål om fordran mot bolaget H 1985:466 – Ägare till egendom som förklarats förverkad fick ej inträda som självständig intervenient H 1991:496 – Den som innehade bostadsrättslägenhet i andra hand fick intervenera enl. denna § i rättegång om förverkande av bostadsrättshavarens nyttjanderätt men fick ej ställning som självständig intervenient enl. 11 § 2 st.; den som däremot förvärvat självständig nyttjanderätt fick över huvud ej intervenera i sådan rättegång H 1993:350 – Upplöst handelsbolag fick ej intervenera då det ej fått ny tillgång; som sådan ansågs ej rätt att utnyttja rättsskyddsförsäkring i rättegången H 1997:190 – Fråga om rätt för konkursborgenär att intervenera i rättegång om återvinning i konkurs, vari talan fördes av annan konkursborgenär H 2005:342 – Advokat ej behörig att intervenera i mål om återvinning av överlåtelse på den grunden att han medverkat till denna genom rådgivning H 2010:105 – Se rättsfall vid 11 § och H 1976:227 anm. vid 44:2 – Ägare av aktier i bolag som var part i rättegång hade inte rätt till intervention H 2015:552.

10 §

Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra ansökan därom. Över ansökan skola parterna höras. Om skäl äro därtill, må förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart ske kan, beslut över ansökan.

Hänvisad författning:

Ang. talan emot beslut se 49:5; 54:4.

11 §

Intervenient äge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är på grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och mot intervenienten, som om den meddelats i rättegång, däri han varit part, äge han dock ställning av part i rättegången.

Hänvisad författning:

Ang. rättegångskostnad se 18:12.

Rättsfall:

H 1921:209; 1953:324; 1960:408; 1964:500; 1967:33; 1969:71; 1982:10 anm. vid ÄB 18:1 – Intervenient har rätt att förebringa ny bevisning i HovR endast om parten kan göra det (50:25) H 1994:287.

12 §

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, äge han kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, äge i sin ordning kungöra den för annan, som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

Allmän anmärkning:

De bestämmelser som åsyftades i 3 st. är numera upphävda.

13 §

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden angivas.

Om kvarstad m.m.

Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. SFS1981-0828

1 §

Om någon visar sannolika skäl för att han har en fordran, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden, får domstol förordna om kvarstad på så mycket av motpartens egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Hänvisad författning:

Se betr. vissa kvarstadsbeslut F (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse4–7 §§, under RB 17:.

Ang. tingsrätts domförhet se 1:3 – Att beslut omedelbart går i verkställighet se 17:14 – Ang. fullföljd av talan se 49:5 p. 6; 54:4 – Ang. inhibition se 50:8; 52:7; 55:8 – Jfr Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning62 §, efter UP – Ang. kvarstad i brottmål se 26:1 – Lag (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m., efter 10:.

Rättsfall:

Fastän sannolika skäl för talan visats, har kvarstad hävts, när ställd säkerhet för kostnad och skada ansågs otillräcklig H 1949:595 – Ang. kvarstadsyrkande av svaranden i mål om klander av skiljedom H 1979:698 – Fråga om det skäligen kunde befaras, att gäldenären skulle undandra sig att betala skulden H 1983:862 I och II, 1988:305, 1992:154 (stort skadeståndsbelopp pga. stölder från arbetsgivare), 2007:690 – Fråga om kvarstad för fordran förenad med sjöpanträtt, när ansökningen grundas på svarandens ståndpunkt till betalningsanspråket (äldre lag) H 1986:450; se nu SjöL 3:40 3 st.

Kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enl. detta kap. kan meddelas betr. anspråk som skall prövas av utländsk domstol, såvida dess avgörande får verkställas här H 1983:814 – Talan om fastställelse till betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek kan föranleda kvarstad enl. denna § H 1988:541 – Sedan utmätning skett pga. TR:s dom och denna överklagats, har HD förordnat om kvarstad så länge utmätningen bestod H 2001:533 – Kvarstad kan inte beviljas för rättegångskostnaderna i målet H 2020:753.

SFS 1981:828

2 §

Om någon visar sannolika skäl för att han har bättre rätt till viss egendom, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för sökanden, får domstol förordna om kvarstad på egendomen.

Anmärkt författning:

Se anm. vid 1 §.

Rättsfall:

Ang. gränsdragningen mellan 2 och 3 §§ H 1987:829 – Talan om samäganderätt ansågs vara talan som avses i denna § och kvarstad beviljades trots att det var en fastställelsetalan H 1988:13 – Kvarstad på bil till tryggande av säljarens rätt enl. återtagandeförbehåll då bilen sålts vidare av köparen H 1989:304 – Sedan dold äganderätt till fastigheter utmätts och borgenären förelagts att väcka talan mot den öppne ägaren, belades fastigheterna med kvarstad på ansökan av utmätningsborgenären H 2001:509.

SFS 1981:828

3 §

Om någon visar sannolika skäl för att han mot någon annan har ett anspråk, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde, får domstol förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.

En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva viss verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid vite att beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller meddelande av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökandens rätt.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 1 och 2 §§ – Jfr 17:14 – Ang. interimistiska förordnanden i övrigt se ÄktB 14:7, 13, 15 och 16; FB 6:20, 7:15, 10:16 och 17, 11:18, 20 och 23; Sambolag (2003:376)31 § efter ÄktPLag (1996:242) om domstolsärenden26 § efter RP.

Rättsfall:

Tillämpning av denna § i äldre lydelse i mål om fastställelse av att underhållsskyldighet mot frånskild hustru ej längre bestod H 1965:356H 1965:466 (ang. beslut enl. 138 § 2 mom. i 1944 års aktiebolagslag) – H 1966:3 anm. vid 14:9 – Förbudsvite kunde ej meddelas betr. upphovsrättsintrång, eftersom sådant intrång var straffbelagt i upphovsrättslagen och denna saknade föreskrift om förbudsvite (äldre rätt) H 1982:633 – Ang. interimistiskt vitesförbud mot firmaintrång H 1990:338 anm. vid 5:3 Lag (2018:1653) om företagsnamn. Bih. – Säkerhetsåtgärd meddelad i mål om fastställelsetalan rörande brott mot konkurrensklausul H 1991:200; liknande tillämpning i AD 1990:44 – Ang. kravet på utredning AD 1990:50; jfr 1994:49 (ej tillräckliga skäl); 2010:83 (talan av arbetsgivarsidan) – Ej säkerhetsåtgärd enl. denna § vid sådan fastställelsetalan som inte kan behandlas som en förbudstalan; även fråga om säkerhetsåtgärd vid talan enl. 41 § varumärkeslagen (1960:644)H 1993:182 – Vitesförbud enl. denna § i anledning av konkurrensbegränsningsklausul i avtal har meddelats annat bolag inom samma koncern än det som ingått avtalet H 1993:188 – Åtgärd enl. denna § kan gå ut på att sökanden erhåller den prestation som yrkats i målet H 2003:613 – Yrkande om interimistisk åtgärd vid fastställelsetalan avseende skadeståndsskyldighet kunde ej bifallas H 2007:718, anm. vid 19:1 spellagen (2018:1138) – Fråga om förutsättningar för interimistiskt förordnande om förbud för revisor att under uppsägningstid bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet AD 2016:14; d:o för säljare att vid vite under viss tid ingå i konkurrerande verksamhet AD 2017:44 – En säkerhetsåtgärd kan inte utverkas för att säkerställa en processuell rättighet H 2017:457 – Föreläggande att fullgöra entreprenadavtal ansågs ej avse ”lämplig åtgärd” H 2018:189 – Ett interimistiskt yrkande om att en viss författning inte ska tillämpas mot sökanden som framställts i anslutning till en fullgörelsetalan har ansetts inte kunna tas upp till prövning H 2021:147 – Fråga om förutsättningar för ett interimistiskt beslut avseende veto enl. 39 § lagen om anställningsskydd AD 2021:35.

Medlemsstaterna måste tillhandahålla en möjlighet för enskilda att utverka interimistiska åtgärder som gäller till dess att den behöriga domstolen prövat huruvida nationella bestämmelser strider mot gemenskapsrätten C-432/05 Unibet, p. 77.

SFS 2000:172

4 §

Framgår det i en rättegång om bättre rätt till viss egendom att den ena parten har olovligen rubbat motpartens besittning eller vidtagit någon annan olovlig åtgärd beträffande egendomen, får domstolen förordna att besittningen genast skall återställas eller annan rättelse genast ske.

Rättsfall:

Se anm. vid 1 § – H 1985:608 (mål om återvinning i handräckningsmål).

SFS 1981:828

5 §

Ett beslut om en åtgärd som avses i detta kapitel meddelas av den domstol där rättegången är anhängig. Om någon rättegång inte är anhängig, gäller i fråga om behörig domstol vad som är föreskrivet om tvistemål. Vad som sägs om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan ordning än inför domstol ska dock inte tillämpas.

En fråga om en åtgärd enligt detta kapitel får tas upp endast på yrkande. Om någon rättegång inte är anhängig, ska yrkandet framställas skriftligen i en ansökan som ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Ett yrkande får inte bifallas utan att motparten har getts tillfälle att yttra sig. Om det är fara i dröjsmål, får dock rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare.

Beträffande behandlingen i övrigt av en fråga angående en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § då någon rättegång inte är anhängig tillämpas vad som gäller när en sådan fråga uppkommer i en rättegång. Ett yrkande av sökandens motpart om ersättning för kostnad får dock prövas i samband med avgörandet av frågan om åtgärden.

Rättsfall:

Ang. beviskrav för att någon har egendom inom viss TR:s domkrets och att rätten därför enl. 10:3 är behörig att pröva kvarstadsyrkande H 1987:790 – Fråga om fara i dröjsmål betr. yrkande om interimistisk kvarstad H 2005:29 – Ang. rättegångskostnader m a a ansökan om intrångsundersökning enl. upphovsrättslagen AD 2020:59.

SFS 2020:918

6 §

En åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § får beviljas endast om sökanden hos rätten ställer säkerhet för skada som kan tillfogas motparten. Om sökanden inte förmår ställa säkerhet och har visat synnerliga skäl för sitt anspråk, får rätten befria honom eller henne därifrån. Staten, kommuner, regioner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten ska prövas av rätten, om den inte har godkänts av motparten.

Hänvisad författning:

Jfr Rättshjälpslag (1996:1619)20 §, efter 18:.

Rättsfall:

H 1949:595 anm. vid 1 § – Ang. äldre motsvarighet till 1 st. p. 2 H 1979:317H 1986:419 (sökanden begärde i HD att få komplettera den ställda säkerheten, om den inte godtogs av HD) – Bankgaranti, enligt vilken krav skulle framställas senast 30 dagar efter det att beviljad kvarstad hävts, godtogs inte som säkerhet H 1989:52 – Fråga om befrielse från kravet på säkerhet ansågs kunna prövas endast i samband med frågan, huruvida säkerhetsåtgärden skulle beviljas H 1994:45.

SFS 2019:837

7 §

När en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § har beviljats, skall sökanden, om ej talan redan har väckts, inom en månad från beslutet väcka talan i saken vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan ordning, enligt vad som gäller därom. Talan som ej skall prövas av domstol eller annan myndighet anses väckt när prövning har påkallats hos motparten eller förfarandet har inletts i annan ordning.

Väcks ej talan enligt vad som sägs i första stycket, skall åtgärden omedelbart återgå.

Hänvisad författning:

Jfr lagen (1999:116) om skiljeförfarande 60 § under RP.

Rättsfall:

H 1983:814 anm. vid 1 §.

SFS 1981:828

8 §

En åtgärd som har beviljats enligt 1, 2 eller 3 § skall omedelbart hävas, om säkerhet, som tillgodoser ändamålet med åtgärden, ställs eller det annars ej längre finns skäl för åtgärden. Återkallas eller förfaller talan som har väckts i saken, skall åtgärden också omedelbart hävas.

Frågan om hävande prövas av den domstol där rättegången är anhängig eller, om rättegång ej är anhängig, av den domstol som först har prövat frågan om åtgärden.

Då saken är föremål för rättegång och målet avgörs, skall rätten pröva, om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten får även i samband med domen förordna om en åtgärd som nu har angetts.

Hänvisad författning:

Jfr 17:14.

Rättsfall:

Fråga om befrielse från skyldighet att ställa säkerhet enl. 6 § prövas av samma domstol som prövar frågan om hävande enl. 2 st. H 1991:670 – Gäldenär ägde ej få viss genom kvarstad ianspråktagen egendom utbytt mot säkerhet (bankgaranti) resp. inbetalning av kontantbelopp H 1993:356 – När part förpliktas utge kvarstadsbelagd lös egendom, bör kvarstaden normalt bestå tills ett avgörande har vunnit laga kraft eller kortare tid därefter H 2002:673 – 1 st. 2 meningen ej tillämplig när talan återkallas pga. att den skall prövas i annan ordning H 2006:364.

SFS 1981:828

9 §

Rätten får, när det finns skäl till det, på yrkande av någon av parterna förordna att en åtgärd enligt 4 § skall gå åter.

SFS 1981:828

10 §

I fråga om verkställandet av en åtgärd som avses i detta kapitel finns bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare föreskrifter om verkställandet, om det behövs.

Hänvisad författning:

UB 16:10, 13–16 – Se 17:14.

Särskilda bestämmelser om kvarstad m.m. finns i Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden6 §. Bih. Se även Lag (1999:116) om skiljeförfarande4 och 49 §§ under RP.

SFS 1981:828

Om omröstning

1 §

Om det vid en överläggning till dom eller beslut framförs skiljaktiga meningar ska omröstning ske.

Vid omröstningen ska den yngste i rätten yttra sig först. Därefter ska ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Ordföranden ska säga sin mening sist. Om någon av ledamöterna har berett målet ska dock han eller hon alltid säga sin mening först.

Var och en ska ange skälen för sin mening.

Hänvisad författning:

Jfr 17:7, 12, 13 samt ÄktB 14:17 4 st. och 14:18 2 st., FB 20:1 – Vissa frågor avgörs av ordföranden ensam, se 5:2, 3, 9.

SFS 2018:411

2 §

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning ske. Över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt. Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till särskild omröstning. Om rättegångskostnad skall röstas särskilt.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.

Hänvisad författning:

Om domvilla se 59:1 och om dess beaktande vid målets fullföljd i högre rätt se 50:26; 55:15.

Rättsfall:

Jfr H 1950:361 – Ang. 2 st. H 1961:523; 1965:238; 1967:504.

3 §

Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla.

SFS 1993:514

4 §

Om det vid en omröstning framförs fler meningar än två utan att någon av dem ska gälla enligt 3 §, gäller följande.

Om omröstningen gäller pengar eller något annat som utgör en viss mängd, ska rösterna för den största mängden läggas samman med rösterna för den näst största. Om det behövs ska sammanläggningen fortsätta efter samma grund till dess någon mening ska gälla enligt 3 §.

I annat fall ska den mening som har fått flest röster gälla. Har flera meningar fått lika många röster gäller den mening som biträtts av ordföranden eller, om han eller hon inte biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

SFS 2018:411

5 §

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla, skall röstas därom.

6 §

Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite eller någons hållande i häkte, gäller om omröstning i frågan vad som föreskrivs i 29 kap.

SFS 1981:828

7 §

[har upphävts genom lag (1969:244).]

SFS 1969:244

Om dom och beslut

1 §

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Rättsfall:

Avgörande av saken eller av fråga om rättegångshinder? H 1956:554; 1965:248; 1973:1, 55 och där anm. rättsfall – H 1965:466, anm. vid 15:3 – När talan mot TR:s dom i brottmål fullföljts i rätt tid i ansvarsdelen men för sent i skadeståndsdelen och HovR avvisat överklagandet i sistnämnda del, ansågs avvisningsbeslutet som slutligt beslut mot vilket talan kunde föras särskilt H 2000:681H 2005:226 anm. vid 60 § BHL.

2 §

Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 43 kap. 14 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.

SFS 1987:747

3 §

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan.

Hänvisad författning:

Ang. processföreskrifter av tvingande natur jfr 34:.

Rättsfall:

H 1939:662 (ang. preskription av skadeståndstalan) – Jfr H 1957:606 och 1969:11 (ang. reformatio in pejus) – Fråga huruvida grundsatsen om förbud mot reformatio in pejus hindrade viss ändring H 1974:657 – Fråga huruvida parts omnämnande av viss omständighet i dispositivt tvistemål innebar, att omständigheten åberopats till stöd för partens talan H 1980:352 – Fråga om prövningens omfattning vid negativ fastställelsetalan H 1982:69 – Fråga, sedan parts förstahandsyrkande bifallits och motparten klagat, om den vinnande kunde i överrätten framställa sitt mot 3:e man riktade andrahandsyrkande H 1981:503 – När svaranden ensam fullföljt talan, ägde HovR:n ej pröva ett av TR:n ogillat betalningsyrkande, fastän detta hade väsentligen samma grund som de bifallna och HovR:n ej dömde ut högre belopp än TR:n H 1982:559 – Yrkande av vadesvarande, i enlighet med tidigare gjort förbehåll, om ytterligare indexuppräkning av skadestånd ansågs inte strida mot förbudet mot reformatio in pejus H 1983:180 – Jfr H 1982:336 anm. vid UB 18:1 och 1987:602 anm. vid FB 6:21 – HD förhindrad pröva fråga om jämkning av skadestånd på grund av medvållande, när yrkande om jämkning inte framställts i underinstanserna H 1994:532 – När HovR:n grundat sin dom – i allt fall till en del – på andra omständigheter än som part åberopat och, för det fall att den ansett dessa utgöra s.k. officialfakta, underlåtit att uppmärksamma parterna på frågan, undanröjdes domen H 1997:825 – HovR:s dom, vilken grundats på omständighet som ej åberopats av part, undanröjdes H 2003:58, 2010:643 – En skadevållare har åberopsbördan för omständigheter som kan föranleda frångående av bruttometoden vid beräkning av skadestånd för inkomstförlust H 2016:791 – Hovrätts dom som grundats på omständighet som inte åberopats undanröjd H 2019:802.

4 §

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. Över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom givas över det som medgivits.

5 §

Beror prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i samma rättegång, får särskild dom ges över den talan.

Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken.

När särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten bestämma att målet i övrigt skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.

Hänvisad författning:

Ang. fastställelsetalan se 13:2 – Ang. talan mot dom enligt 2 st. se 49:1 2 st.

Rättsfall:

Ang. 1 st. H 1961:395 (vattenmål) – Ang. 2 st. H 1972:337 (i mål om ersättning på grund av strandskyddsförordnanden ansågs viss fråga ej vara av omedelbar betydelse för utgången); 1979:157 anm. vid ABL 29:1 – Ej lämpligt att meddela mellandom utan förhandsavgörande från EG-domstolen AD 1997:69 – Hinder ansågs ej föreligga för allmän förvaltningsdomstol att meddela mellandom trots avsaknad av uttryckliga bestämmelser i förvaltningsprocesslagen HFD 2017:13.

SFS 1990:443

6 §

Förlikas parterna om det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster förlikningen, skall det ske genom dom.

Hänvisad författning:

Ang. förlikning under förberedelsen se 42:18 – Ang. rättegångskostnad se 18:5.

Rättsfall:

H 1954:328; 1957:470 – Jfr H 1951:223 anm. vid 18:5 och 1975:507 anm. vid 11 §.

7 §

En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange

  1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

  2. parterna samt deras ombud eller biträden,

  3. domslutet,

  4. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundats på och

  5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

En högre rätts dom skall i den utsträckning det behövs innehålla en redogörelse för lägre rätts dom.

Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återvinning, skall det i domen anges vad han i så fall skall iaktta.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. p. 5 se Lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol inf. efter RB.

SFS 1994:1034

8 §

Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må utfärdas i förenklad form.

SFS 1976:567

9 §

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgörs i annat fall ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på rättens kansli.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underättas skriftligen om utgången i målet.

Hänvisad författning:

Ang. översändande av själva domen se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol26 § ff efter 6:.

Rättsfall:

När domstol ändrar tillkännagiven tidpunkt för meddelande av dom bör lämpligen skriftligt meddelande därom sändas till parterna H 1984:894.

SFS 1987:1097

10 §

En dom ska sättas upp särskilt och skrivas under av de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet.

Om en dom skrivs under elektroniskt, ska det göras med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.

Hänvisad författning:

Jfr 12 § – Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol32 §, efter 6:.

SFS 2020:918

11 §

Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

Hänvisad författning:

Jfr 34:1.

Rättsfall:

H 1902:92; 1906:273; 1911:554; 1916:95, 617; 1927:609; 1929:160; 1930:627; 1932:499; 1933:43; 1936:321; 1941:80, 669; 1944:695; 1952:543; 1953:439; 1957:52; 1958:282; 1961:230; 1963:612 (ang. ecklesiastikt boställe); 1965:94, 235; 1972:382; 1973:206 (fråga om avstyckningsförrättnings verkan mot tredje man), 239 (omfattningen av brottmålsdoms rättskraft betr. ogillat enskilt anspråk) – Dom varigenom förlikning stadfästs hindrade ej prövning av talan om ogiltigförklaring av förlikningen H 1975:507; däremot hindrar stadfäst förlikning prövning på nytt av själva saken AD 1996:100 – Dom varigenom ogillats gäldenärs yrkande att av innehavaren utfå skuldebrev har i visst fall ansetts ej äga rättskraft i fråga om betalningsskyldighet på grund av skuldebrevet H 1975:577 – Sedan talan om bättre rätt till vissa markområden alt. om utgivande av gåvobrev på dessa ogillats, väcktes under åberopande av i väsentliga delar samma omständigheter talan om åläggande att mot viss ersättning utge kvitterat köpebrev på områdena H 1977:618 – Ang. verkan mot utmätningsborgenär av dom grundad på gäldenärens medgivande av talan som väckts efter utmätningen H 1978:365 – Fråga om lagakraftvunnen dom ang. avdrag på köpeskilling pga. fel i fastighet hindrade ny rättegång ang. ytterligare avdrag pga. nyupptäckt fel H 1984:733H 1976:411 anm. vid 58:1, 1981:733 anm. vid FBL 7:5 och 1982:210 anm. vid 12 § – R 1966:26AD 1979:16 – Sedan flera, bland dem A och B, väckt talan om ogiltighet av köp och A:s och B:s talan avvisats, ansågs dom i målet ej ha rättskraft mot A eller B H 1993:337 – Fråga om inskränkning av talan och därmed rättskraft eller återkallelse H 1994:23 anm. vid 13:3 – Dom, varigenom talan om hävning av fastighetsköp pga. fel i fastighet ogillats på den grund att talan väckts för sent (preskriberad), ansågs ha rättskraft beträff. ny talan om nedsättning av köpeskillingen på grund av samma fel, trots att någon prövning av åberopade omständigheter ej skett i det första målet H 1995:610 – Dom i brottmål varigenom arbetstagare ålagts skadeståndsskyldighet utgjorde ej hinder mot prövning av senare väckt regresstalan mot arbetsgivaren (jfr SkadestL 3:1 och 4:1) AD 1997:72 – Ej res judicata, när nytt yrkande visserligen grundades på samma sakförhållanden men avsåg annan rättsföljd, fristående från den förra (avhysning från lägenhet resp. återställande av lägenheten i ursprungligt skick) H 1999:656H 2007:125 anm. vid FBL 14:1 – Fråga om medvållande och adekvat kausalitet blivit rättskraftigt avgjorda genom fastställelsedom H 2008:339 – Fråga om rättskraft i fastighetsbildningsmål när beslutet gick utöver vad som yrkats H 2013:135 – Fråga om dom på stadfästelse av förlikning utgjorde rättegångshinder i senare tvist med hänsyn till särskild bestämmelse i förlikningen H 2017:659 – En dom om bättre rätt till fastighet har inte prejudiciell betydelse i en senare tvist med en innehavare av panträtt i fastigheten H 2021:118 – En tidigare dom ang. ytterligare betalning för utfört arbete utgör hinder mot att pröva en ny talan om avhjälpande av fel även när den tidigare domen innebar att yrkandet ogillades H 2021:407.

Fråga om en tysk dom mot svenskt aktiebolag ang. utomobligatoriskt skadestånd kunde erkännas i Sverige H 1986:119; jfr 1973:628 anm. vid 10:16.

12 §

Det som sägs i 2 och 9 §§ om dom skall tillämpas i fråga om slutligt beslut. Beträffande ett sådant beslut skall även 7 och 10 §§ tillämpas, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas in i domen.

Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 7 § – Jfr 34:1; 49:3; 54:3 – Ang. återupptagande se 47:18, 24; 50:22; 51:22; 55:15 – Lag (1996:242) om domstolsärenden27–30 §§ efter RP – Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol25 §, efter 6:.

Rättsfall:

Ang. förfarandet vid meddelande av beslut under rättegången, mot vilket talan kunde föras endast efter missnöjesanmälan H 1977:189 – Beslut att på grund av skiljeavtal avvisa kvittningsinvändning hinder mot ny talan om samma sak mellan samma parter H 1982:210.

SFS 1994:1034

13 §

Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det behövs ange de skäl som det grundas på.

Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt skall iaktta.

Om ett beslut som inte är slutligt meddelas i samband med dom eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den som vill överklaga skall iaktta.

Hänvisad författning:

Jfr 49:3–6; 54:4.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1977:189 anm. vid 12 §.

SFS 1994:1034

14 §

Rätten får, när det finns skäl till det, i dom förordna att den får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft. När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om domen ändras.

Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt, skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut, enligt vilket rätten

  1. avvisat ombud eller biträde,

  2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången,

  3. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part eller intervenient,

  4. förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,

  5. till biträde utsett någon annan än part föreslagit, eller

  6. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller rättshjälp, dock inte beslut om ersättningsskyldighet enligt 30 § rättshjälpslagen (1996:1619).

I fråga om beslut, enligt vilket föreläggande har meddelats part eller annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, gäller vad som sägs i första stycket.

Är särskild föreskrift meddelad om att dom eller beslut, som inte har laga kraft, får verkställas, är den gällande.

Hänvisad författning:

Jfr UB 3:9 – Ang. inhibition i högre rätt se 50:8; 55:8 – Ang. sista st. se bl.a. FB 6:20 och 20:8, KonkL16:4, UB 3:4–8, 11–13 och vid UB 3:9 anm. lagrum.

Rättsfall:

1 st. tillämpat i mål om rätt för frånskild make till umgänge med barn H 1949:466H 2005:832 anm. vid 38:4.

SFS 1996:1624

15 §

Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får dock ske endast om en part begär det och motparten inte motsätter sig kompletteringen.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

Hänvisad författning:

Jfr 59:1.

Rättsfall:

Fråga om denna § i sin tidigare lydelse (motsv. 1 st.) var tillämplig H 1988:140, 1990:208 – Komplettering enl. 2 st. H 2014:29.

SFS 1999:84

Om rättegångskostnad

Allmän anmärkning:

Ang. tillämpning av detta kap. i brottmål se 31:11.

1 §

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.

Hänvisad författning:

FB 3:11, 6:22 och 7:19SkadestL 6:6 – Jfr bl.a. JB 12:73, Lag (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället14 § 2 st., inf. efter JB 8:, FBL 16:14, 17:3, 18:2, MB 25:,Expropriationslag (1972:719) 7:1–5. Bih., Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 5:2 efter MBL, Minerallag (1991:45) 16:6. anm. i Bih., Lag (2016:1013) om personnamn44 § 4 st. Bih., PBL 15:8, Kulturmiljölag (1988:950) 3:13. Bih.

Rättsfall:

Ang. tillämpning av detta kap. på kostnader i mål om tvistiga fordringar i konkurs H 1953:561; 1961:84; 1980:657 I och II – Ang. rättegångskostnad i mål om konkursförvaltares arvode H 1969:337, anm. vid KonkL 16:2, i mål om klander mot utdelningsförslag i konkurs 1969:423; 1972:633 – När talan avvisades pga. att svarandebolaget saknade behörig ställföreträdare, tillerkändes den som delgivits stämning i uppgiven egenskap av företrädare för bolaget ersättning för kostnader H 2009:723 – När ett rättshjälpsbiträde i egenskap av ombud biträtt huvudmannen i en del av ett mål som inte omfattades av rättshjälpen skulle ersättning utgå av motparten som förlorat målet H 2017:164.

2 §

Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Rättsfall:

Tillämpning av 2 § i äktenskapsmål H 1951:223; 1961:631; 1963:423; 1967:252; 1973:654 (tvisten rörde huvudsakligen vårdnaden om barnen), jfr numera FB 6:22; d:o i mål om frånkännande av verkan av faderskapserkännande 1973:35; d:o i mål om skyldighet att beediga bouppteckning 1976:556; d:o i ärende enl. 4 § 1963 års namnlag 1977:495.

3 §

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

Rättsfall:

Jfr H 1937:162 (plenum); 1955:329; 1966:445; 1967:202; ang. 1 st. 1965:253 (högre belopp än det som svaranden medgivit under rättegången utdömdes inte), 1972:551, 1977:704 (fråga om part onödigt föranlett rättegång i HovR), 1980:657 I (fråga i mål om tvistiga fordringar i konkurs om utevaro från förlikningssammanträde utgjorde i 1 st. avsedd försummelse), 1982:366, 1983:635 (A, som klandrat bodelning för att få ut högre belopp av B, hade innan klandertalan avgjorts väckt talan mot B om att få ut det i bodelningen angivna beloppet), 1984:469, 1992:143 (för målets utgång avgörande utfästelse av part gjord först i HD), 2004:586 (när bolag, som försatts i konkurs med stöd av KL 2:8, först i HovR visat att bolaget inte var insolvent, förordnades att bolaget skulle stå sin kostnad i HovR) – Samma fråga H 2022:173 – Ang. 2 st. H 1972:77, 1986:268H 2006:652H 2009:342 anm. vid 5 §.

3 a §

Har den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om stämning trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, är hans rätt till ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få i ett sådant mål.

SFS 1990:747

4 §

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande bifalles allenast till en del.

Hänvisad författning:

Jfr anm. vid 31:11.

Rättsfall:

Rättsfall ang. denna § från tiden före nedannämnda plenimål inf. i 1988 och tidigare års lageditioner – När tvist i HovR:n gällde enbart storleken av underhållsbidrag och bidraget bestämdes till belopp mittemellan vad parterna yrkat där, kvittades kostnaderna i HovR:n, då det ej förelåg särskilda omständigheter som föranledde till annat H 1973:623 (plenum) – I ett av båda parter till HovR fullföljt mål om underhållsbidrag ansågs parterna ha ömsom vunnit och förlorat i sådan mån att kostnaderna i HovR:n kvittades; tillika fråga om kostnaderna i HD H 1979:567 – Fråga om fördelning av kostnaderna, då av kärandens yrkanden ett bifallits och ett annat ogillats samt kostnaderna ej kunde särskiljas H 1975:334 – Fastän skadestånds belopp sattes lägre än det yrkade, utdömdes full ersättning för rättegångskostnader, eftersom målet huvudsakligen gällt frågan om skadeståndsskyldighet H 1978:307 – Då skadeståndstalan bifallits endast delvis kvittades kostnaderna, eftersom samma förhållanden hade betydelse både för frågan om skada uppkommit och för dess storlek H 1982:804 – Spörsmål om rättegångskostnad, då försäkringsersättning efter rättens uppskattning bestämts lägre än som yrkats men högre än som medgivits H 1978:383 – Då konkursbevakning bifölls endast till ringa del, fick konkursboet full ersättning för sina kostnader H 1980:311 – Då parterna i bevakningstvist ömsom vunnit och tappat fick i visst fall bevakanden ej ersättning för sina kostnader H 1980:657 II – H 1982:559 – När tredje man, som besvärat sig över utmätning, inte fått bifall till förstahandsyrkandet om utmätningens upphävande men förelagts att väcka talan enl. UB 4:20 kvittades kostnaderna H 1987:719 – Tillämpning av denna § i ett mål som omfattar både huvudfordran och motfordringar H 2018:667.

5 §

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats.

Hänvisad författning:

Ang. parts utevaro se 44: – Ang. återkallelse se 13:5.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1962:658 (faderskapsmål enl. äldre rätt); 1963:446 (handräckningsmål); 1967:24 (äktenskapsmål); 1972:12; 1975:155; 1978:473 (talan om förklaring att faderskapserkännande saknade verkan) – Svarandes underlåtenhet att i hänskjutet mål om betalningsföreläggande före förberedelsen ange grunden för bestridandet föranledde ej frångående av huvudregeln i 2 st. H 1976:360 – I H 1981:437 tillämpades ej heller undantagsregeln, ej heller i AD 1995:131, 2002:12, H 2014:249 – Undantagsregeln i 2 st. tillämpad: H 1978:722 (äktenskapsmål), 1980:53 (mål om avhysning), 1983:576, AD 1984:129, 2015:75, H 2010:725 (talan återkallad sedan interimistiskt yrkande bifallits) – Oaktat vadetalan återkallats innan vadekäranden utvecklat sin talan och vadesvaranden förelagts att inkomma med genmäle, ansågs vadekäranden skyldig att ersätta vadesvaranden rättegångskostnad i HovR H 1991:127 – När mål avskrevs efter återkallelse, beaktades den antagliga utgången i sakfrågan vid fördelning av rättegångskostnaderna H 1996:395H 2006:599 (ang. 2 st.) anm. vid KL 2:23 – Fråga om tillämpning av 3 st. betr. överenskommelse i äktenskapsmål H 1951:223; 1967:24 – Ang. 3 st. se även H 1972:10 samt 1976:259, 1980:68 och 1990:765, anm. vid 30 § rättshjälpslagen (1996:1619)AD 1956:12; 1960:9 – Ang. rättegångskostnader när frågan om äktenskapsskillnad fallit enl. ÄktB 5:3 se ÄktB 14:14 – Ang. tillämpning av 2 och 3 st. i tryckfrihetsmål H 1990:583; målsägande slapp betala statsverket kostnaderna för tilltalads försvar i HovR:n då han återkallat sin talan i anledn. av att den tilltalade avlidit H 1998:244 (båda äldre rätt, jfr 18:13) – Då TR avvisat talan och HovR:n endast har att pröva rättegångskostnaden vid TR, ska HovR:n utgå från avvisningsbeslutet och ej göra egen bedömning av avvisningsfrågan; även fråga om tillämpning av 3 § H 2009:342, AD 2013:44.

6 §

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Hänvisad författning:

Ang. straff för förhalande av rättegång se 9:3 och 4 – Jfr 31:4 och 6 – Ang. ersättningsskyldighet för vittne och sakkunnig se 36:23; 40:16.

Rättsfall:

H 1968:136H 1955:513 och 1970:442 (expropriationsmål).

7 §

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.

Hänvisad författning:

Ang. ställföreträdare se 11: – Ang. rättegångsombud se 12: – Ang. forum se 10:13 – Ang. ersättningsskyldighet för ombud se 12:20.

Rättsfall:

Fråga om ersättningsskyldighet för rättegångsombud H 1961:157 – Huvudmannen fick ej föra talan mot HovR:s beslut att upphäva förpliktande för ombudet H 1981:717 – Part äger inte genom fullföljd få sitt ombud förpliktat att jämte parten svara för motpartens kostnader AD 1986:73 – Ersättning för rättegångskostnad vid prövning enligt denna § H 2018:255.

8 §

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen då målet avgörs till dess betalning sker.

Rättsfall:

H 1949:774 (biträde från avlägsen ort) – H 1983:542 (merkostnad p.g.a. byte av ombud) – Kostnad för talans förberedande? H 1960:55 och 1964:295 vid MB 25:2 – I mål om tvistiga fordringar i konkurs ersätts ej kostnader uppkomna före tvistens hänskjutande till rätten H 1980:657 I och II – Tappande part kan ej åläggas att till den vinnande utge vittnesersättning utöver vad rätten tillerkänt vittnet H 1984:587H 1987:621 I och II (bl.a. fråga om betydelsen av att part förklarat sig inte ha något att erinra mot det av motparten fordrade ersättningsbeloppet) – Ombuds arbete på själva saken skäligen påkallat när yrkande om avvisning pga. skiljeklausul bifölls? H 1990:14 – Ombuds arbete på annat än frågan om domstolens behörighet ansågs skäligen påkallat vid avvisning på grund av foruminvändning H 1996:171 – Kammarkollegiet fick ersättning för arbete i ansökningsmål enl. VL H 1991:28 anm. även vid MB 25:2 – Jfr även rättsfall vid 31:11 – Kostnad (ombudsarvode och ersättning för parts eget arbete) skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt? H 1997:854 – Fråga i mål avseende ersättning ur rättsskyddsförsäkring om bevisbörda m.m. för skäliga och nödvändiga rättegångskostnader i den tvist vari försäkringen gällt H 2006:367 – Bedömning av ersättning för parts arbete som utförts av en hos parten anställd jurist H 2009:441 – Ersättning för utgiven mervärdesskatt H 2014:318 – Ersättning när målet avgjorts utan att stämning utfärdats H 2014:677.

SFS 1987:328

8 a §

I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

  1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme,

  2. ansökningsavgift eller tilläggsavgift,

  3. resa och uppehälle för en part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

  4. vittnesbevisning,

  5. översättning av handlingar.

Om en part har handlat så att 3 eller 6 § är tillämplig, får dock ersättning till motparten avse dennes samtliga kostnader enligt 8 §.

Ersättning lämnas endast i den utsträckning kostnaden skäligen behövts för att ta tillvara partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 lämnas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Om målet till en början har handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, lämnas ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Om ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning har överlämnats till en tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för högst en rättegångsskrift eller inställelse vid högst ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning lämnas, om inte särskilda skäl leder till en annan bedömning, med ett belopp som motsvarar högst hälften av den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme.

Hänvisad författning:

Ang. 5 st. se F 1987:9651 § här nedan – Ang. 6 st. se betr. betalningsföreläggande och handräckning Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning46–51 §§, inf. efter UP samt betr. tvist som till en början handlagts såsom enskilt anspråk i brottmål RB 31:11.

Rättsfall:

Rättsfall ang. motsvarande bestämmelser i äldre lag (1974:8): Ränta skulle inte utgå på rättegångskostnad H 1981:1006 – Ersättningsgilla kostnader? H 1986:748.

Partiellt prövningstillstånd meddelat av HD för prövning i HovR av fråga om rättegångskostnad i TR i mål som avses i RB 1:3 d H 1992:260 – Prövningstillstånd meddelades i fråga, huruvida begränsningarna i kostnadsersättning enl. denna § var tillämpliga även när part genom försumlighet förorsakat motparten onödiga kostnader H 1993:683 – Ej rätt till högre ersättning än enl. denna § därför att motparten vållat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse (enl. 6 eller 7 §) H 1998:387 – Kostnad för rättslig rådgivning åt bevakningsbolag avseende kontrollavgift vid olovlig parkering ansågs ej skäligen påkallad H 2007:579.

SFS 2014:249

9 §

skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den parten ensam.

Är någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en.

Rättsfall:

Ang. av 3:e man efter föreläggande enl. UB 4:20 väckt talan mot utmätningssökanden och gäldenären H 1989:64.

10 §

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svare ensam för rättegångskostnaden.

11 §

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad, äge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.

Hänvisad författning:

Ang. forum se 10:13.

Rättsfall:

Först i högre rätt framställt yrkande om fördelning enl. denna § upptogs till prövning H 1989:64.

12 §

I fråga om skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning; dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit, förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.

Hänvisad författning:

Ang. intervenient se 14:9 f.

13 §

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd betalas av parterna en för båda och båda för en, gäller i fråga om skyldighet att ersätta sådan kostnad vad som föreskrivs i detta kapitel om rättegångskostnad. Om parterna skall bära var sin rättegångskostnad, får rätten besluta, att kostnaden skall fördelas med hälften på var och en av dem. Har staten haft kostnader för att hämta en part till rätten, skall parten ersätta staten för kostnaden.

Om skyldighet att ersätta staten för kostnad i anledning av att part har beviljats rättshjälp är särskilt föreskrivet.

Hänvisad författning:

Se betr. hämtningskostnader 1 § sista st. och 3 §F (1982:789) om ersättning för polisbevakning etc. vid 2:27 ordningslagen (1993:1617). Bih. – Ang. 1 st. se 36:24 (vittne), 38:7; 39:5 (tillhandahållande av skriftlig handling eller löst föremål), 40:17 (sakkunnig).

Rättsfall:

Analogisk tillämpning av 13 § i brottmål vari allenast enskild talan föres H 1971:383 – Jfr H 1949:579 anm. vid 31:11 – Ang. kostnad för tilltalads försvar, då målsäganden återkallat sin talan H 1968:70; 1972:15 – Ang. 2 st. se Rättshjälpslag (1996:1619)30 §, inf. efter detta kap.

SFS 1996:1624

14 §

En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1–10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp anges.

Rättsfall:

Efter måls avgörande inkommet yrkande om ersättning enl. lagen om fri rättegång kunde ej vinna avseende H 1949:387; 1951:322; samma utgång, fastän domstolens protokoll ännu ej var utlämnat för expediering 1951:732 A; då yrkande framställts senare än i samband med särskilt fullföljd talan ang. fri rättegång 1963:75. Jfr 1949:823 anm. vid 21:10 samt rättsfall vid 28 § rättshjälpslagen (1996:1619) – Biträde enl. rättshjälpslagen (1972:429), som i kostnadsräkning angivit arten av och tidsåtgången för nedlagt arbete, har vid klagan över ersättningsbeslutet ansetts äga lämna kompletterande uppgifter H 1977:116 – Då part i HovR yrkat ersättning av motparten för kostnader betr. vilka TR:n avslagit biträdets begäran om ersättning av allmänna medel, avvisades denna talan H 1979:709 – Ang. 1 st. 1 meningen AD 1991:89 – Ang. 1 st. 2 meningen H 1983:167 (i återvinningsmål kunde yrkas ersättning för kostnader före tredskodomen) – Ang. 2 st. H 1981:1032 – När part i besvärsinlaga till HovR yrkat ersättning med belopp som skulle anges senare, ålåg det HovR:n att innan handläggningen avslutades klarlägga kostnadsyrkandet H 1994:7; HovR ansågs skyldig att klarlägga parts kostnadsyrkande i TR, som hade framställts utan angivande av belopp i samband med invändning om rättegångshinder 2003:445H 2002:241 anm. vid 13:4 – H 2014:423 anm. vid 31:9.

SFS 1987:747

15 §

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

Rättsfall:

H 1963:446 (frågan om handräckning hade förfallit) – Se även H 1973:654 anm. vid 2 § samt 1973:623 och 1979:567 anm. vid 4 § – Ang. rättegångskostnad i HovR, då generell höjning av underhållsbidrag skett medan målet låg där, men HovR:n fastställde tingsrättens dom H 1976:409 – Ang. 2 st. jfr 17:1 samt H 1963:75 anm. vid 14 § – Ang. 3 st. H 1964:449; 1965:171 (mellandom); 1966:237; 1973:703; 1977:743; 1984:692; 1991:209 (de fyra sistn. ang. mellandom) – 3 st. analogt tillämpat i ärende enl. 10:20 2 st. H 1976:711H 1990:463 anm. vid ArbetstvistL 2:6 efter lagen 1976:580. Bih.; se även AD 1991:89 – Samma princip som vid återförvisning tillämpad när HD, sedan HovR vägrat prövningstillstånd, meddelat tillstånd till prövning i HovR H 1990:770; men ej när en fråga om fastighetsbildning återförvisas till lantmäterimyndighet H 1997:805 anm. även vid 14:8. Jfr H 1990:42 anm. vid JB 19:32 – I tvist om rätt forum skulle kostnadsfrågan avgöras av den domstol dit hänvisning skedde enl. 10:20 1 st. H 1999:258 – Efter återförvisning av mål till HovR är part berättigad till ersättning för sina kostnader i HD, även om yrkande om ersättning ej framställts där H 2007:510; samma princip tillämpad när HD meddelat prövningstillstånd i HovR:n H 2014:27 – Högre rätts beslut om fördelning av rättegångskostnader i en särskilt överklagad fråga om avvisning hindrar inte att dessa kostnader även beaktas vid den slutliga fördelningen av kostnaderna i målet H 2016:87 – Fråga om fördelning av rättegångskostnaderna i ett återförvisat lantmäterimål H 2021:1085.

I mål om ersättning till rättshjälpsbiträde eller offentlig försvarare kan biträdet eller försvararen inte få ersättning för rättegångskostnader H 1987:179 I och II.

16 §

I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.

Rättsfall:

Denna § ej tillämpad i mål om betalningsskyldighet enl. skattebetalningslagen 12:6 H 2001:288.

SFS 1990:443

II. Om rättegången i brottmål

Om laga domstol

1 §

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort där brottet begåtts. Ett brott anses ha begåtts på den ort där gärningsmannen handlade. I fråga om straffbar underlåtenhet anses brottet ha begåtts där gärningsmannen borde ha handlat eller där han eller hon befann sig när han eller hon borde ha handlat. Vid tillämpning av straffbestämmelser enligt vilka gärningen ska ha medfört en viss effekt anses brottet ha begåtts på den ort där effekten inträdde eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt. Begicks brottet på orter under skilda domstolar, har de lika behörighet. Har det skett på svenskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom landet, är även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först ankommer eller där han eller hon gripits eller annars uppehåller sig, behörig.

Är det, när åtal väcks, ovisst var brottet begåtts, får åtal tas upp av rätten i någon av de orter, där det kan antas ha skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller annars uppehåller sig.

Åtal för brott får också tas upp av den rätt, där den misstänkte ska svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Hänvisad författning:

Ang. forum, när talan föres endast om enskilt anspråk, se 10:8 och om sådant anspråk i samband med åtal se 22:1; jfr 22:5 – Ang. tid för väckande av åtal se 45:1; 47:1; ang. överflyttning av mål se 7 § – Jfr även KonkL 17:6, Lag (2014:836) om näringsförbud16 § f inf. under HBa; SjöL 21:5; Sjömanslag (1973:282)76 §.

Rättsfall:

Fråga om forum vid olaga trålfiske från utländskt fartyg på svenskt sjöterritorium H 1989:804.

SFS 2021:1017

2 §

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om ej regeringen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

Hänvisad författning:

Ang. forum i tvistemål se 10:1 – Ang. gripande se 24:6, 7 – Ang. immunitet jfr Lag 1976:661 inf. vid RF 10: samt Lag (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl. inf. vid BrB 2:7.

SFS 1974:573

3 §

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen upptagas av samma domstol.

SFS 1948:453

4 §

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

Hänvisad författning:

Jfr BrB 15:5–7 – Jfr även 9 §.

SFS 1948:453

5 §

Över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma rätt döma däröver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finnes lämpligt.

Hänvisad författning:

Ang. förseelse i rättegång se 9:1–5; vid bevisupptagning inför annan domstol se 35:11 – Att betr. sådan förseelse åtal ej erfordras se 20:1 – Ang. 2 st. se 45:2; 47:24 (åtal utan stämning); 23:22 (förundersökning).

Rättsfall:

Ang. förfarandet, när hos HD i genmälet yrkats ansvar för ärekränkning i revisionsinlagan H 1950:99 – Ansvar för otillbörligt uttalande i rättegångsskrift ådömt i HD på 3-mansavdelning H 1950:177 A.

6 §

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

7 §

En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte.

Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.

SFS 1987:747

8 §

Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan uppskjutas.

Hänvisad författning:

Ang. prövning av rättegångshinder se 34:1.

9 §

Är i lag föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller skall åtal enligt lag eller författning upptagas av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet upptagas av annan domstol. Skall fråga om ansvar upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, äger vad i detta kapitel stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol, vare utan verkan.

Hänvisad författning:

Ang. särskilda forumbestämmelser se 2:2; 3:3 – Ang. tryckfrihetsmål se TF 12:2 och därunder inf. F 1991:1712 samt ang. yttrandefrihetsmål YGL 10:Lag (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 7:, efter YGLLag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden8 § 1 st. Bih. – Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled79 §, anm. efter MB 11:Patentlag (1967:837)65 § (Bih.) – Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk58 § (Bih.) – Bötesverkställighetslag (1979:189)16 §, efter BrP – Ang. invändning mot domstols behörighet se 34:2.

SFS 1965:585

10 §

Har lägre rätt upptagit mål, må fråga om rättens behörighet ej upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

Hänvisad författning:

Jfr 34:1.

11 §

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, äge Högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

SFS 2009:344

11 a §

Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.

Rättsfall:

Denna § ej tillämplig när den som överklagat dom av HovR sänt överklagandet till TR H 2015:653.

SFS 1996:247

12 §

Det som sägs i detta kapitel ska tillämpas även i fråga om domstolarnas befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel. En sådan fråga får tas upp även av rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel, om beslut i frågan bör fattas utan dröjsmål.

Åtal för brott som ska prövas gemensamt med en fråga om häktning enligt 24 kap. 13 a § får tas upp även av rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel.

Hänvisad författning:

Jfr 7 § 2 st.

SFS 2021:285

Om rätt till åtal och om målsägande

1 §

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

Hänvisad författning:

Ang. förseelse i rättegång se 9:1–5; jfr 19:5.

2 §

Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt åtal, om ej annat är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

Hänvisad författning:

Ang. åklagare se 7:.

Rättsfall:

Jfr H 1945:347, 1947:582, båda anm. vid BrB 8:13.

3 §

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

Hänvisad författning:

Jfr 34:; 45:8 – Ang. målsägande se 8 § 4 st.

Rättsfall:

Ang. angivelse H 1976:43 anm. vid BrB 35:1, 2004:757 anm. vid BrB 5:5 – Då som grund för allmänt åtal för visst brott åberopats en gärningsbeskrivning, under vilken föll även ett angivelsebrott, men den tilltalade inte kunde fällas för förstnämnda brott och angivelse ej förelåg blev åtalet (inte avvisat utan) ogillat H 1981:513.

4 §

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal, må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt åtal äga rum mot dem alla.

Rättsfall:

H 1970:258.

5 §

En målsägande får ange ett brott till åtal hos åklagare eller Polismyndigheten.

SFS 2014:649

6 §

Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under allmänt åtal.

SFS 1964:166

7 §

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

  1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

  2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

  3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

  4. om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Hänvisad författning:

Se betr. 2 st. Åklagarförordning (2004:1265)10 § efter RB 7:Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare16 § ff, inf. efter 23:.

SFS 1997:726

7 a §

Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit.

SFS 1981:1285

7 b §

Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det.

SFS 1985:13

8 §

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Hänvisad författning:

Jfr 13 och 16 §§ i detta kap. – Ang. målsägandes talerätt rörande skadestånd m.m. se 22: – Ang. 1 st. jfr 47:2 4 st. – Ang. rekonventionstalan se 47:1.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1949:388 – Ang. 2 st. H 1956:134 – Åtal för ärekränkning innefattande beskyllning för tjänstefel H 1958:726 – Ang. näringsidkares rätt att väcka åtal enl. (numera upphävda) lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens 11 § H 1954:113.

Ang. 4 st. och dess äldre motsvarighet i upphävda 6 kap. 8 § strafflagen:

Dödsbo ägde ej föra ansvarstalan för misshandel med dödlig utgång, fastän delägarna var för sig var åtalsberättigade H 1954:319 – Ang. verkan av förlikning H 1901:437 (åtal beroende av angivelse); 1926:269 (bedrägeri); 1939:508 (oredlighetsbrott) – Ang. målsäganderätt i särskilda fall för järnvägsstyrelsen H 1903:347; 1918:334; 1934:195, 445; för generaltullstyrelsen 1922:370; lotsstyrelsen 1927:574; riksbanken 1938:247; generalpoststyrelsen 1913:335; 1944:326 – Ansvarstalan har ansetts kunna föras av flottningsförening i fråga om olovlig tillägnelse av stämplat (men ej ostämplat) flottledsvirke H 1915:80; av den, vars namn förfalskats på av honom ej inlösta växlar 1922:386; men däremot icke av ångbåtsbefälhavare i fråga om förskingring av styrman 1902:254; av den som väl utsatts för fara men ej skadats genom annans överdådiga framfart med bil 1908:506; jfr 1917:273; 1931:694 – I fråga om konkursförbrytelse har talerätt ansetts ej kunna utövas av borgenär, som vid fordringens tillkomst ägde kännedom om det brottsliga förfarandet H 1913:172 – Konkursborgenär ej behörig att föra talan ang. oredlighet mot gäldenären H 1912:95 – Ang. borgenär i bolags konkurs jfr H 1909:305, 625; 1912:95, 387 – Ang. aktieägares behörighet att föra talan mot styrelseledamot jfr äldre rättsfall H 1887:398; 1909:625; 1911:42; 1912:344; ang. ömsesidigt försäkringsbolag 1915:318 – Ang. behörighet för likvidator i aktiebolag att sedan bolaget försatts i konkurs föra talan om ansvar för brott mot bolaget H 1964:327 – En för visst vattenområde bildad fiskevårdsförening har ansetts ej äga föra ansvars- och ersättningstalan i fråga om olovligt fiske H 1950:20 – Ang. målsägandes rätt att överklaga villkorlig dom med yrkande om föreskrift enl. BrB 27:5H 1968:80 – Enskild person ägde ej föra talan om ansvar och skadestånd för sårande av tukt och sedlighet H 1969:364 – Ägare av lyftkran som skadats genom överbelastning ägde ej föra talan mot arbetsgivare om ansvar för överträdelse av arbetarskyddskungörelsen H 1974:392.

Målsägandetalan ej möjlig betr. brottet hets mot folkgrupp H 1978:3 – Målsägande ansågs kunna föra särskild talan om förverkande enl. BrB 36:3H 1986:829 – Ägare av påkörd bil ansågs vara målsägande i mål om åtal mot den påkörande för smitning H 1988:39H 1997:81 anm. vid TF 11:1 – Målsägande ägde, efter att ha väckt enskilt åtal, komplettera stämningsansökan med åklagarens beslut att åtal ej skulle äga rum H 1998:319

SFS 1964:166

9 §

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

Hänvisad författning:

Jfr 31:8 – Ang. av åklagare fullföljd talan i högre rätt se 51:24; 55:15 – Ang. nedläggande av åtal, när i samband därmed föres talan om enskilt anspråk se 22:6 – Ang. enskilt åtal se 47: – Ang. delgivning se 33:.

Rättsfall:

Jfr H 1948:706 – Åklagare oförhindrad att föra talan mot frikännande dom enl. 2 st. H 1984:616 – Målsägande, som ej övertagit av åklagaren nedlagt åtal, ansågs ej ha rätt att överklaga frikännande dom annat än vid alldeles speciella omständigheter H 2005:940 – Rätten till frikännande dom enligt 2 st. ej analogiskt tillämplig då åtal lagts ned pga. preskription H 2012:164.

10 §

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ om rätt för målsäganden att väcka åtal eller överta väckt åtal gäller inte i fråga om brott som i utövningen av anställningen eller uppdraget har begåtts av

  1. statsråd,

  2. justitieråd,

  3. någon av riksdagens ombudsmän eller den som har tjänstgjort i hans eller hennes ställe,

  4. någon annan befattningshavare, mot vilken enligt riksdagsordningen eller annan författning endast något av riksdagens utskott eller annat riksdagsorgan är behörigt att besluta om åtal för sådant brott,

  5. justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans eller hennes ställe, eller

  6. domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol.

Hänvisad författning:

Ang. enskilt anspråk se 22:8.

Rättsfall:

Ang. den intill 1 jan. 1982 gällande lydelsen H 1982:98H 1983:685 A anm. vid RF 11:8.

SFS 2010:1391

11 §

Äro i fråga om samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

Hänvisad författning:

Jfr 30:9.

12 §

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.

Rättsfall:

Ang. nedläggande av åtal H 1956:212 anm. vid 54:9 – Ang. förbindelse till Pressens opinionsnämnd att ej väcka tryckfrihetsåtal H 1970:344.

13 §

Har någon genom brott blivit dödad, har hans eller hennes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon samma rätt som målsägande att ange brottet eller föra talan om det.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, äge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. se 8–12 §§ – Ang. efterlevandes hörande som vittne se 36:1.

Rättsfall:

Jfr H 1954:319 anm. vid 8 §.

SFS 2005:438

14 §

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, får hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Samma rätt har en förvaltare enligt föräldrabalken för en målsägandes räkning när brottet rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2–5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål tillämpas beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsägande gäller vad i 12 kap. är stadgat.

Hänvisad författning:

Ang. enskilt anspråk jfr 11:1 st. 2 – Se Lag (1999:997) om särskild företrädare för barn, inf. här nedan.

SFS 1988:1260

15 §

Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stödperson) under rättegången. Sådan stödperson som rätten har kännedom om skall om möjligt underrättas om rättegången.

I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare skall höras.

SFS 1994:420

15 a §

En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 15 a § upphävd g. Lag 1987:747.

SFS 2015:429

16 §

Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

Anmärkt författning:

Jfr bl.a. Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled79 § 2 st., anm. efter MB 11: – Ang. enskilt åtal se 47: – Ang. sådan målsägandes hörande såsom vittne se 36:1.

Om den misstänkte och hans försvar

1 §

Den misstänkte äge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra talan för den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon föra talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

Hänvisad författning:

Jfr betr. 1 st. andra meningen Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare5 och 26 §§, efter 23: – Ang. 2 st. jfr i fråga om extraordinära rättsmedel 58:4; 59:2.

Rättsfall:

Mål om ansvar och skadestånd skall avskrivas i brottmålsdelen, om den tilltalade dör innan dom i första instans meddelas H 1988:51 – När tilltalad, som fullföljt talan mot HovR:s fällande dom, avlidit efter huvudförhandlingen i HD bereddes hans anhöriga ej tillfälle att yttra sig H 1989:862 – När tilltalad avlidit under målets behandling i HovR och HovR, sedan hans efterlevande övertagit hans talan, meddelat friande dom, ansågs målsägande ej kunna fullfölja talan mot denna dom H 1990:21 – När tilltalad avlidit, sedan han av HovR dömts till ansvar och ålagts ersättningsskyldighet mot staten samt fullföljt talan mot HovR:ns dom, och de anhöriga ej övertagit hans talan, ansågs endast straffbestämningen skola undanröjas vid målets avskrivning i HD H 1992:226 – När tilltalad som dömts för brott av HovR visade sig ha avlidit under tiden för HovR:ns handläggning, har när TR hade meddelat en frikännande dom åklagarens överklagande ansetts förfallet och när TR meddelat en fällande dom påföljden undanröjts H 2012:521 I och II – När den tilltalade avlidit under målets handläggning i högre rätt ska rätten självmant överpröva beslut om förverkande H 2013:333.

SFS 1971:875

2 §

Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i tingsrätten eller hovrätten. En sådan skyldighet gäller dock inte om målet kan avgöras även om den misstänkte inte infinner sig vid huvudförhandlingen och den misstänktes närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att den misstänktes närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om den misstänktes närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

Om den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen ska rätten besluta om detta

När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig personligen, får den misstänktes talan föras genom ombud. I fråga om ombud gäller 12 kap. Ett ombud som är offentlig försvarare för den misstänkte behöver dock inte ge in en skriftlig fullmakt annat än om rätten anser att det behövs.

Rättsfall:

Tilltalad som frikänts av TR har inte ansetts kunna dömas till tio års fängelse av HovR i sin frånvaro H 2009:836.

SFS 2020:918

3 §

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.

En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Utländsk medborgare eller den som har hemvist utom riket får inte vara försvarare om det med hänsyn till rikets säkerhet är olämpligt. Om försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2–5 §§ samt 6 § andra stycket.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut om avvisande se 49:5 p. 1; 54:4.

Rättsfall:

Ang. 3 st. H 1988:696.

SFS 1992:1511

3 a §

Är den misstänkte anhållen eller häktad ska offentlig försvarare förordnas för honom eller henne, om han eller hon begär det. Offentlig försvarare ska också på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.

Offentlig försvarare ska därutöver förordnas

  1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet,

  2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

  3. om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Om den misstänkte biträds av en försvarare som han eller hon själv har utsett, ska det inte förordnas någon offentlig försvarare vid sidan av denne. Offentlig försvarare ska dock förordnas om det finns synnerliga skäl.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare24 §, inf. efter 23:.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1971:76 och där angivna rättsfall samt 1975:332H 1956:596 anm. vid 58:4 – Skäl att förordna offentlig försvarare? H 1974:522 (åkl. i HovR yrkat fängelse för den som dömts till böter för olaga vapeninnehav resp. för olovlig körning till fängelse dömd yrkat straffnedsättning); 1977:741 (mål om trafikbrott med särskilda omständigheter); 1978:449 (för ohörsamhet mot ordningsmakten bötfälld hade yrkat frikännande och åklagaren höjning av bötesstraffet); se även H 1974:687 och 1981:807, båda anm. vid 31:1 – Offentlig försvarare förordnad för dödsbo i mål om förverkande enl. numera upphävda RP 17 §H 1981:1083 – Att HovR i mål om ansvar för lydnadsbrott avslagit begäran om offentlig försvarare och omedelbart företagit målet till huvudförhandling har i visst fall lett till undanröjande av HovR:ns dom och återförvisning H 1980:288.

Tillräckliga skäl att enl. 2 st. förordna försvarare? H 1984:435 och 787, 1985:81 (de två sistn. avsåg rattfyllerimål), 1985:694 (i stöldmål med hänsyn till påföljdsvalet), 806 (i mål om ansvar för häleri), 1986:86 (i mål om försök till stöld med hänsyn till utredningen om brottet), 1987:45 (i mål mot sjuklig 79-åring om smitning efter trafikolycka), 1988:37 (i narkotikamål med hänsyn till påföljdsvalet), 1999:227 (utländsk medb. med bristfälliga kunskaper i svenska språket), 1999:541 (i mål om ansvar för våld mot tjänsteman med hänsyn till påföljdsvalet), 2014:60 (i mål om ansvar för våldsamt motstånd med hänsyn till utredningen om brottet) – För flera tilltalade bör ej utses samma offentliga försvarare när risk föreligger för motstridiga intressen H 1989:540 – Sedan två tilltalade haft gemensam försvarare utsågs nya försvarare för båda H 1990:156 – Särskilda skäl till offentlig försvarare i HovR:n (enl. 2 st.) ansågs föreligga i fråga om tilltalad, som av TR:n dömts för stöld till villkorlig dom och utvisning och klagade i utvisningsfrågan H 1995:625 – För rätt till offentlig försvarare krävs misstanke om brott, ej endast kallelse till förhör (23:6) H 2001:344 – Privat försvarare förordnad till offentlig sådan H 2012:43.

Den som förordnats som offentlig försvarare har ej i denna egenskap ansetts biträda huvudmannen vid överklagande av beslut att avvisa målsägandes överklagande i skadeståndsdelen H 2006:464, anm. även vid 51:4.

Anmärkt författning:

Domstolsverkets föreskrifter (DVFS 2020:26) om advokatberedskap.

SFS 2019:263

3 b §

En offentlig försvarare ska förordnas för en tidigare tilltalad om

  1. han eller hon är i behov av försvarare med hänsyn till att åklagaren enligt 58 kap. 6 a § beslutat eller har möjlighet att besluta att återuppta en förundersökning eller att låta en pågående förundersökning även avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet, eller

  2. det annars finns synnerliga skäl.

Vid bedömningen av om den tidigare tilltalade är i behov av försvarare ska rätten beakta brottets beskaffenhet, den tidigare tilltalades personliga förhållanden och vilka utredningsåtgärder som ska vidtas.

SFS 2012:659

4 §

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, äge den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

Hänvisad författning:

Ang. anmälan av undersökningsledare se 23:5 – Ang. talan mot rättens beslut se 49:5 p. 7 och 54:4.

Rättsfall:

Ang. 1 st. H 1950:676H 1993:299 anm. vid 54:8.

4 a §

En framställan om förordnande av en offentlig försvarare enligt 3 b § skall göras hos den domstol som enligt 58 kap. 4 § första stycket är behörig att pröva ansökan om resning.

SFS 2012:659

5 §

Till offentlig försvarare skall förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl, får till sådan försvarare utses någon annan lämplig person som har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning. Företrädesvis bör det förordnas någon som brukar förekomma som rättegångsombud vid domstolen.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon som är behörig för uppdraget, skall denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

SFS 2009:1252

6 §

En offentlig försvarare får entledigas av rätten om behovet av offentlig försvarare upphör eller om det finns något annat skäl för det. Om den misstänkte utser en annan försvarare, ska den offentliga försvararen entledigas om det inte skulle medföra synnerlig olägenhet.

Ett byte av offentlig försvarare får beslutas av rätten, om det finns särskilda skäl. Om en offentlig försvarare har bytts ut en gång, får ett nytt byte ske bara om det finns synnerliga skäl.

En offentlig försvarare får inte utan rättens tillstånd sätta någon annan i sitt ställe.

Rättsfall:

Ang. talan mot beslut se 49:5 p. 7 och 54:4.

Rättsfall:

H 1977:137 anm. vid 54:5 – Fråga om byte av offentlig försvarare H 1980:177; 1981:1080 (bristande förtroende hos tilltalad som i två instanser mot sitt nekande dömts till livstids fängelse); 1991:244 (d:o hos tilltalad som av TR dömts till fängelse 1 år 6 mån. för otukt med barn m.m.); 1995:75 (fråga om byte efter upprepade tidigare byten i mål ang. mord, grovt rån m.m.); 2004:639 (bristande förtroende m.m. i mål om vållande till annans död avseende sjuksköterskas handlande i tjänsten); 2007:984 (vårdnadshavare för underårig hade ej fått tillfälle att lämna synpunkter på valet av försvarare) – Fråga om byte av offentlig försvarare kunde ej prövas, sedan förundersökningen avslutats med beslut att åtal ej skulle väckas H 1980:261 – Ang. 3 st. jfr H 1967:385 anm. vid 10 § – Byte av offentlig försvarare vid förtroendebrist när den tilltalade är under 21 år H 2020:750.

SFS 2018:533

7 §

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret.

Hänvisad författning:

Ang. tystnadsplikt se 36:5.

Rättsfall:

Intressekonflikt för försvararen föranledde undanröjande av brottmålsdom H 2020:305.

8 §

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes rätt, så ock, om målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

Hänvisad författning:

Jfr 12:22.

9 §

Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att träffa sin försvarare. Om en försvarare som är utsedd av den misstänkte inte uppfyller de krav som ställs i 5 § första stycket, får undersökningsledaren eller åklagaren besluta att den misstänkte inte får träffa sin försvarare om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen skall försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla de skäl som det grundas på. Den misstänkte eller försvararen får begära att rätten prövar beslutet.

Om den misstänkte har rätt att träffa sin försvarare skall det få ske i enrum.

En offentlig försvarare eller en försvarare som har utsetts av den misstänkte och meddelats rätten skall kallas till huvudförhandlingen, liksom till andra sammanträden inför rätten.

Hänvisad författning:

Ang. ersättningsskyldighet i vissa fall se 31:4 och 5.

SFS 2016:929

9 a §

Om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att pröva om den person som utsetts att biträda den misstänkte uppfyller kraven i 3 § tredje stycket, ska åklagaren anmäla detta till rätten.

SFS 2019:263

10 §

En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Regeringen meddelar föreskrifter om timkostnadsnormen.

Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

När ersättningen bestäms skall i vissa fall en taxa tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om taxan och om beräkning av ersättningen för tidsspillan.

Ersättningen till offentlig försvarare får endast om det finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen. På begäran av den misstänkte eller den föreslagna offentlige försvararen skall förhandsbesked lämnas i frågan om sådana merkostnader omfattas av rätten till ersättning.

En offentlig försvarare får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet utan verkan och den offentlige försvararen skall till den misstänkte betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Den offentlige försvararen får dock förbehålla sig och ta emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt fjärde stycket inte omfattas av försvararens rätt till ersättning av allmänna medel.

Hänvisad författning:

Ang. 3 st. se F 1997:4062 § här nedan.

Rättsfall:

Skälighetsprövning H 1962:627; 1968:423; 1973:39 – Offentlig försvarare, som biträtt med uppsättande av revisionsinlaga, har, sedan den tilltalade därefter avstått från fullföljd, av allmänna medel tillerkänts ersättning, vilken den tilltalade förpliktats återgälda till statsverket H 1949:822 – Ang. begäran om ersättning: När ansökning om ersättning inkommit först efter det målet avgjorts, har den förklarats ej kunna vinna avseende H 1949:823; 1980:23. Jfr H 1994:635 anm. vid 31:9; jfr även anm. vid 18:14 – Begäran av offentlig försvarare som i HovR biträtt tilltalad om ersättning för biträde i HD kunde, då avgörandet i ansvarsfrågan vunnit laga kraft, ej bifallas H 1953:269; 1965:285; 1982:112. Jfr H 1955:212; 1966:541; 1971:411; 1983:567 (talan mot beslut under rättegången att avvisa vadetalan såvitt angick betalningsskyldighet enl. 77 a § uppbördslagen) – Ang. ersättning för arbete: Ang. ersättning för arbete före förordnandet H 1959:12 – Offentlig försvarare har ej erhållit gottgörelse av allmänna medel för förskotterad kostnad för arvode till sakkunnig 1959:48; för i målet anskaffat läkarutlåtande 1970:321 – Ersättning för arbete som utförts av annan H 1967:385H 1973:385 (fullmakt utfärdad, sedan talan fullföljts utan uppdrag och fullmakt); 1979:251 (ersättning fastän talan fullföljts utan uppdrag och fullmakt); 1980:587 (ej ersättning då talan fullföljts utan fullmakt samt föreläggande att förete sådan ej efterkommits) – Ang. bestämmande av ersättning med avvikelse från fastställd taxa H 1976:114, 1987:365 I och II – Fastställd taxa ansågs i visst fall inte tillämplig H 1986:582, 1987:332 (i HovR:n avsåg målet ursprungligen två tilltalade men betr. den ene avskrevs målet före huvudförhandlingen) – När vadetalan i HovR förfallit på grund av vadekärandens utevaro från huvudförhandling och målet därefter återupptagits, beaktades inte denna förhandling vid tillämpning av brottmålstaxan H 1994:31 – Fråga om skäligheten av begärt arvode H 1976:355 – Ang. timersättning i mål utanför taxan till försvarare som ägde särskild kännedom om och erfarenhet av det mycket speciella rättsområde målet gällde H 1989:14 – Bestämmande av timersättning med frångående av beslutad timkostnadsnorm H 1993:114 – Ersättning utgick utöver timkostnadsnormen i brottmålstaxan i mycket omfattande mål ang. komplicerad ekonomisk brottslighet, vilket under ett halvt år tagit försvararens hela arbetstid i anspråk H 1993:237 – Fråga om ersättning för annat arbete i den misstänktes intresse än sådant som har direkt samband med förberedandet och utförandet av talan H 1977:577 – Ang. ersättning för besök hos häktad av kurativa skäl H 1984:877; för besök hos häktad efter TR:ns dom för överläggning ang. ett överklagande, när den häktade därefter avgivit nöjdförklaring men överläggningen gått utöver rutinmässiga åtgärder 1993:214; för besök hos häktad inför hovrättsförhandling när besöket krävde lång resa 1997:586, när den tilltalade erkänt och påföljdsfrågan var förhållandevis okomplicerad 1999:253, när ett stort antal vittnen förhörts om i princip samma sak H 2010:151 – Ang. ersättning för försvarares åtgärder för att skaffa fram narkotika som den tilltalade tagit befattning med H 1981:1035; för upprättande av arbetsredogörelse H 2010:19 – Fråga om ersättning då viss åtgärd kan ha haft betydelse även för rättslig angelägenhet i vilken försvararen haft 3:e mans uppdrag att tillvarata dennes intresse H 1982:212 – Ang. ersättning för biträde i angelägenhet rörande verkställighet av dom i annat brottmål H 1987:596 – Ang. ersättning då förundersökningen ej föranlett åtal H 1979:314 – Ersättning utgick för yttrande i häktningsfråga, då det var uppenbart att arbetet inte varit opåkallat H 1996:575 – Fråga om försvarare varit försumlig vid angivande av bevisning H 1980:234 – Fråga om förskott till försvarare för arbete av utomstående expertis H 1986:733 – Helgtaxan tillämplig? H 1989:266 – Avvikelse från timkostnadsnorm gjord i visst fall för annat arbete en söndag än helgförhandling H 1998:507 – När HovR undanröjt TR:ns förordnande om offentlig försvarare därför att förutsättningar saknades för sådant förordnande tillerkändes försvararen ersättning för sitt arbete i frågan i HovR:n H 2001:351 – Principer för bestämmande av ersättning för arbete med överklagande i mål vari prövningstillstånd fordras H 2005:97 anm. även vid 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) – När offentlig försvarare satt annan i sitt ställe, var brottmålstaxan tillämplig och den anlitade hade ej självständig rätt till ersättning H 2005:137 – Fråga om krav på försvarares kostnadsräkning när brottmålstaxan ej är tillämplig H 2008:223 – Att offentlig försvarare efter avslutad huvudförhandling åberopat ny bevisning, vilket föranlett ny huvudförhandling, innebar ej försumlighet och hennes ersättning sattes ej ned H 2009:72 – Offentlig försvarare, som fått medgivande att sätta annan i sitt ställe, erhöll ersättning för den extra tidsåtgång som substitutionen medfört (brottmålstaxan ej tillämplig) H 2009:735 – Ersättning för omställningstid med anledning av att huvudförhandling ställts in kan medges på allmän kontraktsrättslig grund och utgår då som arvode H 2010:206 – Ang. tidsspillan: Ersättning för tidsspillan vid rättegång i HovR H 1974:486; 1976:213 – Tidsspillan vid besök hos häktad, som överförts till annan ort, för förberedelse av talan mot häktningsbeslutet H 1975:555 – Ang. ersättning för väntetid mellan ankomsten till domstolsorten och förhandlingens början H 1985:91 I och II – Ang. innebörden av begreppet tidsspillan H 1976:455 I – Ersättning (i mål utanför taxesatt område) för tidsspillan betr. tid varmed lunchuppehåll överskridit en timme H 1976:699 – Ersättning för tidsspillan utanför taxesatt område H 1979:584 – Vid inställelse samma dag i ett mål som offentlig och i ett annat som enskild försvarare fördelades resekostnad och annan gemensam kostnad lika på de två målen, då särskilda skäl som föranledde annat inte förelåg H 1979:646 – Ang. ersättning då försvararen på grund av uppdraget måst avbryta semester H 1980:36 – Ej ersättning för resa från semesterort till domstolsorten utan endast för resa beräknad från kontorsorten när försvararen själv orsakat merkostnaderna H 1998:561; däremot utgick ersättning när särskild tidsfrist gällde för huvudförhandlingen 1999:256 – Sammanlagd tidsspillan i mål utanför taxeområdet måste uppgå till minst 20 min. i en och samma instans för att ersättas H 2004:549 – Rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg till offentlig försvarare när tingsrätt hade flera tingsställen H 2016:414 I – Ang. utlägg: Ersättning för resa med egen bil H 1967:141 – Kostnad för översättning av brottmålsdom ansågs m.h.t. best. i RB 33:9 ej kunna ersättas som utlägg; ej heller ersättning för översättning av förundersökningsprotokoll då översättningen ej ansågs påkallad för försvararuppdragets fullgörande H 1992:186Övrigt: Ang. rättegångskostnader i mål om försvararersättning se H 1987:179 anm. vid 18:15 – Medgivande av myndighet som har att bevaka statens intresse i fråga om ersättning till offentlig försvarare skall frångås endast om alldeles särskilda skäl föreligger H 2005:869 – Jfr rättsfall vid 31:2.

Fråga om regeringens beslut om timkostnadsnorm till grund för brottmålstaxan stod i uppenbar strid med 21:10 och taxan därför enl. RF 11:14 inte skulle tillämpas H 1993:260.

Särskilda skäl enl. 4 st.? H 2011:291 – TR:s beslut som ej hade formen av förhandsbesked var ej bindande för HovR:n enl. 4 st. H 2012:262 – Försvararen verksam långt från domstolsorten H 2012:914 – Offentlig försvarare som fått förundersökningsprotokoll i elektronisk form hade rätt till ersättning för utskrift av protokollet H 2015:693 – Den s.k. helgtaxan ej tillämplig på tidsspillan under en helg i samband med annat arbete än häktningsförhandling H 2017:441 – Ang. förhandsbesked enl. 4 st. H 2019:271 – Ersättning till advokat som bedriver verksamhet från flera kontor H 2021:520.

SFS 2009:1252

10 a §

En offentlig försvarare som överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk endast om det finns särskilda skäl för det.

SFS 1988:214

11 §

Vårdnadshavare som höres enligt 1 § äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Hänvisad författning:

F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. efter RB 18:.

SFS 1971:240

12 §

En misstänkt som har kallats att inställa sig till ett sammanträde får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle om det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt. Rätten får bevilja förskott på ersättningen.

Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Hänvisad författning:

Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.7, 8 och 9 a §§ inf. efter 18:.

SFS 1996:1624

Om enskilt anspråk i anledning av brott

1 §

Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot tilltalad utan stämning se 45:5 och 6; 47:24 – Ang. omröstning se 29:6 – Ang. talan om utdömande av vite som avsågs i GB 15:11 (nu ÄktB 14:7).

Rättsfall:

H 1964:114, anm. vid 47:1 – Fråga huruvida talan om enskilt anspråk ändrats H 1983:311.

2 §

Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan.

Hänvisad författning:

Ang. rättegångskostnad se 31:11.

Rättsfall:

Åklagare äger i fråga om det enskilda anspråket åberopa även annan omständighet än sådan som omfattas av gärningsbeskrivningen H 1994:306.

SFS 1988:6

3 §

Föres i särskilt mål vid rätten talan om enskilt anspråk i anledning av brott, äge rätten, om det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet.

Hänvisad författning:

Ang. fullföljd av talan se 49:7, 52:1, 58:4.

4 §

Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan, som avses i 14 kap. 5 §, äge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande tillämpning.

Rättsfall:

Jfr H 1937:264 (plenum).

5 §

Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter.

SFS 1988:6

6 §

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin rätt att tala å brottet, förordne rätten, om part yrkar det, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten ingått i svaromål, skall, om denne yrkar det, talan dock prövas.

Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

Hänvisad författning:

Ang. nedläggande av åtal se 20:9 och 12 – Ang. förlust av talerätt se 47:14 och 24.

Rättsfall:

Ang. 2 st. jfr H 1956:212, anm. vid 54:9.

7 §

Föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med åtalet och finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i målet.

Rättsfall:

Jfr H 1955:212; 1981:1129.

SFS 1969:588

8 §

Talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under allmänt åtal som avses i 20 kap. 10 § får ej väckas av målsäganden, om inte åtal för brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

SFS 1981:1312

Om förundersökning

1 §

Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Att förundersökning inte behöver inledas i vissa andra fall följer av 4 a § och 22 §.

Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.

Hänvisad författning:

Jfr 45:11.

SFS 1994:1412

2 §

Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

Hänvisad författning:

Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)4 och 21 §§, inf. efter detta kap. – Lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. nedan – F (1967:502) om utdrag ur folkbokföringsdatabasen för utredning om brott, nedan.

3 §

Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen om brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl.

När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder åklagare i en förundersökning.

Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen.

Hänvisad författning:

Förundersökningskungörelse (1947:948)3 och 3 a §§, nedan – Ang. ersättning till den som hörts enl. 4 st. se KK 1969:590 inf. vid 6 §.

SFS 2014:649

4 §

En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel.

Förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen ska också bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, ska den läggas ned.

Även brottsbekämpande verksamhet före en förundersökning ska bedrivas objektivt.

Hänvisad författning:

Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)14 §, nedan.

SFS 2016:546

4 a §

En förundersökning får vidare läggas ned

  1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, eller

  2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned.

Om det finns förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt första stycket redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.

Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma gäller beslut att inte inleda förundersökning i motsvarande fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar undersökningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.

Hänvisad författning:

Se betr. 1 st. 1 Åklagarförordning (2004:1265)10 §, efter RB 7: – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)14 §, nedan – Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare8 §, inf. efter detta kap.

SFS 2014:649

5 §

Ska enligt 21 kap. 3 a eller 3 b § en offentlig försvarare utses för den misstänkte eller den tidigare tilltalade, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten. Undersökningsledaren ska också göra anmälan hos rätten, om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde. Avser förundersökningen brott enligt 6 kap. brottsbalken, ska anmälan om målsägandebiträde göras omedelbart när förundersökningen har inletts eller återupptagits, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde.

Om det inte pågår någon förundersökning ska anmälan enligt första stycket göras av åklagaren.

SFS 2018:619

6 §

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.

Hänvisad författning:

Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)5 och 8 §§, nedan.

Rättsfall:

Ang. rätt till offentlig försvarare H 2001:344 anm. vid 21:3 a.

6 a §

Den som skall höras under förundersökningen får vid vite kallas att infinna sig vid förhöret, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vite får inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller om väglängden till den plats där förhöret skall hållas överstiger tio mil från den plats där den kallade har sin bostad eller stadigvarande uppehåller sig och det inte är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum.

Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av undersökningsledaren eller av en polisman som får leda förhöret.

Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite föreläggas i samband med kallelse till förhör en senare dag.

Hänvisad författning:

Ang. vite se Lag (1985:206) om viten inf. under FörvProc.

SFS 2002:440

6 b §

Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § prövas av åklagaren.

Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre veckor från det att han eller hon fick del av beslutet begära rättens prövning av detta. Begäran om sådan prövning skall göras hos åklagaren, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till rätten.

Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom den angivna tiden, får åklagarens beslut verkställas enligt utsökningsbalken.

SFS 2002:440

7 §

Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas på en plats inom en väglängd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig.

Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum, får hämtning enligt första eller andra stycket ske oavsett väglängden.

Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han eller hon inställas på den plats som bestämts för förhöret.

Hänvisad författning:

Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)6 §, nedan.

SFS 2002:440

8 §

På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök till ett sådant brott.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan förundersökning hunnit inledas.

SFS 1994:1412

9 §

Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar.

Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.

SFS 1998:24

9 a §

Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är den som ska förhöras skyldig att på tillsägelse tillfälligt lämna ifrån sig elektronisk kommunikationsutrustning som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon vägrar, får en polisman tillfälligt omhänderta utrustningen.

Om det är nödvändigt för att söka efter egendom som anges i första stycket och det är föreskrivet fängelse för brottet, får en polisman kroppsvisitera den som ska höras. Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får dock kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att försvåras.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan en förundersökning har hunnit inledas.

SFS 2016:546

9 b §

Egendom som tas om hand enligt 9 a § ska lämnas tillbaka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden och senast vid den tidpunkt då den som ska höras inte längre är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 9 §.

Det ska föras protokoll över åtgärder enligt 9 a §.

SFS 2016:546

10 §

Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra–sjunde styckena, vem som får närvara vid ett förhör.

Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av undersökningsledaren närvara.

Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen och om biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

Den misstänkte har rätt att själv närvara och ha sin försvarare närvarande vid ett förhör som hålls på den misstänktes begäran enligt 18 b § första stycket. Vid andra förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin försvarare närvarande. En försvarare som inte uppfyller de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket får dock förhindras att närvara om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid förhör med någon annan än den misstänkte får den misstänktes försvarare närvara om det kan ske utan men för utredningen.

Om en person förhörs i en annan förundersökning än den i vilken han eller hon är misstänkt, har personen rätt att ha sin försvarare närvarande om han eller hon medverkar i den utredningen på ett sådant sätt att 29 kap. 5 a § brottsbalken kan komma att tillämpas. Försvararen får, i den ordning som undersökningsledaren bestämmer, ställa frågor vid förhöret.

Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till men för utredningen.

När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid ett förhör inte får uppenbaras.

Hänvisad författning:

Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)7 och 20 §§, nedan.

SFS 2022:791

11 §

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, får han i den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som hörs. Detsamma gäller målsägandebiträde vid förhör med målsäganden. Om någon annan är närvarande vid förhör, får denne inte utan undersökningsledarens tillstånd vid förhöret meddela sig med den hörde.

SFS 1988:610

12 §

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila.

Hänvisad författning:

Ang. förhör med barn se Förundersökningskungörelse (1947:948)15–19 §§, nedan.

13 §

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av vikt för utredningen, och är han, om åtal väcks, skyldig att i målet vittna därom, eller är det annars av synnerlig vikt för utredningen att någon, som är skyldig att vittna i målet, redan under förundersökningen hörs som vittne, får på undersökningsledarens begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Förhör, som avses i första stycket, får inte äga rum, innan förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Om förhöret gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. Den misstänkte skall ges tillfälle att närvara vid förhöret.

Ersättning för hans inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Hänvisad författning:

Ang. bevisupptagning utom huvudförhandling se 23:15; 35:8, 9; 36:19; 37:3; 38:6; 39:2, 5; 40:5, 11; 43:3 2 st.; 46:3 2 st.; 47:24 – Ang. förfarandet vid sådan bevisupptagning se 35:9–12 – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)9 §, nedan.

Rättsfall:

Ang. vittnesförhör under förundersökning H 1954:188.

SFS 1996:1624

14 §

Undersökningsledaren får inhämta ett yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, ska den misstänkte eller försvararen ges tillfälle att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får undersökningsledaren framställa en begäran om det. Han eller hon får också begära att rätten ska förelägga att ett skriftligt bevis ska läggas fram eller att ett föremål ska tillhandahållas för besiktning eller besluta att en allmän handling som kan antas ha betydelse som bevis ska tillhandahållas vid förundersökningen.

Innan någon är skäligen misstänkt får ett föreläggande enligt andra stycket beslutas endast om det är uppenbart att den som föreläggandet riktas mot inte kan komma att misstänkas för brottet.

Hänvisad författning:

Jfr 40:Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Bih. – Jfr även Förundersökningskungörelse (1947:948)10 § 2 st., nedan – Ang. förordnande om tillhandahållande av allmän handling se 38:8.

SFS 2022:316

15 §

På yrkande av undersökningsledaren eller den misstänkte får rätten ta upp bevis under förundersökningen om

  1. det finns en risk att ett bevis som ska åberopas vid huvudförhandlingen dessförinnan går förlorat eller blir svårt att ta upp vid förhandlingen, eller

  2. någon är skäligen misstänkt för brottet och har underrättats om misstanken enligt 18 § och det är lämpligt att ta upp bevis.

Vid bedömningen av om det enligt första stycket 2 är lämpligt att ta upp bevis ska rätten beakta utredningens omfattning, brottets beskaffenhet, bevisupptagningens betydelse för frågan om att häva ett häktningsbeslut eller restriktioner enligt 24 kap. 5 a § och övriga omständigheter.

Hänvisad författning:

Jfr 35:8; 36:19; 38:6; 39:2; 40:11 samt Förundersökningskungörelse (1947:948)11 §, nedan – Ang. bevisupptagning utom huvudförhandling se 35:9–13.

SFS 2021:1107

15 a §

Ett sammanträde för bevisupptagning enligt 15 § ska hållas skyndsamt. Om bevisupptagningen kan antas få betydelse för frågan om att häva ett häktningsbeslut eller restriktioner ska sammanträdet hållas före eller vid en ny förhandling i häktningsfrågan, dock senast inom två veckor efter det att yrkandet har framställts.

SFS 2021:1107

15 b §

Bestämmelserna om bevis som tas upp utom huvudförhandling gäller i tillämpliga delar även för bevis som tas upp av rätten under förundersökningen. Ska en misstänkt höras enligt 15 § gäller dock att rätten, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen, får besluta om undantag i fråga om kallelse och närvaro när det gäller andra misstänkta och deras försvarare i samma mål.

Kostnaden för bevisupptagningen och för den misstänktes inställelse ska betalas av allmänna medel.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om ersättning för den misstänktes inställelse.

SFS 2021:1107

16 §

I fråga om användande av tvångsmedel under förundersökningen gäller 24–28 kap.

I fråga om tolk och översättning av handlingar under förundersökningen tillämpas 5 kap. 6 och 8 §§ samt 33 kap. 9 §. Undersökningsledaren beslutar i dessa frågor.

SFS 2013:663

17 §

[Upphävd g. Lag (2014:649).]

SFS 2014:649

18 §

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte underrättas om misstanken när han eller hon hörs.

Efter underrättelsen har den misstänkte och försvararen rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. p. 1 se Förundersökningskungörelse (1947:948)12–12 b §§, nedan.

SFS 2017:176

18 a §

När undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska underrättas om detta och om att de har rätt att begära att förundersökningen kompletteras. De ska ges skälig tid att ange den utredning de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett.

Rätten enligt första stycket att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även efter det att åtalet har väckts och fram till dess att åtalet slutligt har prövats eller saken annars slutligt har avgjorts. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

SFS 2017:176

18 b §

På begäran av den misstänkte eller försvararen ska ett förhör eller någon annan utredning äga rum, om det kan antas vara av betydelse för förundersökningen. Om en sådan begäran avslås ska skälen för det anges.

Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller försvararen, om det kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt.

SFS 2017:176

18 c §

Om den misstänkte eller försvararen ska närvara vid ett förhör med någon annan än den misstänkte för att ställa frågor, har de rätt att ta del av det som förekommit vid förundersökningen i den utsträckning det behövs för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt vid förhöret. Detsamma gäller om förhöret ska ske inför rätten enligt 15 § på yrkande av undersökningsledaren.

Rätten enligt första stycket att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

SFS 2021:1107

19 §

Om undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig utan att bifalla en begäran som avses i 18 b § första stycket, eller om den misstänkte eller försvararen anser att det finns någon annan brist i utredningen, kan de anmäla detta till rätten.

Rätten ska så snart det går pröva anmälan. Om det finns skäl för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller någon annan eller vidta den åtgärd i övrigt som behövs. Ersättning för den misstänktes inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

SFS 2017:176

20 §

Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal skall väckas.

Hänvisad författning:

Ang. rättegångskostnad i vissa fall se 31:8, 9 3 st. – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)14 §, nedan.

SFS 1957:38

21 §

Vid förundersökningen ska det föras ett protokoll över det som har förekommit som är av betydelse för utredningen.

När en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller den som hörts ges tillfälle att på något annat sätt granska uppteckningen. Den hörde ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckningen och granskningen ska göras innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Om utsagan har antecknats i protokollet först efter granskningen, ska uppteckningen biläggas handlingarna.

Andra stycket gäller inte förhör som dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning, och som upptecknas skriftligen i sin helhet.

I mindre mål får i stället för protokoll kortfattade anteckningar föras över det väsentliga som har förekommit vid förundersökningen.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. jfr 6:6 – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)20–24 §§, nedan.

Rättsfall:

Fråga om rätt för den misstänkte att få avskrift av förundersökningsprotokollet och offentlig försvarares rätt till ersättning för utlägg för avskrift H 2008:650.

SFS 2017:176

21 a §

Så snart åtal har beslutats har den misstänkte och försvararen rätt att på begäran få en papperskopia av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om en offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte, ska en kopia lämnas eller sändas till försvararen.

Den misstänkte och försvararen har också rätt att på begäran få en kopia av handlingar som innehåller sådant som har förekommit vid förundersökningen och som inte ingår i protokollet eller anteckningarna. En sådan kopia behöver inte lämnas om det finns

  1. risk för att sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att lämnas vidare, eller

  2. hinder mot det med hänsyn till materialets omfattning eller karaktär.

När den misstänkte eller försvararen får ta del av ett protokoll eller en annan handling som innehåller sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

SFS 2017:176

21 b §

Förhör får dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning.

Vid bedömningen av om ett förhör bör dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning ska brottets beskaffenhet, utsagans förväntade betydelse och den hördes personliga förhållanden särskilt beaktas.

SFS 2017:176

21 c §

Ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förhör ska bevaras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet slutligt har avgjorts.

SFS 2017:176

21 d §

Frågor om den misstänktes och försvararens rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen prövas av undersökningsledaren.

Ett beslut att begränsa rätten att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen eller att göra ett förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgift vidare eller att utnyttja uppgiften kan anmälas till rätten av den misstänkte eller försvararen, när undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig. För rättens prövning gäller 19 § andra stycket.

SFS 2017:176

22 §

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

Hänvisad författning:

Förundersökningskungörelse (1947:948)25 §, nedan – Ang. 2 st. jfr 45:5 och 11; 46:12.

SFS 2004:504

23 §

Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

Hänvisad författning:

Ang. utredning efter förordnande av rätten se 45:11; 46:12.

24 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 a § första stycket samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning.

Anmärkt författning:

Lag (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhetLag (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens områdeF (2018:1877) i samma ämne – F (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott, gäller enl. F 2019:675 till utgången av 2022.

SFS 2017:176

Om häktning och anhållande

Kapitlet erhöll ny lydelse g. med ikraftträdande 12 april 1988 enl. SFS1987-1211

1 §

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han

  1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

  2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

  3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

Hänvisad författning:

Ang. häktning i samband med reseförbud eller pga. försummelse av anmälningsskyldighet se 25:9 jfrd med 25:2 2 st.

Rättsfall:

Rättsfall ang. äldre lydelse: Ang. ”på sannolika skäl misstänkt” se H 1973:157 – Ang. kollusionsfara H 1952:518 – Häktning av utlänning som efter brott i Sverige lämnat landet H 1963:54 – Fråga om häktning av den som efter nöjdförklaring avtjänade av TR ådömt fängelse, då HovR:n i sin dom funnit brottet vara sådant som avsågs i 3 st. (nu 2 st.) H 1979:425 – Sedan häktningsbeslut meddelats (men ännu ej verkställts) yrkade åklagaren häktning även för annat brott. Talan avvisades H 1981:1204; jfr 1980:444 anm. vid 51:6 och 1983:894 anm. vid 18 § – Likaså avvisades fullföljd talan när häktning skett pga. såväl kollusionsfara som fara för fortsatt brottslighet och besvären avsåg enbart grunden kollusionsfara H 1989:747 – Häktad frigavs eftersom viss risk förelåg att han annars skulle bli berövad friheten längre tid än som med hänsyn till villkorlig frigivning svarade mot verkställighet av det fängelsestraff som kunde komma att utdömas H 1984:559; se även 1985:56 – HovR:s häktningsbeslut upphävt då häktningen skulle leda till att den tilltalade blev berövad friheten längre tid än som svarade mot den av TR:n ådömda påföljden H 1987:878 – Ang. 3 st. (nu 2 st.) H 1985:868 – Besvär över häktningsbeslut prövades ej efter det att den häktade frigivits H 1989:502 – Häktning i samband med inhibering av straffverkställighet H 1989:461 (resning) och 1990:8.

Enligt grunderna för 3 och 4 st. ej häktning av den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom H 1991:374 – Fråga om häktning i HovR efter frikännande dom i TR:n H 1998:246, 1999:223 – Fråga m.h.t. proportionalitetsprincipen i 3 st. om skäl för häktning av misstänkt med fast adress utomlands för avslutande förhör under förundersökning H 2007:337 – Proportionalitetsprincipens tillämpning vid fortsatt utevarohäktning H 2015:261 – Häktning av unionsmedborgare med hemvist utomlands pga. flyktfara stred inte mot den unionsrättsliga principen om likabehandling H 2016:1024 – Häktning stred mot proportionalitetsprincipen i 3 st. H 2020:885.

SFS 1989:650

2 §

Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet,

  1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta kan antas vara osann, eller

  2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Rättsfall:

Grovt rättegångsfel att låta den tilltalade stanna kvar i häkte på grund som inte delgivits honom vid förhandling H 2019:741.

SFS 1987:1211

3 §

Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den begränsning som följer av 19 §, häktas, om

  1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § första, tredje och fjärde styckena eller 2 § och

  2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet.

Hänvisad författning:

Jfr 19 §.

SFS 1989:650

4 §

Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda bestämmelser.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning föreskrivs i 25 kap.

Hänvisad författning:

Ang. övervakning se Förundersökningskungörelse (1947:948)26–28 §§, inf. vid 23: – Ang. 2 st. se Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare23 §, efter 23:.

Rättsfall:

Tillämpning av 1 st. första meningen betr. 17-åring H 2008:81.

SFS 1987:1211

4 a §

En misstänkt får vara berövad friheten i Sverige som häktad under en sammanhängande tid om högst nio månader fram till dess att åtal har väckts. Om det finns synnerliga skäl får rätten på begäran av åklagaren besluta att tiden får överskridas.

SFS 2021:285

5 §

Beslut att häkta någon meddelas av rätten. I häktningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 §.

Hänvisad författning:

Ang. forum se 19:12.

SFS 1987:1211

5 a §

Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon ska stanna kvar i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal, ska den samtidigt på begäran av åklagaren pröva om och i så fall på vilket sätt den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas enligt 6 kap. 2 § häkteslagen (2010:611). Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Tillstånd till restriktioner får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt, får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat tillstånd till restriktionen i fråga. Om åklagaren har meddelat ett sådant beslut ska han eller hon samma dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första stycket. När en sådan framställning kommit in till rätten, ska rätten så snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling i frågan. För handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om häktningsförhandling.

Tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon ska stanna kvar i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal.

Rättsfall:

För att lämna tillstånd att meddela restriktioner krävs uttrycklig begäran av åklagaren H 2004:547 – Fråga om restriktioner vid häktning i utlämningsärende H 2021:670 – Prövningen av en framställning om restriktioner när den tilltalade redan är häktad H 2021:701.

SFS 2021:285

6 §

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet.

Hänvisad författning:

Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948)13 §, inf. efter 23:.

SFS 1987:1211

7 §

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Hänvisad författning:

Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare34 §, inf. vid 23:.

Rättsfall:

Fråga om gripande skett ”å bar gärning eller flyende fot” H 1978:67 – Butikskontrollant ägde som påtryckningsmedel mot snattare som skulle gripas ta hand om snattarens handväska H 1990:324 – Fråga, om den som förföljde och grep en person, som brutit sig in i hans bil, samt hotat denne med kniv handlat försvarligt H 1994:48 anm. äv. vid BrB 24:1.

SFS 1987:1211

8 §

Har ett beslut att anhålla någon meddelats i den misstänktes frånvaro, skall han eller hon, så snart beslutet har verkställts, förhöras. Förhöret skall hållas av en åklagare eller av en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.

Har någon gripits enligt 7 §, skall han eller hon så snart som möjligt förhöras av en åklagare eller av en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall åklagaren omedelbart häva beslutet om gripande.

Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av Polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl för anhållande, får åklagaren efterlysa honom eller henne.

Hänvisad författning:

Jfr 23:9.

Rättsfall:

Underlåtenhet att bl.a. hålla förhör enl. denna § bedömdes som tjänstefel H 1992:838 anm. vid BrB 20:1.

SFS 2014:1410

9 §

När någon grips eller anhålls eller när ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet.

SFS 2008:67

9 a §

Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning.

SFS 2014:257

10 §

Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall åklagaren omedelbart häva beslutet.

SFS 1987:1211

11 §

Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som anges i 12 § muntligen eller skriftligen göra framställning hos rätten om häktning av den anhållne.

I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas om häktningsframställningen genom åklagarens försorg.

SFS 1987:1211

12 §

Häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet.

Hänvisad författning:

Ang. forum se 19:12 – Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid2 § 2 st. vid RP 28 §.

SFS 1995:1310

13 §

Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan.

Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid2 § 2 st. vid RP 28 §.

Rättsfall:

Ansvarig domare har ansetts skyldig att, när fristen i andra meningen överskridits, initiera att anhållningsbeslut hävs H 2017:842.

ERD McGoff mot Sverige (1984, fråga om tid för häktningsförhandling).

SFS 1995:1310

13 a §

Åklagaren får avvakta med häktningsframställningen och rätten får avvakta med häktningsförhandlingen i syfte att förhandlingen i häktningsfrågan ska kunna hållas gemensamt med en huvudförhandling.

En gemensam förhandling ska hållas så snart det kan ske. Tidpunkterna för när en häktningsframställning senast ska göras enligt 12 § första och andra styckena och för när en häktningsförhandling senast ska hållas enligt 13 § andra stycket får inte överskridas.

SFS 2021:285

14 §

Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.

Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som yrkandet grundas på. Detsamma gäller i fråga om en begäran om tillstånd till restriktioner enligt 5 a §. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det.

Hänvisad författning:

Ang. offentlighet se 5:1 2 st.

SFS 1998:601

15 §

Häktningsförhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott till dess häktningsfrågan kan avgöras.

Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten bestämmer något annat.

SFS 1987:1211

16 §

Sedan häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.

Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 § tredje och fjärde styckena.

Beslutas ej häktning, skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslutet.

Hänvisad författning:

Ang. klagan över beslut se 49:3; 52:1; 54:3, 4, 6; 56:1 – Ang. underrättelse om häktningsbeslut se UtlänningsF (2006:97) 7:9, inf. efter lagen 2005:716. Bih.

Rättsfall:

Ang. talerätt se H 1953:460H 1980:444 anm. vid 51:6.

SFS 1987:1211

17 §

En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14–16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid2 § 2 st. vid RP 28 § – Ang. väckande av åtal se 45:1 och 2; 47:1 – Ang. anmälan enl. 3 st. se Förundersökningskungörelse (1947:948)29 §, efter 23: – Ang. forum för förhandling enl. 4 st. se 19:12.

Rättsfall:

Fråga om tillämpning av denna § i visst fall H 1990:542 – Ej häktning enl. denna § utan förhandling H 1993:161 – Oriktig tillämpning av 1 st. andra meningen H 1996:237.

SFS 1995:1310

18 §

När rätten beslutar om häktning ska, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Åklagaren ska i samband med begäran om förlängning redovisa en tidsplan för förundersökningen. Den misstänkte eller hans eller hennes försvarare ska om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Om inte åtal väcks inom två veckor ska rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla en ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till utredningen eller av någon annan anledning är uppenbart att förhandling inom den nu angivna tiden skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Tid för att väcka åtal behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.

Rättsfall:

Hinder ansågs ej möta mot att häktad blir häktad även för annat brott eller att gärning för vilken han häktats rubriceras på annat sätt än i det tidigare beslutet H 1983:894; jfr 1980:444, 1981:1204, 1983:894 och 1989:747, alla anm. bl.a. vid 1 § – Ang. tjänstefel g. underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandling H 1997:368.

SFS 2021:285

18 a §

Om åklagaren begär att häktningstiden enligt 4 a § ska få överskridas ska rätten senast den dag tiden går ut hålla förhandling i häktningsfrågan.

SFS 2021:285

19 §

Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall utan dröjsmål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid2 § 2 st. vid RP 28 §.

SFS 1995:1310

20 §

Rätten ska omedelbart häva ett häktningsbeslut,

  1. om inte åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts inom den tid som avses i 18 §,

  2. om inte åtal har väckts eller överskridande av tiden har begärts senast klockan elva dagen före den dag tiden i 4 a § går ut, eller

  3. om det inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Rätten ska snarast underrättas om åtgärden.

SFS 2021:285

21 §

Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han skall häktas. I fråga om tillstånd till restriktioner gäller bestämmelserna i 5 a §.

Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet fängelse ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dömts till i målet.

Hänvisad författning:

Ang. fullföljd av talan se 49:5, 54:4.

Rättsfall:

Fråga om skäl förelåg att tilltalad som dömts till fängelse 1 år skulle förbli häktad H 1974:614; d:o betr. tilltalad som överlämnats till sluten psykiatrisk vård 1976:420; d:o betr. till 6 mån. fängelse och förvisning dömd, som varit anhållen och häktad mer än 4 mån. och som ensam fullföljt talan 1979:261 – Häktningsbeslut kan ej avse tid efter det att dom i målet vunnit laga kraft H 1977:185; se även 1980:554 (beslut att tilltalad skulle i häkte avbida verkställighet av meddelat utvisningsbeslut ej lagligen grundat i vad det avsåg tid efter domens lagakraftvinnande); 1995:268 (d:o) – Skäl för häktning förelåg ej längre, när till fängelse dömd, som ensam fullföljt talan, varit anhållen och häktad så länge att han skulle ha villkorligt frigivits, om i stället verkställighet skett H 1983:610 – Till fängelse och utvisning dömd skulle i häkte avbida att domen ”i ansvarsfrågan” vann laga kraft mot honom; fråga om häktningen bestod efter nöjdförklaring betr. fängelsestraffet H 1983:817 – Ej häktning enl. denna § utan förhandling i häktningsfrågan H 1992:499 – Sedan häktad överklagat TR:s dom på fängelse, återkallade han sin vadetalan. HovR:n skulle i samband med avskrivningsbeslutet inte meddela beslut om häktning, eftersom domen blev verkställbar genom återkallelsen H 1994:230 – Rätten ägde ej pga. åtal för stöld fälla till ansvar för häleri och förordna om häktning i samband därmed H 1999:529 – Ang. tillstånd att meddela restriktioner H 2004:547 anm. vid 5 a §.

SFS 1998:601

21 a §

Den som har frihetsberövats genom gripande enligt 7 § första stycket, genom överlämnande till en polisman enligt 7 § andra stycket och då inte har frigetts, genom anhållande eller genom häktning enligt 17 § har rätt att så snart som möjligt få någon av sina närmaste anhöriga eller någon annan person som står honom eller henne särskilt nära underrättad om frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen skall försvåras. När det inte längre finns skäl för beslutet skall en underrättelse lämnas så snart som möjligt.

Om den frihetsberövade motsätter sig att någon underrättas om frihetsberövandet, får en underrättelse lämnas bara om det finns synnerliga skäl.

En underrättelse behöver inte lämnas om frihetsberövandet har upphört.

SFS 2016:929

22 §

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

Hänvisad författning:

Ang. 3 st. jfr Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Bih.

SFS 1998:24

23 §

Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i förvar annat än enligt föreskrift i detta kapitel eller annars i lag.

Om skyldighet för den som misstänks för brott att stanna kvar för förhör finns bestämmelser i 23 kap.

SFS 1987:1211

24 §

I fråga om behandlingen av den som är anhållen eller häktad samt om ersättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmelser.

Hänvisad författning:

Häkteslag (2010:611) och Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, båda inf. efter detta kap.

SFS 2021:285

Om reseförbud och anmälningsskyldighet

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1981-1294

1 §

Om någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa och det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den misstänkte, får han eller hon, om det är tillräckligt, i stället

  1. meddelas förbud att utan tillstånd lämna anvisad vistelseort (reseförbud), eller

  2. föreläggas att på viss ort och vissa tider anmäla sig hos Polismyndigheten (anmälningsskyldighet).

Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Finns det skäl att häkta eller anhålla någon, men kan det antas att syftet kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut om detta meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

Hänvisad författning:

Ang. reseförbud i konkursärende KonkL2:12 och 6:6.

Rättsfall:

Fråga om tillräckliga skäl för fortsatt reseförbud med hänsyn till proportionalitetsprincipen, mot bakgrund bl.a. av den tid som förbudet gällt H 2008:868.

SFS 2014:649

2 §

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

SFS 1981:1294

3 §

Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätten.

Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

SFS 1981:1295

4 §

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden för överträdelse av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

Hänvisad författning:

Ang. delgivning se Delgivningslag (2010:1932), efter RB 33: – Ang. talan mot beslut under rättegång se 49:5; 52:1; 54:4; 56:1 – Ang. påföljd av överträdelse se 9 § – Ang. underrättelse till polismyndighet se PassF (1979:664)23 a §, efter lagen 1978:302. Bih. – Ang. anmälan av åklagares beslut som meddelats sedan åtal väckts se Förundersökningskungörelse (1947:948)30 § efter 23:.

5 §

Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte begära rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen därefter hålla förhandling som avses i 3 §. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, får dock, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum, förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Hänvisad författning:

Ang. tid för huvudförhandling se 45:14 3 st. och 47:22 3 st.

SFS 1981:1294

6 §

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §

Reseförbud skall omedelbart hävas om

  1. det inom den tid som avses i 6 § varken har väckts åtal eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden, eller

  2. reseförbudet av något annat skäl inte längre bör gälla.

Reseförbud hävs av rätten. Även åklagaren får häva ett reseförbud, om inte förbudet har meddelats eller fastställts av rätten och åtal har väckts. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband med detta.

Vad som anges i 24 kap. 21 § om häktning skall tillämpas i fråga om reseförbud.

Hänvisad författning:

Ang. underrättelse till polismyndighet se PassF (1979:664)23 a §, efter lagen 1978:302. Bih.

Rättsfall:

Reseförbud kan endast avse tid till dess dom vunnit laga kraft H 1969:310 – Besvär över reseförbud föranledde ingen åtgärd då TR:n genom nytt beslut förklarat att förbudet skulle bestå H 1985:235.

SFS 2000:172

8 §

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud, äge denna utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat.

Rättsfall:

Fråga om reseförbud i HD för tilltalad som frikänts av HovR H 1987:876.

9 §

Överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart, att skäl därtill ej förekomma.

Om kvarstad

Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. SFS1981-0828

1 §

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

Hänvisad författning:

Ang. straff se BrB 17:13.

Rättsfall:

H 1958:456 (invändning att egendom överlåtits).

SFS 1989:650

2 §

Beslut om kvarstad meddelas av rätten.

Fråga om kvarstad får upptagas på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad endast om anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna därom.

Väcks fråga om kvarstad, skall, så snart det kan ske, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 17 §. Är det fara i dröjsmål, får rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas.

SFS 1981:828

3 §

I avvaktan på rättens beslut om kvarstad får åklagaren ta egendom i förvar.

Om det är fara i dröjsmål, får en polisman ta lös egendom i förvar. En sådan åtgärd skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som omedelbart prövar om egendomen skall förbli i förvar.

Förvar får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som beslutet avser eller något annat motstående intresse.

SFS 2008:376

3 a §

Om det som tagits i förvar är ett föremål och om det kan ske utan fara för att föremålet går förlorat och annars är lämpligt, får det lämnas kvar i innehavarens besittning. Avser beslutet om förvar en fordran eller annan rättighet, skall gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än Kronofogdemyndigheten.

Har egendom tagits i förvar, får ägaren eller innehavaren inte överlåta egendomen eller förfoga över den på annat sätt till skada för den vars intressen förvarsbeslutet skall skydda. I fråga om utmätning av egendom som tagits i förvar gäller vad som är föreskrivet i 16 kap. 15 § utsökningsbalken om utmätning av egendom som belagts med kvarstad för fordran.

Det som tagits i förvar skall vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn.

SFS 2008:376

3 b §

Över förvar skall protokoll föras. I protokollet skall noga anges vad som tagits i förvar, var och när åtgärden ägt rum, vad som varit ändamålet med den och vilka som varit närvarande när den vidtogs.

Om den vars egendom tas i förvar inte är närvarande vid åtgärden, skall han eller hon utan dröjsmål underrättas om den och om vad som har skett med den egendom som tagits i förvar.

Den vars egendom tagits i förvar skall på begäran få ett bevis om åtgärden. Beviset skall också innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

SFS 2008:376

4 §

Har åklagaren tagit egendom i förvar eller beslutat att egendom skall förbli i förvar, skall han eller hon så snart som möjligt och senast fem dagar därefter till rätten ge in en framställning om kvarstad. Görs inte en sådan framställning, skall egendomen omedelbart återställas.

När en framställning har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 2 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan framställningen kom in och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får framställningen dock prövas vid huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad, skall omhändertagen egendom förbli i myndighetens vård till dess beslutet har verkställts, om inte rätten bestämmer annat.

SFS 2008:376

5 §

Då rätten förordnar om kvarstad, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna får ej bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

SFS 1981:828

6 §

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller har för skulden ställts säkerhet eller förekommer eljest ej längre skäl för kvarstad, skall rätten omedelbart häva åtgärden.

Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.

SFS 1981:828

7 §

Bestämmelserna i 25 kap. 8 § om reseförbud gäller också beträffande kvarstad.

Rättsfall:

Fråga om kvarstad i HD när den tilltalade frikänts av HovR H 1987:876.

SFS 1981:828

8 §

I fråga om verkställandet av kvarstad finns bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare föreskrifter om verkställandet, om det behövs.

Hänvisad författning:

UB 16:10 och 13 – Särskilda best. om kvarstad m.m. finns i Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden6 §. Bih.

SFS 1981:828

Om beslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2022-0316

Hänvisad författning:

Om beslag och särskilda tvångsmedel i anledning av tryckfrihetsbrott se TF 10:.

Beslag m.m.

Rubriken införd g. SFS2014-1419

1 §

Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas

  1. ha betydelse för utredning om brott,

  2. ha tagits ifrån någon genom brott,

  3. vara förverkat på grund av brott,

  4. kunna användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

  5. ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, om inte annat är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Rättsfall:

Beslag av checkar utlämnade under sådana förhållanden att mottagaren misstänkes för ockerpantning H 1969:440 – Ang. byggnad se 15 § – Sedan prövningstillstånd meddelats i mål om beslag men frågan om beslag därefter förfallit prövades målet ändå i sak med hänsyn till rättegångskostnadsfrågan H 1988:86 – I beslag tagna handlingar som utgjorde bevis i brottmål fick utlämnas under viss tid till utländsk domstol H 1990:635 – Fråga om beslag å egendom som avsågs i 13 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner H 1993:178 – Fråga om beslag på alkoholdrycker innan EG-domstolen meddelat förhandsavgörande rörande förverkande H 2005:595 – De intressen som bär upp biobankslagen hindrar regelmässigt att vävnadsprover tas i beslag H 2018:852.

SFS 2022:316

2 §

En skriftlig handling får inte tas i beslag om

  1. den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om, och

  2. handlingen innehas av honom eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.

Rättsfall:

Fråga om tillämpning av p. 1 vid begäran om husrannsakan hos advokat för beslag på skriftlig handling H 1977:403 – Beslag å handlingar rörande ett aktiebolag, vilka fanns på en advokatbyrå vars innehavare var styrelseledamot i bolaget, ansågs ej lagligen grundat H 1990:537 – Att en advokat är misstänkt för brott hindrar inte tillämpning av förbudet mot beslag av handlingar hos advokaten H 2010:122R 2001:67 anm. vid 36:5.

SFS 2022:316

3 §

Brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren.

Allmän anmärkning:

Jfr anm. vid 9 §.

SFS 1993:602

4 §

Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag.

Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 §.

Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå.

SFS 1993:1408

4 a §

Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe har framställt anspråk på det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till honom eller henne.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget har gjorts.

Rättsfall:

Fråga om det var uppenbart att en målsägande hade bättre rätt till en beslagtagen båt; även fråga om retentionsrätt för ersättning avseende förbättringskostnader kunde beaktas H 2008:282.

SFS 2003:163

5 §

Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag.

Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Hänvisad författning:

Ang. klagan över beslut se 49:5; 54:4.

Rättsfall:

Beslut under rättegången om beslag ej föremål för resning H 1995:175.

6 §

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på föremålet skall underrättas om förhandlingen.

Rättsfall:

Yrkande, sedan beslag hävts, att det skall hävas även betr. fotokopior, som tagits av de beslagtagna handlingarna H 1977:573H 2008:282 anm. vid 4 a § – RÅ ej behörig att överklaga HovR:s beslut enl. 2 st. betr. kostnaderna i mål mellan den hos vilken beslag skett och målsäganden H 2008:436.

SFS 2003:163

7 §

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre, än vad som är nödvändigt.

Om den tid som avses i första stycket är otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före tidens utgång.

SFS 1994:1412

8 §

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, ska beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den som beslaget har gjorts hos. Om denne medger det får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut.

Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har framställt anspråket. Om denne medger det ska dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag fortfarande ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska tredje stycket inte tillämpas. Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska rätten besluta att beslag som har gjorts för att ett föremål skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott ska bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.

SFS 2016:546

8 a §

När ett beslag har hävts skall, om föremålet inte enligt 4 a § skall lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe, föremålet lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Gör denne inte anspråk på föremålet eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, skall föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.

Om den som ett föremål skall lämnas ut till enligt första stycket inte hämtar det, eller föremålet inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

SFS 2009:1171

8 b §

När ett föremål enligt 8 a § skall lämnas ut till den hos vilken beslaget gjorts eller den som gör anspråk på föremålet skall denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas och att det, om det inte hämtas, kan komma att säljas för statens räkning eller förstöras.

Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också har drabbats av beslaget skall även denne underrättas om att beslaget har hävts och, om föremålet skall lämnas ut, till vem utlämnandet skall ske.

SFS 2009:1171

9 §

Rätten får förordna, att försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag skall, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Fråga därom får tas upp endast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Ett förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. I förordnandet skall det tas in en underrättelse om att meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan.

När en försändelse på grund av ett förordnande hållits kvar, skall befordringsföretaget utan dröjsmål göra anmälan hos den som har begärt förordnandet. Denne skall omedelbart pröva, om beslag skall ske.

SFS 1993:602

9 a §

Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens förordnande enligt 9 §, får ett sådant förordnande beslutas av åklagaren. När en försändelse har hållits kvar på grund av åklagarens förordnande, skall befordringsföretaget utan dröjsmål anmäla detta till åklagaren. Åklagaren skall omedelbart pröva om försändelsen skall tas i beslag.

Om åklagaren har beslutat ett förordnande enligt första stycket, skall han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till rätten. I anmälan skall skälen för åtgärden anges. Rätten skall skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, skall den upphäva förordnandet.

Om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten har prövat ett ärende enligt andra stycket, skall åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

SFS 2014:1419

10 §

Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas kvar i innehavarens besittning skall förseglas eller märkas som beslagtaget, såvida det ej framstår som obehövligt.

Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt. Ett föremål som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av innehavaren, om ej annat beslutas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed.

Hänvisad författning:

Ang. straff se BrB 17:13.

SFS 1981:828

11 §

Om den som beslag sker från inte är närvarande vid beslaget, ska han eller hon så snart det kan ske utan men för utredningen underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, ska, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

SFS 2022:316

11 a §

Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att det kan komma att fattas ett beslut enligt 4 a §. Någon underrättelse behövs inte, om det är uppenbart att ett sådant beslut inte kommer att fattas.

SFS 2003:163

11 b §

Vid genomsökning av handlingar i en beslagtagen elektronisk kommunikationsutrustning eller av en kopia av sådana handlingar ska den som drabbats av åtgärden få tillfälle att närvara, om det kan antas att det kommer fram uppgifter som enligt 2 § hindrar beslag.

Det som sägs i första stycket gäller inte om det finns särskilda skäl mot närvaro.

Undersökningsledaren får besluta att det som förekommit vid en genomsökning inte får uppenbaras.

SFS 2022:316

11 c §

Den som avses i 11 b § första stycket har rätt att ha ett biträde närvarande om det kan ske utan men för utredningen och biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

Om den som avses i 11 b § första stycket är under femton år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid genomsökningen, om det kan ske utan men för utredningen.

SFS 2022:316

12 §

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall den av honom förseglas.

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §

När ett föremål tas i beslag ska detta protokollföras. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet ska beskrivas noga. Vid omfattande beslag får de beslagtagna föremålen beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt.

Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

SFS 2016:546

14 §

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat om reseförbud äge motsvarande tillämpning beträffande beslag.

Rättsfall:

Fråga om beslag i HD när den tilltalade frikänts i HovR H 1987:876.

14 a §

Kan föremål skäligen antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, må det tagas i beslag. Härvid äga bestämmelserna i detta kapitel om beslag motsvarande tillämpning.

Rättsfall:

Ang. äldre rätt se H 1974:553.

SFS 1975:403

15 §

För säkerställande av utredning om brott må byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel är stadgat om beslag.

Hänvisad författning:

Ang. straff se BrB 17:13.

16 §

Den som i elektronisk form innehar en viss lagrad uppgift som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott får föreläggas att bevara uppgiften.

I föreläggandet ska det anges hur länge uppgiften ska bevaras. Tiden får inte bestämmas till längre än nödvändigt och får inte överstiga 90 dagar från dagen för beslutet.

Om det finns särskilda skäl får tiden för bevarande förlängas med högst 90 dagar.

Ett föreläggande får inte riktas mot den som skäligen kan misstänkas för brottet eller mot någon till honom eller henne sådan närstående person som avses i 36 kap. 3 §.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 16 § upphävd g. Lag 1989:650.

SFS 2021:238

16 a §

Ett föreläggande enligt 16 § får beslutas av undersökningsledaren eller en åklagare.

I föreläggandet får det anges att den som har förelagts att bevara en viss uppgift inte får uppenbara att åtgärden har vidtagits.

Den som har förelagts att bevara en viss uppgift får begära rättens prövning av föreläggandet. För rättens prövning gäller 6 § första stycket.

SFS 2021:238

17 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare de gällande.

Hänvisad författning:

Jfr bl.a. Fiskelag (1993:787)47 § vid BB 17:,Jaktlag (1987:259)47 § vid BB 23:,Lag (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.2 §, vid BrB 36: samt Lag (2000:1225) om straff för smuggling22–25 §§, Narkotikastrafflag (1968:64)7 §, Vapenlag (1996:67) 9:6, alla i Bih.

Kopiering

Rubriken införd g. SFS2022-0316

17 a §

En handling som omfattas av ett beslag eller påträffas vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans får kopieras om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

En handling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får inte heller kopieras.

SFS 2022:316

17 b §

Den som med laga rätt verkställer ett beslag, en husrannsakan eller en genomsökning på distans får besluta om att en handling ska kopieras enligt 17 a §.

SFS 2022:316

17 c §

Den som ska underrättas om ett beslag, en husrannsakan eller en genomsökning på distans enligt 11 § eller 28 kap. 7 eller 10 g § ska även underrättas om att en handling har kopierats enligt 17 a §, så snart det kan ske utan men för utredningen.

SFS 2022:316

17 d §

Om en kopia enligt 17 a § varken läggs till grund för ett beslut att väcka åtal eller används som bevisning till stöd för åtalet, ska den förstöras när ett avgörande i sak har fått laga kraft eller när en åtalsunderlåtelse har beslutats.

En kopia ska omedelbart förstöras i de delar som den omfattas av förbud enligt 17 a § andra stycket.

En åtgärd enligt andra stycket ska protokollföras.

SFS 2022:316

17 e §

Om en kopia enligt 17 a § förvaras hos en brottsbekämpande myndighet får den som drabbats av kopieringen begära rättens prövning av om kopian ska förstöras. Rätten till prövning gäller så länge förundersökningen pågår eller, om åtal har väckts, till dess att målet har avgjorts slutligt.

Om förutsättningarna för kopiering har upphört får rätten besluta att kopian ska förstöras. Rätten får även besluta att en kopia ska förstöras i de delar som den omfattas av förbud enligt 17 a § andra stycket.

När en begäran enligt första stycket har kommit in till rätten ska en förhandling enligt 5 § hållas så snart som möjligt. I högre rätt tillämpas 25 kap. 8 § i fråga om reseförbud även i fråga om kopiering.

SFS 2022:316

Biometrisk autentisering

Rubriken införd g. SFS2022-0316

17 f §

Om det finns anledning att anta att någon har möjlighet att öppna ett avläsningsbart informationssystem genom biometrisk autentisering är han eller hon skyldig att på tillsägelse av en polisman medverka till detta, om en genomsökning av ett beslagtaget föremål, en husrannsakan eller en genomsökning på distans annars försvåras. Om han eller hon vägrar, får en polisman genomföra autentiseringen.

SFS 2022:316

Hemliga tvångsmedel

Rubriken införd g. SFS2014-1419

18 §

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär att meddelanden, som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning om

  1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

  2. sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,

  3. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

  4. uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken,

  5. högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken,

  6. företagsspioneri enligt 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,

  7. terroristbrott, samröre med en terroristorganisation, finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 4, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § terroristbrottslagen (2022:666),

  8. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–7, om en sådan gärning är belagd med straff, eller

  9. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ger också rätt att vidta åtgärder som anges i 19 §.

SFS 2022:668

19 §

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om

  1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,

  2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

  3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.

Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras från att nå fram.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning om

  1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader,

  2. dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som inte är att anse som ringa, narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

  3. brott som avses i 18 § andra stycket 2–7, eller

  4. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff.

I fall som avses i 20 § andra stycket får hemlig övervakning av elektronisk kommunikation dock användas endast vid en förundersökning som avser brott som kan leda till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 18 § andra stycket.

SFS 2022:316

20 §

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får, om inte annat följer av andra stycket, endast ske om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse

  1. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den misstänkte, eller

  2. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får, utöver vad som anges i första stycket, ske i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Övervakning som innebär att uppgifter hämtas in om meddelanden får dock endast avse förfluten tid.

Avlyssning eller övervakning får inte avse meddelanden som endast överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.

SFS 2012:281

20 a §

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda tv-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning får användas vid en förundersökning om

  1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

  2. brott som avses i 18 § andra stycket 2–7,

  3. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1 eller 2, om en sådan gärning är belagd med straff, eller

  4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

SFS 2022:316

20 b §

Hemlig kameraövervakning får, utom i fall som avses i 20 c §, användas endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Åtgärden får, utom i fall som avses i 20 c §, avse endast en sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig.

SFS 2008:855

20 c §

Om det inte finns någon som är skäligen misstänkt för brottet, får hemlig kameraövervakning användas för att övervaka den plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till denna plats. Hemlig kameraövervakning enligt denna paragraf får ske endast om syftet är att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

SFS 2008:855

20 d §

Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning som

  1. görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud, och

  2. avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten inte har tillträde till.

Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning om

  1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

  2. spioneri enligt 19 kap. 5 § brottsbalken,

  3. brott som avses i 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte leder till endast böter,

  4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år och det är fråga om

    1. människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken,

    2. grov människoexploatering enligt 4 kap. 1 b § tredje stycket brottsbalken,

    3. våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket brottsbalken,

    4. grovt sexuellt övergrepp enligt 6 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken,

    5. våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 § första eller andra stycket brottsbalken,

    6. grovt sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken,

    7. grovt utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § tredje stycket brottsbalken,

    8. grovt koppleri enligt 6 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken,

    9. grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

    10. grovt barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § sjätte stycket brottsbalken,

    11. grovt övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,

    12. grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), eller

    13. grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

  5. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff,

  6. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 4, om en sådan gärning är belagd med straff och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i fyra år.

Anmärkning om flytt:

Lagen 2014:1419, med ikraftträdande 1 jan. 2015, innehåller även:

2. I fråga om användning och behandling av uppgifter som vid hemlig rumsavlyssning har kommit fram om något annat brott än det som har legat till grund för beslutet om rumsavlyssning, och som har samlats in före d. 1 jan. 2015, gäller äldre föreskrifter.

SFS 2022:1044

20 e §

Hemlig rumsavlyssning får användas endast om någon är skäligen misstänkt för ett brott som avses i 20 d § och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Åtgärden får avse endast en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Avser åtgärden någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes, får hemlig rumsavlyssning användas endast om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där.

Hemlig rumsavlyssning får inte avse

  1. en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas för verksamhet som tystnadsplikt gäller för enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen,

  2. en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas för verksamhet som bedrivs av advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter eller familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453), eller

  3. en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas av präster inom trossamfund eller av dem som har motsvarande ställning inom sådana samfund, för bikt eller enskild själavård.

SFS 2014:1419

21 §

Frågor om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning prövas av rätten på ansökan av åklagaren.

I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket skall det anges vilken tid tillståndet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt. När det gäller tid som infaller efter beslutet får tiden inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

I ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation skall det anges vilket telefonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geografiskt område tillståndet avser. Det skall vidare särskilt anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät.

I ett tillstånd till hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning skall det anges vilken plats tillståndet gäller. Om tillståndet är förenat med ett särskilt tillstånd enligt 25 a § att få tillträde till en plats för att installera tekniska hjälpmedel, skall det anges särskilt i beslutet.

I ett beslut att tillåta hemlig rumsavlyssning skall det också anges vem som är skäligen misstänkt för brottet.

I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket skall det, när det finns skäl till detta, också i övrigt anges villkor för att tillgodose intresset av att enskildas personliga integritet inte kränks i onödan.

SFS 2014:1419

21 a §

Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren i avvaktan på rättens beslut.

Om åklagaren har gett ett sådant tillstånd, skall han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till rätten. I anmälan skall skälen för åtgärden anges. Rätten skall skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, skall den upphäva beslutet.

Om åklagarens beslut har verkställts innan rätten gjort en prövning som avses i andra stycket, skall rätten pröva om det funnits skäl för åtgärden. Om rätten finner att det saknats sådana skäl, får de inhämtade uppgifterna inte användas i en brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av avlyssningen eller övervakningen, eller för någon annan som uppgifterna avser.

SFS 2014:1419

22 §

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får inte avse telefonsamtal eller andra meddelanden där någon som yttrar sig, på grund av bestämmelserna i 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena, inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram. Om det under avlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, skall avlyssningen omedelbart avbrytas.

Hemlig rumsavlyssning får inte avse samtal eller annat tal där någon som angetts i första stycket talar. Om det under rumsavlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant samtal eller tal, skall avlyssningen omedelbart avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar skall omedelbart förstöras i de delar som de omfattas av förbud enligt första eller andra stycket.

SFS 2014:1419

23 §

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, ska åklagaren eller rätten omedelbart upphäva beslutet.

SFS 2014:1419

23 a §

Om det vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning har kommit fram uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet om avlyssning eller övervakning, får uppgifterna användas för att utreda brottet. Förundersökning eller motsvarande utredning om brottet får dock inledas på grund av dessa uppgifter endast om

  1. det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan antas att brottet inte leder till endast böter, eller

  2. det finns särskilda skäl.

Om det vid hemlig rumsavlyssning har kommit fram uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet om hemlig rumsavlyssning, får uppgifterna användas för att utreda brottet endast om det är fråga om

  1. brott som anges i 20 d §, eller

  2. annat brott, om det är föreskrivet fängelse i tre år eller däröver för brottet.

Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får uppgifterna användas för att förhindra brott.

SFS 2014:1419

24 §

En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.

Upptagningar och uppteckningar som avses i första stycket skall, i de delar de är av betydelse från brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. I de delar som upptagningarna och uppteckningarna är av betydelse för att förhindra förestående brott skall de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. De skall därefter förstöras.

Trots andra stycket får brottsutredande myndigheter behandla uppgifter från upptagningar och uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag. Uppgifter från hemlig rumsavlyssning får dock behandlas endast om de rör förestående brott eller brott som avses i 23 a § andra stycket.

Rättsfall:

Ang. tillhandahållande åt domstol, med stöd av 38 § 2 st. i 1937 års sekretesslag, av bandupptagningar av avlyssnade telefonsamtal H 1980:212.

SFS 2014:1419

25 §

När tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har lämnats, får de tekniska hjälpmedel som behövs för åtgärden användas.

I 9 kap. lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller för den som driver verksamhet som avses i den lagen.

SFS 2022:484

25 a §

Vid hemlig rumsavlyssning får den verkställande myndigheten, efter särskilt tillstånd, i hemlighet skaffa sig tillträde till och installera tekniska hjälpmedel på en plats som annars skyddas mot intrång. Ett sådant tillstånd får avse endast den plats som skall avlyssnas eller, om det finns särskilda skäl, en plats som direkt angränsar till den platsen. Ett tillstånd att skaffa sig tillträde till en sådan angränsande plats får dock inte avse någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes.

Om en plats skall bli föremål för både hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning, får ett särskilt tillstånd enligt första stycket meddelas även för kameraövervakningen. Detta får dock inte avse tillträde för installation av tekniska hjälpmedel i någons stadigvarande bostad.

Om ett tillstånd enligt första eller andra stycket avser ett fordon, får den verkställande myndigheten, om det behövs, tillfälligt flytta fordonet i samband med tillträdet.

Om ett tekniskt hjälpmedel har installerats med stöd av ett tillstånd enligt första eller andra stycket, skall hjälpmedlet tas bort eller göras obrukbart så snart som möjligt efter det att tiden för tillståndet har gått ut eller tillståndet har upphävts.

När ett beslut om hemlig rumsavlyssning eller hemlig kameraövervakning verkställs får olägenhet eller skada inte förorsakas utöver vad som är absolut nödvändigt.

SFS 2014:1419

Offentligt ombud

Rubriken införd g. SFS2003-1146

26 §

Offentliga ombud skall bevaka enskildas integritetsintressen i ärenden hos domstol om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning.

Ett offentligt ombud har rätt att ta del av det som förekommer i ärendet, yttra sig i ärendet och överklaga rättens beslut.

SFS 2014:1419

27 §

Regeringen förordnar för tre år i sänder personer som kan tjänstgöra som offentliga ombud. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden.

Ett offentligt ombud skall vara svensk medborgare och skall vara eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare. Ett offentligt ombud får inte vara i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Regeringen skall inhämta förslag på lämpliga kandidater från Sveriges advokatsamfund och Domarnämnden.

Ett offentligt ombud får trots att regeringens förordnande har upphört slutföra pågående uppdrag.

SFS 2008:420

28 §

När en ansökan eller anmälan om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning har kommit in till rätten, skall rätten så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och hålla ett sammanträde. Vid sammanträdet skall åklagaren och det offentliga ombudet närvara.

Ett uppdrag som offentligt ombud gäller även i högre rätt.

SFS 2014:1419

28 a §

Om rätten har meddelat tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, och tillståndet alltjämt gäller, får rätten pröva en ansökan eller anmälan om ytterligare tillstånd som avser samma person utan att utse ett offentligt ombud och utan att hålla sammanträde om

  1. ansökan eller anmälan grundas på samma omständigheter men avser ett annat telefonnummer eller en annan adress eller en annan elektronisk kommunikationsutrustning än det tidigare tillståndet, och

  2. ett sammanträde skulle vara utan betydelse för rättens prövning av ansökan eller anmälan.

Ett tillstånd enligt första stycket får inte avse någon annan tid än det tidigare tillståndet.

När rätten har prövat en ansökan eller anmälan enligt första stycket ska ett offentligt ombud skyndsamt utses och underrättas om beslutet.

SFS 2020:728

29 §

I fråga om ersättning till offentligt ombud tillämpas bestämmelserna i 21 kap. 10 § första och andra styckena samt 10 a §.

SFS 2003:1146

30 §

Den som förordnats som offentligt ombud i ett ärende får inte obehörigen röja vad han eller hon i ärendet fått kännedom om.

SFS 2003:1146

Underrättelse till enskild

Rubriken införd g. SFS2007-0981

31 §

Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om inte annat följer av 33 §, underrättas om sådan hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för.

Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation har avsett ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som innehas av någon annan än den misstänkte, ska även innehavaren underrättas. Detta gäller dock inte om annat följer av 33 § eller inhämtning har skett med stöd av 20 § andra stycket och integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa.

Om kameraövervakning eller rumsavlyssning har avsett en plats som innehas av någon annan än den misstänkte och som allmänheten inte har tillträde till, ska även innehavaren av platsen underrättas om inte annat följer av 33 §.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som enligt 23 kap. 18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på något annat sätt redan har fått del av eller tillgång till uppgifterna. Någon underrättelse behöver inte heller lämnas om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

SFS 2017:176

32 §

En underrättelse enligt 31 § skall innehålla uppgifter om vilket tvångsmedel som har använts och när det har skett. Den som är eller har varit misstänkt för brott skall få uppgift om vilken brottsmisstanke som har legat till grund för åtgärden eller som åtgärden har lett till. Den som inte är eller har varit misstänkt för brott skall få uppgift om detta.

En underrättelse om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation skall även innehålla en uppgift om vilket telefonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommunikationsutrustning som avlyssningen eller övervakningen har avsett. En underrättelse om hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning skall även innehålla en uppgift om vilken plats som har övervakats eller avlyssnats.

SFS 2014:1419

33 §

Om det gäller sekretess enligt 15 kap. 1 eller 2 §, 18 kap. 1, 2 eller 3 § eller 35 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för uppgifter som avses i 32 §, ska en underrättelse enligt 31 § skjutas upp till dess att sekretess inte längre gäller.

Om det på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse inom ett år från det att förundersökningen avslutades, behöver underrättelsen inte lämnas.

En underrättelse enligt 31 § ska inte lämnas, om förundersökningen angår

  1. brott som avses i 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

  2. brott som avses i 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,

  3. brott som avses i 18 kap. 1, 3, 5 eller 6 § eller 19 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 10 a, 10 b, 12 eller 13 § brottsbalken,

  4. brott som avses i 3 eller 4 kap. brottsbalken, om brottet är av det slag som anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 § samma balk,

  5. brott som avses i 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,

  6. brott som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § terroristbrottslagen (2022:666), eller

  7. försök, förberedelse eller stämpling till brott som anges i 1–6 eller underlåtenhet att avslöja sådant brott, om gärningen är belagd med straff.

SFS 2022:668

34 §

Frågor om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning eller kvarhållande av försändelse enligt 9 § eller 9 a § andra stycket får vid förundersökning om brott som avses i 18 § andra stycket 2–7 eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff, utöver av domstol som föreskrivs i 19 kap., prövas av Stockholms tingsrätt.

SFS 2022:1215

Om husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2022-0316

1 §

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får hans eller hennes samtycke inte åberopas i något fall, om inte den misstänkte själv har begärt att husrannsakan ska göras.

Rättsfall:

Husrannsakan på tidningsredaktion i syfte att genom beslag av elektronisk informationsbärare få tillgång till digitala fotografier tilläts inte H 2015:631.

SFS 2022:316

2 §

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.

SFS 1995:637

2 a §

För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott, får husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen.

SFS 1991:666

3 §

I en lokal som är tillgänglig för allmänheten får för ändamål som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske också i annat fall än som avses där.

I en lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet får för ändamål som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske, om det förekommer anledning att brott har förövats för vilket det är föreskrivet fängelse ett år eller däröver och det finns särskild anledning att anta att ändamålet med rannsakningen kommer att uppfyllas. Detta gäller dock inte lokal som huvudsakligen utgör bostad.

Bestämmelsen i andra stycket gäller också utrymmen och fordon som finns i omedelbar anslutning till lokalen och brukas av dem som använder lokalen.

Hänvisad författning:

Jfr Pantbankslag (1995:1000)27 §, inf. vid HB 10:;Lag (1999:271) om handel med begagnade varor12 §, inf. under HBa.

SFS 1999:72

3 a §

Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

SFS 1989:650

4 §

Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som avses i tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning skall alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.

Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning tas upp av rätten självmant eller på yrkande av Polismyndigheten eller åklagaren.

Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av Polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelser i polislagen (1984:387).

Hänvisad författning:

Jfr Lag (2000:1225) om straff för smuggling26 §. Bih.

SFS 2014:649

5 §

En polisman får företa husrannsakan utan förordnande enligt 4 §, om det är fara i dröjsmål. Detta gäller dock inte husrannsakan för delgivning.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 4 §.

SFS 1995:637

6 §

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, om han ej är tillstädes, hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehålles. Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.

Hänvisad författning:

Ang. vittne se RP24 §.

Rättsfall:

Fråga om husrannsakan skett i laga ordning H 1909:102; 1914:130; 1923:151; 1932:423.

8 §

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första stycket sägs.

9 §

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändmålet med förrättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

10 §

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även om det icke är tillgängligt för allmänheten.

Genomsökning på distans

Rubriken införd g. SFS2022-0316

10 a §

Genomsökning på distans innebär att söka efter handlingar som finns lagrade i ett avläsningsbart informationssystem utanför den elektroniska kommunikationsutrustning som används för att utföra genomsökningen.

SFS 2022:316

10 b §

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa får en genomsökning på distans utföras för att söka efter handlingar som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Genomsökning på distans får utföras i ett avläsningsbart informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. Även i annat fall får en genomsökning på distans utföras om det finns synnerlig anledning att anta att det går att påträffa handlingar som avses i första stycket.

Genomsökning på distans får endast utföras genom autentisering i det avläsningsbara informationssystem som åtgärden avser.

SFS 2022:316

10 c §

Genomsökning på distans får inte avse uppgifter som enligt 27 kap. 2 § hindrar beslag.

Om det vid en genomsökning på distans kommer fram uppgifter som omfattas av första stycket ska genomsökningen omedelbart avbrytas i den del den avser sådana uppgifter.

SFS 2022:316

10 d §

Beslut om genomsökning på distans fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. En polisman får vidta åtgärden även utan ett sådant beslut, om det är fara i dröjsmål och genomsökningen inte kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som drabbas av åtgärden.

Om genomsökningen kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som drabbas av åtgärden bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens beslut.

Fråga om genomsökning på distans får tas upp av rätten på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp en sådan fråga.

SFS 2022:316

10 e §

Om en genomsökning på distans verkställs vid en husrannsakan ska 7 § tillämpas i fråga om rätt till närvaro vid genomsökningen.

I andra fall än som avses i första stycket, får den närvara som kan antas ha använt det avläsningsbara informationssystem som genomsökningen avser, om det kan antas att det i informationssystemet finns uppgifter som enligt 27 kap. 2 § hindrar beslag.

Det som sägs i första och andra styckena gäller inte om det finns särskilda skäl mot närvaro.

I övrigt ska 27 kap. 11 b § tredje stycket och 11 c § tillämpas vid en genomsökning på distans.

SFS 2022:316

10 f §

Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är den som närvarar vid en genomsökning på distans skyldig att på tillsägelse tillfälligt lämna ifrån sig annan elektronisk kommunikationsutrustning än sådan som används för att utföra genomsökningen och som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon vägrar, får en polisman tillfälligt omhänderta utrustningen.

Om det är nödvändigt för att söka efter sådan utrustning som anges i första stycket och det är föreskrivet fängelse för brottet, får en polisman kroppsvisitera den som är skäligen misstänkt för brottet. Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att försvåras.

SFS 2022:316

10 g §

Om en genomsökning på distans har utförts utan att den som drabbats av åtgärden har varit närvarande ska han eller hon, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om åtgärden.

SFS 2022:316

10 h §

En genomsökning på distans ska protokollföras. I protokollet ska följande anges:

  • ändamålet med åtgärden,

  • när åtgärden påbörjades och avslutades,

  • om åtgärder enligt 10 f § har vidtagits, och

  • vad som i övrigt förekommit vid genomsökningen.

Den som har drabbats av en genomsökning på distans har rätt att på begäran få ett bevis om åtgärden. Beviset ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

SFS 2022:316

10 i §

Bestämmelserna i 1 § tredje stycket, 3 a § och 8 § om husrannsakan ska tillämpas även i fråga om genomsökning på distans.

SFS 2022:316

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Rubriken införd g. SFS2022-0316

11 §

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans. Kroppsvisitation får också annars göras för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas sådana föremål som avses i första stycket eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (2000:1225) om straff för smuggling27–29 §§. Bih.

SFS 2022:316

12 §

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas

  1. för de ändamål som anges i 11 §,

  2. enligt bestämmelserna i 12 a §, eller

  3. för utredning om hans eller hennes ålder, om den har betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för påföljdsfrågan i övrigt.

I den omfattning och för det ändamål som anges i 12 b § får även en annan person än den som skäligen kan misstänkas för ett brott kroppsbesiktigas.

Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och undersöks. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den som undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada..

Hänvisad författning:

Jfr Smittskyddslag (2004:168)3:1 och 2. Bih. – Lag (1958:642) om rättsgenetisk undersökning etc. 5 § vid FB 3: – Ang. återbetalning av kostnad för blodundersökning i brottmål se 31:1 – Se anm. vid 11 §.

Rättsfall:

Denna § utgör inte lagstöd för kroppsbesiktning som syftar till att ta reda på om den misstänkte är straffmyndig H 2016:1165 – Denna § utgör inte lagstöd för kroppsbesiktning i syfte att undersöka om det finns grund för resning till nackdel för den tilltalade H 2021:368.

SFS 2017:435

12 a §

Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en dna-analys av provet och registrera dna-profilen i det dna-register eller det utredningsregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

SFS 2018:1700

12 b §

Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras på annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott, om

  1. syftet är att genom en dna-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och

  2. det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.

Analysresultatet får inte jämföras med de dna-profiler som finns registrerade i register över dna-profiler som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet har tagits.

Första stycket gäller inte den som är under 15 år.

SFS 2018:1700

13 §

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställs den av någon annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov eller salivprov för DNA-analys tas får dock verkställas och bevittnas av en man.

Hänvisad författning:

Jfr anm. vid 4 och 11 §§ – Ang. kroppsvisitation och kroppsbesiktning jfr även Häkteslag (2010:611) 4:2 ff, efter 24:.

Rättsfall:

Ang. blodprov taget av laboratorieassistent H 1986:489 anm. vid 4 § lagen 1951:649. Bih.

SFS 2005:878

13 a §

Den som ska kroppsvisiteras får hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar.

Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

SFS 2016:546

14 §

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vinnande av utredning om brott, varå fängelse kan följa.

Närmare bestämmelser om åtgärd, som här avses, meddelas av regeringen.

SFS 1974:573

15 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

Hänvisad författning:

Jfr anm. vid 3, 11 och 12 §§ – Sjömanslag (1973:282)51 §Skyddslag (2010:305)10–17 §§, inf. vid BrB 19:Fängelselag (2010:610) 8:3 ff efter BrPLag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.47 §, inf. efter lagen 1994:1809. Bih. – Lag (2004:1100) om luftfartsskydd, inf. efter lagen 2010:500. Bih.

Om omröstning

1 §

Om det vid en överläggning till dom eller beslut framförs skiljaktiga meningar ska omröstning ske.

Vid omröstningen ska den yngste i rätten yttra sig först. Därefter ska ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Av de ledamöter som är lagfarna ska ordföranden säga sin mening sist. Om en av de ledamöterna har berett målet ska dock han eller hon alltid säga sin mening först. Om nämndemän ingår i rätten ska de säga sin mening efter övriga ledamöter.

Var och en ska ange skälen för sin mening.

SFS 2018:411

2 §

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående

  1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas,

  2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,

  3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,

  4. återstående frågor som avser ansvar.

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 § brottsbalken, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

Hänvisad författning:

Ang. domvilla se 59:1; jfr 51:26; 55:15 – Ang. äldre lydelse av denna § se rättsfall anm. i 1989 års lagedition.

SFS 2006:890

3 §

Vid omröstning ska den mening som omfattas av mer än hälften av ledamöterna gälla. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, ska den meningen gälla. Om ingen mening kan anses som lindrigare eller mindre ingripande gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

Om det framförs fler meningar än två utan att någon av dem ska gälla, ska de röster som är minst förmånliga för den tilltalade läggas samman med de röster som är näst minst förmånliga för honom eller henne. Om det behövs ska sammanläggningen fortsätta till dess någon mening ska gälla. Kan inte någon mening anses som minst förmånlig för den tilltalade, ska den mening som har fått flest röster gälla. Har flera meningar fått lika många röster gäller den mening som biträtts av ordföranden eller, om han eller hon inte biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening ska anses lindrigare eller mindre ingripande än någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.

Allmän anmärkning:

Ang. äldre lydelse av denna § se rättsfall anm. i 1989 års lagedition.

Rättsfall:

Fråga vilken mening som skulle anses lindrigast H 2003:268, anm. även vid 8 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

SFS 2018:411

4 §

En ledamot som blir överröstad är skyldig att delta i senare omröstningar. Den som röstat för att den tilltalade skall frikännas helt skall dock vid senare omröstning, om någon mening därvid kan anses som lindrigast eller minst ingripande för den tilltalade, anses ha röstat för denna mening.

SFS 1988:1369

5 §

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla, skall röstas därom.

6 §

Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i 25–28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skall rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.

Rättsfall:

Ang. 3 meningen jfr H 1962:469 och H 2019:845.

SFS 1983:370

7 §

[har upphävts genom lag (1983:370).]

SFS 1983:370

Om dom och beslut

1 §

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

2 §

Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.

SFS 1987:747

3 §

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.

Hänvisad författning:

Jfr 45:4, 5; 46:4; 47:2 – Ang. prövningen i högre rätt jfr 51:24; 55:15 – Ang. befogenhet för domstol att själv upptaga ansvarsfråga se 20:1 – Ang. enskilt anspråk se 17:3.

Rättsfall:

Ang. omfattningen av ansvarsyrkande H 1948:584 – Vad tilltalad, som ej fullföljde talan, i HD anförde rörande andra gärningar än den, beträffande vilken RÅ klagade, kunde icke komma under bedömande H 1962:328 – Jfr H 1950:647; 1953:288; 1954:20, 240; 1955:359, 574; 1956:1; 1968:345 – Då åtal avsett uppsåtligt uteblivande från militärtjänst, har åtalsjustering ansetts erforderlig för att fråga om uteblivande på grund av försummelse skulle kunna komma under bedömande H 1976:368 – Ej hinder i visst fall att efter åtal för häleri döma för häleriförseelse, fastän åtalet ej justerats H 1978:291 – Då åtal gällt skattebedrägeri ansågs frågan om ansvar för vårdslös skatteuppgift inte kunna prövas utan att åtalet justerats före utgången av preskriptionstiden för sistnämnda brott H 1987:194 – När polismän åtalats för vårdslös myndighetsutövning, bestående i att de provocerat andra till narkotikabrott, ägde HovR:n inte pröva, om de gjort sig skyldiga till medverkan till narkotikabrott, och då talan mot HovR:ns dom, varigenom åtalet för vårdslös myndighetsutövning ogillats, fullföljts endast av dem kunde HD inte pröva frågan om ansvar för sådant brott H 1988:665 – Efter åtal för misshandel ej hinder mot att, utan åtalsjustering, döma för ofredande men väl mot att därjämte döma för vållande till kroppsskada H 1990:361 – Ang. tolkning av gärningsbeskrivning (”avlossa skott”) vid åtal för mord, alternativt vållande till kroppsskada H 1996:797 – Ang. felaktig tid i gärningsbeskrivningen H 2010:505 (resningsärende) – Fråga om gärningsidentitet när gärningsbeskrivningen innehåller ett s.k. överskottspåstående H 2013:7 – Tolkning av gärningsbeskrivning H 2014:664 – Jfr rättsfall vid 9 §.

4 §

Om flera åtal handläggs i en rättegång får dom meddelas i fråga om något av dem trots att handläggningen av de övriga åtalen inte avslutats (deldom). Om åtalen avser samma tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det.

Hänvisad författning:

Jfr 45:3, 14.

SFS 2014:320

5 §

En dom ska vara skriftlig och i skilda avdelningar ange

  1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

  2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,

  3. domslutet,

  4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på samt, i förekommande fall, åklagarens förslag till påföljd enligt 45 kap. 4 § andra stycket, och

  5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

En högre rätts dom ska i den utsträckning det behövs innehålla en redogörelse för lägre rätts dom.

Om en part har rätt att överklaga, ska det i domen anges hur detta går till.

Hänvisad författning:

Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol21 §, efter 6:.

SFS 2022:791

6 §

Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

Allmän anmärkning:

Jfr anm. vid 5 §.

SFS 1998:605

7 §

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i rätten, framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på rättens kansli.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om utgången i målet.

Hänvisad författning:

Ang. översändande av själva domen se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol26–31 §§, inf. efter 6:F (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. inf. vid 17:9.

SFS 1987:1097

8 §

En dom ska sättas upp särskilt och skrivas under av de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet.

Om en dom skrivs under elektroniskt, ska det göras med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.

Hänvisad författning:

Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol21 §, inf. efter 6:.

SFS 2020:918

9 §

Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Om förändring och förening av brottspåföljd, om särskilda rättsmedel samt om överförande av lagföring till främmande stat i visst fall gälle vad därom är stadgat.

Hänvisad författning:

Jfr 34:1 – Ang. strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot se 48:3 – Ang. nedläggande av åtal se 20:9, 12 – Ang. dom rörande enskilt anspråk se 17:11; 22:1; 29:6 – Ang. förändring av påföljd se BrB 34: – Ang. särskilda rättsmedel se 58: och 59: – Ang. överförande av lagföring till främmande stat se Lag (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott2 §, inf. efter BrB 2:.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1891:213; 1894:473; 1911:451; 1913:352; 1916:318; 1931:466.

H 1956:700 anm. vid 58:2 – H 1957:82, 1970:175 (bilförare, dömd för vårdslöshet i trafik resp. olovlig körning, senare åtalad för rattfylleri vid samma tillfälle); jfr 1961:352; 1970:240 – Jfr H 1961:730 anm. vid 55:5 och 1981:1169 anm. vid 51:4 – Frågor om gärningsidentitet H 1966:12 och där anm. tidigare rättsfall samt 1966:340 (jfr vid 58:3); 1970:367 (falskdeklaration); 1971:396 B (överlåtelser av narkotika); 1974:11 (vårdslös deklaration och falskdeklaration betr. samma deklaration); 1975:260 (arbetsgivares underlåtenhet att under samma termin inbetala preliminärskatt för andra anställda än de som tidigare dom avsåg); 1980:686 (”samma gärning” när stöld och häleri är alternativa förklaringar till innehav av viss egendom); 1985:662 (förberedelse till stöld och fullbordad stöld en enda gärning); 1987:61 (efter dom på misshandel yrkades ansvar för grov misshandel pga. ytterligare våld mot samma person under samma omständigheter; ansågs vara samma gärning); 2007:557 (mottagande och förvaring av narkotika) – Betydelsen av en brottmålsdom i senare rättegång rörande delvis samma förhållanden H 2015:141.

Ang. tillämpning av principen ne bis in idem i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet C-187/01 och C-385/01 Gözütok och Brügge (fråga om nedlagt straffrättsligt förfarande utgjorde hinder för prövning i annan medlemsstat), C-469/03 Miraglia (fråga om principen omfattade åtalsunderlåtelse pga. pågående brottmålsförfarande för samma gärningar i annan medlemsstat), C-436/04 Van Esbroeck (fråga om tillämpning i tiden och om gärningsidentitet), C-467/04 Gasparini m.fl. (fråga om åtal som ogillats pga. preskription omfattades av principen och fråga om gärningsidentitet), C-150/05 Van Straaten (fråga om gärningsidentitet), C-288/05 Kretzinger (fråga om gärningsidentitet m.m.) och C-367/05 Kraaijenbrink (fråga om gärningsidentitet).

SFS 1976:21

10 §

Det som sägs i 2 och 7 §§ om dom skall tillämpas i fråga om slutligt beslut. När inte annat är föreskrivet skall även 5 och 8 §§ tillämpas beträffande ett sådant beslut, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas in i domen.

Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta.

Hänvisad författning:

Ang. slutligt beslut vid enskilt åtal se 47:14, 21 – Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol25 §, efter 6:.

SFS 1994:1034

11 §

Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det behövs ange de skäl som det grundas på.

Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt skall iaktta.

Om ett beslut, som inte är slutligt meddelas i samband med dom eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den som vill överklaga skall iaktta.

Hänvisad författning:

Ang. beslut i fråga om häktning se 24:16, 17.

SFS 1994:1034

12 §

Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut enligt vilket rätten

  1. avvisat ombud, biträde eller försvarare,

  2. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,

  3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25–28 kap.,

  4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller

  5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 2 eller 4, i fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619), dock inte beslut om skyldighet att till staten återbetala kostnader för rättshjälpen.

Rätten får, när det finns skäl till det, i beslut, enligt vilket föreläggande har meddelats part eller annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, bestämma att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte har laga kraft.

När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om beslutet ändras.

Är särskild föreskrift meddelad om, att dom eller beslut, som inte har laga kraft, får verkställas, är den gällande.

Hänvisad författning:

Särskilda föreskrifter se bl.a. BrB 38:9.

SFS 1996:1624

13 §

Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får dock ske endast om en part begär det och motparten inte motsätter sig kompletteringen.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

SFS 1999:84

14 §

[har upphävts genom lag (1976:567).]

SFS 1976:567

Om rättegångskostnad

1 §

Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överläggning med den tilltalade.

Den tilltalade är inte i något annat fall än som avses i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.

Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned helt eller delvis, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.

SFS 2018:533

2 §

Om den tilltalade frikänns i ett mål, där åklagaren för talan eller om ett åtal som väckts av åklagaren avvisas eller avskrivs, kan rätten besluta att den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) och för bevisning under förundersökningen eller i rättegången, under förutsättning att kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt.

Den tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför rätten. Sådan ersättning betalas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Om den tilltalade döms för brottet, kan han eller hon få ersättning av allmänna medel för kostnader för tolkning av överläggning med försvararen som skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt och för andra kostnader som avses i första eller andra stycket och som vållats honom eller henne genom fel eller försummelse av åklagaren.

Hänvisad författning:

Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc., båda efter 18:.

Rättsfall:

Jfr ang. äldre 4 § 2 st. H 1985:85 (åklagare ersättningsskyldig när han först vid slutförandet av sin talan under huvudförhandlingen justerat åtalet, vilket föranlett fortsatt huvudförhandling med ökade kostnader för försvaret) – H 1965:285; 1966:115; 1972:239 – Se även H 1979:381 och 1985:851 anm. vid 10 § samt 1979:476 anm. vid 58:8 – Ang. ersättning för förskjutna vittneslöner H 1980:94 – Tilltalad fick inte högre ersättning för försvararkostnad än som skulle ha utgått till offentlig försvarare enl. brottmålstaxan och kostnadsnormen för brottmål H 1982:836 – När den tilltalade haft fog för att anlita särskilt kvalificerad privat försvarare ersattes dock den faktiska kostnaden H 2015:62 – Tilltalad fick ersättning enl. denna § för privat försvarare i högre rätt, när denna utan att ogilla åtalet meddelat en dom som enl. 10 § ej skall anses som fällande; den tilltalade, som klagat endast i kostnadsfrågan, fick ersättning av allmänna medel för sina kostnader i HD H 1984:641 I och II – Högre ersättning än enl. brottmålstaxan för försvararkostnad, där försvararen hade särskilda insikter och erfarenheter på speciellt ämnesområde H 1991:600 – Fråga om ersättning enl. 3 st. pga. försummelse av åklagaren H 2000:706 – När tilltalad i lägre rätt yrkat ersättning av allmänna medel för kostnader men fällts till ansvar, kan högre rätt vid frikännande pröva yrkandet oberoende av ändringsyrkande H 2003:599 – Fråga i vad mån kostnader för ombud i EG-domstolen vid begäran om förhandsavgörande skäligen varit motiverade H 2008:259 – Ersättning för privat försvarare vid talan om företagsbot H 2016:714 – Dom varigenom en tilltalad som åtalats för grovt häleri dömts för häleri av normalgraden ansågs fällande vid tillämning av denna § H 2021:538.

Överlåtelse av tilltalads rätt till ersättning enl. denna § ogiltig innan ersättningsfrågan blivit slutligt avgjord H 1993:569.

SFS 2013:663

3 §

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt föranlett allmänt åtal, får han i den omfattning som är skälig förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1 §, och vad som enligt 2 § tillerkänts den tilltalade.

Hänvisad författning:

Jfr vid 1 § anm. KK 1973:2618 §.

SFS 1990:443

4 §

Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att utebli från rätten eller inte följa ett föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut.

Hänvisad författning:

Jfr 18:6 och vid 1 § anm. KK 1973:2618 § – Ang. ersättningsskyldighet för vittne och sakkunnig se 36:23; 40:16.

Rättsfall:

Ersättningsskyldighet ålades ej tilltalad som uteblivit från huvudförhandling i HovR varvid överklagandet förfallit H 2008:45H 2009:72 anm. vid 21:10.

SFS 2000:564

5 §

skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 §, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.

Hänvisad författning:

Jfr 18:7 och vid 1 § anm. KK 1973:2618 §.

SFS 1990:443

6 §

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en.

SFS 1990:443

7 §

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad, äge rätten på yrkande av någon av dem med hänsyn till omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.

8 §

Vad i 2–7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal, gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1–7 §§ är stadgat.

Hänvisad författning:

KK (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål, vid 23:6 – Se även F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. efter 18:.

Rättsfall:

Fråga om rätt till ersättning för privat försvarare H 2008:557, 2018:866.

9 §

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt. Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas vägnar fråga om återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras hos rätten.

Hänvisad författning:

Jfr 18:14.

Rättsfall:

Ang. ersättning till offentlig försvarare, när på förundersökning ej följt åtal se H 1979:314 – Jfr H 1949:823 anm. vid 21:10 – När HD efter resning undanröjde TR:s dom och frikände den tilltalade, fick denne inte ersättning för kostnaderna i TR:n, eftersom han inte där begärt det H 1988:355 – När tilltalad efter frikännande dom i TR fällts till ansvar i HovR, ansågs HovR kunna utan yrkande upphäva TR:ns beslut om ersättning av allmänna medel till den tilltalade enl. 2 § H 1994:515 – Ersättning utgick till entledigad offentlig försvarare i visst fall, trots att kostnadsräkningen gavs in först efter domen H 1994:635 – Offentlig försvarare, som i överklagande begärt muntlig förhandling, ansågs ha haft giltig ursäkt för att ej inge kostnadsräkning i tid när HovR utan besked avgjorde målet på handlingarna H 2007:839H 2008:650 anm. vid 23:21 – Offentliga försvarare och andra rättsliga biträden behöver inte påminnas om ersättningsanspråk innan målet avgörs H 2014:423.

SFS 1972:430

9 a §

Har ett strafföreläggande enligt 48 kap. 3 § andra stycket trätt i stället för åtal och har den misstänkte godkänt strafföreläggandet, tillämpas 1 och 4–7 §§ i fråga om kostnad som staten haft för en offentlig försvarare som varit förordnad för den misstänkte.

Frågan om ersättning för sådan kostnad som avses i första stycket prövas av den domstol som förordnat den offentliga försvararen.

SFS 2010:575

10 §

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

Rättsfall:

H 1949:132, 612, 749; 1955:574; 1972:92 – Ang. 1 st. p. 2 H 1954:240; 1957:637; 1962:346; 1965:379, 454; 1966:131; 1968:557; 1971:186 – Då varken åklagarens eller den tilltalades fullföljd lett till ändring av TR:ns dom, skulle den tilltalade återgälda hälften av försvararkostnaden i HovR:n H 1983:899 – Ang. ersättning till tilltalad, när HD på hans klagan mildrat påföljden, för ett i HD ingivet läkarintyg av betydelse för påföljdsfrågan H 1979:381; se även 1984:641 anm. vid 2 § – Tilltalad som i HD fått fängelsestraff sänkt från 1 mån till 14 dagar fick ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i HD H 1985:851.

SFS 1990:443

11 §

Om rättegångskostnad i mål där endast målsägande för talan gäller 18 kap. i tillämpliga delar.

I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare tillämpas dock 1 § andra och tredje styckena detta kapitel.

I mål där endast målsägande för talan skall han eller hon vid frikännande dom ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalas av allmänna medel i ersättning till försvarare, om det finns särskilda skäl för det.

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, där han eller hon biträder allmänt åtal eller annars för talan jämte åklagaren eller denne för talan för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans eller hennes rätt till ersättning för sådan kostnad gäller, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad som sägs i 18 kap. 12 §.

SFS 2005:72

12 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om kostnad i rättegång, vare de gällande.

Hänvisad författning:

KK 1969:590, anm. vid 8 §.

III. Gemensamma bestämmelser

Om frister och laga förfall

1 §

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

Hänvisad författning:

Ang. samråd med parterna se 42:20; 47:22.

2 §

Skall en stämning eller ett överklagande delges genom en parts försorg och har det, när rätten skall handlägga målet, inte kommit in något bevis till rätten om att delgivning skett på föreskrivet sätt och har inte heller motparten inställt sig eller yttrat sig över saken, är partens talan förfallen. En upplysning om detta skall tas in i rättens medgivande till parten att ombesörja delgivningen.

Hänvisad författning:

RB 33:6; Delgivningslag (2010:1932)8 §, inf. efter 33:.

SFS 1994:1034

3 §

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som rätten föreskrivit, utsätte rätten ny tid.

Allmän anmärkning:

Ang. anmälan om hinder se 4 § – Ang. laga förfall se 8 §.

4 §

Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen.

Har part erhållit kännedom om omständighet, som nu sagts, eller finner någon, som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten.

Hänvisad författning:

Ang. påföljd av försummelse att göra anmälan se 18:6, 7; 31:4, 5, 11.

5 §

Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

Hänvisad författning:

Jfr Skattebrottslag (1971:69)15 §, inf. under BrB 9: – Ang. vilandeförklaring i särskilda fall se 17:5 (mellandom); 49:11 (beslut under rättegång) – Ang. måls återupptagande se 43:11; 46:11.

Rättsfall:

Denna § analogt tillämplig i domstolsärende H 2010:609 – Laga förfall att närvara vid förhandling ansågs föreligga pga. sambos självmordsförsök H 2016:84.

6 §

Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången.

Har någon gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i första stycket men kan det på grund av någon särskild omständighet antas att han har laga förfall, skall han beredas tillfälle att komma in med utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten.

SFS 1987:747

7 §

Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som kallats till sammanträdet har anmält förhinder, kan rätten ändå besluta i fråga om påföljd som upptagits i föreläggandet om inställelse, om den som har anmält förhinder inte i efterhand kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga förfall. För att tredskodom skall meddelas krävs ett yrkande om det.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 7 § upphävd g. Lag 1994:1034.

SFS 1999:84

8 §

Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid ställas.

Rättsfall:

Jfr H 1935:41 samt rättsfall vid 58:11 – Laga förfall för parts uteblivande? H 1977:367, 1983:416, 708, 1988:98, 1989:71 (part som kallats att infinna sig personligen vid huvudförhandling i dispositivt tvistemål uteblev sedan han av sitt ombud fått besked att han inte behövde komma), 1999:95 (intagen i finskt fängelse med självförvållat permissionsförbud), 1999:715 (sjukdom), 2001:646 (vilseledande besked till vittne av parts advokat), 2002:32 (sjuk hustru med behov av personlig assistent), 2004:93 (frihetsberövande i annat mål) – Laga förfall pga. sjukdom ej styrkt utan läkarintyg H 2001:444 – Läkarintyg (om krisreaktion) i visst fall ej tillräcklig bevisning om laga förfall H 2001:667, däremot laga förfall då parten inte överklagat i rätt tid pga. sjukdom i form av akut stressreaktion hos ombudet 2009:796 – Att en i Danmark bosatt tilltalad, som förklarat sig förhindrad av ekonomiska skäl att komma till förhandling, ej informerats om möjligheten att få ersättning av allmänna medel utgjorde laga förfall H 2007:275 – Det kunde ej krävas att part, som förde sin talan själv och som av sjukdom blev förhindrad att närvara vid förhandling, skulle ha satt ombud i sitt ställe H 2008:760 – Part ansågs inte ha anledning utgå från att hans ombud skulle informeras, när delgivning skett med parten själv av ett föreläggande om personlig fullgörelse H 2016:1004 – Vittne, som förväntat sig flygbiljetter från domstolen men inte fått dem pga. att de sänts till fel adress, ansågs ha laga förfall för att han inte inställt sig till rättegången H 2017:210 – Principen att försummelse av ombud eller offentlig försvarare tillräknas huvudmannen gäller fortfarande H 2018:285, 2021:797 – Laga förfall förelåg när en tredskodom expedierats till en e-postadress som inte var lämplig att använda H 2018:487 – Med hänsyn till att normal postgång numera innebär att ett brev delas ut inom två dagar från inlämningsdagen förutsätter laga förfall pga. postförsening att överklagandet inlämnats minst tre dagar före sista dag för överklagande H 2019:526 – När ett kompletteringsföreläggande inte behöver delges krävs det mer än ett påstående om att föreläggandet inte har kommit parten till handa för att laga förfall ska anses föreligga H 2021:182 – En polisman som kallats att vittna men i stället fullgjort annat uppdrag i tjänsten ansågs inte ha laga förfall för sin utevaro H 2021:1004.

Om inlaga i rättegång och om delgivning

1 §

En ansökan, en anmälan eller en annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift om domstolen samt parternas namn och hemvist.

    En enskild parts första inlaga i rättegången skall innehålla uppgift om partens

  1. personnummer eller organisationsnummer,

  2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning genom stämningsman,

  3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt mobiltelefonnummer, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om rätten begär det,

  4. e-postadress, och

  5. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne.

Förs partens talan av ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har parten ett ombud, skall ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.

En stämningsansökan skall dessutom innehålla uppgift om enskild svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om svarandens eller dennes ställföreträdares arbetsplats, telefonnummer, e-postadress och ombud behöver lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Begär en part att ett vittne eller annan skall höras, är parten i den utsträckning som anges i fjärde stycket skyldig att lämna uppgifter beträffande denne.

Uppgifter som avses i första-femte styckena skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till rätten.

SFS 2010:1936

1 a §

En ansökan som enligt en bestämmelse i denna balk ska vara egenhändigt undertecknad får skrivas under med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.

SFS 2020:918

2 §

En part som ger in en inlaga eller någon annan handling ska på begäran av rätten tillhandahålla så många papperskopior av handlingen som behövs för översändande till övriga parter. Om rätten har begärt sådana kopior men inte fått några, får rätten framställa kopiorna på partens bekostnad.

SFS 2020:918

2 a §

En handling ska bekräftas av avsändaren om rätten anser att det behövs.

Rättsfall:

AD 1989:2 – Ang. telefax se även H 1993:308 anm. vid 50:1 och 1996:16 anm. vid 12:9 – Pga. uppgifter om faxnummer, sändnings- och mottagningstider samt aktivitetsrapport ansågs sannolikt att faxmeddelande ang. överklagande inkommit till HovR i rätt tid H 2004:733.

SFS 2020:918

3 §

En handling har kommit in till domstolen den dag som handlingen når domstolen eller en behörig befattningshavare.

Om en handling genom en postförsändelse eller en avi om en betald postförsändelse som innehåller handlingen har nått domstolen eller en behörig befattningshavare en viss dag, ska handlingen dock anses ha kommit in närmast föregående arbetsdag, om det inte framstår som osannolikt att handlingen eller avin redan den föregående arbetsdagen skilts av för domstolen på ett postkontor.

En handling som finns i domstolens postlåda när domstolen tömmer den första gången en viss dag ska anses ha kommit in närmast föregående arbetsdag.

SFS 2020:918

3 a §

Om rätten ska underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det göras genom delgivning. Delgivning ska användas om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt användas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

Rättsfall:

Ang. av HovR utfärdat föreläggande genom telefax H 1996:16 anm. vid 12:9 – Delgivning genom Kronofogdemyndigheten ej delgivning enl. Luganokonventionen H 2012:244.

SFS 2020:918

4 §

Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat.

Hänvisad författning:

Delgivningslag (2010:1932) och DelgivningsF (2011:154), inf. efter detta kap.

SFS 1970:429

5 §

Stämning i tvistemål får delges enligt 34–37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har kunnat delges, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller om käranden skall erbjudas att själv se till att delgivning sker. Hänsyn skall då tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök skall lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudandet skall stämningsansökan avvisas.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 5 § upph. g. Lag 2000:172.

SFS 2010:1936

6 §

Bestämmelserna i 3 § andra stycket, 34–38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 24 § och 25 § första stycket delgivningslagen hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon av en tjänsteman som anges i tredje stycket vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än tio veckor sedan informationen lämnades.

Information som avses i andra stycket får delges av

  1. en åklagare,

  2. en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett,

  3. en tulltjänsteman, eller

  4. en tjänsteman vid Kustbevakningen.

SFS 2016:37

6 a §

Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även handlingar i ett mål enligt 28 kap. 9 § brottsbalken om informationen har delgetts den dömde personligen av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas.

SFS 2021:250

7 §

Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen (2010:1932) hindrar inte att hovrätt delger en part handlingar genom förenklad delgivning, om parten under handläggningen vid tingsrätt, Kronofogdemyndigheten, hyresnämnd eller arrendenämnd har fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i hovrätten om ett avgörande överklagas dit.

Första stycket gäller även för Högsta domstolen om informationen har lämnats vid tingsrätt, hovrätt, Kronofogdemyndigheten eller arrendenämnd.

SFS 2015:684

8 §

Har part, som saknar hemvist inom riket, inte hos rätten uppgivit ombud, som har hemvist i riket, i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som äger att för parten ta emot delgivning i målet, får rätten förelägga honom, då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten. Underlåter han det, får delgivning med honom ske genom att handlingen med posten sänds till honom under hans senaste kända adress.

SFS 2001:57

9 §

Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte eller målsäganden skall kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.

Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen skall sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen skall översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår.

Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten.

Första och tredje styckena skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Om det är möjligt skall rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall skall en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen.

Rättsfall:

Jfr H 1992:186 anm. vid 21:10 – Ang. 1 st. H 2001:54 – Parts underlåtenhet att följa föreläggande om översättning föranledde avslag på ansökan enl. Bryssel I-förordningen H 2011:345.

SFS 2015:429

10 §

Uppfyller en stämningsansökan inte föreskrifterna i 1 § första–fjärde styckena, skall sökanden föreläggas att komplettera ansökningen, om inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning. Följs inte föreläggandet och är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får rätten avvisa ansökningen, om det inte är oskäligt.

SFS 1985:267

11 §

Den som utan att vara part skall höras i en rättegång är skyldig att på begäran av rätten lämna uppgift om egna förhållanden i den utsträckning som i fråga om part anges i 1 § andra och sjätte styckena.

SFS 1985:267

12 §

Den som enligt 1 eller 11 § skall lämna uppgifter om egna förhållanden får vid vite föreläggas att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

SFS 1985:267

13 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

14 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

15 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

16 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

17 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

18 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

19 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

20 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

21 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

22 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

23 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

24 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

25 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

26 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

27 §

[har upphävts genom lag (1970:429).]

SFS 1970:429

Om rättegångshinder

1 §

Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, om ej annat är stadgat.

Hänvisad författning:

Undantag från huvudregeln i 2 st. stadgade i 10:18, 19, 19:10 – Att i vissa fall underlåtenhet att ställa säkerhet för rättegångskostnader kan föranleda avvisning av talan se Lag (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, inf. efter 59:.

Rättsfall:

Fråga om invändning gällde rättegångshinder eller själva saken H 1973:55 och där anm. rättsfall samt H 1981:1083; se även 1973:1 och rättsfall anm. vid 17:1 – Fråga om visst spörsmål rörde själva saken H 1981:392 – Frågan huruvida bolagsmans rätt till skadeståndstalan var preskriberad enl. 2:15 lagen 1980:1102 utgjorde inte en fråga om rättegångshinder utan rörde själva saken H 1988:580.

Jfr äldre rättsfall ang. parts- eller processbehörighet H 1929:325; 1934:65; 1945:347; 1947:582 – Se anm. vid ÄB 18:1 och 23:5 – Ang. fullföljd av talan i fråga om processbehörighet H 1959:195; 1972:272 (ej hinder för omyndigförklarad att i högre rätt föra talan i fråga om sin behörighet att vidtaga i lägre rätt företagna processhandlingar) – Myndig person ansågs på grund av sin sinnesbeskaffenhet sakna processbehörighet; tillika fråga om betydelsen av föreläggande att styrka behörighet H 1971:519 – Ang. beviskravet vid prövning i tvistemål av fråga om parts processbehörighet H 1981:857 – Fråga om hinder förelåg mot att i HD åberopa omständighet, som till stöd för talan anförts först i hovrätten, prövades fastän motparten ej hade något att erinra mot åberopandet H 1959:658 (jfr vid 13:3) – Talan om förpliktande för motparten att fullgöra betalning till tredje man har, när speciella omständigheter ej förelåg, avvisats H 1984:215 – Ang. 2 st. H 1978:132 anm. vid ÄB 23:5 och 1984:777 anm. vid JB 13:11 – Se även H 1983:639 anm. vid FB 3:5 – Fråga, om talan ang. fullgörande av ett påstått avtal kunde avvisas därför att avtalet haft otillbörligt syfte H 1992:299 – Fråga, huruvida anspråk på skadestånd pga. påstått förtal genom tryckfrihetsbrott kunnat överlåtas, har ansetts avse själva saken och ej utgöra en fråga om rättegångshinder H 1997:81 – Fråga, huruvida talan på grund av avtal, ingånget av den som var underkastad näringsförbud, borde avvisas därför att avtalet var lagstridigt H 1997:93 anm. även vid lagen om näringsförbud 6 § – Ej hinder att pröva tvist om betalning pga. entreprenadavtal som innebar att betalningen delvis skulle ske ”svart” H 2002:322 – Ej hinder att pröva överklagande betr. påföljd i brottmål, när påföljden undanröjts men resning beviljats av den undanröjande domen H 2004:644 – Ang. domstolens utredningsskyldighet beträffande indispositiva frågor av betydelse för talerätten H 2017:430.

2 §

Vill part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet, skall han framställa invändningen, då han första gången skall vid rätten föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen, skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans rätt därtill förfallen.

Rättsfall:

Ang. laga förfall se 32:8 – Jfr 10:18 och lagen (1999:116) om skiljeförfarande4 § – Särskild talan ej tillåten mot beslut, varigenom för sent framställd invändning avvisats, jfr 49:3, 4; 54:4, 5.

Rättsfall:

H 1958:109; 1969:195 – Ang. mål om betalningsföreläggande H 1972:331, anm. vid 52 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande etc. inf. efter UP – Invändning i skriftligt svaromål ansågs gjord i rätt tid, fastän frågan ej berörts i tidigare yttrande över kvarstadsyrkande i stämningsansökningen H 1973:126; likaså när gäldenär, sedan lagsökningsmål på hans begäran hänskjutits till rättegång, gjort invändning vid första förberedelsen 1982:711; likaså när part, som fått anstånd med att avge svaromål, gjort invändning i svaromålet 1997:866 anm. även vid 10:18 – Denna § ej tillämplig på preskriptionsinvändning AD 1982:161, ej heller på invändning om bristande förhandling med stöd av ArbetstvistL 4:7 AD 1989:30AD 1990:60 – Invändning framställd för sent AD 1996:86 – Avvisning pga. bristande svensk domsrätt skedde trots att svaranden inte gjort invändning inom tid som följer av denna § H 2018:957.

3 §

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning om annat rättegångshinder, give rätten särskilt beslut däröver, om dess beskaffenhet fordrar det.

Hänvisad författning:

Ang. talan emot beslut, varigenom invändning godkänts se 49:3 och 54:3 – Ang. talan emot beslut, varigenom invändning ogillats se 49:4 och 54:4 – Ang. vilandeförklaring se 49:11; 54:4.

Rättsfall:

Ang. 2 meningen H 1966:546.

Tredje avdelningen

Om bevisning

Om bevisning i allmänhet

1 §

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.

Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

Hänvisad författning:

Se vidare bestämmelser ang. viss form för testamente ÄB 10:2 och betr. lagakraftvunnen arrendesyn JB 9:28.

Rättsfall:

Ang. värdering i bevishänseende av barns utsaga H 1963:555; se även 1986:821 och 1993:68, båda anm. vid BrB 6:4, samt 1994:268 anm. vid BrB 6:1 – Fråga om beviskrav och bevisvärdering i brottmål H 1980:725 och 1996:176 (båda ang. våldtäkt), 1991:56 (misshandel och vållande till annans död), 1991:83 (våldtäkt och misshandel), 1992:446 (grov våldtäkt mot underårig dotter), 1993:616 (sexualbrott mot 10-årig flicka), 2009:447 I och II (våldtäkt) anm. vid BrB 6:1, 2010:671 (sexualbrott mot barn) – Fråga om tillgreppsbrott var styrkt H 1985:822 – Vid åtal för mordbrand fick som bevis åberopas videoinspelning, som visade den påstådde gärningsmannen i anslutning till brottsplatsen (art. 6 i Europakonventionen) H 1998:204 – Fråga om beviskravet betr. brott mot griftefrid H 2003:113, anm. även vid BrB 16:10 – Fråga om s.k. överskottsinformation från hemlig teleavlyssning fick åberopas som bevisning i brottmål; även fråga om bevisvärdet av sådan information H 2003:323 – Fråga om bevisvärdet i brottmål av resultatet av DNA-analys H 2003:591 – Fråga om skador av viss typ på barn medger slutsatsen att s.k. skakvåld förekommit H 2014:699 – Bevisvärdering i mål om försök till mord (fall från balkong) H 2015:702 – Bevisbördan för att överförda medel utgjorde en försträckning H 2017:1094 – Bevisbördan ang. vem som använt en avancerad elektronisk underskrift H 2017:1105 – Arbetsgivare ansågs skyldig att visa att arbetstagare (taxiförare) underlåtit att redovisa kontantersättningar AD 2018:79.

2 §

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar. Skall främmande lag lända till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, äge dock rätten anmana part att förebringa bevisning därom.

Rättsfall:

Fråga om utredningen ang. viss utländsk rätt var tillräcklig H 1987:885 –Tillämpning av dansk associationsrätt H 2016:288.

3 §

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom. Återkallar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet.

Är saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Hänvisad författning:

Ang. återkallelse av medgivande av talan se under 42:7.

4 §

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma partens förhållande.

5 §

Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp.

Rättsfall:

Denna § tillämpad analogiskt H 1981:933 anm. vid 4:1 lagen 1972:719. Bih. – Fråga om tillämpning av §:en i mål om mönsterintrång H 2005:180 anm. även vid 36 § mönsterskyddslagen (1970:485) – Bestämmande av skadeståndsbelopp när utredningsunderlaget är ofullständigt H 2011:576 – Fråga om bevisskyldighet för avtalsbrott vid avtalsförhållanden i flera led H 2021:610.

SFS 1988:6

6 §

Parterna ska svara för bevisningen. Rätten får självmant hämta in bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten.

Första stycket hindrar inte att rätten i brottmål självmant beslutar om rättspsykiatrisk undersökning eller om yttrande av Socialstyrelsen enligt lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning eller hämtar in annan utredning i frågor om påföljd och utvisning.

Hänvisad författning:

Ang. syn se 39: och ang. besiktning se 40:5.

SFS 2022:791

7 §

Rätten får avvisa bevisning

  1. om den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet,

  2. om beviset inte behövs,

  3. om beviset uppenbart skulle bli utan verkan,

  4. om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan föras på annat sätt, eller

  5. om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare.

Hänvisad författning:

Jfr 43:4, 10; 46:4 – Jfr även 2 §.

Rättsfall:

Fråga om avvisande av vittnesbevisning i mål om grov kvinnofridskränkning, som den tilltalade åberopat främst för att styrka målsägandens bristande trovärdighet H 2007:547.

SFS 2005:683

8 §

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej, enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling, må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

Hänvisad författning:

Jfr 17:2; 30:2 – Ang. upptagande av bevis utom huvudförhandlingen se bl.a. 23:15; 36:19; 37:3; 38:6; 39:2, 5; 40:5, 11.

9 §

Skall ett bevis tas upp utom huvudförhandling gäller i fråga om kallelser av parter och om parters underlåtenhet att följa en kallelse det som föreskrivs för sammanträden under förberedelsen av målet. Uteblir en part, får beviset ändå tas upp, om handläggningen av målet skall fortsätta.

Hänvisad författning:

Att även försvarare skall kallas se 21:9 2 st.

SFS 2005:683

10 §

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed. Vid framställningen skall rätten, om det finnes lämpligt och hinder ej möter, foga akten i målet.

11 §

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som om rättegången fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången föres.

12 §

Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett muntligt bevis som har tagits upp inför rätten kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt.

Om tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten har tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen. Om ett muntligt bevis kan läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part.

I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt skall det läggas fram på lämpligt sätt.

Hänvisad författning:

Ang. syn i högre rätt jfr FBL 17:3, 18:2.

Rättsfall:

Ang. äldre lydelse av 2 st. H 1950:174; 1972:578 (HovR ansågs ha bort upptaga den muntliga bevisningen ånyo och hade således ej ägt avgöra målet utan huvudförhandling) – Att HovR ej självmant kallat vittne, som TR:n fäst tilltro till i friande dom i bötesmål, eller uppmärksammat åklagaren på frågan utgjorde ej rättegångsfel H 2006:457.

Enbart det förhållandet att en ny offentlig försvarare förordnats inför hovrättsprocessen är inte tillräckligt för att motivera tilläggsförhör H 2014:954.

SFS 2016:37

14 §

En berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse som någon med anledning av en sådan rättegång har lämnat inför åklagare eller Polismyndigheten eller annars utom rätta, får åberopas som bevis i rättegången

  1. om det är särskilt föreskrivet,

  2. om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten,

  3. om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, fördelarna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter, eller

  4. om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt.

Det som sägs i första stycket om en skriftlig eller upptecknad berättelse ska också tillämpas i fråga om en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av en berättelse.

Hänvisad författning:

Se betr. 1 st. 1 46:6 3 st.

Rättsfall:

Äldre rätt: Ang. fonetisk upptagning av förhör med barn H 1963:555 – Förbudet mot vittnesattester ansågs inte gälla vid interimistisk prövning AD 1982:28.

Ang. tillåtligheten av bevisning genom uppgifter som lämnats vid polisförhör utomlands eller vid domstolsförhandling utomlands H 1991:512 I och II – Rättegångsfel att som bevisning i mål om ansvar för rån godta målsägandens uppgifter vid polisförhör; Europadomstolens tillämpning av art. 6 i Europakonventionen åberopad av HD H 1992:532H 1993:68 anm. vid BrB 6:4 – Ej rättegångsfel att grunda domen på förhör med målsäganden utom rätta när den tilltalade befanns ha avstått från sin rätt att ställa frågor H 2015:222.

Se även ERD S.N. mot Sverige (2002).

SFS 2021:1107

15 §

I brottmål får en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning åberopas som bevis i rättegången även i andra fall än de som anges i 14 §, om det är lämpligt.

SFS 2021:1107

Om vittne

1 §

Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han eller hon inte för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats ska också gälla den som för gärning som där avses

  1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 §,

  2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

  3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse, straffvarning eller särskild åtalsprövning inte har åtalats.

Ska någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom eller henne, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

Rättsfall:

H 1960:210 anm. vid BrB 15:4.

SFS 2015:79

2 §

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras som vittne.

Hänvisad författning:

Jfr 4:13 p. 9.

3 §

Den som med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som på liknande sätt är parten närstående, vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, äge han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

Hänvisad författning:

Jfr 6 §, 10 § 2 st. och 13 § 2 st.

Rättsfall:

Fråga om den som hade ett förhållande med åtalad kunde anses som närstående till denne H 2007:874.

SFS 1973:240

4 §

Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av en psykisk störning, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna, om han får höras som vittne.

Hänvisad författning:

Jfr 13 och 22 §§.

SFS 1991:1549

5 §

Den som till följd av 15 kap. 1 eller 2 §, 16 kap. 1 § eller 18 kap. 5, 6 eller 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller någon bestämmelse, till vilken det hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om uppgiften utan att den myndighet, i vars verksamhet uppgiften har inhämtats, har gett sitt tillstånd.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden samt auktoriserade patentombud och deras biträden såvitt avser patenträttsliga angelägenheter enligt 2 § 1 lagen (2010:1052) om auktorisation av patentombud, får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed har erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. Medlare enligt denna balk, 6 kap. 18 a § föräldrabalken, lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder eller lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister och deras biträden, får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem vid medlingen eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. Den som till följd av 24 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Trots det som sägs i andra eller tredje stycket föreligger skyldighet att vittna för

  1. advokater och deras biträden, dock inte försvarare, i mål angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

  2. andra än försvarare och advokater samt deras biträden i mål angående brott som avses i 10 kap. 21 och 23 §§ offentlighets- och sekretesslagen, och

  3. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Om någon enligt det som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

SFS 2021:532

5 a §

Den som till följd av 18 kap. 1 eller 2 § eller 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) inte får lämna uppgift som direkt eller indirekt röjer identiteten på den som har lämnat uppgifter för att användas i en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller 2 § samma lag, får inte höras som vittne om uppgiften.

Första stycket gäller inte

  1. i fråga om en uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till stöd för ett allmänt åtal,

  2. om den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats har gett sitt tillstånd, och om den till vars förmån sekretessen gäller samtycker,

  3. om uppgiftslämnarens identitet kan röjas utan risk för uppgiftslämnarens eller hans eller hennes närståendes säkerhet till liv eller hälsa, eller om identiteten kan röjas utan risk för att en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen skadas, eller

  4. om rätten anser att det finns synnerlig anledning att höra vittnet om uppgiften.

SFS 2017:176

6 §

Ett vittne får vägra att yttra sig om en omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet närstående, som avses i 3 §, har förövat brottslig eller vanärande handling.

Ett vittne får även vägra att yttra sig om yrkeshemlighet. Han eller hon får också vägra att lämna uppgift om en enskilds personliga förhållanden som omfattas av sekretess enligt 35 kap. 11 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Vad som sägs i andra stycket gäller inte, om det finns synnerlig anledning att vittnet hörs om yrkeshemligheten eller uppgiften.

Hänvisad författning:

Jfr 14 och 21 §§ samt BrB 15:1 och 4 2 st.

Rättsfall:

H 1952:262; 1953:19 anm. vid 38:2; 1972:532 och 1985:774, båda anm. vid BrB 15:4 – Jfr även äldre rättsfall: H 1888:21; 1889:198; 1890:366; 1894:409; 1913:438; 1918:517; 1919:336; 1924:233; 1937:370; 1945:623 – Undantagsregeln i denna § ansågs tillämplig på sådan information som utgjorde företagshemlighet (jfr lagen, 2018:558, om företagshemligheter 2 §) H 1995:347 anm. även vid 38:2.

SFS 2009:401

7 §

Den som skall höras som vittne skall vid vite kallas att infinna sig vid förhandling inför rätten.

I kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittnet skall även erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 och 23–25 §§.

Rättsfall:

Fråga om jämkning av vite, som förelagts ung studerande H 2000:709.

SFS 1987:747

8 §

Rätten får förelägga den som ska höras som vittne att, innan han eller hon infinner sig för att lämna vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar som är tillgängliga för vittnet eller besiktiga en plats eller ett föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

Om rätten enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen ska pröva om någon, som är skyldig att hemlighålla en uppgift som avses där, ändå får höras som vittne om den, ska rätten först, om inte särskilda skäl föranleder annat, inhämta yttrande från det företag hos vilket han eller hon har fått vetskap om uppgiften.

Hänvisad författning:

Jfr 21, 23 och 24 §§.

SFS 2018:1908

9 §

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Äro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras mot varandra, må det ske.

10 §

Innan vittnesmålet avläggs, ska rätten höra vittnet om hans eller hennes fullständiga namn och, om det behövs, ålder, yrke och hemvist. Rätten ska också försöka klargöra om vittnet står i något förhållande till en part eller till saken eller om det finns andra omständigheter som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron till vittnets berättelse.

Om vittnet på sådant sätt som avses i 3 § är närstående till en part ska rätten informera vittnet om att han eller hon inte är skyldig att avlägga vittnesmål.

Om det namn som vittnet uppger ingår i en kvalificerad skyddsidentitet enligt lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter, ska vittnet upplysa rätten om detta. Detsamma gäller om namnet ingår i en skyddsidentitet som har beslutats i en annan stat och som motsvarar en sådan skyddsidentitet som avses i lagen om kvalificerade skyddsidentiteter.

SFS 2022:791

11 §

Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet avlägga denna ed:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

SFS 1975:1288

12 §

[har upphävts genom lag (1975:1288).]

SFS 1975:1288

13 §

Ed får inte avläggas av

  1. den som är under femton år; eller

  2. den som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed.

Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående, som avses i 3 §.

Hänvisad författning:

Jfr 22 § 1 st.

SFS 1991:1549

14 §

Innan ett vittne hörs ska rätten upplysa vittnet om skyldigheten att tala sanning och, när ed har avlagts, om vikten av den. När det finns skäl till det, ska vittnet också upplysas om innehållet i 5–6 §§.

SFS 2017:176

15 §

Ed skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed; vittnet skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för honom.

SFS 1975:1288

16 §

Ett vittne ska lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid ett vittnesförhör får, om inte berättelsen åberopas enligt 35 kap. 15 §, det som vittnet tidigare har berättat inför rätten eller inför åklagare eller Polismyndigheten läggas fram endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför rätten och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, ska dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen om det inte är olämpligt.

Hänvisad författning:

Ang. uppteckning av vittnesutsaga se 6:6.

SFS 2021:1107

17 §

Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret.

Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.

Rättsfall:

Fråga om HovR bort avvisa frågor under motförhör H 2006:520, anm. även vid 59:1.

SFS 1987:747

18 §

Rättens ordförande får besluta att en part eller en åhörare inte får närvara i rättssalen

  1. om det kan antas att ett vittne av rädsla eller någon annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens eller åhörarens närvaro,

  2. om parten eller åhöraren utsätter ett vittne för påtryckningar, eller

  3. om parten eller åhöraren genom att avbryta eller på något annat sätt hindrar ett vittne i hans eller hennes berättelse.

Om det finns särskilda skäl får ordföranden under de förutsättningar som anges i första stycket 1 eller 2 besluta att en åhörare ska avvisas från domstolens lokaler eller de andra lokaler som används vid sammanträdet.

När ett sammanträde hålls i en parts frånvaro enligt första stycket, ska parten om möjligt få följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Om detta inte kan ske, ska det som inträffar vid sammanträdet återges i den omfattning som behövs när parten åter är närvarande. Parten ska få möjlighet att ställa frågor till ett vittne som hörs i partens frånvaro.

SFS 2019:298

19 §

Förhör med ett vittne får ske utom huvudförhandling,

  1. om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen,

  2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen, eller

  3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.

I brottmål får förhör med ett vittne utom huvudförhandling dessutom ske om åklagaren eller en part i ansvarsfrågan yrkar det och det är lämpligt. Vid bedömningen av om det är lämpligt ska rätten beakta målets omfattning, brottets beskaffenhet och övriga omständigheter.

I 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § finns bestämmelser om när rätten får ta upp muntlig bevisning om en huvudförhandling ställs in.

Hänvisad författning:

Ang. bevisets förebringande vid huvudförhandlingen se 35:13 – Ang. vittnes hörande med anledning av en förestående rättegång se 41:, 23:15 – Jfr Lag (1970:86) om befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga vittnesmål m.m., inf. här nedan.

Rättsfall:

Ang. analog tillämpning av denna § (äldre lydelse) betr. 74-årigt vittne då det skulle dröja länge innan huvudförhandling kunde hållas H 1982:372.

SFS 2021:1107

20 §

Om ett vittne som kallats enligt 7 § uteblir får rätten besluta att vittnet skall hämtas till domstolen, antingen omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är att det kan antas att vittnet inte kommer att följa en ny kallelse.

Om rätten inte beslutar om hämtning skall vittnet kallas på nytt vid vite till en senare dag.

Hänvisad författning:

Ang. hämtning jfr 9:10 – Jfr 22 §.

SFS 2014:320

21 §

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 20 §.

SFS 1975:1288

22 §

Bestämmelserna i detta kapitel om vitesföreläggande och om häkte gäller inte vittne som avses i 13 § första stycket. Sådant vittne får dock hämtas till rätten.

Om den som åberopat ett vittne avstår från förhör med vittnet eller om frågan om vittnesförhör av annan orsak förfaller, får därefter inga tvångsmedel enligt 20 eller 21 § användas mot vittnet.

SFS 1987:747

23 §

Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut.

Hänvisad författning:

Se betr. hämtningskostnader 1 § sista st. och 3 §F (1982:789) om ersättning för polisbevakning etc. vid 2:27 ordningslagen (1993:1617). Bih.

Rättsfall:

Laga förfall för uteblivet vittne? H 2001:646 anm. vid 32:8.

SFS 2000:564

24 §

Ett vittne har rätt till ersättning.

I de fall ett vittne har åberopats av en enskild part ska ersättningen betalas av parten. I annat fall ska ersättningen betalas av allmänna medel. Även i de fall ett vittne har åberopats av en enskild part får rätten besluta att ersättningen ska betalas av allmänna medel om

  1. det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden, eller

  2. det i brottmål finns särskilda skäl med hänsyn till den tilltalades möjligheter att ta tillvara sin rätt.

Ersättning som ska betalas av en part ska avse nödvändiga kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan efter vad rätten bedömer är skäligt. Ersättning som ska betalas av allmänna medel fastställs av rätten.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om ersättning.

Hänvisad författning:

F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningaretc.6 §, båda efter 18: – Ang. talan mot beslut se 49:5 p. 5.

Rättsfall:

Ang. tidsspillan H 1959:16 – Vittnes begäran om ersättning skall i princip framställas innan målets handläggning avslutats H 1998:602.

SFS 2021:1107

25 §

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att på begäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande, om uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen.

Hänvisad författning:

Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.11 § och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningaretc.2–5, 9 §§, båda efter 18:.

SFS 1974:573

Om förhör med part och med målsägande som inte för talan

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1987-0747

1 §

Vid förhör i bevissyfte med part eller med målsägande som inte för talan skall 36 kap. 17 § tillämpas. Om rätten inte beslutar annat, skall dock förhör med den som är tilltalad i brottmål inledas av rätten och ledningen av förhöret därefter övergå till åklagaren.

SFS 1987:747

2 §

I tvistemål får förhör i bevissyfte med part äga rum under sanningsförsäkran. Förhöret bör därvid begränsas till sådana omständigheter som är av särskild betydelse i målet.

Innan förhör enligt första stycket hålls, skall parten avge denna försäkran:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

SFS 1987:747

3 §

Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9 § andra stycket, 10 § första och tredje styckena, 13 § första stycket, 16 § samt 18 och 19 §§ tillämpas.

Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra stycket samt 14 och 15 §§ tillämpas.

I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 §§ tillämpas i fråga om ersättning till målsägande, som kallats till förhör i anledning av åklagarens talan. Detta skall gälla även när någon annan part än en målsägande eller en tilltalad kallats till sådant förhör.

Vid tillämpning av de lagrum som anges i första–tredje styckena skall vad som sägs om vittne gälla part eller målsägande som inte för talan och vad som sägs om ed gälla sanningsförsäkran.

SFS 2006:940

4 §

SFS 1987:747

5 §

SFS 1987:747

Om skriftligt bevis

1 §

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 §

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

Rättsfall:

H 1953:19; 1958:501; 1959:230 (anm. vid FB 16:7); 1962:746; 1963:72; 1977:254 – Fråga, om arbetet med att ta fram begärd information utgjorde skäl mot editionsföreläggande, även fråga om avvägning av bevisvärdet mot intresset att slippa föreläggandet H 1998:829 – Ang. 2 st. tredje meningen H 1986:398 – Ang. 3 st. H 1975:693 (yrkande i faderskapsmål att modern skulle förete sin dagbok) – Tillämpning av denna § jämförd med 36:6 H 1988:652 – En banks instruktioner rörande banktjänstemäns skyldighet att kontrollera legitimationshandlingar vid kontantuttag ansågs utgöra företagshemlighet och ej underkastade editionsföreläggande H 1995:347; likaså en banks (tio år gamla) interna kreditinstruktioner 1999:469 – Bank skyldig att i mål mot låntagare om återbetalning av lån lämna ut handlingarna i låntagarens kreditakt H 1998:590 I; men ej sådan skyldighet när handlingarna inte var tillräckligt specificerade eller identifierade 1998:590 II; ej heller skyldighet för konkursbo att lämna ut revisorsutlåtande som legat till grund för förvaltarberättelse 2011:241 – Ang. rätt att överklaga editionsföreläggande enl. denna § H 2000:648 anm. vid 49:5; jfr ang. allmänna handlingar rättsfall vid 8 § – Ang. åberops- och bevisbördans betydelse för edition H 2002:41 – Editionsföreläggande i brottmål kan ej meddelas innan någon är skäligen misstänkt för brottet H 2003:107, anm. även vid TF 3:4 – Edition i mål om prisavdrag H 2014:651 – Ett editionsföreläggande kan avse tillhandahållande i elektronisk form av elektroniskt lagrat material H 2020:373 – Fråga om part skulle anses inneha viss skriftlig handling H 2020:664 – Fråga om rättegångskostnader vid editionsyrkande mot tredje man H 2022:199 – Fråga om tillämpning av innehavskravet på elektroniska handlingar H 2022:249.

3 §

Är innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta annan taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende i rättegång.

4 §

Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äge rätten förelägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.

Hänvisad författning:

Ang. editionsfrågans handläggning se 23:14; 42:19; 45:12; 47:24; 50:12; 51:12; 55:15.

Rättsfall:

Beslut om företeende av skriftlig handling är ej utan särskilt förordnande verkställbart förrän beslutet vunnit laga kraft, även om den utsatta tiden för företeende gått till ända H 2005:832.

5 §

Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift om var och huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom kronofogdemyndighetens försorg.

Hänvisad författning:

Ang. verkställighet se 17:14; 30:12; UB 3:9.

SFS 1981:828

6 §

Bevisupptagning genom skriftlig handling får äga rum utom huvudförhandling,

  1. om handlingen inte kan visas upp vid huvudförhandlingen,

  2. om ett uppvisande vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisupptagningen sker vid huvudförhandlingen, eller

  3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.

SFS 2005:683

7 §

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, om handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Hänvisad författning:

Jfr Rättshjälpslag (1996:1619)16 och 17 §§ efter 18:.

Rättsfall:

När editionsyrkande mot tredje man lämnas utan bifall tillämpas RB 18:1 analogt H 2012:628.

8 §

Om en allmän handling kan antas ha betydelse som bevis, får rätten besluta att handlingen ska tillhandahållas.

Första stycket gäller inte

  1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av

    15 kap. 1 eller 2 § eller 16 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, om inte den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar har gett sitt tillstånd,

  2. handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte stycket inte får höras därom, eller

  3. handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer.

Hänvisad författning:

TF 2:.

Rättsfall:

Myndighet, som förvarar allmän handling, får inte föra talan mot beslut enl. denna § att handlingen skall tillhandahållas H 1981:982 – Talan fick inte föras mot TR:s under rättegång meddelade beslut att sekretessbelagda allmänna handlingar skulle tillhandahållas domstolen H 1987:742 – Fråga i resningsärende om editionsföreläggande enligt denna § jfrd med 36:5 H 2005:76.

SFS 2009:401

9 §

Har bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i 1–8 §§ meddelats om skyldighet att förete skriftlig handling, skall de gälla.

Hänvisad författning:

Lag (1998:620) om belastningsregister6 § ff, Lag (1998:621) om misstankeregister5 § ff och Brottsdatalag (2018:1177) 2:21, alla inf. efter BrPLag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden8 § 2 st. Bih.

SFS 1980:101

Om syn

1 §

För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.

Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill.

Hänvisad författning:

Ang. syn enl. BB 27: se RP8 §.

2 §

Syn får äga rum utom huvudförhandling,

  1. om syn inte kan hållas vid huvudförhandlingen,

  2. om syn vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att den hålls vid huvudförhandlingen, eller

  3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.

SFS 2005:683

3 §

[har upphävts genom lag (1987:747).]

SFS 1987:747

4 §

Kostnaden för syn skall, utom i fall som avses i 41 kap., gäldas av statsverket.

SFS 1969:244

5 §

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3–9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

Hänvisad författning:

Se 40:5 3 st. samt anm. vid 38:7.

Rättsfall:

Enl. denna § prövades yrkande i brottmål om föreläggande för Sveriges Television AB att förete en av bolaget gjord och i TV utsänd filmupptagning av en demonstration. Hänvisningen till 38:2 ansågs analogiskt tillämplig på filmupptagning. Tillika fråga om tillämpning av bestämmelsen om tystnadsplikt som vittne när innehavaren är juridisk person H 1981:791 – Sveriges Television AB var skyldigt att i mål mot bolaget om ansvar och skadeståndsskyldighet pga. grovt förtal tillhandahålla videoinspelning, som delvis sänts i TV och bl.a. visade den förfördelade. Hänvisningen till 38:2 analogiskt tillämplig på videobandet H 1992:307.

SFS 1980:101

Om sakkunnig

1 §

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2 §

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

3 §

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan. Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, om han finnes lämplig och hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.

Hänvisad författning:

Att sakkunnig bör utses under målets förberedande se 23:14; 42:19; 45:12; 47:24; 50:12; 51:12; 55:15.

4 §

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer, att han yttrar sig därom.

5 §

Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna därom. Om upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.

Hänvisad författning:

Ang. rättspsykiatrisk undersökning m.m. se anm. vid 20 §.

6 §

Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges försorg kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra hinder för förrättningens företagande.

Över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen närvarit och vad därvid förekommit.

7 §

Om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande. Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.

8 §

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, om part yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande, ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt; om flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje mening inkallas.

Hänvisad författning:

Ang. förhör i högre rätt se 35:13; 50:23; 51:23; 55:14.

9 §

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, avlägga denna ed:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig.”

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom om edens vikt.

Hänvisad författning:

Ang. straff för mened se BrB 15:1.

SFS 1975:1288

10 §

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11 §

Vad som sägs i 36 kap. 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§ om vittne skall tillämpas också i fråga om sakkunnig.

SFS 1987:747

12 §

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att inom förelagd tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom vid vite att avgiva utlåtande.

13 §

[har upphävts genom lag (1987:747).]

SFS 1987:747

14 §

Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

SFS 1975:1288

15 §

[har upphävts genom lag (1987:747).]

SFS 1987:747

16 §

Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig, som kallats till förhör, och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.

Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut.

SFS 2000:564

17 §

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, eller fråga är om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av parterna en för båda och båda för en eller, om sakkunnigs anlitande påkallats blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 38:7 – Ang. talan mot beslut se 49:5.

Rättsfall:

Sakkunnig som avses i 1 st. första meningen ej berättigad till ersättning för resekostnad för inställelse vid rätten H 1988:329 (plenum).

18 §

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen.

Hänvisad författning:

Se KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningaretc.2–5, 9 §§, inf. efter 18:.

SFS 1974:573

19 §

Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad om vittne är föreskrivet; dock må, om rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt eller delvis uppläsas.

Hänvisad författning:

Ang. ersättning se 36:24, F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m., KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. och RättshjälpsF (1997:404)30 §, alla efter 18:.

Rättsfall:

H 1963:72.

20 §

Är i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst fall, vare den gällande.

Hänvisad författning:

Se bl.a. Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Bih. – Ang. sakkunnigs hörande på förundersökningsstadiet se 23:14 – Jfr Lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.7 § efter 23: – Ang. blodprov se 28:12 och där anm. Lag 1958:642.

Om bevisning till framtida säkerhet

1 §

Är fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras, och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning om brott.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot avslagsbeslut se 49:3.

Rättsfall:

Fara som avses i §:n ansågs ej föreligga H 1971:521 – Ifrågasatt analog tillämpning av denna § H 1982:372 – Ang. fall då ansökan var direkt motiverad av önskan att kunna fastställa blivande motparts identitet H 1982:650, 1984:47 – Best:a i detta kap. ej tillämpliga för att säkra bevisning i framtida tvist vid förvaltningsdomstol H 1994:683.

2 §

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan därom hos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för dess upptagande, samt, om det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

Hänvisad författning:

Ang. talan mot beslut se anm. vid 1 §.

3 §

Om bevisning till framtida säkerhet äge vad om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens, annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken han har sitt hemvist.

Hänvisad författning:

Jfr 35:8, 9, 13.

4 §

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Fjärde avdelningen

Om rättegången i underrätt

I. Om rättegången i tvistemål

Om stämning och förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1987-0747

1 §

Den som vill inleda en rättegång mot någon skall hos rätten skriftligen ansöka om stämning.

Hänvisad författning:

Ang. stämning av flera eller å flera se 14:2–7; 10:14, 17 – Ang. flera käromål mot samme svarande i en ansökan se 14:1, 6, 7 – Ang. ingivande av ansökan se 33:3.

SFS 1987:747

2 §

En ansökan om stämning skall innehålla

  1. ett bestämt yrkande,

  2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet,

  3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

  4. uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

Har käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.

Hänvisad författning:

Ang. vissa andra uppgifter i ansökan se 33:1 – Ang. ändring och utvidgning av instämd talan se 13:3 – Ang. rättegångskostnad se 18:14 – Ang. fullmakt för ombud se 12:9, 14, 15; jfr även 11:1, 2 – Ang. tillhandahållande av avskrifter se 33:2 – Ang. 3 st. se 33:3 3 st.

Rättsfall:

Fråga, om ett yrkande om avtalad rörlig ränta var tillräckligt bestämt H 1994:473.

SFS 1987:747

3 §

Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har betalats.

Hänvisad författning:

Ang. utsättande av tid se 32:1, 3, 6, 8 – Ang. förfarandet när ansökan undertecknats av ombud utan företedd fullmakt se 12:9, 16.

Rättsfall:

Fråga huruvida yrkande om underhållsbidrag var i tillräcklig grad bestämt H 1969:444 – Tingsrätt borde ha utrett förutsättningar för överlämnande till Arbetsdomstolen innan den förelade käranden att betala tilläggsavgift AD 2021:16.

SFS 1987:448

4 §

Följer käranden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång eller om underlåtenheten avser betalning av ansökningsavgiften.

Ansökningen skall också avvisas, om det är uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning.

Hänvisad författning:

Ang. avvisande av stämningsansökan se 17:1, 12 och 33:10; ang. talan mot sådant beslut se 49:3 1 st. – Ang. immunitet m.m. se Lag 1938:470 inf. efter 10: jämte där anm. rättsfall samt Lag 1976:661 inf. efter RF 10:.

Rättsfall:

Ang. otydligt eller oriktigt angivande av svarande jfr H 1893:259; 1910:393; 1969:533 – Sedan stämning utfärdats, har under förberedelsen käromålet avvisats enl. grunderna för 1 st. H 1977:827 – Fråga om stämningsansökan, med efter stämnings utfärdande gjord komplettering, var så bristfällig att käromålet enl. grunderna för 1 st. skulle avvisas H 1981:1188 – Om föreskriven ansökningsavgift ej betalts inom förelagd tid, skall domstolen avvisa stämningsansökan utan att pröva sin behörighet H 1993:231 – Betalning av ansökningsavgift till visst postgirokonto ansågs fullgjord vid den tidpunkt på dagen då Postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder H 1998:23 (sedermera nya kontovillkor) – Stämningsansökan som avfattats på engelska avvisades, då käranden inte följt föreläggande att påta översätta handlingen H 2022:42.

SFS 1987:448

5 §

Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet. Om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna delges svaranden tillsammans med stämningsansökningen och därvid fogade handlingar.

Hänvisad författning:

Ang. delgivning se 33:4–6 och 8 samt Delgivningslag (2010:1932), vid 33:.

Rättsfall:

Ang. 1 st. andra meningen H 1998:278 (skadeståndstalan mot tobaksbolag pga. vållande till lungcancer) – H 2013:813 (talan mot staten av privat försvarare om att klienten tillerkänd kostnadsersättning skulle ha betalats till försvararen).

SFS 1984:131

6 §

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

  1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan,

  2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

  3. vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas med varje bevis,

  4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och

  5. om det finns förutsättningar för förlikning eller annan samförståndslösning.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handläggning.

Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna underrättas om detta.

Allmän anmärkning:

Anm.: Den här angivna lydelsen av §:n återger lydelsen enl. Lag 2006:465, som trädde i kraft 1 nov. 2008.

Hänvisad författning:

Ang. anteckningar vid förberedelsen se 6:3–6 samt efter 6: inf. F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol14 och 15 §§ – Ang. huvudförhandling utan förberedelse se MB 22:17.

SFS 2006:465

7 §

Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål. I detta skall anges

  1. de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra,

  2. i vad mån kärandens yrkande medges eller bestrids,

  3. om kärandens yrkande bestrids, grunden för detta med yttrande rörande de omständigheter, som käranden grundar sin talan på, och med angivande av de omständigheter som svaranden vill anföra samt

  4. uppgift om de bevis som svaranden åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt som svaromålet avges.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. p. 1 jfr 10:18, 34:1, 2.

Rättsfall:

Medgivande av talan har ansetts i princip kunna återkallas i den instans där det gjorts H 1980:56; jfr 1972:337 och 439 – Ang. återtagande i högre instans se H 1977:600 samt 1981:780 anm. vid 55:15.

SFS 1987:747

8 §

Under förberedelsen skall parterna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.

Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

Rättsfall:

Jfr betr. 2 st. andra meningen H 1987:766.

SFS 1987:747

8 a §

[har upphävts genom lag (1987:747).]

SFS 1987:747

9 §

Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas.

Svaromål enligt 7 § skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.

Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling eller vid ett nytt sammanträde.

SFS 1987:747

10 §

[Upphävd g. Lag (2005:683).]

SFS 2005:683

11 §

I mål där förlikning om saken är tillåten får svaranden föreläggas att skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges vad svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte skall kunna meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges när tredskodom kan komma att meddelas.

I mål där förlikning om saken är tillåten får käranden, om han underlåter att medverka i målet, föreläggas att senast en viss dag ange om han vidhåller sin talan vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges när tredskodom kan komma att meddelas.

Hänvisad författning:

Se 44:7 a och 7 c.

Rättsfall:

Grovt rättegångsfel när tingsrätt efter återvinning i mål om betalningsföreläggande förelade gäldenären att skriftligen avge svaromål vid påföljd av tredskodom och därefter meddelade sådan dom, trots att gäldenären redan vid ansökan om återvinning klargjort sin inställning H 1989:487.

SFS 2000:172

12 §

I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Parter som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite. Parter som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas i stället andra stycket.

I mål där förlikning om saken inte är tillåten, skall käranden föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att käromålet annars förfaller. En kärande som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite. En kärande som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet annars förfaller. Svaranden skall föreläggas vite.

Om det behövs, skall det i kallelsen anges vad som skall behandlas vid sammanträdet.

Hänvisad författning:

Ang. skyldighet för part att infinna sig personligen se 11:5.

SFS 2005:683

13 §

Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen.

SFS 1987:747

14 §

Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta handläggningen.

Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behövs.

SFS 1987:747

15 §

Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläggas att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för sådant yttrande har gått ut, får parten inte åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare.

Rättsfall:

H 2006:326 anm. även vid 43:10.

SFS 1987:747

15 a §

I mål där förlikning om saken är tillåten får tingsrätten meddela parterna att förberedelsen vid en viss senare tidpunkt skall anses vara avslutad. I sådant fall får efter den tidpunkten en part åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis endast om

  1. parten gör sannolikt att han har haft en giltig ursäkt att inte åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller

  2. målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån, om åberopandet tillåts.

I meddelandet skall parterna upplysas om den verkan som meddelandet har.

SFS 2000:172

16 §

Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över sammanställningen.

SFS 2016:37

17 §

Rätten skall verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.

Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling, om parterna samtycker till det. I sådant fall skall rätten förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid medlingen senast skall vara slutförd. Rätten får förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl för det.

Hänvisad författning:

Jfr 7 § 2 st. Lag (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, inf. under JB 12:.

SFS 2011:861

17 a §

I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.

SFS 1994:1034

18 §

Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får rätten dock

  1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

  2. meddela tredskodom,

  3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits,

  4. stadfästa förlikning och

  5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, beredas tillfälle till detta.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 c §, gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om svaranden.

Hänvisad författning:

Ang. särskild dom över medgivet anspråk se 17:4, 5 – Ang. förenklad form av dom se 17:8 – Ang. återvinning mot tredskodom se 44:9, 10; jfr 49:1 3 st. – Ang. verkställighet av stadfäst förlikning se UB 3:13 och av tredskodom med åläggande av betalningsskyldighet se UB 3:5 – Särskilda stadganden om avgörande utan huvudförhandling se ÄktB 14:12, Expropriationslag (1972:719) 5:21. Bih.

Rättsfall:

Ang. återkallelse av medgivande H 1972:439 anm. vid 13:7, 1977:600 och 1980:56, båda anm. vid 42:7 samt 1981:780 anm. vid 55:15.

SFS 2000:172

19 §

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos rätten.

Hänvisad författning:

Jfr 40:3, 5, 7 – Lag (1958:642) om rättsgenetisk undersökning etc. efter FB 3: – Ang. bevisupptagning utom huvudförhandling se 35:8; 36:19; 38:6; 39:2, 5; 40:11; jfr 35:13.

20 §

Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

Rättsfall:

Då svarande i indispositivt tvistemål kallats vid vite till första inställelse men uteblivit från denna, ansågs rätten icke ha ägt företaga målet till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen H 1974:184 – Fråga om grovt rättegångsfel förekommit, när TR utan svarandens medgivande hållit huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen H 1988:404.

SFS 2005:683

21 §

I fråga om kallelse till huvudförhandling gäller 12 §.

SFS 1987:747

22 §

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.

Om huvudförhandling

1 §

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig handläggning.

2 §

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

  1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom ombud;

  2. om vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

  3. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; eller

  4. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.

Hänvisad författning:

Ang. laga förfall se 32:6, 8 – Ang. avvisande av yrkande se 13:3 2 st. – Ang. påföljd av försummelse eller tredska se 18:6; 36:23; 40:16 – Särskilda bestämmelser se KonkL 16:2 2 st.

3 §

Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 §, får förhandlingen ändå påbörjas om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att en ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning om svaranden har delgetts stämning och den som skall höras finns tillgänglig och det är lämpligt.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen.

Hänvisad författning:

Jfr betr. 2 st. 36:19, 37:3 och 40:11.

SFS 2016:37

4 §

Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall göras från den ordning som föreskrivs i 7–9 §§.

Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs.

Hänvisad författning:

Jfr 5:9 och 36:18 – Domstols beslut att frånta part ordet kan ej särskilt överklagas, se 49:3 2 st.; ang. verkställighet se 17:14.

Rättsfall:

Jfr betr. 2 st. andra meningen H 1987:766.

SFS 1987:747

5 §

Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen.

Det som en part har anfört under förberedelsen får dock läsas upp, om de uppgifter som parten lämnar vid förhandlingen avviker från de uppgifter som parten lämnat under förberedelsen eller parten låter bli att yttra sig eller det finns något annat särskilt skäl.

Rättsfall:

Ang. rättsvetenskapligt utlåtande H 1959:611 (se vid 55:15).

SFS 2005:683

6 §

Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara sig däröver.

Hänvisad författning:

Ang. förhör under sanningsförsäkran se 37:.

Rättsfall:

Skadeståndstalan mot parts ställföreträdare på grund av oriktiga uppgifter har förklarats icke kunna bifallas H 1949:756.

7 §

Vid huvudförhandlingen skall rätten inledningsvis, om det är lämpligt, kort redogöra för tvisteläget och för vad som skall behandlas vid förhandlingen.

Därefter skall käranden framställa sitt yrkande. Svaranden skall ange om yrkandet medges eller bestrids. Vardera parten skall sedan utveckla sin talan och yttra sig över det som motparten har anfört.

Om huvudförhandlingen hålls trots att ena parten har uteblivit, skall rätten i den mån det behövs se till att det som parten tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Framställningar enligt andra och tredje styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Hänvisad författning:

Jfr 11 § och 44:6, 7.

Rättsfall:

Ang. innebörden i visst fall av lämnat medgivande H 1976:504 – Fråga om verkan av att ett i TR gjort medgivande frånfallits i HovR:n H 1977:600.

SFS 2005:683

8 §

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram.

Om en part skall höras i bevissyfte, bör förhöret hållas innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Hänvisad författning:

Jfr anm. vid 7 § – Ang. bevisupptagning se 36:16–18; 37:3; 40:8, 10, 11.

SFS 2016:37

9 §

Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slutanföranden.

SFS 2005:683

10 §

Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

Hänvisad författning:

Ang. skyldighet att ersätta rättegångskostnad se 18:6 – Avvisningsbeslut får inte särskilt överklagas se 49:3 2 st.; ang. verkställighet se 17:14 – Ang. avvisande av yrkande som innefattar ändring av talan se 13:3 2 st.

Rättsfall:

H 2006:326 anm. även vid 42:15.

SFS 1987:747

11 §

Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter, får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat.

I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål sätts ut till fortsatt huvudförhandling, får i stället för föreläggande enligt 12 § första stycket en part föreläggas att inställa sig vid påföljd att annars tredskodom kan komma att meddelas mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

SFS 2000:172

12 §

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 §

Vid en fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid en ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare handläggningen skall tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I mål där förlikning om saken är tillåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.

SFS 2016:37

14 §

Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.

Rättsfall:

Komplettering eller ny omständighet och nytt bevis? AD 1993:91.

SFS 1987:747

Om parts utevaro m.m.

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1987-0747

1 §

Uteblir båda parterna från ett sammanträde under förberedelsen, skall målet avskrivas.

Hänvisad författning:

Jfr 7 § – Ang. beslut se 17:1 – Ang. laga förfall se 32:6, 8 – Ang. återställande av försutten tid se 58:11, 12.

SFS 2005:683

2 §

Uteblir, i mål där förlikning om saken är tillåten, ena parten från ett sammanträde under förberedelsen och har den uteblivne förelagts att inställa sig vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas, skall sådan dom meddelas mot honom eller henne, om motparten yrkar det. Yrkas inte tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden som uteblir, får dock på yrkande av käranden målet sättas ut till ett nytt sammanträde. Inställer sig svaranden inte heller till detta sammanträde, gäller första stycket.

Första och andra styckena tillämpas också när en part, som har förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd av tredskodom, inte följer föreläggandet.

Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas 3 § i stället för första–tredje styckena.

Hänvisad författning:

Jfr 7, 9 och 10 §§ – Ang. rättegångskostnad, när mål avskrives se 18:5 2 st.

Rättsfall:

Fråga om tredje man genom ansökan om intervention kunde hindra tredskodom H 1976:227.

SFS 2005:683

3 §

Uteblir, i mål där förlikning om saken inte är tillåten, käranden från ett sammanträde under förberedelsen och har han eller hon förelagts att inställa sig vid påföljd att käromålet annars förfaller, skall målet avskrivas.

Första stycket tillämpas också när en kärande, som har förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet annars förfaller, inte följer föreläggandet.

Uteblir svaranden och har vite förelagts, får rätten i stället för att förelägga nytt vite besluta att svaranden skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Hänvisad författning:

Jfr 6 och 7 §§ – Ang. hämtning jfr 9:10.

Rättsfall:

I mål mellan makar om rätt till umgänge med barn har ansetts kunna ges förordnande om hämtning till rätten H 1951:821.

SFS 2005:683

4 §

Om en part uteblir eller underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling, tillämpas 1–3 §§.

Har en part förelagts att inställa sig eller infinna sig personligen vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas eller att målet kan avgöras även om parten uteblir, och meddelas inte tredskodom, får rätten på yrkande av den part som har inställt sig ändå genomföra huvudförhandlingen. Framställs inte något sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Hänvisad författning:

Jfr 7 §.

SFS 2005:683

5 §

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är tillåten, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Hänvisad författning:

Jfr 6 § – Ang. hämtning jfr 9:10.

6 §

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Hänvisad författning:

Jfr 3 §, 4 § 2 st. och 5 §.

Rättsfall:

Jfr H 1974:184 anm. vid 42:20.

7 §

Uteblir en part från ett sammanträde där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av målet skall fortsätta.

SFS 2005:683

7 a §

Underlåter svaranden att följa ett föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom, får sådan dom meddelas, om inte käranden har motsatt sig det.

Svaranden skall anses ha följt ett föreläggande att avge svaromål, om han klargjort sin inställning till kärandens yrkande och angett skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

Hänvisad författning:

Se 42:18 3 st.

Rättsfall:

Ang. 2 st. H 1989:487 anm. vid 42:11 – Tredskodom i mål om avskilt enskilt anspråk har undanröjts när svaranden felaktigt tredskodomsförelagts H 2018:929.

SFS 1987:747

7 b §

Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan fullgörelse än betalning, får tredskodom meddelas även om svaranden efter föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd av tredskodom uppfyllt vad som sägs i 7 a § andra stycket men inte förmått visa sannolika skäl för sin inställning.

Tredskodom enligt första stycket får inte meddelas

  1. om kärandens yrkande grundas på ett ömsesidigt förpliktande avtal och svaranden gör invändning om vederlaget,

  2. om tredskodom har meddelats tidigare i saken, eller

  3. om käranden motsätter sig det.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 7 a §.

SFS 1996:1024

7 c §

Om käranden inte följer ett föreläggande enligt 42 kap. 11 § andra stycket att ange om han vidhåller sin talan, får tredskodom meddelas mot honom.

Hänvisad författning:

Se 42:18 sista stycket.

SFS 2000:172

8 §

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt ej detta medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

Hänvisad författning:

Jfr 17:2 2 st., 7 jämte 9 § här nedan – Ang. förenklad form av dom se 17:8 – Ang. verkställighet av tredskodom med åläggande av betalning se UB3:5.

9 §

Part, mot vilken tredskodom meddelats, får hos den rätt där talan väckts söka återvinning inom en månad från den dag då domen meddelades. Om återvinning inte söks står domen fast i den del den gått parten emot.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom meddelats utan huvudförhandling, bör ansökan innehålla allt som behövs från sökandens sida för förberedelsens fullföljande.

Hänvisad författning:

Ang. laga förfall och återställande av försutten tid se anm. vid 1 §.

Rättsfall:

Ang. äldre rätt: Återvinningsfristen började ej löpa genom att parten mottagit ett av TR:n enl. F 1976:823 översänt exemplar av tredskodomen H 1981:988; inte heller genom att i mål med allmän rättshjälp den tappande mottagit domen från den vinnande utan att denne haft medgivande att själv ombesörja delgivning H 1982:188.

SFS 2000:172

10 §

Vid återvinning skall handläggningen av målet, i den del återvinning har sökts, fortsätta där den slutade när frågan om tredskodom togs upp.

En part mot vilken tredskodom meddelas på nytt har inte rätt till återvinning i målet.

Hänvisad författning:

Ang. återvinning i mål om betalningsföreläggande och handräckning se Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning60 § efter UP samt UB 3:11 och 12 – Ang. inhibition se UB 3:5.

Rättsfall:

Ang. domvilla H 1952:11 anm. vid 59:2 – Ang. rättegångskostnader H 1983:167 anm. vid 18:14 – När återvinningsmål avskrivs pga. båda parternas utevaro bör i avskrivningsbeslutet tredskodomen förklaras undanröjd H 1987:560.

SFS 1996:1024

II. Om rättegången i brottmål

Om väckande av allmänt åtal, om förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling

1 §

Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.

Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in till rätten.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal.

Hänvisad författning:

Ang. preskription jfr BrB 35:1, 2 – Ang. allmänt åtal för tryckfrihetsbrott se TF 9:5.

Refererad författning:

I Cirk (1967:164) om skyndsam handläggning av brottmål rörande våld mot polismän m.fl. har KM:t anbefallt [nedre justitierevisionen], hovrätterna och de allmänna underrätterna att – även när detta ej följer av eljest gällande bestämmelser eller tillämpade grunder i fråga om förtursbehandling av vissa mål – eftersträva att brottmål rörande våld mot polisman och annan tjänsteman med skyddsfunktioner handlägges skyndsamt.

Nedre justitierevisionen har omvandlats till HD:s kansli.

SFS 2002:440

2 §

Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning, vare det gällande.

Hänvisad författning:

Ang. 1 st. se 9:1–5; 19:5 2 st.; 23:22 1 st. och Förundersökningskungörelse (1947:948)25 § efter 23:.

Rättsfall:

Ang. 2 st. jfr H 1950:99 anm. vid 19:5.

3 §

Om åtal har väckts mot någon för flera brott skall åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det.

Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handläggning eller det annars finns skäl för det.

Åtal får inte förenas om domstolen är obehörig att handlägga något av åtalen eller om det gäller olika rättegångsformer för dem.

Åtal som handläggs gemensamt får delas upp när det finns skäl för det.

Hänvisad författning:

Ang. deldom se 30:4; jfr 14 § 1 st. här nedan – Ang. utbrytning av talan om enskilt anspråk se 22:5 – Ang. förening av åtal m.m. se 47:24.

SFS 2014:320

3 a §

Åklagaren och den som biträder honom eller henne ska bedriva sitt arbete objektivt även efter det att åtal har väckts.

SFS 2016:546

4 §

I stämningsansökan ska åklagaren uppge

  1. den tilltalade,

  2. målsäganden, om någon sådan finns,

  3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid, plats och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga,

  4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, och

  5. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

Om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 a § brottsbalken ska han eller hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd.

Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska han eller hon i stämningsansökan lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska åklagaren ange detta i stämningsansökan. Åklagaren ska även lämna uppgift om tiden för frihetsberövandet.

Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan.

Rättsfall:

Ang. 1 st. p. 3: H 1993:134 (fråga om kravet på gärningsbeskrivningens utformning vid åtal för vårdslöshet i trafik), 2015:405 (fråga om ett gärningspåstående om stöld innefattade försök till stöld).

SFS 2022:791

5 §

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet.

Hänvisad författning:

Ang. åtalsunderlåtelse och nedläggande av åtal se 20:7, 7 a och 9 – Ang. gemensam handläggning av åtal och talan om enskilt anspråk se 22: – Ang. dom se 30:3.

Rättsfall:

Jfr H 1948:584 (ang. omfattningen av ansvarsyrkande) – H 1953:288; 1954:240; 1955:574; 1956:1; 1958:360; 1959:134, 331; 1961:352; 1962:128; 1963:408; 1964:197 – Jfr H 1957:82 anm. vid 30:9 – Ang. 2 st. H 1962:174; 1963:227 – Ang. 3 st. H 1965:116; 1974:58 (åtal för bedrägeri i HovR inskränkt till att avse häleri); 1974:454 (bl.a. fråga om åtalsjustering skett i behörig ordning); 1975:695 (påstående i HovR att den tilltalade handlat ej för egen räkning utan som ställföreträdare för bolag); 1980:686 anm. vid 30:9; 1982:164; 1983:311; 1985:662 (förberedelse till stöld och fullbordad stöld en enda gärning) – H 1976:368 anm. vid 30:3 – H 1989:469 (eljest tillåten justering av åtal för medhjälp till grovt skattebedrägeri gjord i HD först efter utgången av preskriptionstid för brottet, därjämte ändring av åtal enligt 1 st.) – Ändring av åtal enl. 3 st. i mål om grovt narkotikabrott? H 1991:612.

SFS 1969:588

6 §

Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller vill åklagaren, målsäganden eller den, som övertagit målsägandens anspråk, enligt sistnämnda paragraf väcka talan om enskilt anspråk, må det ske muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför rätten.

Rättsfall:

Jfr H 1950:99 anm. vid 19:5.

SFS 1969:588

7 §

Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in.

Hänvisad författning:

Jfr 23:21, 22 och Förundersökningskungörelse (1947:948)25 §, efter RB 23:.

SFS 2012:326

8 §

Stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till prövning.

Hänvisad författning:

Jfr 34:1 – Ang. beslutet se 30:1, 10.

Rättsfall:

Ang. stämning å utlänning, som efter att här i riket ha begått brott lämnat landet men för sig ställt ombud i saken H 1952:29; å dansk medborgare som lämnat landet 1961:235. Jfr H 1963:54 anm. vid 24:1.

9 §

Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.

Stämningen skall tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges.

SFS 1994:420

10 §

I stämningen ska rätten även förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen uppge vilken bevisning han eller hon åberopar och vad han eller hon vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas.

Rätten ska allt efter målets beskaffenhet verka för att målet förbereds så att huvudförhandlingen kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten ska också se till att inget onödigt dras in i målet samt genom frågor och påpekanden verka för att yrkanden och inställningar samt grunderna för dessa blir klarlagda och att parterna anger vilken bevisning de vill åberopa. Om det behövs får rätten förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.

Förberedelsen får ske vid ett sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.

SFS 2022:791

10 a §

Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

  1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

  2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket, och

  3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska

  1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och

  2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.

Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken likställs med de påföljder som anges i första stycket 3, om det inte samtidigt finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff. Det som sägs i första stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

SFS 2021:1095

11 §

Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av en part förelägga åklagaren att komplettera en förundersökning eller, i de fall en för