Lagar & Förordningar
Dokumentet som PDF i original:
32014L0048.pdf15.4.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 111/50 |
RÅDETS DIREKTIV 2014/48/EU
av den 24 mars 2014
om ändring av direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 115,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2), och
av följande skäl:
(1) | Rådets direktiv 2003/48/EG (3) har tillämpats i medlemsstaterna sedan den 1 juli 2005 och har under de tre första tillämpningsåren visat sig vara effektivt inom ramen för sitt tillämpningsområde. Det framgår dock av den första kommissionsrapporten av den 15 september 2008 om direktivets tillämpning att det inte fullt ut lever upp till de slutsatser som enhälligt antogs av rådet vid dess möte den 26–27 november 2000. Särskilt omfattas inte vissa finansiella instrument som är likvärdiga med räntebärande värdepapper och vissa indirekta möjligheter till innehav av räntebärande värdepapper. |
(2) | För att syftet med direktiv 2003/48/EG bättre ska kunna uppnås måste först kvaliteten på den information som används för att fastställa de faktiska betalningsmottagarnas identitet och hemvist förbättras. I detta avseende bör betalningsombudet använda sig av både födelsedatum och födelseort samt eventuella skattenummer eller motsvarande som medlemsstaterna kan ha tilldelat. Direktiv 2003/48/EG innebär ingen skyldighet för medlemsstaterna att införa skattenummer. I detta avseende bör information om gemensamma konton och andra fall med flera faktiska betalningsmottagare bör också förbättras. |
(3) | Direktiv 2003/48/EG gäller endast räntebetalningar till förmån för fysiska personer med hemvist i unionen. Dessa fysiska personer kan därför kringgå direktiv 2003/48/EG genom att använda subjekt eller juridiska konstruktioner som träder emellan, särskilt sådana som är etablerade i jurisdiktioner där man inte har sörjt för beskattning av inkomster som betalas till sådana subjekt eller juridiska konstruktioner. Även med beaktande av de åtgärder för bekämpning av penningtvätt som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG (4) är det därför lämpligt att kräva att betalningsombud tillämpar ”genomlysningsmetoden” på betalningar som görs till vissa subjekt och juridiska konstruktioner som är etablerade eller har sin faktiska företagsledning i vissa länder eller territorier där direktiv 2003/48/EG eller åtgärder med samma eller motsvarande verkan inte tillämpas. De betalningsombuden bör använda information som de redan har om de faktiska betalningsmottagarna hos sådana subjektet eller juridiska konstruktioner för att se till att bestämmelserna i direktiv 2003/48/EG tillämpas när en betalningsmottagare som identifieras på detta sätt är en fysisk person med hemvist i en annan medlemsstat än den där betalningsombudet är etablerat. För att minska betalningsombudens administrativa börda bör en vägledande förteckning över subjekt och juridiska konstruktioner i de tredjeländer och jurisdiktioner som berörs av denna åtgärd upprättas. |
(4) | Man bör också undvika att direktiv 2003/48/EG kringgås genom konstlad kanalisering av en räntebetalning via en ekonomisk aktör som är etablerad utanför unionen. Det är därför nödvändigt att det specificeras vilket ansvar ekonomiska aktörer har när de är medvetna om att en räntebetalning till en aktör som är etablerad utanför det territoriella tillämpningsområdet för direktiv 2003/48/EG görs till förmån för en fysisk person som de vet har hemvist i en annan medlemsstat och som kan anses vara deras kund. Vid sådana omständigheter bör dessa ekonomiska aktörer anses agera i egenskap av betalningsombud. Detta skulle också särskilt bidra till att förebygga ett potentiellt missbruk av finansinstitutens internationella nätverk, nämligen filialer, dotterbolag, närstående bolag eller holdingbolag, i syfte att kringgå direktiv 2003/48/EG. |
(5) | Erfarenheten har visat att det behövs större klarhet beträffande skyldigheten att agera i egenskap av betalningsombud vid mottagande av en räntebetalning. Särskilt gäller att mellanliggande strukturer som omfattas av denna skyldighet bör identifieras på ett tydligt sätt. Subjekt och juridiska konstruktioner som inte är föremål för faktisk beskattning bör tillämpa bestämmelserna i direktiv 2003/48/EG när de tar emot räntebetalningar från en ekonomisk aktör i tidigare led. En vägledande förteckning över sådana subjekt och juridiska konstruktioner i varje medlemsstat kommer att underlätta genomförandet av de nya bestämmelserna. |
(6) | Det framgår av den första rapporten om tillämpningen av direktiv 2003/48/EG att det kan kringgås genom användning av finansiella instrument som med tanke på risknivån, flexibiliteten och den avtalade avkastningen är likvärdiga med fordringar. Det är därför nödvändigt att sörja för att det täcker inte enbart räntor utan även andra väsentligen likvärdiga inkomster. |
(7) | Dessutom bör livförsäkringsavtal som garanterar en inkomstavkastning eller vars resultat till mer än 40 % begränsas till inkomster från fordringar eller likvärdiga inkomster som omfattas av direktiv 2003/48/EG också omfattas av det direktivet. |
(8) | När det gäller investeringsfonder som är etablerade i unionen täcker direktiv 2003/48/EG för närvarande endast inkomster som erhållits genom företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) som är auktoriserade i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (5) som bland annat ändrade och ersatte rådets direktiv 85/611/EEG (6). Likvärdiga inkomster från icke-fondföretag faller inom tillämpningsområdet för direktiv 2003/48/EG endast när icke-fondföretagen är enheter utan status som juridisk person och därför agerar som betalningsombud vid mottagande av räntebetalningar. För att säkerställa att samma regler tillämpas på alla investeringsfonder eller system, oavsett deras rättsliga form, bör hänvisningen i direktiv 2003/48/EG till direktiv 85/611/EEG ersättas med en hänvisning till deras registrering i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat eller deras fondbestämmelser eller bolagsordning som styrs av lagstiftningen i en av medlemsstaterna. Dessutom bör likabehandling garanteras med beaktande av EES-fördraget. |
(9) | När det gäller investeringsfonder som inte är etablerade i någon medlemsstat i Europeiska unionen eller något EES-land är det nödvändigt att klargöra att direktivet omfattar räntor och likvärdiga inkomster från alla dessa fonder, oavsett deras rättsliga form och hur de marknadsförs för investerarna. |
(10) | Definitionen av räntebetalning bör klargöras för att säkerställa att inte endast direkta investeringar i fordringar, utan även indirekta investeringar, beaktas vid beräkningen av hur stor procentandel av tillgångarna som investeras i sådana instrument. Dessutom bör det, för att underlätta betalningsombudens tillämpning av direktiv 2003/48/EG på inkomster från företag för kollektiva investeringar som är etablerade i andra länder, klargöras att beräkningen av tillgångarnas sammansättning vid behandlingen av vissa inkomster från sådana företag regleras av bestämmelserna i den medlemsstat i Europeiska unionen eller det EES-land där de är etablerade. |
(11) | Såväl det intygsförfarande enligt vilket faktiska betalningsmottagare med skatterättsligt hemvist i en medlemsstat kan undvika källskatt på räntebetalningar som mottagits i en medlemsstat som förtecknas i artikel 10.1 i direktiv 2003/48/EG som det alternativa förfarandet med frivilligt utlämnande av uppgifter till den stat där den faktiska betalningsmottagaren har hemvist har sina fördelar. Dock är förfarandet med frivilligt utlämnande av uppgifter mindre betungande för den faktiska betalningsmottagaren och det är därför lämpligt att låta de faktiska betalningsmottagarna själva välja förfarande. |
(12) | Medlemsstaterna bör tillhandahålla relevant statistik om tillämpningen av direktiv 2003/48/EG för att förbättra kvaliteten på den information som kommissionen har tillgång till för utarbetandet av den rapport som vart tredje år läggs fram för rådet om det direktivets tillämpning. |
(13) | I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (7) uppmanas medlemsstaterna att för egen del och i Europeiska unionens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller. |
(14) | För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 2003/48/EG, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (8). |
(15) | Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att säkerställa faktisk beskattning av inkomster från sparande i form av gränsöverskridande räntebetalningar i samtliga medlemsstater vilka vanligen i samtliga medlemsstater anses vara beskattningsbar inkomst för enskilda personer med hemvist i landet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. |
(16) | Direktiv 2003/48/EG bör ändras. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Direktiv 2003/48/EG ska ändras på följande sätt:
1. | I artikel 1 ska punkt 2 ersättas med följande: ”2. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att betalningsombud och andra ekonomiska aktörer som är etablerade eller, i förekommande fall, som har sin faktiska företagsledning inom deras territorier utför de uppgifter som krävs för att genomföra detta direktiv, oavsett var gäldenären för den räntebärande fordran är etablerad.” |
2. | Följande artikel ska införas: ”Artikel 1a Definitioner av vissa termer Här följer definitioner av termer som används i detta direktiv: a) ekonomisk aktör: ett kredit- eller finansinstitut, eller andra juridiska personer eller fysiska personer som regelbundet eller vid något enstaka tillfälle gör eller ombesörjer en räntebetalning i den mening som avses i detta direktiv och som samtidigt utövar en yrkesmässig verksamhet. b) platsen för den faktiska företagsledningen när det gäller ett subjekt, med eller utan status som juridisk person: den adress där sådana viktigare företagsledningsbeslut fattas som krävs för att bedriva subjektets verksamhet som helhet. Om sådana beslut fattas i mer än ett land eller jurisdiktion, ska platsen för den faktiska företagsledningen anses vara belägen på den adress där de flesta av de viktigare företagsledningsbeslut med anknytning till de tillgångar som ger upphov till räntebetalningar enligt detta direktiv fattas. c) platsen för den faktiska företagsledningen när det gäller en trust eller någon annan juridisk konstruktion:
d) föremål för faktisk beskattning: ett subjekt eller en juridisk konstruktion som är skattskyldig för alla sina inkomster eller de delar av sina inkomster som är hänförliga till delägare som inte har hemvist där, inklusive för räntebetalning.” |
3. | Artikel 2 ska ersättas med följande: ”Artikel 2 Definition av faktisk betalningsmottagare 1. I detta direktiv, och utan att det påverkar tillämpningen av leden 2–4, avses med faktisk betalningsmottagare varje fysisk person som tar emot en räntebetalning eller varje fysisk person för vilken en räntebetalning ombesörjs, såvida inte denna person företer bevis för att betalningen inte har tagits emot eller ombesörjts för hans egen räkning, det vill säga att
2. Om ett betalningsombud har information som tyder på att en fysisk person som mottar en räntebetalning eller för vilken en räntebetalning ombesörjs kanske inte är den faktiska betalningsmottagaren och om punkt 1 a, 1 b eller 1 c inte är tillämplig på den fysiska personen, ska ombudet vidta rimliga åtgärder för att fastställa den faktiska betalningsmottagarens identitet i enlighet med artikel 3.2. Om betalningsombudet inte kan fastställa den faktiska betalningsmottagarens identitet, ska ombudet betrakta den fysiska personen som den faktiska betalningsmottagaren. 3. När en ekonomisk aktör som också faller inom ramen för artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG (*1) gör eller ombesörjer en räntebetalning till ett subjekt eller en juridisk konstruktion som inte är föremål för faktisk beskattning och som är etablerad eller har sin faktiska företagsledning i ett land eller en jurisdiktion utanför det territorium som avses i artikel 7 i detta direktiv och utanför det territoriella tillämpningsområdet för avtal och arrangemang som innehåller samma bestämmelser eller liknande bestämmelser som detta direktiv, ska andra till femte styckena i denna punkt tillämpas. Betalningen ska anses ha gjorts eller ombesörjts direkt till förmån för en fysisk person som har hemvist i en annan medlemsstat än den ekonomiska aktören och som definieras i artikel 3.6 i direktiv 2005/60/EG som subjektets eller den juridiska konstruktionens faktiska betalningsmottagare. Denna persons identitet ska fastställas i enlighet med bestämmelserna om krav på kundkontroll i artikel 7 och artikel 8.1 b i det direktivet. Personen ska även anses vara en faktisk betalningsmottagare enligt det här direktivet. Vid tillämpningen av första stycket ska kategorierna av subjekt och juridiska konstruktioner i den vägledande förteckningen i bilaga I inte anses vara föremål för faktisk beskattning. Den ekonomiska aktör som avses i första stycket ska fastställa subjektets eller den juridiska konstruktionens rättsliga form och platsen för etablering eller, i förekommande fall, platsen för den faktiska företagsledningen genom att använda den information som lämnats av en fysisk person som handlar på uppdrag av subjektet eller den juridiska konstruktionen, särskilt i enlighet med punkt 1 b och c, såvida inte den ekonomiska aktören har mer tillförlitlig information som visar att den erhållna informationen är felaktig eller ofullständig med tanke på tillämpningen av denna punkt. Om ett subjekt eller en juridisk konstruktion inte omfattas av kategorierna i bilaga I, eller om de omfattas av dessa kategorier men påstår sig vara föremål för faktisk bestkattning, ska den ekonomiska aktör som avses i första stycket fastställa huruvida det eller den är föremål för faktisk beskattning på grundval av allmänt erkända fakta eller på grundval av officiella dokument som subjektet eller den juridiska konstruktionen lägger fram eller som är tillgängliga genom de åtgärder rörande kundkontroll som vidtas i enlighet med direktiv 2005/60/EG. 4. När ett subjekt eller en juridisk konstruktion anses vara ett betalningsombud vid mottagandet av en räntebetalning eller vid ombesörjande av sådan betalning i enlighet med artikel 4.2, ska räntebetalningen anses tillfalla följande fysiska personer, som ska anses vara faktiska betalningsmottagare enligt detta direktiv:
(*1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).”" |
4. | Artiklarna 3 och 4 ska ersättas med följande: ”Artikel 3 Den faktiska betalningsmottagarens identitet och hemvist 1. Varje medlemsstat ska inom sitt territorium anta och säkerställa tillämpningen av de förfaranden som behövs för att betalningsombudet, när det gäller tillämpningen av artiklarna 8–12, ska kunna fastställa de faktiska betalningsmottagarnas identitet och hemvist. Dessa förfaranden ska uppfylla de miniminormer som anges i punkterna 2 och 3. 2. Betalningsombudet ska fastställa den faktiska betalningsmottagarens identitet enligt miniminormer som varierar beroende på när förbindelserna upprättats mellan betalningsombudet och den faktiska betalningsmottagaren, enligt följande:
De uppgifter som anges i led b i första stycket ska fastställas på grundval av pass, officiellt identitetskort eller annan officiell identitetshandling, i förekommande fall såsom specificeras i förteckningen i punkt 4, och som den faktiska betalningsmottagaren uppvisar. Alla sådana uppgifter som inte anges i dessa handlingar ska fastställas på grundval av något annat skriftligt identitetsbevis som den faktiska betalningsmottagaren uppvisar. 3. När den faktiska betalningsmottagaren frivilligt uppvisar ett intyg om skatterättsligt hemvist som inom de tre åren före betalningsdatumet, eller ett senare datum när betalningen anses tillfalla en faktisk betalningsmottagare, utfärdats av den behöriga myndigheten i ett land ska hans hemvist anses vara i det landet. I annat fall ska hans hemvist anses vara i det land där han har sin fasta adress. Betalningsombudet ska fastställa den faktiska betalningsmottagarens fasta adress enligt följande miniminormer:
För den situtation som avses i led b i första stycket, där faktiska betalningsmottagare som uppvisar ett pass, ett officiellt identitetskort eller annan officiell identitetshandling som utfärdats av en medlemsstat och förklarar sig ha hemvist i ett tredjeland, ska hemvist fastställas på grundval av ett intyg om skatterättsligt hemvist som inom de tre åren före utbetalningsdatumet, eller ett senare datum när betalningen anses tillfalla en faktisk betalningsmottagare, har utfärdats av den behöriga myndigheten i det tredjeland där den faktiska betalningsmottagaren påstår sig ha hemvist. Om detta intyg inte uppvisas ska hemvistet anses vara den medlemsstat som har utfärdat passet, det officiella identitetskortet eller annan officiell identitetshandling. När det gäller faktiska betalningsmottagare för vilka betalningsombudet har tillgång till officiella handlingar som bevis på att deras skatterättsliga hemvist finns i ett land som inte är det land där de har sin fasta adress på grundval av diplomatstatus eller andra internationellt avtalade regler, ska hemvist fastställas på grundval av sådana officiella handlingar som betalningsombudet har tillgång till. 4. Senast den 31 december 2014 ska varje medlemsstat som tilldelat skattenummer eller motsvarande underrätta kommissionen om struktur och format för dessa nummer samt den officiella dokumentation som innehåller uppgifter om tilldelade nummer. Varje medlemsstat ska även underrätta kommissionen om eventuella ändringar i detta avseende. Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra en sammanställd förteckning äver de erhållna uppgifterna. Artikel 4 Betalningsombud 1. En ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat som gör en räntebetalning eller ombesörjer att ränta betalas direkt till förmån för den faktiska betalningsmottagaren ska vid tillämpningen av detta direktiv anses vara ett betalningsombud. Vid tillämpningen av denna punkt är det irrelevant om den berörda ekonomiska aktören är gäldenär eller emittent av den fordran eller det värdepapper som genererar inkomsterna eller den ekonomiska aktör som av gäldenären, emittenten eller den faktiska betalningsmottagaren har fått i uppdrag att betala inkomsterna eller ombesörja att de betalas. En ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat ska vid tillämpningen av detta direktiv också anses vara ett betalningsombud när följande villkor uppfylls:
När villkoren enligt leden a och b i första stycket uppfylls ska den betalning som görs eller ombesörjs av den första ekonomiska aktören anses vara gjord till eller direkt ombesörjd till förmån för den faktiska betalningsmottagare som avses i led b i det stycket. 2. Ett subjekt eller en juridisk konstruktion som har sin faktiska företagsledning i en medlemsstat och som inte är föremål för faktisk beskattning enligt de allmänna bestämmelser för direkt beskattning som är tillämpliga antingen i den medlemsstaten eller i den medlemsstat där subjektet eller den juridiska konstruktionen har etablerats eller i varje land eller jurisdiktion där dess skatterättsliga hemvist i övrigt ligger, ska anses vara ett betalningsombud när en sådan räntebetalning erhålls eller ombesörjs. Vid tillämpningen av denna punkt ska kategorierna av subjekt och juridiska konstruktioner i den vägledande förteckningen i bilaga II inte anses vara föremål för faktisk beskattning. Om ett subjekt eller en juridisk konstruktion inte omfattas av någon av kategorierna i den vägledande förteckningen i bilaga II, eller när de omfattas av den bilagan men påstår sig vara föremål för faktisk bestkattning, ska den ekonomiska aktören fastställa huruvida det eller den är föremål för faktisk beskattning på grundval av allmänt erkända fakta eller på grundval av officiella dokument som subjektet eller den juridiska konstruktionen lägger fram eller som är tillgängliga genom de åtgärder rörande kundkontroll som vidtas i enlighet med direktiv 2005/60/EG. Varje ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat och som gör en räntebetalning eller sörjer för att ränta betalas till ett subjekt eller en juridisk konstruktion som avses i denna punkt och som har sin faktiska företagsledning i en annan medlemsstat än den stat där den ekonomiska aktören är etablerad ska underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där aktören är etablerad om följande uppgifter genom att använda den information som anges i artikel 2.3 fjärde stycket eller annan tillgänglig information:
De fysiska personer som ska betraktas som faktiska betalningsmottagare av räntebetalningar som gjorts till eller ombesörjts till förmån för de subjekt eller juridiska konstruktioner som avses i första stycket i denna punkt ska fastställas i enlighet med bestämmelserna i artikel 2.4. Om led c i artikel 2.4 är tillämpligt ska subjektet eller den juridiska konstruktionen, så snart en fysisk person vid en senare tidpunkt får rätt till de tillgångar som ger upphov till sådan räntebetalning eller till tillgångar som utgör räntebetalningen, förse den behöriga myndigheten i den medlemsstat där platsen för dess faktiska företagsledning är belägen med de uppgifter som anges i artikel 8.1 andra stycket. Subjektet eller den juridiska konstruktionen ska även underrätta den behöriga myndigheten om varje flyttning av platsen för dess faktiska företagsledning. De skyldigheter som avses i femte stycket ska kvarstå under tio år från och med den dag då den sista räntebetalningen erhölls eller ombesörjdes av subjektet eller den juridiska konstruktionen, eller den sista dag då en fysisk person fick rätt till de tillgångar som ger upphov till sådan räntebetalning eller till andra tillgångar som utgör räntebetalningen, varvid den av dessa tidpunkter som infaller senast ska gälla. Om ett subjekt eller en juridisk konstruktion i ett fall när artikel 2.4 c är tillämplig har flyttat den faktiska företagsledningen till en annan medlemsstat, ska den behöriga myndigheten i den första medlemsstaten rapportera följande uppgifter till den behöriga myndigheten i den nya medlemsstaten:
Denna punkt ska inte gälla om subjektet eller den juridiska konstruktionen framlägger bevis för att de omfattas av någon av följande kategorier:
3. Ett subjekt som avses i punkt 2 och som liknar ett företag för kollektiva investeringar eller andra fonder eller system för kollektiva investeringar enligt punkt 2 åttonde stycket a ska vid tillämpning av detta direktiv ha möjlighet att behandlas som ett sådant företag, en sådan investeringsfond eller ett sådant investeringssystem. När ett subjekt utövar den möjlighet som avses i första stycket i denna punkt, ska den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning utfärda ett intyg om detta. Subjektet ska förete intyget för den ekonomiska aktör som gör eller ombesörjer räntebetalningen. Den ekonomiska operatören ska i detta fall vara undantagen från de skyldigheter som anges i punkt 2 fjärde stycket. Medlemsstaterna ska fastställa detaljerade bestämmelser för den möjlighet som avses i första stycket i denna punkt för subjekt som har sin faktiska företagsledning på deras territorium i syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av direktivet.” |
5. | Artikel 6 ska ersättas med följande: ”Artikel 6 Definition av begreppet räntebetalning 1. I detta direktiv avses med räntebetalning följande:
2. När det gäller punkt 1 första stycket b ska hela betalningsbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om det betalade, realiserade eller krediterade inkomstbeloppet. När det gäller punkt 1 första stycket c ska hela betalningsbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om det ränte- eller inkomstbelopp som upplupit eller kapitaliserats vid försäljningen, inlösen eller återbetalningen. När det gäller punkt 1 första stycket d och e ska hela inkomstbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om hur stor andel av inkomsterna som härrör från räntebetalningar enligt leden a, b eller c i det stycket. När det gäller punkt 1 första stycket f ska hela betalningsbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om beloppet för förmånerna från ett livförsäkringsavtal. 3. När det gäller punkt 1 första stycket e ska den procentuella andelen anses överstiga 40 % om betalningsombudet inte har några uppgifter om den procentuella andel av tillgångarna som investerats i fordringar eller relevanta värdepapper, eller i aktier eller andelar enligt definitionen i den punkten. Om betalningsombudet inte kan avgöra hur stor inkomst den faktiska betalningsmottagaren har haft, ska inkomsten anses vara det belopp som erhållits vid försäljning, inlösen eller återbetalning av aktierna eller andelarna. När det gäller punkt 1 första stycket f ii ska den procentuella andelen anses överstiga 40 % om betalningsombudet inte har några uppgifter om det procentuella resultat som är kopplat till räntebetalningar enligt leden a, b, c, d eller e i det stycket. 4. När en räntebetalning enligt definitionen i punkt 1 betalas till ett sådant subjekt eller en sådan juridisk konstruktion som avses i artikel 4.2 eller krediteras ett konto som innehas av ett sådant subjekt eller en sådan juridisk konstruktion, ska räntan anses tillfalla en sådan fysisk person som avses i artikel 2.4. För ett subjekt gäller detta endast om det inte har utövat möjligheten i artikel 4.3. 5. När det gäller punkt 1 första stycket c och e ska medlemsstaterna ha rätt att kräva att betalningsombud inom deras territorium beräknar räntan eller andra relevanta inkomster på årsbasis för en period som inte får överstiga ett år och ska ha rätt att behandla sådan på årsbasis beräknad ränta eller andra relevanta inkomster som en räntebetalning, även om ingen försäljning, inlösen eller återbetalning sker under den perioden. 6. Genom undantag från punkt 1 första stycket d och e ska medlemsstaterna ha rätt att från definitionen av räntebetalning utesluta alla inkomster som avses i de bestämmelserna och som delats ut av företag eller subjekt eller investeringsfonder eller investeringssystem som har fondbestämmelser eller bolagsordning som regleras av deras lagstiftning om dessas direkta eller indirekta investeringar i fordringar enligt led a i det stycket eller i värdepapper enligt punkt b i det stycket inte överstiger 15 % av deras tillgångar. Genom undantag från punkt 4 ska medlemsstaterna ha rätt att från definitionen av räntebetalningar i punkt 1 utesluta sådana räntebetalningar som görs eller krediteras ett konto som innehas av ett subjekt eller en juridisk konstruktion som avses i artikel 4.2, och som har sin faktiska företagsledning på deras territorium, när subjektets eller den juridiska konstruktionens direkta eller indirekta investeringar i fordringar enligt punkt 1 första stycket a eller i värdepapper enligt led b i det stycket inte överstiger 15 % av deras tillgångar. För ett subjekt gäller detta endast om det inte har utövat möjligheten i artikel 4.3. Om en medlemsstat utövar en eller båda av de rättigheter som avses i första och andra styckena, ska den underrätta kommissionen om detta. Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra att rätten har utövats och utövandet av rätten ska från och med dagen för det offentliggörandet vara bindande för de övriga medlemsstaterna. 7. De trösklar på 40 % som avses i punkt 1 första stycket e och f ii och i punkt 3 ska vara 25 % från och med den 1 januari 2016. 8. De procentuella andelar som avses i punkt 1 första stycket e och punkt 6 ska fastställas med hänvisning till de riktlinjer för investeringar, eller genom hänvisning till strategin för och syftena med investeringen, som fastställs i den dokumentation som reglerar de berörda företagens eller subjektens eller investeringsfondernas eller investeringssystemens verksamhet. När det gäller denna punkt ska dokumentationen innehålla följande:
Om det inte fastställs några riktlinjer för investeringar eller strategi och syften för investeringen ska procentandelarna fastställas med hänvisning till den faktiska sammansättningen av tillgångarna hos de berörda företagen eller subjekten eller investeringsfonderna eller investeringssystemen, enligt genomsnittet för tillgångarna vid början, eller dagen för den första halvårsrapporten och vid slutet av den sista räkenskapsperioden före det datum då betalningsombudet gör eller ombesörjer räntebetalningen till den faktiska betalningsmottagaren. För nyligen etablerade företag eller subjekt eller investeringsfonder eller investeringssystem ska den faktiska sammansättningen vara genomsnittet för tillgångarna vid etableringsdagen och vid den första värderingen av tillgångarna enligt den dokumentation som ligger till grund för företagets eller subjektets eller investeringsfondens eller investeringssystemets verksamhet. Tillgångarnas sammansättning mätas i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga i den medlemsstat, eller ett land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är medlem i unionen, där ett företag för kollektiva investeringar eller en annan fond eller ett annat system för kollektiva investeringar har registrerats i sig eller enligt vars lagstiftning fondbestämmelserna eller bolagsordningen regleras. Den på så sätt mätta sammansättningen ska vara bindande för andra medlemsstater. 9. Inkomster som avses i punkt 1 första stycket b ska anses vara räntebetalning endast i den mån de värdepapper som ger inkomsten har emitterats den 1 juli 2014 eller senare. De värdepapper som utfärdas före detta datum ska inte räknas med i de procentsatser som avses i punkterna 1 e och 6. 10. Förmåner från livförsäkringsavtal ska anses vara räntebetalning i enlighet med punkt 1 första stycket f endast i den mån som det livförsäkringsavtal som ger upphov till en sådan förmån tecknades den 1 juli 2014 eller senare. 11. Medlemsstaterna ska endast ha rätt att betrakta de inkomster som avses i punkt 1 första stycket e i, som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av aktier eller andelar i bolag för kollektiva investeringar, som inte är fondföretag som har auktoriserats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (*2), som räntebetalning om de tillfallit dessa företag den 1 juli 2014 eller senare. (*2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).”" |
6. | Artikel 8 ska ersättas med följande: ”Artikel 8 Betalningsombudets skyldighet att lämna uppgifter 1. När den faktiska betalningsmottagaren har hemvist i en annan medlemsstat än den där betalningsombudet är etablerat ska de uppgifter som betalningsombudet är skyldigt att lämna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där ombudet är etablerat åtminstone innefatta följande:
När den faktiska betalningsmottagaren är bosatt i en annan medlemsstat än den där betalningsombud enligt artikel 4.2 har sin faktiska företagsledning, ska betalningsombudet förse den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning med de uppgifter som anges i första stycket a–d i denna punkt. Detta betalningsombud ska dessutom rapportera följande:
2. De uppgifter som betalningsombudet ska lämna om räntebetalningen ska åtminstone innehålla en uppdelning av räntebetalningarna i nedanstående kategorier och innefatta följande:
Betalningsombudet ska informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det är etablerat eller, när det rör sig om ett betalningsombud enligt artikel 4.2, informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning, när det rapporterar totalbeloppen i enlighet med leden b, c, d och g i första stycket i denna punkt. 3. Om det finns flera faktiska betalningsmottagare ska betalningsombudet informera den behöriga myndigheten i sin etableringsmedlemsstat eller, när det rör sig om ett betalningsombud enligt artikel 4.2, informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning om huruvida det belopp som rapporterats för varje faktisk betalningsmottagare utgöra hela det belopp som kan hänföras till de faktiska betalningsmottagarna kollektivt, den faktiska andel som tillfaller den berörda faktiska betalningsmottagaren eller en likvärdig andel. 4. Utan hinder av punkt 2 får medlemsstaterna tillåta att betalningsombuden endast rapporterar följande:
Betalningsombudet ska meddela huruvida det rapporterar totalbeloppen i enlighet med leden a, b och c i första stycket i denna punkt.” |
7. | Artikel 9 ska ändras på följande sätt:
|
8. | Artikel 10 ska ändras på följande sätt:
|
9. | Artikel 11 ska ändras på följande sätt:
|
10. | Artikel 13 ska ersättas med följande: ”Artikel 13 Undantag från källskatteförfarandet 1. De medlemsstater som tar ut källskatt i enlighet med artikel 11 ska föreskriva följande förfaranden för att säkerställa att en faktisk betalningsmottagare kan begära att ingen sådan skatt tas ut:
2. Om den faktiska betalningsmottagaren begär det ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han har skatterättsligt hemvist utfärda ett intyg som innehåller följande uppgifter:
Ett sådant intyg ska gälla i högst tre år. Det ska utfärdas till varje faktisk betalningsmottagare som begär det, inom två månader efter en sådan begäran.” |
11. | Artikel 14 ska ändras på följande sätt:
|
12. | I artikel 15.1 andra stycket ska termen ”bilagan” ersättas med ”bilaga III”. |
13. | I artikel 18 ska den första meningen ersättas med följande: ”Kommissionen ska vart tredje år till rådet överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv på grundval av den statistik som förtecknas i bilaga IV och som varje medlemsstat ska lämna till kommissionen.” |
14. | Följande artiklar ska införas: ”Artikel 18a Genomförandeåtgärder 1. Kommissionen kan, genom att följa det förfarande som avses i artikel 18b.2, anta åtgärder för följande ändamål:
2. Kommissionen ska uppdatera förteckningen som anges i bilaga III på begäran av direkt berörda medlemsstater. Artikel 18b Kommittéförfarande 1. Kommissionen ska biträdas av kommittén för administrativt samarbete inom området för beskattning (nedan kallad kommittén). 2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.” |
15. | Bilagan ska ändras i enlighet med bilagan till det här direktivet. |
Artikel 2
1. Medlemsstaterna ska senast den 1 januari 2016 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.
De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den första dagen av det tredje kalenderåret efter det kalenderår då detta direktiv träder i kraft.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 3
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 4
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 24 mars 2014.
På rådets vägnar
A. TSAFTARIS
Ordförande
(1) EUT C 184 E, 8.7.2010, s. 488.
(2) EUT C 277, 17.11.2009, s. 109.
(3) Rådets direktiv 2003/48/EG av den 3 juni 2003 om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar (EUT L 157, 26.6.2003, s. 38).
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
(6) Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3).
(7) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.
(8) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
BILAGA
Bilagan till direktiv 2003/48/EG ska ändras på följande sätt:
1. | Bilagan ska betecknas ”bilaga III”. |
2. | Följande bilaga ska föras in som bilaga I: ”BILAGA I Vägledande förteckning över kategorier av subjekt och juridiska konstruktioner som inte anses vara föremål för faktisk beskattning vid tillämpning av artikel 2.3
|
3. | Följande bilaga ska föras in som bilaga II: ”BILAGA II Vägledande förteckning över kategorier av subjekt och juridiska konstruktioner som inte anses vara föremål för faktisk beskattning vid tillämpning av artikel 4.2
|
4. | Följande bilaga ska läggas till som bilaga IV: ”BILAGA IV FÖRTECKNING ÖVER UPPGIFTER SOM MEDLEMSSTATERNA ÅRLIGEN SKA TILLHANDAHÅLLA KOMMISSIONEN FÖR STATISTISKA ÄNDAMÅL 1. Ekonomiska uppgifter 1.1 Källskatt För Luxemburg och Österrike (så länge som de tillämpar övergångsbestämmelserna enligt kapitel III): det totala årliga beloppet av delade skatteintäkter från källskatt, uppdelat per medlemsstat där de faktiska betalningsmottagarna har hemvist. För Luxemburg och Österrike (så länge som de tillämpar övergångsbestämmelserna enligt kapitel III): det totala årliga beloppet av skatteintäkter som delas med de övriga medlemsstaterna från den källskatt som tagits ut enligt artikel 11.5. Uppgifter om totalbelopp som tagits ut från källskatten, uppdelade per medlemsstat där de faktiska betalningsmottagarna har sitt hemvist, bör också sändas till de nationella institutionerna med ansvar för att sammanställa betalningsstatistik. 1.2 Belopp för räntebetalning/försäljningsintäkter För medlemsstater som utbyter information eller som har valt frivilligt utlämnande av uppgifter enligt artikel 13, beloppet för räntebetalningar inom deras territorium som är föremål för informationsutbyte enligt artikel 9, uppdelat enligt medlemsstat eller beroende och associerat territorium där de faktiska betalningsmottagarna har hemvist. För medlemsstater som utbyter information eller som har valt frivilligt utlämnande av uppgifter enligt artikel 13, beloppet för försäljningsintäkter inom deras territorium som är föremål för informationsutbyte enligt artikel 9, uppdelat enligt medlemsstat eller beroende och associerat territorium där de faktiska betalningsmottagarna har hemvist. För medlemsstater som utbyter information eller som har valt mekanismen för frivilligt utlämnande av uppgifter, beloppet för räntebetalningar som är föremål för informationsutbyte, uppdelat enligt typ av räntebetalning enligt de kategorier som fastställs i artikel 8.2. Uppgifterna rörande totala belopp för räntebetalningar och försäljningsintäkter, uppdelade enligt de medlemsstater där de faktiska betalningsmottagarna har hemvist, bör även lämnas till de nationella institutioner som har ansvar för att sammanställa betalningsstatistik. 1.3 Faktisk betalningsmottagare För alla medlemsstater, antalet faktiska betalningsmottagare med hemvist i andra medlemsstater och beroende eller associerade territorier, uppdelade per medlemsstat eller beroende och associerat territorium. 1.4 Betalningsombud För alla medlemsstater, antalet betalningsombud (per översändande medlemsstat) som deltar i informationsutbyte eller uttag av skatt i enlighet med detta direktiv. 1.5 Betalningsombud vid mottagande För alla medlemsstater, antalet betalningsombud vid mottagande som har erhållit räntebetalningar enligt artikel 6.4. Detta gäller både översändande medlemsstater i vilka räntebetalningarna har gjorts till betalningsombud vid mottagande vars faktiska företagsledning finns i andra medlemsstater och mottagande medlemsstater som har sådana rättssubjekt eller juridiska konstruktioner inom sitt territorium. 2. Tekniska detaljer 2.1 Poster För medlemsstater som utbyter information eller som har valt frivilligt utlämnande av uppgifter enligt artikel 13, antalet översända och mottagna poster. En post omfattar en betalning för en faktisk betalningsmottagare. 2.2 Behandlade/korrigerade poster
3. Frivilliga poster
|
(1) Förenade kungariket är den medlemsstat som omhändertar Gibraltars utrikes angelägenheter i enlighet med artikel 355.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.”