Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

BROTTSBALK (1962:700)

Brottsbalken

<kgp:number-reprint>SFS 1962:700</kgp:number-reprint>
GIVEN STOCKHOLMS SLOTT DEN 21 DECEMBER 1962

KM:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbalken, införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse. [Senare ändrad på det sätt som anges nedan.]

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

Om brott och brottspåföljder

1 §

Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet.

Rättsfall:

Ansvarsyrkande mot juridisk person ogillat såsom ej riktat mot viss person H 1876:571, 1880:375, 1891:279 och där anm. rättsfall, 1891:605 – Fråga om straffrättens legalitetsprincip H 1994:480, 2000:490, 2008:376 (anm. även vid 43 § jaktlagen), 2012:105 – Ang. fråga om ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri efter 1994 års lagändring H 1994:624 – Ej analogisk tillämpning av straffbud H 1999:215 anm. även vid BrP 5 § – Analogisk tillämpning av straffbud i strid mot lag? H 2001:623. Se även rättsfall anm. vid 2 kap. 10 § RF.

SFS 1994:458

2 §

En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen.

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.

SFS 1994:458

3 §

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Hänvisad författning:

25:28: och 31:.

SFS 1988:942

4 §

Om användningen av straffen gäller vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat samt vad därutöver är särskilt föreskrivet. Övriga påföljder får, enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de inte är nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten.

Hänvisad författning:

Ang. val av påföljd se 30: – Ang. straffmätning se 29:.

SFS 1988:942

5 §

Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §.

SFS 1988:942

6 §

För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.

Rättsfall:

Straffbarhetsåldern inträder den dag då vederbörande fyller 15 år H 1960:521 – Åtal ogillat då ej styrkts att den tilltalade fyllt 15 år vid gärningarnas begående H 1998:693 anm. även vid RB 55: 1.

SFS 1988:942

7 §

[Upphävd g. Lag (1988:942).]

SFS 1988:942

8 §

Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet att gälda skadestånd.

Hänvisad författning:

Ang. förverkande m.m. se 36: – Ang. skadestånd se SkadestL.

SFS 1986:118

Om svensk domstols behörighet

Kapitlet infört g. med ikraftträdande d. 1 jan 2022. Förutv. 2 kap. samtidigt upphävt. SFS2021-1014

Brott som har begåtts i Sverige

Rubriken införd g. SFS2021-1014

Behörighetens omfattning

Rubriken införd g. SFS2021-1014

1 §

Svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts i Sverige.

Ett brott anses ha begåtts i Sverige om gärningsmannen handlade här. I fråga om straffbar underlåtenhet anses brottet ha begåtts i Sverige om gärningsmannen borde ha handlat här eller befann sig här när han eller hon borde ha handlat. Om det för straffansvar krävs att gärningen medfört en viss effekt anses brottet ha begåtts i Sverige även i de fall effekten inträdde i Sverige eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt här.

Ett brott som utgör medverkan till någon annans brott anses ha begåtts i Sverige om den medverkande handlade här. I fråga om straffbar underlåtenhet anses brottet ha begåtts i Sverige om den medverkande borde ha handlat här eller befann sig här när han eller hon borde ha handlat. Om gärningsmannens brott anses ha begåtts i Sverige, anses den medverkandes brott också ha begåtts här.

Om det är ovisst var ett brott har begåtts, ska brottet anses ha begåtts i Sverige om det finns skälig anledning att anta att så är fallet.

Rättsfall:

Äldre rätt: H 1970:269H 1952:29, 1953:524, 1961:235H 1989:804 (olaga trålfiske från utländskt fartyg på svenskt sjöterritorium) – H 2008:1135 anm. vid 11 § lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m.

SFS 2021:1014

Krav på åtalsförordnande

Rubriken införd g. SFS2021-1014

2 §

Åtal för brott som avses i 1 § får i följande fall väckas endast om åtalsförordnande har meddelats, nämligen om brottet

  1. har begåtts av en utlänning på ett utländskt fartyg eller luftfartyg och riktat sig mot en sådan utlänning eller mot utländskt intresse,

  2. har begåtts av en utlänning i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hos en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om inte gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han eller hon har handlat,

  3. har begåtts av en utlänning som saknar hemvist i Sverige men som befinner sig här i landet inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige,

  4. har begåtts av en svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige som tjänstgör i en annan stats militära styrka och som befinner sig här i landet inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige,

  5. är aggressionsbrott enligt 11 a § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott eller försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott, eller

  6. har riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning.

Beslut om åtalsförordnande enligt första stycket 1–5 fattas av regeringen. För beslut om åtalsförordnande enligt första stycket 6 tillämpas 8 §.

Rättsfall:

Äldre rätt: Förordnande enl. 1 st. behövdes ej betr. åtal för olaga vapeninnehav under utländskt fartygs färd på svenskt vatten H 1987:473.

SFS 2021:1014

Brott som har begåtts utanför Sverige

Rubriken införd g. SFS2021-1014

Allmänna grunder för behörighet

Rubriken införd g. SFS2021-1014

3 §

Svensk domstol är i följande fall behörig att döma över brott som har begåtts utanför Sverige:

Anknytningsfaktum

 

Behörighetens omfattning

 

1. Svenskt fartyg m.m.

 

Brott som har begåtts

a) ombord på ett svenskt fartyg,

b) ombord på ett svenskt luftfartyg,

c) i tjänsten av befälhavaren eller någon annan som tillhörde besättningen på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller

d) på en inrättning som med stöd av lag har tillkommit i Sveriges ekonomiska zon eller på Sveriges kontinentalsockel.

 

2. Svensk gärningsman m.m.

 

Brott som har begåtts

a) av någon som vid gärningstillfället var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige,

b) av någon som när åtal väcks för brottet är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige,

c) av någon som finns i Sverige och det på brottet enligt svensk rätt kan följa fängelse i mer än sex månader, eller

d) i utövningen av ett svenskt företags näringsverksamhet och det är fråga om givande av muta, grovt givande av muta eller handel med inflytande enligt 10 kap. 5 d § 2.

 

3. Svenskt enskilt intresse

 

Brott som har riktat sig mot

a) en svensk medborgare eller någon som har hemvist i Sverige, eller

b) en svensk juridisk person.

 

4. Svenskt allmänt intresse

 

Brott som har

a) riktat sig mot rikets säkerhet, allmän verksamhet eller annat av rättsordningen särskilt skyddat svenskt intresse, eller

b) begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar svensk allmän ställning.

 

5. Härledd jurisdiktion

 

Brott som har begåtts av någon som befinner sig i Sverige, om

a) en annan stat har begärt att lagföringen för brottet ska överföras till Sverige,

b) en begäran från en annan stat om utlämning eller överlämnande för brottet har lämnats utan bifall, eller

c) brottet omfattas av en internationell överenskommelse eller annan förpliktelse som är bindande för Sverige och enligt vilken det finns skyldighet att utan undantag pröva frågan om åtal om den misstänkte inte utlämnas eller överlämnas.

 

6. Vissa internationella brott

 

Brott som

a) avses i lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott, dock inte aggressionsbrott enligt 11 a § eller försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott,

b) avses i 13 kap. 5 a § (kapning och sjö- eller luftfartssabotage) eller försök till sådana brott,

c) avses i 13 kap. 5 b § (flygplatssabotage) eller försök till sådant brott,

d) avses i 15 kap. 4 b § (osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol),

e) avses i 16 kap. 5 § (uppvigling) och som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning till att begå folkmord,

f) avses i terroristbrottslagen (2022:666) eller som avses i annan lag och begås med sådant uppsåt som avses i 12 § terroristbrottslagen,

g) riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller

h) omfattas av tortyrbegreppet enligt artikel 1 i Förenta nationernas konvention den 10 december 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller försök till sådant brott.

 

SFS 2022:667

Särskilda bestämmelser om behörighet

Rubriken införd g. SFS2021-1014

4 §

Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma över vissa brott som har begåtts utanför Sverige finns i

  1. 29 kap. 13 § miljöbalken,

  2. 14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,

  3. 10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,

  4. 5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet,

  5. 51 a § jaktlagen (1987:259),

  6. 17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,

  7. 49 § fiskelagen (1993:787),

  8. 5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia,

  9. 13 kap. 11 § luftfartslagen (2010:500),

  10. 17 kap. 2 § radio- och tv-lagen (2010:696),

  11. 2 § lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition, och

  12. 17 § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.

SFS 2022:667

Krav på dubbel straffbarhet

Rubriken införd g. SFS2021-1014

5 §

I de fall som avses i 3 § 2, 3 och 5 är svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). Om brottet har begåtts på flera staters område är kravet på dubbel straffbarhet uppfyllt om gärningen är straffbar enligt lagen på någon av gärningsorterna. Det får inte dömas till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Första stycket gäller inte

  1. om brottet har begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,

  2. om brottet har begåtts vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell militär insats eller i internationell civil krishantering,

  3. brott för vilket det lindrigaste straff som är föreskrivet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer, och

  4. brott som avses i

    1. 4 kap. 1 a, 4 c och 4 e §§ och 16 kap. 10 a § första stycket 1 och sjätte stycket eller försök till sådana brott,

    2. 4 kap. 4 § andra stycket varigenom någon förmåtts att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i 4 c § eller försök till sådant brott,

    3. 6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§ eller försök till brott enligt 6 kap. 1, 2, 4–6, 8, 9 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

    4. 14 kap. 6 § eller försök till sådant brott,

    5. 22 kap. 6 a och 6 b §§,

    6. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, eller

    7. 8 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner.

Rättsfall:

Äldre rätt: Ang. 1 st. H 1983:425 – Påföljd för grovt narkotikabrott bestående i att svensk medborgare med utländskt fartyg två gånger transporterade narkotika från internationellt vatten utanför Marocko till Nederländerna, ena gången direkt och andra gången via Danmark och Storbritannien, bestämdes m.h.t. nederländsk lag, som hade lägst straffmaximum H 1993:292 – Fråga om tillämpning av äldre motsv. till 1 st. när preskriptionstiden för brotten löpt ut på gärningsorten H 2008:930 – Ang. omfattningen av begreppet ”område där avdelning av krigsmakten befann sig” enligt tidigare lydelse av 2 st. p. 1 H 1981:864 – Ang. innebörden av ”förövats mot Sverige” i p. 3 (nu 2 st. p 2) H 1983:425.

SFS 2022:310

Krav på visst straff

Rubriken införd g. SFS2021-1014

6 §

Om brottet har begåtts på ett område som inte tillhör någon stat, är svensk domstol behörig endast om fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag. Detta gäller inte i de fall som avses i 3 § 1.

SFS 2021:1014

Krav på åtalsförordnande

7 §

Åtal för brott som avses i 3 och 4 §§ får väckas endast om åtalsförordnande har meddelats i enlighet med 8 §.

Ett sådant åtalsförordnande krävs dock inte om brottet

  1. har begåtts ombord på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,

  2. har begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar svensk allmän ställning,

  3. har begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,

  4. har begåtts vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell militär insats eller i internationell civil krishantering,

  5. har begåtts i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av dessa stater,

  6. har begåtts mot svenskt intresse av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare eller av en utlänning med hemvist i Sverige, eller

  7. är osann utsaga eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol.

Andra stycket gäller dock inte i fråga om brott som riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning.

SFS 2021:1014

8 §

Riksåklagaren beslutar om åtalsförordnande om inte annat är särskilt föreskrivet.

Vid denna prövning ska det särskilt beaktas

  1. om ett åtal här i landet är förenligt med Sveriges folkrättsliga förpliktelser,

  2. i vilken utsträckning brottsligheten eller den misstänkte har anknytning till Sverige,

  3. om åtgärder för lagföring har inletts eller kommer att inledas i en annan stat eller vid en internationell domstol, och

  4. vilka faktiska möjligheter det finns att utreda brottet och lagföra den misstänkte här.

När det gäller brott som har begåtts utomlands av någon som vid gärningstillfället var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige eller, när åtal väcks för brottet, är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, får riksåklagaren överlämna prövningen till en annan allmän åklagare.

Om det finns anledning att anta att prövningen har särskild betydelse för Sveriges utrikes- eller säkerhetspolitik och riksåklagaren bedömer att det inte finns hinder mot att väcka åtal, ska riksåklagaren med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för beslut.

SFS 2021:1014

Betydelsen av en tidigare utländsk dom

Utländsk dom som hinder för svensk domstols behörighet

Rubriken införd g. SFS2021-1014

9 §

Har frågan om ansvar för brott prövats genom en dom som har meddelats av någon annan domstol än svensk domstol och som fått laga kraft, får den tilltalade inte lagföras i Sverige för en gärning som omfattats av prövningen.

Om inte annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, får dock lagföring ske om

  1. den tilltalade har frikänts från ansvar på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den lag som domstolen tillämpade,

  2. verkställighet av den utdömda påföljden inte pågår av någon annan anledning än att påföljden redan har verkställts i sin helhet eller bortfallit enligt den lag som är tillämplig för verkställigheten,

  3. lagföringen gäller brott som avses i 1 § eller 3 § 4, såvida inte den tidigare lagföringen har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan personen har utlämnats eller överlämnats från Sverige för lagföring,

  4. den tidigare lagföringen eller domen uppenbart står i strid med svenska allmänna rättsprinciper, eller

  5. sådana förhållanden föreligger som enligt 58 kap. 3 § rättegångsbalken kan föranleda resning till men för den tilltalade.

Hänvisad författning:

Ang. 1970 års konvention (SÖ 1973:55) se F (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom1 §, efter BrP – Ang. vilka stater som tillträtt 1972 års konvention (SÖ 1976:21) se F (1978:108) om internationellt samarbete etc.1 §, efter detta kap. – De i 4 st. under p. 3–5 upptagna 1995 års konvention (även benämnd bedrägerikonventionen), 1996 års protokoll (även benämnt korruptionsprotokollet) och 1997 års konvention (även benämnd korruptionskonventionen) finns intagna som bilagor till prop. 1998/99:32 och är publicerade i SÖ under nr SÖ 1999:29, 31 och 32 – Den i 4 st. p. 6 nämnda 1990 års konvention (även benämnd Schengenkonventionen) är publicerad i SÖ 1998:49 – Den i 4 st. p. 7 nämnda 1987 års konvention finns intagen som bilaga till prop. 1999/2000:61 – Det i 4 st. p. 8 nämnda protokollet finns intaget som bilaga till prop. 2000/01:133 – Se vid 2 § anm. lagar 1966:314 14 §, 1982:963 5 § 2 st.

Rättsfall:

Äldre rätt: Ej hinder för lagföring här i riket när enbart fråga om förverkande prövats i annan stat H 1995:462.

Ang. Schengenkonventionen och begreppet ”prövats genom lagakraftägande dom” C-491/07 Turanský.

SFS 2021:1014

Krav på åtalsförordnande

Rubriken införd g. SFS2021-1014

10 §

Åtal för brott som avses i 9 § får väckas endast om åtalsförordnande har meddelats i enlighet med 8 §.

SFS 2021:1014

Beaktande av utländsk påföljd

Rubriken införd g. SFS2021-1014

11 §

Om någon döms i Sverige för en gärning som avses i 9 § ska det vid bestämmande av påföljd tas skälig hänsyn till verkställighet av tidigare utdömd påföljd som den tilltalade undergått till följd av den tidigare lagföringen. Frihetsberövande till följd av den tidigare lagföringen ska om möjligt i sin helhet räknas av från böter eller fängelse.

I de fall som avses i första stycket får det dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller påföljden helt efterges.

SFS 2021:1014

Övriga bestämmelser

Rubriken införd g. SFS2021-1014

Folkrättsliga begränsningar

Rubriken införd g. SFS2021-1014

12 §

De begränsningar av svensk domstols behörighet och tillämpligheten av svensk lag som följer av allmän folkrätt eller av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska iakttas.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall inf. vid RF 10:.

Rättsfall:

Äldre rätt: H 1970:269H 1946:65 (underrättelseverksamhet ansågs enl. folkrättsliga grundsatser ej vara av beskaffenhet att föranleda ansvar).

SFS 2021:1014

Utlämning och överlämnande

Rubriken införd g. SFS2021-1014

13 §

I fråga om utlämning och överlämnande finns särskilda föreskrifter.

Villkor som ställs upp vid utlämning eller överlämnande från en annan stat till Sverige ska iakttas.

Hänvisad författning:

Se Lag (1957:668) om utlämning för brott, Lag (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder och F (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott samt Lag (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, alla inf. här nedan.

Rättsfall:

Äldre rätt: Ang. 2 st. H 1983:441 (spörsmål betr. den s.k. specialitetsprincipen) – Fråga huruvida begäran om lagföring i Sverige av en hit utlämnad person för andra brott än utlämningen avsåg kunde anses som samtycke enl. art. 14 i europeiska utlämningskonventionen H 1986:554.

SFS 2021:1014

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

Om brott mot liv och hälsa

1 §

Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös.

Rättsfall:

Jfr ang. äldre rätt H 1909:61 (det s.k. Amaltheadådet), 1920:27 (mord i förening med rån), 1935:147 (orsakssammanhang).

Mord eller dråp? H 1980:407, 1985:510 (även fråga om straffmätningen), 1987:33, 1989:97, 1994:310, 1995:464, 2002:116 – Fråga, om två personer, som främjat gärningar bestående i att annan med automatvapen skjutit ihjäl fyra människor samt försökt skjuta ihjäl och därvid skadat många andra, handlat med uppsåt (de s.k. Stureplansmorden) H 1996:27 – Livstids fängelse för mord H 1999:531 – Straffmätning för mord H 2007:194, 2013:376, 2016:3 (bl.a. betydelsen av 2014 års ändringar), 809 – Påföljdsval för mord H 2018:975, 2021:32, 2021:571 – Straffmätning vid tidsbestämt straff för mord H 2021:377.

SFS 2019:805

2 §

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.

Rättsfall:

H 1959:63 (eventuellt uppsåt), anm. ovan vid 1:2 – Ang. uppsåt se även H 1968:500, 1975:594, 1976:183, 1977:630, 1980:514, 1985:757, alla anm. vid 1:2 – Ang. s.k. aktiv dödshjälp H 1979:802H 1986:802 (det kunde inte fastställas vem av de två tilltalade som hade utdelat de dödande knivhuggen) – H 1992:474 (liknande fråga, även invändningar om nödvärn och om bristande uppsåt; båda dömdes som gärningsmän för dråp).

3 §

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, dömes för barnadråp till fängelse i högst sex år.

Hänvisad författning:

Ang. illegal abort se Abortlag (1974:595)9 §. Bih.

4 §

SFS 1974:596

5 §

Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

Fråga om misshandel var att anse som ringa H 1967:237, 1996:782, 2003:537 (vårdnadshavares aga av barn; även fråga om påföljd) – Ang. påföljden för (ej ringa) brott H 1972:654, 1975:438, 768, 1977:521, 1980:417, 1982:675 (18-åring), 1984:137 (misshandel förövad av föreståndare för sjukhusavdelning för psykiskt sjuka mot patienter), 1988:55 (18-åring resp. 17-åring), 156 (mot hustru), 1990:84 I (20-åring) och II, 521, 1991:438 (18-åring), 507 (samhällstjänst), 1999:269 (villkorlig dom med samhällstjänst) – Fråga om lärare vid utövning av sin tillsynsplikt gjort sig skyldig till ringa misshandel H 1988:586, samma fråga betr. lärare och elevassistent (även olaga frihetsberövande) 2009:776 – Beviskrav och bevisvärdering i mål om ansvar för misshandel och vållande till annans död H 1991:56 – D:o i mål om våldtäkt och misshandel H 1991:83 – Ej ansvar för misshandel när skolpojkar inlåtit sig i bråk och följderna begränsat sig till smärta och ringare övergående skador (samtyckes ansvarsbefriande verkan) H 1993:553 – Den som utfört omskärelse av små pojkar befriades från ansvar för misshandel pga. föräldrarnas samtycke i förening med omständigheterna i övrigt H 1997:636 – Jämkning av dagsbotens belopp vid ringa misshandel H 1999:286 – Ang. misshandel och olaga hot i brottskonkurrens H 2008:1010 anm. vid 4:5.

Ang. gärningsmannaskap vid fleras medverkan till misshandel och vållande till kroppsskada H 1980:606 – Ofredande i st. f. misshandel H 1990:361 anm. vid RB 30: 3 – Misshandel genom underlåtenhet att sörja för sjukhusvård? H 2013:588 – Ringa misshandel eller misshandel av normalgraden vid slag med ett skärp mot barn? H 2017:1129 – Våldshandling under ishockeymatch bedömd som misshandel H 2018:591.

SFS 1998:393

6 §

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov misshandel till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms för synnerligen grov misshandel till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

Rättsfall:

H 1966:503 (grov misshandel?); 1981:967 (d:o); 1973:221 (påföljdsfråga); 1978:244 (fråga om uppsåt); 1990:776 (grov misshandel? Även fråga, om olaga hot såsom särskilt brott begåtts i anslutning därtill) – Misshandel av litet, skyddslöst barn genom stort antal slag mot huvudet och kroppen bedömd som grov H 1992:85 anm. även vid 7 § – Påföljdsfråga vid hänsynslös och rå misshandel men tämligen lindriga skador beroende på tillfälligheter H 1992:324 – HIV-smittad man, som haft samlag med kvinna utan kännedom om hans sjukdom, dömdes för försök till grov misshandel till fängelse 3 år H 1994:614 – Fråga om eventuellt uppsåt vid överförande av HIV-infektion resp. utsättande av risk för smitta genom samlag, även fråga om ansvar för spridande av smitta H 1995:119 anm. även vid 13:7 – Fråga, om HIV-smittad kvinna gjort sig skyldig till försök till grov misshandel eller framkallande av fara för annan genom oskyddat vaginalt samlag och orala samlag H 1995:448 – Straffmätning vid grov misshandel mot barn H 2000:612, vid grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, avseende 3-årig styvson H 2003:174, anm. även vid 7 § – Grov misshandel? H 2003:229 – Fråga bl.a. om uppsåtsbedömningen vid åtal för försök till grov misshandel alt. framkallande av fara för annan, avseende HIV-infekterad mans oskyddade samlag med flera personer H 2004:176 – Synnerligen grov misshandel? H 2011:89 – Grov misshandel? H 2013:11552018:574, 2020:564 – Försök till synnerligen grov misshandel? H 2021:74 – Straffmätning vid grov misshandel och grovt vållande till annans död H 2021:139.

SFS 2017:332

7 §

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

    Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas

  1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller

  2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

Rättsfall:

Fråga om ansvar för oförsiktighet och försummelse vid järnvägsdrift H 1885:477; för försummelse i fråga om industriell skyddsanordning 1901:93, 1906:77, 1991:247; för barns död under lek på en timmervälta, som upplagts alltför nära elektrisk ledning 1916:57; för oförsiktigt hanterande av skjutvapen vid jakt 1907:142, 1935:525 (tjuvskytt under motvärn); för handlande, som utan tillstånd enl. giftstadgan sålt ett preparat mot ogräs, vilket efter förtäring medfört döden 1933:120; för spårvagnskonduktör för oförsiktigt öppnande av dörrar under färd 1946:28; för barnmorska för försummelse vid förlossning 1943:522; för barnaföderskas underlåtenhet att för födseln söka vård eller tillkalla hjälp 1918:194, 1920:87, 1926:18, 1930:122; för fastighetsägare på grund av bristfällig skyddsanordning vid brunn 1980:454; ang. ansvarighet för bristfälliga säkerhetsåtgärder vid militär simövning 1950:423; vid fältskjutning 1966:70H 1974:562 (fotgängare, som på övergångsställe först återvände mot trottoaren men sedan försökte passera detsamma, påkörd av bil) – H 1977:468 (bilförare körde under mörker på mörkklädd fotgängare, som befann sig på körbanan i hopkrupen ställning några meter bortom ett övergångsställe) – H 1977:655 (A riktade för att skrämma B, som angripit honom, en pistol mot denne, varvid ett skott gick av och dödade B) – H 1978:360 (fråga, i mål om åtal mot bilförare för vållande till annans död m.m., om betydelsen av att föraren känt sig hotad av att en passagerare tagit fram en kniv) – H 1987:187 (A svängde sin bil till vänster för att undgå kollision med mötande bil som av B fördes på fel sida; samtidigt förde B sin bil tillbaka till rätt sida) – H 1989:552 (ej oaktsamhetsansvar för bilförare när hon underlåtit att förhindra trafikolycka, som orsakades av passagerares åtgärder med bilens gas- och bromspedaler) – Oaktsamhet av beskaffenhet att föranleda straffansvar? H 1991:163 – Fråga om ansvar för lokförares bristande uppmärksamhet på ljussignaler utmed banan och underlåtenhet att nedbringa tågets hastighet enl. gällande säkerhetsföreskrifter, varigenom föraren orsakat tågolycka och annans död H 1993:86 – Fråga om ansvar för moder, som underlåtit att se till att misshandlad 3-årig son fick vård H 2003:174, anm. även vid 6 § – Fråga om ansvar för militär övningsledare pga. underlåtenhet att vidta säkerhetsåtgärder H 2004:34 – Ansvar för den som åtagit sig att svara för snöskottning på hustak, när isblock dödade fotgängare H 2005:372 – Straffmätning vid vållande till annans död, grovt brott, och grovt rattfylleri H 2005:674 och 2012:79, båda anm. även vid 4 a § trafikbrottslagen – Ang. kausalsammanhang H 1934:86, 1948:104, 1956:635, 1957:139, 1966:30 – Se vidare ang. val av påföljd m.m. rättsfall vid lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott 1 §. Bih. – Ang. bevisvärdering H 1991:56 anm. vid 5 § – Vållande till ett nästan nyfött barns död genom mycket kraftigt våld bedömt som grovt H 1992:85 anm. även vid 6 § – En sjuksköterskas orsakande av ett spädbarns död genom att av misstag blanda en alltför stark infusionslösning ansågs som vållande till annans död H 2006:228 – Försäljning av farliga och svårdoserade preparat via webbplats H 2020:397.

SFS 2010:370

8 §

Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas

  1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller

  2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

Rättsfall:

Jfr H 1927:1 anm. vid 11 § – Ansvar ådömt för ovarsamhet vid åtgärd för oskadliggörande av laddat gevär, vilket antagits vara obrukbart H 1952:152 – När några pojkar tillsammans lekte med en hemmagjord raket skadades en av dem allvarligt; åtal mot de andra för vållande till kroppsskada ogillades H 1963:39H 1980:606 anm. vid 5 § – Ej ansvar enl. denna § för avdelningschef vid stads gatukontor för det arbetstagare skadats på byggarbetsplats till följd av att säkerhetsbestämmelser åsidosatts, när han haft fog för att förutsätta att platschefen skulle bevaka arbetsmiljöfrågor H 1993:245 – Vållande till kroppsskada ansågs grovt med hänsyn till att skadan förorsakats av livsfarligt vapen (pistol) H 1994:500 – Vållande till kroppsskada? H 1994:527 – Ang. bilförares vållande till kroppsskada H 1996:590 anm. vid 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott – Ringa kroppsskada? H 2020:540. – Jfr även rättsfall vid 7 § – En person som lämnat en hund i en lägenhet utan att låsa dörren dömd när hunden tog sig ut och skadade en person H 2021:1197.

SFS 2001:348

9 §

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

Rättsfall:

H 1969:233, 346 (båda ang. skottlossning av värnpliktiga) – Fråga om farerekvisitet var uppfyllt H 1987:490H 1995:448 anm. vid 6 § – H 2004:176 anm. vid 6 § – Fråga om utläggandet av två plankor med spikar på infartsväg på egen tomt innebar brott enligt denna § H 2008:1060 – Det har ansetts inte föreligga någon konkret fara för överföring av hivsmitta vid oskyddade samlag med en person som haft en välinställd behandling H 2018:369.

10 §

Om brott, som i 7–9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 10 § nu 11 §.

Rättsfall:

Fråga om militär övningsledare haft miljöansvar H 2004:34, anm. även vid 7 § – Fråga om ansvar för gymnasierektor, sedan en elev skadats av en maskin, för underlåtenhet att göra riskinventering och riskbedömning; även fråga om arbetsmiljöansvar H 2004:80 – Fråga, sedan arbetstagare skadat sig av en limspridningsmaskin, om miljöansvar och straffansvar för fabrikens platschef H 2004:126 – Fråga bl.a. om orsakssamband mellan underlåtenhet att vidta förebyggande åtgärd och inträffat olycksfall H 2007:369.

SFS 1991:679

11 §

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel som inte är ringa, och för stämpling till mord, dråp, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 10 §. Förutv. 11 § nu 12 §.

Rättsfall:

Ang. äldre rätt jfr H 1927:1 (mordförsök eller vållande till kroppsskada?) – Fråga om uppsåt i mål om ansvar för dråpförsök H 1975:230; i mål om ansvar för försök till mord 1998:86.

SFS 2017:332

12 §

Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot någon som inte har fyllt arton år.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 11 §.

Rättsfall:

H 1970:258 samt 1981:513 anm. vid RB 20: 3.

SFS 2003:408

Om brott mot frihet och frid

1 §

Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i högst sex år.

Rättsfall:

Fråga om människorov varit mindre grovt H 2019:553.

SFS 2009:396

1 a §

Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom

  1. olaga tvång,

  2. vilseledande,

  3. utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar personens alternativ, eller

  4. annat sådant otillbörligt medel om det allvarligt begränsar personens alternativ

    rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

SFS 2018:601

1 b §

Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 1 a §, genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri, döms för människoexploatering till fängelse i högst fyra år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms till ansvar även om det inte förekommit något olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov människoexploatering till fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett särskilt hänsynslöst utnyttjande av annan.

Rättsfall:

Människoexploatering? H 2022:23.

SFS 2018:601

2 §

Den som i annat fall än som sägs i 1 eller 1 a § för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten, döms för olaga frihetsberövande till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, döms till böter eller fängelse i högst två år.

Rättsfall:

Bestämmande av påföljd för olaga frihetsberövande och olaga tvång mot 15-åring för att han tillgripit en gärningsmannens son tillhörig motorcykel H 1983:339H 2009:776 anm. vid 3:5 – När den tilltalade trott att han hade rätt till frihetsberövande av en intagen på ett kommunalt vårdboende kunde han inte dömas till ansvar för olaga frihetsberövande H 2018:1051.

SFS 2002:436

3 §

Den som begår en brottslig gärning som utgör

  1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,

  2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott, grovt hemfridsbrott eller ofredande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,

  3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande mot barn, sexuellt ofredande, grovt sexuellt ofredande mot barn eller grovt sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,

  4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller

  5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4

döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 3 § upphävd g. Lag 2004:406.

SFS 2022:1043

4 §

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, döms också för olaga tvång, om tvånget är otillbörligt.

    Om brottet är grovt döms för grovt olaga tvång till fängelse i lägst nio månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

  1. har innefattat våld av allvarligt slag,

  2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

  3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Rättsfall:

Försök till olaga tvång som är grovt? H 1982:143H 1983:339 anm. vid 2 § – H 1987:655 (en grupp polismän i en polisbuss hade utan laga grund med våld tvingat en person att åka med i bussen från Stockholms centrum till Skeppsholmen) – Att två män trängt sig in i en villa och där under vapenhot tvingat en kvinna att lämna ifrån sig nycklarna till en bil, som de därefter tagit och brukat, bedömdes inte som rån utan som grovt olaga tvång och tillgrepp av fortskaffningsmedel H 1992:26 – Straffmätning betr. grov fridskränkning H 2004:437 – Fråga om ansvar för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning H 2005:712 anm. även vid 7 §.

SFS 2017:332

4 a §

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

Rättsfall:

Grov kvinnofridskränkning? H 1999:102 (tidigare lydelse), 2003:144 – Innebörden av begreppet ”närstående” i ett parförhållande H 2004:97.

SFS 2021:1108

4 b §

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

  1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa,

  2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,

  3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,

  4. hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § första stycket eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket,

  5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §,

  6. olovlig identitetsanvändning enligt 4 kap. 6 b §,

  7. olaga integritetsintrång enligt 4 kap. 6 c §,

  8. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

  9. uppmaning till självmord eller oaktsam uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a §,

  10. förtal eller grovt förtal enligt 5 kap. 1 eller 2 §,

  11. sexuellt ofredande mot barn enligt 6 kap. 10 § första stycket eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket,

  12. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

  13. ringa skadegörelse enligt 12 kap. 2 §, eller

  14. överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning eller överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

Rättsfall:

Olaga förföljelse? H 2013:1227 – Straffvärde och påföljdsval för olaga förföljelse H 2020:216.

SFS 2022:1043

4 c §

Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till fängelse i högst fyra år.

Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som

  1. innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och

  2. innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

Den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år, döms för barnäktenskapsbrott till fängelse i högst fyra år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskapsliknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

SFS 2020:349

4 d §

Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som anges i 4 c §, döms för vilseledande till äktenskapsresa till fängelse i högst två år.

SFS 2020:349

4 e §

Den som mot en person begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och ett motiv varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för hedersförtryck till fängelse i lägst ett och högst sex år.

SFS 2022:310

5 §

Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Om brottet är grovt döms för grovt olaga hot till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas

  1. om hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag, eller

  2. om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Rättsfall:

Ej ansvar enl. denna § för olaga hot genom fotografier i dagstidning (meddelarfrihet) H 1999:275 – Grovt brott? H 2001:627 – Den som samtidigt begått olaga hot och misshandel mot samma person dömdes för båda brotten i brottskonkurrens; även fråga om olaga hotet skulle bedömas som grovt brott H 2008:1010 – Hotfullt uttalande via sociala medier H 2020:510.

SFS 2018:1745

6 §

Den som olovligen tränger in eller stannar kvar i någon annans bostad eller annat liknande boende döms för hemfridsbrott till böter eller fängelse i högst ett år. För hemfridsbrott döms även den som olovligen tränger in eller stannar kvar i en trädgård, på en gårdsplan eller på en annan liknande plats som tillhör bostaden eller boendet.

Den som i annat fall än som avses i första stycket obehörigen tränger in eller stannar kvar i en byggnad eller ett fartyg, på en gårdsplan eller på en annan liknande plats döms för olaga intrång till böter eller fängelse i högst ett år.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms för grovt hemfridsbrott eller grovt olaga intrång till fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

  1. har skett genom inbrott,

  2. har innefattat våld, hot om brottslig gärning, ofredande eller skada på egendom, eller

  3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Rättsfall:

Fråga om strejkande arbetare i visst fall gjort sig skyldiga till olaga intrång genom att stanna kvar på arbetsplatsen trots tillsägelse att avlägsna sig H 1983:662 – Olaga intrång? H 1987:148 – Hemfridsbrott grovt? H 1990:315 – Best:n om olaga intrång ej tillämplig på affärslokal till vilken allmänheten hade fritt tillträde H 1995:84 – Olaga intrång i företags byggnader med ofredanden av de anställda bedömt som grova brott (djurrättsaktivister) H 2009:636.

SFS 2022:661

6 a §

Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Första stycket gäller inte den som med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Rättsfall:

Paragrafen tillämplig när två personer haft kontakt via webbkamera och den ene i hemlighet startat inspelningsfunktionen H 2018:844.

ERD Söderman mot Sverige (2013, stor kammare, smygfilmning av ung kvinna).

SFS 2013:366

6 b §

Den som genom att olovligen använda en annan persons identitetsuppgifter utger sig för att vara honom eller henne och därigenom ger upphov till skada eller olägenhet för honom eller henne, döms för olovlig identitetsanvändning till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 2016:485

6 c §

Den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida

  1. bild på eller annan uppgift om någons sexualliv,

  2. bild på eller annan uppgift om någons hälsotillstånd,

  3. bild på eller annan uppgift om att någon utsatts för ett brott som innefattar ett angrepp mot person, frihet eller frid,

  4. bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, eller

  5. bild på någons helt eller delvis nakna kropp

    döms, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör, för olaga integritetsintrång till böter eller fängelse i högst två år.

Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Rättsfall:

H 2020:273.

SFS 2017:1136

6 d §

Om brott som avses i 6 c § är grovt, döms för grovt olaga integritetsintrång till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen var ägnad att medföra mycket allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör.

SFS 2017:1136

7 §

Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Rättsfall:

H 1990:361 anm. vid RB 30: 3 – Kränkande uttalanden med hög röst mot hyresgäst utanför dennes lägenhet ansågs ej som ofredande H 2000:661 – Att upprepat våld och hot mot make bevittnats av makarnas barn utgjorde ej ofredande av barnen H 2005:712 – Fråga om ansvar för ofredande för den som genom dold kamerautrustning spelat in ljud och bild av intimt umgänge mellan andra personer och dessa informerats om inspelningarna H 2008:946 – Ofredande eller misshandel av skolelev? Dessutom fråga om samtycke H 2013:397.

SFS 2017:1136

7 a §

Den som uppmanar eller på annat liknande sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord döms, om gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för en sådan handling, för uppmaning till självmord till fängelse i högst två år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket och inte har uppsåt till men är oaktsam beträffande de omständigheter som innebär att gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för självmord, döms för oaktsam uppmaning till självmord till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om en gärning enligt första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

SFS 2021:225

8 §

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 2012:280

9 §

Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.

Rättsfall:

Äldre rätt(SL 15:30 1 st.): H 1938:439 (brutit upphittat brev och tillägnat sig innehållet).

9 a §

Den som i annat fall än som sägs i 8 § olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 1975:239

9 b §

Den som anbringar tekniskt hjälpmedel med uppsåt att bryta telehemlighet på sätt som anges i 8 § eller att utföra brott som anges i 6 a eller 9 a §, döms för förberedelse till sådant brott till böter eller fängelse i högst två år, om han eller hon inte gjort sig skyldig till fullbordat brott.

SFS 2013:366

9 c §

Den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

Är brottet grovt, döms för grovt dataintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Rättsfall:

Polisman som sökte på sig själv i polisens system dömdes för dataintrång H 2014:221.

SFS 2014:302

10 §

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel, grov människoexploatering eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök, förberedelse eller stämpling till människoexploatering, grovt olaga tvång, äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott, grovt olaga hot, grovt hemfridsbrott eller grovt olaga intrång och för försök eller förberedelse till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt dataintrång.

Rättsfall:

Ang. försök se H 1982:143.

SFS 2022:661

11 §

Hemfridsbrott, olaga intrång, kränkande fotografering eller förberedelse till sådant brott, olovlig identitetsanvändning, olaga integritetsintrång, ofredande som inte förövats på allmän plats, intrång i förvar, olovlig avlyssning som inte förövats på allmän plats eller förberedelse till sådant brott får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Detsamma gäller olaga tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.

Rättsfall:

Åtal, väckt utan angivelse, antogs vara grundat på att åklagaren funnit åtal påkallat ur allmän synpunkt, trots att detta inte angivits i åtalsbeslutet H 1994:555.

SFS 2022:661

Om ärekränkning

1 §

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

Allmän anmärkning:

Rättsfall ang. före BrB gällande lag inf. i 1988 och tidigare års lageditioner.

Hänvisad författning:

TF 7:3.

Rättsfall:

H 1987:285 I och II anm. vid TF 7: 3 – Fråga om ett fackförbund gjort sig skyldigt till förtal mot en företagsledare bl.a. under förhandlingar med ett arbetsgivarförbund H 1987:336 – Fråga om uppsåt vid förtalsbrott H 1990:231 anm. äv. vid SkadestL 4: 1 – Uppgifter i en studentuppsats ansågs utgöra förtal H 2014:808.

2 §

Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada.

Rättsfall:

Ett samlag mellan en man och en kvinna videofilmades utan kvinnans vetskap, varefter filmen visades ett flertal gånger för olika personer; gärningen bedömdes som grovt förtal H 1992:594.

SFS 2017:1136

3 §

Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.

Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

TF 7:4

Rättsfall:

H 1989:374 (”jävla svartskalle”) – Förolämpande yttrande mot polismän? H 1994:557, 2004:331.

SFS 2018:1745

4 §

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.

Hänvisad författning:

TF 7:3 – Jfr RB 20:13.

5 §

Brott som avses i 1–3 §§ får inte åtalas av någon annan än målsäganden. Om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till åtal, får dock åklagaren väcka åtal om detta anses påkallat från allmän synpunkt och åtalet avser

  1. förtal och grovt förtal,

  2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, eller

  3. förolämpning med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Har förtal riktats mot en avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon och, om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt, av åklagare.

Innebär brott som avses i 1–3 §§ att någon genom att förgripa sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat till detta.

Rättsfall:

Fråga, sedan åtal väckts för sexuellt ofredande, om domstolen pga. bestämmelserna om angivelse av målsäganden och åtalsprövning ägt pröva om den tilltalade gjort sig skyldig till förtalsbrott H 2004:757 – Åklagare behörig att åtala polisman för förolämpning då det påstods att polismannen åsidosatt vad som ålegat honom vid utövningen av tjänsten H 2008:470.

SFS 2018:540

Om sexualbrott

Kapitlet infört g. (prop. 2004/05:45, bet. 2004/05:JuU16). Förutv. 6 kap. samtidigt upphävt. SFS2005-0885

1 §

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma gäller den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan handling. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om

  1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan,

  2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller

  3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

SFS 2022:1043

1 a §

Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år.

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

Rättsfall:

H 2019:668 – Ang. skadestånd vid oaktsam våldtäkt H 2019:1064 – Påföljd för oaktsam våldtäkt H 2021:525 – Omedveten oaktsamhet? H 2022:237.

SFS 2018:618

2 §

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför en annan sexuell handling än som avses i 1 §, döms för sexuellt övergrepp till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Detsamma gäller den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan handling. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte tillämpas 1 § första stycket tredje och fjärde meningarna.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år.

Om brottet är grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Rättsfall:

Äldre rätt ang. sexuellt utnyttjande: Fråga om psykiskt sjuk kvinna ”förmåtts” till sexuellt umgänge H 1988:279 – Sexuellt utnyttjande eller sexuellt ofredande? H 1996:418 – Sådant hjälplöst tillstånd som avses i denna §? H 1997:538, 2004:231 – Samtalskontakt med kurator på ungdomsmottagning medförde inte beroendeställning H 2015:536.

Våldtäkt eller sexuellt tvång? Även fråga om sexuellt tvång var att anse som grovt brott H 2008:482 II.

SFS 2022:1043

3 §

Den som begår en gärning som avses i 2 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsamt sexuellt övergrepp till fängelse i högst fyra år.

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 3 § upphävd g. Lag 2018:618.

SFS 2018:618

4 §

Den som, med ett barn under femton år, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Första stycket gäller även den som begår en gärning som avses där mot ett barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen ska svara på grund av en myndighets beslut.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Hänvisad författning:

Jfr 35:4 2 st.

Rättsfall:

Äldre rätt (avser tillämpning av förutv. 4 § om sexuellt utnyttjande av underårig): Fråga om 5-årig dotters berättelse, med hänsyn till innehållet och omständigheterna vid dess tillkomst, kunde utgöra tillräckligt bevis för fällande dom H 1986:821 – Fråga om underårig stått under gärningsmannens fostran H 1987:64 – Sexuellt utnyttjande av underårig eller sexuellt ofredande (mot sondotter på 1 1/2 år)? H 1992:585 – Trovärdigheten av 14-årig flickas videoinspelade berättelse vid polisförhör av avgörande betydelse H 1993:68 – Påföljden för 18-åring vid sexuellt utnyttjande av underårig bestämd till fängelse H 2003:313, anm. även vid offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 43:5.

Fråga om gränsdragningen mellan sexuellt umgänge med barn och sexuellt ofredande H 1991:228; 1993:616 anm. äv. vid 1 § – Våldtäkt eller sexuellt umgänge med barn i fråga om 8-årig flicka? H 1993:310 anm. äv. vid 1 § – Sexuellt umgänge ansågs föreligga oaktat direkt kroppslig beröring mellan den enas könsorgan och den andras kropp ej förekommit H 1996:461H 2001:894 anm. vid 29:5.

Straffmätning vid upprepade fall av våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn H 2006:510 – Fråga om bedömningen av samlag med barn under 15 år H 2006:79 I, II anm. även vid 30:4 ochSkadestL 2:3 – H 2008:1096 I och II anm. vid 6 § – Beviskravet vid brott enligt denna § H 2017:316 II – Straffvärde för ett mycket stort antal grova våldtäkter och sexuella övergrepp mot samma barn H 2019:238 – Det ankommer på åklagaren att styrka målsägandens ålder H 2019:347 – Handlingar mot barn på distans bedömda som våldtäkt mot barn H 2021:827 I och II.

SFS 2022:1043

5 §

Är ett brott som avses i 4 § första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i högst fyra år.

Hänvisad författning:

Jfr 35:4 2 st.

Rättsfall:

H 2006:79 I, II se vid 4 § – H 2006:510 anm. vid 4 § – H 2014:990 och 2015:948 anm. vid 30:4.

SFS 2018:618

6 §

Den som, med ett barn under femton år eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 §§, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år.

Om brottet är grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om brottet med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet.

Hänvisad författning:

Jfr 35:4 2 st.

Rättsfall:

Handling som innebar vidrörande av analöppning och genitalier på en fyraårig pojke bedömdes som sexuellt övergrepp mot barn H 2006:221 – Fråga om våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn; även fråga, vid det senare alternativet, om brottet var grovt H 2008:1096 I och II – Att förmå ett barn att utföra en sexuell handling på sig själv utgjorde sexuellt övergrepp mot barn H 2015:501 – Rekvisitet att genomföra en sexuell handling med ett barn har ansetts inte omfatta att förmå ett barn att senare i ensamhet utföra en sexuell handling på sig själv, filma detta och sedan överföra videosekvensen till den tilltalade H 2018:1103.

SFS 2022:1043

7 §

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har vaginalt samlag med eget barn eller dess avkomling, döms för samlag med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har vaginalt samlag med sitt helsyskon, döms för samlag med syskon till fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i denna paragraf gäller inte den som förmåtts till gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

SFS 2022:1043

8 §

Den som främjar eller utnyttjar att ett barn under femton år utför eller medverkar i sexuell posering, döms för utnyttjande av barn för sexuell posering till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som försätter barnet i eller utnyttjar att barnet av någon annan försätts i en situation som innebär sexuell posering.

Första stycket gäller även den som begår en gärning som avses där mot ett barn som fyllt femton men inte arton år, om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling.

Om brottet är grovt, döms för grovt utnyttjande av barn för sexuell posering till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet.

Hänvisad författning:

Jfr 35:4 2 st.

Rättsfall:

H 2011:386 anm. vid 30:5.

SFS 2022:1043

9 §

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår ett barn som inte fyllt arton år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling, döms för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

SFS 2022:1043

10 §

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande mot barn till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som begår en gärning enligt andra stycket mot ett barn under femton år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grovt sexuellt ofredande mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Om ett brott som avses i andra stycket är grovt, döms för grovt sexuellt ofredande till samma straff.

Vid bedömningen av om ett brott är grovt ska det särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till offrets låga ålder eller någon annan omständighet visat särskild hänsynslöshet.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1992:585 anm. vid 4 § – Jfr H 1993:616 anm. vid 4 § – H 1996:418 anm. vid 3 § – Sexuellt ofredande genom ord? H 1997:359.

Tillämpning av rekvisitet ”i annat fall” H 2016:129 – Fotografering under en kvinnas kjol i omedelbar närhet av hennes underliv har ansetts utgöra sexuellt ofredande fastän kvinnan inte uppfattade angreppet när det skedde H 2017:393 – Sexuellt ofredande? H 2018:443 – Ansvar för sexuellt ofredande ej ådömt när en man kortvarigt berört en kvinnas lår H 2018:1091.

SFS 2022:1043

10 a §

Den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilken straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, föreslår en träff eller stämmer träff med barnet, döms för kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 2017:1068

11 §

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

Rättsfall:

Äldre rätt: Straffmätningsfråga H 2001:527.

SFS 2022:1043

12 §

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, ska han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Hänvisad författning:

Jfr 35:4 2 st.

Rättsfall:

Grovt brott? H 2004:646.

SFS 2018:601

13 §

Till ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för en gärning som begås mot någon under en viss ålder ska dömas även den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte uppnått den åldern.

SFS 2018:618

14 §

Den som har begått en gärning enligt 5 § eller 6 § andra stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 § första stycket eller 10 § första stycket första meningen, ska inte dömas till ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.

Detsamma gäller den som har begått en gärning enligt 10 a § om den har syftat till en sådan gärning som anges i första stycket och som, om den hade fullbordats, enligt vad som anges där uppenbarligen inte skulle ha inneburit något övergrepp mot barnet.

Rättsfall:

Tillämpning av ansvarsfrihetsregeln H 2007:201.

SFS 2022:1043

15 §

För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, köp av sexuell tjänst, koppleri och grovt koppleri döms det till ansvar enligt 23 kap.

Detsamma gäller för förberedelse till koppleri samt för förberedelse och stämpling till och underlåtenhet att avslöja eller förhindra våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt koppleri.

Rättsfall:

En peson som filmat våldtäkt mot barn kunde ej dömmas för underlåtenhet att avslöja brottet H 2022:294.

SFS 2019:806

Om brott mot familj

1 §

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.

Om den som är partner i ett registrerat partnerskap ingår äktenskap, dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter eller fängelse i högst två år.

Rättsfall:

Fråga betr. mosaisk trosbekännare om ett föregående äktenskap var lagligen upplöst och en senare förbindelse att anse som lagligt äktenskap H 1884:331.

SFS 1994:1119

1 a §

SFS 2009:255

2 §

Den som, vid annans adoption av en person under arton år, genom olaga tvång eller vilseledande eller genom att utlova eller ge otillbörlig ersättning utverkar samtycke eller tillstånd till en sådan adoption, döms för otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn till böter eller fängelse i högst två år.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 2 § upphävd g. Lag 1973:648.

SFS 2006:274

3 §

Den som understicker eller förbyter barn eller eljest genom att avgiva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan tillvällar sig eller annan falsk familjeställning eller berövar annan hans rätta familjeställning, dömes för förvanskande av familjeställning till böter eller fängelse i högst två år.

4 §

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, ska gärningsmannen dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Rättsfall:

Äldre rätt: Ang. innebörden av ”utan beaktansvärt skäl” i 1 st. H 1983:750 – Fråga om ansvar på nytt enl. denna § för den som obehörigen skilt barn från vårdnadshavaren (och fört dem till Iran) och inte efter lagakraftvunnen dom återfört barnen H 1991:241; för den som efter lagakraftvunnen dom fortsatt att undanhålla barnet 1992:566; för densamme när han ytterligare fortsatt att undanhålla barnet 1993:277 – Moder, som vägrat efterkomma dom på vårdnadens överflyttande till fadern, invände i mål om ansvar enl. denna § att barnet utsattes för incest hos fadern – nödsituation? H 1993:128 – Brott enl. denna § ansågs i betydande grad riktat mot barnets moder såsom vårdnadshavare med rätt för henne till skadestånd för personskada i form av psykiska problem H 1995:269 – Uttrycket ”egenmäktigt bortför barnet” i 1 st. andra meningen omfattar ej att den ena vårdnadshavaren mot den andras vilja håller kvar barnet på en plats dit barnet förts i samförstånd mellan dem H 2006:708 – Fråga om ansvar enligt 1 st. andra meningen H 2007:326 – Att medverka i vårdnadsprocess i utlandet och därvid underlåta att vidta vissa processhandlingar utgör ej brott enligt denna § H 2008:780 anm. även vid RB 51: 23 a.

Förälder som underlåtit att återföra barn till den andra föräldern dömdes inte till ansvar när barnet, som fyllt tolv år, bestämt motsatt sig återförande H 2017:557 – Ang skadeståndsskyldighet vid brott enligt denn § H 2022:14.

SFS 2014:303

5 §

För försök till otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn, förvanskande av familjeställning eller egenmäktighet med barn som är grovt döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

SFS 2006:274

6 §

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

SFS 1973:648

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

1 §

Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

Ang. vinning se 23:7.

Rättsfall:

H 1916:25; 1935:387; 1939:329, alla ang. tillägnande och tillgodogörande av förlagda saker; jfr härom även rättsfall vid lagen (1938:121) om hittegods 1 §; 1939:324, jfr 1942:565 (försäljning av annans sak till tredje person, som i god tro tillgodogör sig saken); 1944:656 (tillgrepp av stulet gods); 1945:45 (tillgrepp av ved, som nedfallit från järnvägsvagnar eller vid städning fanns kvar i dem); 1946:56 (inneboendes olovliga tillgodogörande av fastighets tillbehör); 1948:307 (renägares åtgärd att inom sin lappby skjuta och tillgodogöra sig omärkta renar), jfr 1948:761H 1943:45, jfr 1944:4 (fullbordat brott, oaktat ertappande skett innan den brottslige lämnat lokalen) – H 1944:644; 1946:524 (båda ang. tillgodogörande av bränsle vid olovligt brukande av bil) – H 1932:676; 1944:449 (båda ang. till värnpliktiga utlämnade kronopersedlar) – H 1953:288 (tillgrepp av sak, som efter tillfälligt begagnande övergivits) – H 1956:140 anm. vid 8 § – H 1966:107 anm. vid 10:4 – S.k. billån bedömt som stöld (grov) H 1954:240. Jfr 7 § – Ang. checkblanketter se vid 8 § – Gärningsmannaskap eller anstiftan? H 1964:255 – Tillgrepp i affärslokaler H 1964:97, 1965:398, 1972:253 (jfr anm. vid 8 §) – Bankomatuttag i strid mot avtalat villkor att täckning fanns på kontot bedömt som stöld H 1980:224; likaså tillägnande av bensin ur automat med fotokopior av sedlar 1984:889 – Olovligt tagande av vitlav ansågs med hänsyn till värdet och övriga omständigheter vara stöld H 1986:637 – Stöld eller snatteri? H 1986:663, 1990:743, 1994:699 – Fråga om rättsvillfarelse betr. äganderätten vid åtal för stöld H 1991:117 anm. även vid 8 § – Tillgrepp av pass ansågs som egenmäktigt förfarande och ej som stöld H 1993:480 – Tillgrepp på dansrestaurang ur obevakad handväska bedömt som stöld H 1995:561 – Tillgrepp av registreringsskylt till bil ej stöld; skylten representerade ej ett förmögenhetsvärde H 2007:345.

2 §

Är brott som avses i 1 § med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa stöld till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

H 1943:45 anm. vid 1 §, 1944:229 (missuppfattning ang. värdet), 231 (ransonerad vara) – Att på en bemannad bensinstation tanka en personbil och smita från betalningen har bedömts som snatteri H 1985:384 – Stöld eller snatteri? H 1986:663, 1990:743, 1994:699, 1995:561 anm. vid 1 §, 2003:495, anm. även vid 4 a § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 2009:586, 2019:951 – Vid en serie tillgrepp i butiker i ett köpcentrum av varor, vars värden understeg den allmänna värdegränsen mot stöld, bedömdes varje tillgrepp som snatteri H 2006:524.

SFS 2017:442

3 §

[har upphävts genom lag (1987:791).]

SFS 1987:791

4 §

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov stöld till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Rättsfall:

Fråga om inbrottsstöld i bostad enl. äldre lydelse av 2 st. var att bedöma som grov H 1976:414, d:o betr. fickstöld 1979:153 – Inbrottsstöld i bostad med hänsyn till omständigheterna ej bedömd som grov stöld (äldre lydelse av 2 st.) H 1982:102 – Stöld av segelbåt i 60 000-kronorsklassen i visst fall bedömd som grov stöld H 1980:253 – Ett värde om drygt 25 000 kr på varor, som anställd tillgripit på sin arbetsplats, ansågs ligga klart under gränsen för grov stöld H 1982:719 – Se även H 1980:334 anm. vid rubriken till 30: och 1982:17 anm. vid 28:3 samt 1985:444 – Tillgrepp efter intrång i bostad m.h.t. omständigheterna ej grov stöld H 2003:121 – Ett stort antal stölder av handbagage på tåg ej grov stöld H 2016:1143 – Grov stöld genom tillgrepp av en sak som ägaren hade i sin omedelbara närhet medförde inte presumtion för fängelse som påföljd H 2021:740.

SFS 2021:35

4 a §

Om brott som avses i 1 § har skett efter intrång i bostad eller annat liknande boende, döms för inbrottsstöld till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Är en gärning som avses i första stycket med hänsyn till integritetskränkningen eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, döms dock inte för inbrottsstöld utan för annat brott som gärningen innefattar.

SFS 2021:35

5 §

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma skall gälla om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, dömes dock ej för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

Hänvisad författning:

Ang. vinning se 23:7.

Rättsfall:

Rån? H 1977:329, 1981:273 (i båda fallen bl.a. fråga om tillämpning av 2 st.) – Fråga om tillämpning av 1 eller 2 st. H 1979:759 – Fråga om påföljden H 1965:454, 1970:353, 1979:139 (17-åring), 759 (skyddstillsyn), 1990:578 (17-åring) – Ang. 2 st. se även H 1976:689 B – Brottet förövat mot vittne till avsedd stöld H 1920:27 – Jfr H 1992:26 anm. vid 4:4 – Rån eller utpressning? H 1997:507 – Tillgrepp av varor av ringa värde i förening med motvärn genom våld bedömt som rån; även fråga om tillämpning av 29:5 1 st. p. 8 H 2008:900.

SFS 1975:1395

6 §

Om brott som avses i 5 § är grovt, döms för grovt rån till fängelse i lägst fem och högst tio år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas

  1. om våldet har varit livsfarligt,

  2. om gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning, eller

  3. om gärningen har varit av särskilt farlig art.

Rättsfall:

Rån mot penninginrättning under hot med skarpladdat skjutvapen bör i regel bedömas som grovt rån H 1972:323 – Grovt rån? H 1988:321; 1989:829, 1992:357, 1994:732, 1999:25, 2011:466 – Rån mot taxiförare med hjälp av laddat vapen bedömt som grovt rån H 2002:270 – Rubricering och straffvärde H 2018:767 I och II.

SFS 2017:332

7 §

Den som olovligen tar och brukar ett motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel som tillhör någon annan döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1, 2 eller 4–6 §§, för tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot om brottslig gärning eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Rättsfall:

Jfr vid 1 § bl.a. H 1954:240 – Grovt brott? H 1984:751H 1990:9 anm. vid 9:6 – H 1992:26 anm. vid 4:4 – Tillgrepp av moped har vid en samlad bedömning ansetts vara ringa brott H 2021:1102.

SFS 2017:442

8 §

Den som, i annat fall än som anges i detta kapitel, olovligen tar och brukar eller på annat sätt tillgriper något, döms för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller om någon utan tillgrepp, genom att fästa eller bryta lås eller på annat sätt, olovligen rubbar någon annans besittning och därigenom vållar skada eller olägenhet. För egenmäktigt förfarande döms också den som med våld eller hot om våld hindrar någon annan att utöva sin rätt att hålla kvar eller ta något.

Är brottet grovt, döms för grovt egenmäktigt förfarande till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot om brottslig gärning eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Rättsfall:

H 1938:51 (obehörigt avstängande av vattenledning); 1944:449, 1948:307, båda anm. vid 1 §; 1956:140 (köpare av lös egendom bortför denna olovligen innan den betalts) – Ansvar ådömt den som utan lov satt sig att sova i annans bil H 1952:50; hyresgäst som med av honom tillverkad nyckel berett sig tillträde genom låst ytterdörr 1963:233 – Tillgrepp i varuhus, tillägnelseuppsåt ej styrkt H 1964:97, 1965:398 – Tillgrepp av icke ifyllda checkblanketter bedömt som egenmäktigt förfarande H 1965:58 – Invändning bl.a. om medgivande av tillägnelse H 1969:249 – Parkering av bil på enskilt område förbehållet besökande H 1970:29; jfr ang. körning 1971:210 – Obehörigt omhändertagande av fiskredskap H 1972:304 – Invändning av dem som tillgripit tillbehör till grundstött, övergivet fartyg att de trott sig ha rätt att utan ägarens samtycke bärga föremålen H 1978:157 – Auktionsförrättare omhändertog och låste in till köpare utlämnade föremål som denne lämnat kvar för senare avhämtning H 1979:62 – Ej ansvar för olovlig besittningsrubbning av bil när den tilltalade misstagit sig angående ägarförhållandena H 1989:398 – Se även H 1973:590 anm. vid 1:2 samt 1982:621 anm. vid rubriken till 30: och vid 29:6 – Egenmäktigt förfarande eller självtäkt? H 1991:117 anm. äv. vid 1 § – Ang. tillgrepp av pass H 1993:480 anm. vid 1 § – Ansvar för hindrande av skogsavverkning H 2000:302 anm. även vid 24:4.

SFS 2017:442

9 §

Den som vidtar någon sådan åtgärd som avses i 8 § för att själv ta sig rätt döms för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Jfr vid BrP14 § inf. 16 § p. 6 KF 1864:11 s. 101 och p. 3 övergångsbestämmelserna till Lag 1942:378 jämte anm. vid sistn. lagrum.

Rättsfall:

Ansvar ådömt portvakt för att han tagit ut hyresgästs cykel ur låst cykelstall H 1951:666 – Fastighetsägare, som sedan arrende upphört men medan arrendatorn alltjämt brukade fastigheten plöjde och vidtog andra åtgärder på fastigheten, dömdes för självtäkt H 1984:315.

SFS 2017:442

10 §

Den som olovligen avleder elektrisk kraft döms för olovlig energiavledning till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som olovligen avleder värmeenergi ur ett rörledningssystem för uppvärmning eller värmeenergi till ett rörledningssystem för kylning.

Är brottet grovt, döms för grov olovlig energiavledning till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Rättsfall:

H 1949:35; 1984:512 (ingrepp i elmätare som medfört att lägre förbrukning än den verkliga registrerats).

SFS 2017:442

10 a §

[Upphävd g. Lag (2017:442).]

SFS 2017:442

11 §

Tar någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 a § och är brottet inte att anse som åverkan enligt den bestämmelsen, ska vad som är föreskrivet i detta kapitel om tillgrepp tillämpas.

Hänvisad författning:

Ang. olovlig sådd m.m. jfr Lag 1948:451 5 §, inf. vid BrP 14 §.

Rättsfall:

H 1946:56, 1948:307, båda anm. vid 1 § – Ang. 2 st. H 1971:210 anm. vid 8 § och 1984:315 anm. vid 9 §.

SFS 2017:442

12 §

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, inbrottsstöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig energiavledning eller grov olovlig energiavledning döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för stämpling till grov stöld eller inbrottsstöld och stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra rån eller grovt rån. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, ha varit att anse som ringa, ska gärningen dock inte medföra ansvar.

SFS 2021:35

13 §

Har annat i detta kapitel angivet brott än grov stöld, inbrottsstöld, rån eller grovt rån förövats mot

  1. någon som inte endast tillfälligt sammanbodde med gärningsmannen,

  2. make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag, syskon, svåger eller svägerska, eller

  3. någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen,

    • får åklagaren väcka åtal endast om målsäganden har angett brottet till åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Vid tillämpning av vad nu sagts ska med gärningsman likställas någon annan som medverkat vid brottet och den som gjort sig skyldig till häleri eller häleriförseelse.

Rättsfall:

Att åklagaren först i HovR:n förklarat sig finna åtal påkallat ej hinder för prövning H 1945:347 – Föreskriven åtalsprövning uppfylld genom det i HD av JK gjorda ansvarsyrkandet H 1947:582; jfr 1949:388, 1950:647.

SFS 2021:35

Om bedrägeri och annan oredlighet

1 §

Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i högst två år.

För bedrägeri döms också den som genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan.

Hänvisad författning:

Ang. vinning se 23:7.

Rättsfall:

H 1963:564 (s.k. sjukkassebedrägeri); 1938:474 (sysslomans rådgivning till egen vinning och huvudmannens skada); 1939:138 (dubbelt uppbärande av lön); vilseledande: 1941:462, 528 (uppgifter ang. otjänliga fosterfördrivningsmedel resp. varor), 1944:402 (betalningsvillkor vid varuförsäljning), 1945:351 (för att få lån), 1947:612 (för att få förskottsbetalning), 1947:634 (för att få betalning för oviss eller tvistig fordran), 1947:658 (för att få vederlagsfritt nyttjande), 1948:537 (oriktiga uppgifter vid tavelauktion); 1957:247 (genom vilseledande erhållna medel använda för ändamål, för vilket sådana tidigare erhållits); 1960:529 (åtal mot droskbilspassagerare för kreditbedrägeri); 1947:674, 1964:268 (bedrägeri mot köpare av tombolalotter) – Utnyttjande av överlåtelsehandling avsedd för underlättande av förvaltningsuppdrag H 1955:574 – Fullbordat bedrägeri i fråga om utställande av växel H 1937:185; genom oriktiga uppgifter ang. såld vara, oavsett det pris denna kunde betinga i öppna marknaden 1942:379 – Utställande av check utan täckning H 1964:197 och där anm. rättsfall – H 1968:345 anm. vid 10:4 – Bedrägeri och urkundsförfalskning H 1972:643 anm. vid 14:1 – Fråga om underlåtenhet av tidlönad arbetstagare att upplysa arbetsgivaren om att han försummat att fullgöra sitt arbete var att betrakta som vilseledande H 1978:398 – Fråga huruvida underlåtenhet att vid ansökan om socialhjälp upplysa om visst förhållande innebar vilseledande H 1981:787 – Fråga i mål ang. bedrägeri om skada uppkommit vid fullgörande av avtal H 1982:863H 1983:441 (växjöoljan) – H 1985:22 (bl.a. ang. vinningsrekvisitet) – Val av påföljd för sjukkassebedrägeri H 1985:594 – Den som sålt en under äganderättsförbehåll köpt bil innan den slutbetalats dömdes för bedrägeri mot köparen H 1986:350 – Bedrägeri mot postgirot genom betalningsuppdrag utan täckning? H 1988:692 – Fråga om skaderekvisitet i 1 st. var uppfyllt när betalkort använts vid betalning, fastän täckning saknades på det till kortet anslutna bankkontot H 1988:701; när kontokort (Eurocard), som inte var anslutet till något bankkonto, använts under förtigande att användaren saknade vilja och förmåga att betala varorna eller tjänsterna 1994:185; när bilägare, som tecknat helförsäkring, efter att ha skadat sin bil i singelolycka anmält bilen som stulen 1992:421 – Ersättning för egendom som frånhänts ägaren genom brott bestämdes till egendomens återanskaffningsvärde, ej till avtalad lägre köpeskilling H 1991:269 – Sedan ett belopp av misstag tillförts en förenings postgirokonto, förmådde A., under föregivande att beloppet var hans, behöriga företrädare för föreningen att ta ut beloppet och överlämna det till A.; bedömdes som bedrägeri (grovt) H 1992:763 – Kontohavare, som med företeende av bankbok tog ut större belopp än det verkliga tillgodohavandet, sedan ett för högt saldobelopp av misstag införts i boken, dömdes för bedrägeri H 1993:274; jfr 1954:464 anm. vid 10:4 – Fråga om skada uppkommit H 2006:491 – Vilseledanden, som föranlett att socialbidrag oriktigt utbetalats, vid 25 tillfällen under en längre tid bedömdes som ett bedrägeribrott av normalgraden vid varje tillfälle H 2007:973 – Fråga om uppsåt till bedrägeri och bidragsbrott vid underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden till Försäkringskassan H 2012:886 – Falska bud vid försäljning av en bostadsrätt, vilket påverkat det pris som köparna betalat, bedömdes som bedrägeri H 2016:39.

SFS 1986:123

2 §

Är brott som avses i 1 § med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa bedrägeri till böter eller fängelse i högst sex månader.

För ringa bedrägeri döms också den som utan att göra rätt för sig tillgodogör sig husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat sådant som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning, oavsett om han eller hon vilseleder någon eller inte. Det gäller dock inte om gärningen avser värde som inte är ringa och om den i övrigt är sådan som avses i 1 §.

Rättsfall:

H 1945:351, 1947:658, båda anm. vid 1 §; 1952:560 (underlåtenhet att betala körlega, subjektiva rekvisit för ansvar enl. 2 st.); 1958:418 (bevakning i konkurs av fordran som ej tillkom bevakanden).

SFS 2017:442

3 §

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grovt bedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat allmänt förtroende eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Rättsfall:

H 1944:442, 1954:393 (tillika fråga om brottet borde anses som svindleri) – Val av påföljd för grovt bedrägeri av statlig befattningshavare H 1977:649; 1978:374 – Bedrägeri, som avsåg utfående av varor för c:a 3 700 kr, hade begåtts med begagnande av ett av den tilltalade förfalskat postkvitto; bedömdes som bedrägeri (ej grovt) och urkundsförfalskning H 1986:234 – Fråga om grovt bedrägeri vid beställning av varor till betydande belopp (omkring 185 000 kr) utan betalningsförmåga H 1989:810 anm. äv. vid 29:5 – H 2007:973 anm. vid 1 §.

SFS 2017:442

3 a §

Den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar i syfte att vilseleda till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är döms, om förfarandet har avsett betydande värde, för grovt fordringsbedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 3 a § nu 3 b §.

SFS 2017:442

3 b §

Den som, i strid med föreskrifter eller villkor, använder ett bidrag eller utnyttjar en förmån som finansieras över eller på annat sätt påverkar Europeiska unionens eller Europeiska atomenergigemenskapens budgetar för ett annat ändamål än det som bidraget eller förmånen har beviljats för, döms för subventionsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Är brottet grovt, döms för grovt subventionsmissbruk till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig art.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 3 a §.

SFS 2019:310

3 c §

Den som

  1. olovligen införskaffar ett betalningsverktyg,

  2. för bedräglig användning förvanskar ett betalningsverktyg eller framställer ett falskt betalningsverktyg, eller

  3. använder ett olovligen införskaffat eller förvanskat eller falskt betalningsverktyg eller på annat sätt tar befattning med ett sådant betalningsverktyg

döms för olovlig befattning med betalningsverktyg till böter eller fängelse i högst två år.

Med betalningsverktyg avses skyddade verktyg, handlingar eller uppgifter som ger möjlighet att överföra pengar eller ett penningvärde.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grov olovlig befattning med betalningsverktyg till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

  1. har avsett betydande värde eller kunnat medföra synnerligen kännbar skada,

  2. har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt, eller

  3. annars har varit av särskilt farlig art.

Det ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt någon annan bestämmelse i denna balk.

SFS 2021:322

4 §

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvingade eller någon i vars ställe denne är döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms för ringa utpressning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt döms för grov utpressning till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

  1. har innefattat våld av allvarligt slag,

  2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

  3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Hänvisad författning:

Ang. vinning se 23:7.

Rättsfall:

Ang. butiksinnehavares krav på ersättning av kunder för tillgripna varor under hot om polisanmälan H 1969:517 – Jfr ang. äldre rätt H 1946:526 – Rån eller utpressning? H 1997:507 – Straffmätning vid försök till utpressning och grovt vapenbrott H 2003:295.

SFS 2017:443

5 §

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen eller för vilken motprestation inte ska lämnas, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms för grovt ocker till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Hänvisad författning:

Jfr ang. vinning 23:7 – Ang. ockerpantning se 10 § – Jfr ÄB 13:3.

Rättsfall:

Mål om ocker mot låntagare H 1941:44, 1955:574, 1963:195, 1964:213 – Ang. uttagande av gottgörelse av butiksbiträde för tillgripna varor H 1953:512 – Fråga om gåvotagare gjort sig skyldig till ocker genom att mottaga gåva H 1981:718 – Fråga om ocker enl. 2 st. vid finansbolags kreditgivning, bl.a. betydelsen av den s.k. effektiva räntan H 1995:430 – Fråga om ocker vid gåvor från en psykiskt sjuk person H 2013:1130.

SFS 2017:442

6 §

Den som

  1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott,

  2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller

  3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran

döms för häleri till fängelse i högst två år.

För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt häleri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde, ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller annars varit av särskilt farlig art.

Hänvisad författning:

Ang. vinning se 23:7 – Ang. forum jfr RB 19:3.

Rättsfall:

Rättsfall delvis avseende äldre rätt: H 1918:341 (köp av gods som minderårig stulit), 1941:464, 1942:42, 182, 1944:442 II, 631, 1945:31, 387, 1947:282H 1940:536 (pengar som erhållits genom belåning av tjuvgods); 1941:218 (sak som kommit ur ägarens besittning annorledes än genom stöld men senare blivit stulen); 1951:711 (mottagande av pengar som betalning med insikt om att de frånhänts annan genom brott); 1956:119 (mottagande av inlämningsbevis betr. stulet gods som inlämnats till järnvägs effektförvaring) – Befattning med stöldgods ägnad att försvåra dess återställande? Tillika ang. verkan av påstådd provokation H 1960:522 – Fråga om ansvar för häleri å person som, då gods inlades i hans källare, ej förstått att det var stöldgods H 1961:402 – Fråga bl.a. om i visst fall begagnande av stulen sak, som innebar häleri, föranledde skadeståndsskyldighet H 1961:518 – Ang. köp av begagnade bilar som varit stulna H 1962:20 – Ang. utbjudande av stöldgods till försäljning H 1976:436 – Ang. innebörden av 2 st. (i tidigare lydelse) H 1986:374 – Grovt brott? H 1977:194, 1985:444 – Vid åtal för grovt häleri fråga om värdet på stöldgods: försäljningspris i grossistledet eller i senare led H 1990:351 – Ej ansvar för häleri beträffande penningbelopp, då utredning saknades om bestämt förbrott och det ej heller eljest kunde hållas för visst att sedlarna frånhänts annan genom brott H 1989:862 – Tillgrepp av fortskaffningsmedel kunde ej utgöra förbrott till häleri H 1990:9 – Frihet från ansvar för häleri för den som mot lösen ämnade återställa stulna tavlor till museum och ansåg sig handla i samförstånd med polisen? H 1992:37 – Ansvar för häleri enl. 1 st. p. 5 (nu p. 3) efter skattebedrägeri H 2000:372 – Åtal för grovt häleri (tavlor tillgripna från Nationalmuseum) ogillat pga. brottsprovokation H 2007:1037.

Fråga om skadeståndsskyldighet pga. häleri, när egendomen återställts till ägaren i skadat skick och ovisshet rådde om tidpunkten för skadans uppkomst H 1988:226.

SFS 2021:35

6 a §

[Upphävd g. Lag (2014:308).]

SFS 2014:308

7 §

Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall också dömas den som

  1. i annat fall än som avses i 6 § andra stycket på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott,

  2. i fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg, eller

  3. på sätt som anges i 6 § första stycket 1 medverkat vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan och inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förövades.

Hänvisad författning:

Ang. vinning och forum se anm. vid 6 §.

Rättsfall:

Konkurrens med ransoneringsförseelse H 1945:175 – Häleriförseelse? H 1966:594 (köp av päls), 1975:762 (färg-TV), 1985:58 (från landsarkiv stulna gamla handskrifter), 1986:374 (stulna antika silverföremål) – Ansvar för häleriförseelse enl. 2 st. 2 trots vidtagna kontrollåtgärder vid köp av stulen motorbåt H 2000:652.

SFS 1991:451

7 a §

[Upphävd g. Lag (2014:308).]

SFS 2014:308

8 §

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 1970:414

9 §

Den som offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller någon annan egendom döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

För svindleri döms det också om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller som på grund av sin ställning bör ha särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift som är ägnad att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt svindleri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.

Rättsfall:

H 1954:393 anm. vid 3 § – Ang. 2 st. H 1992:691.

SFS 2017:442

10 §

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock check utan täckning, dömes för ockerpantning till böter eller fängelse i högst två år.

11 §

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, olovlig befattning med betalningsverktyg, grov olovlig befattning med betalningsverktyg, utpressning, ringa utpressning, grov utpressning, ocker, grovt ocker, häleri eller grovt häleri och för stämpling till grovt bedrägeri, grov utpressning, häleri eller grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning, ringa utpressning eller grov utpressning. För förberedelse till grovt fordringsbedrägeri döms också till ansvar enligt 23 kap.

Som för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri döms den som för att bedra försäkringsgivare eller annars med uppsåt att begå bedrägeri skadar sig eller någon annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon med samma uppsåt försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon innan skadan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Rättsfall:

Försök till utpressning H 1946:526, till bedrägeri 1960:482, till försäkringsbedrägeri (påföljden) 1984:740 – Åtal för förberedelse till grovt bedrägeri bestående i bl.a. befattning med fotografier av uttagsautomat ogillat H 2007:774.

SFS 2021:322

12 §

Det som föreskrivs i 8 kap. 13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grovt bedrägeri och grov utpressning.

Bedrägeri eller ringa bedrägeri som består i att någon gjort avtalsstridigt uttag på eget kredit- eller tillgångskonto och ringa bedrägeri som avses i 2 § andra stycket får åtalas av åklagare endast om åtal är motiverat från allmän synpunkt.

SFS 2017:443

Om förskingring, annan trolöshet och mutbrott

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2012-0301

1 §

Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada för den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

Ang. vinning se 23:7 – FB 12:6ÄB 19:14Lag (1944:181) om redovisningsmedel, vid HB 1:.

Rättsfall:

Fullbordat brott? H 1944:412 – Ansvar såsom gärningsman eller såsom anstiftare? H 1944:526 – Praktiserande jurist, som använt klientmedel för egen räkning och visserligen var solvent men ej likvid för beloppet, dömd för förskingring (grov) H 1953:475 – Fråga om en hos försäljningskommissionär anställd gjort sig skyldig till förskingring mot kund, som betalat till den anställde H 1953:557 – Fråga om åkare fått hand om lastpallar under sådana omständigheter som förutsätts för förskingring H 1985:747 – Fråga vid bristande redovisningsskyldighet, om skada kunde anses utesluten pga. föreliggande borgensförbindelse H 1998:583 – Besittning till bankkonto? H 2011:524.

2 §

Är brott som avses i 1 § med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa förskingring till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

Jfr H 1944:215.

SFS 2017:442

3 §

Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov förskingring till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat ansvarsfull ställning eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Rättsfall:

Jfr H 1902:484, 1940:260, 1953:475 (anm. vid 1 §), 1954:126 (ang. villkorlig dom) – Fråga om påföljd för grov förskingring H 1997:652.

SFS 2017:442

4 §

Den som i annat fall än som anges i 1, 2 eller 3 § vidtar åtgärd med egendom, som han eller hon har i besittning men till vilken ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller annars tillkommer någon annan, varigenom egendomen frånhänds den andre eller denne på annat sätt berövas sin rätt, döms för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms för grovt olovligt förfogande till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Rättsfall:

Jfr H 1918:534 (fastighetsägares förfogande över träd som omfattades av upplåten avverkningsrätt); 1946:56 (anm. vid 8:1); 1947:8 och 1994:480 (förfogande över belopp som av misstag krediterats postgirokonto; i det senare fallet även fråga om straffrättens legalitetsprincip), jfr 1954:464 och 1992:763 anm. vid 9:1; 1947:143 (förfogande över avbetalningsgods i strid med avtal rörande äganderätten); 1947:582 (stulen men övergiven cykel); 1969:340 (föremål i övergiven ”skrotbil”); 1955:212 (avyttring av sak, som innehafts under förbehåll av annans rätt); 1956:140, anm. vid 8:8; 1966:107 (för köpares räkning inmätt och märkt vedparti bortfört av säljaren); 1959:723 (tillägnelse av i tjänsten uppburna medel efter avsändande av gireringskort på motsv. belopp till tjänstepostgirokonto); 1966:15 (förfogande över sjukpensionsbelopp som utbetalats sedan socialnämnd lämnat förskott å pensionen); 1968:345 (förfogande över upphittade falska insatsbevis vid totalisatorspel m.m.); 1974:47 (uppsåtlig förbrukning av giftorättsgods efter hemskillnad) – Jfr H 2001:362 anm. vid 26 § lagen 2018:558 efter detta kap.

SFS 2017:442

5 §

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudmantill böter eller fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte om gärningen är belagd med straff enligt1–3 §§.

Om brottet är grovt, döms för grov trolöshet mot huvudmantill fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om huvudmannen har tillfogats betydande eller synnerligen kännbar skada, om gärningsmannen har använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Om någon som har fått till uppgift att sköta en rättslig angelägenhet för någon annan missbrukar sin förtroendeställning till förfång för huvudmannen, döms han eller hon enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

Rättsfall:

H 1952:188, 1955:574 (I B och V B), 1956:445, 1960:628H 1983:441 (växjöoljan), 1984:665 – Fråga om ansvar enl. denna § för det en verkställande direktör i ett bolag till bolaget sålt bl.a. egna aktier i annat bolag för belopp överstigande börskursen, även fråga om medverkan av styrelseordförande H 1996:152 – Trolöshet mot huvudman eller myndighetsmissbruk? H 1987:215.

SFS 2017:442

5 a §

Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget döms för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som är deltagare eller funktionär i en tävling som är föremål för allmänt anordnad vadhållning och det är fråga om en otillbörlig förmån för hans eller hennes fullgörande av uppgifter vid tävlingen.

Första stycket gäller även om gärningen har begåtts innan gärningsmannen fått en sådan ställning som avses där eller efter det att den upphört.

För tagande av muta enligt första och andra styckena döms också den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär förmånen för någon annan än sig själv.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1894:541, 1896:342, 1904:374, 1947:362; ang. präster 1892:371, 1898:549 – H 1956:129, 445 – Fråga om mutbrottsansvar för julgåvor som kommunala tjänstemän mottagit av företagare H 1981:477H 1981:1174 anm. vid 5 b § – Att föreståndare för servicehus medverkat till en där boendes testamente till hennes förmån och mottagit den testamenterade egendomen ansågs vara mutbrott H 1985:477 – Med hänsyn till bakgrunden till ett testamente till vårdbiträde, som tidigare utfört hemtjänst åt testator, ansågs det inte visat att hon tagit emot egendomen som belöning i den mening som avses i denna § H 1987:604 – Fråga om inbjudan till landshövding att delta i älgjakt med övernattning och middagar m.m. utgjorde otillbörlig förmån H 2008:705H 2008:812, 2009:751 anm. vid 5 b § – Brottsrubricering och påföljd H 2012:307.

SFS 2012:301

5 b §

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig förmån i fall som avses i 5 a § döms för givande av muta till böter eller fängelse i högst två år.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1947:362 – Fråga om bestickningsansvar för julgåvor som företagare lämnat kommunala tjänstemän H 1981:477 – Fråga om ansvar för att ett byggföretag bjudit några skånska kommunala förtroendemän och tjänstemän på en studieresa till Stockholm H 1981:1174 – Fråga om ansvar när ett företag sänt erbjudande till ett mycket stort antal arbetstagare, såväl offentliga som privata, av innehåll att de fick en freestyle-apparat om de för sin arbetsgivares räkning beställde varor för visst minsta belopp H 1993:539H 2008:705 anm. vid 5 a § – Besiktningsman vid Svensk Bilprovning har av anställda vid bilföretag fått alkoholdrycker i gåva och fått köpa utomlands inköpta alkoholdrycker till inköpspris. Fråga om bestickning och tagande av muta H 2008:812 anm. även vid 5 a § – Gåva (vinkyl) till off. försv. ansågs ej lämnad för dennes utövning av uppdraget H 2009:751H 2012:307 anm. vid 5 a § – Otillbörlig förmån? H 2020:241.

SFS 2012:301

5 c §

Är brott som avses i 5 a eller 5 b § att anse som grovt, döms för grovt tagande av muta eller grovt givande av muta till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen innefattat missbruk av eller angrepp på särskilt ansvarsfull ställning , avsett betydande värde eller ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

SFS 2012:301

5 d §

För handel med inflytandedöms till böter eller fängelse i högst två år den som i annat fall än som avses i5 a eller 5 b §

  1. tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling, eller

  2. lämnar, utlovar eller erbjuder någon en otillbörlig förmån för att han eller hon ska påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling.

SFS 2012:301

5 e §

En näringsidkare som tillhandahåller pengar eller andra tillgångar åt någon som företräder näringsidkaren i en viss angelägenhet och därigenom av grov oaktsamhet främjar givande av muta, grovt givande av muta eller handel med inflytande enligt 5 d § 2 i den angelägenheten döms för vårdslös finansiering av mutbrott till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 2012:301

6 §

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits.

Rättsfall:

Jfr H 1946:133.

7 §

Den som vållar skada eller olägenhet genom att olovligen bruka någon annans sak döms för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som vållar skada eller olägenhet genom att olovligen bruka en fastighet som han eller hon innehar men som någon annan har nyttjanderätt eller annan rätt till.

Är brottet grovt, döms för grovt olovligt brukande till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Hänvisad författning:

Jfr 8:11.

Rättsfall:

Ang. brukande av bil H 1944:644, 1946:524, båda anm. vid 8:1, 1947:658 – Ang. ”hypotetiskt samtycke” H 1957:337 – Brukande av förhyrd bil efter avtalstidens utgång H 1987:388 – Fråga om ansvar för den som följt med på en färd med en olovligt tillgripen bil H 2003:645.

SFS 2017:442

8 §

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning, dömes för fyndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra sådan skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stadgat.

Hänvisad författning:

Tillämpning av denna § se Lag (1933:269) om ägofred52–57 §§, vid BB 5: samt Lag (1938:121) om hittegods5, 6, 8, 9 §§. Bih. och därefter inf. Lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd8 § – Betr. underlåtenhet att anmäla fornfynd se Kulturmiljölag (1988:950) 2:21 a. Bih.

Rättsfall:

Jfr H 1935:49, 387; 1939:329.

9 §

För försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman och för försök, förberedelse eller stämpling till grov förskingring eller grov trolöshet mot huvudman döms det till ansvar enligt 23 kap. För förberedelse till grovt givande av muta döms det också till ansvar enligt 23 kap.

SFS 2016:508

10 §

Det som föreskrivs i 8 kap. 13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman.

Ringa förskingring, olovligt förfogande eller olovligt brukande beträffande lös egendom som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal om hyra av egendomen eller avtal enligt vilket äganderätten ska övergå först sedan betalning skett eller som gärningsmannen annars innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott får åtalas av åklagare endast om åtal är motiverat från allmän synpunkt. Att denna inskränkning i vissa fall inte gäller framgår dock av 20 kap. 5 §.

Rättsfall:

Jfr rättsfall vid 8:13 – H 1950:647 anm. vid 35:1.

SFS 2017:442

Om brott mot borgenärer m.m.

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1962-0700

1 §

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

För oredlighet mot borgenärer döms också en gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Detsamma skall gälla, om en gäldenär i otillbörligt syfte underlåter att, så långt möjligt, medverka till att tillgång i utlandet som ingår i konkursen ställs till konkursförvaltningens förfogande, trots att konkursförvaltaren uppmanat gäldenären att medverka.

Om brottet är grovt, döms för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Hänvisad författning:

Ang. forum vid åtal se KonkL 17:6 samt Lag (2022:964) om företagsrekonstruktion 8:5 efter KonkL.

Rättsfall:

Ang. undandragande av utomlands befintliga tillgångar H 1956:1 – Vid undandragande av tillgång enl. tidigare 3 st. (nu 2 st.) betydelsen av att gäldenären inte förtigit tillgången och efter uppmaning lämnat ifrån sig vad han behållit H 1989:570 – Ej ansvar för vägran att medverka till att ett belopp i utlandet fördes över till konkursförvaltningen i Sverige H 1991:491 – Bolag ansågs ej vara på obestånd, trots att dess betalningsförmåga var en följd av felaktig bokföring; ansvar kunde då ej ådömas enl. denna §. Ej heller ansvar därför att påtaglig fara för obestånd förelåg, då åklagaren ej, alternativt, anfört sådan grund H 1994:336 – Fråga vid tillämpn. av tidigare 3 st. (nu 2 st.), om konkurs var förestående H 1998:767 – Fråga om riskfyllda affärstransaktioner kunde innebära avhändande av egendom H 2008:848 anm. även vid RB 58: 2 och 7 – Att ägare till aktiebolag före bolagets konkurs låtit utbetala marknadsmässig lön till sig själv föll inte under denna § utan under 4 § H 2013:822 – Ang. tidigare 2 § (nu 1 § 3 st.) H 1944:478.

SFS 2005:242

2 §

En gäldenär som vid konkurs, skuldsanering eller F-skuldsanering, eller vid planförhandling under företagsrekonstruktion, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, döms, om uppgiften inte rättas innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet, för försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i högst två år.

För försvårande av exekutiv förrättning döms också en gäldenär som i samband med annan exekutiv förrättning uppsåtligen åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättning tas i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Om ett förtigande eller en oriktig uppgift enligt första stycket är utan betydelse för saken, eller om gäldenären vid konkurs hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom eller henne, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i denna paragraf har begåtts uppsåtligen och är grovt, döms för grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

SFS 2022:965

3 §

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Rättsfall:

Jfr H 1923:500 (äventyrligt företag).

SFS 2005:242

4 §

Den som, då han eller hon är på obestånd, gynnar en viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd, döms, om åtgärden medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt ska förringas avsevärt, för otillbörligt gynnande av borgenär till fängelse i högst två år. Detsamma ska gälla, om någon som är på obestånd i otillbörligt syfte gynnar en viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och detta medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt ska förringas avsevärt.

En gäldenär som för att främja ett ackord, eller en skulduppgörelse vid planförhandling under företagsrekonstruktion, i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån döms också för otillbörligt gynnande av borgenär.

Rättsfall:

Ang. innebörden av rekvisitet avsevärt förringande av övriga borgenärers rätt (äldre lag) H 1959:134 – Jfr H 1969:326 anm. vid 6 § skattebrottslagen (1971:69) inf. vid 9: – Uppsåtligt förringande av övriga borgenärers rätt? H 1974:689 – Ang. innebörden av ”i otillbörligt syfte” i 1 st. H 1980:94H 1986:779 (bl.a. fråga om påföljd och näringsförbud) – Mannamån mot borgenärer inom koncernförhållande? H 1997:401H 2013:822 anm. vid 1 §.

SFS 2022:965

5 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) genom att underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsinformation eller genom att lämna oriktiga uppgifter i bokföringen eller på annat sätt, döms, om rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt bokföringsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om åsidosättandet avsett mycket betydande belopp eller om gärningsmannen använt falsk handling eller om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Första och andra styckena gäller inte om bokföringsskyldigheten avser en juridisk person som anges i 2 kap. 2 § bokföringslagen och som inte bedriver näringsverksamhet.

SFS 2005:242

6 §

För försök till oredlighet mot borgenärer enligt 1 § första stycket eller försök till sådan oredlighet enligt 1 § andra stycket som innebär att tillgång bortförs ur landet döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller i fall då ett sådant brott ska bedömas som grov oredlighet mot borgenärer. För förberedelse eller stämpling till grov oredlighet mot borgenärer eller förberedelse till grovt bokföringsbrott döms det också till ansvar enligt 23 kap.

SFS 2016:508

7 §

Begår den som är i en gäldenärs ställe en gärning, för vilken ansvar för gäldenär är föreskrivet i detta kapitel, skall han dömas såsom om han själv vore gäldenär.

Borgenär som i fall som avses i 4 § tar eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, döms för medverkan till brottet endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gärningsmannen.

Hänvisad författning:

Ang. straff för borgenär som betingar sig särskild förmån för sin röst vid borgenärssammanträde, se KonkL 17:5 samt Lag (2022:964) om företagsrekonstruktion 8:4 efter KonkL.

SFS 1986:43

8 §

Vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Bokföringsbrott som är ringa får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

SFS 2013:216

Om skadegörelsebrott

1 §

Den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt till den döms för skadegörelse till fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

Ang. olovlig sådd m.m. jfr Lag 1948:451 5 §, inf. vid BrP 14 §.

Rättsfall:

Skadegörelse eller åverkan? H 1988:351 – Fråga om straffmätning för skadegörelse av 19-åringar H 2000:432.

SFS 2017:442

2 §

Är brott som avses i 1 § med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Jfr 8:11.

Rättsfall:

Jfr H 1944:277 (ang. olovligt tagande av ris från växande träd) – H 1988:351 anm. vid 1 § – Ang. olovligt tagande av vitlav H 1986:637 anm. vid 8:1.

SFS 2017:442

2 a §

Den som i skog eller mark olovligen tar växande träd eller gräs eller träd som fällts av vinden eller sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat döms, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa, för åverkan till böter. Detsamma gäller den som från växande träd tar ris, grenar, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda.

SFS 2017:442

3 §

Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov skadegörelse till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har medfört betydande fara för någons liv eller hälsa, om skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller annars är synnerligen kännbar eller om gärningen varit av särskilt hänsynslös art.

Rättsfall:

H 1980:191 anm. vid 13:1.

SFS 2017:442

4 §

Den som olovligen och på annat än väg färdas över tomt eller plantering, eller över någon annan mark som kan skadas av detta, döms för tagande av olovlig väg till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

FBL 4:38Fiskelag (1993:787)27 §, vid BB 17:MB 28:1, 3, 9, 11Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 7:26 efter MB 11:Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled5 §, anm. efter MB 11:Expropriationslag (1972:719) 7:6. Bih.

Rättsfall:

Jfr H 1901:264; 1946:468.

SFS 2017:442

5 §

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse och för försök till skadegörelse samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra grov skadegörelse döms det till ansvar enligt 23 kap.

SFS 2016:508

6 §

Ringa skadegörelse, åverkan eller tagande av olovlig väg får, om brottet endast kränker enskilds rätt, åtalas av åklagare bara om åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Allmän anmärkning:

Jfr rättsfall anm. vid 8:13.

SFS 2017:442

Om allmänfarliga brott

1 §

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, döms för mordbrand till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Är brottet mindre allvarligt, döms till fängelse, lägst ett och högst tre år.

Rättsfall:

Make, som anlagt eld i hustrun tillhörig drivhusanläggning, ådömd ansvar oavsett att han bidragit till anläggningen med pengar o.a. samt att han förvaltade makarnas egendom H 1951:401 – Fullbordat brott? H 1927:7, 1959:150 – Brand anlagd i lastbil värd ca 95 000 kr; ej spridningsrisk. Gärningen bedömd som grov skadegörelse H 1980:191 – Fråga om påföljden för 19-årig gärningsman H 1978:77 – Fråga om kastande av en brinnande bensindunk mot entrédörren till en villa var att bedöma som mordbrand; även fråga om påföljden H 1980:650 – Anläggande av brand i ett bostadshus, varvid lös egendom, utgörande ett hem, med en återanskaffningskostnad av 60 000 kr förstörts, bedömd som mordbrand H 1981:604 – Fråga om mordbrand var att bedöma enligt 1 eller 2 st. H 2008:423 – Ang. uppsåt H 2009:149 anm. vid 1:2 – Rubricering och straffvärdesbedömning H 2019:492.

SFS 1993:207

2 §

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov mordbrand till fängelse på viss tid, lägst sex och högst arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller annars inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 2009:396

3 §

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, döms för allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Är brottet mindre allvarligt, döms till fängelse, lägst ett och högst tre år.

Är brottet grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst sex och högst arton år, eller på livstid.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 2009:396

4 §

Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Hänvisad författning:

Jfr 22:1, 16 – Se anm. vid 1 § – Lag (1885:1 s. 1) ang. skydd för undervattenstelegrafkablar och KK (1885:56 s. 1).

5 §

Är brott som avses i 4 § att anse som grovt, döms för grovt sabotage till fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 2009:396

5 a §

Den som genom olaga tvång eller olovligen med tekniskt hjälpmedel bemäktigar sig eller ingriper i manövreringen av

  1. ett luftfartyg,

  2. ett fartyg, som används i civil yrkesmässig sjöfart för befordran av gods eller passagerare, bogsering, bärgning, fiske eller annan fångst, eller

  3. en buss, en lastbil eller ett maskindrivet spårfordon på järnväg, spårväg eller tunnelbana, som används i förvärvsverksamhet för befordran av gods eller passagerare,

    döms för kapning till fängelse i högst fyra år. Detsamma gäller den som genom olaga tvång bemäktigar sig en plattform i havet som är avsedd för verksamhet för utforskning eller utvinning av naturtillgångar eller för något annat ekonomiskt ändamål.

Den som i annat fall

  1. förstör eller allvarligt skadar ett sådant fartyg eller en sådan plattform som anges i första stycket eller ett luftfartyg i trafik, eller

  2. vidtar en åtgärd som är ägnad att framkalla fara för säkerheten för ett sådant fartyg eller en sådan plattform som anges i första stycket eller för ett luftfartygs säkerhet under flygning

    döms för sjö- eller luftfartssabotage till fängelse i högst fyra år.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om därigenom framkallats fara för flera människoliv eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 2018:165

5 b §

Den som

  1. använder allvarligt våld eller hot om sådant våld mot någon som befinner sig på en flygplats som är öppen för internationell trafik,

  2. förstör eller allvarligt skadar en anordning, som hör till en sådan flygplats eller som används för flygplatsens trafik, eller ett luftfartyg, som inte är i trafik men är uppställt på flygplatsen, eller

  3. med användande av våld eller hot om våld omintetgör verksamhet som bedrivs på en sådan flygplats,

    döms, om gärningen är ägnad att framkalla fara för flygplatsens funktion eller för säkerheten vid denna, för flygplatssabotage till fängelse i högst fyra år.

Är brottet att anse som grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om därigenom framkallats fara för flera människoliv eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 2009:396

5 c §

Den som angriper eller på annat sätt stör polisverksamhet, räddningstjänst eller ambulanssjukvård genom att

  1. använda våld eller hot om våld mot verksamhetens personal eller mot personer som bistår verksamheten,

  2. tillgripa eller skada fordon eller annat hjälpmedel som används eller ska användas i verksamheten, eller

  3. vidta annan otillbörlig åtgärd

döms, om gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet, för sabotage mot blåljusverksamhet till fängelse i högst fyra år.

Om brottet är grovt döms för grovt sabotage mot blåljusverksamhet till fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig art.

Rättsfall:

Sabotage mot blåljusverksamhet? H 2021:457 I och II.

SFS 2019:1162

6 §

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller på annat sätt, vållar

  1. brand eller ofärd som avses i 1, 2 eller 3 § eller framkallar fara för det,

  2. skada eller hinder som avses i 4 § eller

  3. skada som avses i 5 a § andra stycket 1 eller 5 b § första stycket 2

    döms för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

Jfr 10 § – Lag (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor28 § f. Bih.

Rättsfall:

Ang. tillämpning av specialstraffrättsliga bestämmelser jfr H 1940:9, 1945:451H 1958:90 anm. vid lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott 1 §. Bih. – Jfr H 1963:39 – Fråga om ansvarig elinstallatör gjort sig skyldig till allmänfarlig vårdslöshet H 1985:529H 1993:86 anm. vid 3:7 – Påföljdsval vid grovt brott av 20-åring H 1995:145 anm. även vid 30:5.

SFS 1990:416

7 §

Om någon framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa genom att förgifta eller infektera livsmedel, vatten eller annat, på annat sätt sprida gift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, döms för spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år.

Är brottet grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts för fara.

Rättsfall:

H 1959:254 anm. vid 9 § – H 1995:119 (ang. HIV-smitta) anm. även vid 3:6.

SFS 2009:396

8 §

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för fara.

8 a §

[har upphävts genom lag (1998:809).]

SFS 1998:809

9 §

Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

Jfr Epizootilag (1999:657)20 § och Zoonoslag (1999:658)12 §, båda anm. i Bih.

Rättsfall:

Ansvar för medhjälp av grov oaktsamhet till spridande av gift ådömt i fall då iridiumisotop kvarglömts på arbetsplats och kommit att oskyddad medföras i bil H 1959:254.

SFS 1998:809

10 §

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller annorledes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän fara som avses i 7 eller 8 § och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i högst ett år.

11 §

Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § andra stycket 2 eller 5 b § första stycket 2 eller 3, frivilligt har avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han ej dömas till ansvar.

SFS 1998:809

12 §

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning, sjöeller luftfartssabotage, flygplatssabotage, sabotage mot blåljusverksamhet, grovt sabotage mot blåljusverksamhet eller spridande av gift eller smitta eller till förgöring och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap..

SFS 2019:1162

Om förfalskningsbrott

Kapitlet ändr. g. (prop. 2012/13:74, bet. 2012/13:JuU24). SFS1962-0700

1 §

Den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.

Med urkund avses

  1. en handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse och originalkaraktär,

  2. en elektronisk handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt, och

  3. ett märke som ställts ut till bevis om en persons identitet eller om en viss rättighet eller prestation och som har originalkaraktär (bevismärke).

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1916:373, 1922:539, 1927:194 (skrivande av en avliden persons namn), 313; 1935:76, 1936:390 (tillägg till namnunderskrift på handling), 423; 1942:271, 1944:328, 1946:473, 1948:487, 509, 558 – Jfr även H 1931:501 (kvitton på hyreskontrakt); 1934:396 (borgen på skuldebrev utan tillstånd tecknad i annans namn men i långivarens närvaro).

Såsom urkundsförfalskning har bedömts: visst förfarande med valsedelsförsändelse avseende enskilt val H 1956:301; kvittering med eget namn av postgiroutbetalningskort till annan med samma namn H 1959:31; radering i ett vid trafikkontroll erhållet besked att uppvisa felande handlingar H 1964:142; ändring av belopp på inbetalningskort avseende parkeringsbot 1972:643 – Urkundsförfalskning eller osant intygande? H 1962:328 anm. vid 15:11 – Falskdeklaration jämte urkundsförfalskning H 1966:299, 1971:616 – Frågor om fara i bevishänseende H 1963:373 (körkort); 1968:213 (ordersedlar) – Frågor huruvida exemplar (i blankettset) av protokoll över husrannsakan och kroppsvisitation och över beslag utgjorde urkunder i §-ens mening samt huruvida ändringar som gjorts av åklagare i efterhand skett falskeligen och inneburit fara i bevishänseende H 1989:656 – Stämpelkort för uppbörd av kilometerskatt ansett som urkund enl. denna § och manipulationer med kilometerräknare ansedda som urkundsförfalskning H 1991:739 – Undertecknande med annans namn av formulär för beställning av identitetskort ansågs som urkundsförfalskning, ej som osant intygande H 1996:63 anm. även vid 29:7 – Fråga om överförande av information om nummer, hänförliga till kreditkort, till magnetremsor på plastkort utgjorde urkundsförfalskning H 2009:111 – Tillverkning av ett stort antal falska identitetshandlingar ansågs som skilda brott av normalgraden H 2018:378.

SFS 2013:425

2 §

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms för förvanskning av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bedömande av om brottet är ringa ska det särskilt beaktas om urkunden är av mindre vikt eller om gärningen har begåtts för att hjälpa någon till hans eller hennes rätt.

Rättsfall:

Jfr H 1919:328 (tillägg eller förtydligande i intyg i rättegång) – H 1957:67 (annans namn i underskrift å missivskrivelse till insändare till tidning) – H 1968:213 anm. vid 1 §.

SFS 2013:425

3 §

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov urkundsförfalskning till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om förfalskningen avsett en myndighets arkivhandling av vikt eller en urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

SFS 2013:425

4 §

Den som utan att vid tillfället ha rätt till det förstör, gör obrukbar eller döljer en urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende och brottet inte är att anse som bokföringsbrott, för hindrande av urkunds bevisfunktion till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Hänvisad författning:

Jfr Bokföringslag (1999:1078) 7:, inf. i Bih. – Ang. bokföringsbrott se 11:5.

Rättsfall:

H 1960:537 (radering på körkort) – Jfr H 1963:373 anm. vid 1 § – Ej ansvar för förstörande av pass H 1989:492.

SFS 2013:425

5 §

Den som olovligen anbringar eller annars förfalskar någon annans namnteckning eller signatur på ett alster av konst eller brukskonst eller på annat sådant verk och därigenom ger sken av att den personen angett sig vara upphovsman till verket döms för signaturförfalskning till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1960:729) om upphovsrätt etc. Bih. – Ang. förverkande se 36:.

SFS 2013:425

6 §

Den som eftergör eller på annat sätt förfalskar sedel eller mynt som gäller i Sverige eller utomlands eller som har beslutats för utgivning men ännu inte är gällande döms för penningförfalskning till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst två och högst åtta år.

Hänvisad författning:

Ang. förverkande se 36:.

SFS 2013:425

6 a §

[[Ny beteckning – 7 § – och lydelse g. Lag (2013:425).]]

SFS 2013:425

7 §

Den som anskaffar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar eller tar annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 §, med uppsåt att det förfalskade ska prånglas ut, döms för olovlig befattning med falska pengar till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 6 a §. Förutv. 7 § motsvarar nu 8 §.

SFS 2016:348

8 §

Den som eftergör gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt eller för allmänheten avsett svenskt eller utländskt värdemärke eller offentlig svensk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller annat, eller anbringar falskt sådant märke eller obehörigen anbringar äkta märke eller annars förfalskar sådant märke eller det märkta, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 7 §. Förutv. 8 § motsvarar nu 9 §.

Hänvisad författning:

Ang. förverkande se 36: – Jfr Varumärkeslag (2010:1877) 8: Bih. samt därefter anm. Lag (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella humanitära rätten och inf. Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Rättsfall:

H 1944:305 (användning av begagnade fraktmärken på försändelser som mottagits till befordran med järnväg, bedömd såsom förfalskning) – H 1958:401 (anbringande på bil av registreringsskylt ej kontrollmärkning som avses i 7 §; gäller äldre registreringssystem) – Förfalskning av kontrollmärke, som skall vara anbragt på bils registreringsskylt, bedömd som märkesförfalskning enl. denna § H 1977:259 – Bilägare, som försett sin bil med registreringsskyltar avsedda för annan bil, dömd för märkesförfalskning H 1986:550 – Jfr H 1951:620 anm. vid 15:11.

SFS 2013:425

9 §

Den som obehörigen anbringar ett märke eller annat föremål som kan förväxlas med gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan- eller höjdmätning eller flyttar, tar bort, skadar eller förstör ett sådant märke döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning av fast märke till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 8 §. Förutv. 9 § motsvarar nu 10 §.

SFS 2013:425

10 §

Den som åberopar falsk urkund, bjuder ut eller saluför verk med falsk signatur, prånglar ut falsk sedel eller falskt mynt, använder falskt värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller annars brukar något som förfalskats på ett sätt som anges i detta kapitel, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade som om han eller hon själv hade gjort förfalskningen.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 9 §. Förutv. 10 § motsvarar nu 11 §.

Rättsfall:

Jfr H 1944:440 (brott fullbordat i och med att förfalskad handling avlämnats till postbefordran) – Ang. påföljd för utlänning som använt falskt pass för att ta sig in i Sverige H 1983:786.

SFS 2013:425

11 §

Den som i annat fall än som avses i 10 § bland allmänheten sprider något som lätt kan förväxlas med gällande sedel, mynt eller offentligt värdemärke döms för olaga spridande av efterbildning till böter.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 10 §. Förutv. 11 § motsvarar nu 12 §.

SFS 2013:425

12 §

Om någon har begått en sådan gärning som avses i detta kapitel men frivilligt och innan avsevärd olägenhet uppkommit har avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen innebar, får han eller hon dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är det inte föreskrivet strängare straff än fängelse i sex månader för gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 11 §. Förutv. 12 § motsvarar nu 13 §.

SFS 2013:425

13 §

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsförfalskning, hindrande av urkunds bevisfunktion, signaturförfalskning, penningförfalskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande av vad som förfalskats och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra penningförfalskning döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök till olovlig befattning med falska pengar som består i försök till anskaffande eller mottagande av det förfalskade. Skulle brottet, om det fullbordats, ha varit att anse som ringa, ska gärningen dock inte medföra ansvar.

Anmärkning om flytt:

Motsvarar tidigare 12 §.

SFS 2016:508

Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §

Den som, efter att han eller hon har avlagt en ed som är föreskriven i lag, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa döms för ringa mened till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt döms för grov mened till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det skett med uppsåt att

  1. försvåra eller förhindra utredningen av allvarlig brottslighet eller lagföringen av någon för sådan brottslighet,

  2. någon oskyldig ska dömas för allvarlig brottslighet, eller

  3. annars tillfoga någon annan synnerlig skada.

Hänvisad författning:

Ang. ed se bl.a. RB 36:11, 13 samt RB 40:9; ÄktB 17:5 2 st., Sambolag (2003:376)26 §, ÄB 20:6; KonkL 6:3–5, Förvaltningsprocesslag (1971:291)25 § under FörvProc.

Rättsfall:

Fråga om uppgift i vittnesmål ingick i den under menedsansvar avgivna utsagan H 1947:565; om bouppteckningsed omfattade vissa före edgången lämnade uppgifter 1959:639 – Skyddstillsyn för menedsbrott H 1976:334 – Villkorlig dom med samhällstjänst för menedsbrott av 16-årig flicka och skyddstillsyn med samhällstjänst för anstiftan av 20-årig flicka H 1999:561; men i 2001:913 fängelse för mened av 16-årig flicka – Ungdomstjänst resp. villkorlig dom med samhällstjänst för menedsbrott som begåtts av 15-åring resp. 18-åring H 2007:624.

SFS 2022:792

2 §

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Ang. förhör under sanningsförsäkran se RB 37:.

3 §

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes för ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

H 1961:68.

4 §

Prövas utsaga som avses i 1–3 §§ vara utan betydelse för saken, skall ej dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

Rättsfall:

Jfr ang. 1 st. H 1947:565 och ang. 2 st. RB 36:5, 6, 37:3 samt H 1952:262; 1960:210 (falsk utsaga av person som rätteligen varit att anse som part); 1963:377 (med vittnesed bekräftade uppgifter vid sjöförklaring av fartygsbefälhavare som enl. SjöL ej skolat avlägga ed); 1972:532 (uppgifter rörande omständigheter om vilka vittne ägt vägra yttra sig enl. RB 36:6), 1982:836 (d:o); 1980:435 (fråga om vittnen ägt vägra att yttra sig); 1985:774 (vittne hade ej haft rätt att vägra yttra sig för att inte röja att han begått ett preskriberat brott; straffrihet endast om det objektivt förelegat ett sådant fall att vittnet ägt vägra yttra sig) – Fråga om ”skälig ursäkt” för den som riskerade åtal för medverkan i den brottslighet han vittnade om H 2001:183H 2001:563 (ed ang. konkursbouppteckning) anm. vid KL 6:5 – Jfr även äldre rättsfall: H 1945:623 och där anm. rättsfall samt 1947:140, 273.

4 a §

Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes han för osann utsaga inför nordisk domstoltill påföljd enligt1 §, om utsagan här i riket skulle ha avgivits under laga ed, och enligt 2 §, när fråga är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen av grov oaktsamhet, dömes för ovarsam utsaga inför nordisk domstoltill påföljd enligt3 §.

Bestämmelserna i 4, 14 och 15 §§ äger motsvarande tillämpning på gärning som avses i första stycket.

SFS 1975:1292

4 b §

Om ett vittne eller en sakkunnig under ed inför Europeiska unionens domstol, inför tribunalen vid denna domstol, inför Europeiska frihandelssammanslutningens domstol, EFTA-domstolen, eller inför Internationella brottmålsdomstolen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för osann utsaga inför en internationell domstoltill påföljd enligt1 §, om utsagan här i riket skulle ha avgetts under laga ed.

Begås gärning enligt första stycket av grov oaktsamhet, döms för ovarsam utsaga inför en internationell domstoltill påföljd enligt3 §. Ansvar enligt detta stycke ska dock inte dömas ut om utsagan avgetts inför Internationella brottmålsdomstolen.

Bestämmelserna i 4, 14 och 15 §§ gäller i tillämpliga delar också gärning som avses i första och andra styckena.

SFS 2009:1281

5 §

Väcker någon åtal mot oskyldig med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om åtalet avsett allvarligt brott eller innefattat missbruk av tjänsteställning.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Ang. forum och åtalsrätt se RB 19:4; 20:8.

Rättsfall:

Jfr äldre rättsfall: H 1898:55, 1899:227, 1904:173 (åtal för handling, som befinnes ej vara enligt lag straffbar, medför ej ansvar för falskt åtal utan endast för förolämpning), 268, 1915:645, 1917:150, 1922:1, 525, 1925:367, 1945:339; jfr även H 1909:636, 1915:614, 1916:421 samt ang. 3 st. 1917:150.

6 §

Den som anger en oskyldig till åtal med uppsåt att han eller hon ska bli dömd till ansvar, döms för falsk angivelse till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa döms för ringa falsk angivelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt döms för grov falsk angivelse till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om angivelsen avsett allvarlig brottslighet.

Om han eller hon inte insåg, men hade skälig anledning att anta, att den som angetts var oskyldig, döms för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Ang. angivelse till åtal se RB 20:5 och 8; ang. forum se RB 19:4.

SFS 2022:792

7 §

Den som, i annat fall än som avses i 6 §, hos åklagare, Polismyndigheten eller annan myndighet osant beskyller någon annan för en brottslig gärning, påstår en besvärande omständighet eller förnekar en friande eller mildrande omständighet, döms, om myndigheten ska ta upp anmälan i en sådan sak, för falsk beskyllning till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa döms för ringa falsk beskyllning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt döms för grov falsk beskyllning till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om beskyllningen avsett allvarlig brottslighet.

Om han eller hon inte insåg men hade skälig anledning att anta att utsagan var osann, döms för vårdslös beskyllning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

Jfr H 1962:349 – Den som, misstänkt för rån, vid flera polisförhör uppgivit annan persons identitet samtidigt som han förnekat brott har dömts för falsk tillvitelse H 1994:518 – Brottets art och straffvärde H 2015:1008.

SFS 2022:792

8 §

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

9 §

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §

Den som på annat sätt än muntligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, när uppgiften enligt lag eller annan författning lämnas på heder och samvete eller under annan liknande försäkran, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet begår en sådan gärning som avses i första stycket döms för vårdslös försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Se bl.a. ÄktB 3:3; ÄB 20:6; UB 4:14 3 st. – Ang. oriktig uppgift i konkursbouppteckning se 11:1–3.

Rättsfall:

Ang. skriftlig utsaga enl. formulär i tullbehandlingsärende H 1953:577 – Ang. försäkran enl. formulär för ansökan om bostadstillägg att lämnade uppgifter var ”sanningsenliga” H 1976:233 – Sanningslös försäkran om att otillåtet hjälpmedel inte använts vid högskoleprovet utgjorde grovt brott H 2021:56.

SFS 2013:425

11 §

Den som i ett intyg eller en annan urkund lämnar osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter eller för skens skull upprättar en urkund rörande rättshandling döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller annars att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.

Den som åberopar eller på annat sätt använder en sådan osann urkund som avses i första stycket döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av osann urkund till straff som anges i första eller andra stycket.

Hänvisad författning:

Ang. urkund se 14:1 – Ang. oriktig bokföring se 11:5.

Rättsfall:

Ansvar ej ådömt guldsmed, som saluhållit kontrollstämplat silverarbete därå han borttagit tillverkarens namnstämpel och ditsatt sin egen H 1951:620; ej heller konstnär, som utan tillstånd övermålat signatur på inköpt oljefärgstavla och därå i stället anbragt sin egen 1954:364H 1953:23, 1955:574 – 1 st. ansågs ej gälla kvitto med osann förklaring att mottagaren fullgjort en honom åliggande betalningsförpliktelse H 1961:415; se även 1975:92 – För fylleri omhändertagen, som uppgivit annans namn och vid frigivandet undertecknat kvitto på tillhörigheter med detta namn, dömd för sistnämnda gärning enl. 1 st. H 1962:328 – Ang. medhjälp H 1962:631 – Osann försäkran i ansökan om duplett av besiktningsinstrument för bil H 1969:201 – Innebar oriktig datering av pantförskrivningshandling fara i bevishänseende? H 1977:46 – Fråga om ansvar enl. 1 st. för osant intygande vid bestyrkande av fotokopia H 1979:715 – Jfr äldre rättsfall: H 1935:76; 1942:271; 1944:245, 328; 1946:473; 1948:487, 509 – Dom i tvistemål innehållande oriktigt uttalande om sakförhållande ej osann urkund som avses i nuvarande 3 st. H 1991:456.

SFS 2013:425

12 §

Den som sanningslöst åberopar pass, betyg, identitetshandling eller annan sådan för enskild person utställd urkund såsom gällande för sig eller annan person eller lämnar ut sådan urkund för att missbrukas på det sättet döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Den som sanningslöst utger en handling för att vara en riktig kopia av en viss urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av handling till straff som anges i första eller andra stycket.

Hänvisad författning:

Ang. begagnande av förfalskad urkund se 14:9.

Rättsfall:

Fråga om missbruk av pass utgjorde grovt brott H 2007:319, 2016:95.

SFS 2013:425

13 §

Den som förnekar sin underskrift på en urkund eller sin utställarangivelse avseende en urkund, när angivelsen är sådan att den kan likställas med en underskrift, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

Ang. urkund se 14:1.

SFS 2013:425

14 §

Om någon har begått en sådan gärning som avses i detta kapitel men frivilligt och innan avsevärd olägenhet uppkommit har rättat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, får han eller hon dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är det inte föreskrivet strängare straff än fängelse i sex månader för gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Rättsfall:

Jfr ang. äldre rätt: H 1945:349, 1947:353.

SFS 2013:425

15 §

För förberedelse eller stämpling till mened eller grov mened och för försök till bevisförvanskning som inte är ringa döms det till ansvar enligt 23 kap.

Rättsfall:

Jfr ang. äldre rätt (anstiftan av mened): H 1878:328, 1895:300, 1905:235, 1945:349.

SFS 2022:792

Om brott mot allmän ordning

1 §

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

Rättsfall:

H 1933:99, 1944:437.

2 §

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst fyra år.

Rättsfall:

Jfr rättsfall vid 1 § – Våldsamt upplopp (på fotbollsplan efter fotbollsmatch)? H 1995:311 – Fråga om främjande av våldsamt upplopp genom att systematiskt samla in och vidarebefordra uppgifter om polisens verksamhet (Göteborgskravallerna); även fråga om påföljdsval och straffmätning H 2002:489 – Frågor om påföljdsval och straffmätning för våldsamt upplopp (Göteborgskravallerna) H 2002:198, 533 I och II.

3 §

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

H 1989:308.

4 §

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

För störande av förrättning eller av allmän sammankomst döms också den som genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra förhandling vid Internationella brottmålsdomstolen.

Hänvisad författning:

Ang. domstols förhandling RB 9:5 f – Förvaltningsprocesslag (1971:291)38 § f (under FörvProc) – Ang. forum RB 19:5Ordningslag (1993:1617). Bih.

SFS 2009:1281

5 §

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader.

För uppvigling skall dömas även den som muntligen inför en samling av krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall föreligger skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor5 § inf. i Bih. – TF 7:5.

Rättsfall:

H 1896:188, 1916:483.

SFS 1986:645

6 §

Om en samling av krigsmän gemensamt hotar att med våld sätta sig upp mot förman, döms för myteri till böter eller fängelse i högst fyra år. Anstiftare och anförare döms dock till fängelse i högst sex år.

Har deltagarna i ett myteri gemensamt brukat våld mot person eller egendom, döms deltagarna till fängelse i högst sex år. Anstiftare och anförare döms dock till fängelse i högst arton år eller på livstid.

Om brottet annars är att anse som grovt, döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara.

SFS 2009:396

7 §

[har upphävts genom lag (1970:225).]

SFS 1970:225

8 §

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 5 § – TF 7:6.

Rättsfall:

Uppsättande av skylt vid campingplats att zigenare inte fick beträda platsen bedömt som hets mot folkgrupp; även fråga om brottet var ringa H 1982:128 – Bärande bland andra människor på allmän plats av vissa märken på klädseln med anknytning till nationalsocialistiska rörelser har ansetts som ”annat meddelande” och föranlett ansvar enl. denna § H 1996:577 – Ej ansvar enl. denna §, då uttalandet inte spritts i §-ens mening H 1999:702 – Fråga om meddelarskydd för uppgifter, innebärande hets mot folkgrupp, lämnade vid offentlig föreläsning vid universitet H 2000:355 anm. vid YGL 1:10 – Nedsättande uttalanden om homosexuella i predikan ej straffbara med hänvisning till Europakonventionen art. 9 och 10 H 2005:805 – Utdelning i skola av flygblad med nedsättande uttalanden om homosexuella ansågs brottsliga H 2006:467; se även ERDVejdeland m.fl. mot Sverige (2012, avseende klagomål mot domen i H 2006:467) – Fråga om ansvar enligt denna § för den som underlåtit att ta bort meddelanden från elektronisk anslagstavla; även fråga om underlåtenheten utgjorde medhjälp till brott enligt denna § eller brott motlagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor H 2007:805 I.

SFS 2018:1744

9 §

En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck genom att inte gå personen till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, ska dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket om en näringsidkare tillämpas också på den som är anställd i näringsverksamhet eller annars handlar på en näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i allmän tjänst eller har allmänt uppdrag.

För olaga diskriminering döms även anordnare av allmän sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare, om han eller hon diskriminerar någon på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggningeller könsöverskridande identitet eller uttryck genom att vägra personen tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

Hänvisad författning:

Jfr Diskrimineringslag (2008:567) inf. i Bih.

Rättsfall:

Avvisning från restaurang av kvinna klädd i sådan kjol att därav framgick att hon var zigenare bedömd som olaga diskriminering H 1976:489; d:o från varuhus 1999:556 – Innebar styrelses för bostadsrättsförening förhandsbesked ang. ifrågasatt överlåtelse av bostadsrätt till utlänning olaga diskriminering? H 1979:657 – Företrädare för kommunalt bostadsföretag hade nekat en zigenare att hyra lägenhet i ett visst bostadsområde. Olaga diskriminering? H 1985:226 – Fastighetsägare dömd för olaga diskriminering när han vägrat en kvinna att få hyra en lägenhet därför att hennes sambo var färgad; även fråga om påföljd H 1994:511 – Olaga diskriminering genom avvisning från restaurang? H 1996:768 – Omständigheterna vid vägran att hyra ut lägenhet ej sådana att olaga diskriminering förelåg H 1999:639.

SFS 2018:540

10 §

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar ett lik eller en avliden persons aska, döms för gravfridsbrott till böter eller fängelse i högst två år. För gravfridsbrott döms även den som obehörigen öppnar en grav eller förstör, skadar eller gör ofog på en kista, urna, grav eller ett annat vilorum för de döda eller en gravvård.

Om brottet är grovt, döms för grovt gravfridsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen tillfogat ett lik en svår skada eller om gärningen inneburit omfattande förstörelse eller annars varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Hänvisad författning:

Ang. forngrav se Kulturmiljölag (1988:950) 2:21. Bih.

Rättsfall:

Fråga om beviskravet H 2003:113, anm. även vid RB 35:1.

SFS 2022:607

10 a §

Den som

  1. skildrar barn i pornografisk bild

  2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,

  3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,

  4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller

  5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till

  • döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år.

Är ett brott som avses i första stycket ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år. Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2–5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.

Till ansvar för gärning som avses i första stycket 1 ska dömas även den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den som skildras är under arton år.

Den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte av oaktsamhet sprider en sådan bild som avses i första stycket, döms som sägs där eller i andra stycket.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, döms för grovt barnpornografibrott till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barnen är särskilt unga, utsätts för våld eller tvång eller utnyttjas på annat särskilt hänsynslöst sätt.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 5 §.

Rättsfall:

Grovt barnpornografibrott H 2002:265 – Fråga om påföljd för barnpornografibrott H 2003:307 – Tilltalads vetskap om att målsägandena var under 18 år utgjorde ej sådan omständighet kring bilderna som avses i 2 st. H 2005:80 – Ej ansvar för innehav av s.k. mangateckningar med hänsyn till yttrande- och informationsfriheten H 2012:400.

SFS 2020:173

10 b §

Förbuden i 10 a § mot skildring och innehav gäller inte den som enligt första eller andra stycket i den paragrafen framställer en pornografisk bild av barn, om skillnaden i ålder och utveckling mellan den avbildade personen och den som framställer bilden är ringa och omständigheterna i övrigt inte påkallar att ansvar döms ut.

Inte heller gäller förbuden den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en sådan bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra.

Även i andra fall ska en gärning inte utgöra brott, om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 10 b § nu 10 c §.

SFS 2010:399

10 c §

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte, döms till ansvar enligt första stycket.

SFS 2010:1881

10 d §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan teknisk upptagning med rörliga bilder som innefattar ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av teknisk upptagning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en framställning som Statens medieråd har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Första stycket gäller inte heller offentliga förevisningar av rörliga bilder i filmer eller videogram eller i en uppspelning ur en databas.

Har en teknisk upptagning med rörliga bilder försetts med ett intyg om att en framställning med samma innehåll har godkänts av Statens medieråd för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, ska ansvar enligt första stycket inte dömas ut. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller borde ha insett det.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 10 c §.

<kgp:refblock>

</kgp:refblock>

SFS 2010:1881

11 §

Den som på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt dömes för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning.

Hänvisad författning:

TF 6:2 och YGL 3:12.

Rättsfall:

Otillåtet förfarande med pornografisk bild? H 1974:516.

SFS 1970:225

12 §

Den som bland barn eller ungdom sprider en skrift, bild eller teknisk upptagning, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, döms för förledande av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

TF 6:2 och YGL 3:12.

SFS 1998:1444

13 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, döms för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år.

Om brottet är grovt döms för grovt djurplågeri till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

  1. har inneburit allvarligt lidande för djuret eller djuren,

  2. har omfattat ett större antal djur, eller

  3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Hänvisad författning:

Jfr Djurskyddslag (2018:1192). Bih.

Rättsfall:

Straff ådömt H 1921:660 (mjölkningsstrejk); 1934:36 (olämpligt sätt för avlivning av hund); 1948:94 (vanvård av kreatur); varemot ansvarstalan ogillad 1914:175 (grytprov); 1925:439 (underlåtenhet att tillkalla veterinär); 1928:29 (misshandel av katt); 1931:235 (dröjsmål med nedslaktning av skadad ko); 1932:51 (tjudring av kor utomhus i stark kyla) – Djurplågeri ansågs inte med hänsyn till brottets art kräva fängelsestraff H 2006:339.

SFS 2022:116

14 §

[Upphävd g. Lag (2018:1140).]

SFS 2018:1140

14 a §

[Upphävd g. Lag (2018:1140).]

SFS 2018:1140

15 §

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, döms för falskt larm till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av Polismyndigheten, kommunal organisation för räddningstjänst, ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän bevakningstjänst, döms för missbruk av larmanordning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

Grovt brott? Även fråga om skadestånd till Rikspolisstyrelsen pga. extrakostnader för polisutryckning m.m. H 2001:627.

SFS 2014:615

16 §

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

Rättsfall:

H 1935:113 (affischbärare; TF eller ej?); 1935:409 (störande av möte genom radio); 1944:702 (utdelning på allmän plats av antisemitisk publikation) – Enbart det förhållandet att någon drack sprit på allmän plats i andras åsyn ansågs ej vara förargelseväckande beteende H 1981:1010.

SFS 1991:240

17 §

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra myteri döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök till gravfridsbrott och försök, förberedelse eller stämpling till grovt gravfridsbrott samt för försök till sådant barnpornografibrott som avses i 10 a § första stycket och försök eller förberedelse till grovt barnpornografibrott.

SFS 2022:607

18 §

[Upphävd g. Lag (2018:1140).]

SFS 2018:1140

19 §

[Upphävd g. Lag (2010:1881).]

SFS 2010:1881

Om brott mot allmän verksamhet m.m.

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1962-0700

1 §

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga tjänstemannen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myndighetsutövningen eller för att hämnas för en sådan åtgärd döms för våld eller hot mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller om någon på detta sätt förgriper sig mot en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller underlåtit att göra i myndighetsutövningen.

Om brottet är grovt döms för grovt våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

  1. har innefattat våld av allvarligt slag,

  2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

  3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Hänvisad författning:

Jfr 5 §.

Rättsfall:

Ringa hot? H 1972:650 – Förelåg tjänsteutövning? H 1952:512 – Ang. trafikpersonal vid Göteborgs spårvägar; även fråga om påföljd H 1980:421 I och III – Val av påföljd för våld mot ordningsvakt och polis H 1984:898 – Våld mot tjänsteman (trafikvakt) blott ringa? H 1992:528 – Våld mot tjänsteman förutsätter våld på person H 2015:668H 1999:275 anm. vid 4:5 – Fråga om en låttext innefattade straffbart hot mot tjänsteman med beaktande av yttrandefriheten H 2021:215.

SFS 2019:1162

2 §

Den som, på något annat sätt än som anges i 1 §, otillbörligen utför en gärning som syftar till att tvinga eller hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller att hämnas för en åtgärd i myndighetsutövningen och som för tjänstemannen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar med en sådan gärning, döms för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt döms för grov förgripelse mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år.

Hänvisad författning:

Jfr 5 §.

Rättsfall:

H 1969:17 (hot mot ledamot av byggnadsnämnd) – H 1980:421 II; se vid 1 § – Angrepp på parkeringsvakt som utfärdat kontrollavgift utgör inte förgripelse mot tjänsteman H 2016:880.

SFS 2016:508

3 §

[har upphävts genom lag (1975:667).]

SFS 1975:667

4 §

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans myndighetsutövning, dömes för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst sex månader.

Hänvisad författning:

Jfr 5 §.

Rättsfall:

H 1899:462 (obefogad tjänsteutövning).

SFS 1975:667

5 §

Vad i 1, 2 och 4 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot eller hindrar den, som enligt särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd som är förenat med myndighetsutövning eller som är eller har varit kallad att biträda förrättningsman vid åtgärd som omfattas av sådant skydd.

Hänvisad författning:

Enl. Lag (1974:191) om bevakningsföretag7 § (i lydelse enl. Lag 1989:148) åtnjuter väktare skydd enl. denna §.

Tulltjänsteman från annan stat åtnjuter under utövning här i riket av tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbete, skydd enl. 17:5. Se Lag (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat8 § i dess lydelse enl. Lag 1988:433. Jfr F (2002:1054) om gränstullsamarbete med Norge,F (2000:604) om gränstullsamarbete med Danmark, samt F (2000:3) om gränstullsamarbete med Finland.

Rättsfall:

Jfr H 1905:337 (biträde åt polisman vid anhållen persons avförande till häkte) – Våld mot taxiförare bedömt som våld mot tjänsteman; påföljd fängelse H 2001:859.

SFS 1975:667

6 §

Tjänstemän vid Internationella brottmålsdomstolen ska i sin tjänsteutövning vara skyddade enligt bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ på motsvarande sätt som om det hade varit fråga om svensk myndighetsutövning. För försök eller förberedelse till brott enligt 1 § mot en sådan person tillämpas 16 §.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 6 § upphävd g. Lag 1976:509.

SFS 2009:1281

7 §

[Upphävd g. Lag (2012:301).]

SFS 2012:301

8 §

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller annars otillbörligen inverka på omröstningen, döms för otillbörligt verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om det förövats med våld eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställning.

Den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller inte rösta, döms, om det inte är tagande av muta, för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Rättsfall:

R 1942:60 (tillhandahållande av valsedelsförsändelse med på förhand gjord namnbevittning) – H 1960:36, 1965:116 (tillämpning av 1 st.).

SFS 2012:301

9 §

Söker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att han eller hon gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd döms för övergrepp i rättssak till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detsamma gäller den som med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att han eller hon avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga.

Med domstol eller annan myndighet i första stycket avses även en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella brottmålsdomstolen.

Om brottet är grovt döms för grovt övergrepp i rättssak till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

  1. det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det allmänna eller någon enskild,

  2. gärningen har innefattat våld av allvarligt slag,

  3. gärningen har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

  4. gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Om brottet med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarligt döms till fängelse i högst ett år.

Rättsfall:

Övergrepp i rättssak? H 2012:614 – Bestämmelsen omfattar samtliga uppgifter i en utsaga och inte enbart sådana som har betydelse för utredningen H 2017:966 – Rubricering och straffvärdebedömning vid upprepade fall av övergrepp i rättssak H 2019:747.

SFS 2022:792

11 §

Om någon döljer den som begått brott, hjälper honom eller henne att komma undan, undanröjer bevis eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det, döms för skyddande av brottsling till böter eller fängelse i högst två år.

För skyddande av brottsling döms också den som undanröjer bevis om brott som är föremål för ett rättsligt förfarande vid Internationella brottmålsdomstolen eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det.

Om brottet är grovt döms för grovt skyddande av brottsling till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

  1. det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det allmänna, eller

  2. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottslig, döms till böter.

Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den som begått brottet, den brottslighet som denne begått och övriga omständigheter är att anse som ringa, utgör den inte brott.

Hänvisad författning:

Jfr ang. bevisförvanskning 15:8 – Ang. forum se RB 19:3.

Rättsfall:

H 1940:536, 1944:631, 1948:754 – Fråga om ansvar jäml. 1 st. för person som uppgivit sig ha begått av annan förövad gärning H 1958:4 – Ringa gärning enl. 5 st.? H 1990:175 – Skyddande av brottsling? Dessutom fråga om ansvarsfrihet H 2015:31 – Att i polisförhör lämna falska uppgifter till förmån för någon som har gjort sig skyldig till ett brott utgör inte skyddande av brottsling, om uppgifterna endast kan påverka bevisläget H 2019:294.

SFS 2022:792

12 §

Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande till den vars flykt han har främjat.

Rättsfall:

Rättsfall enl. äldre lydelse: Den som omhändertagits enl. lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. ansågs ej ha berövats friheten för sjukvård H 1979:386 – Försök till brott enl. denna § H 1990:354.

SFS 1993:207

13 §

Den som olovligen rubbar, skadar eller annars förfogar över egendom som är föremål för utmätning, kvarstad, betalningssäkring, beslag eller annan liknande åtgärd, skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse i högst ett år.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes för hindrande av förrättning till böter.

Hänvisad författning:

Ang. 2 st. jfr UB 2:17, Ordningslag (1993:1617) 2:21. Bih.

Rättsfall:

H 1875:467, 1905:545, 1912:570; jfr även 1900:214, 1931:576 – Sedan en trailer med last tullförseglats i Danmark av dansk tullmyndighet och förts in i Sverige, där förseglingen godkänts av svensk myndighet, bröts förseglingen utan medverkan av myndighet; åtgärden bedömdes som brott enl. 1 st. H 1997:275.

SFS 1981:827

14 §

[har upphävts genom lag (1975:667).]

SFS 1975:667

15 §

Giver någon sig obehörigen ut för att utöva myndighet, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat tjänstetecken som giver honom sken av att tillhöra försvarsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet med hänsyn till att det har medfört betydande men för det allmänna eller för någon enskild eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.

Rättsfall:

H 1929:437 (läkarverksamhet), 1951 not C 508 (klubbvakt) – Ang. tidigare 3 st. (avseende föregivande av ställning som advokat) se numera RB 8:10, H 1948:650, 1956:384.

SFS 1999:792

16 §

För försök, förberedelse eller stämpling till grovt våld eller hot mot tjänsteman, grov förgripelse mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman eller till främjande av flykt.

SFS 2022:792

17 §

[Upphävd g. Lag (2012:301).]

SFS 2012:301

Om högmålsbrott

1 §

Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Hänvisad författning:

TF 7:10.

SFS 2009:396

2 §

Om gärning som avses i 3–5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter, må dömas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet eljest kan följa fängelse i mer än sex månader men högst fyra år.

SFS 1974:565

3 §

Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgares frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till fängelse, lägst sex och högst tio år.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

4 §

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

5 §

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

6 §

Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare tid, gör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid [krigsmakten] eller eljest för rikets försvar, eller genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra år.

Allmän anmärkning:

Numera försvarsmakten.

7 §

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott och för försök till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt döms det till ansvar enligt 23 kap.

SFS 2016:508

8 §

Gärning som avses i 3–5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 2 § må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.

SFS 1974:565

Om brott mot Sveriges säkerhet

Rubriken har denna lydelse enligt SFS2014-0383

1 §

Den som, med uppsåt att riket eller del därav ska, med våldsamma eller annars lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket på så sätt ska lösryckas, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms för högförräderi till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten ska med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för detta, döms också för högförräderi.

Hänvisad författning:

TF 7:12.

SFS 2009:396

2 §

Den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, dömes, om det ej är högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Hänvisad författning:

TF 7:13 – Se anm. vid 1 §.

3 §

Om den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt eller annars bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller annars sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, döms för trolöshet vid förhandling med främmande makt till fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid.

SFS 2009:396

4 §

Svensk medborgare, som utan tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt, dömes till fängelse, lägst ett och högst sex år, eller, om riket var i krig, till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

SFS 1976:509

5 §

Den som, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet döms, vare sig uppgiften är riktig eller inte, för spioneri till fängelse i högst sex år.

Detsamma ska gälla, om någon i samma syfte obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.

Hänvisad författning:

TF 7:14 – Se anm. vid 1 §.

Rättsfall:

H 1939:36 (uppgift ang. industriell tillverkning), 1946:65 (utlänning som utom riket bedrivit underrättelseverksamhet ang. svenska militära hemligheter) – Ang. obehörigt anskaffande av hemliga uppgifter och röjande av uppgifterna genom tryckt skrift H 1975:585.

SFS 2014:383

6 §

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grovt spioneri till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom eller henne.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 2009:396

7 §

Den som, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, begår gärning som avses i 5 § döms, om uppgiften rör något förhållande av hemlig natur, för obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

TF 7:15 – Se anm. vid 1 §.

SFS 2014:383

8 §

Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Allmän anmärkning:

Se anm. vid 1 §.

SFS 1976:509

9 §

Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller röjer sådan uppgift som avses i 7 § döms för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst ett år eller, om Sverige var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.

Hänvisad författning:

TF 7:16.

Rättsfall:

H 1988:118 anm. vid TF 7: 3 – Ang. innebörden av ”röjer uppgift” H 1991:103.

SFS 2014:383

10 §

Den som, för att gå främmande makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet vars syfte är anskaffande av uppgifter om förhållanden vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet eller medverkar till sådan verksamhet mer än tillfälligt, döms för olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Hänvisad författning:

Se anm. vid 1 §.

Rättsfall:

H 1939:36 anm. vid 5 §.

SFS 2014:383

10 a §

Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i landet antingen bedriver verksamhet vars syfte är anskaffande av uppgifter om förhållanden vars uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet eller medverkar till sådan verksamhet mer än tillfälligt, döms för olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

SFS 2014:383

10 b §

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i landet hemligen eller med användande av svikliga eller otillbörliga medel antingen bedriver verksamhet vars syfte är anskaffande av uppgifter om någon annans personliga förhållanden eller medverkar till sådan verksamhet mer än tillfälligt, döms för olovlig underrättelseverksamhet mot person till fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

SFS 2014:383

11 §

Om gärning som avses i 3 eller 4 kap. innebär, att någon genom förgripelse å främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kränker den främmande makten, må dömas till fängelse i högst två år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst sex månader, och i högst fyra år, om å brottet eljest kan följa fängelse i mer än sex månader men högst två år. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om främmande makt kränkes genom att någon gör intrång i lokal som innehaves av dess representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes.

SFS 1970:225

12 §

Den som utan regeringens tillstånd här i landet värvar någon annan till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst döms för olovlig värvning till böter eller fängelse i högst ett år eller, om Sverige var i krig, till fängelse i högst två år.

SFS 2020:16

13 §

Den som av främmande makt eller från utlandet av någon som handlar för att gå främmande makt tillhanda tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen i en fråga som gäller någon av grunderna för rikets statsskick eller i någon angelägenhet som har betydelse för rikets säkerhet och som det ankommer på riksdagen eller regeringen att besluta om, döms för tagande av utländskt understöd till fängelse i högst två år.

SFS 1981:1165

14 §

För försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt eller olovlig underrättelseverksamhet mot person döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift. Som stämpling till högförräderi ska även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott kan begås.

Den som underlåter att avslöja eller förhindra högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift döms till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller även om han eller hon inte insett men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick.

SFS 2016:508

15 §

Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund av meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift är å färde, medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill; dock må ej dömas till svårare straff än fängelse i två år.

SFS 1976:509

16 §

Olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt, tagande av utländskt understöd eller olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt får inte utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som anges i 11 § får inte heller åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill. Detsamma gäller försök, förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.

SFS 2014:383

Om tjänstefel m.m.

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1962-0700

1 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.

Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han vidtar i denna egenskap.

Vad som sägs i första och andra styckena skall inte heller tillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse.

Hänvisad författning:

Har svensk tulltjänsteman eller tjänsteman vid den svenska kustbevakningen, då han i anledning av gränstullsamarbete haft att utöva tulltjänst för den andra staten, begått brott som avses i 20 kap. 13 §§ brottsbalken eller eljest gjort sig skyldig till tjänsteförseelse, skall så anses som om han begått brottet eller gjort sig skyldig till förseelsen under utövning av svensk tulltjänst. Se Lag 1959:590 samt F:ar 2000:3,604 och 2002:1054, anm. vid 17:5.

Rättsfall:

Äldre rätt: Grov oaktsamhet? H 1983:644 – Myndighetsutövning? Grov oaktsamhet? H 1984:80 – Fråga om oriktig myndighetsutövning medfört förfång som ej var ringa H 1985:502 – Trolöshet mot huvudman eller myndighetsmissbruk? H 1987:215 – Kommunstyrelses godkännande av köpeavtal, som innebar ekonomiskt stöd åt enskilt företag, ansågs inte vara myndighetsutövning H 1988:26.

Fråga om vårdslös myndighetsutövning vid häktningsbeslut H 1990:542 – Fråga, om vakthavande polisbefäl gjort sig skyldig till straffbar oaktsamhet genom bristfällig kontroll av att en anhållen blivit frigiven när anhållningsbeslutet hävts H 1992:310 – Liknande fråga för befattningshavare vid invandrarverket betr. i förvar tagna asylsökande; ringa tjänstefel H 1992:812 – Underlåtenhet av vakthavande polisbefäl att före verkställande av anhållningsbeslut i visst fall kontrollera grunden för frihetsberövandet och att hålla förhör enl. RB 24:8 bedömdes som tjänstefel H 1992:838 – Tjänstefel, bestående i dröjsmål med att lämna ut allmän handling, bedömdes som ringa, då det berott på förbiseende H 1993:216 – Fråga, om tjänstefel begåtts av vakthavande befäl på polisstation när han satt in personer, som hämtats eller medtagits till förhör, i polisarrest H 1993:360 I och II; eller av polisinspektör när han omhändertagit en person enl. 13 § polislagen (1984:387)1993:360 III – Fråga om ansvar för tjänstefel för det att präst vigt en senildement person som ej var rättskapabel att ingå äktenskap H 1994:108 – Tjänstefel av hovrättsdomare genom oriktigt beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet H 1994:304 – Underlåtenhet av tingsrättsdomare att förordna att fängelsestraff skulle anses verkställt i anstalt till en tid av 8 dagar bedömdes som ringa H 1996:307; motsvarande underlåtenhet av hovrättsdomare i fråga om 30 dagar ansågs ej som ringa 1996:806 – Frågor, om polisinspektör handlat vid myndighetsutövning och om tjänstefel varit grovt H 1994:325 – Förordnande av hovrättsdomare om häktning utan laglig grund ansågs med hänsyn till de särskilda omständigheterna, bl.a. extrem arbetsbelastning, som ringa H 1997:186 – Underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandlingar enl. RB 24:18 bedömd som tjänstefel H 1997:368 – Domares dröjsmål med att färdigställa avkunnade domar samt felaktig tillämpning av reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet föranledde ansvar för tjänstefel H 2001:35 – Fråga om ansvar för tjänstefel för det att kronoinspektör verkställt avhysning pga. dom som inte vunnit laga kraft H 2002:188 – Dröjsmål med att färdigställa domar i tre mål till utsatt tid bedömt som ringa med hänsyn bl.a. till arbetssituationen H 2002:336 – Fråga om straffansvar för åklagare resp. domare som inte hävt häktning då åtal väcktes endast för andra brott än som föranlett häktningen H 2002:342 – Fråga om ansvar för tjänstefel för domare som dömt för ringa misshandel trots preskription H 2003:291 – Ej ansvar för domare i TR som utan laglig grund förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad H 2004:164 – Fråga om ansvar för polisintendent som beslutat om avlägsnande enligt 13 c § polislagen H 2005:385 – Fängelse i §:n förutsätter ej att de normer, som beaktas vid bedömning om tilltalad har åsidosatt vad som gäller för uppgiften, har beslutats i den ordning som enligtRF gäller för straffbestämmelser med fängelse H 2008:567 – Polisman dömd för tjänstefel för försök till prejning utan föregående rapportering H 2013:336 – Åklagare och domare som inte uppmärksammade att förutsättningar för häktning ej längre förelåg dömdes för tjänstefel H 2016:453 – Tjänstefel av polisman att använda tjänstehund för att stoppa en för skadegörelse misstänkt person som flydde från brottsplatsen H 2017:491 – Tjänstefel av tingsrättslagman att underlåta att vidta åtgärder för att komma till rätta med en rådmans långsamma handläggning av tre mål H 2021:85.

SFS 1989:608

2 §

[Upphävd g. Lag (2012:301).]

SFS 2012:301

3 §

Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket, dömes till böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.

Hänvisad författning:

Jfr Offentlighets- och sekretesslag (2009:400). Bih. – Ang. förhållandet mellan sekretessbrott och tryckfrihetsbrott enl. äldre lag H 1901:280, 1914:381, 1915:513, 1944:610, 1946:263 – Särskilda bestämmelser om straff för brott mot tystnadsplikt finns bl.a. i BrB 19:5–9, RB 9:6 och Förvaltningsprocesslag (1971:291)39 §.

SFS 1980:102

4 §

Den som har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning får av rätten skiljas från uppdraget, om han eller hon har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver och han eller hon genom brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag hos styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, region eller kommunalförbund.

SFS 2019:839

5 §

Utan hinder av vad som annars är föreskrivet får åklagare åtala brott varigenom följande personer har åsidosatt vad som åligger dem i utövningen av anställningen eller uppdraget:

  1. arbetstagare hos staten eller en kommun,

  2. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, region eller kommunalförbund,

  3. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

  4. den som omfattas av lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. eller som annars fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

  5. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som avses i 1–4 utövar myndighet.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket ska dock gälla

  1. vad som i denna balk föreskrivs om att åtal inte får ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat och

  2. vad som i annan lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är föreskrivet endast om den förövas av innehavare av anställning eller uppdrag som avses i första stycket.

Om det inte finns särskilda bestämmelser för ett visst fall, får åklagare åtala brott mot sådan tystnadsplikt som gäller till förmån för enskild målsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

I fråga om åtal för brott som i utövningen av anställningen eller uppdraget begåtts av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd eller innehavare av anställning eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gäller särskilda bestämmelser.

Hänvisad författning:

Ang. sista st. se RF 4:12, 11:8 och 13:3 samt Riksdagsordningen 13:24.

Rättsfall:

H 2008:470 anm. vid 5:5.

SFS 2019:839

6 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

7 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

8 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

9 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

10 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

11 §

SFS 1975:667

12 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

13 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

14 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

15 §

[Upphävd g. Lag (1975:667).]

SFS 1975:667

Om brott av krigsmän

Kapitlet erhöll ny lydelse g. SFS1962-0700

1 §

Detta kapitel träder i tillämpning när riket kommer i krig.

Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen föreskriva att kapitlet skall tillämpas.

SFS 1986:645

2 §

När det inte längre föreligger sådana förhållanden som avses i 1 §, skall regeringen föreskriva att tillämpningen av kapitlet skall upphöra.

SFS 1986:645

3 §

Vid tillämpningen av detta kapitel avses med krigsmän alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten.

Krigsmän är dessutom

  1. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar,

  2. skyddsvakter som förordnats med stöd av skyddslagen (2010:305),

  3. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten, när avdelningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden,

  4. medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

SFS 2010:308

4 §

Föreskrifterna i detta kapitel om krigsmän skall också tillämpas på

  1. krigsfångar,

  2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neutralt,

  3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård.

SFS 1986:645

5 §

Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnadsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten.

SFS 1986:645

6 §

Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara.

SFS 1986:645

7 §

Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om krigsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne.

SFS 1986:645

8 §

Förgriper sig en krigsman med våld eller hot om våld mot en förman i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att utföra en tjänsteåtgärd eller annars med anledning av hans tjänst, skall dömas för våld eller hot mot förman till böter eller fängelse i högst två år.

Med förmän likställs vaktposter och andra krigsmän som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning.

Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara.

SFS 1986:645

9 §

Avsänder en krigsman obehörigen ett meddelande till eller träder han annars i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område, skall dömas för samröre med fienden till böter eller fängelse i högst två år.

SFS 1986:645

10 §

Råder en krigsman under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara andra krigsmän att ge sig åt fienden eller företar han på annat sätt i andra krigsmäns närvaro obehörigen något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, skall dömas för undergrävande av stridsviljan till fängelse i högst tio år eller på livstid.

SFS 1986:645

11 §

Underlåter en krigsman att, i vad på honom ankommer, sätta en försvarsanläggning i stridsberedskap, göra en avdelning stridsberedd, anskaffa egendom eller på annat sätt förbereda en krigshandling, skall dömas för försummande av krigsförberedelse till fängelse i högst tio år eller på livstid.

SFS 1986:645

12 §

Om en krigsman under tjänstgöring som chef för en avdelning av försvarsmakten obehörigen till fienden överlämnar en stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller ger sig och sin avdelning åt fienden, skall dömas för obehörig kapitulation till fängelse i högst tio år eller på livstid.

SFS 1986:645

13 §

Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid.

SFS 1986:645

14 §

Åsidosätter en krigsman uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vad som åligger honom och är felet av allvarlig natur, skall dömas för tjänstebrott till fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om straff för gärningen är föreskrivet i någon annan bestämmelse i detta kapitel.

SFS 1986:645

15 §

För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra rymning samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap.

För medverkan till tjänstebrott får dömas endast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt.

SFS 2016:508

16 §

Vid tillämpningen av 7, 9, 10 och 12 §§ skall med fienden likställas främmande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket kommer i krig med den makten.

SFS 1986:645

17 §

Upphävd genom

SFS 1975:667

18 §

Upphävd genom

SFS 1986:645

19 §

Upphävd genom

SFS 1986:645

20 §

Upphävd genom

SFS 1986:645

21 §

Upphävd genom

SFS 1986:645

22 §

Upphävd genom

SFS 1986:645

Om landsförräderi m.m.

Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. SFS1962-0700

1 §

Den som, då riket är i krig,

  1. hindrar, missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,

  2. förråder, förstör eller skadar egendom som är av betydelse för totalförsvaret,

  3. åt fienden anskaffar krigsfolk, egendom eller tjänster, eller

  4. begår annan liknande förrädisk gärning,

    skall, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalförsvaret eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden, dömas för landsförräderi till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Hänvisad författning:

TF 7:17.

SFS 1986:645

2 §

Begår någon en gärning som avses i 1 § och är den endast i mindre mån ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar den ringare bistånd åt fienden än som där sägs, skall dömas för landssvek till fängelse i högst sex år.

SFS 1986:645

2 a §

upphävd genom

SFS 1986:645

3 §

Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i 1 eller 2 § skall dömas för landsskadlig vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.

Hänvisad författning:

TF 7:18.

SFS 1986:645

4 §

Innefattar en gärning som avses i 1–3 §§ anskaffande av egendom eller tjänster åt fienden inom ett område som är besatt av denne och kan gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otillbörlig, skall ej dömas till ansvar.

SFS 1986:645

5 §

Om någon, då riket är i krig, bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter framkomma falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, skall han dömas för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma skall gälla om någon då riket är i krig bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet.

Hänvisad författning:

TF 7:19.

SFS 1986:645

6 §

[Upphävd g. Lag (2014:407).]

SFS 2014:407

6 a §

Den som

  1. utvecklar, producerar eller på annat sätt förvärvar, lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon,

  2. använder kemiska vapen,

  3. deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen, eller

  4. använder ämnen för kravallbekämpning som en metod för krigföring döms för olovlig befattning med kemiska vapen till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.

Som kemiska vapen enligt första stycket 1–3 ska anses sådant som definieras som kemiska vapen i Förenta nationernas konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen varit ägnad att i väsentlig grad bidra till utveckling, produktion eller spridning av kemiska vapen eller till att sådana vapen används mot människor.

Anmärkt författning:

Lag (1994:118) om inspektioner enligt Förenta nationernas konvention om förbud mot kemiska vapenF (1997:121) i samma ämne.

SFS 2021:1014

6 b §

Den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar, innehar eller överlåter antipersonella minor (truppminor), döms för olovlig befattning med minor till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.

Första stycket gäller endast minor som avses i konventionen den 18 september 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring.

Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Är brottet grovt döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen väsentligt bidragit till att minor kommit att användas på ett sätt som inneburit fara för många människors liv eller hälsa.

Anmärkt författning:

Lag (1998:1705) om inspektioner enligt konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöringF (2000:22) i samma ämne.

SFS 2021:1014

6 c §

Visa lydelse

SFS 2021:1015

7 §

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi eller landssvek döms det till ansvar enligt 23 kap. Som stämpling ska även anses att träda i förbindelse med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att något av dessa brott begås. För förberedelse eller stämpling under tid då landet hotas av krig, ockupation eller andra fientligheter ska det dömas till ansvar trots att fientligheter inte brutit ut.

Den som underlåter att avslöja eller förhindra landsförräderi eller landssvek ska dömas till ansvar enligt 23 kap. Till ansvar för underlåtenhet att avslöja landsförräderi eller landssvek ska även den dömas som inte insett men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick.

SFS 2016:508

8 §

[Upphävd g. Lag (2014:407).]

SFS 2014:407

9 §

Om en gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel förövas mot en stat som är förbunden med riket, mot en sådan stats krigsmakt eller mot någon som tillhör denna, skall vad som föreskrivs om sådana gärningar mot riket, dess försvarsmakt eller krigsmän tillämpas.

SFS 1986:645

10 §

Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen föreskriva att vad som sägs i 19 kap. och detta kapitel för den händelse att riket är i krig skall tillämpas. Föreskriften skall av regeringen upphävas, när sådana förhållanden inte längre föreligger.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, skall vad som i de nämnda kapitlen samt i 21 kap. sägs om rikets försvar tillämpas på motståndsverksamheten och vad som sägs om fienden tillämpas på ockupationsmakten.

SFS 1986:645

11 §

Med fiende likställs i detta kapitel främmande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket kommer i krig med den makten.

SFS 1986:645

12 §

upphävd genom

SFS 1986:645

13 §

upphävd genom

SFS 1986:645

14 §

upphävd genom

SFS 1986:645

15 §

upphävd genom

SFS 1986:645

16 §

upphävd genom

SFS 1986:645

17 §

upphävd genom

SFS 1986:645

18 §

upphävd genom

SFS 1986:645

19 §

upphävd genom

SFS 1973:17

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott.

1 §

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver.

Rättsfall:

Ang. uppsåt jfr H 1924:32; 1927:1; 1975:230; 2016:746 – Fråga i mål om försök till grov stöld, om faran för brottets fullbordan varit utesluten pga. tillfälliga omständigheter H 1985:544; d:o i mål om försök till främjande av flykt, även fråga om försökspunkten uppnåtts 1990:354 – Samma fråga i mål om försök till varusmuggling (narkotika) H 1989:456, 1991:332; i mål om försök till grovt narkotikabrott 1992:679; i mål om försök till grovt rån 1995:405; i mål om försök till mord m.m. 2003:670.

2 §

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott,

  1. tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott, eller

  2. skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott,

ska i de fall det särskilt anges dömas för förberedelse till brottet, om han eller hon inte har gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök.

I de fall det särskilt anges döms för stämpling till brott. Med stämpling förstås att någon i samråd med någon annan beslutar gärningen eller att någon söker anstifta någon annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den.

Straffet för förberedelse eller stämpling ska bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet.

Om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa eller om gärningen med hänsyn till andra omständigheter är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

Rättsfall:

Hjälpmedel som avses i 1 st.? H 1960:442, 1983:425 (lastbil med hålrum i balkar under flaket för narkotikasmuggling), 2011:627 (en samling föremål avsedda att användas vid tillverkning av bomber) – Fråga om förberedelse förelåg H 1962:56 – Stämpling till mened? H 1972:167 – Åtal för stämpling till narkotikabrott ogillat pga. att faran för brottets fullbordan ansetts ringa H 1981:1057 – Stämpling till narkotikabrott? H 1982:64 – Se även H 1985:662 – Fråga om förberedelse till grov misshandel genom tillverkning av brandbomber i försvarssyfte; även frågor om uppsåt och om nödvärn H 1996:93 – Fråga om förberedelse till misshandel genom viss befattning med rökbomber inför en demonstration, även fråga om faran för brottets fullbordan var ringa H 1996:244H 2018:512 I och II (misshandel resp. grovt skattebrott) – Straffvärdet för förberedelse till mord H 2020:703.

SFS 2016:508

3 §

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar, om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

Rättsfall:

Tillbakaträdande? H 1943:40.

4 §

Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är föreskrivet.

Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.

Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom medverkat till gärningen.

Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet.

Rättsfall:

Ang. medverkan till smitning H 1939:520; rattfylleri 1947:321, 323, 1949:689; självmord 1941:487; prisocker 1944:414; patentintrång 1947:692 I; obehörigt utövande av tandläkaryrket 1948:33; brott mot 1914 års KF om stämpelavgiften 1948:B55; rån 1949:529, 1963:574; skattebrott 1958:304, 1970:138, 1972:377; spridande av gift 1959:254; fosterfördrivning 1961:118; osant intygande 1962:631; stöld 1964:255 anm. vid 8:1; mened 1968:596, 1974:643; narkotikabrott 1972:429; brott som avsågs i 214 § 3 i 1944 års lag om aktiebolag 1976:60; misshandel 1984:922 – Ang. anstiftan av mened, äldre rätt, se anm. vid 15:15 – Stadgandena om medverkan ej tillämpliga betr. brott och förseelser motTF H 1957:352 – Dråp eller medhjälp till självmord? H 1979:802 – Fråga om medhjälp till olovligt förfogande H 1985:58H 1994:624 (medhjälp till grovt rattfylleri) anm. vid 1:1 – Fråga om uppsåtlig eller oaktsam medverkan till mord och mordförsök medelst automatvapen H 1996:27 anm. vid 3:1 – Fråga om personer som medverkat till grovt rån, i vars själva genomförande de ej deltagit, kunde fällas till ansvar som gärningsmän H 2006:535 – Fråga om visst handlande utgjorde medhjälp till grov stöld H 2006:577 anm. även vid 5 § – Uppsåtskravet vid medhjälp till skattebrott H 2007:929H 2008:697, 2009:3, 2012:826, samtliga anm. vid 11:5.

SFS 1994:458

5 §

Har någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brottet eljest är stadgat; i ringa fall skall ej dömas till ansvar. Detsamma skall gälla, då fråga är att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning skall ådömas annan medverkande.

Rättsfall:

Ang. skyldighet för medverkande, som frikändes från ansvar, att likväl jämte den som dömdes betala skadestånd H 1947:282H 1949:529, 1961:118, 1972:429, anm. vid 4 § – Denna § tillämpad på grov varusmuggling i tvångsläge samt medverkan i mindre mån till grovt narkotikabrott H 1985:726 – Ringa fall (medhjälp till grov stöld)? H 2006:577 anm. även vid 4 §.

6 §

Den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fängelse i två år får dock inte dömas ut. I de fall det är särskilt föreskrivet ska för underlåtenhet att avslöja brott även den dömas som inte haft uppsåt till men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick.

Den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning och underlåter att förhindra ett brott inom ramen för sammanslutningen ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att förhindra brottet enligt första stycket.

För underlåtenhet att förhindra brott döms också en förälder eller annan uppfostrare eller förmyndare som underlåter att hindra den som står under hans eller hennes vård eller lydnad från att begå brott.

Ansvar för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott förutsätter att

  1. gärningen har fortskridit så långt att den är straffbar, och

  2. brottet kan avslöjas eller förhindras utan fara för den handlande eller för någon annan och, i fall som avses i tredje stycket, att brottet kan förhindras utan anmälan till myndighet.

Rättsfall:

H 1932:180 (ang. SL 3:8) – Ansvar för underlåtenhet att avslöja brott är uteslutet för den som varit inblandad i brottet på ett sådant sätt att straffansvar kan aktualiseras H 2017:515 – Redan ett ansvarsyrkande för delaktighet medför att ett alternativt åtal för underlåtenhet att avslöja brottet inte kan bifallas H 2018:562.

SFS 2016:508

7 §

Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas, då någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

Rättsfall:

H 1944:526 (ang. SL 3:14).

Om allmänna grunder för ansvarsfrihet

Rubriken har denna lydelse enl. SFS1962-0700

1 §

En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot

  1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,

  2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,

  3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller

  4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Rättsfall:

Ang. äldre rätt:

SL 5:7: H 1904:29 (dråp), 281 (misshandel); 1905:355 (misshandel); 1909:227 (misshandel); 1912:518 (bevisskyldighet); 1938:84 (misshandel, fråga om kausalsammanhang) – Ang. skyldighet för angripare att ersätta kroppsskada som vid utövning av nödvärn tillskyndats förbipasserande person H 1947:626.

SL 5:8: Ang. invändning om rätt till nödvärn, bevisskyldighet H 1895:449, 525, 1900:62, 1903:480, 1909:227, 1928 not B 170, 1942:24.

Gällande lag: H 1969:425, 1970:58, 1971:442, 1980:606 – Fråga om fastighetsägare, som med visst våld sökt föra undan den som vägrat att avlägsna sig från hans tomt, handlat uppenbart oförsvarligt H 1978:356 – Frågor om nödvärn vid åtal för grov misshandel, bevisbörda och beviskrav H 1990:210; vid åtal för mord alternativt grov misshandel och vållande till annans död (för att avvärja våldtäkt) 1990:370 – Fråga om nödvärn för den som förföljt och gripit en person, som brutit sig in i hans bil, samt hotat denne med kniv som också skadat personen H 1994:48 anm. äv. vid RB 24: 7 – Fråga om nödvärn enl. 2 st. 1 för den som vid rånförsök mot en butik befunnit sig i butiken och ingripit med pistolskott mot den av rånarna som väntade utanför i bil H 1995:661 anm. även vid 6 § – Fråga om nödvärn vid åtal för misshandel H 1999:460 anm. även vid 7 § – Fråga om den som huggit annan i bröstet med kniv efter att ha angripits med kniv handlat uppenbart oförsvarligt och svårligen kunnat besinna sig H 2005:237 anm. även vid 5:2 SkadestL – Fråga om nödvärn och nödvärnsexcess när en man med hammare tilldelat en annan flera slag i huvudet som medfört livsfara och synnerligen allvarliga skador H 2009:234.

SFS 1994:458

2 §

Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter han eller hon sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han eller hon på annat sätt motstånd mot någon som han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla honom eller henne till ordningen, får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas. Detsamma ska gälla om någon annan än de som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.

Om rätt för polismän och viss annan personal att använda våld finns i övrigt föreskrifter i polislagen (1984:387). Om rätt för kustbevakningstjänstemän att använda våld finns föreskrifter i kustbevakningslagen (2019:32).

Anmärkt författning:

Kustbevakningslag (2019:32) och F (1992:98) om användande av skjutvapen vid vakttjänst inom försvarsmakten, båda anm. under 29 § lagen 1984:387. Bih. – Jfr Sjömanslag (1973:282)53 §.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1943:338 (skottlossning från militärpatrull för att hindra rymning); 1981:1135 (spörsmål om ansvar för hemvärnsmän som vid bevakning av militärt förråd använt skjutvapen).

SFS 2019:34

3 §

Vid myteri eller under strid eller vid annat tillfälle, då brott mot lydnaden medför särskild fara, får militär förman mot underlydande som inte lyder bruka det våld som är nödvändigt för att lydnaden skall kunna upprätthållas.

SFS 1994:458

4 §

En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.

Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

Rättsfall:

H 1978:360 anm. vid 3:7 – H 1979:335 (politisk flyktings brukande av falskt pass i syfte att undgå avvisning), 1988:495 (sedan en jakthund tagit sig in i en inhägnad och där angripit dvärggetter, avvärjde getternas ägare angreppet genom att döda hunden) – H 1981:907 anm. vid 29:6 – Jfr även H 1982:621 – Av polismän under förundersökning framställd falsk urkund ansågs ej företagen i nöd H 1996:443 – Fråga om nödsituation vid hindrande av skogsavverkning H 2000:302 – Att cannabis har odlats i smärtlindringssyfte ej straffritt pga. nöd H 2017:872.

SFS 1994:458

5 §

Om någon enligt 1–4 §§ detta kapitel, enligt 10 § polislagen (1984:387) eller enligt 2 kap. 4 § eller 6 kap. 2 § kustbevakningslagen (2019:32) har rätt att begå en annars straffbelagd handling, har var och en som hjälper honom eller henne samma rätt.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 5 § nu 6 §.

SFS 2019:34

6 §

Om någon i fall där 1–5 §§ detta kapitel, 10 § polislagen (1984:387) eller 2 kap. 4 § eller 6 kap. 2 § kustbevakningslagen (2019:32) är tillämplig har gjort mer än vad som medges, ska han eller hon ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 5 §. Förutv. 6 § nu 8 §.

Rättsfall:

Äldre rätt: SL 5:9 m.fl. (nödvärnsexcess) H 1896:339, 1929:487; 1899:370, 1906:79, 1939:437.

Fråga om tillämpning av tidigare motsvarighet till denna § H 1977:655 samt 1990:210 och 1994:48 båda anm. äv. vid 1 §.

Ingripande medelst avlossande av pistolskott mot den som vid rånförsök mot butik väntade utanför i bil ansågs uppenbart oförsvarligt H 1995:661 anm. även vid 1 § – H 2005:237 anm. vid 1 § – H 2009:234 anm. vid 1 §.

SFS 2019:34

7 §

En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig.

Rättsfall:

H 1997:636 (ang. omskärelse av små pojkar) anm. vid 3:5 – Fråga om samtycke vid åtal för misshandel H 1999:460 anm. även vid 1 §.

SFS 1994:458

8 §

En gärning som någon begår på order av den under vars lydnad han står skall inte medföra ansvar för honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt har att lyda ordern.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 6 §.

Rättsfall:

Jfr H 1907:399, 1931:183.

SFS 1994:458

9 §

En gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) skall inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.

SFS 1994:458

TREDJE AVDELNINGEN

Om påföljderna

Om böter m.m.

1 §

Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.

SFS 1993:201

2 §

Dagsböter skall bestämmas till ett antal av minst trettio och högst etthundrafemtio.

Varje dagsbot fastställs till ett visst belopp från och med femtio till och med ettusen kronor, efter vad som bedöms som skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om det finns särskilda skäl, får dagsbotens belopp jämkas.

Minsta bötesbelopp är sjuhundrafemtio kronor.

Rättsfall:

Ang. faktorer vid bestämmande av dagsbotsbeloppets storlek H 1933:510, 1936:695 (båda ang. brottets art); 1933:719 (vinning av brottet); 1934:106 (förmögenhet, beräknad dagsinkomst); 1936:567 (dagsbotsbelopp bestämt med hänsyn till sammanlagda antalet dagsböter) – Ang. underlåtenhetsbrott H 1934:223 – Ang. jämkning vid ”ringa” brott H 1934:354; vid ådömande av böter för fortkörning med bil 1938:82 – Maximum av antalet dagsböter ådömt H 1936:695, 1938:21 (olovligt utövande av tandläkaryrket) – Betydelsen av riksåklagarens allmänna råd för beräkning av dagsbotsbeloppet vid strafföreläggande (RÅFS 1990:1) när domstol bestämmer dagsboten H 1991:692 – Särskilda skäl ansågs inte föreligga att jämka dagsbotens belopp för 16-årig skolflicka som saknade inkomst och förmögenhet och syntes leva under liknande ekonomiska förhållanden som skolungdomar i allmänhet H 1996:195 – Särskilda skäl till jämkning av dagsbotens belopp vid ringa misshandel H 1999:286.

SFS 2006:574

3 §

Penningböter skall bestämmas till lägst tvåhundra kronor och högst fyratusen kronor. Om ett lägre högsta belopp är särskilt föreskrivet, gäller dock detta.

SFS 2006:574

4 §

Normerade böter är böter som, enligt vad som är föreskrivet för brottet, skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund.

Minsta bötesbelopp är etthundra kronor.

SFS 1991:240

5 §

Böter får användas som gemensamt straff för flera brott, om böter kan följa på vart och ett av brotten.

Om det finns särskilda skäl, får rätten döma till penningböter för ett eller flera brott för vilka sådan påföljd är föreskriven och samtidigt döma till annan form av böter för brottsligheten i övrigt.

Gemensamt straff i böter får inte avse brott för vilket är föreskrivet normerade böter eller böter som inte får förvandlas till fängelse.

Rättsfall:

H 1958:304 (normerade böter).

SFS 1991:240

6 §

Böter som gemensamt straff för flera brott döms ut i dagsböter, om något av brotten bör föranleda dagsböter.

Som gemensamt straff får dagsböter bestämmas till ett antal av högst tvåhundra och penningböter till ett belopp av högst tiotusen kronor.

Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötesstraff, får detta inte underskridas.

SFS 2006:574

7 §

Böter tillfaller staten.

SFS 1991:240

8 §

Om uppbörd och indrivning av böter finns bestämmelser i bötesverkställighetslagen (1979:189).

Böter som inte betalas får, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen.

SFS 1991:240

9 §

Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut av domstol eller annan myndighet skall 7 och 8 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel är föreskrivet om böter.

Rättsfall:

Solidariskt ansvar bör ej ifrågakomma H 1971:269 – Vitesföreläggande ej föremål för nåd H 1945:588; däremot utdömt vite 1955:175.

SFS 1991:240

Om fängelse

1 §

Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som är föreskrivet för brottet.

Fängelse på viss tid får inte understiga fjorton dagar och inte överstiga tio år. Om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av 2 eller 3 §, får dock fängelse på viss tid bestämmas till högst arton år. När fängelse i förening med skyddstillsyn döms ut enligt 28 kap. 3 § gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad som föreskrivs i den paragrafen.

Om fängelse som förvandlingsstraff för böter är särskilt föreskrivet.

Hänvisad författning:

Ang. fängelse på livstid se Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, inf. efter detta kap. – Ang. 2 st. se Bötesverkställighetslag (1979:189)15–23 §§ inf. efter BrP.

SFS 2009:396

2 §

Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

    Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

  1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

  2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

  3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses motsvara fängelse i fjorton dagar.

Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

SFS 2009:396

3 §

Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år.

Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får inte läggas till grund för en sådan förhöjning som anges i första stycket.

En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk.

SFS 2021:1103

4 §

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet tas in i kriminalvårdsanstalt om inte annat är särskilt föreskrivet.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 5 §. Förutv. 4 § upphävd g. Lag 1988:942.

Rättsfall:

Strafftidslag (2018:1251) och Fängelselag (2010:610), båda efter BrP– Ang. nöjdförklaring se förstnämnda lag3–8 §§.

SFS 2018:1253

5 §

Om ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat.

Första stycket ska dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

SFS 2018:1253

6 §

När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst trettio dagar, har avtjänats ska den dömde friges villkorligt.

Om en utländsk dom verkställs i Sverige och det framgår att den dömde kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i den andra staten, ska villkorlig frigivning ske vid en tidigare tidpunkt än vad som följer av första stycket.

Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.

SFS 2018:1253

6 a §

Om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning, ska den skjutas upp enligt vad som framgår av 7 §. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning ska det särskilt beaktas om den dömde under verkställigheten i kriminalvårdsanstalt

  1. inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller

  2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten.

SFS 2021:74

7 §

Om den villkorliga frigivningen skjuts upp, ska det i beslutet anges med hur många dagar det ska ske.

När antalet dagar som den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med bestäms ska arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp med högst etthundraåttio dagar åt gången.

Rättsfall:

Medförande av injektionsspruta jämte kanyl vid återkomst efter permission ansågs innebära brott mot ”anbefalld ordning” R 1977:59.

SFS 2018:1253

8 §

Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, ska vid tillämpning av 6 § första stycket hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Detta gäller dock inte tid för fängelse som verkställs med tillämpning av 6 § andra stycket eller som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller förvandlingsstraff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid under vilken straffet ska anses verkställt enligt bestämmelserna i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

SFS 2018:1253

9 §

Kriminalvården fattar beslut om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 6 a och 7 §. Sådana beslut gäller omedelbart om inte något annat beslutas.

SFS 2018:1253

10 §

Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst trehundrasextiofem dagar.

Straffet är helt verkställt vid prövotidens utgång förutsatt att villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad.

SFS 2019:464

11 §

Den frigivne ska under prövotiden vara skötsam och efter förmåga försöka försörja sig och betala skadestånd som har dömts ut på grund av brottet.

Den frigivne är under prövotiden skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse.

SFS 2019:464

12 §

Den som är villkorligt frigiven ska ställas under övervakning om det behövs för att minska risken att han eller hon begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället.

Beslut i fråga om övervakning meddelas av Kriminalvården.

Om inte annat har beslutats upphör övervakningen vid prövotidens utgång.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 5:, efter BrP.

SFS 2019:464

13 §

Övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt bedrivs under ledning av Kriminalvården.

Kriminalvården förordnar övervakare och får förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen.

SFS 2019:464

14 §

Under övervakningen ska Kriminalvården genom stöd och kontroll verka för att den frigivne inte begår nya brott och för att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas.

För varje frigiven som står under övervakning ska det upprättas en individuellt utformad plan. Övervakningen ska planeras och utformas tillsammans med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter. I planen får Kriminalvården meddela anvisningar om vad som ska gälla under övervakningen.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 5:3, efter BrP.

SFS 2019:464

14 a §

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

SFS 2019:464

15 §

Den som står under övervakning ska följa den plan för övervakningen som har upprättats enligt 14 § andra stycket och hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin sysselsättning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen. Den övervakade är också skyldig att inställa sig hos övervakaren efter kallelse och i övrigt hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar.

Kriminalvården får bestämma att den övervakades skyldigheter enligt första stycket även ska gälla gentemot en anställd vid Kriminalvården eller någon annan person.

SFS 2019:464

16 §

Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om en särskild föreskrift som ska följas av den övervakade. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången.

En särskild föreskrift får avse

  1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården,

  2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning,

  3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet,

  4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling,

  5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning,

  6. kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet,

  7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller

  8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Om den övervakade är skadeståndsskyldig på grund av brottet, får en särskild föreskrift beslutas om när och hur skadeståndsskyldigheten ska fullgöras. En sådan föreskrift får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter.

Rättsfall:

Ang. 3 st. H 1967:298.

SFS 2021:249

17 §

Om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning.

Elektronisk övervakning får beslutas för högst sex månader åt gången.

SFS 2021:249

18 §

Om det finns anledning till det, får Kriminalvården under prövotiden ändra beslut enligt 12 §, 13 § andra stycket, 16 och 17 §§ eller besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser.

Övervakaren får besluta hur en föreskrift enligt 16 § ska verkställas i ett särskilt fall. Övervakaren får också, med undantag för beslut om elektronisk övervakning enligt 17 §, tillfälligt jämka beslutade föreskrifter och anvisningar om vad som i övrigt ska gälla för övervakningen.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 5:13, efter BrP.

SFS 2019:464

19 §

Om den frigivne bryter mot föreskrifter eller anvisningar om vad som i övrigt ska gälla för övervakningen, får Kriminalvården vidta en åtgärd som avses i 18 § första stycket. Om en sådan åtgärd anses otillräcklig, får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den frigivne.

Om en överträdelse enligt första stycket är allvarlig och det kan antas att den frigivne inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta enligt första stycket, får övervakningsnämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid om högst 90 dagar varje gång. När tiden för förverkande bestäms ska arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder förverkandet särskilt beaktas.

Om det är tillräckligt får övervakningsnämnden i stället vidta en åtgärd enligt första stycket.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 4:5, efter BrP.

SFS 2019:464

20 §

Varning eller en sådan åtgärd som avses i 18 § första stycket får inte beslutas efter prövotidens utgång. Förverkande av villkorligt medgiven frihet får beslutas även efter prövotidens utgång om frågan innan dess har tagits upp av övervakningsnämnden.

SFS 2019:464

21 §

Bestämmelser om förverkande av villkorligt medgiven frihet när den som dömts till fängelse har begått ett annat brott finns i 34 kap.

SFS 2019:464

22 §

Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta en annan åtgärd som avses i 19 § eller en åtgärd för att den frigivne ska underkasta sig vård eller behandling, eller har den frigivne undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det, besluta att den frigivne på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Ett sådant beslut ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

Under de förutsättningar som anges i första stycket får Kriminalvården besluta att tillfälligt omhänderta den frigivne. Kriminalvårdens beslut gäller omedelbart och ska omprövas om det finns anledning till det. Övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla.

Ett omhändertagande får inte pågå längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl, får ett nytt beslut fattas om att den frigivne ska vara omhändertagen ytterligare högst en vecka. Ett omhändertagande får inte pågå efter prövotidens utgång.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 4:6 och 7, efter BrP.

SFS 2022:930

23 §

Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, ska med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses som nytt fängelsestraff. Detsamma ska gälla vid beräkning av strafftid enligt strafftidslagen (2018:1251).

SFS 2018:1253

24 §

SFS 2019:464

25 §

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden.

SFS 2020:617

Om villkorlig dom

1 §

Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

Hänvisad författning:

Jfr 30:7.

Rättsfall:

Ang. äldre lydelse av denna §: Ang. hänsyn till den allmänna laglydnaden H 1949:524 (grovt bedrägeri medelst förfalskning); 1951:294, 1961:507, 1972:60 (trafikbrott); 1954:126 (grov förskingring); 1954:529, 1961:388 (våld mot polisman); 1955:370 (grov stöld); 1962:759 (försök till rån); 1955:418, 1957:129 (vållande till annans död genom vårdslöshet i trafik); 1963:360 (sedlighetsbrott); 1979:517 (grov stöld, pistolhot mot polis m.m.; gärningsmannen svårt skadad i samband med brotten); 1982:645 (grova stölder och grova bedrägerier mot arbetsgivare under lång tid); 1985:726 (grov varusmuggling och medverkan till grovt narkotikabrott) – Ang. villkorlig dom vid ungdomsbrottslighet H 1951:555, 1952:528 samt 1987:704 anm. vid rubriken till 30 kap.

SFS 1988:942

2 §

Villkorlig dom får förenas med dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Hänvisad författning:

Jfr 30:8.

SFS 1991:240

2 a §

Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker till det, förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst fyrtio och högst tvåhundrafyrtio timmar.

När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst skall den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

En föreskrift om samhällstjänst får ändras eller upphävas på talan av åklagare, när det finns skäl till det.

Rättsfall:

Jfr H 1999:769, 2000:17 I, II och III, 69, 116, 190, 195, 256 – Villkorlig dom med samhällstjänst kunde ådömas person med hemvist i Danmark H 2008:503 – Att någon har varit frihetsberövad i målet ska inte beaktas vid bestämmande av antalet timmar för samhällstjänst H 2012:968.

SFS 1998:604

3 §

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

Hänvisad författning:

Ang. nöjdförklaring se 38:1.

4 §

Den dömde skall under prövotiden vara skötsam och efter förmåga försöka försörja sig.

Om den villkorliga domen har förenats med samhällstjänst skall den dömde fullgöra samhällstjänsten enligt en arbetsplan som upprättas av Kriminalvården.

SFS 2005:967

5 §

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten äger föreskriva att han under prövotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheten eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten föreskriva att denne på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

Föreskrift som avses i första eller andra stycket får ändras eller upphävas efter ansökan av åklagare eller den dömde, när det finns skäl till det.

Hänvisad författning:

Ang. 3 st. jfr 38:3 och 6 2 st.

SFS 1987:761

6 §

    Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom eller henne enligt den villkorliga domen, får rätten, under förutsättning att en åklagare före prövotidens utgång väcker talan om det, efter omständigheterna

  1. besluta att varning ska meddelas den dömde,

  2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

  3. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet.

Åtgärd enligt första stycket 1 eller 2 får inte beslutas efter prövotidens utgång.

Om den villkorliga domen undanröjs, ska rätten, när den nya påföljden bestäms, ta skälig hänsyn till böter som dömts ut enligt 2 § och till vad den dömde undergått till följd av föreskrift om samhällstjänst. I ett sådant fall får rätten döma till fängelse på kortare tid än som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 2 a § andra stycket lämnats i domen ska rätten, om den dömer till fängelse, beakta detta när straffets längd bestäms.

Hänvisad författning:

Jfr 38:3 och 5 – Ang. deltagande av nämndemän se 38:6 – Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 1:2 och 3, efter BrP.

SFS 2016:491

7 §

Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

Om skyddstillsyn

1 §

Rätten får döma till skyddstillsyn för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

Hänvisad författning:

Jfr 30:9.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1965:152, 208, 1978:77, 1980:334, 650, 1983:500H 1970:353 (grov stöld, rån m.m.), 1979:418 (kvalificerade tillgreppsbrott) – Fråga om i visst fall skyddstillsyn jämte fängelse enl. 3 § kunde ådömas för misshandel H 1981:967.

SFS 1988:942

2 §

Skyddstillsyn får förenas med dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Hänvisad författning:

Jfr 30:10.

SFS 1991:240

2 a §

Skyddstillsyn får, om den tilltalade samtycker till det, förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En sådan föreskrift ska avse skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst fyrtio och högst tvåhundrafyrtio timmar.

När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst ska den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

Kriminalvården får ändra eller upphäva en föreskrift om samhällstjänst, när det finns skäl till det.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1991:507 (misshandel m.m.) – Ej skyddstillsyn med samhällstjänst för vägran andra gången att fullgöra militär grundutbildning H 1992:590 anm. även vid 30:9 – Skyddstillsyn med samhällstjänst för upprepad hustrumisshandel och olaga frihetsberövande H 1994:468 anm. även vid BrB 30: 4; för misshandelsbrott av normalgraden begånget av 19-åring 1996:741; för grovt rattfylleri 1997:278; för olaga frihetsberövande enl. 4:2 1 st. förövat av 20-åring 2000:314 anm. vid 4 §.

SFS 2021:249

3 §

Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader.

Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse, får den inte samtidigt döma till böter enligt 2 § eller meddela föreskrift om samhällstjänst.

Om förhållandena kräver det, får rätten förordna att domen på fängelse skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft.

Hänvisad författning:

Jfr 30:11.

Rättsfall:

Äldre rätt: Påföljden för grovt häleri i visst fall bestämd till skyddstillsyn jämte fängelse 3 mån. H 1981:318H 1981:967 anm. vid 1 § – H 1982:17 (grov stöld av 20-åring), 1983:491 (rattfylleri och ringa misshandel) – Möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse bör utnyttjas endast i fall då alternativet är ett längre fängelsestraff, inte för att skärpa skyddstillsynspåföljden H 1995:708 – När straffvärdet var så högt som fängelse ett år kunde ge kunde inte denna påföljdskombination tillämpas H 2019:1032.

SFS 1998:604

4 §

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.

SFS 1983:240

5 §

Skyddstillsyn ska vara förenad med övervakning från dagen för domen. Rätten får dock besluta att övervakningen ska börja först när domen har fått laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas.

Övervakningen upphör vid prövotidens utgång eller vid den tidigare tidpunkt som Kriminalvården beslutar. Övervakningstiden får dock inte understiga ett år.

Om verkställigheten har avbrutits till följd av beslut av högre rätt och den tilltalade därefter ändå döms till skyddstillsyn, räknas inte den tid under vilken skyddstillsynen inte har verkställts in i vare sig övervakningstiden eller prövotiden.

SFS 2021:249

5 a §

Om skyddstillsyn har förenats med en föreskrift om samhällstjänst ska den dömde fullgöra samhällstjänsten enligt en arbetsplan som upprättas av Kriminalvården.

SFS 2021:249

6 §

Vad som föreskrivs i 26 kap. 11 och 13–18 §§ ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten ska dock i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det.

Rätten får i domen besluta föreskrifter enligt 26 kap. 16 § andra stycket 3–8 och tredje stycket samt 27 kap. 5 § andra stycket. Kriminalvården får ändra eller upphäva en föreskrift enligt 27 kap. 5 § andra stycket när det finns skäl till det.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 5:13, efter BrP.

SFS 2021:249

6 a §

Anmärkning om flytt:

Förutv. 6 a § nu 6 b §.

SFS 2021:249

6 b §

I fall som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 ska rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I ett sådant fall ska det vidare i domen alltid beslutas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.

I samband med en sådan behandlingsplan får det beslutas att den som ansvarar för behandlingen ska anmäla till Kriminalvården och åklagaren, om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt planen.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 6 a §. Förutv. 6 b § nu 6 c §.

SFS 2019:464

6 c §

I fall som avses i 6 b § får rätten besluta att den dömde, om han eller hon är häktad i målet, i stället ska omhändertas till dess han eller hon överförts till det behandlingshem eller den vårdgivare som anges i behandlingsplanen. Omhändertagandet får inte pågå längre än en vecka.

Anmärkning om flytt:

Tidigare beteckning 6 b §.

SFS 2019:464

7 §

Om den dömde bryter mot vad som gäller för honom eller henne till följd av domen på skyddstillsyn, får Kriminalvården vidta en åtgärd som avses i 26 kap. 18 § första stycket. Om en sådan åtgärd anses otillräcklig, får Kriminalvården besluta om att en varning ska meddelas den dömde.

Åtgärd som avses i första stycket får inte beslutas av Kriminalvården efter prövotidens utgång.

SFS 2021:249

8 §

Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henne och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas. Även utan begäran från Kriminalvården får en sådan talan väckas, om den dömde i fall som avses i 6 b § första stycket på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller enligt hans eller hennes behandlingsplan.

Talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång.

Hänvisad författning:

Jfr betr. 2 st. 38:3 och 5.

Rättsfall:

Fråga om undanröjande av skyddstillsyn H 1986:78, 2011:511, 2015:155.

SFS 2021:249

9 §

Om skyddstillsynen undanröjs, ska rätten bestämma en annan påföljd för brottet och då ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som dömts ut enligt 2 eller 3 §. I ett sådant fall får rätten döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 2 a § andra stycket eller 6 b § första stycket lämnats i domen ska rätten, om den dömer till fängelse, beakta detta när straffets längd bestäms.

Om det inte finns tillräckliga skäl för att undanröja skyddstillsynen, får rätten i stället besluta om åtgärd som avses i 7 §. En sådan åtgärd får inte beslutas efter prövotidens utgång.

Hänvisad författning:

Ang. deltagande av nämndemän se 38:6.

Rättsfall:

H 1989:165 I och II anm. vid 34:4 – Undanröjande ansågs inte kunna ske innan domen på skyddstillsyn vunnit laga kraft H 2000:533.

SFS 2020:373

10 §

Om undanröjande av skyddstillsyn och om vissa andra åtgärder, när den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 §

Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen eller att vidta en åtgärd som avses i 7 § eller en åtgärd för att den dömde ska underkasta sig vård eller behandling, eller har den dömde undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden eller den domstol där talan enligt 8 § förs, om omständigheterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Ett sådant beslut ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

Under de förutsättningar som anges i första stycket får Kriminalvården besluta att tillfälligt omhänderta den dömde. Kriminalvårdens beslut gäller omedelbart och ska omprövas om det finns anledning till det. Övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla.

Ett omhändertagande får inte pågå längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl, får ett nytt beslut fattas om att den dömde ska vara omhändertagen ytterligare högst en vecka.

Är den dömde omhändertagen när domstolen meddelar beslut att skyddstillsynen ska undanröjas, får domstolen besluta att den dömde ska vara omhändertagen till dess beslutet får laga kraft.

Ett omhändertagande får inte pågå efter prövotidens utgång.

Hänvisad författning:

Jfr 38:6 2 st. – Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 2:9, efter BrP.

SFS 2022:930

Om straffmätning och påföljdseftergift

Kapitlet infört g. SFS1962-0700

Allmän anmärkning:

Äldre rättsfall ang. straffmätning anm. under rubriken till 30:.

1 §

Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.

Rättsfall:

Ang. påföljd för underlåten inställelse till civilförsvarstjänstgöring H 1989:31; för oredlighet mot borgenärer i visst fall H 1989:570 anm. vid 11:1; för rån H 1989:829; för grov misshandel mot barn 2000:612; för grovt rån m.fl. brott förövade av 20-åring (fängelse 5 år) 2002:270H 2002:198 anm. vid 16:2 – H 2006:510 anm. vid 6:4.

SFS 2010:370

2 §

Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

  1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,

  2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

  3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,

  4. om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

  5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

  6. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering,

  7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet,

  8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person,

  9. om brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet, eller

  10. om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder.

Rättsfall:

Ang. p. 7 H 1996:509 (av 16-åring förövat mord) anm. vid 30:5.

SFS 2020:349

3 §

    Som förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas

  1. om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende,

  2. om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

  3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga,

  4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla, eller

  5. om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.

Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Rättsfall:

Straff för grovt narkotikabrott sattes lägre än som är föreskrivet med hänsyn till den tilltalades bristande omdömesförmåga samt allvarliga och invalidiserande hälsotillstånd H 1995:106 anm. även vid 5 § – Denna paragraf tillämpad vid bokföringsbrott H 2012:247 anm. även vid 11:5.

SFS 2010:370

4 §

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

Rättsfall:

Fråga, om tidigare brottslighet skulle beaktas vid påföljdsval H 1995:35, 1998:713 anm. även vid RB 51: 25.

SFS 2010:370

5 §

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta

  1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,

  2. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

  3. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks,

  4. om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

  5. om den tilltalade frivilligt angett sig,

  6. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

  7. om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller

  8. om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Finns det någon sådan omständighet som avses i första stycket, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det.

Rättsfall:

Ang. 1 st. p. 6 tillämpad H 1982:143, 198, 1985:477 – Ang. 1 st. p. 2 H 1989:464, 1995:106 anm. även vid 3 §, 2010:485, 2017:138 – Ang. 1 st. p. 3 H 1998:283 (skattebrott m.m.), 2003:414 (trolöshet mot huvudman, grovt brott, m.m.) – Ang. 1 st. p. 8 H 1989:564 (vid grovt narkotikabrott bl.a. beaktande av s.k. tredjemanshänsyn); 1989:810 (grovt bedrägeri); 1989:847 I och II (värnpliktsbrott); 1997:781 (grov förskingring m.m.) – Ang. tidigare 1 st. p. 6: Bl.a. betydelsen av registrering på spärrlista enl. Schengenkonventionen H 2001:500, 2010:592 – Ang. 1 st. p. 3: Villkorlig dom för sexuellt umgänge med barn när omkr. 10 år förflutit före lagföringen H 2001:894; straffet reducerat vid våldtäkt mot styvdotter när 12 år förflutit före lagföringen H 2013:63 – Ang. 1 st. p. 7: Avskedande från anställning skall beaktas även när brottet begåtts i anställningen H 2005:661H 2008:359 anm. vid 30:4 – Ang. 1 st. p. 8 H 2008:900 anm. vid 8:5, 2013:321 (beaktande av häktningstid) – Ang. 1 st. p. 5 och 8: Bl.a. betydelsen av avslöjande av medtilltalades delaktighet H 2009:599 – Ang. 1 st. p. 4 H 2011:39 anm. vid MB 29: 2 – Långvarig häktning med restriktioner beaktad enl. 1 st. p. 8 H 2015:769 – Det förhållandet att skattetillägg tas ut för en viss gärning ska beaktas vid bestämmande av påföljd för samma gärning H 2020:734 – Tillämpningen av p. 5 när en tilltalad har medverkat vid utredningen av brottet och häktningstiden har inneburit särskilda påfrestningar H 2021:649 – Tillämpning av p. 2 vid narkotikabrott när den tilltalade lider av en obotlig livshotande sjukdom H 2021:687.

SFS 2022:1016

5 a §

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet.

Detsamma gäller om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff.

Finns det någon sådan omständighet som avses i första eller andra stycket, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det.

SFS 2022:792

6 §

Om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 eller 5 a § är uppenbart oskäligt att döma till påföljd, ska rätten meddela påföljdseftergift.

Rättsfall:

Fråga om påföljdseftergift H 2004:840 I (otillåten miljöverksamhet bestående i underlåten anmälan).

Fråga om påföljdseftergift enl. äldre lag: H 1967:384 (misshandel av synnerligen lindrig art); 1970:447, jfr 1972:293 (lydnadsbrott av värnpliktig); 1971:167 (olovlig tillverkning av läkemedel); 1973:347 (missuppfattning ang. utvisningsbesluts giltighet); 1976:577 (lydnadsbrott av värnpliktig som senare fått tillstånd till vapenfri tjänst); 1979:517 (gärningsmannen svårt skadad i samband med brotten); 1981:907 (markägare hade, sedan ett 40-tal renar kommit in på hans åkrar, skjutit en ren i syfte att skrämma bort de andra); 1982:621 (egenmäktigt förfarande i syfte att skapa politisk opinion); 1985:281 II (den som gjort sig skyldig till varusmuggling anmälde sig kort därefter frivilligt hos tullen och betalade skatten).

Fråga om påföljdseftergift H 2004:840 I (otillåten miljöverksamhet bestående i underlåten anmälan) – Påföljdseftergift meddelad 17-årig yngling med allvarlig psykisk störning för sexualbrott under straffrättsvillfarelse H 2012:564 – Påföljdseftergift för att undvika ett uppenbart oskäligt resultat H 2014:245.

SFS 2022:792

7 §

Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av 26 kap. 2 §, får det dock dömas till fängelse i högst fjorton år.

Första stycket gäller inte för brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt arton år, om

  1. det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,

  2. det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott som avses i 1, eller

  3. brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer.

Rättsfall:

Ang. äldre motsv. till 1 st. andra meningen H 1981:523 – För urkundsförfalskning i visst fall av 16- och 17-åriga flickor bestämdes påföljden till dagsböter H 1996:63 anm. även vid 14:1 – Dagsböter, ej penningböter, för brott av 15-åring mot den s.k.knivlagen H 1997:476 – Ang. principen för straffnedsättning pga. åldern H 2000:421 anm. även vid 30:5 – Straffbestämning för lagöverträdare under 18 år H 2005:878 – Antalet dagsböter nedsatt med tillämpning av 1 st. för 18-åring vid snatteri H 2012:16; däremot kunde inte straffet sättas ned från dagsböter till penningböter 2014:658 – Påföljdsbestämning i ett fall där den tilltalades ålder inte varit klarlagd H 2016:719 – Se även rättsfall vid 30:5.

SFS 2021:1103

Om val av påföljd

Kapitlet infört g. SFS1962-0700

Rättsfall:

Rättsfall ang. påföljdsval och straffmätning enl. äldre lag: Ang. för samhällsvård omhändertagen 20-åring som återfallit i brott (rattfylleri m.m.) H 1965:208 – Ang. rattfylleri se vidare rättsfall vid 4 § lagen 1951:649. Bih. – Ang. villkorlig dom se vid 27:1 – Ang. misshandel se vid 3:5 och nedan i denna anm. – Ett 40-tal inbrott av socialt välanpassad, tidigare ostraffad 31-åring H 1977:59 – Grovt bedrägeri av statlig befattningshavare H 1977:649 – Mordbrand av 19-åring H 1978:77, 1980:650 (fyllt 21 år när HD dömde) – 17-årig rånare H 1979:139 – 17-åring dömd till skyddstillsyn + böter för grov misshandel m.m. förövad när han var 16 år H 1983:500 – Av 18-åring förövad misshandel H 1982:675 – Skyddstillsyn i visst fall för anställd som länge systematiskt stulit från arbetsgivaren H 1980:334 – Fråga om val av påföljd för grov stöld H 1982:17 anm. vid 28:3 – H 1983:339 anm. vid 4:2 – Villkorlig dom + böter för grovt häleri av 20-åring H 1987:704 – Fråga, vid bestämmande av påföljd för egenmäktigt förfarande, om särskilt beaktande av att det skett i syfte att skapa politisk opinion H 1982:621 – Fråga om viss av polisen använd spaningsmetod kunde utgöra grund för strafflindring H 1985:544 – Bestämmande av straff för gärningar som föranlett näringsförbud H 1983:163 – Ang. straffmätning betr. förseelse som kunnat bli föremål för ordningsbot H 1983:709 – När TR:n dömt till fängelse och HovR:n till skyddstillsyn beaktade HD vid utmätande av fängelsestraff att endast den dömde överklagat TR:ns dom och att han stått under övervakning pga. HovR:ns dom H 1984:441 – Fråga om ådömande av s.k. kontraktsvård H 1988:413 – Se även anm. vid 5 §.

Villkorlig dom för grov förskingring H 1992:470.

1 §

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 och 32 kap.

SFS 2006:891

2 §

Ingen får dömas till flera påföljder för samma brott, om inte något annat är föreskrivet.

Hänvisad författning:

Jfr 27:2, 28:2 och 3, 31:1.

SFS 1988:942

3 §

När någon döms för flera brott, ska rätten döma till en gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl, får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Vidare får rätten döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt, ska brottsligheten i varje sådan dom leda till en särskild påföljd.

Hänvisad författning:

Jfr 25:4.

Rättsfall:

Ang. äldre motsvarighet till denna §: Ett eller flera brott? H 1967:93 – Förmögenhetsbrott och trafikbrott H 1968:327 – Gemensam påföljd borde ha bestämts när HovR i gemensam dom fastställt två av skilda TR:er meddelade fängelsedomar H 1975:691 – Ej gemensam påföljd när den tilltalade efter nöjdförklaring undergått större delen av ådömt fängelsestraff H 2004:692, anm. även vid 12 § skattebrottslagen (1971:69).

SFS 2016:491

4 §

Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Rätten ska då beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 och 5 a §§.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Rättsfall:

H 1989:564 och 810, båda anm. vid 29:5; 1989:688 (rattfylleri) anm. vid 4 § lagen 1951:649. Bih.; 1990:84 I och II (misshandel), 521 (d:o), 2015:386 (d:o); 1990:315 (hemfridsbrott); 1991:507 (misshandel; samhällstjänst); 1992:190 (försök till grovt försäkringsbedrägeri); 1993:746 (försök till försäkringsbedrägeri); 1994:468 (upprepad hustrumisshandel och olaga frihetsberövande; skyddstillsyn med samhällstjänst); 1996:741 (misshandelsbrott av 19-åring; skyddstillsyn med samhällstjänst); 1997:781 (villkorlig dom i visst fall för grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman) – Fråga om påföljd för grov förskingring H 1997:652; för grov misshandel förövad av 19-åring 2000:278 – Fråga om särskilda skäl för villkorlig dom vid s.k. artbrottslighetH 1999:769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri), 2000:17 I och II (grovt rattfylleri), III (misshandel), 69 och 256 (försök till varusmuggling), 116 (våld och hot mot tjänsteman), 190 (skattebrott), 195 (bokföringsbrott, grovt brott), 2001:86 (försök till varusmuggling och narkotikabrott), 397 (bokföringsbrott), 570 (narkotikabrott), 618 (bokföringsbrott), 2002:256 (vapenbrott), 265 (grovt barnpornografibrott) – Skyddstillsyn med samhällstjänst ansågs tillräckligt ingripande vid olaga frihetsberövande enl. 4:2 1 st. förövat av 20-åring; utförlig motivering av HD ang. påföljdsval i allmänhetH 2000:314 – Fråga om påföljd för sexuellt utnyttjande av barn H 2006:79 I, II anm. även vid 6:4 ochSkadestL 2:3 – Ej skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård vid sexuellt utnyttjande av underårig och barnpornografibrott, när straffvärdet var fängelse 1 år 6 mån. och behandlingsplanen ej tillräckligt ingripande H 2006:212; däremot skyddstillsyn med samhällstjänst när brottets straffvärde var endast fängelse fyra månader 2014:990; samma bedömning när straffmätningsvärdet var fängelse sex månader H 2015:948 – Ang. påföljd för djurplågeri H 2006:339 anm. vid 16:13 – Skyddstillsyn i förening med samhällstjänst ansågs tillräckligt ingripande för 21-åringar som begått fler än 30 stölder, varav en grov stöld; även fråga om straffvärdet samt betydelsen av frivillig angivelse och avhjälpande av verkningar av brotten H 2008:359 – Fängelse utdömdes för fickstöld (grov stöld och försök därtill) H 2009:559 anm. även vid utlänningslagen 8:8 – Brukande av falsk urkund hos Migrationsverket ej av sådan art att fängelse normalt skall väljas som påföljd H 2010:358; ej heller grovt häleri 2013:654; ej heller samlag med avkomling 2015:826; ej heller upphovsrättsintrång 2017:446 – Påföljd för 18-åring för bl.a. våldtäkt H 2015:1024 – Påföljden för innehav i överlåtelsesyfte av 0,34 gram heroin har bestämts till skyddstillsyn med samhällstjänst H 2017:45 – Villkorlig dom med samhällstjänst ådömt för grovt rattfylleri H 2021:820.

SFS 2022:792

5 §

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Att rätten då i första hand ska bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 32 kap. 5 §.

Rättsfall:

Ang. motsvarande bestämmelser i äldre lag: Ang. påföljd för rån begånget av 20-åring H 1965:152. Jfr 1965:208 och 1979:139, båda anm. under kapitelrubriken – Ang. påföljd för 18-åring som gjort sig skyldig till rattfylleri och olovlig körning H 1974:682 – 19-åring dömd till fängelse för svår och omfattande brottslighet H 1981:335 – 20-åring dömd till fängelse för bl.a. rån, förövat när han var 19 år H 1981:523 – Ang. olaga vapeninnehav av person under 18 år H 1985:452 – Fängelse för 19-åring som under rymningar från yrkesskola begått ett mycket stort antal brott, bl.a. ett rån H 1987:520.

Resning beviljad, då efter dom på fängelse uppdagades att den tilltalade var 16 och ej 18 år vid brottets begående H 1989:622 – Påföljdsval vid ringa narkotikabrott förövat av 19-åring H 1989:837; vid försök till rån förövat av två ynglingar 17 och 18 år gamla 1989:870; vid misshandel förövad av 20-åring 1990:84 I; av 18-åring 1991:438; vid ett stort antal brott huvudsakligen förmögenhetsbrott begångna av 17-åring, 1990:159; vid rån förövat av 17-åring 1990:578; av 18-åring 1991:444; av tre ynglingar 18 och 19 år gamla 1994:153; vid stort antal brott, bl.a. flera rån och försök till rån, förövade av två 16-åringar 1990:622; liknande fall beträff. 16-åring 1993:456; vid grovt rattfylleri av 20-åring 1994:102; vid allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott, av 20-åring 1995:145; vid mord (med rasistiska motiv) av 16-åring 1996:509; vid misshandel förövad av 19-åring 1999:269; vid olaga frihetsberövande enl. 4:2 1 st. förövat av 20-åring 2000:314 anm. vid 4 §; vid rån och förberedelse till rån i flera fall av två 18-åringar 2000:421 anm. även vid 29:7 – Fängelse för den som vid 16 eller 17 års ålder begått mened H 1996:757, 2001:913, men ej i 1999:561 för 16-åring – Ej synnerliga skäl till fängelse för den som vid 16 års ålder genom trafikbrott gjort sig skyldig till vållande till annans död och vållande till kroppsskada, båda grovt brott, samt grov vårdslöshet i trafik och olovlig körning H 1997:103 – Synnerliga skäl till sluten ungdomsvård för 18-åring, som återfallit i brott när han var 17 år? H 2001:225 – Fängelse 5 år för grovt rån m.fl. brott förövade av 20-åring H 2002:270 – Ej synnerliga skäl för fängelse för den som vid 17 års ålder begått grov misshandel och stöld H 2005:690 – Ej fängelse för menedsbrott som begåtts av 15-åring resp. 18-åring H 2007:624 – Fråga om presumtion för fängelse vid utnyttjande av barn för sexuell posering och barnpornografibrott H 2011:386.

SFS 2021:1103

6 §

Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta

  1. om brottet har ett högt straffvärde,

  2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård,

  3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt

  4. omständigheterna i övrigt.

Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3.

Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd.

SFS 2008:320

7 §

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Rättsfall:

Ej särskilda skäl för villkorlig dom med samhällstjänst vid s.k. artbrottslighet H 1999:769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri), 2000:17 II (grovt rattfylleri), 195 (bokföringsbrott, grovt brott), 2002:653 (grovt rattfylleri); men sådana skäl 2000:17 I (grovt rattfylleri), 17 III (misshandel), 69 och 256 (försök till varusmuggling), 116 (våld och hot mot tjänsteman), 190 (skattebrott), 2001:859 (våld mot tjänsteman), 2002:198 (våldsamt upplopp).

SFS 1998:604

8 §

Villkorlig dom ska förenas med dagsböter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter.

SFS 2017:442

9 §

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse kan rätten beakta

  1. om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet,

  2. om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet,

  3. om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten eller

  4. om den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Rättsfall:

2 st. 1 tillämpad vid återfall i rattfylleri H 1991:359, 379, båda anm. vid 4 § lagen 1951:649. Bih. – Skyddstillsyn utesluten då återfallsrisk saknas H 1992:590 anm. även vid 28:2 a; jfr 1994:102 anm. vid 5 § – Skyddstillsyn med samhällstjänst för grovt rattfylleri H 1997:278, för olaga frihetsberövande enl. 4:2 1 st. förövat av 20-åring 2000:314 anm. även vid 4 §.

SFS 1998:604

10 §

Vid bedömningen av frågan om skyddstillsyn bör förenas med dagsböter skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet.

SFS 1988:942

11 §

Skyddstillsyn får förenas med fängelse endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet.

Rättsfall:

Skyddstillsyn förenades med fängelse som påföljd för misshandel med ett straffvärde om fängelse tio månader H 2013:922.

SFS 1988:942

Om överlämnande till särskild vård i vissa fall

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2006-0891

1 §

[Upphävd g. Lag (2006:891).]

SFS 2006:891

1 a §

[Upphävd g. Lag (2006:891).]

SFS 2006:891

2 §

Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt den som förestår hemmet att föranstalta om behövlig vård. Innan rätten beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller den som förestår hemmet höras.

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.

SFS 2001:457

3 §

Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.

Om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.

Rättsfall:

Fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård? H 1998:162 anm. även vid 30:6 – Fråga om rättspsykiatrisk vård skulle förenas med föreskrift om särskild utskrivningsprövning H 2007:266, 2013:1090.

SFS 1991:1138

4 §

[har upphävts genom lag (1991:1138).]

SFS 1991:1138

Om överlämnande till särskild vård för unga

Kapitlet infört g. (prop. 2005/06:165, bet. 2005/06:JuU34). Förutv. 32 kap. upphävt g. SFS2006-0891

1 §

Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Vården och åtgärderna ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Även den som har begått brott efter det att han eller hon fyllt arton år får dömas till ungdomsvård om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år får inte dömas till ungdomsvård.

Ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

Om åtgärderna ska vidtas med stöd av socialtjänstlagen, ska rätten besluta en föreskrift om att den unge ska följa det ungdomskontrakt som upprättats av socialnämnden. Innehållet i kontraktet ska framgå av domen.

Om åtgärderna ska vidtas med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, ska den vårdplan som upprättats av socialnämnden fogas till domen.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms vara ägnat att främja den unges anpassning i samhället, får rätten, i samband med att den dömer till ungdomsvård, föreskriva att den unge på tid och sätt som anges i domen ska biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får beslutas endast med den skadelidandes samtycke.

Hänvisad författning:

Jfr Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare9 §, inf. under RB 23:.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1982:511 (17-årig narkotikaberoende narkotikabrottsling), 1985:757 (17-årig dråpare), 1987:520 anm. vid 30:5.

SFS 2021:1103

2 §

Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ungdomstjänst om påföljden är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den som döms till ungdomstjänst ska åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst tjugo och högst etthundrafemtio timmar.

Den som har fyllt arton år när dom meddelas får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdomstjänst.

Rätten får döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl för att döma till ungdomsvård. I valet mellan ungdomstjänst och böter ska ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande.

SFS 2021:1103

3 §

Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet, får rätten förena ungdomsvård med

  1. ungdomstjänst enligt 2 § första och andra styckena, eller

  2. dagsböter, högst tvåhundra, oavsett om böter har föreskrivits för brottet eller inte.

I valet mellan ungdomstjänst och böter skall ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande.

Rättsfall:

Fråga om ungdomsvård borde förenas med ungdomstjänst och om antalet timmar för sådan tjänst H 2009:121.

SFS 2006:891

3 a §

Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ungdomsövervakning om varken ungdomsvård eller ungdomstjänst är tillräckligt ingripande påföljder med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

Den som har fyllt arton år när dom meddelas får dömas till ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdomsövervakning.

Rätten får bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år.

Den som döms till ungdomsövervakning ska medverka i verkställighetsplanering och följa det som anges i verkställighetsplanen.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning.

SFS 2021:1103

4 §

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att han eller hon ska följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, får rätten på talan av åklagare undanröja en annan påföljd än böter som dömts ut för brottet och bestämma en ny påföljd för detta. I stället för att undanröja påföljden får dock rätten meddela den dömde en varning, om det är en tillräcklig åtgärd.

Om, av annat skäl än som anges i första stycket, den planerade vården eller de planerade åtgärderna enligt ett ungdomskontrakt eller en vårdplan inte kommer till stånd eller vården eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som planerats i kontraktet eller vårdplanen, får rätten på talan av åklagare undanröja en annan påföljd än böter som dömts ut för brottet och bestämma en ny påföljd för detta. Detsamma gäller om, av annat skäl än som anges i första stycket, en dom på ungdomstjänst inte till väsentlig del kan fullgöras inom skälig tid eller, beträffande ungdomsövervakning, de föreskrivna åtgärderna enligt en verkställighetsplan inte kommer till stånd eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som föreskrivits i verkställighetsplanen.

Om mer än en påföljd undanröjs får rätten bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Om rätten beslutar om undanröjande enligt första eller andra stycket ska den, när den nya påföljden bestäms, ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den undanröjda påföljden eller de undanröjda påföljderna och till böter som har dömts ut enligt 3 § första stycket 2.

SFS 2020:617

5 §

Har någon begått brott innan han eller hon fyllt arton år och finner rätten med tillämpning av 30 kap. att påföljden bör bestämmas till fängelse, skall den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

Rätten får bestämma tiden för sluten ungdomsvård till lägst fjorton dagar och högst fyra år.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Rättsfall:

Äldre rätt: Jfr H 2001:225 anm. vid 30:5.

SFS 2006:891

[Om avräkning av anhållnings- och häktestid m.m.]

Kapitlet upphävt g. (se vid 26:5). SFS1962-0700

5 §

Upphävd genom

SFS 2018:1253

6 §

Upphävd genom

SFS 2018:1253

7 §

Upphävd genom

SFS 2018:1253

8 §

Upphävd genom

SFS 2018:1253

Ny påföljdsbestämning efter tidigare dom

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2016-0491

1 §

Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten.

I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

Rättsfall:

Tillämpning av HovR av tidigare motsvarighet till denna § 1 st. vid fullföljd från skilda underrätter H 1968:442H 2018:574.

SFS 2020:617

2 §

När rätten dömer till en ny påföljd för ett nyupptäckt brott ska den när påföljden bestäms iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Rättsfall:

H 2004:797 anm. även vid 1 § narkotikastrafflagen – Frågor om straffvärde och straffmätning för brott som begåtts före den tidigare domen resp. innan denna börjat verkställas H 2009:485 I resp. II och III – Denna § ska tillämpas när brottsligheten är nyupptäckt i förhållande till en dom som meddelats i ett annat EU-land H 2022:227.

SFS 2016:491

3 §

Rätten får besluta att en tidigare utdömd påföljd ska avse också tillkommande brottslighet. Ett sådant beslut får meddelas endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse.

Är den tidigare påföljden ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, får rätten, om det finns särskilda skäl för det, även i andra fall besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

SFS 2020:617

4 §

Rätten får undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts.

När påföljden för den samlade brottsligheten bestäms, ska rätten ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen. Rätten får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.

Om fängelse döms ut och en uppgift som avses i 27 kap. 2 a § andra stycket, 28 kap. 2 a § andra stycket eller 28 kap. 6 b § första stycket har lämnats, ska detta beaktas när straffets längd bestäms.

Hänvisad författning:

Jfr 38:6.

SFS 2019:464

5 §

Tillämpas 1 § första stycket eller 3 § i fråga om någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska, om brottet har begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.

Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta

  1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,

  2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller

  3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.

Om rätten inte beslutar om förverkande enligt första stycket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första stycket eller förlänga prövotiden med högst trehundrasextiofem dagar utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §. Rätten får dock inte besluta om elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 §.

En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Hänvisad författning:

Ang. 3 st. jfr 38:6.

Rättsfall:

Förverkande av villkorligt medgiven frihet kan ej ske vid undanröjande av skyddstillsyn enl. 28:9 H 1989:165 I och II – Förverkande helt eller delvis av villkorligt medgiven frihet? H 1991:498, anm. även vid vapenlagen (1996:67) 9:1. Bih., 1992:320 – Villkorligt medgiven frihet kunde förklaras förverkad, trots att den dömde inte erhållit del av åtal förrän efter prövotidens utgång, när han häktats men frigivits under prövotiden H 1994:389 – Ang. oriktigt beslut om förverkande (det nya brottet ej begånget under prövotiden) och möjlighet att besluta om förverkande av tidigare medgiven frihet H 1997:283 – Ang. förverkande när två prövotider löpte vid tiden för den nya brottsligheten H 1997:842 – Vid bedömning enl. 2 st. p. 3 skulle ändring i påföljdspraxis beaktas H 2015:1129H 2021:820 I och II.

SFS 2019:464

6 §

Om rätten med tillämpning av 3 § genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård som dömts ut i tidigare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras.

Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

Hänvisad författning:

Ang. forum se 38:4 – Ang. 2 st. jfr 38:6.

Rättsfall:

2 st. har ansetts tillämpligt betr. två särskilda, av finsk domstol meddelade domar mot samma tilltalad H 1981:439 – Straffbestämning vid omprövning enl. 2 st. av den sista domen H 1995:711.

SFS 2020:617

7 §

Har en skyddstillsyn förenats med fängelse enligt 28 kap. 3 §, ska den utdömda fängelsepåföljden vid tillämpningen av detta kapitel anses som en del av skyddstillsynen.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 7 § upphävd g. Lag 1979:680.

SFS 2016:491

8 §

Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 8 § upphävd g. Lag 1979:680.

Hänvisad författning:

Ang. forum se 38:4 – Ang. överlämnande eller utlämning till Sverige se F:ar 2003:1178 och 1982:306, inf. under 2: – Jfr 38:6.

SFS 2016:491

9 §

[har upphävts genom lag (1981:211).]

SFS 1981:211

10 §

[Upphävd g. Lag (2016:491).]

SFS 2016:491

11 §

[Upphävd g. Lag (2016:491).]

SFS 2016:491

12 §

[har upphävts genom lag (1979:680).]

SFS 1979:680

13 §

[har upphävts genom lag (1981:211).]

SFS 1981:211

14 §

[har upphävts genom lag (1975:667).]

SFS 1975:667

15 §

[har upphävts genom lag (1975:667).]

SFS 1975:667

16 §

[har upphävts genom lag (1975:667).]

SFS 1975:667

17 §

[har upphävts genom lag (1975:667).]

SFS 1975:667

18 §

[Upphävd g. Lag (2016:491).]

SFS 2016:491

Om bortfallande av påföljd

1 §

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom

  1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

  2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

  3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

  4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

  5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

Hänvisad författning:

Jfr Skattebrottslag (1971:69)14 och 14 a §§ vid 9:; Lag (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott5 §, vid 2:, ABL 30:1 4 st. – Se ang. tryckfrihetsbrott TF 9:5 och betr. yttrandefrihetsbrott YGL 7:3.

Rättsfall:

Äldre rätt(SL 5:14): Ang. beräkning av preskriptionstid H 1888:48, 1910:34 (förseelse motbyggnadsstadga m.m.); 1900:53 (ärekränkning); 1904:477 (lotteri); 1910:245 (förskingring); 1914:520 (utevaro från inskrivningsförrättning); 1924:113 (d:o från repetitionsövningar); 1930:639 (132 § 4 i 1910 års aktiebolagslag); 1945:101 (132 § 7 samma lag); 1934:108 (fondstämpel) – Ang. underlåtenhetsbrott (i övrigt) H 1916:401, 1934:223, 1958:385, 1963:369, 1966:118 – Den s.k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid ej tillämplig i fråga om åtalspreskription H 1948:550 – I andra hand hade yrkats ansvar enl. lindrigare straffbestämmelse sedan preskriptionstiden utgått för därmed avsett brott H 1950:647, 1959:331 – Pga. SL 5:2 (jfr BrB 29: 7 2 st.) ansågs preskriptionstiden vara 15 år, ehuru eljest livstids straffarbete kunnat följa H 1960:387.

H 1966:457 (brott mot 9 § hyresregleringslagen); 1969:397 (numera upphävda 69 § byggnadsstadgan); 1975:260 (arbetsgivares underlåtenhet att inbetala innehållen preliminärskatt); 1981:380 (olaga vapeninnehav) – Preskriptionstiden för sakhäleri skall i princip räknas från den första handling som utgör ett fullbordat brott H 1984:564 – Preskription av stöld har i princip ansetts omfatta också senare av gärningsmannen företagna hälerigärningar betr. stöldgodset H 1985:796 – Se även H 1983:479 anm. vid 10 § skattebrottslagen (1971:69) efter 9: och 1987:201 anm. vid 4 § samma lag samt 1987:194 anm. vid RB 30: 3 – Ang. partiell preskription av förfarande som ansågs vara ett enda brott H 1976:10 anm. vid 6 § – H 1992:126 anm. vid MB 29:7 – I mål ang. ansvar för mordbrand hade åklagaren åberopat straffbestämmelsen om allmänfarlig vårdslöshet först efter utgången av preskriptionstiden för normalfallet av detta brott; ansvar för sådant brott kunde då ej ådömas H 2011:611 – Preskription av olovlig kraftavledning H 2013:467.

Ang. försuttet påbudsvite H 1974:243; se nu Lag (1985:206) om viten9 § 3 st. – Åtalsangivelse utvidgad sedan preskription inträtt för de med utvidgningen avsedda brotten; talan avvisad i denna del H 1976:43 – På ansökan om stämning på aktiebolag ang. utdömande av vite utfärdades stämning på bolagets verkställande direktör, som också delgavs stämningen; preskriptionsavbrott ansågs ej ha skett H 1983:741.

2 §

Bestämmelserna i detta kapitel om bortfallande av påföljd gäller inte för

  1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,

  2. våldtäkt eller grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första eller tredje stycket, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

  3. våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 §,

  4. brott enligt 2 § första eller tredje stycket lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

  5. folkmord, brott mot mänskligheten, grov krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt 1, 2, 11 eller 11 a § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott,

  6. terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666) som inte är mindre grovt, eller

  7. försök till brott som avses i 1, 5 eller 6.

Har någon begått brott som avses i första stycket innan han eller hon fyllt arton år, gäller dock bestämmelserna om bortfallande av påföljd i detta kapitel.

SFS 2022:667

3 §

Frigives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller avskrives mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som hade häktningen eller delgivningen ej skett.

4 §

De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

  1. 6 kap. 4–6, 8 och 9 §§ eller försök till sådana brott,

  2. 6 kap. 1–3, 10 och 12 §§ eller försök till brott enligt 6 kap. 1, 2 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

  3. 16 kap. 10 a § första och sjätte styckena eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en tillämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare,

  4. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller en skulduppgörelse vid planförhandling under företagsrekonstruktion, eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revision av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

SFS 2022:965

5 §

[har upphävts genom lag (1971:964).]

SFS 1971:964

6 §

I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har förflutit

  1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligt 1 § 1,

  2. femton år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej kan följa fängelse över två år,

  3. trettio år i övriga fall.

Rättsfall:

Ehuru preskriptionstid (15 år) utgått efter HovR:s dom, gavs ej prövningstillstånd H 1967:245 – Straff förfallet, när visserligen dom i lägre instans meddelats inom den i p. 1 angivna tiden men högre rätt dömde först därefter. Partiell preskription av del av förfarande som ansågs vara ett enda brott H 1976:10 – Gärning betr. vilken parterna godtagit TR:ns bedömning var preskriberad när HD dömde H 1987:388.

SFS 1971:964

7 §

Ådömda böter bortfaller när fem år förflutit från det domen vann laga kraft. Detta gäller inte om vid utgången av den angivna tiden den dömde har delgivits en ansökan om böternas förvandling och denna ansökan inte har prövats slutligt. Föranleder ej ansökningen att böterna förvandlas, bortfaller de när rättens slutliga beslut i målet vinner laga kraft. Om bortfallande av ålagt förvandlingsstraff föreskrivs särskilt.

Dör den dömde, bortfaller ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen vunnit laga kraft och lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, för betalning av böterna, skall dock böterna betalas av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

Hänvisad författning:

Ang. bortfallande av ålagt förvandlingsstraff se Bötesverkställighetslag (1979:189)21 §, efter BrP.

SFS 1983:351

8 §

Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

  1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

  2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,

  3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta år ådömts,

  4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

  5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

SFS 1971:964

9 §

Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller, när villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag beslutet därom vann laga kraft.

10 §

Sluten ungdomsvård bortfaller, om domen inte börjat verkställas innan fem år förflutit från det att domen vann laga kraft.

Avbryts verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård skall vad som sägs i första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den fortsatta verkställigheten. Tiden skall räknas från dagen för avbrottet.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 10 § upphävd g. Lag 1981:211.

SFS 1998:604

11 §

Ungdomstjänst bortfaller, om verkställighet inte påbörjats innan fem år förflutit från det att domen vann laga kraft.

Avbryts verkställigheten av ungdomstjänsten skall vad som sägs i första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den fortsatta verkställigheten. Tiden skall räknas från dagen för avbrottet.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 11 § upphävd g. Lag 1986:645.

SFS 2006:891

Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. SFS1962-0700

Om förverkande

Förverkande av utbyte

Rubriken har denna lydelse enl. SFS2008-0370

1 §

Utbyte av ett brott enligt denna balk ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt denna balk. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Om inte annat är särskilt föreskrivet, ska bestämmelserna i första stycket också tillämpas i fråga om utbyte av ett brott och ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt annan lag eller författning, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

SFS 2008:370

1 a §

Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av ett brott förverkat ska bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.

SFS 2008:370

1 b §

Döms någon för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och har brottet varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte, ska även i annat fall än som avses i 1 § egendom förklaras förverkad, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Har brottet varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte, gäller första stycket också om någon döms för

  1. dataintrång, utnyttjande av barn för sexuell posering, tagande av muta, givande av muta eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,

  2. narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,

  3. dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

  4. narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

  5. människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller

  6. något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Vad som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.

Förverkande enligt denna paragraf får inte beslutas om det är oskäligt.

Rättsfall:

Förutsättningarna för förverkande enligt denna § H 2010:374, 2016:641, 2021:263.

SFS 2016:486

1 c §

Som utbyte av ett brott eller av brottslig verksamhet anses vid förverkande även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte.

SFS 2008:370

Förverkande av hjälpmedel, m.m.

Rubriken införd g. SFS2008-0370

2 §

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna balk får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna balk, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

Vad som har sagts i första stycket gäller även egendom som frambragts genom brott enligt denna balk, egendom vars användande utgör sådant brott samt egendom som någon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Om inte annat är särskilt föreskrivet, skall bestämmelserna i första och tredje styckena också tillämpas i fråga om egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt annan lag eller författning, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Rättsfall:

Äldre rätt(SL 2:17): Förverkandepåföljd kan vara föremål för nåd H 1947:81; jfr 1950:63, 246. Förverkande av egendom har av nåd utbytts mot förpliktelse att utge penningbelopp H 1952:243.

Jfr H 1969:440, anm. vid RB 27:1 – Förverkande av låneansökningar, checkar och växlar anträffade hos ockrare H 1975:131 – ”Särskilda skäl” att förklara vid tillgreppsbrott använd bil förverkad? H 1982:59 – Se H 1985:316 anm. vid 1 §.

SFS 2005:283

3 §

Förverkande får även i annat fall än som avses i 2 § beslutas i fråga om föremål

  1. som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,

  2. som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, eller

  3. som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Rättsfall:

Äldre rätt:H 1958:547 (delar av mopedmotor); H 1972:236, 625 (spelapparater) – Betr. falska guldmynt förordnades i stället för förverkande, att de skulle förses med stämpel att de var falska H 1974:553 – Ang. förverkande av stansar och myntringar, som tidigare ägare använt för att göra kopior av gamla mynt H 1980:64 – Se H 1975:131 anm. vid 2 § och 1986:829 anm. vid RB 20:8 – Fråga om förverkande enligt denna § vid intrång i upphovsrätt till datorprogram H 1996:74 anm. även vid 55 § upphovsrättslagen.

SFS 1989:136

4 §

Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är oskäligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

SFS 1986:1007

Hos vem förverkande får ske, m.m.

Rubriken införd g. SFS2008-0370

5 §

    Förverkande till följd av ett brott av egendom eller dess värde får, om inte annat har föreskrivits, ske hos

  1. gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

  2. den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

  3. den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §,

  4. den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket a–c, får den inte förklaras förverkad. Egendom som enligt 1 c § ska anses som utbyte får dock förklaras förverkad om den egendom, som den förverkade egendomen trätt i stället för, vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket a–c.

Rättsfall:

Ang. förverkande av smuggelgods H 1977:82, 2000:307 anm. vid 9 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling – Fråga om förverkande hos företrädare (verkställande direktör) för aktiebolag H 1981:452 – Ang. talan om värdeförverkande mot misstänkt persons dödsbo och mot dödsboets konkursbo H 1981:1083 – Bil, använd vid trafikbrott men tillhörande annan än gärningsmannen, kunde inte förverkas på talan endast mot denne H 2002:310.

SFS 2016:486

5 a §

Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 1 b § får ske hos

  1. gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på,

  2. den som förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva,

  3. den som förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen har samband med brottslig verksamhet.

Bestämmelser om förfarandet vid en talan om förverkande hos den som avses i första stycket 2 eller 3 finns i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.

SFS 2008:370

5 b §

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om inte även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

Rättsfall:

Ang. 1 st. H 1968:336; 1972:192; 1975:528 (nyttjanderätt till lös sak ej sådan särskild rätt som avses i detta st.).

SFS 2008:370

6 §

I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

Rättsfall:

H 1974:553 anm. vid 3 §.

Om företagsbot

7 §

På yrkande av allmän åklagare ska ett företag åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

  1. näringsverksamhet,

  2. sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet, eller

  3. annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också

  1. att företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

  2. att brottet har begåtts av

    1. en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

    2. en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer.

Första stycket gäller inte, om brottet varit riktat mot företaget.

SFS 2019:829

8 §

När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Vid fastställandet av företagsbotens storlek ska det först bestämmas ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Sanktionsvärdet ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet för den samlade brottsligheten. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om inte annat följer av 9 eller 10 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

SFS 2019:829

9 §

Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska företagsboten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 8 § (förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

Rättsfall:

H 2014:139 I–IV.

SFS 2019:839

10 §

En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 8 och 9 §§, om

  1. brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

  2. företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

  3. företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

  4. företaget frivilligt har angett brottet, eller

  5. det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

Rättsfall:

Företagsbot eftergavs med hänsyn till att näringsidkaren pga. brottet ålades särskild avgift enl. UtlL H 2015:885, 2016:994.

SFS 2019:829

10 a §

Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

  1. har begåtts av oaktsamhet, och

  2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter

    får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

SFS 2006:283

Gemensamma bestämmelser

11 §

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 § ådömes.

Vid tillämpningen av första stycket skall villkorlig dom och skyddstillsyn samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skall, om så förordnas, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.

SFS 1986:118

12 §

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om påföljd för brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna, att sådan rättsverkan skall inträda.

SFS 1986:118

13 §

Har brott begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om förverkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa på brottet, endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Rättsfall:

Tillämpning i mål om narkotikabrott och varusmuggling H 1972:414.

SFS 1991:1138

14 §

Är det på grund av den brottsliges död eller av annan orsak inte längre möjligt att döma ut påföljd, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk endast om stämning i mål om detta delgetts inom fem år från det att brottet begicks.

En talan om förverkande av utbyte av ett brott eller av egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott får dock alltid prövas om stämning i mål om förverkande delgetts inom ett år från det att den omständighet inträffade som medför att påföljd inte längre kan dömas ut.

En talan enligt första eller andra stycket får väckas av åklagare endast om det är påkallat från allmän synpunkt. I fall som avses i första och andra styckena ska vad som sägs i 35 kap. 3 § ha motsvarande tillämpning.

Rättsfall:

Äldre rätt(SL 5:13): H 1956:670 och där anm. rättsfall – Jfr H 1990:490 anm. vid 28 § skogsvårdslagen (1979:429). Bih.

SFS 2016:486

15 §

Beslut om förverkande eller om åtgärd till förebyggande av missbruk eller om företagsbot förfaller, i den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

Rättsfall:

Äldre rätt(SL 5:19 a): H 1951:573, 1952:240 (plenum), 1953:524, 1956:670 – Enl. grunderna för 36:10 (nu 36:15) ansågs (i nådeärende) betalningsskyldighet som ålagts i samband med straff för olovlig varuinförsel förfallen H 1965:540 – Enl. grunderna för 36:10 (nu 36:15) och numera upphävda BrP12 § 2 st. ansågs (i nådeärende) förpliktelse att utgiva ersättning jämlikt 1942 och 1947 årsprisregleringslagar förfallen H 1966:507.

SFS 1986:118

16 §

Är i lag eller författning föreskrivet att förklaring skall meddelas om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan av brott, må detta likväl underlåtas, om denna rättsverkan är uppenbart oskälig.

SFS 1986:1007

17 §

Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet.

Har utbyte av brott som svarar mot

  1. skada för enskild eller

  2. medel som en enskild är berättigad att få tillbaka

förklarats förverkat hos någon, svarar staten i dennes ställe för ersättning åt den skadelidande eller ersättningsberättigade intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den hos vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande eller ersättningsberättigade.

Hänvisad författning:

Se Fiskelag (1993:787)48 §, inf. under BB 17: och Jaktlag (1987:259)48 § 2 st. under BB 23: – Ang. verkställighet av särskild rättsverkan som innefattar betalningsskyldighet se Bötesverkställighetslag (1979:189), efter BrP.

SFS 2005:283

Om nämnderna

1 §

Regeringen bestämmer om landets indelning i verksamhetsområden för övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd består av ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter, om inte regeringen förordnar att en viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar. Ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.

Anmärkt författning:

F (1998:1318) om övervakningsnämndernas verksamhetsområden m.m.F (2007:1174) med instr. för övervakningsnämnderna.

SFS 1983:240

2 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar ordförande och vice ordförande i övervakningsnämnderna. Vice ordföranden tjänstgör vid förfall för ordföranden i dennes ställe. Vid förfall för både ordföranden och vice ordföranden förordnas tillfällig ersättare av Kriminalvården. Ordföranden, vice ordföranden och tillfällig ersättare ska vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare.

Övriga ledamöter utses genom val. För dessa väljs lika många ersättare. Val förrättas av kommunfullmäktige, om övervakningsnämndens verksamhetsområde omfattar endast en kommun, och annars av regionfullmäktige. Om det inom nämndens verksamhetsområde även finns en kommun som inte ingår i en region, förrättas valet av regionfullmäktige och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Ingår flera län eller delar av län i övervakningsnämnds verksamhetsområde, fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter och ersättare för varje län eller del av län.

Regionfullmäktiges och kommunfullmäktiges val av ledamöter eller ersättare ska vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter i regionfullmäktige eller kommunfullmäktige som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, ska den avrundas till närmast högre hela tal. Bestämmelser om förfarandet vid sådant proportionellt val finns i lagen (2022:629) om proportionella val i kommuner och regioner. Om ersättarna inte väljs proportionellt, ska det vid valet även bestämmas i vilken ordning de ska kallas till tjänstgöring.

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fyra år. Om en ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår före tidens utgång, inträder en ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämts vid valet. Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts vid proportionellt val, utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader.

När ledamot eller ersättare ska utses ska övervakningsnämnden göra anmälan om det till den som ska utse honom eller henne.

SFS 2022:632

3 §

Valbar till ledamot eller ersättare i en övervakningsnämnd är den som har rösträtt vid val av kommunfullmäktige och som är folkbokförd inom nämndens verksamhetsområde. Den som har en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte väljas till ledamot eller ersättare. Inte heller får en lagfaren domare, åklagare, polisman, kriminalvårdstjänsteman eller advokat eller den som annars har till yrke att föra andras talan inför rätta väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

Upphör en ledamot att vara valbar, är uppdraget förfallet.

SFS 2010:612

4 §

[Upphävd g. Lag (2010:612).]

SFS 2010:612

5 §

En ledamot och en ersättare i en övervakningsnämnd ska ha avlagt domared. För ledamot och ersättare ska samma jävsregler gälla som för domare. Bestämmelsen i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken ska dock inte tillämpas.

I fråga om beslut av en övervakningsnämnd gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om omröstning i brottmål i överrätt.

SFS 2010:612

6 §

Om den dömde begär det, har han eller hon rätt att höras muntligen i ett ärende hos en övervakningsnämnd.

SFS 2010:612

7 §

Kriminalvårdens beslut i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 13 § andra stycket, 15 § andra stycket, 16 och 17 §§ och 19 § första stycket samt 28 kap. 7 § får överklagas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor ligger där den övervakade är inskriven.

SFS 2021:249

8 §

SFS 2021:249

9 §

I ärende angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Hänvisad författning:

Lag (1996:1620) om offentligt biträde inf. under FörvProc.

SFS 1996:1623

10 §

Kriminalvårdens beslut som avses i 7 § och övervakningsnämndens beslut som avses i 11 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

SFS 2021:249

11 §

Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17, 19 och 22 §§ samt 28 kap. 7 och 11 §§ får överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden ligger. Om beslutet rör frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17 eller 19 § eller 28 kap. 7 §, får det överklagas av Kriminalvården. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte vara part i domstolen.

Beslut enligt denna balk av en övervakningsnämnd i andra frågor än som avses i första stycket får inte överklagas.

SFS 2021:249

Rättegångsbestämmelser m.m.

1 §

Den som har dömts till villkorlig dom får före överklagandetidens utgång lämna en förklaring om att han eller hon är nöjd med domen när det gäller den utdömda påföljden. En sådan förklaring ska avse även böter, som dömts ut med stöd av 27 kap. 2 §. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.

En förklaring som lämnats i föreskriven ordning får inte tas tillbaka. Om den dömde har överklagat domen, ska hans eller hennes talan när det gäller påföljden för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Det finns särskilda bestämmelser om nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse, dom på ungdomsövervakning och dom på sluten ungdomsvård.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 1:1, efter BrP – Ang. 3 st. se Strafftidslag (2018:1251)11 § ff, efter BrP.

Rättsfall:

Villfarelse? H 1970:436.

SFS 2020:617

2 §

Har domstol överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 §, får efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet om den vård som socialnämnden i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

Hänvisad författning:

Jfr 6 §.

SFS 2006:891

2 a §

Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

Är den tidigare påföljden villkorlig dom eller skyddstillsyn och bestäms den nya påföljden till fängelse, ska vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.

SFS 2018:1253

3 §

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där villkorlig dom meddelats. Fråga om åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning dömts ut.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den skyddstillsynsdömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där skyddstillsyn dömts ut.

Mål som avses i denna paragraf får också tas upp av den rätt, där brottmål mot den dömde är väckt eller där mål om åtgärd mot den dömde enligt 32 kap. 4 § redan tagits upp, eller av rätten i den ort där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

SFS 2021:249

4 §

Anmälan enligt 34 kap. 6 § görs hos den rätt som först dömt i något av målen.

Anmälan enligt 34 kap. 8 § görs hos den rätt som först dömt i målet.

SFS 2016:491

5 §

Talan som avses i 27 kap. 6 § eller 28 kap. 8 § skall anses anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.

SFS 1981:211

6 §

Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §.

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och tredje styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.

SFS 2022:930

7 §

[har upphävts genom lag (1981:211).]

SFS 1981:211

8 §

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra stycket ska tingsrätten ge den dömde tillfälle att yttra sig. Begär denne att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 8 § ska den dömde ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

En åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och tredje styckena får beslutas utan att den dömde ges tillfälle att yttra sig.

SFS 2022:930

9 §

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 § första och tredje styckena eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 5 § angående föreskrifter, övervakning eller prövotid.

SFS 2022:930

10 §

Varning som beslutats av domstol, övervakningsnämnd eller Kriminalvården ska utan dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan domstolen eller övervakningsnämnden inte meddela varningen i samband med beslutet, får det överlämnas åt annan domstol eller övervakningsnämnd att meddela den.

SFS 2019:464

11 §

[har upphävts genom lag (1973:918).]

SFS 1973:918

12 §

Polismyndigheten ska lämna domstolar, övervakningsnämnder och Kriminalvården handräckning för den dömdes inställelse i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans eller hennes omhändertagande enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 6 c § eller 11 §.

Hänvisad författning:

Se F (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder 5:19, efter BrP.

SFS 2019:464

13 §

Kriminalvårdens beslut enligt denna balk kan inte överklagas annat än i de fall det är särskilt föreskrivet.

SFS 2005:967

14 §

Kriminalvårdens beslut om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ samt om avvisning enligt 38 kap. 17 § andra meningen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 14 § upphävd g. Lag 1990:1009.

SFS 2021:249

15 §

Beslut som avses i 14 § får inte överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats skall anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt denna paragraf får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 15 § upphävd g. Lag 2005:967.

SFS 2005:967

16 §

En begäran om omprövning skall vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den enskilde fick del av beslutet. I begäran om omprövning skall den enskilde ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 16 § nu 20 §.

SFS 2005:967

17 §

Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent skall den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den enskilde felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

SFS 2005:967

18 §

Beslut som avses i 14 § överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt är belägen där den enskilde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades.

SFS 2009:776

19 §

Mål om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ ska handläggas skyndsamt av domstolen.

SFS 2021:249

20 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som avses i 27 kap. 2 a § första stycket, 28 kap. 2 a § första stycket samt 32 kap. 2 § eller 3 § första stycket 1.

<kgp:refblock>

Beteckning förut 19 §.

</kgp:refblock>

SFS 2006:892

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1962:700

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

(Lagen 1962:700 har enligt Lag 1964:163 trätt i kraft d. 1 jan. 1965.)

SFS 1970:225

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap. 11 § och 16 § andra stycket d. 1 juli 1970 och i övrigt, när det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit såsom vilande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 125 till 1970 års riksdag slutligt har antagits och erhållit kraft av grundlag.

SFS 1970:414

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1971.

SFS 1970:489

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 1970.

SFS 1971:964

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 kap. 5 § den dag Konungen bestämmer och i övrigt d. 1 jan. 1972.

SFS 1972:629

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1973.

SFS 1972:812

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1973.

SFS 1973:43

Denna lag träder i kraft d. 1 april 1973.

Föreskrifterna i 33 kap. 5 § andra stycket och 7 § andra stycket gäller ej vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn som meddelats före ikraftträdandet. Nya lagen skall dock gälla beträffande frihetsberövande som föregått dom, som meddelats efter ikraftträdandet och genom vilken förordnats att påföljd som nyss sagts skall avse ytterligare brott.

SFS 1973:648

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1974.

SFS 1973:918

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1974.

SFS 1974:565

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1975.

SFS 1974:596

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1975.

SFS 1975:239

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1975.

SFS 1975:667

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976

Lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa skall samtidigt upphöra att gälla.

Till suspension och avsättning får ej dömas efter ikraftträdandet. Är fråga om gärning, som har begåtts före ikraftträdandet och som är straffbelagd enligt såväl äldre bestämmelse i 20 kap. 1, 2, 3 eller 4 § som motsvarande bestämmelse i dess nya lydelse, dömes till det straff för gärningen som föreskrives i den nya bestämmelsen. Den äldre bestämmelsen skall dock tillämpas, om den leder till lindrigare allmänt straff. I övrigt skall 5 § första och andra styckena lagen (1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Vad som föreskrives i 20 kap. 1 § andra stycket i dess nya lydelse skall tills vidare ej äga tillämpning i fråga om beslut angående taxering som fattas av taxeringsnämnd.

Finns i författning som gäller när denna lag träder i kraft föreskrift om tystnadsplikt utan att straffansvar är föreskrivet för åsidosättande därav, äger 20 kap. 3 § i dess nya lydelse ej tillämpning.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom ny bestämmelse, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Har i författning, som tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam, meddelats särskild föreskrift om straff eller åtal för åsidosättande av förbud att yppa eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt, får föreskriften upphävas eller ändras av regeringen, om upphävandet eller ändringen innebär att 20 kap. 3 § och 5 § tredje stycket i den nya lydelsen blir tillämpliga.

SFS 1975:1292

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976. I fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

SFS 1975:1395

Denna lag träder i kraft d. 1 april 1976.

SFS 1976:20

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 1976:20 har enligt förordning 1978:101 trätt i kraft d. 30 mars 1978.)

SFS 1976:509

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 19 kap. 4 §, d. 1 juli 1976 och i övrigt d. 1 jan. 1978.

SFS 1976:1139

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1977.

SFS 1977:103

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1978.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

SFS 1978:103

Denna lag träder i kraft d. 1 apr. 1978.

SFS 1979:680

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1980.

2. Efter ikraftträdandet får ej dömas till ungdomsfängelse och ej heller meddelas förordnande enligt 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse om att i skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet undergår behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse eller på grund av förordnande skall undergå sådan behandling vilken inte har börjat verkställas.

4. Äldre bestämmelser gäller, med nedan angivna undantag, fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet undergår ungdomsfängelse eller är dömd till ungdomsfängelse enligt dom som inte har börjat verkställas.

Vad som sägs i 29 kap. 4 § andra meningen om att viss minsta tid skall ha förflutit innan den dömde må överföras till vård utom anstalt skall inte längre gälla.

I stället för bestämmelsen i 29 kap. 12 § första stycket andra meningen skall gälla, att påföljden skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit från det den dömde sist överfördes till vård utom anstalt.

Förordnande enligt 34 kap. 1 § får meddelas endast i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet. Annan påföljd än böter eller disciplinstraff får inte ådömas med tillämpning av 34 kap. 1 § 2.

Fråga som enligt de äldre bestämmelserna handläggs av ungdomsfänglesenämnden skall från och med den dag regeringen bestämmer i stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.

SFS 1980:102

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1981.

SFS 1980:892

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1981.

SFS 1981:211

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1981.

2. Efter ikraftträdandet får ej dömas till internering.

3. Den som vid ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall vårdas i anstalt till utgången av den minsta tid som senast har bestämts. Har han med stöd av 34 kap. 9 § första stycket återintagits i anstalt utan att minsta tid för fortsatt anstaltvård har bestämts, skall det anses som om genom domen minsta tid för sådan vård har bestämts till tre månader. Vad som har sagts nu gäller även den som har dömts till internering enligt en dom som inte har börjat verkställas vid ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt enligt sådan dom.

4. Äldre bestämmelser om internering gäller fortfarande beträffande internerad som avses i punkt 3 till dess att han har överförts till vård utom anstalt enligt punkt 5. I stället för vad som föreskrivs i 34 kap. 9 § första stycket tredje meningen skall dock gälla att minsta tiden för fortsatt anstaltsvård får bestämmas till lägst en månad vid tillämpning av 34 kap. 1 § 1.

Frågor beträffande internerad i anstalt som enligt äldre bestämmelser skulle ha behandlats av interneringsnämnden skall efter ikraftträdandet i stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.

5. En internerad som avses i punkt 3 skall överföras till vård utom anstalt vid ikraftträdandet eller, om minsta tiden då inte har gått ut, vid den tidens utgång. När den internerade sålunda har överförts till vård utom anstalt, skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd anses, som om han är dömd till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år, räknad från dagen då anstaltsvården upphörde.

Beslut om överförande till vård utom anstalt får, i den utsträckning det behövs för tillämpningen av första stycket, meddelas före ikraftträdandet. I sådant fall meddelas beslutet av interneringsnämnden. Efter ikraftträdandet meddelas beslut om överförande till vård utom anstalt av kriminalvårdsnämnden. Ett beslut som avses nu skall ändras, om det påkallas av att ny minsta tid har bestämts.

6. Om en internerad vid ikraftträdandet vårdas utom anstalt, skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd anses, som om han är dömd till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år, räknad från den dag han senast överfördes till vård utom anstalt. Har han efter nämnda dag vårdats utom anstalt mer än två år, upphör påföljden vid ikraftträdandet.

7. Vad i 26 kap. 3 § föreskrivs om återfall i brott tillämpas utan hinder av att den förra domen har meddelats före ikraftträdandet. Härvid skall den som ådömts internering anses vara dömd till fängelse i lägst två år.

SFS 1981:331

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989.

SFS 1981:463

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1981.

SFS 1981:827

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.

11 kap. 1 och 3 §§ i sin äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om oriktiga uppgifter som en gäldenär före ikraftträdandet har lämnat eller därefter lämnar i en förteckning till utmätningsed eller till betalningssäkringsed.

Bestämmelserna i 36 kap. 4 § fjärde stycket gäller inte, när fråga är om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

SFS 1981:1165

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.

SFS 1982:150

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1982.

SFS 1982:1061

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1983

SFS 1983:240

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1983.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6, 7 och 9 §§ i deras nya lydelse gäller även i fråga om den som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet. Om den dömde enligt dessa bestämmelser skall villkorligt friges sedan halva strafftiden har avtjänats och ett avbrott i verkställigheten har skett före ikraftträdandet, skall dock iakttas följande. Villkorlig frigivning får ske först när den dömde i kriminalvårdsanstalt har avtjänat så lång tid som han skulle ha fått avtjäna om något avbrott i verkställigheten inte hade skett och han inte frigivits före ikraftträdandet. Utan hinder härav skall frigivningen i ett sådant fall alltid ske senast då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.

SFS 1983:351

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1983. De nya bestämmelserna tillämpas också i fråga om böter som, har ådömts före ikraftträdandet. Förvandlingsstraff som endast avser sådana böter får dock inte bestämmas till fängelse på längre tid än som skulle ha kunnat ske enligt 25 kap. 7 § andra stycket i dess äldre lydelse. Äldre böter skall ej heller vid tillämpning av 26 kap. 2 § andra stycket andra meningen anses svara mot fängelse på längre tid än som skulle ha följt av äldre bestämmelser.

SFS 1984:399

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1984.

SFS 1985:518

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1985.

SFS 1986:43

Denna lag träder i kraft d. 1 april 1986.

SFS 1986:118

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1986. Bestämmelserna i (36 kap.) 7–10 §§ gäller inte i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

SFS 1986:123

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1986.

SFS 1986:645

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 1987.

I fråga om disciplinstraff som har ålagts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

När någon före ikraftträdandet har varit tagen i förvarsarrest, tillämpas 33 kap. 5 § första stycket i dess äldre lydelse.

Efter ikraftträdandet får ej dömas till disciplinstraff. Vid tillämpning efter ikraftträdandet av äldre straffbestämmelser skall vad som sägs om disciplinstraff i stället avse böter.

SFS 1986:1007

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1987.

SFS 1987:610

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1987.

SFS 1987:761

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988.

SFS 1987:791

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988.

SFS 1988:2

Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1988.

SFS 1988:835

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989.

SFS 1988:942

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989.

2. Bestämmelserna i 38 kap. 2 a § gäller även i fråga om gärning som har begåtts före ikraftträdandet. Har påföljd ådömts dessförinnan får dock undanröjande endast ske i fall då antagande att den dömde till följd av brottet inte kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning visat sig felaktigt.

SFS 1989:136

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1989.

SFS 1989:608

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 1989.

SFS 1990:218

Denna lag träder i kraft d. 1 april 1991.

SFS 1990:416

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1990.

SFS 1991:240

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.

2. Är i äldre bestämmelser för böter utsatt ett visst högsta belopp som inte överstiger ettusen kronor skall böter dömas ut i penningböter till högst det utsatta beloppet. I fråga om brott för vilket det i en bestämmelse som har trätt i kraft före d. 1 jan. 1965 har utsatts ett högsta belopp för böter som överstiger femhundra kronor skall dock straffet dömas ut i dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.

3. Äldre bestämmelser om böter som skall tillfalla annan än staten, skall fortfarande tillämpas. Detsamma skall gälla beträffande äldre bestämmelser om viten, som blivit någon i särskilt fall förelagda av domstol eller annan myndighet och som skall tillfalla annan än staten.

SFS 1991:451

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1991.

SFS 1991:510

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1991.

SFS 1991:679

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1991. I fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

SFS 1991:1138

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.

2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30 kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.

3. I mål, som avgörs efter ikraftträdandet men i vilket utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning eller utlåtande av socialstyrelsen enligt 3 § ändra stycket lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål har avgetts före denna tidpunkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse tillämpas.

4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiatrisk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om verkställigheten inte har påbörjats före den tidpunkten. Efter ikraftträdandet får sådan förordnande inte meddelas.

SFS 1991:1560

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.

SFS 1992:147

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1992.

SFS 1992:373

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1992.

SFS 1993:83

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 1993:83 har enligt förordning 1993:1646 trätt i kraft d. 1 jan. 1994.)

SFS 1993:201

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6–9 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande gälla för den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter.

Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts dessförinnan och fängelse som ådömts därefter, skall första stycket tillämpas på det förra straffet.

3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

SFS 1993:207

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993.

SFS 1993:209

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993.

SFS 1993:350

(Utkom d. 2 juni 1993.)

SFS 1993:601

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993.

SFS 1993:1462

Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1994.

SFS 1994:97

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1994.

2. Vad i 38 kap. 2 § andra stycket i dess nya lydelse sägs om yttrande av socialnämnden skall även avse yttrande som före d. 1 juli 1994 avgivits av länsstyrelse.

SFS 1994:119

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 1994:119 har enligt förordning 1997:120 trätt i kraft d. 29 april 1997.)

SFS 1994:306

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1994.

SFS 1994:335

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1994.

SFS 1994:458

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1994.

2. Före d. 1 juli 1999 skall, såvitt avser straffbestämmelse i annan lag eller författning än brottsbalken, 1 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse tillämpas endast på straffbestämmelse som trätt i kraft efter utgången av juni månad 1994 eller som ändrats i något avseende efter denna tidpunkt.

SFS 1994:1037

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 1994.

SFS 1994:1119

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.

SFS 1994:1222

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1996.

SFS 1994:1411

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.

SFS 1994:1499

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 1994:1622

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.

2. Val enligt den nya bestämmelsen skall äga rum första gången år 1998.

3. Löpande tjänstgöringstid för dem som har valts enligt äldre bestämmelser skall vara fyra i stället för tre år.

SFS 1994:1721

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995.

SFS 1995:316

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 1995.

SFS 1996:401

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1996.

SFS 1996:659

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

SFS 1996:1623

Denna lag träder i kraft d. 1 dec. 1997.

SFS 1997:389

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997.

SFS 1998:206

Denna lag träder i kraft d. 24 okt. 1998.

SFS 1998:393

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1998.

SFS 1998:598

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 1998.

SFS 1998:604

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6, 6 a, och 9 §§ skall tillämpas i sina äldre lydelser i fråga om den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid, lägst tre månader. Beslut som avses i 6 § femte stycket skall dock fattas av Kriminalvården.

Första stycket tillämpas även på fängelse som verkställs gemensamt med fängelse som dömts ut efter ikraftträdandet.

3. Beslut enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 26 kap. 10 § i sin äldre lydelse skall tillämpas i fall då en villkorlig frigivning har ägt rum före ikraftträdandet.

5. Bestämmelserna i 34 kap. 4 § om förverkande av villkorligt medgiven frihet i sin äldre lydelse skall tillämpas när återfall i brott under prövotiden har skett före ikraftträdandet.

6. Bestämmelserna i 31 kap. 1 och 1 a §§ i deras nya lydelser skall tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

7. Genom denna lag upphävs lagen (1989:928) om samhällstjänst. Bestämmelserna i 4 § lagen om samhällstjänst skall dock fortfarande gälla beträffande den som utför sådant arbete som där avses på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen.

SFS 1998:809

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

SFS 1998:1444

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999.

SFS 1998:1703

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 1999 såvitt avser 2 kap. 3 § och 22 kap. 6 b § och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

SFS 1999:164

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1999.

SFS 1999:197

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1999.

SFS 1999:792

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000.

SFS 1999:845

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000.

SFS 1999:1081

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000 och tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter d. 31 dec. 1999.

2. I fråga om understödsföreningar som med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1999:1114) om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag alltjämt tillämpar 29 och 30 §§ lagen (1972:262) om understödsföreningar gäller 11 kap. 5 § fortfarande i sin äldre lydelse.

SFS 1999:1154

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000.

SFS 2000:175

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2000.

SFS 2000:345

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 2000:345 har enligt förordning 2000:646 trätt i kraft d. 1 aug. 2000.)

SFS 2000:563

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2000.

SFS 2000:646

(Utkom d. 11 juli 2000.)

SFS 2000:1157

Denna lag träder i kraft d. 8 dec. 2000.

SFS 2001:31

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2001.

SFS 2001:348

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2001.

SFS 2001:457

Denna lag träder i kraft i fråga om 2 § d. 1 juli 2001 och i fråga om 1 § d. 1 jan. 2002.

SFS 2001:780

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002.

SFS 2002:117

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

SFS 2002:332

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

SFS 2002:436

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002.

SFS 2002:800

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2003.

SFS 2003:149

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003.

SFS 2003:408

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003.

SFS 2003:780

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004.

SFS 2003:857

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004.

SFS 2003:1157

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004.

SFS 2004:404

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004.

SFS 2004:406

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004.

SFS 2004:785

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2005. Äldre bestämmelser gäller beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.

SFS 2004:1000

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2005.

SFS 2004:1072

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2005.

SFS 2005:45

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2005. Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

SFS 2005:90

1. Denna lag träder i kraft d. 1 april 2005, då lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster skall upphöra att gälla.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2005:242

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005.

SFS 2005:283

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005.

SFS 2005:437

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005.

SFS 2005:688

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(Lagen 2005:688 trädert enligt F 2007:636 i kraft d. 1 nov. 2008.)

SFS 2005:885

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006.

SFS 2005:967

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande dels i fråga om Kriminalvårdsstyrelsens prövning av annan kriminalvårdsmyndighets beslut som har fattats före ikraftträdandet, dels i fråga om överklagande av Kriminalvårdsstyrelsens beslut som har fattats före ikraftträdandet. Vad som i de äldre föreskrifterna sägs om Kriminalvårdsstyrelsen skall efter ikraftträdandet i stället gälla Kriminalvården.

SFS 2006:274

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006.

SFS 2006:283

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006.

SFS 2006:431

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2007.

2. Beslut enligt 26 kap. 6 § andra stycket i dess nya lydelse får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 26 kap. 7 § skall tillämpas i sin äldre lydelse i fråga om förhållanden som har inträffat före ikraftträdandet. I ett sådant fall skall 38 kap. 14 § tillämpas i sin äldre lydelse.

4. Den äldre lydelsen av 38 kap. 19 § skall fortfarande tillämpas för påföljd som före ikraftträdandet dömts ut enligt 31 kap. 1 § tredje stycket 2.

SFS 2006:549

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2007.

SFS 2006:574

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2006.

SFS 2006:891

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2007.

2. Bestämmelserna i 32 kap. 1–3 §§ i deras nya lydelser skall tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

3. Den upphävda bestämmelsen i 31 kap. 1 § fjärde stycket samt bestämmelserna i 38 kap. 2, 3, 6, 8 och 9 §§ i sina äldre lydelser skall fortfarande tillämpas för påföljd som före ikraftträdandet dömts ut enligt 31 kap. 1 §.

SFS 2006:892

(Utkom d. 26 juni 2006.)

SFS 2007:213

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2007.

SFS 2008:34

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2008.

SFS 2008:264

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2008.

SFS 2008:320

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2008.

2. För brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30 kap. 6 § i sin äldre lydelse.

SFS 2008:370

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

2. För brott begångna före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Även om ett brott har begåtts efter ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser vid förverkande hos någon som avses i 5 a § första stycket 2 och vars förvärv har skett före ikraftträdandet.

SFS 2008:569

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2009.

SFS 2009:255

(Utkom d. 16 april 2009.)

SFS 2009:343

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2009.

SFS 2009:396

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2009.

SFS 2009:398

(Utkom d. 2 juni 2009.)

SFS 2009:776

Denna lag träder i kraft d. 15 febr. 2010.

SFS 2009:1281

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010.

SFS 2009:1283

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010.

SFS 2010:60

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

2. De nya bestämmelserna tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2010:308

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

2. Äldre föreskrifter gäller dock för skyddsområdesvakter till och med d. 31 dec. 2011.

SFS 2010:370

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

SFS 2010:371

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

SFS 2010:399

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2010:612

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2011. Ärenden som kommit in till hovrätten före ikraftträdandet men ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre bestämmelser.

SFS 2010:636

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:637

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.

SFS 2010:1357

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:1394

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

SFS 2010:1881

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011.

2. För filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning före ikraftträdandet gäller 16 kap. 10 c § i sin äldre lydelse. Detsamma gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Statens biografbyrå.

3. De nya bestämmelserna i 16 kap. 10 d § andra och tredje styckena om filmer, videogram och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en framställning som Statens medieråd har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år gäller också för filmer och videogram som före ikraftträdandet godkänts av Statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Detsamma gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Statens biografbyrå.

SFS 2011:115

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2011.

SFS 2011:422

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2011.

SFS 2011:485

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2011.

SFS 2011:511

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2011.

SFS 2011:517

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2011.

SFS 2011:1298

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2012.

SFS 2012:280

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2012.

SFS 2012:301

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2012.

SFS 2012:625

Denna lag träder i kraft d. 15 nov. 2012.

SFS 2013:216

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2013.

SFS 2013:365

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket i sin nya lydelse tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2013:366

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2013:367

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2013:425

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013.

SFS 2013:856

1. Denna lag träder i kraft d. 18 dec. 2013.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket i sin nya lydelse tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2014:222

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:274

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:302

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:303

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:308

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:381

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:382

(Utkom d. 5 juni 2014.)

SFS 2014:383

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

SFS 2014:407

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014.

2. Bestämmelserna i 35 kap. 2 § tillämpas även på gärningar som utgör folkmord, försök till detta brott och grov krigsförbrytelse som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2014:408

(Utkom d. 11 juni 2014.)

SFS 2014:615

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2015:78

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2015.

SFS 2015:80

1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2015.

2. Bestämmelsen i den nya lydelsen ska tillämpas även på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

SFS 2015:97

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2015.

SFS 2016:348

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2016.

SFS 2016:485

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2016:486

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2016:491

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2016:508

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2016:509

(Utkom d. 3 juni 2016.)

SFS 2016:677

Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 2016.

SFS 2017:332

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2017.

SFS 2017:442

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2017.

SFS 2017:443

(Utkom d. 7 juni 2017.)

SFS 2017:497

Denna lag träder i kraft d. 2 juli 2017.

SFS 2017:1068

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2018.

SFS 2017:1136

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2018.

SFS 2018:165

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2018.

SFS 2018:409

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2018:540

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2018:601

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2018:618

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.

SFS 2018:1140

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019.

SFS 2018:1253

1. Denna lag träder i kraft d. 1 april 2019.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§ i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av 26 kap. 8 § andra stycket i den äldre lydelsen med 33 kap. 6 och 7 §§ och lagen om beräkning av strafftid m.m. även avses lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

SFS 2018:1310

Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2018.

SFS 2018:1744

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019.

SFS 2018:1745

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019.

SFS 2019:34

Denna lag träder i kraft d. 1 april 2019.

SFS 2019:310

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2019.

SFS 2019:464
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2020.

  2. Bestämmelserna i 26 kap. 11 § sista meningen och 18 § 2 i den äldre lydelsen gäller fortfarande för beslut om övervakning som har fattats före ikraftträdandet.

  3. Bestämmelserna i 26 kap. 19 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som inträffat före ikraftträdandet.

SFS 2019:805

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

SFS 2019:806

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

SFS 2019:828

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

SFS 2019:829
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

  2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket 4 tillämpas inte på brott som begåtts före ikraftträdandet.

SFS 2019:839

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

SFS 2019:1162

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2020.

SFS 2020:16

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2020.

SFS 2020:173
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2020.

  2. Bestämmelsen i 35 kap. 2 § första stycket i den nya lydelsen tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2020:349

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2020.

SFS 2020:373

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2020.

SFS 2020:617

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2021.

SFS 2021:35

Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2021.

SFS 2021:74
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2021.

  2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om förhållanden som har inträffat före ikraftträdandet.

SFS 2021:225

Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2021.

SFS 2021:249
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2021.

  2. Bestämmelserna i 28 kap. 5 § andra stycket i den äldre lydelsen gäller fortfarande för skyddstillsyn som har dömts ut före ikraftträdandet.

SFS 2021:322

Denna lag träder i kraft d. 31 maj 2021.

SFS 2021:397

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2021.

SFS 2021:1014

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2022.

SFS 2021:1015

(Publicerad d. 8 nov. 2021)

SFS 2021:1103
  1. Denna lag träder i kraft d. 2 jan. 2022.

  2. Bestämmelsen i 35 kap. 2 § andra stycket i den nya lydelsen tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2021:1108

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2022.

SFS 2022:116

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

SFS 2022:310

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2022.

SFS 2022:607

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

SFS 2022:632

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

SFS 2022:661

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

SFS 2022:667
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

  2. Bestämmelsen i 35 kap. 2 § första stycket i den nya lydelsen tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

SFS 2022:792

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2022.

SFS 2022:930

Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2022.

SFS 2022:965
  1. Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2022.

  2. Den äldre lydelsen av 11 kap. 2 § gäller fortfarande för gärningar som begåtts vid förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

SFS 2022:1016

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2022.

SFS 2022:1043

Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2022.