Innehåll

Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.
SFS1971-0069

Skattebrottslag (1971:69)

Skattebrottslagen

Utfärdad den 2 april 1971

Denna lag gäller i fråga om skatt och, om så särskilt föreskrivs, annan avgift till det allmänna som inte betecknas som skatt.

Lagen tillämpas inte i fråga om

  1. gärningar som är belagda med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

  2. skatt enligt lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter, och

  3. skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller liknande avgift.

I lagen om straff för smuggling finns särskilda bestämmelser om förundersökning, tvångsmedel och åtal vid brott som avses i 2–4 §§, om brottet rör skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, lagen (2022:155) om tobaksskatt eller lagen (2022:156) om alkoholskatt.

SFS 2022:159

Den som på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till myndighet eller underlåter att till myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan döms för skattebrott till fängelse i högst två år.

SFS 1996:658

Om brott som avses i 2 § är att anse som ringa, döms för skatteförseelse till böter.

Rättsfall:

H 1984:384 anm. vid 2 § – Ringa brott? H 1986:105.

SFS 1996:658

Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, döms för grovt skattebrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av synnerligen farlig art.

Rättsfall:

Grovt skattebedrägeri? H 1974:194, 1979:286, 1987:201 (även fråga när skattebrott, som påverkat i skattelängden redovisat beslut, fullbordats), 2003:499 (även fråga om påföljd) – Påföljdsfråga H 1979:524, 1988:248, 1989:464 anm. vid BrB 29:5 – Fråga om brottslighet utövats systematiskt H 2018:634.

SFS 1996:658

Den som på annat sätt än muntligen av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift till myndighet och därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan döms för vårdslös skatteuppgift till böter eller fängelse i högst ett år.

Om gärningen med hänsyn till skattebeloppet och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.

Rättsfall:

Ang. tidigare lydelse av denna §: Grov oaktsamhet? (äldre lag) H 1970:244, 306, 475; 1973:232; 1975:719; 1977:569 – Grov oaktsamhet i nya lagens mening? H 1983:374 – Ang. medverkan jfr anm. vid BrB 23:4 – Ansvar för vårdslös skatteuppgift ådömt när grovt oaktsamt lämnade uppgifter tillsammans med uppsåtligt lämnade sådana rört betydande belopp H 1981:277 – När åtal avsåg flera mervärdeskattedeklarationer bedömdes felaktiga uppgifter som rörde en och samma redovisningsperiod som en gärning för sig. Även fråga om gränsen för vad som borde anses vara ”betydande belopp” H 1984:520 – Jfr H 1987:194 anm. vid RB 30:3 – Grov oaktsamhet? H 2004:510 – Fråga om påföljd H 2005:856.

SFS 1996:658

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra skyldighet att göra skatteavdrag på sätt som föreskrivs i skatteförfarandelagen (2011:1244) döms för skatteavdragsbrott till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt första stycket.

SFS 2011:1247

Den som, i annat fall än som avses i 2 §, på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till

  1. myndighet, om uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldigheten för honom eller annan att betala skatt,

  2. någon som är skyldig att för honom innehålla skatt eller lämna kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse, om uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldighetens fullgörande eller för skyldigheten för honom eller annan att betala skatt,

döms för skatteredovisningsbrott till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som, i annat fall än som avses i 2 §, uppsåtligen underlåter att lämna en föreskriven uppgift angående sådant förhållande som anges i första stycket 1 eller 2 till någon som avses där. Detta gäller dock endast under förutsättning att uppgiften ska lämnas utan föreläggande eller anmaning och inte avser egen inkomstdeklaration.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt första eller andra stycket.

SFS 2011:1247

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 7 § första stycket 2 eller andra stycket döms för vårdslös skatteredovisning till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.

Rättsfall:

Ang. förutv. 9 §: H 1977:225 anm. vid 2 § – Arbetsgivare, som underlåtit att avge i 54 § 1 mom. uppbördslagen föreskrivna uppbördsdeklarationer, dömd för vårdslös uppbördsredovisning; att kontrolluppgifter med angivande av gjorda skatteavdrag sedermera lämnats godtogs inte som rättelse H 1985:553.

SFS 1996:658

[Upphävd g. Lag (1996:658).]

SFS 1996:658

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga och därigenom ger upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvåras, döms för försvårande av skattekontroll till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.

Rättsfall:

Ang. tidigare lydelse av denna §: Grov oaktsamhet? H 1977:691 – Fråga dels om konkurrens mellan denna § och bestämmelser i BrB, dels om utgångspunkten för preskriptionstiden H 1983:479 – Val av påföljd för brott mot denna § och BrB 11:5H 1986:652, 1987:130H 2008:697 anm. vid BrB 11:5 – Straffbarhet enl. denna § förutsätter att den skattskyldige gett upphov till fara för försvårande av kontroll betr. sin egen verksamhet H 2013:1067.

SFS 1996:658

För förberedelse eller stämpling till grovt skattebrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Anmärkning om flytt:

Förutv. 11 § upph. g. Lag 1996:658.

SFS 2016:511

Den som på eget initiativ vidtar åtgärd som leder till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, döms inte till ansvar enligt 2–8 §§.

Ansvar enligt 10 § inträder inte för den som på eget initiativ uppfyller skyldighet som där avses.

En vidtagen åtgärd enligt första stycket anses inte vara på eget initiativ om

  1. Skatteverket har informerat om att verket ska genomföra en generell kontroll,

  2. åtgärden har en koppling till den generella kontrollen, och

  3. åtgärden vidtas först två månader efter utgången av den månad då Skatteverket informerade om den generella kontrollen.

SFS 2018:564

Åtal för brott enligt 3 § får väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Detsamma gäller åtal för brott enligt 2, 5 och 6 §§, om

  1. det undandragna skattebeloppet understiger två prisbasbelopp, och

  2. en felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av åtalet även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg för samma person.

Med prisbasbelopp avses det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde det år då brottet begicks.

Rättsfall:

Efter åtal för skattebedrägeri dömde TR:n för skatteförseelse; åklagaren ansågs ha gjort erforderlig prövning enligt denna § genom att som vadesvarande hemställa om fastställelse av TR:ns dom H 1992:150.

SFS 2015:634

Bestämmelserna om förverkande i 36 kap. 1 § brottsbalken ska inte tillämpas i fråga om brott enligt denna lag.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte utbyte av förberedelse till grovt skattebrott eller vad som därvid har tagits emot som ersättning för kostnader.

SFS 2011:513

Om Skatteverket har beslutat att ta ut skattetillägg av en fysisk person, får åklagaren inte väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma person i fråga om den felaktighet eller passivitet som ligger till grund för beslutet om skattetillägg.

Om Skatteverket har krävt en fysisk person på betalning av ett skattetillägg eller en rapportavgift som avser en juridisk person eller om en överenskommelse om betalningsskyldighet enligt 59 kap. 19 § skatteförfarandelagen (2011:1244) har träffats och fullföljts inom rätt tid, får åklagaren inte väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma fysiska person i fråga om den felaktighet eller passivitet som ligger till grund för beslutet om skattetillägg eller rapportavgift.

Hänvisad författning:

Se Lag (2015:632) om talan om skattetillägg i vissa fall inf. vid lagen 2011:1244 49:. Bih. – Ang. äldre rätt betr. dubbla sanktioner se rättsfall vid art. 4 i 7:e tilläggsprotokollet i Europakonventionen under RF.

SFS 2023:876

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet, ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från den dag då revisionen beslutades.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgivning av underrättelsen inte skett.

SFS 2011:1247

För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han

  1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,

  2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

  3. har stadigvarande vistats utomlands.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.

SFS 1996:658

En ansökan enligt 14 a § skall ha kommit in till tingsrätten före utgången av den tid som begärs förlängd.

Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller möjligheten att ådöma påföljd för brottet tidigast när beslut på grund av ansökningen föreligger. Om ansökningen inte bifalls, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om någon ansökan inte har gjorts.

SFS 1985:105

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.

SFS 1996:658

Har ett mål om brott enligt denna lag samband med en fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet, får handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på utgången i skatte- eller avgiftsfrågan endast om det är av avgörande betydelse för prövningen av målet att den frågan avgörs först.

I mål som avses i första stycket skall rätten samråda med förvaltningsdomstolen eller förvaltningsmyndigheten rörande målets handläggning, om det inte är obehövligt.

SFS 1985:416

En fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet skall där handläggas med förtur, om handläggningens resultat är av väsentlig betydelse för en förundersökning angående brott enligt denna lag eller ett åtal för sådant brott.

Åklagaren skall se till att den domstol eller myndighet som avses i första stycket underrättas om sådana omständigheter som kan vara av betydelse för frågan om förtursbehandling.

SFS 1983:460

Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart det finns anledning att anta att brott enligt denna lag har begåtts. Detta gäller dock inte om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eller om anmälan av annat skäl inte behövs. Skatteverket får fullgöra anmälningsskyldigheten till enhet inom verket som skall medverka vid brottsutredning, om det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter och den misstänkte kan antas erkänna gärningen. Detta gäller dock endast om den misstänkte fyllt tjugoett år.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

SFS 2003:682

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SFS 1971:69

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1972, då skattestrafflagen (1943:313) skall upphöra att gälla.

Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet.

SFS 1983:460

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1983.

SFS 1985:105

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1985.

De nya bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a § tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Såvitt gäller underrättelse om brottsmisstanke tillämpas de nya bestämmelserna endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

SFS 1985:416

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1985.

SFS 1996:658

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

SFS 1997:486

Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 1997. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om avgiftstillägg för utgiftsåret 1997 och tidigare år.

SFS 1997:1025

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1998.

SFS 2000:1229

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2001.

SFS 2003:682

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004.

SFS 2003:805

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

SFS 2004:229

Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2004.

SFS 2005:292

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005.

SFS 2005:457

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005.

SFS 2011:513

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2011.

SFS 2011:1247

1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2012.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.

3. Den nya bestämmelsen i 7 § andra stycket tillämpas på beskattningsår som börjar efter d. 31 jan. 2012. Bestämmelsen tillämpas även på förlängda räkenskapsår som avslutas efter utgången av 2012 och på förkortade räkenskapsår som både påbörjas och avslutas under 2012.

4. Bestämmelserna i 12 § i dess nya lydelse tillämpas på åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet, oavsett när gärningen har begåtts.

SFS 2014:1490

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.

SFS 2015:634

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2016.

SFS 2016:511

Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016.

SFS 2018:564

1. Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2018.

2. Bestämmelserna i 12 § i den nya lydelsen tillämpas första gången på åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet och som har en koppling till sådan information om generell kontroll som Skatteverket har lämnat efter ikraftträdandet.

SFS 2022:159

Denna lag träder i kraft d. 13 febr. 2023.

SFS 2023:876

Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2024.

Hänvisad författning:

Ang. särskilda avgifter, såsom skattetillägg, förseningsavgift och kontrollavgift, vid överträdelse av stadganden i skatte- och avgiftsförfattningar se bl.a. skatteförfarandelagen (2011:1244)49:. Bih. – Se även Lag (1997:484) om dröjsmålsavgift inf. i Bih.

Lag 1971:69

Författare: Kazimir Åberg

Författare: Kazimir Åberg

Förarbeten: SOU 1969:42, prop. 1971:10, SkU 1971:16. Se också SOU 1995:10, prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Skattebrottslagen (1971:69) har kommenterats av Hans Thornstedt, Gunnar Rabe, Erik Eklund, Skattebrotten, 1994 (härefter Thornstedt m.fl., 1994). Skattebrotten m.m. har behandlats av Anna-Lena Dahlqvist, Skattebrott och skattelagarna, 2003. Se också Karin Almgren, Börje Leidhammar, Skattetillägg och skattebrott, 2016 och Karin Almgren, Börje Leidhammar, Frank Walterson, Skatteförfarande och skattebrott, 2000 samt Rolf Holmquist, Johan Lindmark, Skatt och skattebrott, 2012 (härefter Holmquist, Lindmark, 2012).

I lagen – som ersatte skattestrafflagen (1943:313) – har samlats de centrala straffbestämmelserna inom skatte- och avgiftsområdet. Överträdelser av mindre allvarligt slag av skatte- och avgiftsförfattningar sanktioneras endast i administrativ ordning genom skatte- eller avgiftstillägg. Det straffrättsliga påföljdssystemet reserveras således för brottslighet som bör föranleda en starkare reaktion från samhällets sida än enbart skatte- eller avgiftstillägg. För frågor om skatte- och avgiftstillägg, se Hans Thornstedt, Erik Eklund, Gunnar Rabe, Skatte- och avgiftstillägg, 1994. Frågor om skattetillägg i förhållande till straffrättsliga sanktioner har varit föremål för översyn av 1999 års skattetilläggskommitté (SOU 2001:25).

Högsta domstolen (i plenum) har i rättsfallet NJA 2013 s. 502 utförligt behandlat frågan om ordningen med både skattetillägg och brottspåföljd i sin nuvarande utformning är förenlig med Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Högsta domstolens ställningstaganden kan i allt väsentligt sammanfattas enligt följande.

Den som har fått ett skattetillägg avseende mervärdesskatt kan inte åtalas för ett motsvarande skattebrott (strider mot EU:s rättighetsstadga).

Förbudet mot ”dubbel lagföring” gäller också för inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och liknande avgifter (strider mot Europakonventionen)

Ett skattetillägg som har tagits ut av en juridisk person på grund av en oriktig uppgift i skatteförfarandet hindrar inte att uppgiftslämnaren åtalas för brott mot skattebrottslagen. Förbudet mot ”dubbla förfaranden” inträder emellertid om den fysiska personen krävts på betalning för skattetillägget trots att det riktar sig mot den juridiska personen. Ett sådant krav kan grunda sig på bestämmelserna om företrädaransvar i 59 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244). Andra exempel på regler som kan innebära att den fysiska personen blir betalningsansvarig för den juridiska personens skattetillägg är bestämmelserna i 25 kap. aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Skyddet mot ”dubbla förfaranden” innebär att det saknar betydelse om staten har fått framgång med sitt krav eller inte.

Ett pågående förfarande om skattetillägg bör enligt grunderna för 45 kap. 1 § 1 st. RB innebära ett hinder mot åtal som avser samma oriktiga uppgifter. Dock måste krävas att frågan om uttag av skattetillägg konkretiserats i det enskilda fallet för att rättegångshinder ska anses föreligga. Sådan konkretion får anses föreligga när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg.

Förbudet mot dubbla förfaranden gäller endast dom som har meddelats efter den 10 februari 2009 och som inte är förenlig med rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning (se rättsfallet NJA 2013 s. 746).

För en närmare analys av Högsta domstolens ställningstagande i rättsfallet NJA 2013 s. 502 i fråga om dubbelbestraffning, se Petter Asp, Vid vägs ände – vad säger Högsta domstolen om dubbelbestraffningen? Artikeln är publicerad på InfoTorg den 14 juni 2013.

Högsta förvaltningsdomstolen (plenum) har i rättsfallet HFD 2013 ref. 71 funnit att – när en skattskyldig har åtalats för skattebrott – beslut om skattetillägg som grundar sig på samma oriktiga uppgifter som åtalet inte får fattas.

När beslut om skattetillägg har fattats innan åtal väckts för skattebrott avseende samma oriktiga uppgifter har Högsta förvaltningsdomstolen undanröjt skattetilläggen när åtalet har lett till en lagakraftvunnen dom men förfarandet rörande skattetillägg ännu inte avslutats (se rättsfallet HFD 2014 ref. 43).

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 780 slagit fast att – om åtal har väckts innan Skatteverket har beslutat om skattetillägg – förbudet mot dubbla lagföringar och straff inte kan föranleda att en lagakraftvunnen brottmålsdom undanröjs. Högsta domstolen konstaterade också att detta gäller oberoende av när beslutet om skattetillägg vann laga kraft.

Rättsfallet NJA 2013 s. 746 gällde en person som hade dömts för skattebrott, trots att han personligen hade påförts ett skattetillägg avseende samma oriktiga uppgift innan åtalet väcktes. Högsta domstolen ansåg det möjligt att – med stöd av artikel 13 i Europakonventionen och i övrigt enligt de regler som gäller för resning – ta upp brottmålet på nytt, när det behövs för att avbryta en pågående rättighetskränkning i form av frihetsberövande eller om ett återupptagande utgör en betydligt mer ändamålsenlig gottgörelse än de andra alternativ som står till buds.

Det förhållandet att skattetillägg tas ut för en viss gärning ska – med beaktande av 29 kap. 5 § 1 st. 8 p. BrB -beaktas vid bestämmande av påföljd för samma gärning, se NJA 2020 s. 734 ”Skattetillägg och billighetsskäl”.

Rättsfallet NJA 2013 s. 1076 gällde en skattskyldig som hade underlåtit att lämna deklarationer och därmed inte redovisat inkomster av näringsverksamhet eller mervärdesskatt. Högsta domstolen fann att beslut om skattetillägg beträffande inkomstskatt inte hindrade en prövning av åtal för grovt skattebrott avseende mervärdesskatt.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2014 s. 371 – där fråga var om en skattskyldig som i självdeklaration underlåtit att redovisa inkomster av näringsverksamhet och mervärdesskatt – funnit att beslut om skattetillägg beträffande inkomstskatt inte hindrar en prövning av åtal för skattebrott avseende mervärdesskatt.

Rättsfallet NJA 2014 s. 854 gällde resning när den tilltalade hade dömts för flera liknande brott som sammantagna ansetts vara grova. Högsta domstolen fann att målet skulle resas i fråga om en del av dem. Högsta domstolen konstaterade att om en fördelaktigare bedömning av dessa delar hade gjorts i brottmålet skulle de återstående delarna sannolikt ha hänförts till en mildare straffbestämmelse. Resning har därför ansetts kunna ske också för bedömning av vilken brottsbeteckning och straffbestämmelse som ska tillämpas i de återstående delarna. En särskild åtalsprövning har beaktats och föranlett resning inte bara i frågan hur gärningarna ska bedömas utan i hela ansvarsfrågan i aktuella delar.

I rättsfallet NJA 2015 s. 600 konstaterade Högsta domstolen att påfört och därefter undanröjt eller på annat sätt borttaget skattetillägg utgör hinder mot åtal. Den omständigheten att en tilltalad har utsatts för prövning i två förfaranden har enligt Högsta domstolen inte ansetts vara en sådan allvarlig kränkning som krävs för resning i brottmålet (jfr NJA 2013 s. 746). Högsta domstolen beviljade ändå resning med hänsyn till omständigheterna i målet (jfr NJA 2014 s. 854).

Om åtal har väckts för skattebrott innan skattetillägg har påförts kan rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger inte föranleda resning av en lagakraftvunnen dom i brottmålet. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2015 s. 663 funnit att detta gäller även om det ordinarie förfarandet i brottmålet borde ha avbrutits därför att skattetilläggsförfarandet avslutades först och oavsett om skattetillägget står fast eller har undanröjts.

I ett beslut den 11 december 2014 (mål nr Ö 5698-13) prövade Högsta domstolen frågan om skattetillägg som påförts ett handelsbolag hindrar en prövning av åtal för skattebrott. Högsta domstolen uttalade bl.a. följande. I rättsfallet NJA 2013 N 34 fann Högsta domstolen att staten genom rättsligt förfarande krävt företrädaren för ett aktiebolag på betalning av det skattetillägg som påförts aktiebolaget. Det rättsliga förfarandet inleddes när Skatteverkets ansökan om betalningsskyldighet för företrädaren enligt 12 kap. skattebetalningslagen kom in till förvaltningsrätten. När det gäller frågan om ett handelsbolag inleds förfarandet inte hos förvaltningsrätten. I stället kan Skatteverket besluta enligt 59 kap. 11 § SFL om ansvar för delägare enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. I sådant fall inleds det rättsliga förfarandet mot delägare genom att Skatteverket fattar sitt beslut, och det är från den tidpunkten som det föreligger hinder mot ett åtal som avser samma oriktiga uppgift (jfr NJA 2013 s. 502). Högsta domstolen konstaterade att i detta fall hade Skatteverket endast skickat ut ett övervägande om betalningsskyldighet, varför delägarna inte genom något rättsligt förfarande hade krävts på betalning av det skattetillägg som hade påförts handelsbolaget.

I rättsfallet NJA 2014 s. 377 – där fråga var om en person som bedrivit näringsverksamhet under enskild firma lämnat oriktiga uppgifter i sina inkomstdeklarationer genom att utelämna vissa inkomster – fann Högsta domstolen att beslut om skattetillägg beträffande inkomstskatt inte hindrade en prövning av åtal för bokföringsbrott avseende samma oriktiga uppgifter i bokföringen.

I ett beslut den 3 mars 2015 (mål nr Ö 5152-13) konstaterade Högsta domstolen att skattetillägg som påförts innan åtal väcktes för samma oriktiga uppgift som domen för vårdslös skatteuppgift avsåg innebar att rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning hade blivit åsidosatt.

I rättsfallet NJA 2015 s. 417 har Högsta domstolen behandlat frågor om straffrabatt på grund av sen lagföring, kränkning av rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning och långsam handläggning.

Se också kommentaren till 2 §.

I rättsfallet NJA 2003 s. 390 har ansetts att den som döms för skattebrott inte är skyldig att utge skadestånd till staten för undandragen skatt enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

I rättsfallet NJA 2021 s. 99 ”Det otillåtna preparatet” slog Högsta domstolen (majoriteten) fast att en person som yrkesmässigt sålt ett läkemedel, trots att tillstånd saknats, har inom ramen för ett brottmål ansetts vara såväl mervärdesskatteskyldig som bokföringsskyldig för verksamheten. I domen redogjordes för unionsrätten såsom den kommit till uttryck i EU-domstolens dom den 29 juni 2000, Kaupo Saluments m.fl., EU:C:2000:352, p 19, och där gjorda hänvisningar. Högsta domstolen uttalade att det var tydligt att huvudregeln i unionsrätten är att omsättningen av varor är mervärdesskattepliktig även när den är olaglig men att undantag kan förekomma. I så fall förutsätts att det är fråga om varor som på grund av sina särdrag inte på något sätt konkurrerar med verksamhet inom en laglig ekonomisk sektor. Med hänvisning till rättsfallen RÅ 2005 ref. 14 och HFD 2011 ref. 80 konstaterade Högsta domstolen att dessa får anses innebära att inkomst från yrkesmässigt bedriven verksamhet kan vara skattepliktig även om verksamheten sker i strid med lag genom att verksamhetsutövaren saknar vederbörligt tillstånd för verksamheten.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 2021/22:61, 2021/22:SkU9; se också prop. 2014/15:1, 2014/15:FiU1, prop. 2004/05:149, 2004/05:SkU32, prop. 2003/04:117, 2003/04:SkU30, prop. 1995/96:87, 1995/96:SkU18 och prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Den 1 januari 2004 upphörde lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel att gälla (se prop. 2003/04:1, 2003/04:FiU1). Den lagen liksom äldre föreskrifter i skattebrottslagens 1 § gäller dock alltjämt för förhållanden som hänför sig till tiden före den 1 januari 2004.

Författare: Kazimir Åberg

Lagen är generellt tillämplig på skatter. Enligt allmänna principer gäller att endast svenska skatter avses. Med skatt avses endast sådana utskylder till det allmänna som i lag betecknas som skatt. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 155.

Författare: Kazimir Åberg

Betecknas en utskyld som avgift och saknas särskild föreskrift om att skattebrottslagen ska tillämpas, blir lagen därmed inte tillämplig, oberoende av om avgiften statsrättsligt är helt eller delvis att bedöma som en skatt. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 155.

Författare: Kazimir Åberg

Som exempel på gärningar som ska bestraffas enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen [2000:1225]) kan nämnas brott avseende den mervärdesskatt som tas ut vid import från länder utanför EU eller, i regel, skatt på alkohol och tobak.

Författare: Kazimir Åberg

Enligt artikel 10.2 i Rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatter på tobaksvaror har vissa av EU:s medlemsstater beviljats en övergångsperiod till och med den 31 december 2017 med att anpassa sig till EU:s minimiskattenivåer på tobaksvaror. Bulgarien, Kroatien, Lettland, Litauen, Rumänien och Ungern har ännu inte nått upp till dessa miniminivåer. Regler om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror från dessa länder till Sverige har tagits in i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter. Den lagen innehåller bestämmelser om en särskild avgift som uppvisar stora likheter med skattetillägg enligt SFL. Undantaget i 1 § 2 st. 2 p. säkerställer att konflikt inte uppstår med dubbelbestraffningsförbudet i artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Se vidare prop. 2014/15:1 s. 300 ff.

Författare: Kazimir Åberg

I smugglingslagen (2000:1225) ges Tullverket brottsutredande befogenheter avseende vissa skattebrott som rör punktskattepliktiga varor, se vidare prop. 2004/05:149 s. 46 ff., 58 f. och 63 f.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Skattebrottet är konstruerat som ett farebrott och omfattar även skatteundandragande i samband med uppbördsförfarandet. Att brottet konstruerats som ett farebrott innebär att det inte är nödvändigt att ett skatteundandragande faktiskt skett, dvs. att ett beslut om debitering fattats, utan det är tillräckligt om förfarandet ger upphov till fara för att så sker. Skattebrottet fullbordas när en oriktig uppgift lämnas till myndigheten eller när tidpunkten för att lämna en föreskriven uppgift inträder utan att skyldigheten har fullgjorts. Det föreligger således inte något krav på förmögenhetsöverföring. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 157.

Högsta domstolen (i plenum) har i rättsfallet NJA 2013 s. 502 slagit fast att ”dubbla förfaranden” strider mot såväl EU:s rättighetsstadga (när fråga är om mervärdesskatt) som Europakonventionen. Se vidare stjärnnoten. Beträffande tidigare behandling av frågan jfr NJA 2000 s. 622, NJA 2004 s. 510 I och II, NJA 2010 s. 168 I och II, NJA 2011 s. 444, RH 2005:52 och SOU 2001:25.

Författare: Kazimir Åberg

Uppgiften ska ha lämnats på annat sätt än muntligen. Som huvudregel gäller att muntliga oriktiga uppgifter inte är straffbara. En oriktig uppgift som lämnas på ADB-medium eller på något liknande sätt omfattas av skattebrottslagen.

Något formkrav för uppgiftslämnandet har inte ställts upp; exempelvis behöver inte en handling vara undertecknad av uppgiftslämnaren. Det avgörande är om den bristfälliga uppgiften för vederbörlig myndighet framstår eller bort framstå som ett tjänligt bevismedel. För att en oriktig uppgift i t.ex. en elektronisk handling ska kunna föranleda straffansvar får det således förutsättas att utställaren går att identifiera och att en sådan handling på ett eller annat sätt kommer att kunna ges samma bevisvärde som ett pappersdokument. Se vidare prop. 1971:10 s. 245 ff., prop. 1995/96:170 s. 161 och Thornstedt m.fl., 1994, s. 19 ff.

Författare: Kazimir Åberg

Uppsåtet ska täcka samtliga objektiva brottsförutsättningar, dvs. såväl lämnandet eller underlåtenheten, uppgiftens oriktighet som själva skatteundandragandet. Även om faran för skatteundandragandet ska vara täckt av uppsåt torde det inte krävas att gärningsmannen har en exakt uppfattning om det belopp som riskerar att undandras. Inte heller torde gärningsmannen behöva ha fullt klart för sig vilka skatter eller avgifter som kan påverkas av hans eller hennes handlande. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 159.

Underlåtenhet att lämna deklaration eller andra föreskrivna uppgifter kan begås med samtliga former av uppsåt.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2010 s. 306 slagit fast att en förutsättning för skattebrott är att den tilltalade haft uppsåt till eget eller annans skatteundandragande.

Författare: Kazimir Åberg

Huruvida en uppgift är oriktig får bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i den författning som innehåller regler om ifrågavarande skatt eller avgift. Med oriktig uppgift avses varje osant meddelande angående någon omständighet som är av betydelse för ett riktigt fastställande av skatte- eller avgiftsskyldigheten. I begreppet ingår också ofullständiga uppgifter; i vart fall om uppgiftslämnaren ger intryck av att ha lämnat alla upplysningar av betydelse för ett viss skattebeslut (jfr NJA 1964 s. 478, NJA 1973 s. 529 och NJA 1994 s. 277).

I rättsfallet NJA 2018 s. 704 hade Högsta domstolen att pröva om ett yrkande om avdrag för ingående mervärdesskatt har utgjort en oriktig uppgift i skattebrottslagens mening i ett fall där avdragsrätt inte funnits. Högsta domstolen uttalade att när innebörden av ett straffbud framgår av annan lagstiftning måste tolkningen av den lagstiftningen ske på ett sätt som uppfyller den straffrättsliga legalitetsprincipens krav.

Varje person som lämnar oriktig uppgift kan dömas som gärningsman. Således kan även den bestraffas som lämnar uppgift till ledning för fastställande av annans skatt. Alla typer av kontrolluppgifter faller därmed i princip under straffbudets tillämpning. Se vidare prop. 1971:10 s. 247, SOU 1995:10 s. 183 och Thornstedt m.fl., 1994, s. 22 ff.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1981 s. 277 slagit fast att när avgiven allmän självdeklaration innehåller flera oriktiga uppgifter så ska hela det oriktiga förfarandet i skattebrottsligt hänseende bedömas som ett brott. Se också NJA 1984 s. 520 och NJA 1986 s. 105.

Författare: Kazimir Åberg

För ansvar krävs inte att uppgiften har lämnats till ledning för myndighets beslut. Sålunda fordras inte att myndigheten i det enskilda fallet i formell mening fattat ett beskattningsbeslut. Även påföring av skatt genom automatisk databehandling faller under brottsbeskrivningen. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 161.

Författare: Kazimir Åberg

Åklagaren måste göra sannolikt att förhållandena i det enskilda fallet varit sådana att det förelegat en beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle påföras med ett för lågt belopp.

Som exempel på situationer där skatteundandragande normalt inte kan anses föreligga kan nämnas fallet där en oriktig uppgift eller underlåtenhet som avser inkomster eller avdrag omfattas av en obligatorisk kontrolluppgiftsskyldighet, dvs. en kontrolluppgift som ska lämnas utan föreläggande. Inte heller bör en oriktig uppgift som kan kontrolleras mot uppgifter i skatteregistret anses innebära fara för skatteundandragande i normalfallet. Om en deklaration vid samkörning sorteras ut för särskild kontroll – men den oriktiga uppgiften är av sådan art att den därefter inte kan upptäckas annat än vid en revision eller genom att ytterligare uppgifter inhämtas från den skattskyldige eller annan – bör farerekvisitet emellertid anses vara uppfyllt.

I rättsfallet NJA 2016 s. 891 har Högsta domstolen funnit att fara för skatteundandragande har förelegat trots att förutsättningarna inte var uppfyllda avseende de aktuella beloppen.

Skattebrottet ska anses vara begånget den dag då den felaktiga uppgiften lämnades (beträffande ordningen före den 1 juli 1996, jfr NJA 1987 s. 201).

Se vidare prop. 1995/96:170 s. 88 ff. och 157 f.; jfr prop. 1971:10 s. 255 och Thornstedt m.fl., 1994, s. 28 ff.

Vid beräkningen av det skattebelopp som undandragits eller kunde ha kommit att undandras, bör i princip hänsyn inte tas till kvittningsinvändningar i andra fall än då invändningen har ett omedelbart samband med den oriktiga uppgiften, s.k. oäkta kvittning. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 96 ff. och 161 samt Holmquist, Lindmark, 2012, s. 92 ff. Frågor om kvittning har behandlats i rättsfallen NJA 1980 s. 359 I och II, NJA 1988 s. 292, RH 73:85 och RH 140:85.

Författare: Kazimir Åberg

Även situationer som rör kompensation för skatt täcks av bestämmelsen. Avsikten är att allt handlande som leder till att skatt eller avgift återbetalas eller kompenseras med för högt belopp ska kunna straffas oavsett om den som erhåller återbetalningen eller kompensationen själv är skattskyldig.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2000 s. 372 behandlat frågan om hävdande av en fordran som uppkommit genom skattebrott ska bedömas som medhjälp till skattebrott eller som fordringshäleri.

I rättsfallet NJA 2007 s. 929 har Högsta domstolen prövat uppsåtskravet vid medhjälp till skattebrott.

Författare: Kazimir Åberg

Frågan om påföljdsval då lång tid förflutit sedan brottet begåtts har behandlats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1998 s. 283. I rättsfallet NJA 1999 s. 769 har Högsta domstolen funnit att villkorlig dom med samhällstjänst inte kan komma i fråga för artbrottslighet (i förevarande fall bokföringsbrott, grovt brott och skattebedrägeri) när brottens straffvärde är så högt som fängelse tio månader. I rättsfallet NJA 2000 s. 190 har Högsta domstolen bestämt påföljden för skattebedrägeri och skattebrott till villkorlig dom med samhällstjänst. Brottens straffvärde ansågs motsvara fängelse tre månader. I rättsfallet NJA 2003 s. 499 har Högsta domstolen funnit att villkorlig dom med samhällstjänst inte kan komma i fråga för skattebrott när brottets straffvärde uppgår till fängelse åtta månader.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Författare: Kazimir Åberg

Till ringa brott hänförs främst gärningar som rör mindre skatte- eller avgiftsbelopp. Beloppsgränsen är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Allmänt sett anses beloppsgränsen för åtal ligga avsevärt högre än vad som gäller vid ringa förmögenhetsbrott enligt brottsbalken. Även andra objektiva omständigheter än beloppets storlek bör beaktas vid avgörandet om brottet är ringa (se NJA 1986 s. 105). Beträffande gränsdragningen mellan skattebedrägeri (skattebrott) och skatteförseelse, se NJA 1984 s. 384.

Se vidare prop. 1971:10 s. 250 f., prop. 1995/96:170 s. 162 f., SOU 1995:10 s. 220 ff. och Thornstedt m.fl., 1994, s. 44 ff.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

För paragrafens tillämpningsområde, se prop. 1971:10 s. 251, prop. 1995/96:170 s. 162 f., SOU 1995:10 s. 237 ff. och Thornstedt m.fl., 1994, s. 48 ff.

Författare: Kazimir Åberg

För avgörande av om brottet är grovt ska en helhetsbedömning av gärningen göras (se NJA 1974 s. 194 och NJA 1987 s. 201).

Författare: Kazimir Åberg

Härmed menas den skatt eller avgift som undandragits det allmänna. Det torde fordras att beloppet är avsevärt högre än vad som krävs exempelvis för grovt bedrägeri enligt BrB.

I princip bör hänsyn inte tas till kvittningsinvändningar i andra fall än då invändningen har ett omedelbart samband med den oriktiga uppgiften, s.k. oäkta kvittning. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 96 ff. och 161 samt Holmquist, Lindmark, 2012, s. 92 ff. Frågor om kvittning har behandlats i rättsfallen NJA 1980 s. 359 I och II, NJA 1988 s. 292, RH 73:85 och RH 140:85.

Författare: Kazimir Åberg

Beträffande skillnaden mellan falska och osanna handlingar, se 1995/96:JuU23 s. 14 f.

Författare: Kazimir Åberg

Om ett skattebrott har begåtts genom användande av falsk handling och brottet därför klassificeras som grovt, bör förfalskningen normalt konsumeras av det grova skattebrottet. Detsamma torde ofta gälla när skattebrottet har begåtts medelst vilseledande bokföring. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 163 f.

Författare: Kazimir Åberg

Härmed avses inte att mindre skatteundandraganden ska bedömas som grova brott enbart av den anledningen att det rör sig om ett upprepat förfarande (se NJA 2018 s. 634). Se vidare SOU 1995:10 s. 243.

Författare: Kazimir Åberg

Denna kvalifikationsgrund syftar i första hand på gärningsmannens tillvägagångssätt, se prop. 1971:10 s. 365 (se också NJA 1974 s. 194; jfr NJA 1987 s. 201). Se vidare SOU 1995:10 s. 244.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Brottet utgör den culpösa motsvarigheten till aktivt skattebrott. I likhet med vad som gäller för skattebrott inträder ansvar för vårdslös skatteuppgift oavsett om den oriktiga uppgiften avser uppgiftslämnarens egen eller annans skatt. Även en arbetsgivare som lämnar oriktig kontrolluppgift kan således vara att döma för vårdslös skatteuppgift. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 164.

Brottet vårdslös skatteuppgift är fullbordat så snart fara uppstår för att skatte- eller avgiftsförlust ska inträda för det allmänna.

Det ska vara fråga om s.k. konkret fara. Detta innebär att åklagaren måste göra sannolikt att förhållandena i det aktuella fallet varit sådana att det förelegat en beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle ha påförts för lågt eller tillgodoräknats för högt.

Farebedömningen ska avse förhållandena vid den tidpunkt då handlingen kommit in till myndigheten. För ansvar bör det vara tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid en rutinmässig granskning.

Se vidare prop. 1971:10 s. 233 och 255 f., SOU 1995:10 s. 97 f. samt Thornstedt m.fl., 1994, s. 65 ff.

Författare: Kazimir Åberg

Se kommentaren till “annat sätt än muntligen” i 2 §.

Författare: Kazimir Åberg

Gärningsmannen ska ha gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån. Först om gärningsmannen slarvat i högre grad vid upprättandet av en deklaration eller annan handling eller visat en uppenbar likgiltighet för att sätta sig in i de beskattningsregler som han eller hon haft att tillämpa, bör grov oaktsamhet anses föreligga (se NJA 1981 s. 277, NJA 1983 s. 374, NJA 2004 s. 510 I och II). Se vidare prop. 1971:10 s. 256, prop. 1995/96:170 s. 164 och Thornstedt m.fl., 1994, s. 72 ff.

Enligt praxis torde gränsen kunna sättas vid ungefär ett basbelopp (se NJA 1984 s. 520). Se vidare SOU 1995:10 s. 98 f.

Författare: Kazimir Åberg

Se kommentaren till “oriktig uppgift” i 2 §.

Författare: Kazimir Åberg

Se kommentaren till farerekvisitet i 2 §.

Författare: Kazimir Åberg

Se kommentaren till undandragande eller felaktigt tillgodoräknande i 2 §.

Författare: Kazimir Åberg

I rättsfallet NJA 2005 s. 856 har Högsta domstolen behandlat bl.a. frågan om skattetilläggs betydelse för påföljdsfrågan.

Författare: Kazimir Åberg

Vid bedömningen av om ett vårdslöst skattebrott är att anse som mindre allvarligt ska hänsyn tas, förutom till storleken av skatte- eller avgiftsbeloppet, också till övriga omständigheter. Gärningar som rör skatte- eller avgiftsbelopp upp till ett basbelopp bör – vad avser inkomst- eller förmögenhetstaxeringen – inte leda till straffansvar (se NJA 1984 s. 520). Beträffande uppbördsredovisningen torde beloppsgränsen två basbelopp gälla.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 2010/11:165, 2011/12:SkU3. Se också prop. 1996/97:100, 1996/97:SkU23 och prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Författare: Kazimir Åberg

Hänvisningen till SFL, som trädde i kraft den 1 januari 2012, innebär att det straffrättsliga ansvaret utvidgats till att omfatta också skatteavdrag för särskild inkomstskatt, om gärningen har begåtts efter ikraftträdandet (se prop. 2010/11:165 s. 1213).

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 2010/11:165, 2011/12:SkU3. Se också prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

För ansvar enligt 2 § krävs att förfarandet innebär fara för skatteundandragande. Motsvarande rekvisit uppställs inte för skatteredovisningsbrott. Det räcker att uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt eller för fullgörandet av skyldighet att lämna kontrolluppgifter etc. Vidare ska uppsåtet i 2 § omfatta såväl skatteundandragandet som lämnandet av den oriktiga uppgiften respektive underlåtenheten att lämna föreskriven handling, medan uppsåtet i förevarande paragraf omfattar endast det senare ledet.

Bestämmelserna i förevarande paragraf kan – till skillnad från bestämmelserna i 2 § – bli tillämpliga även i det fall skyldigheten rör utländsk skatt. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 165 f.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2010 s. 306 ingående behandlat huruvida underlåtenhet att lämna kontrolluppgifter är att bedöma som skattebrott eller skatteredovisningsbrott.

Författare: Kazimir Åberg

Bestämmelsen omfattar t.ex. oriktiga uppgifter lämnade i kontrolluppgift eller oriktig uppgift vid ansökan om jämkning eller vid ansökan om F-skattesedel.

Författare: Kazimir Åberg

Bestämmelsen reglerar oriktigt uppgiftslämnande till arbetsgivare eller annan som är skyldig att lämna kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse till myndighet.

Författare: Kazimir Åberg

Vid bedömningen av om en gärning är att anse som ringa bör konsekvenserna av förfarandet kunna tillmätas betydelse (se RH 2003:12).

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 167.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Ansvar för grovt bokföringsbrott bör som regel konsumera ansvar för försvårande av skattekontroll, även när sistnämnda brott är att bedöma som grovt (se vidare prop. 2004/05:69 s. 31 f.).

Författare: Kazimir Åberg

Se kommentaren till rekvisitet “grov oaktsamhet” i 5 § 1 st. och NJA 1977 s. 691.

Författare: Kazimir Åberg

Straffbestämmelsen tar i första hand sikte på den som inte fört några räkenskaper eller som för dem på ett ofullständigt sätt. Vidare faller vilseledande bokföringsåtgärder – med eller utan stöd av falska eller osanna verifikationer – under det straffbara området. Slutligen bestraffas också den som förstör eller undanskaffar räkenskapsmaterial under sådan tid då han eller hon haft skyldighet att bevara detta. I förhållande till brotten i BrB, t.ex. bokföringsbrottet, tillämpas vanliga regler om brottskonkurrens. Se vidare prop. 1971:10 s. 260 f., prop. 1995/96:170 s. 135 ff. och 168, SOU 1995:10 s. 266 f. och Thornstedt m.fl., 1994, s. 88.

I rättsfallet NJA 2013 s. 1067 slår Högsta domstolen fast att straffbestämmelsen i förevarande paragraf får uppfattas så att den omfattar enbart försvårande av kontrollen av den bokförings- eller uppgiftsskyldiges skatter eller avgifter. Att Skatteverkets kontrollverksamhet avseende andra skattesubjekt försvårats av vidtagna åtgärder saknar betydelse för straffbarheten.

Författare: Kazimir Åberg

Gärningen blir som farebrott fullbordad vid tidpunkten för handlingen eller underlåtenheten, under förutsättning att denna har gett upphov till fara för att kontrollverksamheten allvarligt försvåras. Se vidare prop. 1995/96:170 s. 168.

Författare: Kazimir Åberg

För grovt brott bör fordras att fråga är om en systematisk och uppsåtlig brottslighet som avsett särskilt höga belopp. Se vidare prop. 1981/82:85 s. 28 f. och 34.

Författare: Kazimir Åberg

Förarbeten: prop. 2010/11:76, 2010/11:JuU26. Se också prop. 2015/16:113, 2015/16:JuU16.

Bestämmelsen har tillkommit i anledning av genomförandet av rådets för rättsliga och inrikes frågor rambeslut den 24 oktober 2008 (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet. Lagföring för förberedelse till grovt skattebrott skulle kunna komma i fråga t.ex. om pengar tagits emot eller lämnats som betalning för att någon ska ge in en felaktig mervärdesskattedeklaration eller kontrolluppgift till Skatteverket och där det av olika skäl blivit aktuellt att ingripa mot brottsligheten redan innan deklarationen eller uppgiften getts in. För att ytterligare stärka kampen mot den organiserade brottsligheten har även stämpling till grovt skattebrott kriminaliserats.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2018 s. 531 funnit att en oriktig anmälan till Skatteverket om registrering för redovisning av mervärdesskatt inte kan anses vara särskilt ägnad att användas som hjälpmedel till ett planerat skattebrott.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 2017/18:144, 2017/18:SkU181. Se också prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23 och prop. 2010/11:165, 2011/12:SkU3.

Författare: Kazimir Åberg

Bestämmelsen torde vara tillämplig oavsett när och hur det rätta påförandet eller tillgodoräknandet av skatt kan verkställas. Det är således ovidkommande om den skattskyldiges åtgärd leder till rätt debitering inom ramen för det normala taxerings- och debiteringsförfarandet eller om åtgärden leder till eftertaxering.

För att åtgärden ska kunna godtas som rättelse fordras att den leder till att skatten för just den beskattningsperiod som är i fråga beräknas till rätt belopp (se NJA 1971 s. 371 och NJA 1985 s. 553). Frågor om förutsättningar och beviskrav för frivillig rättelse har också behandlats i NJA 2004 s. 692.

I rättsfallet NJA 2003 s. 499 har Högsta domstolen funnit att inlämnande av korrekta kontrolluppgifter utgörande underlag för debitering av slutlig skatt för anställda inte utgör frivillig rättelse.

Kravet på frivillighet innebär här i allt väsentligt detsamma som i 23 kap. 3 § BrB om frivilligt tillbakaträdande från försök till brott. Frivillighetskriteriet anses uppfyllt så snart rättelsen vidtas utan att gärningsmannen har känt sig tvingad av yttre omständigheter. En rättelse kan ske med ansvarsbefriande verkan även om Skatteverket har informerat allmänheten om att t.ex. kontroll av banktillgodohavanden i utlandet kommer att ske, eller att vissa typer av transaktioner kommer att kontrolleras särskilt (se prop. 2010/11:165 s. 1214). Tillbakaträdandet torde inte anses som frivilligt om beskattningsmyndigheten i det enskilda fallet har påbörjat en särskild granskning av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden eller på något sätt meddelat honom att granskning kommer att ske (se NJA 1974 s. 26).

Se vidare prop. 1971:10 s. 261 f. och 355, prop. 1995/96:170 s. 160 och 168 f. samt Thornstedt m.fl., 1994, s. 91 ff.

Författare: Kazimir Åberg

Tredje stycket är en konsekvens av ändringar i 49 kap. 10 § 2 st. SFL. Förevarande stycke har utformats på samma sätt som nämnda bestämmelse i SFL. Motivet till det är att sambanden mellan de straffrättsliga och de administrativa sanktionssystemen gör att förutsättningarna för att riskera sanktion vid rättelse bör vara desamma. Om samtliga tre förutsättningar är uppfyllda, anses åtgärden inte vara på eget initiativ. Ansvar enligt lagen kan då dömas ut. Ändringen trädde i kraft den 1 augusti 2018 (SFS 2018:564). Till ändringen har knutits en övergångsbestämmelse enligt vilken den nya lydelsen får tillämpas första gången på åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet och som har en koppling till sådan information om generell kontroll som Skatteverket har lämnat efter ikraftträdandet.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 2014/15:131, 2015/16:SkU4. Se också prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Författare: Kazimir Åberg

Sådana skäl bör i regel anses föreligga om gärningsmannen inte kan påföras någon administrativ sanktion för sitt förfarande. Vid åtalsprövningen bör även omständigheterna vid brottets begående beaktas.

Författare: Kazimir Åberg

Med ”det undandragna skattebeloppet” förstås det belopp som undandragits eller kunde ha undandragits. Vid tidpunkten för åtals väckande är det fråga om en bedömning av om det undandragna skattebeloppet faktiskt understiger två prisbasbelopp.

Författare: Kazimir Åberg

Regeln i 2 p. gäller bara om felaktigheten eller passiviteten även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg för samma person. Som exempel på vad som kan hamna utanför bestämmelsens tillämpningsområde kan nämnas den situationen att en företrädare för en juridisk person blir misstänkt för skattebrott bestående i ett oriktigt uppgiftslämnande i företagets deklaration vilket lett till att den juridiska personen har påförts skattetillägg.

Beträffande begreppet ”samma person”, se vidare prop. 2014/15:131 s. 124.

Författare: Kazimir Åberg

Vid upprepad brottslighet eller flera brott som inte hänför sig till ett och samma år får det prisbasbelopp som gäller för vart och ett av de aktuella brotten användas vid gränsdragningen.

Författare: Kazimir Åberg

Förarbeten: prop. 2010/11:76, 2010/11:JuU26.

Andra stycket har tillkommit i anledning av genomförandet av rådets för rättsliga och inrikes frågor rambeslut den 24 oktober 2008 (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet. Andra stycket innebär ett avsteg från huvudregeln i första stycket och får till följd att brottsbalkens regler om förverkande ska tillämpas, om det är fråga om utbyte av förberedelse till grovt skattebrott – dvs. det som lämnats som betalning för brottet – eller pengar som lämnats för att täcka kostnader för utförandet av ett grovt skattebrott.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 2010/11:165, 2011/12:SkU3. Se också prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23.

Författare: Kazimir Åberg

Enligt 35 kap. 4 § 1 st. BrB räknas preskriptionstiden från den dag då brottet begicks eller, om det för ådömande av påföljd förutsätts att viss verkan av handlingen inträtt, från den dag då sådan verkan inträdde.

Författare: Kazimir Åberg

Huvudregeln om åtalspreskription ges i 35 kap. 1 § BrB. I förevarande stycke ges ett undantag från denna regel. Enligt förevarande bestämmelser är det tillräckligt om den misstänkte inom preskriptionstiden delges att han är skäligen misstänkt för brott. Se vidare prop. 1984/85:47 s. 46 f., 114 f. och 121 samt Thornstedt m.fl., 1994, s. 103.

Författare: Kazimir Åberg

Angående förarbetena till paragrafen, se prop. 1984/85:47, JuU 1984/85:14 och prop. 1995/96:170, 1995/96:JuU23. Se vidare Thornstedt m.fl., 1994, s. 103 ff.

Författare: Kazimir Åberg

Syftet med den angivna sexmånadersfristen synes enbart vara att förhindra den arbetsbelastning för domstolar och åklagare som skulle bli fallet om förlängningarna skulle behöva begränsas till kortare frister (se prop. 1984/85:47 s. 36 f.). Mot den bakgrunden har Hovrätten för Nedre Norrland i beslut den 23 april 2010 (mål nr Ö 319-10), på åklagarens begäran, förlängt preskriptionstiden med kortare tid än sex månader. (Högsta domstolen beslutade den 14 juli 2010 att inte meddela prövningstillstånd.)

Författare: Kazimir Åberg

Angående förarbetena till paragrafen, se prop. 1984/85:47, JuU 1984/85:14. Se vidare Thornstedt m.fl., 1994, s. 103 ff.

Författare: Kazimir Åberg

Se kommentaren till 14 a §.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1984/85:178, JuU 1984/85:39. Se också prop. 1982/83:134 s. 11 ff., 38 f. och 43 f.

I rättsfallet NJA 2016 s. 891 uttalade Högsta domstolen beträffande handläggningen av skattebrottmål följande. ”Av förarbetena till bestämmelserna om samordning av skatte- och brottmålsprocesserna framgår att skattebrottmål ska kunna handläggas utan att man avvaktar utgången av skatteprocessen. Det framgår också att det inte finns någon generell skyldighet för en allmän domstol att följa en allmän förvaltningsdomstols skatterättsliga bedömningar. (Se prop. 1982/83:134 s. 9 f.) Än mindre kan det då finnas någon skyldighet att följa bedömningen i bevisfrågor.”

Författare: Kazimir Åberg

Angående förarbetena till paragrafen, se prop. 1982/83:134, JuU 1982/83:36.

Författare: Kazimir Åberg

Senaste ändring, se prop. 1997/98:10, 1997/98:SkU10.

Författare: Kazimir Åberg

I lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar har Skatteverket getts rätt att utan biträde av åklagare utreda viss brottslighet inom skatteområdet (se vidare prop. 1997/98:10, 1997/98:SkU10). Avsikten är att brott där man kan anta att åklagare efter en förenklad brottsutredning kan besluta om strafföreläggande ska anmälas till brottsutredande enhet inom Skatteverket. Övriga brott ska anmälas till åklagare.