Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Domstolens dom den 20 mars 1990. - Du Pont de Nemours Italiana SPA mot Unità Sanitaria locale no 2 di Carrara. - Begäran om förhandsavgörande: Tribunale amministrativo regionale della Toscana - Italia. - Offentlig upphandling av varor - Bestämmelse om att 30 % av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag i en bestämd region. - Mål C-21/88.



Rättsfallssamling 1990 s. I-00889

Svensk specialutgåva s. 00359

Finsk specialutgåva s. 00377



Sammanfattning

Parter

Föremål för talan

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1. Fri rörlighet för varor - kvantitativa restriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - bestämmelse om att en viss andel av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag i en bestämd region inom det nationella territoriet - otillåtlighet - åtgärd som endast gynnar en del av den inhemska produktionen - saknar betydelse

(artikel 30 i EEG-fördraget)

2. Fri rörlighet för varor - kvantitativa restriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - åtgärd som kan anses utgöra stöd enligt artikel 92 i fördraget - möjlighet som inte utesluter att förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan kan vara tillämpligt

(artiklarna 30 och 92 i EEG-fördraget)

Sammanfattning



1. Artikel 30 i fördraget hindrar tillämpningen av nationella regler som föreskriver att en viss andel av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag som är etablerade i vissa regioner inom det nationella territoriet.

Även om de begränsande verkningarna av ett sådant preferenssystem i lika stor utsträckning drabbar produkter tillverkade av företag i den berörda medlemsstaten vilka inte är etablerade i den aktuella regionen som produkter tillverkade av företag etablerade i övriga medlemsstater, står det ändå klart att alla produkter som gynnas av preferenssystemet är inhemska. Det faktum att den begränsande verkan som en statlig åtgärd har på importen inte gynnar samtliga utan endast vissa inhemska produkter innebär för övrigt inte att den berörda åtgärden undgår förbudet i artikel 30.

2. Fördragets bestämmelser om stöd

kan under inga omständigheter utnyttjas för att åsidosätta dess regler om fri rörlighet för varor. Både de förra och senare eftersträvar samma mål, nämligen att säkerställa den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensvillkor. Det förhållandet att en nationell åtgärd eventuellt kan anses utgöra stöd enligt artikel 92 är därför inte ett tillräckligt skäl för att den skall undantas från förbudet i artikel 30.

Parter



I mål C-21/88

har Tribunale amministrativo regionale della Toscana till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Du Pont de Nemours Italiana SpA

och

Unità sanitaria locale no 2 di Carrara.

Föremål för talan



Begäran avser tolkningen av artiklarna 30, 92 och 93 i EEG-fördraget.

Domskäl



1 Genom beslut av den 1 april 1987, som inkom till domstolen den 20 januari 1988, har Tribunale amministrativo regionale della Toscana i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 30, 92 och 93 i EEG-fördraget för att avgöra om en rad italienska regler, som föreskriver att en viss andel av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag som är etablerade i regionen Mezzogiorno, är förenliga med dessa bestämmelser.

2 Dessa frågor har uppkommit under en tvist mellan Du Pont de Nemours Italiana SpA, stött av Du Pont de Nemours Deutschland GmbH, och Unità sanitaria locale no 2 di Carrara (lokal sjukvårdsmyndighet, nedan kallad "USL"), stödd av 3M Italia, om villkoren för tilldelning av ett offentligt upphandlingskontrakt avseende röntgenfilm och röntgenvätskor.

3 Genom artikel 17.16 och 17.17 i lag nr 64 av den 1 mars 1986 (Disciplina organica dell'intervento straordinario nel Mezzogiorno) ålade den italienska staten alla offentliga organ och myndigheter liksom institutioner och företag i vilka staten är delägare, däribland samtliga lokala sjukvårdsmyndigheter inom det nationella territoriet, att göra minst 30 % av sina inköp från industri-, jordbruks- och hantverksföretag etablerade i Mezzogiorno, i vilka de ifrågavarande produkterna framställs eller bearbetas.

4 I enlighet med bestämmelserna i denna nationella lagstiftning fastställde USL genom beslut av den 3 juni 1986 villkoren för ett selektivt anbudsförfarande i samband med upphandling av röntgenfilm och röntgenvätskor. I den bifogade kravspecifikationen delade USL upp upphandlingen i två delar, varav den ena, som motsvarade 30 % av det totala beloppet, var förbehållen företag etablerade i Mezzogiorno. Företaget Du Pont de Nemours Italiana SpA väckte talan mot detta beslut vid Tribunale amministrativo regionale della Toscana på den grunden att företaget, med motiveringen att det inte hade någon anläggning i Mezzogiorno, hade utestängts från anbudsförfarandet rörande denna del av upphandlingen. Genom beslut av den 15 juli 1986 genomförde USL tilldelningen av kontraktet för resterande 70 % av det totala upphandlingsbeloppet. Du Pont de Nemours har väckt talan även mot detta beslut vid samma domstol.

5 Under prövningen av sökandens talan mot dessa två beslut beslutade den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande från domstolen avseende följande frågor:

1. Skall artikel 30 i fördraget, som förbjuder kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan, tolkas så att den hindrar tillämpningen av de berörda nationella reglerna?

2. Skall kravet i artikel 17 i lag nr 64 av den 1 mars 1986 om att en viss del av leveranserna skall göras från bestämda företag anses utgöra "stöd" enligt artikel 92, i den mån kravet syftar till att "främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg" genom företagsetablering som kan bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen i sådana regioner?

3. Är det enbart kommissionen som genom artikel 93 tilldelas befogenheten att bedöma om det stöd som avses i artikel 92 är tillåtet eller får även nationella domstolar ta ställning till detta i samband med prövningen av om en nationell lag eventuellt strider mot gemenskapsrätten?

6 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen, den tillämpliga lagstiftningen och de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

A - Den första frågan

7 Den nationella domstolen vill med denna fråga veta om artikel 30, som förbjuder kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan, hindrar tillämpningen av nationella regler som föreskriver att en viss andel av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag som är etablerade i bestämda regioner inom det nationella territoriet.

8 Det skall inledningsvis erinras om att enligt domstolens fasta rättspraxis, etablerad genom dom av den 11 juli 1974 i målet 8/74 Dassonville, punkt 5 (Rec. 1974, s. 837), så avser förbudet i artikel 30 mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsstaterna alla handelsregler som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen.

9 Det måste vidare påpekas att enligt det första övervägandet i ingressen till rådets direktiv 77/62 av den 21 december 1976 om samordning av förfarandet vid offentlig upphandling av varor (EGT 1977, nr L 13, s. 1, fransk version; svensk version, se EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 4, s. 219, nedan kallat "direktiv 77/62"), som var i kraft vid den tidpunkt då de i målet vid den nationella domstolen omtvistade omständigheterna förelåg, är "restriktioner mot den fria rörligheten av varor inom det offentliga upphandlingsområdet ... förbjudna enligt artikel 30 och följande i fördraget".

10 Det är därför nödvändigt att fastställa vilken inverkan ett preferenssystem som det omtvistade kan ha på den fria rörligheten för varor.

11 Det bör i detta hänseende påpekas att ett sådant system, som ger företräde åt varor vilka framställts eller bearbetats i en bestämd region i en medlemsstat, hindrar de berörda offentliga myndigheterna och organen från att göra en del av sin upphandling från företag i andra medlemsstater. Varor från andra medlemsstater diskrimineras därigenom i förhållande till varor tillverkade i den berörda medlemsstaten och den normala handeln inom gemenskapen hindras.

12 Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att de begränsande verkningarna av ett sådant preferenssystem i lika stor utsträckning drabbar produkter tillverkade av företag i den berörda medlemsstaten, vilka inte är etablerade i den region som omfattas av preferenssystemet, som produkter tillverkade av företag etablerade i övriga medlemsstater.

13 Det måste i själva verket betonas att det står klart dels att även om inte alla produkter från den berörda medlemsstaten tillförsäkras en fördel i förhållande till utländska produkter så är alla produkter som gynnas av preferenssystemet inhemska, dels att den omständigheten att den begränsande verkan på importen av en statlig åtgärd inte gynnar samtliga utan endast vissa inhemska produkter inte innebär att den berörda åtgärden undgår att omfattas av förbudet i artikel 30.

14 Det skall vidare slås fast att ett sådant system som det omtvistade på grund av sin diskriminerande karaktär inte kan vara berättigat på grund av de tvingande hänsyn som erkänns i domstolens rättspraxis, eftersom sådana hänsyn endast kan tas i beaktande när det gäller åtgärder som tillämpas utan åtskillnad på inhemska och importerade produkter (dom av den 17 juni 1981 i målet 113/80 kommissionen mot Irland, Rec. 1981, s. 1625).

15 Det skall tilläggas att ett sådant system inte heller omfattas av de undantag som är föremål för en uttömmande uppräkning i artikel 36 i fördraget.

16 Den italienska regeringen har emellertid åberopat artikel 26 i ovannämnda direktiv 77/62, där det heter: "detta direktiv hindrar inte tillämpningen av bestämmelserna i italiensk lag nr 835 av den 6 oktober 1950 (italienska republikens officiella tidning nr 245 av den 24 oktober 1950) och ändringar i dem som är i kraft vid datum för direktivets antagande; detta inkräktar inte på förenligheten mellan bestämmelserna och fördraget".

17 Det bör i detta hänseende påpekas att den nationella lagstiftning som den nationella domstolen hänvisar till (lag nr 64/86) i vissa avseenden har ett annat och mer omfattande innehåll än den lag (lag nr 835/50) som var i kraft då direktivet antogs, samt att det i artikel 26 i direktivet fastställs att tillämpningen av lagen inte "inkräktar ... på förenligheten mellan bestämmelserna och fördraget". Direktivet kan under inga omständigheter tolkas så, att det tillåter tillämpningen av en nationell lagstiftning vars bestämmelser strider mot fördragets bestämmelser och därmed hindrar tillämpningen av artikel 30 i ett fall som detta.

18 Svaret på den nationella domstolens fråga blir således följande. Artikel 30 i fördraget hindrar nationella regler som föreskriver att en viss andel av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag som är etablerade i vissa regioner inom det nationella territoriet.

B - Den andra frågan

19 Den nationella domstolen vill med denna fråga veta om de berörda nationella reglerna, för det fall de kan anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 92, kan undgå förbudet i artikel 30.

20 Det är i detta hänseende tillräckligt att erinra om att artikel 92, enligt domstolens fasta rättspraxis (se särskilt dom av den 5 juni 1986 i målet 103/84 kommissionen mot Italien (Rec. 1986, s. 1759), under inga omständigheter kan utnyttjas för att åsidosätta fördragets regler om den fria rörligheten för varor. Det framgår av denna rättspraxis att dessa regler liksom fördragets bestämmelser om statligt stöd har ett gemensamt mål, nämligen att säkerställa fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensvillkor. Som domstolen har slagit fast i ovannämnda dom är därför det förhållandet att en nationell åtgärd eventuellt kan anses utgöra stöd enligt artikel 92 inte ett tillräckligt skäl för att den skall undgå förbudet i artikel 30.

21 Utan att det är nödvändigt att undersöka om de berörda reglerna har karaktären av stöd blir svaret på den nationella domstolens fråga mot bakgrund av denna rättspraxis att det förhållandet att nationella regler eventuellt kan betraktas som stöd enligt artikel 92 inte innebär att de skall undantas från förbudet i artikel 30.

C - Den tredje frågan

22 Det framgår av svaren på föregående frågor att det i ett fall detta ankommer på den nationella domstolen att säkerställa att artikel 30 tillämpas fullt ut. Den tredje frågan, som rör den nationella domstolens roll vid bedömningen av om stöd är förenligt med artikel 92, är därför överflödig.

Beslut om rättegångskostnader



23 De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen, den franska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 1 april 1987 förts vidare av Tribunale amministrativo regionale della Toscana - följande dom:

1) Artikel 30 i EEG-fördraget hindrar tillämpningen av nationella regler som föreskriver att en viss andel av offentliga varuupphandlingskontrakt skall förbehållas företag som är etablerade i vissa regioner inom det nationella territoriet.

2) Det förhållandet att nationella regler eventuellt kan anses utgöra stöd enligt artikel 92 innebär inte att de skall undgå förbudet i artikel 30