Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 20 februari 1997. - Europeiska kommissionen mot Konungariket Belgien. - Fördragsbrott - Artikel 48 i EG-fördraget - Direktiv 68/360/EEG. - Mål C-344/95.



Rättsfallssamling 1997 s. I-01035



Sammanfattning

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Tillstånd att uppehålla sig för att söka arbete - Vistelsens längd - Nationell lagstiftning enligt vilken medborgare från andra medlemsstater som söker arbete automatiskt tvingas lämna territoriet efter en tidsperiod om tre månader - Avvisning

(EG-fördraget, artikel 48; rådets direktiv 68/360)

2 Fri rörlighet för personer - Rätt till inresa och vistelse för medborgare i medlemsstaterna - Arbetstagare som har en anställning med en varaktighet av minst ett år - Nationell lagstiftning som för de första sex månaderna av en arbetstagares vistelse föreskriver utfärdande och förnyelse av folkbokföringsintyg och betalning av en avgift för dessa dokument - Avvisning

(EG-fördraget, artikel 48; rådets direktiv 68/360, artiklarna 1, 4 och 9.1)

3 Fri rörlighet för personer - Rätt till inresa och vistelse för medborgare i medlemsstaterna - Arbetstagare och säsongsarbetare vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader - Nationell lagstiftning om utfärdande av ett dokument angående vistelse och betalning av en avgift för detta dokument - Avvisning

(EG-fördraget, artikel 48; rådets direktiv 68/360, artiklarna 8.1 a, 8.1 c och 8.2)

Sammanfattning



4 Principen om den fria rörligheten för arbetstagare, som uttrycks i artikel 48.1-48.3 i fördraget, skall ges en vidsträckt tolkning och förutsätter att medlemsstaternas medborgare kan röra sig fritt inom andra medlemsstater och vistas där för att söka arbete.

Artikel 48 garanteras ändamålsenlig verkan när gemenskapslagstiftningen eller, om sådan inte finns, en medlemsstats lagstiftning, ger de berörda en rimlig tidsfrist som gör det möjligt för dem att inom den berörda medlemsstatens område skaffa sig kunskap om de erbjudanden om anställning som motsvarar deras yrkesmässiga kvalifikationer och för att i förekommande fall vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning.

I frånvaro av gemenskapsbestämmelser som bestämmer en tidsfrist för gemenskapsmedborgares vistelse i samband med att de söker anställning, har medlemsstaterna rätt att bestämma en rimlig tidsfrist i detta avseende. Om den berörde efter tidsfristens utgång kan bevisa att han fortfarande söker arbete och att han har verklig möjlighet att få anställning, kan han inte tvingas att lämna värdmedlemsstatens territorium.

Av detta följer att en medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i fördraget om den tvingar medborgare från andra medlemsstater som söker arbete att automatiskt lämna territoriet efter en tidsperiod om tre månader.

5 En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i EG-fördraget och enligt direktiv 68/360 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer om medlemsstaten, för arbetstagare som har en anställning med en varaktighet av minst ett år, under de första sex månaderna av deras vistelse i stället för uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat utfärdar två på varandra följande folkbokföringsintyg, mot en avgift uppgående till det belopp som avkrävs egna medborgare för utfärdande av identitetskort.

Artikel 4 i direktivet innebär nämligen att medlemsstaterna är skyldiga att utfärda uppehållstillstånd till varje arbetstagare som med stöd av vederbörliga handlingar, det vill säga det dokument med vilket han reste in i landet samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg, kan bevisa att han tillhör en av de kategorier som anges i artikel 1 i samma direktiv. I ett sådant system för folkbokföringsintyg tas ingen hänsyn till om en arbetstagare från en annan medlemsstat, vid sin första begäran om utfärdande av ett uppehållstillstånd, redan har uppvisat alla de handlingar som krävs i direktivet. Enligt detta system kan det dessutom gå sex månader innan uppehållstillståndet utfärdas. Detta förfarande och den tid som går innan uppehållstillstånd utfärdas medför alltför stora bördor och utgör följaktligen ett hinder mot arbetstagares fria rörlighet, vilket står i strid med artikel 48 i fördraget.

Det framgår dessutom tydligt av artikel 9.1 i direktivet att de uppehållstillstånd som beviljas EG-medborgare skall utfärdas och förnyas gratis eller mot betalning av ett belopp som inte är högre än de avgifter och skatter som tas ut vid utfärdandet av identitetskort till landets egna medborgare. Med beaktande av systemet för utfärdande av folkbokföringsintyg måste en EG-medborgare genomgå flera administrativa etapper innan han erhåller en slutgiltig handling, och han måste vid varje tillfälle betala en avgift. Även om varje avgift var och en för sig inte överstiger beloppet för utfärdande av ett identitetskort för egna medborgare, överstiger de sammanlagt detta belopp, vilket strider mot artikel 9.1 i direktivet.

6 En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i fördraget och enligt direktiv 68/360 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer om den för arbetstagare och säsongsarbetare, vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader, utfärdar ett dokument angående deras vistelse och kräver betalning för detta dokument.

Artikel 8.1 a i direktivet föreskriver att en medlemsstat, utan att utfärda uppehållstillstånd, skall tillerkänna en arbetstagare vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader rätten att vara bosatt inom dess territorium. För vistelsen skall det dokument med vilket han reste in i landet och en uppgift från arbetsgivaren om anställningstidens förväntade längd vara tillräckligt. Enligt artikel 8.1 c i direktivet omfattar denna bestämmelse en säsongsarbetare, om han har ett anställningsavtal stämplat av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han fått arbete. Artikel 8.2 i direktivet ger de behöriga myndigheterna i värdstaten möjlighet att kräva att arbetstagaren anmäler att han uppehåller sig inom territoriet. Varje åtgärd som går längre än en sådan anmälan och liknar ett tillstånd eller ett uppehållstillstånd är oförenlig med direktivet. Dessutom utgör kravet på betalning av en avgift vid en sådan anmälan ett pekuniärt hinder mot arbetstagares fria rörlighet, vilket står i strid med gemenskapsbestämmelserna.

Parter



I mål C-344/95,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Pieter van Nuffel, rättstjänsten, i egenskap av ombud, med delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

Konungariket Belgien, företrätt av avdelningschefen Jan Devadder, ministeriet för utrikesärenden, utrikeshandel och utvecklingsbistånd, i egenskap av ombud, med delgivningsadress: Belgiens ambassad, 4, rue des Girondins, Résidence Champagne, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i EG-fördraget och enligt rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13)

- genom att föreskriva att medborgare från andra medlemsstater som söker anställning i Belgien är skyldiga att lämna territoriet efter en tidsperiod av tre månader,

- genom att för arbetstagare, som har en anställning med en varaktighet av minst ett år, under de första sex månaderna av deras vistelse, i stället för uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat, utfärda två på varandra följande folkbokföringsintyg och kräva betalning för dessa,

- genom att för arbetstagare och säsongsarbetare, vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader, utfärda ett dokument angående deras vistelse och kräva betalning för detta dokument,

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini (referent) samt domarna C.N. Kakouris, G. Hirsch, H. Ragnemalm och R. Schintgen,

generaladvokat: C.O. Lenz,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 14 november 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl



1 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 30 oktober 1995 har Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i EG-fördraget och enligt rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13 nedan kallat direktivet)

- genom att föreskriva att medborgare från andra medlemsstater som söker anställning i Belgien är skyldiga att lämna territoriet efter en tidsperiod av tre månader,

- genom att för arbetstagare, som har en anställning med en varaktighet av minst ett år, under de första sex månaderna av deras vistelse, i stället för uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat, utfärda två på varandra följande folkbokföringsintyg och kräva betalning för dessa,

- genom att för arbetstagare och säsongsarbetare, vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader, utfärda ett dokument angående deras vistelse och kräva betalning för detta dokument.

2 Regler om bosättning för EG-medborgare och medlemmar av deras familjer som beger sig till Belgien för att arbeta där återfinns i lagen av den 15 december 1980 (i dess lydelse enligt lagen av den 6 maj 1993, Moniteur belge av den 21 maj 1993) som genomförts genom kunglig kungörelse av den 8 oktober 1981 (Moniteur belge av den 27 oktober 1981) om utlänningars tillträde till territoriet, vistelse och bosättning samt om utvisning i vissa fall (nedan kallad den kungliga förordningen).

3 I artikel 45 i kungörelsen anges reglerna för förfarandet för att utfärda uppehållstillstånd till medborgare i andra medlemsstater som avser att arbeta eller verka som egna företagare i Belgien för en tid av minst ett år. I punkt 1 i denna bestämmelse anges:

"En utlänning från gemenskapen som kommer till Belgien för att arbeta eller verka som egen företagare för en tänkt tid av minst ett år skall, efter att ha uppvisat nödvändiga handlingar för inresa, skrivas in i utlänningsregistret och tilldelas ett intyg som utvisar folkbokföring ... som gäller i tre månader från utfärdandedagen.

Vid inskrivningen måste han ansöka om uppehållstillstånd ...

Före utgången av den tredje månaden från ansökan måste utlänningen från gemenskapen uppvisa antingen en bekräftelse på anställning ... om han arbetar eller har för avsikt att arbeta, eller de handlingar som krävs för att utöva yrket om han verkar som eller avser att verka som egen företagare. Om så inte sker, kontrollerar den kommunala förvaltningen om utlänningen från gemenskapen verkligen försörjer sig genom arbete, upprättar en kontrollrapport och sänder ett exemplar till den minister som ansvarar för utlänningars tillträde till territoriet, vistelse och bosättning samt om utvisning i vissa fall.

Om de handlingar som avses i tredje stycket har uppvisats före tidsfristens utgång, skall den kommunala förvaltningen förlänga intyget som utvisar folkbokföring för en ny period av tre månader. I annat fall tillställer den utlänningen en handling ..."

4 I artikel 45.2 i kungörelsen föreskrivs:

"Ministern ... eller hans ombud ... beslutar att bevilja eller vägra uppehållstillstånd snarast och senast inom sex månader från ansökan om uppehållstillstånd och ger nödvändiga instruktioner till den kommunala förvaltningen.

Om ministern ... eller hans ombud ... beviljar uppehållstillstånd eller om ingen instruktion har getts före den sjätte månadens utgång, skriver den kommunala förvaltningen in utlänningen från gemenskapen i befolkningsregistret och tilldelar honom uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat i Europeiska gemenskaperna.

Om ministern ... eller hans ombud vägrar uppehållstillstånd, kan han beordra utlänningen att lämna territoriet. Utlänningen delges detta beslut ..."

5 Artikel 47 i kungörelsen reglerar situationen för medborgare i andra medlemsstater som avser att arbeta eller verka som egen företagare i Belgien under minst tre månader, däribland säsongsarbetare. I artikeln föreskrivs:

"En utlänning från gemenskapen som kommer till Belgien för att arbeta eller verka som egen företagare för en tänkt tid av minst tre månader, liksom en säsongsarbetare från gemenskapen med en anställning av högst tre månader skall, efter att han uppvisat nödvändiga handlingar för inresa eller bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller anställningsintyg, eller handlingar som krävs för att utöva yrket erhålla en handling från den kommunala förvaltningen ..."

6 Enligt artikel 49 i kungörelsen skall artikel 45-47 i densamma tillämpas på familjemedlemmar till EG-medborgare.

7 För övrigt är det enligt artikel 2 i lagen av den 14 mars 1968, som upphävde de samordnade lagarna om bosättningsskatt för utlänningar av den 12 oktober 1953 (Moniteur belge av den 5 april 1968), tillåtet för kommunerna att ta ut avgifter för att täcka administrativa utgifter för utfärdande, förnyande, ersättning eller förlängning av uppehållstillstånd. I denna bestämmelse föreskrivs uttryckligen att dessa avgifter skall vara desamma som krävs av belgiska medborgare vid utfärdande av identitetskort.

8 Slutligen erinras de kommunala förvaltningarna i ett ministercirkulär av den 24 april 1989 om skatt för utfärdande av administrativa handlingar för utlänningar (Moniteur belge av den 23 maj 1989) om den icke-diskrimineringsprincip som gäller på området.

9 Kommissionen förelade genom skrivelse av den 3 augusti 1993 den belgiska regeringen att i enlighet med artikel 169 i fördraget inkomma med synpunkter på huruvida denna lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten.

10 Denna skrivelse besvarades inte, varför kommissionen den 4 augusti 1994 tillställde den belgiska regeringen ett motiverat yttrande, där regeringen uppmanades att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter gemenskapsrätten inom två månader från delgivningsdagen.

11 Den belgiska regeringen erkände i ett meddelande av den 12 augusti 1994 att lagstiftningen, vad avsåg arbetssökande, inte var i överensstämmelse med gemenskapsrättens krav, varför den förklarade sig ha för avsikt att ändra den. Regeringen ifrågasatte däremot inledningsvis kommissionens ställningstagande, vad avsåg den andra och den tredje anmärkningen. I två senare skrivelser av den 9 november 1994 och av den 18 april 1995 medgav den att det var nödvändigt att anpassa lagstiftningen även på dessa punkter. Eftersom regeringen inte vidtog någon åtgärd, har kommissionen väckt den aktuella talan.

Den första anmärkningen om skyldigheten att lämna territoriet inom tre månader

12 Genom denna första anmärkning har kommissionen hävdat att artikel 45 i kungörelsen - genom att föreskriva att en EG-medborgare som inte har funnit anställning vid slutet av en period av tre månader från ansökan om uppehållstillstånd och som inte har försett den kommunala myndigheten med ett intyg om att han har avlönat arbete automatiskt beordras att lämna territoriet - uppenbart åsidosätter artikel 48 i fördraget, såsom den har tolkats av domstolen i domen av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen (Rec. 1991, s. I-745).

13 Den belgiska regeringen har inte ifrågasatt denna anmärkning och har anfört att den har för avsikt att ändra kungörelsen för att kunna ge arbetssökande förlängt uppehållstillstånd under de förhållanden som domstolen angett i den ovannämnda domen i målet Antonissen.

14 Det skall inledningsvis anmärkas att domstolen i fast rättspraxis funnit att den fria rörligheten för arbetstagare, som uttrycks i artikel 48.1-48.3 i fördraget, tillhör gemenskapens grundvalar och att de bestämmelser som rör denna frihet skall ges en vid tolkning (se särskilt den ovannämnda domen i målet Antonissen, punkt 11).

15 Domstolen har dessutom i punkt 13 i samma dom klarlagt att fri rörlighet för arbetstagare förutsätter att medlemsstaternas medborgare kan röra sig fritt inom andra medlemsstaters territorium och vistas där för att söka ett arbete.

16 I detta avseende skall det därefter understrykas att artikel 48 inte kan garanteras ändamålsenlig verkan med mindre gemenskapslagstiftningen eller, om sådan inte finns, en medlemsstats lagstiftning, ger de berörda en rimlig tidsfrist som gör det möjligt för dem att inom den berörda medlemsstatens område skaffa sig kunskap om de erbjudanden om anställning som motsvarar deras yrkesmässiga kvalifikationer och för att i förekommande fall vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning (se den ovannämnda domen i målet Antonissen, punkt 16).

17 Slutligen skall det anmärkas att, i frånvaro av gemenskapsbestämmelser som bestämmer en tidsfrist för EG-medborgares vistelse i samband med att de söker anställning, medlemsstater har rätt att bestämma en rimlig tidsfrist i detta avseende. Om den berörde efter tidsfristens utgång kan bevisa att han fortfarande söker arbete och att han har verklig möjlighet att få anställning, kan han inte tvingas att lämna värdmedlemsstatens territorium (se den ovannämnda domen i målet Antonissen, punkt 21).

18 Mot denna bakgrund räcker det att konstatera att den belgiska lagstiftningen åsidosätter gemenskapsrätten genom att den tvingar medborgare från andra medlemsstater som söker arbete att automatiskt lämna territoriet efter den beviljade tidsfristens utgång.

19 Domstolen finner således att det finns stöd för den anmärkning som kommissionen har framfört i detta avseende.

Den andra anmärkningen angående systemet med folkbokföringsintyg

20 Kommissionen har i sin andra anmärkning gjort gällande att utfärdandet av en annan handling än uppehållstillstånd inte föreskrivs i direktivet och att enligt artikel 4 i direktivet skall myndigheterna i värdmedlemsstaten bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare som kan uppvisa de handlingar som nämns i denna bestämmelse. Mot denna bakgrund anser kommissionen att kungörelsen står i strid med gemenskapsrätten. Eftersom det kan krävas en avgift av en EG-medborgare vid utfärdande av och vid varje förnyelse av folkbokföringsintyg, är denna lagstiftning inte heller förenlig med icke-diskrimineringsprincipen vad avser avgifter i artikel 9.1 i direktivet.

21 Den belgiska regeringen har för det första gjort gällande att den har för avsikt att ändra kungörelsen för att föreskriva utfärdande av ett enda folkbokföringsintyg samt för det andra att ett cirkulär till kommunerna är under utarbetande för att förklara att totalbeloppet för avgifter och skatter för utfärdande av uppehållstillstånd inte får överstiga det för utfärdande av ett identitetskort för en belgisk medborgare.

22 Enligt domstolens rättspraxis innebär artikel 4 i direktivet att medlemsstaterna är skyldiga att utfärda uppehållstillstånd till varje arbetstagare som med stöd av vederbörliga handlingar, det vill säga det dokument med vilket han reste in i landet samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg, kan bevisa att han tillhör en av de kategorier som anges i artikel 1 i samma direktiv (se dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer, Rec. 1976, s. 497, punkt 37).

23 I detta avseende skall det anmärkas att det belgiska systemet för folkbokföringsintyg inte tar hänsyn till om en arbetstagare från en annan medlemsstat, vid sin första begäran om utfärdande av ett uppehållstillstånd, redan har uppvisat alla de handlingar som krävs i direktivet. Enligt detta system kan det dessutom gå sex månader innan uppehållstillståndet utfärdas.

24 Såsom generaladvokaten har anmärkt i punkt 11 i förslaget till avgörande medför denna organisation av förfarandet, och den tid som går innan uppehållstillstånd utfärdas, alltför stora bördor och utgör följaktligen ett hinder för arbetstagares fria rörlighet, vilket står i strid med artikel 48 i fördraget.

25 Vad avser lagstiftningen om betalning av avgifter för att erhålla intyg, framgår det tydligt av artikel 9.1 i direktivet att de uppehållstillstånd som beviljas EG-medborgare skall utfärdas och förnyas gratis eller mot betalning av ett belopp som inte är högre än de avgifter och skatter som tas ut vid utfärdandet av identitetskort till landets egna medborgare.

26 Med beaktande av systemet för utfärdande av folkbokföringsintyg måste en EG-medborgare genomgå flera administrativa etapper innan han erhåller en slutgiltig handling, och han måste vid varje tillfälle betala en avgift. Även om varje enskild avgift inte överstiger beloppet för utfärdande av ett identitetskort för egna medborgare, överstiger den sammanlagda summan för avgifterna detta belopp, vilket strider mot artikel 9.1 i direktivet.

27 Domstolen finner följaktligen att det finns stöd för den anmärkning som kommissionen har framfört i detta avseende.

Den tredje anmärkningen beträffande de intyg som utfärdas för arbetstagare som stannar kortare tid än tre månader

28 Kommissionen anser i sin tredje anmärkning att utfärdande av ett uppehållstillstånd för arbetstagare från en annan medlemsstat som kommer till Belgien för att där arbeta i högst tre månader samt för säsongsarbetare utgör ett administrativt och pekuniärt hinder mot dem, varför det står i strid med artikel 8.1 i direktivet, som inte innehåller något krav på utfärdande av en sådan handling.

29 Den belgiska regeringen har förklarat att den har för avsikt att avskaffa skyldigheten för säsongsarbetare och EG-medborgare som har för avsikt att arbeta i Belgien i mindre än tre månader att uppvisa en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg.

30 I detta avseende skall det anmärkas att artikel 8.1 a i direktivet föreskriver att medlemsstaterna, utan att utfärda uppehållstillstånd, skall tillerkänna en arbetstagare vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader rätt att vara bosatt inom sitt territorium. För vistelsen skall det dokument med vilket han reste in i landet och en uppgift från arbetsgivaren om anställningstidens förväntade längd vara tillräckligt. Enligt artikel 8.1 c i direktivet täcker dokumentet vistelsen för en säsongsarbetare, om han har ett anställningsavtal stämplat av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han fått arbete.

31 Även om artikel 8.2 i direktivet ger de behöriga myndigheterna i värdstaten möjlighet att kräva att arbetstagaren anmäler att han uppehåller sig inom territoriet, framgår det av det ovanstående att varje åtgärd som går längre än en sådan anmälan och liknar ett tillstånd eller ett uppehållstillstånd inte är förenlig med direktivet.

32 Dessutom utgör kravet på betalning av en avgift vid en sådan anmälan ett pekuniärt hinder för arbetstagares fria rörlighet, vilket även det står i strid med gemenskapsbestämmelserna.

33 Domstolen finner således att det finns stöd för den anmärkning som kommissionen har framfört i detta avseende.

34 Slutsatsen blir således följande:

Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i fördraget och enligt direktivet

- genom att föreskriva att medborgare från andra medlemsstater som söker anställning i Belgien är skyldiga att lämna territoriet efter en tidsperiod av tre månader,

- genom att för arbetstagare, som har en anställning med en varaktighet av minst ett år, under de första sex månaderna av deras vistelse, i stället för uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat, utfärda två på varandra följande folkbokföringsintyg och kräva betalning för dessa,

- genom att för arbetstagare och säsongsarbetare, vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader, utfärda ett dokument angående deras vistelse och kräva betalning för detta dokument.

Beslut om rättegångskostnader



Rättegångskostnader

35 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Konungariket Belgien är tappande part och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

följande dom:

36 Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i EG-fördraget och enligt rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer

- genom att föreskriva att medborgare från andra medlemsstater som söker anställning i Belgien är skyldiga att lämna territoriet efter en tidsperiod av tre månader,

- genom att för arbetstagare, som har en anställning med en varaktighet av minst ett år, under de första sex månaderna av deras vistelse, i stället för uppehållstillstånd för medborgare i en medlemsstat, utfärda två på varandra följande folkbokföringsintyg och kräva betalning för dessa,

- genom att för arbetstagare och säsongsarbetare, vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader, utfärda ett dokument angående deras vistelse och kräva betalning för detta dokument.

37 Konungariket Belgien skall ersätta rättegångskostnaderna.