Lagar & Förordningar

Lagar & Förordningar är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO - gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Dokumentet som PDF i original:

31997R1891.pdf

31997R1891

Rådets förordning (EG) nr 1891/97 av den 26 september 1997 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av odlad atlantlax med ursprung i Norge



Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 267 , 30/09/1997 s. 0019 - 0045



RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1891/97 av den 26 september 1997 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av odlad atlantlax med ursprung i Norge

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 3284/94 av den 22 december 1994 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (1), särskilt artikel 11.6 i denna,

med beaktande av det förslag som lämnats av kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén, och

med beaktande av följande:

A. FÖRFARANDE

1. Klagomål

(1) Den 31 augusti 1996 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (2) att ett antisubventionsförfarande skulle inledas rörande import av odlad atlantlax med ursprung i Norge, och en undersökning inleddes.

(2) Förfarandet inleddes till följd av ett klagomål som ingivits gemensamt av Scottish Salmon Growers' Association Ltd. och Shetland Salmon Farmers' Association för gemenskapsproducenter vars sammanlagda produktion av odlad atlantlax utgör större delen av gemenskapens totala produktion av denna produkt.

Klagomålet innehöll tillräcklig bevisning om subventionering av den berörda importen och väsentlig skada till följd därav för att det skulle vara berättigat att inleda ett antisubventionsförfarande. I enlighet med artikel 7.9 i förordning (EG) nr 3284/94 (nedan kallad "grundförordningen") bjöds de norska myndigheterna in till överläggningar innan undersökningen inleddes, och dessa hölls i Bryssel den 19-20 augusti 1996. Överläggningarna ledde inte till att parterna kunde enas om en lösning.

Samtidigt inleddes ett parallellt antidumpningsförfarande rörande samma import (3), och inom ramen för detta gjordes en särskild undersökning utan samband med antisubventionsförfarandet.

2. Inledande av undersökningarna

(3) Kommissionen underrättade officiellt de exportörer och importörer man visste berördes, företrädarna för exportlandet samt de klagande gemenskapsproducenterna om att förfarandet skulle inledas. Berörda parter gavs möjlighet att inom en fastställd tidsfrist lämna synpunkter skriftligen och begära att bli hörda.

(4) Följande metod användes för insamlingen av relevanta uppgifter:

a) Producenter/exportörer i Norge

Den 3 september 1996 sände kommissionen en skrivelse tillsammans med tillkännagivandet om inledande av ett antisubventionsförfarande och en kopia av den icke-konfidentiella versionen av klagomålet till de kända organisationer som företräder norska producenter och exportörer av lax, dvs. Norwegian Fish Farmers' Association och Federation of Norwegian Fishing Industry. Producenter och exportörer uppmanades att ge sig till känna genom att kontakta kommissionen och lämna vissa uppgifter som anges i punkt 5 a i tillkännagivandet (det preliminära frågeformuläret).

Den 5 september 1996 hölls ett möte på begäran av de norska producenterna och exportörerna, dvs. de två organisationerna och deras juridiska ombud. Det framkom att det i Norge finns omkring 650 fiskodlare som producerar lax, och 200-300 exportörer (större delen av exporten till gemenskapen kommer dock från 40-50 av dessa). Syftet med mötet var att ge den norska industrin tillfälle att för kommissionen förklara de stora svårigheterna med att få nästan 1 000 aktörer i laxindustrin att samarbeta vid undersökningen, även om det bara gällde att besvara det preliminära frågeformuläret. För att i enlighet med artikel 18.1 i grundförordningen begränsa undersökningen till ett lämpligt antal parter överenskoms därför att endast ett begränsat antal odlare och exportörer inledningsvis skulle svara. Kommissionen förbehöll sig emellertid rätten att godta svar från andra företag eller att begära uppgifter från företag som inte ingick i det första urvalet.

Omkring 100 företag gav sig till känna för kommissionen inom den fastställda tidsfristen. Den norska industrin hävdade att dessa stod för 25 % av den norska produktionen och 60 % av exporten från Norge. Kommissionen sände ett detaljerat frågeformulär till alla dessa företag (det fullständiga frågeformuläret).

Sammanlagt 32 producenter/exportörer besvarade det fullständiga frågeformuläret inom den fastställda tidsfristen. Dessa 32 företag var belägna i alla Norges regioner och stod för en väsentlig del av den norska produktionen och exporten av lax. Till följd av den norska regeringens samarbetsvilja gav deras svar på frågeformuläret tillräckliga och adekvata uppgifter för att de för vissa delar av denna undersökning skulle anses som representativa för den norska laxproduktionen, medan produktionens omfattning inte ansågs som representativ vad beträffar andra delar.

b) Gemenskapsproducenter

Med hänsyn till det stora antal producenter som stödde klagomålet och de tidsfrister som i enlighet med artikel 8.9 i grundförordningen skulle iakttas beslutade kommissionen att undersöka skada på grundval av ett representativt stickprov bland gemenskapsproducenterna.

(5) Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter den ansåg nödvändiga för ett fastställande av subventionering, skada till följd därav samt gemenskapsintresse, och genomförde undersökningar på platsen hos följande förvaltningar/företag:

a) Statliga enheter i Norge

Fiskeridepartementet, Oslo

Utrikesdepartementet, Oslo

Kommunal- och arbetsdepartementet, Oslo

Finansdepartementet, Oslo

Norwegian Industrial and Regional Development Fund (SND), Oslo

b) Icke-statliga enheter i Norge

Nor-Cargo, Skein

Kreditkassen, Norske Bank, Oslo

c) Producenter i Norge

Bolstad Fiskeopdrett AS, Eikelandsosen

E. Karstensen Fiskeopdrett AS, Batalden

Erwik's Laks og Ørret AS, Dyrvik

Finmark Stamfiskstasjon AS, Korsfjord

Hydro Seafood Mowi AS, Bergen

Hyen Laks AS, Hyen

Marius Eikremsvik AS, Skodje

Sørrollnesfisk AS, Hamnvik

Tom Hansen Fiskeopdrett AS, Rørvik

Veidholmen Fisk, Veidholmen

d) Exportörer i Norge

Aalesundfisk AS, Aalesund

Domstein Salmon AS, Måløy

Fresh Marine Company AS, Trondheim

Hydro Seafood Sales AS, Bergen

Møre Codfish, Aalesund

Nils Williksen AS, Rørvik

Rolf Olsen Seafood AS, Bergen

Salmonor AS, Bergen

Skaarfish Group A/S Florø

Terra Seafood AS, Trondheim

TiMar Seafoods AS, Trondheim

e) Gemenskapsproducenter (Förenade kungariket)

Aquascot, Alness

Ardessie, Dundonnell

Ardvar, Laing

Ayre, Mossbank

Dury, Laxo

Highland Fish Farmer, Aberdeen

Joseph Johnston, Montrose

Kames, Argyll

Kyles of Bute, Tighnabruich

Landcatch, Langbank

Marine Harvest, Edinburgh

Murray Seafood, Dunoon

North Atlantic, Vadlure Walls

Ocean Reaper, Scalloway

Shetland Norse, Lerwick

Strathaird, Inverness

f) Bearbetningsföretag

Pêcheries de Fécamp, Fécamp (Frankrike)

(6) Subventionsundersökningen avsåg perioden från och med den 1 januari 1995 till och med den 31 juli 1996 (nedan kallad undersökningsperioden). För undersökningen av vissa skadeindikatorer, t.ex. prisunderskridande, utgjordes undersökningsperioden emellertid av de tolv månader som föregick inledandet av undersökningen, dvs. augusti 1995 till och med juli 1996.

(7) Efter att ha underrättats om kommissionens preliminära avgöranden gjorde de norska exportörer som anges i bilaga I till denna förordning och den norska regeringen åtaganden i enlighet med artikel 10 i grundförordningen.

(8) Kommissionen slutförde sedan undersökningen om subventionering och skada och underrättade samtliga parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att rekommendera införande av en slutgiltig utjämningsresttull som skulle tillämpas på de exportörer som antingen inte gjort något åtagande eller som senare återtog sitt åtagande eller på annat sätt underlät att uppfylla det. Berörda parter beviljades i enlighet med artikel 21 i grundförordningen en tidsfrist inom vilken anmärkningar kunde göras efter delgivandet.

(9) Parternas anmärkningar beaktades, och kommissionen ändrade sina slutsatser där det ansågs lämpligt.

B. PRODUKT SOM ÄR FÖREMÅL FÖR UNDERSÖKNING OCH LIKADAN PRODUKT

1. Produkt som är föremål för undersökning

(10) Förfarandet omfattar odlad atlantlax, även filead, färsk, kyld eller fryst.

Denna definition omfattar varken andra liknande odlade fiskprodukter, t.ex. stor regnbåge och andra laxarter, t.ex. stillahavslax och vild lax, eller vidare bearbetade typer, t.ex. rökt lax.

Den produkt som är föremål för undersökning klassificeras för närvarande enligt KN-nummer ex 0302 12 00, ex 0304 10 13, ex 0303 22 00 och ex 0304 20 13, beroende på produktens presentation (färsk eller kyld hel fisk, färska eller kylda filéer, fryst hel fisk och frysta filéer). Samtliga dessa presentationer befanns vara tillräckligt lika varandra för att inom ramen för detta förfarande betraktas som en enda produkt.

2. Likadan produkt

(11) Undersökningen visade att den odlade atlantlax som produceras i Norge och säljs på export till gemenskapen är identisk med, dvs. i alla avseenden lik, den odlade atlantlax som produceras av gemenskapsindustrin och säljs på gemenskapens marknad. De bör därför anses vara likadana produkter enligt artikel 1.5 i grundförordningen.

C. SUBVENTIONER

1. Allmänt

a) Grundläggande tillvägagångssätt

(12) Klaganden hävdade ett norska laxodlare har gynnats av ett antal subventioner som beviljats av Norges regering, och att dessa subventioner är utjämningsbara enligt definitionen i artikel 3 i grundförordningen.

(13) Det undersöktes därför huruvida statliga organ, inbegripet offentliga eller privata enheter som står under den norska regeringens kontroll, gav finansiella bidrag enligt artikel 2 punkt 1 i grundförordningen till laxodlare i Norge. Vidare undersöktes huruvida de finansiella bidrag som konstaterades förekomma även utgjorde en förmån för mottagarna.

(14) Rådet analyserade de påstådda subventionerna och fastställde huruvida dessa var utjämningsbara i enlighet med grundförordningen. Subventioner enligt ovan är utjämningsbara om de inte är icke-selektiva eller inte ingår i någon av de tre godkända kategorierna (FoU, regionalstöd eller miljöstöd). Det bör noteras att selektivitet skall bedömas mot bakgrund av de kriterier som anges i artikel 3.2-3.4 i grundförordningen och att subventioner är icke-selektiva endast om de är allmänt tillgängliga och berättigandet är automatiskt, samt att ett godkännande måste begäras av det tredje landet (om inte förhandsanmälan har gjorts till Världshandelsorganisationen) och skall motiveras av dess myndigheter på grundval av de kriterier som anges i artikel 3 i grundförordningen. Eftersom ingen av de utjämningsbara subventionerna i fråga beviljas på grundval av de kvantiteter som har framställts eller sålts, och eftersom inga exportsubventioner förekommer, skall i enlighet med artikel 4.3 c i grundförordningen varje subventions storlek fördelas över den totala försäljningen (antingen för de samarbetsvilliga företagen eller för hela industrin) under undersökningsperioden och uttryckas som värde. Subventionens storlek beräknas på grundval av principen "förmånen för mottagaren" enligt artikel 4.2 i grundförordningen.

(15) Rådet var vid analysen av subventionerna medvetet om att det i en del fall inte var alla laxodlare som fått exakt samma förmån som de konstaterade subventionerna utgör. Eftersom alla odlare kan sälja till alla exportörer är det emellertid omöjligt att införa en företagsspecifik tull att indrivas av tullmyndigheterna, eftersom odlarens identitet aldrig skulle kunna kontrolleras. Därför har en enda subventionssats beräknats i samtliga fall, eftersom en enda landsomfattande tull är det enda som är lämpligt i detta fall. Att den totala försäljningen av lax i Norge har använts som beräkningsenhet betyder dessutom inte att alla laxodlare anses ha mottagit subventioner. Importörer som anser att de förvärvat lax från odlare eller exportörer som subventionerats i mindre omfattning eller inte alls kan begära återbetalning av utjämningstullen i enlighet med artikel 13 i grundförordningen.

b) Avtalet om europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)

(16) Den norska regeringen hävdade att vissa subventioner med hänsyn till EES-avtalets bestämmelser inte bör undersökas enligt antisubventionsförordningen. Enligt artikel 26 i EES-avtalet är utjämningsåtgärder förbjudna om inte annat anges i avtalet. I detta avseende anges tydligt i artikel 20 i EES-avtalet att bestämmelser och arrangemang som avser fisk finns i protokoll 9 till avtalet. I artikel 4.3 i protokoll 9 till avtalet fastställs uttryckligen att utjämningsåtgärder är tillåtna för att avhjälpa de skadliga effekterna av subventioner inom fiskerisektorn.

Enligt protokoll 13 i avtalet skall användningen av antisubventionsåtgärder begränsas till områden där gemenskapsrätten inte har integrerats fullständigt. Detta är fallet vad beträffar fiskerisektorn. Norge hänvisade emellertid till det faktum att vissa av de påstådda subventionerna var specifika för fiskerisektorn (t.ex. FOS/Rødfisk), medan andra, t.ex. regionalstöd och differentierade socialförsäkringsavgifter, var "övergripande" subventioner som gällde alla sektorer i Norge. Det hävdades att dessa subventioner, eftersom de måste godkännas av EFTA:s övervakningsmyndighet på grundval av regler för statligt stöd som överensstämmer med gemenskapens regler, inte borde undersökas enligt grundförordningen, vilken vad gäller Norge endast skulle kunna tillämpas i fråga om subventioner som gällde fiskerisektorn.

Rådets ståndpunkt är att alla de påstådda subventionerna bör undersökas. Det faktum att vissa "övergripande" subventioner kan komma att anses som utjämningsbara i detta fall har inget samband med EFTA:s övervakningsmyndighets eventuella godkännande av dem, och det påverkar inte deras rättsliga status enligt internationella överenskommelser. Däremot kan det bidra till att det blir legitimt att genom åtgärder vid gemenskapens gräns gottgöra en gemenskapsindustri som producerar en produkt som inte till fullo får del av EES-avtalets förmåner.

I detta avseende är grundförordningens syfte att motverka de skadliga verkningarna av en subvention som i fråga om de produkter som är föremål för undersökning konstaterats vara utjämningsbar, oavsett om det subventionerande landets beviljande av subventionen är legitimt eller inte enligt tillämpliga internationella regler. Tillämpning av grundförordningen på någon av de "övergripande" subventionerna står sålunda inte på något sätt i strid med EFTA:s övervakningsmyndighets godkännande av dessa och därmed inte heller med deras laglighet enligt EES-avtalet. Tillämpningen av grundförordningen berör endast dessa "övergripande" subventioners verkningar på produktionen av lax och exporten av lax till gemenskapen.

I. PROGRAM SOM KONSTATERATS VARA UTJÄMNINGSBARA

1. Differentierade socialförsäkringsavgifter

a) Beskrivning av systemet

(17) Klaganden hävdade att de norska socialförsäkringssystemet subventionerar laxindustrin genom tillämpning av olika stora arbetsgivaravgifter beroende på var företaget är beläget.

För bestämningen av socialförsäkringsavgifternas storlek är Norge indelat i fem zoner, med följande procentsatser för varje zon:

>Plats för tabell>

Norge tillämpar i enlighet med den nationella socialförsäkringslagen av den 17 juni 1966 ett system med differentierade socialförsäkringsavgifter för arbetsgivarna. Systemet infördes 1975 i form av en ändring av den nationella socialförsäkringslagen. Programmet är ett led i en politik för att stödja och utveckla de avlägsna regionerna i Norge. Avgiften beräknas som en procentsats av bruttolöneutbetalningarna (se ovan).

Den procentsats som tillämpas för att bestämma avgiftens storlek är beroende av var den anställde är bosatt. Alla ekonomiska sektorer gynnas av befrielsen eller sänkningen, även laxindustrin.

Zonerna har fastställts på grundval av elva indikatorer: netto av in- och utflyttning, avstånd till centralorter med mer än 5 000, 10 000 eller 20 000 invånare, andel av befolkningen som bor i byar eller städer, antal kvinnor per 100 män, andel av befolkningen som är mellan 20 och 49 år gamla, arbetslöshetsnivå, andel av befolkningen som har sjukpension, andel av befolkningen som har universitetsexamen, genomsnittlig beskattningsbar inkomst, andel av befolkningen som är sysselsatt inom den primära sektorn och andel av arbetskraften som är sysselsatt inom utvalda delar av tjänstesektorn. Dessa indikatorer vägs med 0,075, utom in- och utflyttningen som vägs med 0,25. Denna analys gjordes senast 1988 på kommun-, region- och fylkesnivå.

b) Förekomst av en subvention

(18) En analys av svaren på frågeformuläret och kontrollen vid den norska regeringen visade att de differentierade socialförsäkringsavgifterna för arbetsgivarna utgör en subvention enligt artikel 2 i grundförordningen.

Sänkningen av eller befrielsen från socialförsäkringsavgifter för arbetsgivarna utgör ett finansiellt bidrag från Norges regering. Systemet innebär att statsintäkter inte drivs in eller att de efterskänks. Befrielsen från eller sänkningen av socialförsäkringsavgifterna för arbetsgivarna i alla zoner utom zon 1 leder till att statsintäkterna minskar. Systemet omfattas därför av definitionen av ett finansiellt bidrag enligt artikel 2 punkt 1 a ii i grundförordningen.

Det är uppenbart att systemet innebär att arbetsgivarna beviljas en förmån i enlighet med artikel 2.2 i grundförordningen. Genom att anställa arbetstagare som är bosatta i zon 2-5 får arbetsgivarna en förmån jämfört med vad som skulle ha varit fallet om samtliga arbetstagare var bosatta i zon 1 och omfattades av grundsatsen på 14,1 %. Det bör noteras att 73 % av befolkningen är bosatt i zon 1. Förmånen för arbetsgivare som anställer arbetstagare i zon 2-5 utgörs av skillnaden mellan storleken på de socialförsäkringsavgifter som faktiskt betalas och storleken på de avgifter som skulle ha betalats om grundsatsen på 14,1 % hade tillämpats.

Den norska regeringen hävdade att systemet i fråga är en allmän skatteåtgärd och att inga intäkter förlorades eftersom avgifternas storlek fastställdes separat för varje zon på central nivå. Detta argument kan inte godtas, eftersom denna typ av system, med olika stora avgifter för olika regioner, är likvärdigt med ett system med sänkning av eller befrielse från en grundsats och innebär att en klar förmån beviljas de företag som är berättigade till en sådan sänkning eller befrielse. Rådet har därför fastställt att subventionens storlek bör beräknas på grundval av den högsta avgiftens storlek.

c) Selektivitet

(19) Denna subvention är selektiv enligt artikel 3.2 a i grundförordningen. Undersökningen visade att nästan alla arbetstagare i praktiken bor i samma zon som sin arbetsgivare. Systemet innebär följaktligen att arbetsgivarna beviljas en faktisk förmån på grundval av var företaget är beläget. Systemet är selektivt eftersom arbetsgivare i zon 2-5 betalar mindre än grundsatsen för zon 1 och förmånen därmed endast beviljas företag som är belägna i dessa zoner.

d) Beräkning av förmånen

(20) Norges regering lämnade inga uppgifter om den totala storleken på de socialförsäkringsavgifter som betalas av laxproducenterna. Beräkningen av förmånen gjordes därför på grundval av de socialförsäkringsavgifter som betalades av de samarbetsvilliga och kontrollerade producenterna i zonerna 2, 3, 4 och 5. Subventionen beräknades genom en jämförelse mellan de socialförsäkringsavgifter som faktiskt betalades och de som skulle ha betalats om grundsatsen på 14,1 % hade tillämpats.

En samarbetsvillig producent, som har ett stort antal närstående företag inom laxodlingsindustrin, lämnade uppgifter för endast ett begränsat antal närstående företag i gruppen. Under dessa förhållanden beaktades inte uppgifterna om socialförsäkringsavgifterna för denna grupp, eftersom de var ofullständiga.

Skillnaden ansågs utgöra förmånen för laxproducenterna. Den totala subventionen, uttryckt i procent av omsättningen för de samarbetsvilliga och kontrollerade producenterna (även i zon 1), uppgår till 0,93 %.

2. Norwegian Industrial and Regional Development Fund (SND)

a) Klagomålet

(21) Enligt den klagande är SND den viktigaste finansieringskällan för fiskodlingsindustrin. Norska laxodlare har gynnats av SND:s subventionsprogram i form av bidrag, lån och lånegarantier.

b) Beskrivning av systemet

(22) Norwegian Industrial and Regional Development Fund (SND) inrättades genom lag nr 97 av den 3 juli 1992. SND förvaltas av regeringen och kontrolleras av industri- och energidepartementet. SND:s syfte är att främja den norska industrins kommersiella och socioekonomiska utveckling. Stödet riktar sig främst till små och medelstora företag och ekonomiskt underutvecklade regioner.

Projekten finansieras i praktiken genom en kombination av lån och bidrag. Varje sökande måste lämna en finansiell översikt över det projekt för vilket finansiering begärs. Om finansiellt stöd beviljas täcks en procentuell andel av den totala kostnaden med ett bidrag, och en annan procentuell andel täcks vanligen med ett lån.

SND garanterar också affärsmässiga lån. Dessutom tillhandahåller SND kapitaltillskott (se punkt 69).

c) Typer av subventioner

A) Bidrag

(23) SND:s bidragssystem finansieras delvis genom industri- och energidepartementets budget (bidrag till alla regioner) och delvis genom kommunal- och arbetsdepartementets budget (bidrag till stödområden). Under perioden 1986-1996 betalades omkring 270 miljoner norska kronor ut i bidrag till laxodlare, och 100 miljoner norska kronor betalades ut till blandade/integrerade företag (bearbetningsföretag och konserveringsföretag som hanterar fisk, bl.a. lax).

Bidragssystemet omfattar följande fem typer av bidrag:

1. Utvecklingsbidrag.

2. Affärsutvecklingsbidrag till små och medelstora företag i centrala regioner.

3. Investeringsbidrag i stödområden.

4. Affärsutvecklingsbidrag i stödområden.

5. Bidrag för regional utveckling.

Bidrag 2, 3 och 4 är begränsade till vissa regioner i Norge, medan program 1 och 5 är tillgängliga för alla regioner.

Förekomst av en subvention

(24) Det är uppenbart att SND:s bidragssystem utgör en subvention enligt artikel 2 i grundförordningen.

Bidragssystemet innebär att ett finansiellt bidrag beviljas eftersom en direkt överföring av medel enligt grundförordningens artikel 2 punkt 1 a i görs till mottagarna. Systemet innebär att laxodlarna beviljas en förmån eftersom investeringskostnaderna minskar med bidragets storlek.

Selektivitet

(25) Bidrag från SND är selektiva i två avseenden:

- Regional selektivitet.

- Avsaknad av objektiva kriterier och automatiskt berättigande i fråga om de icke-regionala subventionerna.

(26) Vad beträffar affärsutvecklingsbidragen i centrala regioner, investeringsbidragen i stödområden och affärsutvecklingsbidragen i stödområden är tillgången till subventionen begränsad till företag i vissa regioner, och därmed föreligger selektivitet.

(27) Vad beträffar de bidrag som är tillgängliga över hela landet fördelas större delen av SND:s medel till varje fylke i Norge. Varje enskilt fylke avgör vilka projekt som är stödberättigade. Även om finansiering från SND teoretiskt sett är allmänt tillgänglig, sker inget konsekvent beviljande av stöd till projekt som är berättigade till detta. Undersökningen visade att det inte finns några objektiva kriterier som tillämpas vid urvalet av projekt. Eftersom fylkena har det yttersta ansvaret för urvalet av projekt varierar kriterierna på ett konsekvent sätt. I avsaknad av objektiva kriterier är det uppenbart att ett stort mått av godtycke förekommer. Detta framgår tydligt av den norska regeringens svar på frågeformuläret. Svaret innehåller exempel på liknande ansökningar varav en avslagits och en annan godkänts. Även om ett visst mått av godtycke från de beviljande myndigheternas sida inte nödvändigtvis gör en subvention selektiv innebär den fullständiga avsaknaden av konsekvens och objektiva kriterier vid urvalet av projekt inom fylkena att de krav som enligt artikel 3.2 b i grundförordningen ställs för icke-selektivitet inte är uppfyllda. Dessutom har fiskodlingssektorn under ett antal år beviljats vissa av förmånerna från SND i oproportionerligt stor omfattning, vilket i enlighet med artikel 3.2 c på grundval av grundförordningen under alla omständigheter skulle leda till en slutsats om selektivitet för SND som helhet.

(28) Sammanfattningsvis är bidragen från SND selektiva enligt artikel 3.2 i grundförordningen. Det finns inga objektiva kriterier för beviljandet av bidrag, och vissa av förmånerna från SND har i oproportionerligt stor omfattning gått till fiskodling. Dessutom är de bidrag som är begränsade till vissa regioner per definition selektiva.

Begäran om godkännande

(29) Den norska regeringen begärde ett regionalstöd från SND i form av investeringsbidrag i stödområden och affärsutvecklingsbidrag i stödområden skulle godkännas i enlighet med artikel 3.8 i grundförordningen.

För att kunna göra en bedömning av denna begäran är det nödvändigt att analysera den mot bakgrund av de kriterier som anges i den ovannämnda artikeln.

i) Bedömning

a) Positiva faktorer

(30) Bidragen ges inom ramen för regionala stödprogram som fastställs genom förordning och i Norges regionplaner.

(31) Stödberättigade regioner utses på grundval av BNP per capita, arbetslöshetsnivå och befolkningstäthet, och totalt omfattar de omkring 25 % av Norges befolkning. Dessa är de tre stödberättigade zonerna A, B och C. Övriga delar av Norge är inte berättigade till regionalstöd.

(32) Tak för stödet har fastställts på grundval av utvecklingsnivån i varje stödberättigad region. Zon A, den minst utvecklade (som omfattar nordligaste Norge), är berättigad till stöd med upp till 50 % av kostnaderna för stödberättigade projekt, zon B upp till 30 % och zon C upp till 25 %. Alla procentangivelser inbegriper ett tillägg för små och medelstora företag.

(33) De stödberättigade regionerna är tydligt avgränsade, sammanhängande geografiska områden.

Norge är indelat i 19 fylken och 435 kommuner. Samtliga stödberättigade regioner består av en blandning av hela fylken och grupper av kommuner inom fylkena. Fylket är den grundläggande analysenheten vad gäller regionalstöd, men många fylken består av kommuner som ligger i olika zoner, och flera fylken omfattar både stödberättigade och ej stödberättigade kommuner. Trots detta tycks emellertid olika kommuner ha hänförts till de olika zonerna på ett enhetligt sätt, och varje zons gränser sammanfaller alltid med kommungränser.

b) Negativa faktorer

(34) Vad beträffar de fyra faktorer som granskas ovan är de kriterier för godkännande som anges i artikel 3.8 i grundförordningen uppfyllda. Inom regionerna är stödet emellertid selektivt enligt grundförordningen.

Såsom redan har förklarats är det, även om stödet huvudsakligen beviljas centralt av regeringen, fylkesmyndigheterna som väljer ut mottagarna och betalar ut stödet. Eftersom kriterierna för urval av stödberättigade företag är subjektiva (se punkt 25) beviljas stödet på olika sätt i de olika fylkena, och därmed är tillämpningen inte konsekvent inom varje zon. Dessutom har fiskodlingssektorn beviljats vissa av förmånerna från SND i oproportionerligt stor omfattning. Sålunda föreligger selektivitet inom varje stödområde.

(35) Dessutom är den faktiska tillämpningen av kriterierna för urval av berättigade regioner inte konsekvent. I grundförordningens artikel 3.8 iii föreskrivs att ett av följande två kriterier måste vara uppfyllt:

- BNP per capita under 85 % av det nationella genomsnittet.

- Arbetslöshetsnivån åtminstone 110 % av det nationella genomsnittet.

Det har fastslagits att samtliga stödberättigade regioner i zon A och zon B (antingen hela fylken eller grupper av kommuner) uppfyller ovanstående BNP-kriterium, medan situationen för zon C är mer komplicerat. Totalt sett har zon C en BNP per capita som motsvarar 81,6 % av det nationella genomsnittet, men i fråga om ett fylke (Sogn og Fjordane) inom zon C är varken BNP- eller arbetslöshetskriterier uppfyllt. Detsamma gäller för ett antal andra grupper av kommuner som inom ett visst fylke ingår i zon C.

ii) Slutsats

(36) Enligt artikel 3.8 i grundförordningen måste stödet vara icke-selektivt inom stödberättigade regioner för att subventionen skall undgå utjämningsåtgärder. I detta fall är stödet selektivt inom alla stödberättigade regioner, och därför kan inget stöd godkännas. Vad beträffar zon C utgör det faktum att flera stödberättigade områden inom zonen inte uppfyller BNP- eller arbetslöshetskriteriet en andra faktor som under alla omständigheter diskvalificerar zon C. Följaktligen måste begäran om godkännande avslås.

Därmed dras slutsatsen att alla bidrag från SND är utjämningsbara.

Beräkning av förmånen

(37) Vid kontrollbesöken hos laxodlarna fastställdes att bidrag från SND i allmänhet användes för förvärv av anläggningstillgångar. I enlighet med artikel 4.3 d i grundförordningen fördelades därför bidragets värde över en period som motsvarar den normala avskrivningstiden för anläggningstillgångar inom industrin. Undersökningen visade att produktionsanläggningar enligt allmänna norska redovisningsprinciper skrivs ned med 15 % per år, vilket ger en avskrivningstid på sju år. Eftersom även laxodlarna använde denna metod användes denna avskrivningstid för fördelningen av den förmån som bidragen innebar.

(38) Det totala beloppet för bidragen till laxodlarna under perioden från och med den 1 januari 1989 till och med utgången av undersökningsperioden (204 miljoner norska kronor) fördelades linjärt över 7 år. Förmånen för varje år ökades med den marknadsmässiga räntesatsen för att på så sätt återspegla stödmottagarens normala årliga kostnad för att låna motsvarande belopp. De bidrag som gavs under undersökningsperioden, beräknade enligt denna metod, uppgick till 49,98 miljoner norska kronor, vilket inkluderar ett tillägg för en årsränta på 8,25 %, som var den genomsnittliga räntesatsen för perioden i fråga.

De norska laxproducenternas totala försäljning (export och inhemsk försäljning) under undersökningsperioden uppgick till 10,46 miljarder norska kronor.

Bidragsbeloppet uttrycktes i procent av det totala försäljningsvärdet, och subventionen är därmed 0,48 %.

B) Lån

(39) SND förvaltar ett låneprogram. Programmet innehåller tre typer av lån:

- Lån mot säkerhet för långsiktiga investeringar.

- Riskkapitallån för investeringar.

- Riskkapitallån för investeringar i stödområden.

Kriterierna för berättigande är identiska med de som gäller för bidragen.

Grunden för fastställande av räntan i varje enskilt fall är räntan för statsobligationer plus en insättningsavgift på 0,4 %. Undersökningen visade att räntan under undersökningsperioden låg nära affärsbankernas ränta. Tidigare har dock lån beviljats till en lägre ränta än marknadsräntan.

Lånen från SND beviljas vanligen med en ränte- och amorteringsfri period på ett eller två år, utan att detta får några verkningar på räntan.

Förekomst av en subvention

(40) SND:s låneprogram utgör en subvention enligt artikel 2 i grundförordningen.

Tillhandahållandet av statliga lån utgör ett finansiellt bidrag, och en förmån beviljas på tre olika sätt: a) lånet är räntefritt under ett till två år (beroende på lånebeloppet och återbetalningstiden); b) räntan är längre än marknadsräntan för liknande lån; eller c) lånen återbetalas inte utan efterskänks av SND.

Mellan 1989 och utgången av undersökningsperioden gjorde SND förluster på omkring 235 miljoner norska kronor på lån till fiskodlingssektorn.

Selektivitet

(41) SND:s låneprogram är sålunda utjämningsbara vad beträffar de lån som ingår in någon av de ovannämnda kategorierna. Eftersom samma kriterier för berättigande tillämpas som för SND:s bidrag (punkt 25-28), gäller selektivitetsanalysen för bidrag även för lån. Dessutom finns det tydliga bevis för att fiskodlingssektorn utnyttjat denna subvention i oproportionerligt stor omfattning under vissa år.

Beräkning av förmåner

(42) Vad beträffar den förmånliga räntan som gäller för SND:s lån, beräknades förmånen genom en analys av SND:s lån till de samarbetsvilliga och kontrollerade producenterna. Lånen från SND utgör en förmån i två avseenden: en förmånlig ränta (för lån före 1994) och en ränte- och amorteringsfri period på ett eller två år.

Subventionen beräknades genom en jämförelse mellan den ränta som faktiskt betalades och den normala marknadsräntan. Marknadsräntan fastställdes på grundval av den månatliga räntan hos Norske Bank, som är den största affärsbanken i Norge.

För att fastställa den årliga förmånen dividerades ränteförmånen med lånets löptid. Slutligen fördelades förmånen över undersökningsperioden. En samarbetsvillig producent, som har ett stort antal närstående företag i laxodlingsindustrin, lämnade inledningsvis uppgifter för endast ett begränsat antal närstående företag i gruppen. Uppgifter om lån som andra företag i gruppen mottagit lämnades efter det att tidsfristen för mottagande av sådana uppgifter gått ut. Under dessa förhållanden beaktades inte uppgifterna om lån som mottagits av denna grupp, eftersom de var ofullständiga.

Subventionen, uttryckt i procent av omsättningen för de samarbetsvilliga och kontrollerade laxodlare som mottagit lån från SND, uppgår till 0,19 %.

(43) Vad beträffar SND:s förluster på lån som inte återbetalats fastställdes att dessa förluster var kraftigt koncentrerade till perioden 1990-1993. Även om förmånerna, som innebar att laxindustrin befriades från sina förpliktelser, beviljades regelbundet, var det inte lämpligt att hänföra dem till året i fråga, eftersom den ovanliga koncentrationen av förluster till en kort period utgör "särskilda omständigheter" enligt artikel 4.3 e i grundförordningen och motiverar fördelning över en längre tid. Denna förmån kan därför karakteriseras som ett bidrag som inte återkommer, och den fördelades över den normala sjuårsperioden (se punkt 37).

Ytterligare ett argument för att använda denna metod är det faktum att det i avsaknad av tillräcklig samarbetsvilja från de norska producenternas sida är rimligt att anta att stora penningsummor måste ha använts för förvärv av anläggningstillgångar, eftersom det redan fastställts att de flesta bidragen från SND används för detta ändamål. Sedan räntan lagts till (i enlighet med de villkor som anges i punkt 38) är det belopp som kan hänföras till undersökningsperioden 57,6 miljoner norska kronor. Subventionen, uttryckt i procent av den totala försäljningen av norsk lax under undersökningsperioden, är 0,55 %.

Norge hävdade att det var orättvist att betrakta alla förluster på lån som subventioner, eftersom även privata banker gjorde förluster och SND, liksom privata banker, godtog en viss risknivå. Den räntesats som tillämpades avsågs innehålla ett riskelement. Eftersom de flesta förluster dessutom hängde samman med konkurser, upphörde de berörda laxodlarna i allmänhet med sin verksamhet och fick därför ingen förmån.

Förlusterna anses utgöra efterskänkning av skulder från statens sida och därmed en subvention. SND:s räntesats konstaterades under alla omständigheter ligga under marknadsräntan, och dessutom beviljades ränte- och amorteringsfria perioder. Vidare framlades ingen bevisning för att merparten av SND:s förluster härrörde från bolag som gått i konkurs, men även om så var fallet fanns tydlig bevisning för att licenserna övertagits av andra odlare som i själva verket befriades från skuldförbindelsen.

(44) Den totala subventionen inom ramen för låneprogrammet uppgår därmed till 0,74 %.

C. Lånegarantier

(45) SND tillhandahåller två typer av lånegarantier:

- Lånegarantier.

- Lånegarantier i stödområden.

Garantierna ges i form av inkassogarantier. De lån som garanteras av SND kan endast användas för att finansiera investeringar eller rörelsekapital. Den långivande banken måste kräva säkerhet för lån som garanteras av SND i enlighet med de villkor som anges i meddelandet om beviljande. Innan SND gör en utbetalning på grundval av en garanti krävs dokumenterad bevisning om gäldenärens bristande betalningsförmåga.

Undersökningen visade inte att SND:s lånegaranti hade någon påverkan på den långivande bankens ränta. Dessutom måste det företag som beviljas en garanti till SND betala en avgift motsvarande mellan 1 och 1,5 % av lånebeloppet. Det belopp som från och med 1989 har tagits ut i avgifter, både vad gäller hela systemet och fiskodlingssektorn specifikt, har uppenbarligen inte varit tillräckligt stort för att täcka utgifterna för uteblivna betalningar.

Programmet användes för att ersätta bankerna för lån till laxodlare som inte återbetalats. Detta innebar i praktiken bidrag till laxodlarna.

Förekomst av en subvention och selektivitet

(46) Undersökningen visade att lånegarantiprogrammet utgör en subvention.

SND ger ett finansiellt bidrag, och de laxodlare vars lån garanteras erhåller en förmån såtillvida att garantin inte lämnas på marknadsmässiga grunder. Det är uppenbart att avgifterna fastställts till en nivå som inte ens på lång sikt skulle kunna täcka beloppet för ersättning till bankerna för de lån som inte återbetalas; under dessa förhållanden utgör den ersättning för uteblivna betalningar som överstiger de avgifter som betalas bidrag till laxodlarna. Subventionen är selektiv eftersom den selektivitetsanalys som gjordes i fråga om bidrag från SND (punkt 25-28) även gäller för lånegarantier. Dessutom finns det tydliga bevis för att fiskodlingssektorn utnyttjar denna subvention i oproportionerligt stor omfattning.

Beräkning av förmånen

(47) Mellan 1989 och utgången av undersökningsperioden uppgick förlusterna för systemet vad beträffar fiskodlingssektorn till 317 miljoner norska kronor. I enlighet med grundförordningens artikel 4.3 b i drogs avgifterna för den som vill bli berättigad till förmånen av från de sammanlagda utbetalningar som gjordes av SND inom ramen för lånegarantiprogrammet. Även om lånegarantisystemet fungerar löpande utbetalades nästan all ersättning för garanterade lån som inte återbetalats mellan 1989 och 1992, och mot bakgrund av denna kraftiga koncentration kan förmånen karakteriseras som ett bidrag som inte återkommer, och den bör därför fördelas över en sjuårsperiod. I detta avseende gäller samma överväganden som för förlusterna på SND:s låns (se punkt 43). Sedan räntan lagts till i enlighet med de villkor som anges i punkt 38 är det belopp som kan hänföras till undersökningsperioden 77,89 miljoner norska kronor.

Subventionen, uttryckt i procent av den totala försäljningen av norsk lax under undersökningsperioden, är 0,74 %.

Vad beträffar lån från SND hävdade Norge att det var orättvist att betrakta alla förluster på lånegarantier som subventioner, eftersom laxodlare hade underlåtit att återbetala lån för vilka både SND och privata banker hade godtagit en risknivå vilken beaktats vid fastställandet av den räntesats som tillämpades på dessa lån. Det anses emellertid att lån från SND subventionerades och att förluster på sådana lån utgjorde efterskänkning av skulder. Dessutom var de avgifter som togs ut för lånegarantierna uppenbarligen otillräckliga för att täcka långfristiga skuldförbindelser som uppstått till följd av lån som inte återbetalats.

3. Transportsubventioner

a) Klagomålet

(48) Klaganden hävdade att transporten av lax har fått stöd genom ett bidragssystem som kompenserar producenter i avlägsna områden för de extra fraktkostnader som uppstår till följd av deras geografiska belägenhet.

b) Beskrivning av systemet

(49) Undersökningen visade att Norge genom fylkesförvaltningarna har inrättat ett system för transportsubventioner. Systemet syftar till att ge stöd för att kompensera för de långa avstånden till marknaderna. Systemen förvaltas och finansieras av fylkena. Endast fem av de nitton fylkena hade ett transportstödsystem under undersökningsperioden. Dessa var Møre och Romsdal, Nord-Trøndelag, Nordland, Troms och Finnmark.

Den totala budgeten för transportstöd i de fem fylkena var 74 267 402 norska kronor under 1995. I Møre och Romsdal, Nord-Trøndelag, Troms och Finnmark beviljades inga subventioner för transport av färsk fisk. Endast i Nordland gavs stöd för transport av färsk fisk.

I Nordland är ett antal utvalda sektorer inom bearbetningsindustrin berättigade till transportbidrag. På grundval av de faktiska kostnaderna kan en partiell ersättning begäras, under förutsättning att transportkostnaderna är betydande. Det maximala beloppet ligger på mellan 30 och 45 % av de totala transportkostnaderna. Transportstöd kan endast beviljas för den del av kostnaderna som kan hänföras till transport inom landet.

c) Förekomst av en subvention

(50) Transportstödsystemet utgör en subvention enligt artikel 2 i grundförordningen.

Det är uppenbart att systemet innebär ett finansiellt bidrag enligt grundförordningens artikel 2 punkt 1 a i, eftersom upp till 45 % av transportkostnaderna återbetalas av fylkena. Programmet innebär att laxproducenter eller -laxexportörer beviljas en förmån, eftersom deras normala transportkostnader minskar.

Systemet är selektivt enligt artikel 3 i grundförordningen. Det finns inga tydliga objektiva kriterier för beviljande av subventionen, och transportsubventionen beviljas inte automatiskt. Fylkeskommunerna utövar ett stort mått av godtycke vad beträffar a) beviljandet av subventionen och b) det belopp som återbetalas. Av kontrollen framgick att ett företag, även om det uppfyller kriterierna för att beviljas en förmån, kan avvisas utan uttrycklig motivering. Följaktligen är transportstödsystemet selektivt inom det berörda fylket och därmed utjämningsbart.

d) Beräkning av förmånen

(51) En beräkning gjordes av det totala beloppet för de bidrag som inom ramen för transportsystemet gavs till företag som bland andra fiskprodukter transporterar lax. Inga uppgifter som specifikt gällde lax tillhandahölls. De bidragsbelopp som användes för beräkningen var de som utgjordes av transportstöd som mottagits under 1995 och 1996. Det bidragsbelopp som kan hänföras till undersökningsperioden är 1,42 miljoner norska kronor.

Bidraget uttrycktes i procent av laxförsäljningens totala värde under undersökningsperioden. Subventionen är 0,01 %.

4. Regional Commission for Northern Norway and North Trondelag

(52) Regional Commission for Northern Norway and North Trondelag är ett regionalpolitiskt organ vars syfte är att utarbeta regionalpolitik och främja kommersiell och industriell utveckling i regionen.

Medel beviljas för särskilda utvecklingsåtgärder i Nordnorge, och syftet med dessa är att bidra till att främja innovation och återanpassning inom regionens handel och industri. Finansieringen är organiserad i program, t.ex. ett program för resor och turism, ett industriellt program och ett program för fiske- och vattenbruk.

Under undersökningsperioden beviljades ett bidrag på 800 000 norska kronor för ett projekt som rörde tre företag varav ett har anknytning till laxsektorn.

Förekomst av en subvention

(53) Bidraget är en direkt överföring av statliga medel och utgör därmed en subvention. Det är uppenbart att bidraget ger laxsektorn en förmån. Subventionen, uttryckt som värde, är dock för liten för att beaktas.

5. FOS/Rødfisk

a) Klagomålet

(54) Klaganden hävdade att laxodlarna fick statligt stöd genom Norwegian Fish Farmers' Sales Organisation (FOS) och Rødfisk AS.

b) Beskrivning av systemet

(55) Vid utgången av 1989 uppstod ojämvikt mellan efterfrågan och utbud på den europeiska marknaden för lax. På grund av svårigheterna på marknaden upprättade Norwegian Association of Fish Farmers och FOS, som var den enda norska exportören av lax, i januari 1990 ett program för fryslagring. Syftet var att hålla en viss mängd lax borta från marknaden för att därigenom förbättra priserna. För att finansiera programmet infördes en obligatorisk frysavgift på 5 norska kronor per kg. Dessutom tog FOS ett lån på 1,3 miljarder norska kronor från Christiana Bank. Ett andra lån på 600 miljoner kronor beviljades av ett norskt bankkonsortium.

I oktober 1991 fick FOS allvarliga finansiella svårigheter i samband med återbetalningen av lånet. Dessutom beslutade tingsrätten i Trondheim den 28 oktober 1991 att frysavgiften på 5 kronor var olaglig. Dessa omständigheter skapade allvarliga tvivel beträffande FOS:s förmåga att betala sina skulder till bankerna och ledde till dess konkurs i början av november 1991.

Till följd av konkursen inledde bankerna och Norges regering förhandlingar för att försöka finna en lösning på krisen. Före konkursen hade FOS fryst 90 000 ton lax, och de flesta av de laxodlare som levererade lax till FOS hade utestående fakturor. Bankerna och Norges regering slog sig samman för att åstadkomma en kontrollerad likvidation av FOS. Överenskommelsen fick till resultat att ett företag vid namn Rødfisk bildades, vilket skulle genomföra likvidationen av FOS. Rødfisk är ett konsortium av de större norska banker som var FOS:s viktigaste långivare. Rødfisk inrättades för att lösa två viktiga frågor: försäljningen av det återstående lagret och återbetalningen till de fiskodlare som hade fordringar på FOS. Vid tidpunkten för konkursen fanns omkring 35 000 ton fryst lax kvar i lager.

Rødfisk finansieras av bankerna och den norska regeringen. Regeringen beviljade först ett räntefritt lån på 400 miljoner norska kronor. Detta lån återbetalades aldrig och skrevs slutligen av. Bankerna tog över fordringar på FOS:s konkurs på 560 miljoner kronor.

Det nya företaget Rødfisk började återbetala laxodlarna med 49 % av deras ursprungliga fordran och sålde den frysta laxen på icke-traditionella marknader. Norge slöt ett avtal med Europeiska kommissionen om att inte sälja laxen inom gemenskapen.

Undersökningen visade att Rødfisk under 1992 också gav lån till laxodlare till en ränta av 6,0 %. Marknadsräntan var vid den tiden 11,5 %.

c) Förekomst av en subvention

Statliga bidrag till Rødfisk

(56) Det räntefria lån på 400 miljoner kronor som den norska regeringen beviljade Rødfisk och som sedan skrevs av utgör en subvention enligt artikel 2 i grundförordningen.

Det finansiella bidraget utgörs av ett icke återkommande bidrag på 400 miljoner kronor i enlighet med grundförordningens artikel 2 punkt 1 a i.

Den förmån som laxodlarna får genom bidragen från Rødfisk har två aspekter: a) partiell återbetalning av deras fordringar på FOS som inte hade ägt rum under normala marknadsförhållanden, och b) tillhandahållande av lån till förmånliga räntor.

Trots att bidraget på 400 miljoner kronor gick till Rødfisk och inte direkt till laxodlarna är det rimligt att dra slutsatsen att odlarna fick förmånen, eftersom Rødfisks enda syfte var att lösa de kvarvarande problem som tagits över från FOS. De 400 miljoner kronor anses täcka de förmåner som utgörs av återbetalningen av fordringarna samt de förmånliga lånen.

Selektivitet

(57) Subventionen är klart selektiv, eftersom endast laxodlare kunde få del av Rødfisks utbetalningar.

Det icke återkommande bidraget på 400 miljoner norska kronor är därmed utjämningsbart.

Den norska regeringen hänvisade till avtalet med Europeiska kommissionen (punkt 55) och hävdade att det mot bakgrund av de då rådande omständigheterna inte var rimligt att nu återkomma till denna fråga och utjämna subventionen. Rådet anser emellertid att ingenting i avtalet förhindrar att skyddsåtgärder vidtas och att det eftersom subventionens verkning kvarstår finns en skyldighet att utjämna för att avhjälpa eventuella skadliga effekter.

Banklån till FOS

(58) Kontrollen visade att bankerna beviljade lån på marknadsmässiga villkor. Christiana Bank var vid denna tid en privat bank, och till sist säkrades återbetalningen av nästan hela lånet. Även om ett antal banker som senare lånade ut pengar till FOS och Rødfisk under en period ägdes av staten, finns inga bevis för att de inte agerade marknadsmässigt.

I den mån vissa banker utgjorde en del av staten enligt definitionen i artikel 1.3 i grundförordningen förekom ett finansiellt bidrag i form av lån till FOS och Rødfisk. Eftersom bankerna handlade marknadsmässigt och Rødfisk betalade tillbaka lånen fick laxodlarna emellertid ingen förmån.

Beräkning av förmånen

(59) Stora lån som inte återkommer fördelas över en period som återspeglar den normala avskrivningstiden för anläggningstillgångar inom den berörda industrin.

Det totala bidragsbeloppet (400 miljoner norska kronor) fördelades över en sjuårsperiod, eftersom, vilket redan förklarats i samband med bidragen från SND, sju år är den avskrivningstid som normalt tillämpas i Norge (punkt 37). Detta innebar att ett belopp på 97,94 miljoner kronor kunde hänföras till undersökningsperioden. På motsvarande sätt som för bidragen från SND ökades detta belopp med den vägda genomsnittliga räntesatsen på lån till fiskodlingsindustrin under undersökningsperioden (8,25 %), eftersom laxodlarna skulle ha betalat ränta om de hade lånat motsvarande belopp i affärsbanker.

Bidraget uttrycktes i procent av de norska laxodlarnas totala försäljningsvärde under undersökningsperioden. Subventionen är 0,94 %.

II. PROGRAM SOM BEFUNNITS EJ UTJÄMNINGSBARA

6. Research Council of Norway (RNC)

(60) Klaganden hävdade att Research Council of Norway (RNC) årligen genom fem olika program anslår 100 miljoner norska kronor till FoU-arbete inriktat på fiskodlingsindustrin.

RNC:s syfte är att stödja FoU inom olika sektorer i Norge. Stöd kan ges till universitet, forskningsinstitut och företag. Det fastställdes att laxodlare mottog 24 miljoner kronor i stöd från RNC under undersökningsperioden.

Norges regering hade begärt att detta stöd skulle godkännas, på grundval av att det beviljas i enlighet med de kriterier som anges i artikel 3.7 i grundförordningen. Det fastställdes att RNC står för upp till 50 % av kostnaderna för industriell grundforskning och 25 % av kostnaderna för tillämpad forskning. Dessa procentsatser kan ökas med 10 % när det gäller små eller medelstora företag. Kostnaderna motsvarar definitionen i artikel 3.7, och procentsatserna ligger klart under de övre gränser på 75 % respektive 50 % som anges i den artikeln.

Följaktligen drogs slutsatsen att FoU-stöd från RNC är icke-angripbart och inte kan bli föremål för en utjämningstull.

Dessutom finns det, oavsett om godkännande beviljas, inga bevis för att stödet från RNC är selektivt.

7. Seafood Export Council

(61) Detta organ inrättades 1991 som en efterföljare till FOS i syfte att marknadsföra fisk och skaldjur från Norge på exportmarknaderna. Dess utgifter har ökat från 2 miljoner norska kronor 1992 till 35 miljoner kronor 1995.

Det fastslogs att Seafood Export Council inte beviljar bistånd till enskilda laxodlare eller exportörer utan endast marknadsför produkten vid handelsmässor och inom ramen för särskilda kampanjer.

Seafood Export Council finansieras direkt genom en avgift som tas ut av laxodlarna. Det rör sig följaktligen om en ömsesidigt överenskommen privat finansiering, och det bistånd som ges utgör inte en subvention.

8. North Norwegian Growth

(62) Klaganden hävdade att North Norwegian Growth, ett organ som till 30 % ägs av staten och dessutom delvis ägs av det statligt ägda SIVA samt av DNM och Troms fylkesting, gav subventioner och kapitaltillskott inom bl.a. vattenbrukssektorn.

Det fastställdes att North Norwegian Growth är ett offentligt investeringsbolag som tillhandahåller medel i form av aktiekapital samt rådgivning till små och medelstora företag i Nordnorge med möjlighet till tillväxt och lönsamhet. Bolaget bildades 1992. Dess verksamhet är koncentrerad till den marina sektorn.

Det är tydligt att North Norwegian Growth ger kapitaltillskott till företag i Nordnorge. Det ägs av staten men har som målsättning att nå en årlig avkastningsgrad på minst 8-10 % över den riskfria nivån. I juni 1996 gjorde North Norwegian Growth sin största investering i laxsektorn - 8,5 miljoner norska kronor investerades i en laxproducent, vilket gav North Norwegian Growth 34,5 % av aktieinnehavet. Analysen av detta kapitaltillskott bekräftade att North Norwegian Growths engagemang är av långsiktig karaktär och att bolaget har för avsikt att säkerställa en tillräcklig avkastning på sin investering. En ekonomisk bedömning av bolagets framtidsutsikter verkade tyda på att kapitaltillskottet var motiverat sett ur en rationell privatinvesterares synvinkel. Det fastslogs också att tidigare kapitaltillskott i fiskodlingsindustrin har varit lönsamma. Dessutom finns det inte i de fall där marknadspriser finns för de inblandade företagens aktier, några bevis för att North Norwegian Growth har betalat högre priser än dessa.

Trots att kapitaltillskotten utgör ett finansiellt bidrag från staten tycks de alltså inte ge mottagaren någon förmån, och de kan därför inte anses som en utjämningsbar subvention.

9. Sties

a) Klagomålet

(63) Klaganden hävdade att mellan 70 och 80 % av den norska laxen transporterades av Sties Transport, och att detta företag gjort förluster på senare år. Det hävdades att det fanns tydliga tecken som tydde på att Sties förlustverksamhet hade finansierats av den norska staten.

b) Beskrivning av systemet

(64) Den 1 juni 1996 ändrade Sties Thermo-Transport AS namn till Nor-Cargo Thermo AS (nedan "Nor-Cargo"). Nor-Cargo är ett transportföretag som är specialiserat på nationell och internationell transport av temperaturkänsliga varor, även lax. Nor-Cargos andel av transporten av norsk lax minskade från 50 % för omkring tio år sedan till 36 % 1994, 34 % 1995 och 24 % 1996.

1994 och 1995 gjorde Nor-Cargo en liten nettovinst på transporten av lax, motsvarande 4 % av omsättningen. Totalt sett gjorde företaget små förluster mellan 1992 och 1995. Undersökningen visade att dessa förluster täcktes med hjälp av tillgängliga medel inom företaget (reserver som byggts upp under tidigare år) eller med hjälp av ett koncernbidrag från ett lönsamt systerbolag inom Nor-Cargo-koncernen.

Vad beträffar transporten av lax förklarade Nor-Cargo att priserna på grund av den hårda konkurrensen på transportmarknaden måste ligga nära kostnaderna. Inga särskilda rabatter ges till kunder inom laxindustrin.

Nor-Cargo ägs helt och hållet av Nor-Cargo AS, som är ett privat företag. Nor-Cargo AS har tre huvudsakliga aktieägare: Vesteralens Damskipsselskap (VD), Stavangerske Dampskipsselskap (SD) och Troms Fylkes Dampskipsselskap (TDF). FD och TFD ägs båda till 25 % av de lokala kommunerna. Ingen av kommunernas företrädare sitter i Nor-Cargos styrelse. Vid kontrollen framkom inga bevis för att staten eller kommunerna är inblandade i Nor-Cargo eller utöver något inflytande över detta företag.

c) Förekomst av en subvention

(65) Av följande skäl utgör Nor-Cargos transporttjänster inte en subvention enligt artikel 2 i grundförordningen:

För det första omfattas inte Nor-Cargo av definitionen av en regering eller en offentlig myndighet enligt artikel 1.3 i grundförordningen. Nor-Cargo Thermo ägs till 100 % av Nor-Cargo, som är ett privat företag. Även om lokala kommuner och statligt ägda företag är minoritetsaktieägare i Nor-Cargo med ca 16 % av aktieinnehavet, framkom vid undersökningen inga bevis för att dessa hade något inflytande i Nor-Cargos beslutsprocess.

För det andra har inte Nor-Cargo gett något finansiellt bidrag till laxproducenterna. Dess tjänster betingar normala marknadspriser. Nor-Cargo konkurrerar som privat företag inom den norska transportsektorn.

För det tredje tillämpade inte Nor-Cargo förmånliga transportpriser i fråga om laxproducenterna, och följaktligen gavs inte laxodlarna någon förmån.

Slutligen har inte Nor-Cargos förluster av regeringen eller någon offentlig myndighet. Samtliga förluster täcktes med tillgängliga medel inom företaget eller genom en överföring av medel inom Nor-Cargo-koncernen.

Någon subventionering förekommer därför inte.

10. Statligt ägda banker

a) Klagomålet

(66) Klaganden hävdade att de norska statligt ägda bankerna efter bankkrisen i Norge finansierade förluster inom laxsektorn. Enligt klaganden avskrevs omkring 14 % av lånen till låntagare inom denna sektor under 1991.

b) Beskrivning

(67) De norska bankerna började drabbas av stora kreditförluster under 1987, och under de påföljande åren ökade förlusterna kraftigt. 1989 hade åtta banker förlorat allt sitt kapital och kunde inte infria sina skuldförbindelser. I början av 1991 blev det uppenbart att de privata bankernas garantifond inte längre kunde uppfylla banksektorns kapitalbehov.

I detta sammanhang bildade regeringen i mars 1991 Government Bank Insurance Fund (GBIF inrättad genom lag nr 2 av den 15 mars 1991) i syfte att på särskilda villkor tillhandahålla lån till bankernas garantifonder och slutligen ta över andelar i bankerna. I oktober 1991 inrättade regeringen Government Bank Investment Fund, vilken bemyndigades att förse bankerna med eget kapital och ge marknadsmässiga lån. Därigenom blev staten under 1991/1992 majoritetsaktieägare i de flesta större banker i Norge. Hos vissa banker har statens aktieinnehav därefter minskat eller försvunnit.

Dessa åtgärder ansågs nödvändiga för att säkra det norska banksystemets fortsatta verksamhet och för att näringslivet och kommunerna även fortsättningsvis skulle få tillgång till kapital.

Även om GBIF utövade makt inom bankerna genom att utnyttja sin rösträtt ingrep inte GBIF i bankernas affärsverksamhet. Påståendet om att staten genom GBIF utnyttjade sin makt för att gynna vissa industrier verkar inte stämma. Vid undersökningen framkom inga bevis för att bankerna, även om de helt eller delvis ägdes av staten, bedrev något annat än normal affärsverksamhet gentemot sina kunder.

c) Förekomst av en subvention

(68) Verksamheten hos de statligt ägda bankerna i Norge tycks inte utgöra en utjämningsbar subvention.

Undersökningen visade att laxodlarna inte fick någon förmån. Såsom anges ovan fortsatte bankerna att tillhandahålla lån till marknadsmässiga räntor. De räntesatser som tillämpades på fiskodlingsindustrin under perioden av statligt ägande var den nominella räntan på långfristiga statsobligationer (mer än elva år) plus 1,5-2 %. Dessa räntesatser tillämpades även i fråga om andra industrier.

Kontrollen visade att alla lån till laxodlare gavs till räntor som var jämförbara med det nationella genomsnittet av samtliga bankers räntor till alla sektorer. Inga förmånliga räntesatser tillämpades i fråga om laxsektorn.

Undersökningen visade att de berörda bankerna gjorde stora förluster på lån till fiskodling under perioden från och med 1987 och framåt. Dessa förluster ökade kraftigt under 1990 och 1991, men förlusterna hade nästan upphört 1994. Förlusterna gjordes alltså redan när bankerna fortfarande var privatägda, och det finns inga bevis för att övergången till statligt ägande påverkade bankernas utlåningspraxis eller ledde till att de beviljande lån på mindre strikta villkor. Förlusterna på lån till fiskodlingsindustrin var i själva verket störst under 1990, innan staten hade tagit över några andelar i de större bankerna. Alla förluster på lån till laxproducenter som ägde rum under perioden av statligt ägande av bankerna berodde på de fortgående svårigheter som drabbade denna sektor i början av 1990-talet (till följd av överproduktionen och det fryslagringsprogram som inrättades av FOS) och verkade inte tyda på att bankerna avvek från normal affärspraxis i fråga om fiskodlingsindustrin. Det kan inte förnekas att statens ingripande i banksektorn möjliggjorde ett fortsatt stöd till laxodlarna och att detta stöd kanske inte hade kunnat ges utan statens ingripande.

De förluster på lån som ägde rum under perioden av statligt ägande utgjorde emellertid återkommande förmåner och skulle ha bokförts under året i fråga. En eventuell subvention skulle därför inte längre ha haft någon verkan. Dessutom finns det inga bevis för selektivitet i fråga om eventuella förmåner som mottagits.

11. Kapitaltillskott från SND

(69) SND har investerat omkring 120 miljoner norska kronor i företag som arbetar med lax. Vid undersökningen fastställdes att SND grundar sina investeringsbeslut på möjligheten att få en tillräcklig avkastning på sitt kapitaltillskott, och en undersökning av SND:s räkenskaper visar att denna verksamhet är lönsam. Dessutom finns det inte, i de fall där marknadspriser finns för de inblandade företagens aktier, några bevis för att SND har betalat högre priser än dessa.

Följaktligen har dessa kapitaltillskott inneburit ett finansiellt bidrag från staten, men laxodlarna tycks inte ha fått någon förmån, eftersom det inte finns några bevis för att SND:s investeringspraxis skiljer sig från de norska privatinvesterarnas.

Undersökningen visade alltså inte att det förekom någon subvention.

12. Andra institutioner

(70) Klaganden hävdade att den norska laxodlingsindustrin fortsätter att gynnas av pågående subventionering, och ett antal andra statliga organ som påstods ge subventioner nämndes.

Det fastställdes att ingen av de angivna institutionerna beviljade finansiellt stöd som utgjorde en subvention enligt grundförordningen.

a) Norwegian Salmon Breeding

(71) Det fastställdes att Norwegian Salmon Breeding inte ger något som helst finansiellt stöd till laxodlarna. Det rör sig om en efterföljare till uppfödarorganisationen Norske Fiskeoppdretters Avlsstasjon AS (NFA AS) som inrättades 1985 av Norwegian Fishfarmers' Association, Fishfarmers' Sales Organisation och National Association of Fish Hatcheries. Norwegian Salmon Breeding bildades genom en sammanslagning av NFA AS och det nybildade företaget Akva Gen AS i Sunndaløra. Efter att en nyemission placerats hos deltagarna från fiskodlingsindustrin hade Norwegian Salmon Breeding ett aktiekapital på totalt 21 182 000 norska kronor fördelat på sammanlagt 149 aktieägare. Norwegian Industrial and Regional Development Fund (SND) är en av aktieägarna.

b) VESCO

(72) National Centre for Veterinary Contract Research and Commercial Services Ltd (VESCO) är ett statligt ägt aktiebolag som i sin helhet ägs av jordbruksdepartementet. VESCO sysslar med inhemsk och internationell kontraktsforskning för handeln, industrin och den offentliga sektorn. VESCO är den största återförsäljaren av veterinärmedicinska vacciner i Norge.

VESCO har gjort vinster på att sälja varor och tjänster till fiskodlingsindustrin och har agerat affärsmässigt. Därmed har laxodlarna inte beviljats några utjämningsbara subventioner.

c) SIVA

(73) SIVA är ett statligt företag som är organiserat i enlighet med lagen om statliga företag och i sin helhet ägs av norska staten genom kommunal- och arbetsdepartementet. SIVA:s finansiella verksamhet hänger samman med byggande och uthyrning av industriella fastigheter samt förberedelser och deltagande vid bildandet av regionalt baserade investeringsbolag.

SIVA bidrog till inrättandet av investeringsbolaget North Norwegian Growth (se punkt 62), och äger 25,62 % av detta företags aktiekapital på 60,3 miljoner norska kronor. Såsom förklaras ovan gjorde North Norwegian Growth investeringar i fiskodlingsindustrin, medan SIVA under undersökningsperioden varken gjorde investeringar eller bedrev någon annan finansiell verksamhet som hängde samman med fiskodlingssektorn.

d) State Veterinary Laboratories

(74) State Veterinary Laboratories (SVL) utgörs av statens vetenskapliga laboratorier för veterinärdiagnostik i Norge, dvs. Central Veterinary Laboratory i Oslo och de statliga regionala veterinärlaboratorierna i Sandnes, Bergen, Trondheim och Harstad. Förutom att det bedriver diagnostiskt arbete avseende djur, även fisk och blötdjur, fungerar SVL som rådgivande organ för jordbruksmyndigheterna vad beträffar sjukdomsbekämpning och förvaltningen av officiella föreskrifter rörande djurs och vattendjurs hälsa. Fiskodlingsindustrin betalar för de diagnostjänster som utförs av SVL. SVL utfärdar också hälsointyg till fiskexportörer (när detta krävs av importlandet), och för detta betalar exportörerna en avgift.

En annan viktig fiskrelaterad verksamhet vid SVL är forskning om olika aspekter av allvarliga sjukdomar som drabbat den norska fiskodlingsindustrin. Forskningen har finansierats delvis med bidrag från Norwegian Research Council och delvis med egna budgetmedel eller medel som industrin eller staten anslagit för genomförandet av vissa forskningsuppgifter.

Finansieringen innebär inte att laxodlarna beviljas någon förmån och är därför inte utjämningsbar.

e) Guarantee Institute for Export Credits

(75) Guarantee Institute for Export Credits (GIEK) är ett statligt organ. GIEK utfärdar garantier och garanterar exportkrediter till norska exportörer i allmänhet. I vissa fall har därför exporten av lax till gemenskapen garanterats av GIEK som ett led i dess program för kortfristiga handelskrediter, om den norska exportören har beviljat den europeiska köparen en kredit.

Tillhandahållandet av garantier utgör ett finansiellt bidrag enligt artikel 2 punkt 1 a i grundförordningen. GIEK garanterar exportkrediter under förutsättning att exportören betalar premien. Den premie som tas ut förutsätts täcka alla GIEK:s kostnader för transaktionen, inbegripet risker i samband med fordringar samt eventuella förluster. Detta framgår av GIEK:s rättsliga ram, som är den årliga statsbudgeten. I budgeten föreskrivs att GIEK har befogenhet att garantera exportkrediter under förutsättning att dess inkomster och utgifter balanserar. Under 1995 omfattade GIEK:s verksamhet fiskexport för omkring 1 800 miljoner norska kronor, och i GIEK:s interna analys uppskattas nettovinsten till mellan 1,5 och 2,0 miljoner kronor.

Kontrollen visade att GIEK:s program överensstämmer med OECD:s överenskommelse om riktlinjer för exportkrediter med offentligt stöd, och att överenskommelsens räntebestämmelser tycks följas. Det är följaktligen förenligt med undantagsbestämmelserna i punkt k andra stycket i bilaga 1 till grundförordningen (förteckning över exempel på exportsubventioner).

Eftersom GIEK:s program innehåller bestämmelser om kostnadstäckning och eftersom det var lönsamt under undersökningsperioden, dras slutsatsen att ingen utjämningsbar subvention förekommer.

f) Joint Competence Committee for the Fisheries Industry (FFK)

(76) Joint Competence Committee for the Fisheries Industry (FFK) inrättades på grundval av ett samarbetsavtal av den 9 oktober 1991 mellan Norwegian Fishermen's Association, Norwegian Fishfarmers' Association, Federation of Norwegian Fishing Industry och Norwegian Federation of Trade Unions. FFK är ett kontaktorgan för de ovannämnda organisationerna inom fiskeriindustrin och för de fiskerimyndigheter som lyder under fiskeridepartementet.

Medlen ger ingen förmån till produktionen eller exporten av lax, och inte heller till enskilda producenter.

g) Women's Committee of the Fisheries Industry

(77) Women's Committee of the Fisheries Industry inrättades i juli 1991 av fiskeridepartementet. Kommittén förvaltar medel som genom fiskeridepartementets budget anslagits till kvinnor, och kommitténs arbete är särskilt inriktat på 66 norska kommuner som är beroende av fisket. Kommitténs huvudsyfte är att stärka kvinnornas ställning inom fiskeindustrin och i kustkommunerna. Medlen används inte för att stödja särskilda företag.

Bidragssystemet utgör inte en subvention till laxodlarna enligt grundförordningen.

III. SLUTSATS OM SUBVENTIONER

(78) Följande system konstaterades vara utjämningsbara i enlighet med bestämmelserna i grundförordningen, och subventionernas storlek, uttryckt som värde, är följande:

>Plats för tabell>

Totalt uppgår subventionerna, uttryckta som värde, till 3,84 %.

D. GEMENSKAPSINDUSTRIN

(79) De gemenskapsproducenter som stödde klagomålet står för omkring 57 % av gemenskapens totala produktion av den berörda produkten, och de ansågs därmed som representativa för gemenskapsindustrin i enlighet med artikel 6.1 i grundförordningen.

E. SKADA

1. Inledande anmärkningar

(80) Uppgifter begärdes och erhölls från alla klagande företag rörande produktion, försäljning och marknadsandel. Mot bakgrund av det stora antal producenter som stödde klagomålet och de tidsfrister som anges i artikel 8.9 i grundförordningen baserades emellertid de återstående skadeindikatorerna på uppgifter som erhållits från ett representativt stickprov av gemenskapsproducenter.

(81) Av de 90 gemenskapsproducenter som stödde klagomålet togs ett stickprov på 16 ut, på grundval av det geografiska läget och företagens storlek med avseende på produktion och försäljning. Dessa företag stod för 73 % av den klagande gemenskapsindustrins produktion och 42 % av gemenskapens sammanlagda produktion.

(82) För att fastställa skada inom ramen för detta förfarande analyserades uppgifter avseende perioden mellan 1992 och perioden augusti 1995 till och med juli 1996. Geografiskt sett omfattar undersökningen under denna period gemenskapen i dess sammansättning då förfarandet inleddes, dvs. gemenskapen med 15 medlemsstater. Skadebedömningen grundades på de relevanta ekonomiska faktorer som avses i artikel 5 i grundförordningen.

(83) Det erinras om att den skadliga verkan av importen från Norge på situationen för gemenskapsindustrin för odlad atlantlax första gången fastställdes 1991 genom ett tidigare antidumpningsförfarande. Sedan dess har verkan av import från Norge föranlett kommissionen att ett antal gånger införa minimipriser vid import. Dessa åtgärder tycks dock i bästa fall ha haft en kortsiktig verkan på marknaden.

(84) Nedanstående skadeindikatorer bör därför ses mot bakgrund av en långvarig, ogynnsam situation för den berörda gemenskapsindustrin.

2. Förbrukning i gemenskapen

(85) Vid beräkningen av den totala synliga förbrukningen av odlad atlantlax i gemenskapen togs hänsyn till det sammanlagda värdet av följande:

- Gemenskapsproducenternas försäljningsvolym i gemenskapen, fastställd på grundval av uppgifter från Scottish Salmon Growers' Association, Shetland Salmon Farmers' Association och Irish Salmon Growers' Association, kombinerade med uppgifter från Eurostat avseende deras export till länder utanför gemenskapen.

- Importen till gemenskapen av de berörda produkterna (deklarerade enligt KN-nummer 0302 12 00, 0303 22 00, 0304 10 13 och 0304 20 13) från Norge.

- Importen till gemenskapen av samma produkter från alla andra tredje länder.

För att fastställa enhetliga siffror avseende gemenskapen med 15 medlemsstater för hela den undersökta perioden baserades den totala importen på relevant importstatistik från Eurostat och EFTA. För att säkerställa jämförbarhet mellan de olika siffrorna räknades dessutom alla siffror om till hel färskvikt. I detta syfte dividerades importsiffrorna för färsk och kyld lax och för färska och kylda laxfiléer med 0,90 respektive 0,65.

Det bör noteras att KN-nummer 0302 12 00, 0304 10 13 och 0304 20 13 även inbegriper produkter som inte omfattas av detta förfarande (t.ex. stillahavslax eller vild lax), men de importerade kvantiteterna av dessa kan med hänsyn till det ursprung som angetts betraktas som försumbara.

(86) På denna grund konstateras att den synliga förbrukningen av odlad atlantlax i gemenskapen ökade från 201 037 ton 1992 till 316 866 ton under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen (1 augusti 1995 till och med 31 juli 1996), dvs. med 58 %.

3. Den subventionerade importens volym och marknadsandel

(87) Den sammanlagda volymen av importen från Norge ökade kontinuerligt och avsevärt från 134 338 ton 1992 till 211 597 ton under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen (en ökning på 58 %), vilket motsvarar ökningen av förbrukningen i gemenskapen.

(88) Marknadsandelen i gemenskapen för importen från Norge sjönk från ca 67 % 1992 till ca 62 % 1993 och 1994 och ökade sedan till 67 % 1995 och under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen.

(89) Det faktum att importen från Norge under de senaste fyra och ett halvt åren på en snabbt växande marknad har kunnat bibehålla sin mycket höga marknadsandel belyser i sig själv de norska exportörernas ställning på gemenskapsmarknaden. Denna avsevärda ökning av importen från Norge ägde dessutom rum trots de minimipriser vid import som infördes av kommissionen under denna period (se punkt 123).

4. Priser för den norska exporten

a) Allmän trend

(90) Statistiska uppgifter visar att importpriset cif för lax med ursprung i Norge sjönk kontinuerligt och totalt med 27 % mellan 1992 och den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen (1 augusti 1995 till och med 31 juli 1996). Denna trend tycks dessutom tyda på att de norska exportörerna inte alltid höll sig till de minimipriser vid import som infördes under den undersökta perioden.

b) Prisunderskridande

(91) Priserna hos de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet jämfördes med priserna för den norska exporten under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. I fråga om gemenskapsproducenterna användes priserna för rensad lax med huvud som grund för jämförelsen. Denna kategori lax utgjorde mer än 65 % av försäljningsvolymen för alla typer av lax som såldes av de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet, och den stod för större delen av importen av norsk lax.

(92) Vad beträffar exportörerna baserades priserna på de försäljningssiffror som lämnats av de norska exportörer som samarbetade vid både dumpnings- och subventionsundersökningen. Dessa priser anpassades till nivån fritt gemenskapens gräns, efter tull.

(93) Jämförelserna gjordes på grundval av ett vägt månatligt genomsnitt. Gemenskapsproducenternas priser avsåg nivån fritt fabrik och handelsled som man visste kunde jämföras med den norska importens. Jämförelsen visade att månatliga prisunderskridandemarginaler på upp till 12 % förekom. Dessutom konstaterades att prisunderskridandet var störst under den viktigaste delen av försäljningssäsongen, nämligen perioden omedelbart före jul.

(94) Det bör noteras att handeln med lax är en råvaruhandel på en konkurrensutsatt marknad som är öppen för insyn. Lax säljs dagligen, och leverantörerna måste anpassa sig snabbt, dvs. varje dag eller varje timme, till konkurrenternas prissänkningar, vilket gör det svårt att bedöma prisunderskridandet. De konstaterade prisunderskridandemarginalerna bör följaktligen ses mot bakgrund av det ständiga tryck som den norska importen utövade på marknadspriserna.

(95) Vissa importörer hävdade att en justering uppåt av de norska priserna borde göras vid prisjämförelsen med hänsyn till att konsumenten är beredd att betala extra för lax med ursprung i Skottland. Ingen bevisning lades fram till stöd för detta påstående eller för att produkterna skulle ha olika fysiska egenskaper som skulle kunna motivera en prisjustering.

5. Gemenskapsindustrins situation

5.1 Allmänna uppgifter

a) Produktion

(96) Gemenskapsindustrins produktion av den berörda produkten ökade från 45 801 ton 1992 till 90 206 ton under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. Denna produktionsökning ägde rum till följd av ökad efterfrågan och gjorde det möjligt för gemenskapsindustrin att minska sin kostnad per enhet och förbättra sin produktivitet. I detta avseende visar de uppgifter som lämnades av de företag som ingick i stickprovet att de under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen kunde producera 2,35 gånger den kvantitet de producerade 1992, med exakt samma antal anställda.

b) Försäljning och marknadsandelar

(97) Gemenskapsindustrins försäljning på gemenskapsmarknaden ökade under perioden i fråga från 42 535 ton 1992 till 82 885 ton under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen, dvs. med 40 320 ton. Denna ökning bör ses mot bakgrund av en ökning av förbrukningen i gemenskapen med nästan 116 000 ton under samma period.

(98) Försäljningsvolymens utveckling jämförd med utvecklingen av den synliga förbrukningen i gemenskapen visar att gemenskapsindustrins marknadsandel ökade från 21,2 % 1992 till 28,9 % 1994 och sedan minskade till 26,2 % under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen.

5.2. Uppgifter avseende stickprov

c) Kapacitet och kapacitetsutnyttjande

(99) Det konstaterades att de företag som valts ut för stickprovet använde olika kriterier för att fastställa kapaciteten, vilket innebar att inga tillförlitliga historiska uppgifter kunde erhållas vad gäller kapaciteten före den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. För denna sista period lämnades dock uppgifter om kapaciteten av Scottish Environment Protection Agency, en nybildad organisation som fastställer hållbara kapacitetsgränser i enlighet med miljömässiga krav, och dessa uppgifter befanns vara tillförlitliga. På grundval därav konstaterades att det genomsnittliga kapacitetsutnyttjandet under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen var 59 %.

d) Prisutveckling

(100) Priserna hos de företag som ingick i stickprovet sjönk med 24 % mellan 1992 och den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. Detta prisfall ligger mycket nära prisfallet på importen från Norge, vilket tyder på att gemenskapsindustrin inte kunde stå emot trycket från de norska priserna.

(101) De norska exportörerna hävdade att den nedåtgående prisutvecklingen enbart berodde på en förbättrad kostnadseffektivitet hos laxproducenter över hela världen.

(102) Gemenskapsindustrin har under den undersökta perioden ökat sin produktion och sin försäljning, vilket har lett till sänkta kostnader per enhet och avsevärda produktivitetsvinster. Undersökningen har dock trots detta visat att det ovannämnda prisfallet ledde till otillräcklig lönsamhet för gemenskapsindustrin. Detta beror på att priserna har sjunkit mer än vad som kunde ha förväntats till följd av produktivitetsvinsterna. Även om det är sant att priset på lax sjunker om produktionskostnaden sjunker, förklarar inte detta gemenskapsindustrins försämrade lönsamhet (se punkt 103).

e) Lönsamhet

(103) Den genomsnittliga lönsamheten förbättrades mellan 1992 och 1993 men minskade därefter, trots att marknaden expanderade och gemenskapsindustrins kostnader minskade. Den genomsnittliga lönsamheten nådde dessutom aldrig upp till den miniminivå (ca 15 % av omsättningen) som anses nödvändig i en högriskindustri som denna (beroende på den osäkerhet som risken för sjukdomar, rovdjur och dåliga väderförhållanden skapar) och var under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen på den lägsta nivån (3,3 %) sedan 1992. Det måste understrykas att en majoritet av de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet gjorde betydande förluster under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen.

(104) Vad beträffar lönsamheten ansåg de norska exportörerna att den siffra på 15 % som kommissionen betraktat som en normal vinstmarginal var för hög.

(105) Såsom redan angetts ovan visade undersökningen att en vinst på 15 % av omsättningen verkligen är nödvändig i denna industri. Detta hänger samman med de ovannämnda stora risker som präglar denna industri och bekräftades ytterligare vid en undersökning av vinstmarginalerna i laxindustrin innan den skadliga subventioneringen ägde rum samt av de vinstmarginaler som ansågs rimliga i andra, jämförbara gemenskapsindustrier, t.ex. odling av regnbåge och uppfödning av fjäderfä. I samtliga dessa fall bekräftades siffran 15 %. Dessutom ansåg en norskägd gemenskapsproducent att en vinst på 15 % var en rimlig, om än försiktig, uppskattning. Detta företag ansåg att 15 % antagligen var en alltför låg siffra i fråga om små företag. Det sammanlagda försäljningsvinst som gjordes vid normal handel på hemmamarknaden av de norska odlare och exportörer som ingick i stickprovet visade sig slutligen överensstämma med siffran 15 %.

f) Sysselsättning

(106) Sysselsättningsnivån för de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet var stabil mellan 1992 och den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen, och de företag som ingick i stickprovet stod för omkring 1 100 arbetstillfällen direkt knutna till produktionen av odlad atlantlax. Totalt var uppskattningsvis 3 300 personer i gemenskapen sysselsatta inom laxindustrin under samma period.

g) Investeringar

(107) Investeringarna ökade mellan 1992 och den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. Denna ökning bör emellertid ses mot bakgrund av laxindustrins särskilda situation, eftersom mer än hälften av investeringarna under perioden gällde ersättningsinvesteringar. I en växande industri, där det är absolut nödvändigt att skaffa modern utrustning, verkar nettoinvesteringarna dessutom inte vara tillräckliga för att säkra en hållbar tillväxt på längre sikt.

6. Slutsats

(108) Slutsatsen att gemenskapsindustrin vållades väsentlig skada under den undersökta perioden drogs med hänsyn till de omständigheter som anges nedan.

(109) Undersökningen visade att de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet drabbades av ett avsevärt pristryck under perioden i fråga, vilket medförde ett betydande prisfall hos dessa företag. Detta ledde till att de berörda producenternas ekonomiska situation försämrades, med otillräcklig lönsamhet totalt sett för de företag som ingick i stickprovet och förluster för många producenter. Ett antal företag har lagts ned under den senaste tiden, och bland de företag i stickprovet som har överlevt hotas några av nedläggning. Denna försämrade lönsamhet bör också ses mot bakgrund av den kraftiga produktivitetsförbättringen under den undersökta perioden. Vad beträffar marknadsandel bör det noteras att gemenskapsindustrins marknadsandel efter en förbättring under 1994 återigen minskar trots en avsevärd ökning av förbrukningen.

(110) Mot bakgrund av ovanstående analys drogs slutsatsen att gemenskapsindustrin har vållats väsentlig skada enligt artikel 5.1 i grundförordningen. Denna slutsats grundar sig huvudsakligen på det pristryck som drabbat gemenskapsindustrin samt den sjunkande och klart otillräckliga lönsamheten hos de gemenskapsproducenter som ingick i stickprovet.

F. SKADANS ORSAKSSAMBAND

(111) Vid fastställandet av huruvida den skada som vållats gemenskapsindustrin orsakades av den subventionerade importen från Norge eller om andra faktorer orsakade eller bidrog till denna skada, undersöktes de aspekter som anges nedan.

1. Orsakssamband mellan den berörda importen och skadan

(112) Det bör noteras att eftersom importen av lax från Norge befanns vara dumpad under den period då utjämningsbara subventioner betalades ut till norska producenter är det inte möjligt att särskilja de samtidiga verkningarna av både dumpning och subventionering, och dessa måste därför undersökas tillsammans.

(113) Vid undersökningen av huruvida den väsentliga skada som gemenskapsindustrin vållats hade orsakats av verkningarna av den dumpade och subventionerade importen noterades för det första att skadan huvudsakligen bestod av fortgående pristryck och minskad lönsamhet för gemenskapsproducenterna. Detta sammanföll med en avsevärd ökning av volymen dumpad och subventionerad import av norsk lax. Till följd därav har Norge kunnat bibehålla sin marknadsandel på en mycket hög nivå (67 %) på en expanderande marknad. Dessutom föll priserna för denna import kraftigt under perioden i fråga, och prisunderskridandemarginaler på upp till 12 % konstaterades under den viktigaste försäljningsperioden. I detta sammanhang bör det erinras om att marknaden för lax är öppen för insyn. På en sådan marknad är det sannolikt att ett eventuellt nedåtgående pristryck orsakas av den viktigaste leverantören, i det här fallet Norge.

(114) Under dessa förhållanden dras slutsatsen att de kombinerade verkningarna av dumpning och subventionering av importen från Norge vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada.

2. Andra faktorer

(115) Trenden vad gäller förbrukningen på gemenskapens marknad, utvecklingen och verkan av import från andra tredje länder och konkurrenskraften hos gemenskapens laxindustri analyserades i syfte att fastställa om dessa faktorer kunde ha orsakat den skada som gemenskapsindustrin vållats.

a) Förbrukning i gemenskapen

(116) Förbrukningen av atlantlax i gemenskapen ökade kontinuerligt och totalt med 58 % mellan 1992 och den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. Den skada som gemenskapsindustrin vållats kan därför inte tillskrivas en minskad efterfrågan.

b) Import från andra tredje länder

(117) Vad beträffar import från tredje länder som inte berörs av detta förfarande (huvudsakligen Färöarna, Chile, Kanada och Island), konstaterades att dess sammanlagda marknadsandel minskade från 12 % till 7 % under perioden i fråga. Därmed drogs slutsatsen att denna import endast haft begränsad verkan.

c) Gemenskapsindustrins konkurrenskraft

Det bör noteras att gemenskapsproducenterna av lax avsevärt har ökat sin konkurrenskraft mellan 1992 och den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. Produktionen per anställd mer än dubblerades, fiskdödligheten sjönk med 23 % och den odlade laxens genomsnittsvikt ökade med 25 %. Dessutom ökade gemenskapsindustrins export till lönsamma priser från 3 266 ton 1992 till 7 321 ton under den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen. På denna grund har gemenskapsindustrin uppnått en hög kostnadseffektivitet.

3. Slutsats

(118) Mot bakgrund av det ovanstående drogs slutsatsen att den dumpade och subventionerade importen av norsk lax i sig själv har vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada. Även om den konstaterade subventionssatsen var lägre än dumpningsmarginalen, har subventioneringen dessutom i betydande omfattning bidragit till den skada som importen i fråga vållat.

G. GEMENSKAPENS INTRESSE

1. Allmänna överväganden

(119) På grundval av all bevisning som lämnats övervägdes huruvida det fanns tvingande skäl för att fastslå att det inte skulle ligga i gemenskapens intresse att införa åtgärder i detta fall, trots slutsatserna om subventionering och skada till följd därav. I detta syfte gjordes en bedömning av verkan av eventuella åtgärder för alla parter som berördes av förfarandet, och även för dessa parter av att åtgärder inte vidtas.

(120) Vid denna bedömning togs i enlighet med grundförordningen särskild hänsyn till behovet av att undanröja den snedvridning av handeln som följer av skadlig subventionering och av att återställa en effektiv konkurrens.

2. Gemenskapsindustrins intresse

(121) Det bör för det första erinras om att gemenskapsindustrin för odlad atlantlax länge har drabbats av illojala handelsmetoder i samband med norsk export.

(122) Skadlig dumpning konstaterades av kommissionen redan 1991 (kommissionens beslut 91/142/EEG) (4), när det trots att både dumpning och skada konstaterats beslutades att inga åtgärder skulle införas eftersom de norska myndigheterna hade vidtagit åtgärder på nationell nivå, vilka antogs kunna stabilisera marknaden.

(123) Kommissionen har därefter vid flera tillfällen under de senaste åren fastställt minimipriser vid import (november 1993, februari 1994, mars 1994), senast från och med den 16 december 1995 till och med den 13 juni 1996 genom förordning (EG) nr 2907/95 (5). Minimipriser vid import motiverades med att importvolymen och importpriserna orsakade eller hotade att orsaka störningar på marknaden med allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga svårigheter som följd, vilket nödvändiggjorde omedelbara åtgärder. I motsats till antidumpnings- eller utjämningsåtgärder krävde inte dessa åtgärder ett avgörande om att exportlandet hade tillämpat illojala handelsmetoder. Åtgärderna fick inte avsedd verkan.

(124) Mot denna bakgrund dras slutsatsen att om inga effektiva åtgärder vidtas för att avhjälpa de skadliga verkningarna av dumpad och subventionerad import från Norge, kommer gemenskapsindustrins situation att försämras ytterligare, vilket slutligen skulle kunna leda till att hela dess existens hotas.

(125) Det bör även erinras om att gemenskapsindustrin för odlad atlantlax till största delen utgörs av små och medelstora företag i mestadels mindre utvecklade landbygdsregioner i gemenskapen (mål 1-regioner) där den ekonomiska verksamheten är låg. Såsom nämns ovan har gemenskapsindustrin konstant förbättrat sin produktivitet, och några tvivel om denna råder följaktligen inte. Under loppet av den omstrukturering som ägt rum har ett antal små fiskodlingar köpts upp av producenter som ingår i stora koncerner. Om inga åtgärder vidtas kan det komma att visa sig att omstruktureringen och investeringarna för att förbättra produktiviteten inte fick avsedd verkan, förutom att det är sannolikt att antalet konkurrenter på marknaden skulle minska ytterligare.

3. Andra gemenskapsindustriers intresse

(126) Ett antal användare i senare led i förädlingskedjan, t.ex. rökerier eller grossister som hanterar odlad atlantlax, hävdade att ett införande av åtgärder mot import av norsk odlad atlantlax skulle påverka deras verksamhet negativt. Dessa användare menade att om åtgärderna resulterade i en minskning av mängden odlad atlantlax som importeras från Norge, skulle det inte finnas några alternativa försörjningskällor. Samma användare hävdade att om importen av odlad atlantlax från Norge blev dyrare, skulle de tvingas vältra över de ytterligare kostnaderna på slutkonsumenten, som då skulle gå över till andra produkter. Dessutom hävdades att en tull som införs på obearbetad odlad atlantlax med ursprung i Norge skulle kunna bidra till att den norska industrin för bearbetning av odlad atlantlax expanderar på gemenskapens bearbetningsindustris bekostnad.

(127) Det bör först och främst påpekas att undersökningen visade att gemenskapsindustrin har kapacitet för att öka sin produktion och säkert skulle göra det om den gavs möjlighet att uppnå en skälig avkastning. Vidare finns alternativa försörjningskällor, nämligen Chile, Kanada, Island och Färöarna, om de föreslagna åtgärderna skulle leda till en minskning av de kvantiteter odlad atlantlax som importeras från Norge.

(128) Vad beträffar den prissättningspolitik som sannolikt kommer att antas av gemenskapsproducenterna om åtgärder införs bör det erinras om att en eventuell höjning av gemenskapsproducenternas priser säkert kommer att begränsas till vad som är strikt nödvändigt för att de skall kunna uppnå en mer skälig avkastning. Om gemenskapsproducenterna skulle höja sina priser kraftigt är det mycket sannolikt att andra exportländer skulle få en större andel av gemenskapens marknad. Dessutom kommer sådana prishöjningar från gemenskapsindustrins sida säkert att begränsas av en annan faktor, nämligen konsumentens tillgång till odlad regnbåge, vilket är en produkt som är relativt lik lax och därmed kan ersätta denna och som är tillgänglig i gemenskapen till något lägre pris och också tycks ha påverkats negativt av den ökade importen av subventionerad odlad atlantlax från Norge.

(129) Vad beträffar risken för att gemenskapens bearbetningsindustri skulle drabbas av konkurrens från norska bearbetade produkter kommer antidumpnings- och utjämningstullarna att tas ut på råvaran, vilken endast står för en del av kostnaden för den bearbetade produkten. Den begränsade verkan av de föreslagna tullarna bör därför inte vara tillräcklig för att leda till en minskning av bearbetningsverksamheten i gemenskapen. De flesta rökerier i gemenskapen bearbetar och handlar med lax som producerats i gemenskapen och andra produkter och därmed inte helt och hållet beroende av lax som importerats från Norge.

(130) Det bör dessutom noteras att kommissionen för att kunna göra en bedömning av åtgärdernas troliga verkan för bearbetningsföretag i gemenskapen skickade frågeformulär till alla företag som var medlemmar i tre sammanslutningar för handlare och bearbetningsföretag och som hade gett sig till känna och begärt att bli hörda.

(131) Sammanlagt skickades 93 frågeformulär, men endast ett fullständigt och kontrollerbart svar har mottagits, vilket gör att det är omöjligt att på en representativ grund bedöma den eventuella verkan som införandet av åtgärder skulle kunna ha på den gemenskapsindustri som handlar med eller bearbetar odlad atlantlax.

(132) Vad beträffar rökt lax har dock de uppgifter som hittills erhållits visat att kostnaden för råvaran, dvs. odlad atlantlax, utgör omkring 45 % av den totala produktionskostnaden. Om råvarukostnaden ökade med exempelvis 10 % skulle detta således innebära att produktionskostnaden för rökt lax skulle öka med endast 4,5 % totalt.

(133) Vidare verkar de uppgifter som erhållits från olika tillförlitliga källor tyda på att situationen för gemenskapens bearbetningsföretag varierar i hög grad. Å ena sidan finns det företag som producerar färdiga måltider och som ingår i stora koncerner. Eftersom kostnaden för fiskråvaran utgör en begränsad andel av kostnaden för slutprodukten är det inte sannolikt att dessa företag i någon betydande utsträckning skulle påverkas negativt av åtgärderna i fråga. Å andra sidan finns det ett antal företag som röker eller gravar lax och som är mer beroende av priser på råvaran. Dessa företag skulle troligen tvingas vältra över en del av den extra kostnaden till nästa handelsled. Såsom nämns i punkt 132 skulle kostnadsökningen bli begränsad. Under alla omständigheter tycks de uppgifter som hittills erhållits tyda på att det först vid prisökningar på över 20 % skulle finnas en risk för att konsumenterna skulle övergå till andra produkter.

4. Importörernas intresse

(134) Ett antal importörer hävdade i allmänna ordalag att de skulle påverkas negativt om skyddsåtgärder infördes.

(135) Såsom visas ovan förväntas de föreslagna åtgärderna göra det möjligt för gemenskapsindustrin att återhämta sig från de skadliga verkningarna av subventionering utan att importörernas möjlighet att köpa lax från Norge eller andra källor påverkas negativt eller att priset ökar mer än vad som är nödvändigt för att gemenskapsindustrin återigen skall kunna uppnå en rimlig lönsamhet.

5. Konsumenternas intresse

(136) Företrädare för konsumenterna (BEUC) hävdade att skyddsåtgärder inte skulle ligga i gemenskapens konsumenters intresse, eftersom de skulle medföra en begränsning i produktutbudet eller prishöjningar för konsumenten.

(137) Såsom anges ovan tycks förekomsten av alternativa försörjningskällor och tillgången till ersättningsprodukter tyda på att slutkonsumenten kommer att påverkas i mycket liten utsträckning, om något alls. Dessutom bör det erinras om att en eventuell tull kommer att tas ut på importpriset cif. Den eventuella påverkan på detaljhandelspriserna kommer därför att minska avsevärt. Det bör dessutom noteras att den genomsnittliga årsförbrukningen av lax i gemenskapen uppskattas till 0,8 kilogram per person, vilket antyder att konsumenterna totalt sett kommer att påverkas mycket lite.

6. Slutsats

(138) Efter en noggrann undersökning av alla de ovannämnda aspekterna drogs slutsatsen att det ligger i gemenskapens intresse att införa utjämningsåtgärder i fråga om import av odlad atlantlax med ursprung i Norge, eftersom det inte finns några tvingande skäl för att fastslå att det inte skulle ligga i gemenskapens intresse att införa sådana åtgärder.

H. UTJÄMNINGSÅTGÄRDER

1. Utjämningsåtgärdernas nivå

(139) I enlighet med relevanta bestämmelser i grundförordningen undersöktes huruvida åtgärderna borde ligga på en lägre nivå än den konstaterade subventionen, om sådana åtgärder skulle vara tillräckliga för att undanröja den skada som gemenskapsindustrin vållats.

(140) I detta avseende anses det att eventuella åtgärder som införs bör göra det möjligt för gemenskapsindustrin att ta ut de priser som hade kunnat tas ut i frånvaro av subventionerad import. Eftersom inga uppgifter tyder på motsatsen, kan det antas att dessa priser skulle täcka industrins produktionskostnad och en skälig vinst. För att uppnå detta bör importpriserna höjas i motsvarande mån.

(141) För beräkningen av den nödvändiga prishöjningen bör priserna för den subventionerade importen jämföras med försäljningspriser, vilka återspeglar gemenskapsindustrins produktionskostnad plus en skälig vinstnivå. I detta sammanhang ansågs en vinstmarginal på minst 15 % vara nödvändig för att göra denna sektor livskraftig. Vid fastställandet av denna vinstnivå togs hänsyn till det faktum att det rör sig om en högriskindustri, på grund av bl.a. produktionsprocessens längd (18-24 månader); risken för sjukdomar, rovdjur och dåliga väderleksförhållanden som ofta drabbar denna industri; svårigheterna med att förutsäga priserna för en produkt med vilken råvaruhandel bedrivs och den mycket korta tid produkten kan erbjudas till försäljning. Det konstaterades också att en tillräcklig vinstmarginal krävdes för att gemenskapsproducenterna skulle få tillgång till finansiering, vilket är synnerligen väsentligt för denna industri om den skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft på en snabbt växande marknad.

På grundval av detta jämfördes med avseende på den sista tolvmånadersperiod som omfattas av undersökningen de vägda genomsnittliga exportpriserna fritt gemenskapens gräns, efter justering vid behov för frakt, tullar och kostnader efter import, för de produkttyper som användes vid fastställandet av prisunderskridande (se punkt 91) med de vägda genomsnittliga försäljningspriser som de berörda utvalda gemenskapsproducenterna tog ut, vid behov höjda för att täcka produktionskostnaden plus den ovannämnda vinstmarginalen på 15 %.

Tullarnas nivå

(142) Skillnaden mellan dessa priser ansågs kunna täckas med hjälp av en tull. Av de skäl som anges i punkt 15 är det lämpligt att införa en enda tullsats för all import med ursprung i Norge.

(143) För att fastställa tullens storlek har de sålunda fastställda prishöjningarna uttryckts i procent av det vägda genomsnittliga värdet fritt gemenskapens gräns av de importerade varorna.

(144) Av denna jämförelse framgick att nivån för undanröjande av skada var 12,28 %. Eftersom denna marginal är högre än den subventionsmarginal som fastställts bör utjämningstullen fastställas på grundval av den senare.

2. Åtaganden

(145) Såsom nämns i punkt 7 gjorde den norska regeringen och de norska exportörer som anges i bilaga I till denna förordning, efter att ha underrättats om kommissionens preliminära avgöranden, åtaganden i enlighet med artikel 10 i grundförordningen.

(146) Kommissionen granskade dessa åtgärder och fann att de kunde godtas, eftersom de i enlighet med artikel 10.1 i grundförordningen skulle undanröja de skadliga verkningarna av subventioneringen.

(147) Kommissionen samrådde med rådgivande kommittén om godtagandet av dessa åtaganden, och inga invändningar gjordes. De åtaganden som gjorts av Norge och av de exportörer som anges i bilagan till denna förordning godtogs genom kommissionens beslut 97/634/EG (6), och undersökningen bör därför vad beträffar dessa exportörer avslutas utan införande av slutgiltiga tullar.

3. Slutgiltiga utjämningstullar

(148) Trots godtagandet av de åtaganden som gjorts av ett stort antal norska exportörer, bör resttullar införas på import av den berörda produkten med ursprung i Norge i syfte att täcka all norsk export av den berörda produkten till gemenskapen och även för att säkerställa att åtagandena följs genom att förhindra att de kringgås. Dessutom bör nivån på den tull som skall införas vid brott mot eller återtagande av åtaganden fastställas.

a) Tullens nivå

(149) Den slutgiltiga utjämningstull som skall införas på import av odlad atlantlax som exporteras av företag som inte gjort något åtagande, eller vid brott mot eller återtagande av åtaganden, skall vara 3,8 %.

b) Genomförande och förvaltning av tullarna

(150) För att säkerställa ett effektivt genomförande av tullarna bör kommissionen, med hänsyn till det stora antal exportörer som gjort åtaganden, ha rätt att efter samråd med rådgivande kommittén genom en förordning ändra bilagan till denna förordning för att, om nödvändigt, utvidga befrielsen från betalning av tullarna till eventuella nya exportörer som gör godtagbara åtaganden.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. a) En slutgiltig utjämningstull skall införas på import av odlad (ej vild) atlantlax enligt KN-nummer ex 0302 12 00 (Taric-nummer 0302 12 00 * 19), ex 0304 10 13 (Taric-nummer 0304 10 13 * 19), ex 0303 22 00 (Taric-nummer 0303 22 00 * 19) och ex 0304 20 13 (Taric-nummer 0304 20 13 * 19) med ursprung i Norge.

b) Denna tull skall inte tillämpas på vild atlantlax (Taric-nummer 0302 12 00 * 11, 0304 10 13 * 11, 0303 22 00 * 11, 0304 20 13 * 11). I denna förordning avses med vild atlantlax sådan lax som de behöriga myndigheterna i landningsmedlemsstaten genom alla tull- och transportdokument som berörda parter skall tillhandahålla är övertygade om fångats till havs.

2. Den tullsats som skall tillämpas på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, skall vara 3,8 % (Taric-tilläggsnummer 8900) men skall inte tillämpas på import av odlad atlantlax som exporteras av de företag som anges i bilagan, vilka skall vara befriade från tullen.

3. Om inte annat anges skall gällande bestämmelser om tullar tillämpas.

Artikel 2

Om en ny exportör i exportlandet i fråga förser kommissionen med tillräcklig bevisning om att exportören inte exporterade de varor som beskrivs i artikel 1.1 under undersökningsperioden, kan kommissionen, vid behov och efter samråd med rådgivande kommittén, genom en förordning ändra bilagan för att utvidga befrielsen från betalning av tullarna till att även omfatta den nya exportören.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 26 september 1997.

På rådets vägnar

J. POOS

Ordförande

(1) EGT L 349, 31.12.1994, s. 22. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr 1252/95 (EGT L 122, 2.6.1995, s. 2).

(2) EGT C 253, 31.8.1996, s. 20.

(3) EGT C 253, 31.8.1996, s. 18.

(4) EGT L 69, 16.3.1991, s. 32.

(5) EGT L 304, 15.12.1995, s. 38.

(6) EGT L 999, 31.12.1999, s. 999.

BILAGA

>Plats för tabell>

Rådets förklaring

Rådet förklarar att det i sådana situationer som beskrivs i artikel 10.9 i förordning (EG) nr 3284/94 avseende en exportörs brott mot eller återtagande av åtaganden skall pröva förslag från kommissionen, vilka avges efter samråd med rådgivande kommittén, om ändring av bilaga I till denna förordning för att återkalla tullbefrielsen för denna exportör, i syfte att genom skriftligt förfarande snarast möjligt anta det.